bokbloggen.com

Sara Stridsbergs nya roman kommer med enorma förväntningar på sig, inte minst sedan hennes senaste, Drömfakulteten, för bara några månader sedan framröstades som förra decenniets bästa svenska roman av landets kulturskribenter.

I Drömfakulteten fantiserade Stridsberg fritt kring SCUM-författaren Valerie Solanas liv, och skapade en skimrande, hårt spänd muskel till bok. Den här gången hämtar hon sitt råmaterial från en av nittonhundratalets mest omtalade romaner, Vladimir Nabokovs Lolita. Men det är inte någon omskrivning eller fortsättning av Lolita det handlar om. Darling River står fullständigt fri, och stark, i sin egen stil. Liksom fallet var med Drömfakulteten är det ett egendomligt och brutalt konstverk Stridsberg presenterar.

Undertiteln ”Doloresvariationer” fångar väl in vad romanen är; en slags omtagningar, med den förenande nämnaren Dolores Haze. Stridsberg väcker Dolores från den död i barnsäng Nabokov gett henne, och leder henne fram till strålkastarljuset i ett antal olika skepnader. En av dem är på väg till Alaska, mot friheten, med ett barn i sin mage som kommer att bli hennes död. En annan, som helst kallar sig Lo, tappar sin överlevnadsinstinkt när hon överlever sin namne. En tredje är en apflicka som sitter ständigt övervakad av en vetenskapsman som med lika delar hot och ömhet försöker få henne att teckna.

De är starka kvinnor, men inburade. Och männen patetiska, men våldsamma. Los far tar med henne ut i natten och skjuter hål på hennes mors kvarlämnade klänningar. Vetenskapsmannen tvingar upp den prostituerade Célestes mun med sina båda händer och låter saliven rinna ner i hennes hals tills hon spyr, då han upptäckt att hon vänder sig bort när han vill kyssa henne. Det är en värld där männen har makten, även om de ser sig som förlorarna. Det är också de som kommer, åtminstone fysiskt, oskadda ur romanen.

I Darling River överlever Dolores Haze, åtminstone för ett tag. Det är en stycke magi Stridsberg utför när hon lyfter upp den blanka lockande flickan från Nabokovs roman och låter henne välla ut över alla breddar. Flertalet gånger under läsningen kommer jag att tänka på Birgitta Trotzig. Stridsbergs prosa är lika självklar och obönhörligt vacker som dennes. Hennes egensinne lika stort. Och även om Darling River inte lyckas engagera på samma sätt som Drömfakulteten, gör meningar som dessa den värd att läsa, och att läsa om:

Far tyckte om att köra över vägens djur. Med den blänkande karossen siktade han på rävar, kaniner och fåglar som försökte rädda sig ner i den brinnande skogen. Min far var en diskret jägare som började tala om döden när han skymtade ett djur längre bort på vägen och sedan lät han bilen nästan omärkligt glida över i körbanan där djuret befann sig.

Två månader efter Bokförlaget Atlas återutgåva av ”Kärlek, Vänskap, Hat”, kommer nu ännu en bok av Alice Munro. Vilket får en att undra varför de har så bråttom. Inte många böcker av en och samma författare släpps med så kort mellanrum. I vår väntar ännu en bok på att bli utgiven. Min teori? Efter att hon tilldelats Man Booker International Prize i våras kände Atlas kanske att nobelpriset inte var helt avlägset. Mitt exemplar landade faktiskt i brevlådan samma dag som Hertha Müllers namn tillkännagavs. Men jag har också en annan teori: De här texterna är alldeles för bra för att ha liggande. De måste ges ut.

Också denna gång handlar det om noveller som tidigare varit utgivna på svenska, från tiden före ”Kärlek, Vänskap, Hat”. Från vardera samling, ”Jupiters månar”, ”Kärlekens vägar” och ”Äpplen eller apelsiner”, har förlaget valt ut fyra noveller.

Munro själv har sagt att hon vill att hennes noveller ska vara som hus. Det är en beskrivning lika svårgreppbar som hennes texter. Till en början kan den tyckas logisk. Vi vet alla vad ett hus är. Vi vet alla vad en novell är. Men så börjar man fundera, och inser att det finns ganska många olika sätt att bygga ett hus på. Och dessa noveller är inga vanliga villor. De kanske ser ut som det till en början, hennes historier är ofta bedrägligt vardagliga, men på insidan har de lika många vindlingar som ett sagoslott ritat av en besatt arkitekt. Som detta stycke ur novellen ”Jupiters månar”, där jaget återberättar faderns anekdot om hur han rymde hemifrån som barn:

Någonstans längs rälsen hittade han en kvitten. Kvittenträd är ovanliga i vår del av landet; jag har faktiskt aldrig sett något. Inte ens det som min far hittade, trots att han en gång tog oss med på en utfärd för att leta efter det. Han trodde att han visste vilken korsväg det växte intill, men vi kunde inte hitta det.

Den enklaste historia, som inte hade behövt betyda något annat än att de inte hittade trädet. Men samtidigt finns här många starka underströmmar, som är svåra att härleda. Kanske är det ordet ”faktiskt” i andra meningen som skapar den där sugande känslan. Hade fadern ljugit? Hade han aldrig rymt? Eller hade kan kanske bara lagt till historien om kvittenträdet för att förbättra sin historia? Det får vi aldrig veta. Anekdoten läggs till den stora väven som resten av novellen utgör.

Men det kanske mest intressanta med Munros noveller är inte själva den vindlande strukturen, utan att människorna i dem också är uppbyggda på samma sätt. De är lika svårgreppbara, lika vardagliga och lika mystiska. De tycks driva på öppet hav i en båt byggd av det material de har med sig; sin historia, sina handlingar, misslyckanden och framgångar. De är ofta självreflekterande, tycker sig veta allt om sig själva och om andra, vart de är på väg, men stöter ändå gång på gång på det som Munro tycks så fascinerad av: det motsägelsefulla, det komplexa. Hon skriver människor, inte karaktärer. Personerna är inte där för att driva en handling från start till mål. De råkar bara vara där. Mitt i sina egna handlingar.

Ofta när Alice Munros namn har nämnts genom åren, har hon förknippats med det faktum att hon skriver om kvinnor. Vilket är sant. Än mer än i ”Kärlek, Vänskap, Hat” står kvinnorna här i fokus. Hon fångar med precision in hur det kan vara att leva i ett tudelat samhälle, där männen står för brödfödan och kvinnorna för maten. Men utan att någon gång bli övertydlig. Det samhälle som hennes karaktärer lever i är ett samhälle som byggts upp av andra, men som upprätthålls av dem själva. Och hennes karaktärer är lika mycket fast i, som de misstror det.

Återigen det motsägelsefulla alltså. Det komplexa. När man skriver om Alice Munro landar man alltid där. Som läsare kan man aldrig riktigt säkert veta. Och kanske är det anledningen till att jag inte vill släppa taget om boken. Den har samma effekt på mig som Rainer Hartlebs dokumentärfilmer om Jordbro. Efteråt har jag en känsla av att allt är möjligt. Också han har en förmåga att hela tiden vrida fokus bort från det svart-vita, mot gråskalorna. Där vi verkligen är som människor.

För att återkomma till mitt resonemang om kvinnoförfattaren Munro: anledningen till att hon benämns som det, är för att hon gör det som alla borde göra. Ingjuter liv i kvinnor, som så ofta i romaner genom historien fått spela statistroller. Men med det begreppet missar man att hon gjuter lika mycket liv i männen, vilka visserligen har fått spela huvudrollen, men inom en alltför begränsad ram. Här får också de chansen att vara något annat än karaktärer, pappdockor, med vissa förutbestämda egenskaper fästade vid sig.

Och slutligen, det faktum att boken är ett hopplock av tre andra gör ingen större skada. Möjligtvis då att det har skett på bekostnad av de övriga novellerna. För efter läsningen av ”Nära Hem” önskar jag bara att jag hade mer. Trots att Atlas gett ut två böcker med två månaders marginal räcker det inte. Jag vill ha dem alla.

Efter fyra års frånvaro gör den närmast sönderhyllade Johannes Anyuru en efterlängtad återkomst med en ny diktsamling, sin tredje, på nytt förlag. Liksom i sin debut, ”Det är bara gudarna som är nya”, tar han här avstamp i en av antiken absoluta mästerverk. Då var det Homeros ”Illiaden”, nu är det romarnas motsvarighet, deras nationalepos, Vergilius ”Aenieden”. Om Aenieden kan man kort säga att den handlar om hjälten Aeneas som flyr från det fallna Troja för att finna en plats där ett nytt rike ska uppstå. Ett rike som så småningom ska utvecklas till romarriket och i viss mån kan sägas vara grunden till det Europa vi ser idag. Det Europa (och kanske framförallt den moderna värld) som Anyuru med febrig närvaro vill gestalta.

Den som hoppats på att Anyurus återkomst skulle vara en rak fortsättning från de två tidigare samlingarna måste jag till att börja med varna. Ni kommer att bli besvikna, eller tvungna att revidera ert hopp. Det flytande, rytmiska språk och de metafortäta stycken han då skrev har här körts genom en pappersstrimlare; hackats upp till igenkänningsbart, men fragmenterat gods.

Det är en diktsamling som skaver, kräver. Dess omfång, trehundrafemtiosju sidor, är som fyra normaltjocka diktsamlingars. Ord, meningar, bilder ligger staplade uppe på varandra, med oftast svaga associativa band; ibland bara för att de låter lika, eller rimmar. I ett par av dikterna sitter någon och zappar mellan olika tevekanaler, en bild, som om man vill, skulle kunna lyftas ut och användas som poetik för samlingen. Det pågår ett ständigt skifte av perspektiv, vilket när det fungerar ger en sugande känsla av samtidig kaos och närvaro. Av tvåtusen år av mänskligt liv.

Detta kaos är uppbundet kring ett par centrala symboler, som i sin enkelhet visar sig ha många bottnar. Det är klassiska symboler som Anyuru visar sig kunna ingjuta nya betydelser i, nytt blod. Det handlar om en kniv, ett lås, lagen, nycklar, dörrar. Och framför allt om ett ”han”, som dikten igenom återkommer till baksätet av en polisbil. Vart han är på väg? Till Hall, för att låsas in. Det är han och alla andra missanpassade hjältar som står i centrum av ”Städerna inuti Hall”. Som är arvtagare till det romarrike som den plikttrogne Aeneas bär på sina axlar. Ett rike där

Snön är drivor av matkassar, emballage
fuktigt toapapper, porslin

En diktsamling som kräver alltså. Och om det var ”Städerna inuti Hall” som skulle recensera mig skulle jag troligtvis bli underkänd. För trots goda föresatser, trots att Anyuru är en glimrande poet, orkar jag inte följa med i dess oupphörliga kast, dess maniska tendens att ständigt byta riktning, mutera, att aldrig stanna upp. I viljan att gestalta detta gytter av mänsklig utveckling och degeneration har Anyuru tappat bort sin läsare. Eller så är det helt enkelt så att han hoppas på en annan mottagare.

Vid läsandet av Alice Munros noveller dyker tanken att varje människas liv är värdigt en roman upp i mitt huvud. Gång på gång. Och visst, det är en sliten tanke, men med lika mycket slitenhet som sanning i. En författare med den rätta fingertoppskänslan hittar de där avgörande ögonblicken som skapar oss. Leder oss tillbaka till de vägskäl vi så lätt, med en snabb blick över axeln, misstar för raksträckor. Munro är den författaren.

I ”Kärlek, Vänskap, Hat” får varje liv en novell. Men gör inte misstaget att lägga in ordet ”bara” framför ”en novell” i den meningen. Jag var själv nära att göra det. De flesta ser på noveller som något halvfärdigt, halvdant. Är inte en novellist i själva verket en misslyckad romanförfattare? I vissa fall, ja. I Alice Munros fall, definitivt nej. Ett rungande, extatiskt nej. På ett fyrtio tal sidor lyckas hon ingjuta så mycket liv i sina karaktärer att det hade räckt till en romancykel. Bokens trehundra sidor är ett under av kompression. Pärmarna formligen bågnar inför trycket från innehållet.

Så vad innehåller den då? Nio noveller med titlar som ”Det man minns”, ”Tröst” och ”Queenie”. Nio noveller som i ett lugnt och behagligt tempo rullas upp, i huvudsak med den kanadensiska landsbygden som bakgrund. De yttre spänningsmomenten är få, ändå sitter jag som naglad vid boken. Här finns inga mord. Knappt något våld. En man ser kvinnan han älskat i femtio år försvinna in i en allt djupare senilitet. En annan kvinna möter sin barndomsförälskelse när hon just separerat. En ung författarinna använder sin faster som förlaga till en novell hon skriver.

Men vad det handlar om är inte spänning, utan spänning. Den sortens spänning som håller två ting samman och skjuter två andra ting ifrån varandra. Det handlar om diskrepansen mellan tanke och handling. Mellan hur en person tror sig reagera och hur den verkligen reagerar. Ideal och verklighet. Men också om relationer. Släktskap, minnen, barndom. Om vad som håller oss samman. Vad vi vet om andra människor. Men också om allt det vi inte vet.

Framförallt är det kvinnorna som tar plats i novellerna. Fulla av liv, men låsta i sociala konventioner. Med ett par rader beskrivs Fiona, den unga kvinnan som senare drabbas av senilitet. Först med meningen:

”Fiona hade en egen liten bil och en hög kashmirtröjor”

(När jag citerar detta stycke undrar jag om det verkligen är bra. Vad är det i sådana fall som är bra med det? Jag har ingen aningen. Ändå vet jag att det måste med.) Ett par stycken längre ner stå det:

”Hon var sig mycket lik denna dag – på en gång direkt och diffus, ljuv och ironisk.”

Lika exakt, och lika mångbottnat, kan man beskriva denna diamant till bok. Språket är precist och flödande på samma gång, direkt och diffust. Helst skulle jag vilja fortsätta citera, rad efter rad, men det skulle sluta med att jag citerat hela sidor, eller troligare, en hel novell. Meningarna, delarna, är så sinnrikt länkade i varandra, att jag måste ta tillfället i akt att använda en metafor; som kolatomerna i ovan nämnda ädelsten.

Jag inser att jag låter som en nyfrälst. Ha överseende med det. Skaka gärna roat på huvudet. Men läs boken. Och gör du det innan oktober så är det inte otroligt att du har ett svar på frågan vad du tycker om 2009 års nobelpristagare.

På omslaget till ”Ärret efter drömmen” är tre fotografier tryckta. En dansare i stora vita tygsjok fångad i tre ögonblick. Det är ett ganska fult omslag. Obalanserat på ett obestämbart vis. Men efter att jag lagt ifrån mig och tagit upp boken ett tiotal gånger (den läses bäst under korta uppmärksamma sittningar) har jag svårt att släppa den med blicken. Dansen pågår där, på bokens omslag, mitt framför mig. Också nu när den ligger på bordet här bredvid dras mina ögon dit. Något har satt den i rörelse.

Den förste juni överlämnade Horace Engdahl sitt uppdrag som ständig sekreterare i Svenska Akademien till Peter Englund. Några månader senare ger Bonniers ut denna sammanställning av essäer och artiklar skrivna mellan åren 1989 och 2004. Men vem idag läser djuplodande kulturartiklar från decennier tillbaka? En onödig fråga kanske, med ett uppenbart svar: Inte är det många. Delvis för att de artiklarna är svårare att finna, och delvis för att det inte ligger i tiden. Reflexion är knappast modeordet för dagen. Och att borra ner sig i C.J.L. Almqvists förhållande till det demoniska är inte självklart av intresse för någon annan än de som själv funderat mycket på just den frågan.

Men en av många anledningar till att läsa denna boken är att Engdahl inte tar någon hänsyn till dessa invändningar. Redan i första meningen spänner han bågen:

Omdömets fria verksamhet är lika vacker som fantasins, och lika nödvändig.

Utifrån den förutsättningen radas sedan artiklarna upp som pärlor på ett radband. Engdahl tror på litteraturen (och måleriet, dansen, musiken för all del), och det är en tro som smittar.

Med en skön och egensinnig stil associerar han sig fram och tillbaka genom historien. Här finns allt från skarpa debattinlägg om ”Den fördömda kulturen” till mer akademiskt grävande texter ”Om drömmar och landskap”, där uttrycket från bokens titel återkommer. Här som ”ärret efter den romantiska drömmen”.

Romantikerna är också de som står i centrum av de flesta texter. Dessa själsförbrännande Ikarosgestalter återkommer, gång på gång, med sina konventionssprängande visioner, som oftare leder dem ner i ekonomisk och samhällelig misär än till den eftersökta ådran av liv. Men det är inte det misslyckandet, sett från ett rationellt och produktionsinriktat samhälles ögon, som gör att Engdahl intresserar sig för dem. Det handlar inte så mycket om resultat, som om drivkraft.

Och även om det kan tyckas långsökt att dra en linje mellan en avgående ständig sekreterare i Svenska Akademien och den unge Werther finns här den gemensamma nämnaren; passionen. För det är med en brinnande kärlek, en aldrig falnande låga, som Engdahl berättar. Och vad som händer är det samma som sker med fotografierna på bokens omslag efter att jag har läst texten ”I det verkliga rummet”, om

fridanspionjären Loie Fuller, en dam från Illinois som uppträdde i väldiga sjok av crèpe de Chine, som hon manipulerade med osynliga käppar medan hon virvlade runt, runt.

De börjar röra sig. Engdahl har tagit tag i ena kanten av dessa, i många fall magasinerade texter och konstverk, och skakat dammet från de gångna decennierna ur dem. Se, de lever fortfarande! ropar han med ett leende på läpparna.

Någon gång om året, om man har tur, stöter man på en bok som ”Fritt Fall”. Det är då man förstår att dammråttorna lika gärna kan ligga kvar en dag till. När luckan öppnar sig under en och man likt Alice i Underlandet faller och faller för att slutligen hamna på ett väldigt underligt ställe. Tidigt i boken sätts standarden:

Människans idéer är partituret, hennes liv är modern jazz.

Så drar den sällsamma historien igång. Två kvantfysiker bråkar om förekomsten av parallella universum. Den enes barn blir kidnappat, utan att själv veta om det. En cyklist får sitt huvud avslitet av en stållina spänd över vägen. Två poliser utreder fallet från var sitt håll. Den äldre är en kommissarie med ett bultande fågelägg i hjärnan, en cancersvulst som ger honom veckor kvar att leva. Den yngre är hans favoritelev från polisutbildningen, en kvinnlig streber som genom att gå rakt mot sina instinkter har en exceptionellt hög procent lösta fall bakom sig. Och i kulisserna: slumpen, om den nu finns.

Rent strukturellt ser det alltså ut som en kriminalhistoria. Och det är det också, men bara som drift med genren. Juli Zeh är mån om att läsaren hela tiden rycks ur sina illusioner. Kapitelrubrikerna berättar vad som ska hända. Ändå kan man inte lägga boken ifrån sig. Det är dock inte kriminalhistorians spänning man drivs av, utan av den nästan elektriska spänning som uppstår mellan bokens pärmar.

”Fritt fall” är Zehs tredje roman och ges ut av Weyler Förlag, ett litet förlag vars utgivning består av en spännande blandning av fack- och skönlitteratur. Det är lätt att föreställa sig hur de jublade när de fick denna bok i handen. Den är något så ovanligt som en lyckad adaption av invecklade och snustorra teorier. Aldrig har jag känt mig så nära uttryck som evighet, universum och kvantmekanik. Och trots bokens uppenbara kvaliteter får man ge tummen upp för förlagets mod. När de flesta förlag hellre ger ut mallskrivna deckare eller håller sig till redan etablerade författare, vågar de satsa på en skönlitterär bok om fysikaliska teorier av en ung respektlös tyska.

Det är denna respektlöshet som gör att Zeh i princip kan skriva vad som helst i sin bok, och komma undan med det. Handlingen är minst sagt otrolig, men genom de väl invävda teorierna om universums beskaffenhet lyckas hon hålla läsaren kvar genom de osannolika, men ändå möjliga, lappkasten i historien. En annan anledning är det faktum att hon tar strikt hänsyn till termodynamikens andra huvudsats, vilken också spelar en viss roll i handlingen:

Oordningens mått i ett system tilltar kontinuerligt om man inte bemöter denna process med våldsamma energimängder.

Det är just vad Zeh gör. Det finns ett mod och egensinnighet i hennes användning av språket som gör att man häpnar. Det är många gånger vackert, andra gånger burleskt. Och alltid träffsäkert. I samklang med de fysikaliska teorierna hon diskuterar upphävs gränserna mellan tid och rum, verklighet och dröm. Jag skrattar högt och skakar förundrat på huvudet. I karaktärsbeskrivningarna hittar man hela tiden små pärlor, som här, när mördaren träffar på en insektssamlare en tidig morgon i skogen:

Outtröttligt plutar och tänjer han på läpparna och vrider samtidigt på huvudet hit och dit som om han ville hälsa på allt som blottar sig för ögat med små slängkyssar.

De våldsamma energimängderna sveper bort all anledning till kritik. Den obligatoriska invändningen får inte plats. Den har heller inte här att göra. ”Fritt fall” är en läsupplevelse utöver det vanliga och jag unnar alla att ta del av den.

På ena sidan kantades den av en butik, ett kafé och ett bageri, på den andra av en butik och ett kontor, varpå den abrupt tog slut.

Till Middaq-gränden kommer man bara från ett håll. Den är en återvändsgränd, såväl i den fysiska verkligheten som i de flesta av karaktärernas tankar. Här accepterar man grändens inofficiella stadgar eller flyr.

”Middaq-gränden” utkom 1947 och berör ett Kairo i andra världskrigets slutskede. Kriget medför flygräder och matransonering, men också möjligheter för de som kan tänka sig att samarbeta med de allierade. En av dem är Hussein, son till en haschischberoende kaféägare. Han bryter med det långsamma och stagnerade livet i gränden, som han hatar med hela sitt väsen, för att smuggla sprit och göra engelsmännens smutsjobb. För honom är avsaknaden av elektricitet och rinnande vatten i gränden det ultimata beviset på invånarnas ovilja att kämpa för något.

Hans motsats finns i den strävsamme barberaren Abbas. De är ungefär lika gamla, men till skillnad från Hussein är Abbas fullt tillfreds med livet i gränden. Han tjänar tillräckligt för att klara sitt uppehälle, men inte mer. För att tillfredsställa Hamida, kvinnan han älskar, lämnar han dock gränden, för att jobba ihop pengar så att hon kan få den framtid hon drömmer om.

I Hamida har så Mahfouz samlat all längtan och vrede i en påträngande och bullrig femme fatale. Hon är en föräldralös vacker ung kvinna som spränger av liv och längtan. Men samtidigt är hon medveten om sin plats i samhället, vilket triggar hennes ilska. Hennes ärelystnad och maktbegär är enorma, hennes vredesutbrott åtskilliga. Det gör henne nästan omöjlig att tycka om, men ändå kan man inte sluta fascineras av hennes kamp. Även om hon personifierar mycket av det ruttna människor emellan, avundsjukan och ränkspelet, har hon inte satt sig där själv. Hennes kamp är den samma som de flesta andras i boken, men blir smutsig för att hon inte har något värde i det system där manlighet, släkt och pengar betyder allt. För en kvinna i hennes situation finns det inte någon annan väg till frihet än genom männen, vilka förtrollas av hennes utseende.

I myllret av de röster och människor som är Middaq-gränden, är det dessa tre som gör störst avtryck, som är på väg någonstans. Hamida och Hussein med tvivelaktiga metoder och Abbas driven av sin brinnande förälskelse. Abbas är den tragiske hjälten, som slutligen också offras i ett meningslöst krogslagsmål. De två andra överlever, men deras drivkraft bort från gränden ger dem knappast vad de drömde om.

Men lika mycket som en tragedi, är detta en mästerlig och humoristisk samhällsskildring. ”Middaq-gränden” är ett utsnitt av ett Kairo i ständig rörelse, en rörelse som lika mycket går bakåt och i cirklar, som framåt. Och i rörelsen själva centrum är pengar. Pengar köper en plats i parlamentet. Pengar köper elektricitet och vatten. Pengar köper frihet. Men också ensamhet. För bara så länge man har behov av det håller man sig väl med människorna runtomkring sig.

Bokens karaktärer tecknas precist, med små medel och ofta karikatyriska detaljer. Tillsammans med den njutningsfulla och lättflytande prosan, i översättning av Kerstin Eksell, som också bidrager med ett belysande förord, lyfter det ”Middaq-gränden” till en verkligt stor läsupplevelse. Berättelserna tvinnas ihop till en tät väv, vilken lyser av motsättningar och kamp. När småsintheten och egoismen skildras i möten mellan människorna är det stor komik. Men under den nästan överalltvarande humorn ligger ett allvar och en kritik av det samhälle Mahfouz växt upp och levde i, tills sin död 2006. Ett allvar som gärna hade fått ta större plats, och som än idag är hett stoff, trots att boken har sextio är på nacken. Men trots den lilla anmärkningen är ”Middaq-gränden” ett gott bevis på att Mahfouz förtjänar det nobelpris som han förärades 1988. Dess bredd och djup förundrar och manar till omläsning.

När en ny roman av Siri Hustvedt landar på bokdiskarna är det en stor händelse. Sedan hennes förra roman, ”Vad jag älskade”, har det gått fem år och totalt har det blivit fyra romaner på sexton år. Men trots den sparsamma produktionen har hon lyckats uppnå en status som få författare, trots hyllrader med titlar, kommer i närheten av. I Sorgesång visar hon att hon förtjänar den positionen.

Det är en intrikat väv hon håller upp för läsaren, ett myller av historier som korsar och korsbefruktar varandra. Det som varit och det som är i skön förening. Romanen inleds med att berättaren, den nyskilde psykiatrikern Erik, och hans syster Inga går igenom kvarlåtenskapen efter sin faders död. I en låda hittar de ett mystiskt brev från Lisa, en person som varken de eller modern har något minne av. Brevet är kort och innehåller bara en uppmaning om att fadern ska hålla det löfte han en gång avgivit. Erik och Inga blir snart uppslukade av tanken på att de, genom Lisa och faderns övriga papper, kan hitta en väg in till hans mystiska nattvandringar och släktens historia.
I samma veva flyttar en jamaicansk kvinna, Miranda, med sin dotter, Eggy, in i bottenvåningen på Eriks hus och han blir blixtförälskad. Men kvinnan visar tidigt att hon endast vill ha en ytlig relation till honom. Det visar sig dock inte vara så lätt då barnets pappa, Jeff, fotograf och konstnär, drar in Erik i sitt personliga projekt, som balanserar på ett flertal tunna linor.

Med säker hand leder Hustvedt oss in i ett landskap som bara är toppen på ett berg. Utsikten är åt alla håll magnifik, men det som förundrar mest är känslan av att det vi står på är så stabilt. Trots att jag kastas mellan de olika historierna och tidsepokerna tappar hon aldrig bort mig. Hon skryter inte med sitt väldiga researcharbete utan låter det bara glida in i berättelsen. Filosofi, psykologi, neurovetenskap, litteratur, historia, konst; allt går in i och förstärker vartannat i hennes sökande efter människans kärna; det vi tror oss veta vad det är när vi säger far, du, eller jag.

För på olika sätt är människorna i romanen besatta av att finna de där definerande egenskaperna. Jeff, som med sin kamera är så uppslukad av sina fotografier att han inte märker att han driver allt längre bort från människorna runtomkring sig. Eriks patienter, som på olika sätt har råkat rasera en bärande vägg i sina liv och nu kämpar med att återuppbygga den. Men även vi som läsare dras in i projektet när vi försöker hitta romanens själva kärna. Och slutligen Erik själv i sitt sökande efter den döde fadern.

Fadern, som sedan sin ungdom fört dagbok. Om allt från uppväxten under den stora depressionen, till upplevelserna under andra världskriget och livet med minnena från bomberna som gjorde kratrar stora som källare runtomkring honom.
In i det sista var han en strukturerad man. Han samlade allt i lådor, även det som han inte kunde förklara. Vid ett tillfälle finner Erik och Inga en nyckelknippa, med etiketten ”okända nycklar”, i hans arbetsrum. Det är en bild som sedan återkommer som en underliggande ackordföljd genom boken. Med den antyder också Hustvedt var vi är på väg. Vi kommer inte att kunna öppna, eller ens hitta, alla de dörrar till jaget som vi skulle vilja. Men under sökandet kanske vi finner något annat, som vi inte letade efter.

Med sitt utsökt luftiga och spänstiga språk lyckas hon hålla de vetenskapliga diskussionerna och den spretande handlingen i en och samma hand. Det blir aldrig tråkigt, men heller aldrig banalt. Visst finns det en del att kritisera, framförallt att det är svårt att förstå vad som motiverar vissa av bipersonernas handlingar, och då tänker jag främst på en journalist som rotar i Ingas liv. Men det är bara anmärkningar i marginalen. I det stora hela är det en bok som jag lämnar med ett leende på läpparna och huvudet surrande av tankar som inte går att sammanfatta på ett annat sätt en genom en uppmaning: Läs boken.

Ett par sidor in i boken slås Vi omkull av tryckvågen från en atombomb. Det är 1957 och provsprängning i Nevadas öken. Bomben är tio gånger så kraftig som den som fälldes över Nagasaki. Vi är de soldater som fått detta minne inbränt, som aldrig kommer kunna glömma. Fyrtiotre år senare går Samson Greene med tom blick genom samma öken. En godartad tumör trycker mot hans hjärna och han har förlorat alla sina minnen. Han bara går, utan att veta varför. Han plockas upp och förs till ett sjukhus där tumören opereras bort, med följden att en del av hans minne återställs. De fram tills han blir tolv. De följande tjugofyra åren minns han inget av.

Runt millenieskiftet övergav Nicole Kraus poesin för att, som hon sade, det var en “impossible quest for poetic precision”. Vad gäller hennes “prosaic precision” så träffar hon ofta rätt. Hon arbetar med språket på ett ledigt och egensinnigt sätt. Många gånger är det en njutning att läsa. De olika nivåerna går i samma ton. Och hon kastar sig säkert mellan dem.

En läkare, Ray, ringer en kväll upp Samson och ber honom samarbeta med honom i ett hemligt forskningsprojekt i öknen, inte långt från där han en gång hittades. Samson har inget bättre för sig, han känner sig trängd av sitt gamla liv i New York, samtidigt som han blir smickrad av Rays intresse. Forskningscentret är en närmast futuristisk bas där vetenskapsmän försöker fånga minnen genom att mäta hjärnaktiviteten så exakt som möjligt och sedan transplantera dem till andra patienter. När Donald, en av de Vi som var med vid provsprängningen dyker upp, får Krauss chansen att briljera i sin förmåga att hålla många bollar i luften. Det är konstant spännande och intressant. Det krasst vetenskapliga ställs mot det luddigt personliga. För även om läkarna verkligen skulle kunna överföra ett minne vet de knappast hur den som mottager det kommer reagera. Och enligt Krauss verkar de likgiltiga inför det. De är alltför uppslukade av sin upptäcktsresa i hjärnan för att ens ha funderat över saken.

Men på samma sätt som läkarna behandlar sina patienter, behandlar Krauss ibland sina karaktärer. Det förvånar mig att hon alltför ofta misslyckas med personteckningen, när hon har en sådan precision i språket. Beskrivningen av männen får mig att tänka på pappdockor. Psykologiskt är de inte mycket djupare än så. Däremot prickas Anna, Samsons fru, in med säker blick. Hennes sorg och saknad är det mest levande i boken, och bara den i sig är värd läsningen. Även de två andra kvinnliga karaktärerna, Samsons tidigare student och nyvunna vän Lana, och Patrice som han träffar på bussen tillbaka till sitt förflutna efter de omvälvande minnesexperimenten, består av kött och blod. Så det är lätt att undra varför Kraus väljer att använda sig av en manlig huvudperson när hon har så svårt att hitta utanför schablonerna.

 Omslagsbilden till Hanna Nordenhöks senaste diktsamling består av ett eller flera svartvita fotografier, sönderklippta i hundratals rektangulära bitar, som sedan fogats samman till en bild. En väg, en himmel, några träd. Men trots tiden som måste lagts ner på arbetet är skarvarna tydliga. Här finns en brist, en omöjlighet, en förhoppning, som med minst lika stor nit löper genom bokens sidor. Det handlar om den och om det och om dom.

Liksom omslagsbilden är boken uppbyggd av rektangulära enheter; textsjok. Två per sida, två till fem rader långa. Varje stycke börjar med liten bokstav och slutar utan interpunktion. Det skapar en glidning som drar mig vidare, djupare in i texten. Jag söker fogmassan som ska hålla dem samman. Den gemensamma nämnaren som ska lösa min stegrande känsla av utsatthet, förvirring. Vilka är Dom? Vad är Det? På samma sätt som jag skulle vilja försöka flytta bitarna på omslaget så att de hamnade på rätt plats, så att alla fyra sidor låg mot sin verkliga motsvarighet.

Men Nordenhök ger inte läsaren något hopp om att det ska kunna ske. Istället drar hon mig allt längre bort från min förhoppning att foga samman. Genom sina försök visar hon på det omöjliga i projektet. Dikterna bär på samma utsatthet som jag själv känner när jag läser. Blir till en spegel av hur vi minns. Hur vi sörjer. Hur vi längtar efter enhet, efter sammanhang. Men hur omöjligt det projektet är. För mellan alla minnena finns det vi inte minns. Och i minnena finns allt det vi förändrat. Färgerna som inverterat. Klädesplaggen som bytts ut. Det är skickligt gjort. Hon skriver:

“vattnets långsamma gungning inuti strilkannan. man hör men kniper ihop läpparna. träd med mkt svarta grenar. genom att dom jagar varandra. vad är det den tittar på. det har ju inga händer”

Till en början kan det kännas som om någon fått tag på Nordenhöks anteckningsbok och klippt sönder den i fragment. Här finns mycket som påminner om stämningarna i hennes debut, Hiatus, men silat genom ett närmast schizofrent medvetande. Med det vill jag inte säga att detta på något sätt är ett slumpverk, det bara låtsas vara det. Det är precist arbete och många gånger dras man med i texten. De opersonliga pronomen, det, den och dom, laddas med en allt tyngre massa. De blir enheter för sorgen och minnet. Sällan har de känts så hotfulla och köttsliga som i Bländare. Andra gånger lyckas hon inte konkretisera. Tegelstenarna blir alltför fyrkantiga. Utan liv. Dras ner i det träsk av form och stil som präglat mycket av de senaste årens poesiutgivning. Men så rycks man ur slentrianen igen och förstår varför man fortsatt stirra in i solen:

“i harsyran. i skuggan vid stentrappan. innan betydelse blir till. som att se med det yttersta av fingertoppen. solen ett tätt rött avtryck på ögonlockens insidor. redan en sorts skada”