bokbloggen.com

Först läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och fick en trevlig läsupplevelse från en svensk klassiker. Sedan tog jag mig an Mordets praktik och njöt i fulla drag av en blivande klassiker! Kerstin Ekman har skrivit en skuggroman till Söderbergs mästerverk och lyckats med konststycket att lyfta originalberättelsen ytterligare.

Läkaren i Ekmans roman, Pontus Revinge, lever som en skugga eller spegelbild till Söderbergs romanfigur. I den verklighet där Revinge lever ser han sig själv som upphovet till doktor Glas. Den verkligheten är inte nödvändigtvis samma som den kände författaren uppfattar.

Men romanen vore också otänkbar utan mig. Den hade helt enkelt inte blivit skriven. Därför har jag beslutat mig för att anteckna allt som förekommit mellan mig och författaren Söderberg. Jag tänker berätta det i den ordning det skedde.

Innan jag skrev hans namn tvekade jag. Vi leva alla i vår egen värld. Bara som skuggor röra vi oss i andra människors världar. Men jag utövar inget våld på hans verklighet. Allt detta skedde och jag tänker skriva ned det.

Vid några möten mellan Revinge och Söderberg diskuteras förutsättningarna för det dilemma som doktor Glas står inför, dvs. har man rätt att hjälpa någon från sitt liv om denne eller omgivningen skulle må bättre av det? Enligt Revinges berättelse föreslår han för författaren vilket tillvägagångssätt man kan använda

Revinge lever själv i en situation där han önskar livet ur en läkarkollega och arbetsgivare, Jonathan Skade, som beskrivs leva ett moraliskt förkastligt liv. Som personligt motiv finns också möjligheten att ta över den praktik som han är anställd på och t.o.m. den familj med mor och dotter som Skade lever med. I bakgrunden finns också en uppväxt som på ett freudianskt sätt styr huvudpersonens liv mot hans handlingar i nutid. Föreställningen att han är Glas skugga eller originalgestalt gör att Revinge gör verklig handling av en litterär hypotes.

Mordets praktik är en smutsigare spegel av förebilden, men minst lika gripande. Ekman har fångat det tidstypiska språket och företeelserna mycket trovärdigt. När man som jag läste Doktor Glas precis före blandar man nästan ihop historierna som utspelar sig, så likt är det. Och så bra är det!

Erik jobbar för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua i Managua med att starta utvecklingsprojekt för befolkningen. Tillsammans med kollegan Jaime får han i uppdrag att avlyssna ambassadekonomen Tomas Lindqvist för att ta reda på den svenska biståndsstrategin för Nicaragua. Kommer den nytillträdda svenska högerregeringen dra in pengarna till det sandinistledda landet som i många år har tagit del av svensk solidaritet? Förutom det bryderiet hamnar Erik i ett relationsdrama när han faller pladask för Tomas fru Kristin som också arbetar för biståndsorganisationerna i landet. Samtidigt har han ett förhållande med sin piga Luisa vars man, Franscesco, dels är Jaimes bror men också mycket våldsam.

Feghet och mod är temat för boken, vilket titeln avslöjar. Erik själv anklagar många i sin omgivning för att inte stå upp för sina ideal. Som politiskt aktiv vänster tycker han att det är självklart att kritisera en mängd saker; svensk utrikespolitik för att vara för USA-vänlig, USA för att begå övergrepp i Latinamerika, internationella valutafondens krav för nedmonteringen av den sociala välfärden i Nicaragua, svenska ambassaden för kolonialism osv. Därför blir han också besviken när han möter det som han beskriver som modlöshet framför allt hos dem som han ser som sina meningsfränder.

Hur många sammanhang och miljöer hade inte Erik Holmberg vistats i, där vänsterfolk till varje pris undvek att säga sitt hjärtas mening? Det var inte bara det vanligaste utan också det mest behagliga sättet att vara feg på, tystnadens och självcensurens, även om alla sätt verkade mer eller mindre behagliga. Det störde Erik att det var så enkelt att vara feg. Det irriterade honom att man kom så billigt undan. Det retade honom till vansinne att man inte ens behövde bry sig om fegheten, än mindre reflektera över vilken skepnad den antog.

De modlösa är en roman som ger stor inblick i Nicaraguas politiska och social liv. Det märks tydligt att författaren själv har en liknande bakgrund som huvudpersonen. Ibland tar romanen nästan formen av memoarer. Skildringen av Eriks kärlek till Kristin blir ibland lite väl klyschig om än ganska ärlig. Överhuvudtaget känns det som en bra sammanfattning av en bok som samtidigt vill vara en kärlekshistoria och ett politiskt debattinlägg. Läsaren får ta del både av intima detaljer och subjektiva ideologiska resonemang. Berättelsen växer också efterhand och tar några oväntade vändningar i sista tredjedelen.

En tillbakadragen vaktmästare på ett stort hotell i Reykjavik hittas halvnaken iförd tomtedräkt och knivhuggen till döds i den skrubb på hotellet som han använder som bostad. Erlendur Sveinsson bosätter sig själv på hotellet för att utreda mordet. Det är juletid och hotellet är fullbelagt med både gäster och personal som kan verka misstänkta. Det visar sig att vaktmästare Gudlaugur var en stor barnstjärna fram till dess att målbrottet förstörde hans sångkarriär. Hans drivande pappa hade svårt att smälta misslyckandet och resten av Gudlaugurs liv.

Hemligheterna är många i denna berättelse. Gudlaugurs familj, som inte vill veta av honom, visar sig sitta inne med mycket information men är motvilliga till polisens efterforskningar. Hotellets chefer verkar se mellan fingrarna vad gäller allehanda tvivelaktig verksamhet bl.a. prostitution. Erlendur själv gömmer många minnen inom sig för sin omgivning. Till dess att han träffar en patolog som får honom att öppna sig. Barndomens trauman väller upp och vistelsen på hotellet blir någon form av terapi för honom.

Arnaldur Indridason är verkligen en deckarförfattare som lyfter sig något över mängden. I denna bok är det karga isländska något nertonat men finns som en bakgrund. Kulturens och sagornas ö visar andra sidor som inte är lika vackra. Karaktärerna känns äkta med alla sina sidor och även om Erlendur passar ganska bra in i mallen för deckarpoliser; ensamvarg, grubblare med relationsproblem, blir det inte uttjatat. Upplösningen av mordgåtan är väl inte så originell, men tillräckligt för att tilltala även en ganska van deckarläsare.

Efter mycket konflikter mellan irer och saxar har till slut Wighard blivit utnämnd till ärkebiskop i Canterbury. När han befinner sig i Rom hittas han strypt i sitt rum. En irisk munk som påträffas i närheten grips ganska snabbt för mordet och stölden av ärkebiskopens ägodelar som var gåvor till Hans Helighet. Samtidigt som Wighard mördas har syster Fidelma av Kildare kommit till Rom för att få klosterregler godkända av påven, trots att hennes orden tillhör motståndarna till Roms representanter på de brittiska öarna.

Eftersom mordet på Wighard kan vara startskott på ett större krig mellan saxar och irer inser biskopen i Rom, Gelasius, att mordet måste få en riktig lösning. Fidelma, som är både nunna och jurist, får tillsammans med hennes vän, saxaren Eadulf i uppdrag att utreda mordet. Tillsammans förväntas de hitta en lösning som tillfredsställer både irer och saxar.

Som titeln avslöjar döljer ärkebiskopen en hemlighet som ligger bakom mordet på honom. Den religiösa och politiska konflikten med tillhörande äregirighet, stöldgodset, hämndbegär och den romerska miljön bildar ett ramverk för denna pusseldeckare som utspelas på 600-talet. Tyvärr är det förutsägbart, stereotypt, dåligt korrekturläst och inte särskilt trovärdigt. Fidelma är en allvetande, moralisk och modern kvinna som sätter alla potentater i Rom på plats. Dessutom har hon vissa attraktiva drag och hennes relation till Eadulf ska kittla läsaren lite, men man har läst det förut. Även om brottslingarna delvis är både irer och romare så framställs deras motiv som något ädlare, medan de mörka muslimska araberna bara är tjuvaktiga och hotfulla.

Författaren är kunnig i områden rörande romersk, keltisk och irisk historia, vilket är styrkan i boken. Det blir emellertid obalans i skildringen av det iriska hemlandet som något oförstört och ett föredöme i motsats till det korrumperade Rom och det ogudaktiga mellanöstern. Varken den historiska beskrivningen eller deckarstoryn gör boken särskilt intressant.

En olycka inleder denna bok som kretsar kring familjen Doyle. Efter det att Tip, en av f.d. borgmästaren Bernards två svarta adopterade söner, räddas av en okänd kvinna från att bli påkörd av bilen som dyker upp i snöovädret, följer ett händelserikt dygn. Tip och hans bror Teddy är moderlösa sedan barndomen, men den dramatiska händelsen som sker efter ett tal av politikern Jesse Jackson får dem att fundera över sin bakgrund och framtid. Den okända kvinnan visar sig stå närmre familjen Doyle än de vetat om och hennes osjälviska handling blir mer förståelig. Kvinnans 11-åriga dotter, Kenya, lämnas ensam vid olycksplatsen och det blir självklart för Doyles att ta hand om henne medan mamman väntar på operation.

Mötet med Kenya rör om i en familj där fadern har politiska ambitioner för sina söner, men de har själva andra drömmar. Tip lever för sina fiskar som han har ett stort vetenskapligt intresse för. Teddy hyser en stor religiös övertygelse, något som har utvecklats mycket i hans nära relation till moderns morbror, fader Sullivan. Bernard har en komplicerad relation till sin biologiska son Sullivan som bidrog till hans fall från posten som Bostons borgmästare. Sullivan dyker upp på trappan till deras hus samma dygn som olyckan, efter att ha arbetat som volontär i Afrika under flera år. Genom Kenya och i speglingen av hennes liv får vi veta mycket om dessa personers drömmar, hemligheter och känsloliv. Beslut och händelser i det förgångna får stor verkan i nuet och oftast finns det samband som har med etnicitet, kön och klass att göra.

Det största felet med Någon vakar i natten är att den är för kort. Patchett ger sina karaktärer liv och som läsare vill man veta mer om dem och hur deras liv gestaltar sig, även om avslutningen ger en viss tillfredsställelse i den riktningen. Min favoritpassage i boken är när Tip visar Kenya sin arbetsplats där han bl.a. arbetar med att systematisera en mängd fisksorter. Därefter ger sig Kenya ut på en löpträning och visar prov på stor talang, deras fascination och uppskattning inför varandras intressen och färdigheter är påtaglig. Det knyter också ett starkt band mellan dem.

Hur kunde det kännas att redan som elvaåring veta att man kunde uträtta något stort? Det var vad Doyle hade önskat av honom och hans bror, vad fader Sullivan hade önskat: en uppgift, en kallelse. Tip trodde att han hade funnit den i sina fiskar med det gick inte att jämföra med det här. Kenya som löpare var en ren begåvning: styrka, grace, koncentration, och det konstiga var att Tip trodde att hennes skicklighet måste vara överförbar. Det var inte bara att han såg henne springa, han såg också vem hon var. Det verkade fullständigt rimligt att tro att hon kunde ta den energin och lägga den på vad som helst.

Patchett skriver på ett mycket inbjudande sätt. Hennes sätt att låta personerna utveckla resonemang kring olika stora frågor är skön läsning. Med små antydningar låter hon också läsaren veta att nya saker kommer avslöjas längre fram i boken som gör att man fastnar. I efterhand kan det också vara en lustig parentes att hon nästan förutsåg Obamas valseger, dels i form av en skylt och dels i vissa personlighetsdrag hos en av bröderna. Också många tankar kring tillhörighet som de svarta bröderna i en vit familj har känns igen från presidentens självbiografi.

Mitt i natten är Jamie nära att köra på en clown som står mitt i vägen. Efter att ha hittat en påse med suspekt innehåll har han fler clowner efter sig som inte verkar skämta. Hans hem blir sönderslaget och han får en uppmaning att få clownerna att skratta inom 48 timmar. En ofrivillig audition som leder till ett oväntat karriärbyte, från dörrvakt till clown. Cirkusen som drivs av bröderna Pilo visar sig vara en kaotisk plats på väg till andra världar, men ser på ytan ut som en vanlig cirkus med alla tillbehör. Jamie befinner sig i ett limbo där det gäller att utföra sin roll och följa order för att få en någorlunda dräglig tillvaro och slippa döden, eller något ännu värre.

Jamie stirrade ner och försökte låta bli att föreställa sig att hans eget ansikte skulle bli lika svårt tilltygat som det som låg och blödde vid hans fötter. Han visste inte alls hur han skulle reagera på det här. Han antog att det bästa vara att hålla munnen stängd och vänta på att situationen på något sätt skulle klarna. Säkerligen skulle någon när som helst berätta för honom att han var med i ”Dolda kameran”, offer för ett ovanligt dyrt radioskämt, föremål för ett sociologiskt experiment, vad som helst.

Cirkus Pilo är en surrealistisk skräckfantasi med influenser från Lovecraft, Stephen King m.fl. Elaka clowner är numera en ganska klassisk skräckfigur och fungerar bra som arketyp för förklädd ondska. Jamie utvecklas också till en Dr. Jekyll/Mr. Hyde på cirkusen. Sminket som clownerna använder förvandlar dem till värre kopior av sig själva. Berättelsen känns allegorisk och skulle kunna handla om människor i ett kaotiskt och fascistiskt samhälle. Associationerna kan också gå till krig där personer mer eller mindre hamnar ofrivilligt, tar på sig uniform och blir något annat, gärna med lite hjälp av stimulantia. Döden finns nära inpå och man trubbas av när det gäller mänskligt lidande, lyda order blir ett sätt att både ta sig uppåt och ha ryggen fri.

Det visar sig att cirkusen har en mycket negativ inverkan på den riktiga världen. Genom små ondskefulla attacker kan den sätta igång händelseförlopp som blir katastrofala för mänskligheten. Som i alla hårt styrda samhällen finns det en motståndsgrupp som vill bryta cirkusens makt och dess inflytande över världen. Jamie kommer också i kontakt med dessa frihetslängtande personer som finns i alla de grupper som utgör cirkusen. Hans dubbla personlighet blir emellertid ett problem för hans pålitlighet.

Surrealismen i berättelsen gör att man som läsare inte blir särskilt skrämd av den direkta historien. Däremot fungerar allegorin och den manar till eftertanke kring mänskligt beteende. Elliott vann med denna debutbok en författartävling i Australien, det är verkligen inte svårt att förstå varför. Hur mycket av Elliotts egna erfarenheter av ett liv med diagnosen schizofreni som ligger till grund för berättelsen vet jag inte, men det är en trovärdig skildring av en person med dubbla personligheter i en psykotisk värld.

Att vara filosof gör att verkligheten ibland måste balanseras mellan det man vet är etiskt riktigt och känslan att vilja något annat. Isabel Dalhousie, redaktör för tidskriften ”Praktiskt tillämpad etik” vet en del om detta. När hon blir kickad som redaktör för tidningen trots att hon har lyft dess försäljning och kvalitet brottas hon med överlämnandet till Dove som manipulerat bort henne. Hon har barn med den 14 år yngre Jamie som tidigare varit ihop med hennes brorsdotter. Barnflickan Grace är pålitlig men kanske lite väl påstridigt när det gäller skötseln av Charlie.

När Isabel på en konstauktion bjuder på en tavla av en favoritkonstnär, McInnes, blir hon inblandad i en eventuell konstförfalskningshärva. Tavlan är på pricken lik konstnärens andra verk, men några detaljer gör att hon fattar misstanke. Dessutom drunknade McInnes för flera år sedan, för övrigt på samma plats där Orwell skrev 1984. Historien med tavlan bidrar med lite brittisk deckarstämning över denna ganska harmlösa roman. Det är för övrigt den andra boken i rad med tema konstförfalskning – Edinburgh som jag läst denna sommar (se också Ian Rankins Öppet hus), verkar vara ett vinnande koncept.

Efter succén med Damernas detektivbyrå har McCall Smith återvänt till Skottland, vilket märks. Det är storslagna beskrivningar av hemlandet och framför allt den skotska landsbygden. Isabels liv beskrivs också som ett föredömligt liv trots den emellanåt kaotiska tillvaron. Det blir tyvärr lite väl högdraget ibland och väl konservativt när författaren beskriver världen och människan. Kulturer som kanske borde hållas åtskilda trots allt och beskrivningar av fria kvinnor som billiga, lättfotade eller i bästa fall förvirrade.

Även om vissa beskrivningar känns lite hårdsmälta, har karaktärerna personlighet och handlingen är ganska trivsam. Den dramatik som finns känns inte hotande för läsaren. Detta är ingen svår läsning trots att det blandas upp med en del filosofiska resonemang.

Skulle Immanuel Kant ha vetat hur man håller en bebis? undrade hon för sig själv. Det var högst osannolikt; bebisar var alldeles för irrationella, alldeles för stökiga för honom, fast han skulle naturligtvis ha ansett att varje litet barn skulle behandlas som ett mål i sig och inte bara som ett medel. Skälet till att man skaffade barn borde vara att man ville att just det barnet skulle födas och få ett liv, inte att man själv ville ha nöjet att ha barn; det var den kantianska synen på den saken.

Mike Mackenzie är uttråkad. Efter att ha sålt sitt dataföretag är han stenrik och det enda som fångar hans intresse är konst. Det och kvinnan som förestår auktionshuset. När Mikes vän Robert, som är professor och konstexpert, föreslår en kupp mot Nationalmuseet är både han och en tredje vän, Allan, med på noterna. Det börjar som en lek där de ska ”befria” konstverk som är undangömda för offentligheten i en lagerlokal. Varje år hålls öppet hus hos olika institutioner och det är då man tänker sig byta ut några tavlor mot välgjorda kopior. De tre konstälskarna tar hjälp av Edinburghs lokala maffia i form av Mikes tidigare skolkamrat Chib Calloway och leken blir plötsligt på blodigt allvar.

Den skotske författaren Ian Rankin har haft stora framgångar med sin deckare John Rebus som också har blivit tv-serie. Detta är en kriminalhistoria utan Rebus men med en polis vid namn Ransome. Han har med hjälp av en informatör koll på Calloway och har snart vittring på gänget bakom konstkuppen. Det visar sig också att den idiotsäkra planen har många svaga punkter som både polis och andra kan utnyttja. I och med samarbetet med Calloway har Mike, Robert och Allan också blivit insyltade i gangsterns andra affärer, där en skandinavisk Hells Angels-medlem utövar påtryckningar på ett mycket påtagligt sätt.

Öppet hus är fristående och troligen ett försök att hitta lite nya sätt att berätta om ett kriminalfall. ”Vanligt folk” lockas att bli kriminella för att tillfredsställa ganska materiella behov och råkar i problem. Det känns inte så väldigt nyskapande och det blir inte heller särskilt spännande. Karaktärerna förses med diverse attribut men blir ändå inte särskilt intressanta. Många män figurerar i denna berättelse och de två kvinnor som har kastats in i handlingen är antingen bihang eller irriterande störningsmoment. Det finns bättre deckare man kan läsa, inte minst av Rankin själv.

Tom Malmquist, hockeyspelaren som blev författare, har kommit ut med sin andra diktsamling. Den första, Sudden death, fick motta fina recensioner. I Fadersmjölken ligger fokus på hur man som far för vidare känslor, åskådningar, upplevelser med mera till sina barn. Relationen man har till sin far eller till sitt barn skildras med ögonblicksbilder och i metaforer. Malmquist står för en modern manlighet där invanda roller kan förändras och mönster brytas, om man vill.

Detta är ingen recension av Fadersmjölken, det skulle inte vara rättvist mot författaren eller mot de som läser poesi. Jag har alltid haft svårt för poesi. Oftast säger det mig inte särskilt mycket, även om jag bryter ner texten och förstår innebörden. Så är det säkert för många andra också och de allra flesta tänker nog inte på det. Som litteraturintresserad känns det ändå som en brist i mitt läsande att inte kunna ta till mig denna form av skriven text. Att jag valde just denna bok beror på att jag har läst krönikor av Malmquist som jag har gillat och hört kloka inlägg i något debattprogram. I förhoppningen att jag också skulle tycka om hans diktande läste jag hans poetiska alster. Jag läser och läser om. Jag läser högt för mig själv och för andra. Men tyvärr, det hjälper inte. Det är märkligt för jag tycker om språk, målande beskrivningar, ordens form och ljud. Dikter blir dock något som jag sällan kan fånga utan det blir ord som staplas på varandra.

Ordrikheten i Fadersmjölken imponerar, ibland känns det som om Svenska Akademins ordlista sköljer över en. Det sprängs också in klassiska litterära referenser i dikterna från stora författare som har berört samma frågor som Malmquist gör. Naturligtvis är detta bra poesi, så långt är jag med. Ibland hittar jag strofer som också ger mig något. Kanske är det så att diktning är så personligt att man behöver vara på samma våglängd som författaren för att kunna ta till sig det till fullo? Skam den som ger sig, jag får fortsätta pröva mig fram. Jag antar att för att uppskatta poesi, liksom andra konstformer, krävs det att man tränar.

Stanley Kent, vetenskapsman, mördas på en utsiktsplats i Los Angeles. Foton av Kents fru, naken och bunden till händer och fötter, har använts för att få honom till platsen med en last av radioaktivt cesium i utbyte mot fruns frihet. Harry Bosch kallas in för att utreda mordet som har lett till att det livsfarliga ämnet hotar storstadens invånare. Terrorhotet gör att Bosch får konkurrens av FBI m.fl. när det gäller att hitta mördarna. Cesiumet blir viktigare än mördaren, men Bosch är övertygad om att mördaren är nyckeln till att avvärja hotet. För att kunna sköta sin utredning som han vill måste han undanhålla information från andra myndigheter bl.a. sin före detta partner Rachel Willing som numera jobbar för en enhet inom byrån.

Den hotande terrorismen är numera nästan ett obligatoriskt inslag i deckargenren. Den klassiska mordgåtan verkar inte räcka till för deckarförfattarna. Ändå börjar det redan kännas tjatigt att läsa om hur den traditionella snuten ska jaga eventuella muslimska terrorister. Till fördel för de flesta och bästa i denna kategori är att de skildrar samhällets ibland orimliga skräck för ett terrordåd. Karaktärerna i boken ser i inledningen av utredningen terrorister i varje skägg och arabisktalande människa och handlar därefter. Någonstans på vägen inser man att mördarna har utnyttjat oron i syfte att lägga ut dimridåer för det verkliga uppsåtet.

Bosch är vid det här laget en känd polis bland deckarläsarna och Connelly är en av världens bästa författare av kriminalromaner. Hans Poeten (som visserligen inte är en Bosch-roman) är en av de absoluta deckarfavoriterna. Därför blir det en liten besvikelse att han har åstadkommit denna mediokra historia. Det är absolut inte dåligt, men läsningen lämnar inget bestående intryck. Tidsförloppet i berättelsen är kort, liksom boken. Från mord till upplösning på 220 luftiga sidor. Med en mer originell story kan det funka, men Connelly har gjort det lite för lätt för sig denna gång och låter försäljningen leva på gamla meriter.