bokbloggen.com

”Att forska är att söka i blindo”, citerar den unge zoologen T sin mentor och med det sammanfattar han också Det amfibiska hjärtat som läsupplevelse. På ett odenifinerat universitet i en stad någonstans, upptäcker en anonym forskare ett djur han inte kan placera. Hans enda eventuella bevis på att varelsen över huvud taget har existerat är en gammal plansch märkt ”Amphibie” och några burkar med ruttnande geléaktiga prover som löser upp sig när han öppnar dem. Så småningom får han även tag på uråldrig litteratur där denna amfibie möjligtvis nämns, dock i mer eller mindre spekulativa ordalag. Allt eftersom T kommer närmare den förkrossande möjligheten att det är ett fantasifoster planschen avbildar, blir amfibien verkligare i hans medvetande. Nyfikenheten övergår i besatthet och zoologen ger sig ut på en resa söderut i hopp om att få se djuret som tagit över hans liv.

Få teman kan fånga en läsare så effektivt som skildringen av en karaktärs besatthet. Förutsättningen för att greppet ska fungera är att läsaren blir lika uppslukad av karaktärens sökande som denne själv. Problemet med Jonas Bruns roman är att scenariot är så vagt, objektet vi är menade att åtrå så odefinierat, att vi istället intar hans kollegors position och kommer att betrakta honom som svårgreppbar, introvert, irrationell. Brun misslyckas så att säga med att få oss att vilja dela huvudpersonens galenskap. Det är inte språket det är fel på, författaren skriver med en vackert avskalad prosa som är lättillgänglig samtidigt som den rymmer ett mått av mystik. Problemet är snarare själva amfibien.

Jag är inte zoolog och det är möjligt att jag borde ha varit mer uppmärksam på biologilektionerna, men så vitt jag vet är ”amfibie” samlingsnamnet för groddjur. Dessa är ju i sina många varianter högst reella och dyker upp lite varstans i naturen. När Brun så väljer att kort och gott benämna varelsen ”amfibie” blir jag förvirrad, än mer då bokens baksida beskriver T:s plansch som ”föreställande ett för honom okänt djur: amfibien”. För honom okänt, men för oss? Jag kommer inte ifrån den banala känslan av att det är någon sorts groda T har hakat upp sig på, även om det med största sannolikhet rör sig om ett utdött urtidsdjur.

Jag är medveten om att Bruns poäng just är att utmana fasta gränser och att förflyktiga våra föreställningar – amfibiens natur smälter samman land och hav och det är ingen slump att Bruns djur är tvekönat. Insprängt i boken finns ett bestiarium där typer (”de amorfa”, ”de cirkulerande”), snarare än arter beskrivs. Dessa korta, metaforiska texter blir bokens mest tänkvärda, när Brun vågar överge narrativet kommer hans flytande tankar om tillvaron till sin rätt. Själva berättelsen fungerar sämre och det boken vinner i att vara svävande, förlorar den i drivkraft. Jag saknar motivation att assistera T i hans sökande efter svar, när han förvägrar mig själva frågeställningen.

Vårens hajp på förlagsfronten stavas serieroman. Formatet är ingalunda nytt; längre och mer komplexa berättelser i serieform har publicerats tidigare i Sverige. Det nya är snarare antalet serietecknare som romandebuterar och att de gör det på stora förlag. Nytt är också att framgångsrika författare som Jens Lapidus väljer att närma sig en form som av tradition har uppfattats som alltför underground för att marknadsföras för en större publik, olämplig för vuxna eller rent av litterärt mindrevärdig.

I väntan på de potentiellt revolutionerande svenska titlarna kan jag varmt rekommendera Charles Burns Black Hole, som kom ut i svensk översättning för ett par år sedan. Den tvetydiga titeln syftar på den ångestfyllda tonårstillvaron, men kan även förstås som en metafor för den sexualskräck som är seriens tema, eller mer konkret (och i direkt anknytning) – det kvinnliga könsorganet. Det sistnämnda är ett återkommande visuellt motiv, explicit såväl som i de implicita, mardrömslika bildassociationer som lär göra varje freudianskt orienterad läsare lycklig.

I en amerikansk småstad i mitten av 70-talet sprids ”bacillen” i rasande fart. Det rör sig om en sexuellt överförbar sjukdom som bara drabbar high school-elever och som manifesteras i mer eller mindre bisarra mutationer. Somliga kroppar förvrids och förfaller till oigenkännlighet, andra har turen att förvärva sig estetiska attribut som käcka små svansar. Oavsett symtom har de smittade en sak gemensamt: Upptäcks deras sjukdom blir de omedelbart utstötta ur den friska helylleamerikanska gemenskapen. En efter en tar de tillflykt i den växande kolonin dold i skogarna utanför staden.

Utanförskapet och den mörka känslan av meningslöshet som drabbar en och annan tonåring är oerhört skickligt fångad. Det märkliga scenariot blir helt naturligt eftersom de skeva aspekterna ger skärpa åt budskapet, snarare än grumlar det. Hade Black Hole varit en film hade jag satt den köttsliga alienationens mästare David Cronenberg i regissörsstolen. Nu verkar det istället bli David Fincher som regisserar, en filmatisering är nämligen på väg. Oavsett vem det blir hoppas jag att man behåller Burns visuella stil. De svartvita, expressionistiska teckningarna med tydliga linjer och kraftfulla kontraster är klart cinematiska och oerhört effektiva i att skapa en hemlik och samtidigt skrämmande obekant atmosfär.

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Uppmaningen undertecknade Rådsboken inleder nobelpristagare José Saramagos Blindheten. Pocketomslaget utlovar bland många andra adjektiv en stark och omskakande bok, men glömmer nämna flödande. Saramago har låtit dialog, berättelse och kommentarer smälta ihop i en närmast oavbruten textmassa som förvånansvärt nog inte förvirrar, utan snarare skapar ett ojämförligt flyt i läsandet:

Läkarfrun stod och såg på de båda grälande blinda och lade märke till att de inte gestikulerade, att de nästan inte rörde på kroppen, så snabbt hade de lärt sig att endast rösten och hörseln var till någon nytta, visserligen saknade de inte armar, de kunde slåss, brottas, gå till handgripligheter, som man brukar säga, men för en förväxlad säng var det inte värt besväret, om alla missförstånd i världen ändå vore som det här, det räckte med att de blev överens, Tvåan är min, trean är din, för att allt skulle bli uppklarat en gång för alla, Vore vi inte blinda så skulle det här missförståndet aldrig ha hänt, Precis, felet är att vi är blinda. Hela världen finns här inne, sade läkarfrun till sin man.

Scenen i fråga utspelar sig i den koncentrationslägerlika karantän dit de drabbade av den vita sjukan skyfflas. Det rör sig om en oförklarlig typ av vitstrålande blindhet, vars orsak och spridningform är omöjlig att fastställa. Den enda som av någon anledning får behålla synen är läkarfrun, något hon är noga med att inte avslöja.

De utsatta spekulerar vilt i orsaker till sin åkomma och med det öppnar boken för en rad möjliga läsningar. I lägrets gradvisa förfall finns lika mycket undergångsroman som moralsaga. Den kan även ses som en studie i maktrelationer, plågsamt uppenbara då lägret omringas av soldater som inte bara har vapen utan än viktigare, synförmågan kvar. Det uppstår såleden en närmast metafysisk mur mellan blinda och deras övervakare, där de senare inte bara har privilegiet att se, utan att inte synas. Det blir den dödsdömda kampen mellan gudar och människor, med den seende läkarfrun som något slags överbryggande, obarmhärtig Jesusgestalt. Det uppstår även konflikter inom murarna och där får Saramago chansen att visa de mer konkreta aspekterna av hur maktmässiga över- och underlägen uppstår.

Blindheten bjuder till djup analys och är, gissar jag, en litteraturforskares dröm. Som ren läsupplevelse finner jag dock att jag gradvis tappar intresset. De intressanta filosofiska spåren bleknar bland ändlösa banala dialoger och skatologiska beskrivningar – smutsen, exkrementerna, de ruttnande liken och blodiga sängarna gör allt svagare intryck och i slutändan blir även bokens stilistik till dess nackdel. Texten flyter för bra, ögonen flyger över orden, men tar de inte med sig.

Förväntningarna lär på sina håll ha varit höga. Det är inte varje dag ett av de större förlagen ger ut en svenskskriven dystopi med avstamp i ett postapokalyptiskt ”Ståkkålm”. Svensk genrelitteratur har fått ett rejält uppsving de senaste åren och kanske kunde Toffs bok bli för svensk sci-fi vad Låt den rätte komma in blev för inhemsk skräcklitteratur.

Kalle Dixelius har inte gjort det lätt för sig. Hans upplägg är originellt och avancerat. Huvudpersonen Toff skriver på 2200-talet en sorts dagbok som några århundraden senare hittas och blir det viktigaste vittnesmålet från den så kallat mörka tiden. Originalet översätts och kompletteras med kommentarer av den fiktive historieforskaren Muham Bentson. De två rösterna emellan växer bilden av ett totalitärt ”Svärje” fram, där demokrati, teknologi och välfärd har kollapsat.

I ett förfallet ”Hornschtull”, bland svältande knegare och översittande skyfflare (en väktarklass med rätt att gräva fram föremål från det förflutna) kämpar 25-årige Toff med sin känsla av utanförskap. Han har aldrig varit med en kvinna och saknar riktning i tillvaron. När han en dag får för sig att göra det förbjudna – att börja skriva – fylls hans liv av en ny drivkraft. Han har klivit över en gräns och kommer snart att korsa många andra på sin vandring söderut, mot hopp och upplysning.

Toffs bok är lika delar dystopisk dagbok, äventyrsroman, kärlekshistoria, pseudoakademisk text och – kanske viktigast – en hyllning till skrivandet. Scenariot är fantasifullt och historien har en del poänger. En humoristisk höjdpunkt på Toffs resa är när han hamnar hos den dvärgvuxne envåldshärskaren Diddy i det autonoma området Diddyland. Med försmak för vackra män och hiphop – en subkultur vars historiska kontext ingen längre känner till – blir karaktären som hämtad ur en Kusturica-film. Hans malplacerade ”Yo!” och frenetiska hiphop-danser är oerhört underhållande.

Men Dixelius har högre anspråk än att vara rolig. Han vill skriva en bok om skrivkonsten och detta ställer särskilda krav på hans eget språk. Han låter dessutom en uppdiktad akademiker vara biträdande berättarröst och med det kommer ytterligare stilistiska förväntningar. Dessvärre lyckas Dixelius inte riktigt. Visserligen får han till en successiv utveckling av Toffs skrivande genom boken. Men när fil. dr Bentson sedan orerar om denna och själv uttrycker sig i meningar som: ”Kanske var det Flugornas Herre fast med vuxna gånger femton”, faller trovärdigheten.

Ett annat frågetecken är Toffs mörktidssvenska slang. Att man om 200 år, i ett kulturellt isolerat Sverige utan TV-apparater skulle använda anglicismer som ”chilla” och ”fucka upp” känns tveksamt. Varför vågar Dixelius inte ta ut svängarna med språket? Han hittar på begreppet ”mörktidssvenska” men ger det ingen substans. Är det av samma anledning som att Toff möter litteraturen genom Om en pojke istället för Du sköna nya värld eller Fahrenheit 451 – böcker som hade kunnat ge upphov till betydligt mer relevanta reflektioner med tanke på Toffs situation? Är det möjligt att Dixelius underskattar sin potentiella läsekrets?

Argentinskfödde Alberto Manguel är inte konstvetare utan författare, något han klargör redan i förordet till Läsa bilder – En historia om kärlek och hat. Boken är skriven utifrån hans egen nyfikenhet på bilden och kretsar kring möjligheten att tolka det vi ser. De tolv kapitlen är fristående men sammanlänkade essäer som med enigmatiska titlar som ”Bilden som frånvaro” och ”Bilden som gåta” fångar mig redan vid innehållsförteckningen.

Det rör sig alltså om ett utforskande av bildens betydelse och Manguels icke-akademiska utgångspunkt blir snabbt tydlig i och med det poetiska, snarare än polemiska språk med vilket han behandlar ämnet. I kulturvetenskapliga texter finns ibland en nästan aggressiv underton som bottnar i forskarens behov av att övertyga kollegorna om att den egna tesen är den korrekta. Manguel är befriad från sådana ambitioner. Han vill berätta. Andelen konstteoretiker han refererar till är i minoritet, det är snarare hos filosofer, teologer, författare och konstnärerna själva han hämtar sitt stoff.

I bokens titel döljer sig den röda tråd som håller samman de tolv essäerna, frågan om det går att fastställa ett språk med vilket bilder kan förstås. Kan vi lära oss att läsa en tavla precis som vi läser en bok? Eller är en målning i själva verket bara en spegling av våra egna erfarenheter och upplevelser?

I varje kapitel låter Manguel en målares, skulptörs eller arkitekts historia illustrera det tema han tar upp. ”Bilden som filosofi” är till exempel lika mycket en diskussion kring arkitekturens relation till ideologi, som en biografi om Claude-Nicolas Ledoux. Denne arkitekt blev under franska revolutionen fängslad för sitt samröre med aristokratin. För honom var arkitekturen förnuftets främsta verktyg, en övertygelse som i hans trånga cell växte sig ur proportion. Han ritade en utopisk stad vars klotformade hus ter sig futuristiska än idag.

Jag läser boken lika fängslad som Ledoux. Manguels språk är vackert samtidigt som han inte skyggar för det obehagliga och skrämmande. Jag lär känna flickan med ansiktet täckt av hår och skulptören vars smärtsamma sjukdom får honom att hugga av sina egna fingrar med en mejsel. Författaren lyckas genom de historiska personernas berättelser beröra de största frågorna och de tyngsta ämnena. Det är i ”Bilden som minne” jag förstår vidden av Manguels finkänsliga skarpsinne. Texten är en svidande kritik mot de Förintelsemonument som planerats eller uppförts efter andra världskriget. Ett monument, menar Manguel, är begränsat till sin form och kan därför aldrig gestalta något som är så fruktansvärt att det inte går att greppa. Istället för att fylla syftet att påminna oss om det som har hänt blir minnesmärkena fåfänga monument över monumenten själva.