bokbloggen.com

Carl Hamilton smälter sitt äventyr från förra boken och planerar för sin återkomst till Sverige. För tillfället bor han i St. Petersburg eftersom han är efterlyst i USA efter anfallet mot Israel. Han söker resning för att ompröva livstidsdomen emot honom. Samtidigt planeras ett terroristdåd i Sverige som består i en kidnappning av en flicka. Lagom till Hamiltons återkomst dras han åter in i en internationell kris och tvingas göra comeback från sitt numera ganska tillbakadragna liv som pensionerad agent.

Guillou har i sina senaste böcker uppehållit sig vid terrorism och diskuterat vad som egentligen är terrorhandlingar och utifrån vems perspektiv. En av karaktärerna, Ewa Tanguy förhörsledare vid Säpo, har en viktig roll också i denna bok inte minst i resonemangen kring vem som utpekas som terrorist och inte. Hennes personliga liv tillsammans med före detta främlingslegionären, Pierre och dottern Nathalie testas också.

Sista (?) boken om Hamilton är mycket igenkännande för den som följt honom, liksom Guillous politiska historieberättande. Det blir en del tillbakablickar i och med att journalisten Ponti gör en intervju med Hamilton som också själv börjar tänka tillbaka på tidigare händelser. I denna bok är det Saudiarabien som är skurklandet nummer ett, med visst stöd från Bushs Amerika. För den som inte är så förtjust i amerikansk utrikespolitik och vill se en annan världsbild är Guillous bok som vanligt en njutning.

Min upplevelse är att Guillou i senare böcker har blivit bättre på känslobeskrivningar, eller också skriver han böcker som är annorlunda nu. När Hamiltons fru och dotter mördas i någon av de tidigare Hamiltonböckerna avhandlas det ganska kliniskt. Nu är Hamilton mer av en mänsklig gestalt, eller också beror det på pensioneringen. Hur som helst känns karaktärernas beteende och liv mer äkta nu, vilket bidrar till spänningen.

Vikingatiden är en epok i Sverige som alla känner till, men frågan är hur mycket gemene man känner till om hur livet egentligen såg ut då. Fortfarande präglas våra föreställningar om tiden 700-1000-talet av de romantiska bilder som tillverkades under 1800-talet i nationalistisk anda. Den svenske, blonde vikingakämpen med hornbeprydd hjälm har aldrig funnits utan är ett påhitt. Vill man veta mer om vad vikingatiden verkligen innebar är Vikingaliv en bra översikt.

Med utgångspunkt i tio olika människor från vikingatiden beskriver Harrison och Svensson det man vet om den delen i vår historia. Eftersom det handlar om en tid med få skriftliga källor blir det ofta en diskussion om arkeologiska fynd och tolkningar av diverse sagor. Trots osäkerheten kring många saker ger läsningen stor lärdom om förr. Hur användes runorna och i vilket syfte? Vilken kontakt hade vikingarna med Amerika, eller Vinland som de kallade det? Varför drog vikingarna ut i världen och härjade, plundrade och handlade? Vem var Beowulf? Detta är alla frågor som får lite mer svar.

Det som intresserade mig mest var beskrivningarna av hur vikingarna själva såg på sin verklighet. Det blir naturligtvis mycket spekulationer men Harrison och Svensson ger en tydlig redovisning av vad man vet och vad man får gissa. Detta är övergången från hednisk till kristen tid och det innebär en stor omställning av samhället. Samtidigt är det inte svart och vitt och man blandar och ger efter behov också vad gäller religionen. Eftersom staten fortfarande inte finns som en självklar kontrollapparat tillåts man leva efter eget huvud, eller eget överhuvud i form av en hövding.

En intressant epok i nordisk historia är detta och den presenteras på ett snyggt och livfullt sätt ed mycket bilder och med personliga berättelser. Den utgår också från senaste forskning, vilket inte gör den tung att läsa, men mer trovärdig vilket inte är en nackdel!

Panthea Rastegar och Amir Irandoust har flytt från Iran och med höga förväntningar inleder de sitt nya liv i Sverige med sina två barn Bahar och Shervin. Allt som oftast blir det stor besvikelse för förläggaren Amir och fysikern Panthea vars utbildning och kompetens inte uppskattas av svenska myndigheter. Bahar är den som står i centrum i berättelsen och också den som sammanfattar budskapet. Hon står för självständighet, så som hon har blivit uppfostrad, och vägrar bli placerad i något fack. Den enda som låter henne vara i fred är hennes pojkvän Markus.

Kring familjen Rastegar-Irandoust kretsar flera olika människor av olika ursprung och social tillhörighet. Det som slår en är allt som dessa har gemensamt. Man är osäker på om man passar in och ”gör rätt”. Man vill bli älskad och vara behövd och för att känna tillhörighet gör man sig till på det sätt som man tror är nyckeln till gemenskapen. Shervin funderar över sin tillhörighet:

För till skillnad från en massa bullshit han hade hört, att hemma skulle vara där man befann sig och sån shit, vilket alltså kunde vara var som helst, kände Shervin att hemma för honom var där han kände sig välkommen. Inte tolererad, inte integrerad eller assimilerad eller i en multikulturell/multikriminell miljö, utan helt enkelt där han välkomnades. Hans hem var inte i hans eget hjärta utan där han fick en plats i andra människors hjärtan. Fast själv skulle han inte formulera sig så. Han var ju inte bög eller så.

Kulturkrockarna står som spön i backen i boken. Bahars föräldrar som klär upp sig inför mötet med den respekterade läraren som visar sig vara en okammad 32-åring med luvtröja. Markus som läser på om iransk kultur inför första mötet med Bahars föräldrar som slutar med att han däckar av Amirs påfyllning av dricka. Kulturkrockarna som skildras handlar inte bara om mångkultur. Lika mycket kollision blir det mellan unga och gamla. Bristen på förståelse mellan människor beror på många saker, men tydligast blir det när mallen inte passar och fördomarna inte funkar som förklaring. Bahar svarar i en intervju på om hur det är att vara född i Iran och uppvuxen i Sverige, på skånska:

Ja e inte schizofren. Asså, jag har inte två identiteter. Visst jag förstår iranier bättre än va du skulle göra kanske. Och svenskar bättre än mina kusiner skulle. Men jag är fortfarande en person. Förstår du? Asså, typ, kolla. Du e svensk. Du e tjej. Du e nåns dotter. Eller hur? En del saker kan du kanske bara snacka med tjejer om. Och en del saker kan du snacka me dina föräldrar om. Och sen e de saker som du skulle kunna snacka me vem som helst om. Varför skulle de va ett problem om du känner gemenskap me olika typer? Förstår du? Ingen kallar daj schizo för det!

Med humor och värme beskriver Bakhtiari svårigheten med att vara människa, framför allt i relation till andra. Här skonas ingen för oavsett hur man vänder sig vinner man inte. Alla sätt att bete sig ironiseras kring, men det är också styrkan med boken. Det går inte att hitta ett sätt att leva som är rätt.

Novellen är en litterär form som inte är lika vanlig som den var förr. Inom skräcklitteraturen finns det författare som vill hålla novellen vid liv, kanske för att korta historier med lite oväntat slut är effektivt för att skrämmas. Spökhistorierna från läger eller sena kvällar i skriftlig form. Joe Hill är en av dessa författare som använder novellen för att utveckla sitt skrivande och i Vålnader har han samlat femton mer eller mindre skrämmande historier.

I Vålnader finns många klassiska skräckteman med, vampyrer, zombies, klaustrofobi, spöken m.m. Hill ger också sin uppskattning till de som har varit före honom i skräckbranschen t.ex. Bram Stoker, George Romero, Neil Gaiman. I novellen Hör syrsor sjunga finns möjligen en variant av Kafkas Förvandlingen som har inspirerat.

I en novellsamling är det svårt att beskriva någon handling utan att avslöja för mycket. Min favorit blev Min faders mask som är en ganska skruvad berättelse. Jack är på väg till en stuga för semester med föräldrarna. Resan blir en bisarr upplevelse där föräldrarna klär sig i masker och Jack får gå på en kuslig promenad i skogen. Möjligen är det en beskrivning av övergången från barndom till vuxenliv då Jack är tretton år. Han får en inblick i de vuxnas lekar och befinner sig samtidigt i en form av barnsaga där huvudpersonen går vilse i skogen där han träffar barn som hjälper honom.

Att skriva skräck är inte svårt. Att skriva bra skräck är otroligt svårt. Det finns mycket skräck inom film och litteratur och det är inte så ofta man stöter på något som är riktigt bra och berör. Joe Hill är fortfarande en ganska färsk författare och han har hittat nyckeln till skräckens beståndsdelar. Språket är ibland poetiskt och känslan i berättelserna är gripande. För er som har upptäckt John Ajvide Lindqvist kan jag rekommendera att prova Joe Hill, ni kommer till viss del känna igen er och blir nog inte besvikna.

En seriemördare härjar vid Stureplan där han plockar upp sina offer som så småningom hamnar i resväskor som placeras i Stockholms parker. Till polisutredningen kopplas Althea Molin som är hemma i Sverige på rehabilitering. Hon är profilerare som i sitt förra uppdrag i New York överfölls av en mördare som gav henne både fysiska och psykiska ärr. När hon går arbetslös och skaffar sig bostad i Stockholm kontaktas hon av barndomsvännen Rickard som vill ha hjälp av hennes kunskaper.

Änglalik är von Schencks debutroman och tyvärr märks det. Det är en ganska kort deckare och det behöver inte vara någon nackdel, men det känns som att både personbeskrivningar och handling hade tjänat på lite mer utrymme. Historien är inte särskilt originell och därför hade jag velat ha mer ”kött på benen” för att bli engagerad i boken.

Althea brottas med sina tidigare tvångstankar som hotar att komma tillbaka till henne när mördaren börjar skicka MMS av henne till hennes mobil. Samtidigt får man en liten inblick i hennes tankar kring profilen. Hon blir irriterad när Gabriel, en av poliserna, har hittat en möjlig misstänkt trots att hon inte är klar med profilen. Som läsare blir man ju lite förvånad över att profilen skulle vara viktigare än att ta itu med personer som kan ha begått brotten. Altheas känsloliv och vardag avhandlas bl.a. i hennes vänskap med Emelie som jobbar på ett säkerhetsföretag.

Mycket av karaktärernas beteende känns stereotypt. Från början tvekar Althea att ta jobbet som profilerare i Stockholm och när hon väl gör det finns det naturligtvis några medelålders män i utredningsgruppen som är skeptisk till henne. Som tur är hittar hon några jämnåriga som är lite mer moderna och nyfikna på profilering. Dessutom får hon känslor för en av poliserna efter att ha levt singelliv ganska länge. Det är för mycket som är förutsägbart för att man ska bli intresserad av personerna i berättelsen eftersom de verkar följa mallen för hur man skriver deckare.

Om man skulle göra en undersökning i Sverige så gissar jag att fler svenskar skulle kunna beskriva indianernas öde i Nordamerika än samernas i Norden. När jag läste Stulet land skämdes jag, av två anledningar. Det är pinsamt hur lite man vet om Sveriges ursprungsbefolkning och historien om landets norra del. Det är också fruktansvärt att ta del av hur svenska staten har behandlat den samiska befolkningen och vilken människosyn som har varit rådande långt in på 1900-talet.

Stulet land handlar om hur svenska staten med olika medel har tagit mark från samerna och hur det har drabbat den samiska befolkningen. Lennart Lundmark är historiker och boken tar sin början i forntiden för att bl.a. avliva en del myter om samerna. Från Gustav Vasa och framåt blir samerna allt mer utsatta för svenskt förtryck som framför allt handlar om uppfinningsrik myndighetsutövning. Möjligen är det en anledning till att samernas historia inte är så känd, förtrycket har inte innehållit så mycket dramatik som t.ex. fördrivandet av indianer. Ändå har det följt ungefär samma principer, där majoritetsbefolkningen har tagit mark från den nomadiserande ursprungsbefolkningen och förstört deras näringar.

Fram till 1700-talet hade samerna ett ganska bra förhandlingsläge mot svenska staten eftersom de hade varor som eftertraktades, t.ex. päls. Om staten inte betalade eller behandlade samerna väl kunde de flytta över gränsen. Därför klarade sig samerna t.ex. från utskrivning till alla de krig som Sverige förde under renässansen. Skatterna var inte heller lika betungande som för resten av befolkningen. Från 1700-talet börjar staten kunna kontrollera Norrland bättre och samernas förhandlingsläge försämras.

En stor del av boken behandlar de rasistiska föreställningar som har styrt politiken kring samernas rättigheter. Samerna, eller lapparna som de mestadels kallades, drabbades av nationalromantiska myter och rasbiologisk forskning. Enligt den utvecklingsteori som kategoriserade människor efter en föreställning om hur utvecklat folket var, stod bofasta dvs. svenskar högre än nomader på stegen. Det var också så att man skulle hålla sig till sitt folks särart:

Konsekvenserna blev att samerna skulle hållas på avstånd från den svenska kulturen. Om samer ägnade sig åt något annat än renskötsel hamnade de i armod och elände. Eller som ecklesiastikminister Fridtjuv Berg uttryckte det i en riksdagsdebatt 1913: “Om lapprasen upphör med sitt nomadiserande liv, är den dömd att dö ut” Han försäkrade också “att lapprasen genom sin art och nedärvda anpassning efter naturförhållandena inte lämpar sig för vår svenska bofasta befolknings levnadssätt”. Allt fler började nu beskriva “lappens natur” som “barnslig”, “slö”, “klenmodig” etcetera.

Efter att ha läst Lundmarks bok skäms man lite mindre för det är en bra redogörelse för den samisk-svenska historien. Även om texten blir lite akademisk torr är boken intressant och man läs sig mycket på relativt få sidor.

Hedersmord är ett begrepp som vi fått lära oss på senare år och som har diskuterats mycket. Dödergök handlar just om hedersmord, men kanske inte enbart som något som sker i familjer från ”andra kulturer”. Visserligen finns här det traditionella hedersmordet i en kurdisk familj där dottern har ett förhållande med en iransk kille som inte har godkänts. Men berättelsen innehåller ytterligare ett brott där en svensk polisman har dömts för att ha mördat sin hustru.

Maria Allende och hennes man Tobias letar efter drömhuset, till sig och tvååriga dottern Alma, på den övervärderade bostadsmarknaden. Maria är arbetslös efter att ha blivit sparkad från sin vikarietjänst som journalist och ser sig själv hamna allt längre från arbetsmarknaden. Hon får reda på att huset de har köpt tidigare bebotts av polisen Joakim Lind som misshandlat och sedan skjutit sin fru, Louise. Journalisten i henne vaknar och familjen får stå tillbaka när hon vill skriva historien om Louise. Det visar sig dock att det finns en del ouppklarat med fallet som ställer Maria inför ett knivigt val om hon ska publicera berättelsen.

En iransk kille hittas hängd på en vind där hans flickväns familj bor. Självmordet utreds snart som ett misstänkt mord av polis och åklagaren Madeleine Edwards. Edwards är övertygad om att självmordet var påtvingat eller t.o.m. ett mord men får mycket kritik från media och andra, som menar att hon styrs av fördomar mot invandrarfamiljer. Ändå drivs hon starkt av ett rättvisepatos och vill lösa fallet, vilket ger henne mindre tid för sig själv och med dottern Alexandra.

Parallellt får man följa de båda fallen som båda handlar om män som med alla medel vill kontrollera kvinnan och hennes ”heder”. Av någon anledning anses det ena vara kulturellt och det andra ett utslag av en störd personlighet. Edwards tänker vid ett tillfälle tillbaka på sin egen ungdom:

Hennes pappa hade mer eller mindre förbjudit Madeleine att bli seriös med ”den där drasuten” och demonstrativt vägrat ta killen i hand under det halvår som han och Madeleine hängde ihop. Kontrollerande föräldrar och pappor som har åsikter om sina döttrars val av pojkvän är inte precis en enbart kurdisk företeelse.

Maria och Madeleine är två ganska lika personer. De strävar efter framgången i karriären samtidigt som familjen är viktig men får stå tillbaka ibland. Beskrivningen av de två är levande och mänsklig. Som småbarnsförälder har boken stor igenkänningsfaktor, förutom att det är en ganska bra roman som vill få läsaren att tänka och utmana sina egna fördomar om verkligheten.

Berättelsen om hur Abrahams hustru Sara beordrar honom att göra slavinnan Hagar med barn och fostra det som sitt eget är väl känd. De kunde inte själva få barn och såg till att använda sin ofria tjänarinna till det ändamålet. Efter Guds ingrepp får sedan Abraham och Sara egna barn och Hagar blir förvisad. Slavägarens rätt att behandla sin egendom som han eller hon vill är inget som ifrågasätts, varken i Bibeln eller någon annanstans förrän i modern tid. Här tar Harrison avstamp i sin världshistoria om ofrihet och slaveri.

Det blir väldigt snart uppenbart hur självklart slaveriet har varit en del av mänsklighetens sociala verklighet. Alla har accepterat ofriheten även om slavarna själva naturligtvis inte vill vara i den situationen. Krig och fattigdom är enligt Harrison de viktigaste anledningarna till att man blir slav. Eftersom de flesta samhällen inte vill förslava sina egna blir krigsfångar ett sätt att skaffa ofria. Fattigdom driver många i skuld och för att citera en ganska känd politiker; ”den som är satt i skuld är inte fri”.

Harrison är skicklig på att göra facklitteratur populär och två anledningar till det är att han behärskar ett varierat språk och väver in anekdoter som levandegör fakta. Han är också bra på att vända perspektiv som man har, eller i alla fall förväntas ha. Ett exempel på det är hur han presenterar vår nuvarande syn på slaveriet, det handlar om svarta ofria på plantager i Nordamerika. Egentligen är det en ganska ovanlig form av slaveri om man ser till historien. Det krävs mycket resurser för att frakta och kontrollera så många slavar. På antiken var det t.ex. mycket vanligare med få slavar som arbetade i hushållet.

Ibland säger man att rasismen var upphov till slaveriet utifrån den föreställning som vi har, men egentligen är det tvärtom. Att just svarta afrikaner blev förslavade har bidragit mycket till den nervärderade syn som vita européer har på afrikaner som lägre stående. Harrison citerar själv en tidigare president i Trinidad och Tobago: ”Slaveri föddes inte ur rasism; snarare var rasismen en konsekvens av slaveriet.” Att slavar inte ansågs vara fullvärdiga människor med t.ex. juridiska rättigheter har naturligtvis avspeglat sig i synen på de individer och folk som blev ofria. Aristoteles, den grekiske filosofen, jämförde t.ex. slaven med en oxe i mänsklig gestalt.

En annan företeelse som får en del utrymme i boken är det faktum att det är många kvinnor som hamnar i slaveri. Att äga sexslavar var inget som var särskilt anmärkningsvärt under antiken t.ex. Fallet med Hagar ovan är inget som väcker uppståndelse utifrån att hon blir utnyttjad av sin ägarinna som sexslav. Däremot gick sexslaveriet ut över prostituerade som tidigare hade något högre status, men när de gjorde samma sysslor som slavinnor och utbudet av ofria horor ökade minskade fria prostituerades position i samma takt.

Slaveri är inte bara en intressant läsning angående temat, allt från slavuppror i Rom och Irak till Portugals slavhandel i Afrika, utan också en allmänbildande världshistoria. Eftersom ofrihet har funnits i nästan alla samhällen får man en översikt över många epoker och delar av världen. I denna första del handlar det mycket om Europa och Mellanöstern men också om Asien och Afrika.

Femton killar med olika bakgrund skriver om manlighet. Dels behandlas den traditionella mansrollen. Varför är det så att det mesta våldet begås av män och pojkar? Varför är män oftare otrogna? Varför kan män inte prata om känslor? Dessutom försöker författarna hitta uttryck för den nya manligheten där macho inte ingår.

Författarna till texterna i boken är både kända och okända i varierande grad. Gemensamt för alla är att de har funderat mycket över sin egen och andras manlighet. Många återkommer till händelser och företeelser i sin barn- och ungdom. Varierande är också kvaliteten på det som skrivs. Ett par berättelser känns intetsägande och är i mitt tycke ganska dåligt skrivna, medan andra träffar rätt på spiken i både innehåll och språk.

Min favorit är nog Adamis text om homofobi. Själv har jag svårt att förstå rädslan som många killar och män känner inför homosexuella män. Som lärare för gymnasieungdomar känner jag igen sättet för killar att försöka trycka ner andra killar. Flera texter handlar om hur sexualiteten används som förtryck. Som man förväntas du alltid vilja ha sex med kvinnor och förneka allt som kan tolkas som det minsta bögigt.

Kravet på att bevisa att du är man handlar lika mycket, om inte mer, om att bevisa att du inte är bög. I meningen ”är du bög eller” ligger det så mycket makt. Det kan få oss att göra vad som helst. Cykla ner för tvåmetersstup. Frivilligt bli slagen för att du förlorar ett vad. Slå på någon du knappt känner för att du blivit utmanad.

Detta är inte en bok för riktiga machomän med taskig kvinnosyn, hård yta och som gillar att dra bögskämt. Eller också är den just för dem. Frågan är bara hur många av dem som kommer att läsa den. De som redan har en mer modern syn kan säkert nicka igenkännande och bli bekräftad i sin egen manlighet?

Det kan väl knappast kallas nyskapande att skriva någorlunda självbiografiskt i romanform om sin taskiga uppväxt med föräldrar som inte alltid är guds bästa barn. Om man ändå låter bli att jämföra med utmärkta Svinalängorna och fantastiska Mig äger ingen eller liknande och låter Lodalens beskrivning av en dotter och hennes bohemiske far stå för sig själv, är det en levande ibland tragisk och ibland komisk berättelse.

Connies mor dör när hon är liten och hennes far, Ted, är en gigolo, bohem och enligt många en tattare. Istället för att bo hos sin pappa växer Connie upp hos moster Britt och hennes man Lennart. Lennart är en ganska sur gubbe som hela tiden retar sig på Ted som lever oansvarigt och kör de häftigaste bilarna. Britt är den som försöker få Ted att sköta sina åtaganden mot Connie. Så småningom slutar Connie bli besviken de fredagar pappa aldrig dyker upp, trots att det var bestämt.

De gånger Ted ändå hämtar sin dotter blir det äventyr som enligt vilken måttstock som helst inte är barnanpassade. Connie trivs dock och får via ett av pappans alla förhållanden en ”blodsbroder” – Kalle. Connie och Kalle lever rövare på alla sätt som de kan komma på och har på barns vis hysteriskt roligt åt det. De har dessutom förmågan att nästan alltid komma undan, eftersom de också har mycket av street smart i sig.

Boken är skriven ur barnets perspektiv och som alltid när vuxna ger sig på det känns det ibland lite lillgammalt. Men det finns en ärlig känsla inför de händelser som präglar Connies liv. Den episod i boken som lämnar djupast spår efteråt är när Connie och Kalle får åka på kollo en sommar. Trots de kristna förtecknen hos ledarna på kollot beskrivs det som en helvetisk mardröm för ett barn. Disciplineringen som används gör att man mår dåligt när man läser om det.