bokbloggen.com

Mats Söderlund är för mig framförallt en skicklig naturlyriker (sagt med positiv betoning) med stark känsla för rytm och ton. Han har en förmåga att dra trådar mellan landskapen och in i de minsta insekters beståndsdelar. Från horisont till bågnande ryggplåtar. Ständigt med en intensiv, brinnande röst som menar att det här är på allvar. Att lyriken kan vara avgörande. I ”Stillhetens sträckta halsar” med ett underbart hypnostiscerande språk och i den senaste samlingen, ”Hyperparasiterna”, mer koncentrerat, nästan splittrat. Men bara nästan.

Med ”Komage” fortsätter Söderlund sitt febriga sökande efter språket som ska lyckas fånga in, klargöra, beskriva. Vad? Det kan vara svårt att säkert veta. Människan är mitt banala svar. Den mänskliga naturen. Hur vi minns. Hur vi talar. Hur vi ser. Och på den vägen nå längre in i oss. Vart? Till punkten där vi fattar våra beslut. Där vi blir till. Där man kan förändra.

Det är som om han fått en aha-upplevelse och insett att vi inte tänker som texten i en bok ser ut. Att hjärnan inte löser problem genom att gå från a till ö. Många är de poeter som de senaste åren arbetat i den fåran. Ofta sammanklumpade under beteckningen språkmaterialister. Nu sällar sig Söderlund till den skaran, vare sig han vill det eller inte.

Hos Nietzche har han hittat en programförklaring, eller åtminstone en utgångspunkt för samlingen. ”Såframt vi icke omvända oss och varda som kor komma vi icke in i himmelriket. Vi måste lära ett av dem: idisslandet”. Genom omtagningar, nedbrytande av ord, sammanblandade av bilder, försöker Söderlund närma sig kons fyra magars arbetssätt. I korta rader kan man hitta stycken som ännu inte brutits ner till mindre beståndsdelar, men oftast slutar det i förvirring. Jag försöker läsa det noggrant, ord för ord. Jag försöker läsa texten rekordsnabbt. Jag läser omedvetet som en ko maler gräset i sina magar. Och här finns verkligen rader som är oerhört starka, men knappast någon gång känner jag att formen förstärker innehållet. Istället klibbar delarna fast vid varandra och lämnar mig likgiltig. Det är synd på en sådan angelägen poet.

I och med ”Trilogin”, som publicerades mellan 1990 och 2001, steg Öijer upp som en av de verkligt viktiga poeterna i Sverige. Från att ha varit en outsider fick han nu närmast börja räkna sig som folkkär. Han har gjort bejublade uppträdanden med Kent, tilldelats de Nios stora pris och läses i stugor och torp runt om i landet. En resa som skulle kunna svepa med sig de flesta i bruset av hyllningarna. Men Öijer står stadigt, hårdnackad vägrar han vika en tum från sin utgångsposition.

I mångt och mycket är ”Svart som silver” en logisk och värdig fortsättning på ”Trilogin”. Diktsamlingen består av tolv delar, avskilda med romerska siffror, men tematiken, bilderna, ljuset, är den samma i del efter del. På ett sätt tycks mig siffrorna gestalta timslagen på ett gammaldags väggur; de är bara en illusion. När jag kommit till sista sidan är det som om visarna fortsätter sin vandring. Jag börjer om från början. Det finns något obönhörligt i det. Öijers bild av människan är en bild av upprepande. Upprepade misslyckanden. Upprepat våld. Upprepade strukturer. Vi drivs framåt av en tickande bomb inom oss.

Men i dikt efter dikt lyckas han på något sätt få denna tid att, på ett plan, upphöra. Visst fortsätter den runt omkring. Kroppen går mot sitt tidsbestämda öde. Men anden hålls kvar, blir tidlös. Att läsa honom kan vara som att hamna under vatten och inse att man automatiskt hållit andan. Efter sista raden kommer jag upp till ytan och drar ett djupt andetag. Dikten har övermannat mig, igen, och jag får vara glad att reptilhjärnan inser vad som skett; likt ett spädbarn på babysim. Han skriver:

jag väger mindre och mindre

svävar nästan till över marken

glider undan från tillvaron

som om jag

brutit en fjäder ur den dödas dräkt

och förstått

I en intervju för några år sedan sade Öijer att hans dikter är skrivna med hans eget blod. Till skillnad från i de tidigare samlingarna kan man i ”Svart som silver” få en känsla av att den bågen inte är fullt lika spänd längre. Här finns en annan vila, som ömsom förstärker, ömsom låter dikterna glida ut i ett fundersamt ”jaha”. Den kan närmast liknas vid ett accepterande. Det är en ro, som om han funnit sig tillrätta, utan att för den skull glömma var han står. Och när dikten fungerar på det sättet finns här ett tonläge som är omöjligt att hålla ifrån sig. Öijer frambesvärjer det magiska i varje människa, ett annat synsätt, låter oss se på världen genom en trollkarls glasöga. Se bortom vardagsbestyren. Bortom husfasadernas illusoriska fasthet. Bortom. Det gör ”Svart som silver” till en bok att hålla i handen när man går genom en mörk kuslig skog och har slut på brödsmulor.

Ofta är det historierna om de lite vid sidan om som är de verkligt intressanta. De som lever i skuggan av förändringarna, som påverkas av det högre maktspelet och får svara med ett lägre för att hålla sig kvar, för att överleva. Många är de som offrats (och offras), men Edelcrantz en av de få som lyckades klamra sig fast till slutet. I sin tid var han en man som de flesta kände till. Han satt med i Svenska Akademien, var chef för Operan och förde ångkraften till Sverige. Han såg kungar passera och anpassade sig efter deras respektive styre. Han fick ett stort stycke mark på Djurgården och kunde göra långa forskningsresor i Europa. En man med inflytande alltså, men i Perssons bok en man som ingen älskade, förutom möjligtvis barndomsvännen och poeten Kellgren. En kappvändare. En ensam människa. Men samtidigt med en mission.

Det är ett fascinerande porträtt Persson ger oss, av en man som offrar allt för sin position. Han hatar skådespelarna som han är chef över och gläds när den mördade Gustav III:s efterträdare drar ner rejält på anslagen, så att han får tid åt det han verkligen är intresserad av, sina uppfinningar. Men tjänsten, som innebär en gratis paradvåning mitt i stan klamrar han sig ändå fast vid. Liksom mycket annat som tar tid men ger fördelar, fördelar som han anser sig behöva. Efter hand faller vännerna runt omkring ifrån och när också Kellgren dör ansätter tvivlen honom allt hårdare. Tvivel som han skjuter ifrån sig, som han inte har tid att tänka på. För mycket finns att göra, för många människor att övertyga.

Vad gäller bokens riktighet är Persson noggrann med att påpeka att han inte försöker skriva den absoluta sanningen, närmast tjatig till och med, då det inte finns någon större anledning att tro något annat. Framförallt är det väl en gliring åt det litteraturklimat som råder, där var och varannan författare experimenterar med begreppen fiktion och verklighet. Att berätta en rak historia, ja, att hitta på, är sedan några år en död kulturform. Åtminstone om man inte utger sig för att berätta sanningen. Ju mer äkta desto bättre. Böcker som är ”baserade på en sann historia” säljer som smör. Och Persson tar de chanser han får att minera den marken ytterligare.

Därtill experimenterar han vilt med formen. Ibland fungerar det och ibland inte. Ofta försvinner han ut i meningslösa ordlekar som leder honom bort från historiens centrum. Texten tycks alltför tungt lastad och jag tappar ständigt fokus. Det är som om den vill för mycket. Vara idéroman, biografi, nydanande och gammaldags på samma gång. Men i andra partier är den glimrande, som i iscensättandet av kaoset vid mordet på Gustaf III. Ett mummel av röster som lika gärna (med vissa ord utbytta) kunde vara transkriberade från en förhandsvisning av den nya Batmanfilmen.

För två år sedan kom Fabian Göransons efterlängtade debut, Gaskriget. Det var en vältecknad och sammanhållen berättelse, med en stark koncentrerad röst, som utspelade sig i Latinamerika och Sverige. En berättelse om motstånd och förtryck, berättad med vad jag i brist på annat får kalla patos. Kanske det årets bästa debut. Då hade han redan medverkat i olika tidskrifter och tidningar under ett flertal år, och tecknat i över ett decennium. Ett samlingsalbum var alltså att vänta sig.

I år kom det så. Jag kan förstå att Göranson vill ge ut dessa serier. De är inte dåliga. Här finns mycket att hämta, och det kan vara intressant att se hans utveckling mot Gaskriget. Den korta serien Odalmannen, på två sidor, visar på hans lust att sträcka ut tecknandet, uppbyggd som den är av tvärliggande korta streck som förstärker textens svartsynta ödslighet.

Men överlag saknar jag den där helhetskänslan som var så befriande i debutalbumet. Förhoppningsvis är det här bara ett sätt att göra avslut, även om det också finns serier ritade efter Gaskriget med i albumet. Jag vill se Göranson ta en halvnelson på sig själv och rita ett nytt temaalbum där humorn knuffas lite åt sidan och han vågar lägga mer tid på teckningarna och på själva berättelsen. När han är som bäst har han ett språk och en fantasi som sopar banan med de flesta andra seriekonstnärer.

Titeln stirrar tillbaka mot mig från bokens ovansida; gäckande, sorgtyngd, självklar. Under den marcherar en kolonn av krigsfångar över en plan yta. Bilden är tagen under gulfkriget, men skulle lika gärna kunna vara från första eller andra världskriget, från kriget mellan Iran och Irak, eller från ett kommande krig ett par år framåt tiden. Det samma kan säga om titeln. I all sin orimlighet kommer den nära frågor som de flesta krigsböcker inte ens snuddar vid. Den får mig närmast att tänka på filmer som ”War of the Worlds” eller ”Mars Attacks”. Dystopiska fantasier om hot från yttre rymden. Men i kontrast till den verklighet boken beskriver blir titeln till en drypande anklagelse. Här finns inga enskilda hjältar, inga geniala krigsherrar. Här finns bara två, fyra, åtta, sexton sidor som alla påstår sig gå i krig för samma sak. För vem går i krig mot mänskligheten?

I nästan trettio år har Robert Fisk verkat som korrespondent i mellanöstern. Årtionden som i efterhand inte tycks ha haft något annat än dåliga nyheter om mellanöstern med sig. När är det inte krig i mellanöstern? Och Fisk har varit i dem alla. Tre gånger har han träffat Usama Bin Ladin, första gången redan 1979, när Bin Ladin var en okänd gerillaledare som med amerikanska pengar gjorde motstånd mot den ryska invasionen i Afghanistan. Nedtonade möten med en skygg, intelligent man som i skuggan av elfte september får en stark, närmast profetisk laddning. Men för Fisk är inte Bin Ladin den stora gestalt som omskapat världen, ondskans förste fanbärare; här blir han istället en logisk fortsättning på det som varit, summan av den tvångströja som tvingats på länderna i mellanöstern.

Konsekvent förvägrar Fisk kriget sina frälsare och demoner. Han har varit med om framryckningar och tillbakadraganden både hos irakier och iranier under det åtta år långa kriget mellan länderna. Ett krig som tros ha skördat en miljon människoliv. Färdats på tåg med svårt hostande, gasskadade soldater, sett söndersprängda tanks invändigt klädda med resterna av kroppsdelar. Han har sett talibanerna ta makten i ett genomkorrupt och krigshärjat land och se dem förlora den några år senare. Han har färdats över de vibrerande gränserna mellan Israel och Palestina.

Men hans beskrivningar är inte av smarta truppförflyttningar, av hjältedåd. Det han ser är något annat, och han ser det i slag efter slag. Människor som dör, som blir skadade för livet. Och andra som klarar sig utan fysiska skador, men ändå har förlorat mer än vad någon vill föreställa sig. Ändå tvingar Fisk läsaren att delta, att se vad han ser. Boken är närmast en orgie i orättvisor och den fråga som kriget ställer på sin spets när kulan snuddar vid min kind och träffar personen bakom. Varför jag? Varför han/hon?

Klart och med stark röst berättar Fisk historien om Mellanöstern, om europeiska kolonisatörer och gränsdragningar över huvudet på människorna på marken, medan han samtidigt fördjupar sig i krigskorrespondentens vardag, dessa handelsresande i krig. Han hymlar aldrig med varför han själv har hittat dit och om pojkböckernas dragningskraft. Det är en magnifik sammanställning, inte så mycket som uppslagsbok, det är den något för splittrad för, men av krigets vansinne och av vad mänskligheten gör för, och framförallt mot sig själv. När jag slår ihop boken har de olika krigen glidit ihop till ett, som tycks ha pågått sedan tidernas begynnelse.

Romer. Få har varit så utsatta som de. Förföljda in absurdum. Det enda som skiftat är namnet på de som jagat dem, och än idag ses de ner på och är utstötta i många länder, framför allt i Östeuropa. McCann tar med sin berättelse ett djupt andetag och dyker ner i denna störtflod av hat. I Zoli berättar han en romsk kvinnas liv med utgångspunkt i åren runt andra världskriget.

När Zoli är sex år gammal mördas hennes familj och hela det zigenarfölje som de färdats med genom att tvingas ut på en frusen sjö en tidig vårmorgon. När solen närmar sig sin höjdpunkt orkar inte isen längre och vagnar, hästar och människor sjunker i det kalla vattnet. Kvar blir Zoli och hennes morfar, som lyckats undkomma tidigare på morgonen. De flyr och hamnar efter ett tag hos ett annat zigenarfölje. Morfadern, en hängiven marxist, lär i smyg Zoli att läsa, trots att det inte skulle ses med blida ögon om de äldste fick reda på det. Det är inledningen till det som slutligen gör att Zoli utesluts ur den zigenska gemenskapen för att, genom att ha skrivit ner och omvandlat de zigenska sångerna hon sjungit sedan barnsben till poesi, förrått zigenska hemligheter och traditioner.

Med lätt och säker hand för McCann oss igenom Zolis liv. Från barndomsåren till mötet med hennes älskare (och till viss mån baneman) på ett seminarium i Paris i början av det nya milleniumet. McCanns berättarröst är nedtonad och det ger ett djup och en närvarokänsla åt romanen som gör att den är svår att lägga ifrån sig. Han tycks ha studerat romernas historia ingående och lyckas spränga in en hel del information om deras kultur som jag girigt suger åt mig. Till skillnad från många andra skildringar av zigenare finns här inget av den mystifiering som så lätt gör dem till ”de andra”. Det är konkret och avromantiserat. Han gör ingen skillnad på förtrycket när det kommer inifrån romernas egna traditioner eller utifrån. Det väsentliga är människan och hennes kamp för överlevnad. Livet som såhär i komprimerad form blir nästintill oöverkomligt, men som ändå måste levas. Så ska en historia berättas.

Det här borde vara en bra bok. Den har ett personligt anslag, en stark berättelse och är fylld till brädden av pyrande kol. Tre män som just passerat tjugoårsåldern beger sig till Polen för att strö ut stoftet av sin alldeles för tidigt döde vän, något de hade lovat honom på fyllan ett par månader innan olyckan som skulle ta hans liv inträffade. I en Fiat rattad av en inhyrd polsk taxichaufför åker de genom ett Polen som fortfarande sitter fast i kommunismen klor. Det är åttiotal och konflikterna mellan Piotr, bokens huvudperson och svenskfödd polack, och hans vänner växer ju längre söderut de kommer.

Vännerna har nyligen avslutat lumpen som jägare och tonen mellan dem är rå. Det här är ungtjurar, ungtuppar, unga grävlingar, vad vet jag, men det kan vara en av tråkigaste skildringar av manlighet jag någonsin läst. Piotrs största problem är att han aldrig fått ligga med någon, ett faktum som upptar det mesta av hans tid, tillsammans med de katolska skuldkänslor som slår in över honom med jämna mellanrum. De tre vännerna kretsar runt varandra som aphannar och slår ner på minsta tillstymmelse till svaghet. Vid flera tillfällen blir det slagsmål mellan dem, men det slutar oftast med att de klappar om varandra, blodiga och ömma, och tar i hand som grabbar ska.

Hade Kuklarz bara haft någon riktning på sin berättelse, annat än den papperssvala som faller i bordet ovikt när man läst färdigt, så hade det kunnat fungera. Om vännerna på något sätt hade lyckats ta sig ur sina låsta ställningar. I baksidestexten skriver förlaget att de i boken får en ”snabbskjuts till ödmjukheten mot livet, den som normalt brukar dröja till pensionsåldern”. Det är nog ett önsketänkande. Materialet finns där. Kuklarz har bara inte kunnat göra något med det. Han lever i en värld där det är ok att skriva ”Mödrar ska inte ha sex” och utelämna fadern. Där kvinnorna är horor eller madonnor. Ständigt med en ironisk, bitsk ton som gör att han tror sig ha genomskådat sina huvudpersoner. Men det finns inget som tyder på att han annat än skrapat på ytan.

”Tvåla in och låt det få glida undan” lyder den sista raden i Holmstrands diktsamling. Ensam står den på sin sida, omgiven av allt det vita. En fyrbåk i dimma. Och det är på det sättet jag tycker Holmstrands dikter kommer mig närmast. När de får komma ut ur gyttret av bilder och berättelser som irrar kring innanför bokens pärmar. Men samtidigt heter boken Myror och vad annat hade varit värdigt än en samling nästintill oöverblickbara texter? Det pågår en febril verksamhet i Holmstrands textfabrik. Ständigt korsbefruktas språket, verkligheten, fantasin och minnet med varandra. Det tycks mig som om varje rad har ett bestämt uppdrag, men jag får inte följa det från början till slut. De dyker upp och försvinner lika fort i myllret. Efter ett tag börjar jag dock ana vägarna som dikterna rör sig på. Vissa spår tycks djupare än andra. Här finns en ung pojke och en syster som gör sig små och försöker överleva. Här finns våld och här finns rädsla för våld. Men framförallt finns här ett ständigt sus av förändring, förvandling. Ting som löses upp och omvandlas. Och mot detta viljan att inte upplösas, att vara ett bestämt jag, ett pronomen. ”Jag säger: Jag” skriver Holmstrand.

Men i samma sekund som jaget kommer till slutet av den meningen har det redan förändrats. Det är på en annan plats. Mina ögon far fram och tillbaka över sidorna och försöker hitta något att hålla sig fast i. Slutligen bestämmer jag mig för att ge upp, att ta bokens sista rad på orden och använda den som läsanvisning. Samtidigt ser jag fram emot Holmstrands fortsatta kamp mot sin upplösning.

Så kommer då åttiotalet förpackat som poesi. Vi som hade hoppats att decenniet som gud glömde skulle försvunnit in i historien för länge sedan blickar uppgivet ut genom våra regnpiskade fönster. Ibland verkar det som om nostalgin är det som driver mänskligheten framåt. Vad fysiker och beteendevetare säger om detta vet jag inte. Däremot har Spegelsken landat på mitt hallgolv som ett påtagligt bevis på att det finns de som fortfarande uppskattar pastellfärger och glansigt katalogpapper. Det är verkligen en ful bok. Självklart vet förlaget det. Men gör det saken bättre?

Spegelsken har uppkommit som ett samarbete mellan Cecilia Hansson och Dennis Eriksson. Hansson är poet med två samlingar bakom sig, Eriksson illustratör som bl.a. ritar för DN. I boken växelverkar texterna och illustrationerna med varandra. Ibland kommer de påtagligt nära varandra, som om de berättade samma historia, andra gånger drar de åt olika håll. Ett intressant förhållningssätt som fungerar bra.

Hanssons berättarröst är ett utpräglat jag, en femtonårig flicka som längtar efter skolavslutningen då hon äntligen ska slippa dessa andra människor som påtvingats henne. Ingen är som henne, utom en, en av de populära som hon förälskat sig i och mer eller mindre speglar sig själv och sina förhoppningar i på ett sätt som känns mycket trovärdigt. Rösten ligger hela tiden extremt nära femtonårings sätt att resonera (föreställer jag mig) och ibland bränner det till av konkret smärta. Bl.a. är där ett par scener i duschen efter en gympalektionen som bär på ett kärnkraftverk av spänning. Hansson skriver: ”hon drar tvättsvampen mot huden, jag låtsas den är jag.” Här finns också en av de få bilder som verkligen fungerar mot åttiotalstemat: ”Benen är som stöpta i formar av självlysande plast”. Det är en berättelse om kärlek och det borde fungera. Tyvärr är resten av texten så överlastad av åttiotalsreferenser att det många gånger känns som att bläddra i en produktkatalog. Ja, Lacoste och Reebok var grejen, men har det någon relevans? Jag är själv uppvuxen på åttiotalet, men hur är det för någon som inte är det? Finns det inte andra sätt att skildra en tid, en stämning på, utan att utesluta stora delar av läsarna? Visst, märkeskläder är viktiga för de flesta i den åldern så om berättarröstens äkthet är prioritet nummer ett så träffar Hansson mitt i prick. Men hur roligt är det att läsa?

Om Erikssons stil kan man tycka vad man vill. Det är enkla, skissartade bilder där det som inte har någon direkt betydelse (bord, stolar, vägar) ofta utlämnas. Det jag fastnar mest för är känslan av att jag som betraktare är med i bilden. Många gånger stirrar personerna tillbaka på mig som om jag gjort intrång i deras liv. Det närmaste man kommer en mänsklig gemenskap är väl någon slags likgiltighet, och det förstärker bilden av Hansson ensamma berättarjag.

Det blåser i Anna Hallbergs tredje diktsamling. ”vid västkusten tidvis hård. även på kalfjället i jämtland och lappland väntas hård eller mycket hård.” Bokstäverna hukar sig. Meningarna följer på varandra utan versaler, trycker ihop sig till ett kompakt stycke per sida. När jag bläddrar i boken tänker jag att det är ett produktblad för tegelstenar eller buljongtärningar. Den känslan går också igen i texten, som är nedkokad, koncentrerad. Att läsa ”Mil” är till en del att försöka nysta upp en hel garderob där kläderna ligger huller om buller. Femton år av ett liv samlat i en inre monolog, ett förvirrat vittnesmål. Men om man orkar möta detta kaos, som trots allt har en bakomliggande struktur, finns det godis att hämta.

Det ringer och ringer, men diktens jag svarar inte. Dyker istället in under linorna i bassängen på simhallsbadet. Håller andan. Någon faller över ett broräcke. En annan hänger sig i sina skosnören. Någonstans flyter en neongrön vindjacka i vattnet. Samtidigt våld på en helt annan nivå i Darfur och på migrationsverket och ”människor går inte att ersätta med andra”. Allt detta medan det sista bandet spelar i kasettbandspelaren och barndomen försvinner allt längre bort, eller djupare in i tidens ”hårda nystan”.

Att komprimera diktsamlingen till en recension skulle närmast vara ett brott i sig. Trådarna är alltför många. Känslorna alltför vittgrenade. Ibland kommer jag på mig med att undra om jag tycker det här är bra för att det får mig att känna mig smart, som när man löser deckarnöten i fantomentidningen, eller om den innehåller något utöver detta. Då lutar jag mig tillbaka mot meningar som ”det finns gafflar som är som en kniv på kanten och djupare i mitten som en sked”. Ackompanjerad av ett vardagligt brus lyckas Hallberg sätta fingret på saknaden, materians ständiga rockader och tidens obönhörliga gång. Det sker i simhallen, på semesterresan och i kön till snabbköpet. I minnet och i nuet. Samtidigt.