bokbloggen.com

Jag har alltid tyckt om att läsa noveller. Så när både utländsk och inhemsk press i stort sett unisont tokhyllar en novellsamling, måste jag ju bara läsa den. Även om det är med viss bävan. Ska den verkligen leva upp till lovorden? Det visar sig att jag oroar mig i onödan. Båten är till och med bättre än jag vågat hoppas.

Nam Le är född i Vietnam, uppvuxen i Australien och bor i USA. I några utav texterna speglas just detta. Som i den allra första novellen Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja där figuren Nam Le går på skrivarkurs vid ett amerikanskt universitet och lider av skrivkramp. Han vill inte skriva etnisk litteratur. Det skulle vara för enkelt.

En kompis berättade för mig om någon han kände, en Harvardutbildad kille från Washington D.C. som hade poserat i en traditionell nigeriansk dräkt för omslagsfotot till sin bok. Jag såg för mig hur jag stod på ett risfält med en konformad halmhatt på huvudet. Samtidigt såg jag min far stå på samma fält i sin trådslitna arbetsuniform och med unga hårda ögon.

Den första och den avslutande novellen Båten knyter, åtminstone för läsaren, an till Nam Les egen bakgrund. Men mellan dessa två berättelser gör han nedslag hos tonåriga latinamerikanska torpeder, åldrande konstnärer med ändtarmsproblem, evakuerade japanska barn i andra världskrigets Hiroshima och tonåringar i Australien. Det är tvära kast och därför vinner boken på att få vila någon dag mellan varje novell. Att bara byta sida och läsa vidare när en novell tagit slut, kan ge den förvirrande upplevelsen att helt plötsligt ha slagit upp en helt ny bok. Så mycket skiljer de sig åt i ton och perspektiv.

Det slutliga omdömet blir gott. Båten är helt klart läsvärd. Den är både engagerande och bitvis smärtsam att läsa. Det är noveller som berör. Både för det känslomässiga innehållet och för att berättelserna stundtals är ordentligt brutala.

Julafton är inte speciellt spännande när man väl blivit vuxen. Däremot kan en ny bok av en favoritförfattare fortfarande väcka liv i de där känslorna av spänd förväntan.
Så en ny Ajvide Lindqvist är nästan som den största julklappen under granen. Jag sparar lite på den. Tittar på omslaget och drar ut på stunden innan jag öppnar den. För tänk om den inte är lika bra som jag hoppats? Tänk om det fina paketet innehåller ett virkat överkast istället för den där fantastiska julklappen jag drömt om.
Allvarligt, med de förväntningar jag har på den här boken är förutsättningarna för en total succé inte precis stora. Och jag blir inte heller lika tagen av den här boken som av Låt den rätte komma in. Hur skulle jag kunna bli det? Lindqvists debut slog fullständigt undan fötterna på mig. Den upplevelsen är svår att upprepa. Ändå väcks hoppet varje gång Ordfront meddelar att det är en ny Lindqvistroman på väg.

Det betyder inte att Lilla stjärna skulle vara tråkig eller oengagerande. Jag får verkligen tvinga mig att lägga ifrån mig boken då och då. Ändå är de drygt 400 sidorna slut efter två dagar. För jag vill verkligen veta vad som ska hända. Och det är väl nästan det bästa betyg en roman kan få?

Att det saknas tydliga övernaturliga element gör inte boken mindre otäck. Bara tanken att förvägra ett barn ett språk ger mig rysningar. Men det är just vad den avdankade dansbandsmusikern Lennart gör med barnet han hittar i en plastpåse i skogen. Han ger henne inte ens ett namn. Istället låter han henne leva isolerad i källaren.

Lennart hade strängt förbjudit henne att ha någon som helst kontakt med barnet utom det nödvändigaste. Hon fick inte prata, inte sjunga, inte ställa till med något oväsen. Barnet skulle leva i en bubbla av tystnad bortsett från de sångövningar som Lennart höll med henne.

Hans fru Laila vågar inte bryta mot hans förbud. I alla fall inte öppet. Men de lyckas inte hålla henne helt gömd. Deras son Jerry upptäcker henne när han kommer på ett av sina sällsynta besök och mot all förmodan gillar han tanken på att ha en syster. Även om det verkar vara något fel i huvudet på henne. Han ger henne namnet Teres. Lennart får ge upp när det gäller språket, men någon skola eller normalt socialt umgänge ska hon inte utsättas för.

Teresas uppväxt är mer vanlig. Normal, även om Teresa själv säkert aldrig skulle känna det så. Men hur många tonårsflickor känner sig normala? Hon är allvarlig, skriver dikter och känner sig som om hon inte är riktigt verklig. Inget ovanligt med det. Ändå är det i berättelserna om henne och de andra figurerna runt Teres som Lindqvist visar prov på sin allra bästa sida. Förmågan att få läsaren att bry sig om figurerna. Teres själv är för extrem för att väcka några starkare känslor. Hon blir istället det ämne som får andra runt omkring att reagera. Teres tankar och känslor får vi aldrig dela, de tolkas genom andra. Deras ensamhet, besvikelser och drömmar skapar henne och till slut den oundvikliga katastrofen. Själv kommer jag nog aldrig att se på en verktygslåda på samma sätt igen. Så om du inte redan har läst den, vad väntar du på?

Jag kan inte låta bli att jämföra den här spänningsromanen med Stieg Larssons tre böcker. Det finns en hel del paralleller. Även det här ska bli en trilogi och huvudpersonerna är ungefär lika osannolika. I stället för en journalist som leker utredare får vi här Viggo, en bisexuell dramatiker och regissör som agerar privatspanare. Lisbet Salanders motsvarighet blir kinesiskan Yi Young – utnyttjad och könsstympad, men samtidigt väl bevandrad i kampsport och en dokumentärfilmare av guds nåde.

Som tur är finns det skillnader i stil. Till exempel låter Lantz bli att dela med sig av vartenda produktnamn. Jag slipper alltså läsa att Viggo svarar i sin Ericsson T30 på varje sida. Tack för det! Dessutom utspelar sig boken till stora delar i Göteborg vilket förstås är extra roligt för en göteborgare. Här dör folk på Hotell 11 och blir misshandlade på Ostindiefararen, vilket ju är mycket festligare än när det händer i Stockholm, Kymlinge eller Ystad. Åtminstone om man är göteborgare.

Det finns en otäck verklighet bakom den historia Åsa Lantz berättar. Kinesiska ungdomar har försvunnit efter att de sökt asyl i väst. I romanen är Yi Young en av dem. Men nu är hon vuxen, dokumentärfilmare och redo att avslöja allt. Vilket visar sig vara svårare och farligare än hon trott. Hon tvingas gå under jorden redan efter det första avsnittet sänts och frågan är om hon kommer att lyckas producera några fler. Det är många som försöker hindra henne. Lite för många. Det läggs ut så många trådar att hela historien till slut känns både osannolik och onödigt tillkrånglad.

Så trots Göteborgsmiljöerna är jag inte speciellt förtjust i boken. Tempot är visserligen så högt att det är svårt att lägga den ifrån sig, men redan under läsningen glömmer jag vem som är vem och har svårt att hänga med i handlingen. Kanske beror det på hastigheten och den stackatoaktiga berättarstilen med korta stycken, snabba tillbakablickar och byten av perspektiv. Kanske beror det på att jag faktiskt inte lyckas bry mig om bokens huvudpersoner. För trots alla vidrigheter som Yi råkat ut för är jag distanserat oengagerad eftersom hon aldrig blir verklig för mig. Jag tror inte på historien och då försvinner en stor del av spänningen, tyvärr.

Modern arbetarlitteratur hör inte till vanligheterna. Vem skriver om fabriksarbete idag? Inte många, tydligen. Men här kommer en kollektivroman som utspelar sig på en bilfabrik någonstans i Sverige.

Prologen är bisarr och tragikomisk. En frågvis besökare på en guidad tur genom fabriken halkar i utspillt fett och blir liggande medvetslös på linan. Alla blir stående handfallna tills en av fabriksarbetarna vaknar till och trycker på stoppknappen som stannar det löpande bandet. Detta får chefsingenjören att komma utrusande. Hans enda tanke är att få undan kroppen så att produktionen kan fortsätta. Att vänta på ambulansen är inte att tänka på. Det skulle ta för lång tid.

Det finns dagar då jag önskar att jag hade ett enkelt, mekaniskt arbete. Ett sådant där man kan koppla bort hjärnan och låta händerna rutinmässigt sköta arbetsuppgifterna. Nästa gång jag känner så, ska jag plocka fram den här boken och påminna mig själv om att jag ändå är ganska lyckligt lottad. För det är verkligen ingen drömtillvaro Hamberg beskriver. De drömmar om livet som huvudpersonerna i boken har nöts ned allteftersom. Arbetet som bara skulle vara ett steg på vägen till något bättre blir en permanent del av tillvaron.

Här skildras inte bara arbetarnas monotona slit och stress utan också vad som händer med den som byter arbete. Anna-Greta som inte kan sova på nätterna på grund av smärtor i armen blir lättad när hon får ett tidmätarjobb, men får också leva med att somliga arbetskamrater helt slutar prata med henne på kafferasterna. Förmannen Lennartsson började på fabriksgolvet och tog sig uppåt den långa vägen. Men nu stressas han av att företaget anställer civilingenjörer som går in med högre grundlön än hans och pratar om saker han inte riktigt förstår. Produktionen ska dokumenteras och styras, koncernspråket har blivit engelska och datorn ett självklart arbetsredskap. Ingenting av detta går enkelt för Lennartsson.

Det finns arbetsledare som blivit degraderade. Inte till golvet, så långt har det inte gått, men omplacerade till något förråd eller undanskymd verksamhet utan betydelse. Kalle, hans kompis från förmanskursen blev chef över sophanteringen! De brukade alltid äta lunch tillsammans, numera undviker de varandra. Det är så pinsamt. Vad ska man säga? Låtsas att det är en befordran?

Solidariteten är inte självklar på lajnen heller. För somliga är det naturligt att hjälpa en arbetskamrat som kommit efter, medan andra gärna smiter undan. Det höga tempot gör att var och en är sig själv närmast och även om det heter att man arbetar i självstyrande grupper är kontrollen rigorös och utrymmet för egna beslut obefintligt.

Drömfabriken har både fördelarna och nackdelarna med en kollektivroman. Det stora persongalleriet gör det svårt att bli riktigt engagerad i individerna, men samtidigt bjuder den på många perspektiv. Och här och där bränner den till med bilder som stannar i minnet. Sammantaget blir det en klart läsvärd bok.

Jag har aldrig känt några zigenare, eller romer, som de flesta föredrar att kallas. Jag läste visserligen om Katitzi när jag var liten och blev upprörd över hur orättvist hon behandlades, men där både börjar och slutar mina erfarenheter. Med en känsla av att något är väldigt orättvist. Senare års nyhetsrapportering från Italien, Rumänien och forna Jugoslavien har bara förstärkt intrycket. Romernas situation verkar närapå hopplös.

Irka Cederbergs bok ger verkligen inte några förhoppningar om att situationen är på väg att bli bättre. I ekonomiskt pressade tider är det de svagaste som råkar mest illa ut. Och romerna som folk måste höra till de allra mest utsatta. Kanske för att ingen känner något dåligt samvete gentemot dem. Under andra världskriget utsattes romerna för samma sorts systematiska terror som judarna. De sattes i läger, de avrättades och de utsattes för experiment. Men under Nürnbergrättegångarna ställdes ingen till svars för brotten mot romerna. Inte en enda rom kallades för att vittna. Först 1985 erkändes det offentligt att även romerna varit offer för nazisternas raspolitik. Kanske hade romernas situation varit annorlunda om brotten mot dem hade blivit allmänt kända. Kanske hade det då inte varit lika enkelt att avfärda dem som något annat lands problem.

Det finns någonstans mellan femton och tjugo miljoner romer i världen. De allra flesta lever i Europa. Men var kommer de ifrån? Enligt forskning, som åtminstone verkar stämma överens med merparten av romernas uppfattning, så härstammar de från Indien. Vad som fått dem att migrera är däremot inte helt klart. Naturkatastrofer, svält och krig är några gissningar. Men alltfler forskare tror att det romska folket uppstod inom en retirerande hinduisk armé som tidigare rekryterat soldater från olika folkslag i Asien.

Vad som än fick dem att röra sig västerut, verkar de inte ha mottagits med någon större entusiasm. De tvångsrekryterades till arméer, trängdes undan av konflikter, beskylldes för att sprida digerdöden. Under 500 år var romerna också slavar i det som idag är Rumänien. De var egendom som kunde köpas och säljas som vilka andra varor som helst. Något resten av Europa inte protesterade stort emot ens när protesterna mot det amerikanska slaveriet var hödljudda. Först 1864 blev dessa romer fria, men tvingades då betala en skärskild skatt som skulle hålla de tidigare slavägarna skadelösa.

I samband med utvidgningen av EU var många romer hoppfulla. EU ställde tydliga krav på att medlemsländerna skulle förbättra levnadssituationen och garantera mänskliga rättigheter för de romska minoriteterna. Men av de stora orden har inte kommit några betydande resultat. Stora delar av de frikostigt utbetalade EU-anslagen har hamnat i fickorna på lokala politiker i tidigare öststatsländer.

Fortfarande får stora mängder skolpliktiga romska barn överhuvudtaget ingen skolgång. De som går i skolan placeras ofta i specialklasser för mindre begåvade barn och hindras därmed möjligheter till postgymnasial utbildning.

Med tanke på att världens ledare inte verkar komma närmare någon lösning på romernas situation så är det kanske inte så konstigt att det här bitvis känns som ganska hopplös läsning. Genomgången av romernas tillvaro i olika europeiska länder är så intill förväxling lika att jag har svårt att hålla reda på var jag är i boken. Och efter att ha läst boken känner jag mig tyvärr inte särskilt hoppfull om att situationen ska förändras till det bättre inom den närmaste framtiden.

Det är alltid lite extra roligt att bli överraskad av en bok som man inte väntar sig något speciellt av. Jag har ingen som helst relation till Patti Smith. Jag har aldrig intresserat mig för hennes musik och hennes poesi har gått mig spårlöst förbi. Den enda anledningen att jag valde ut Just Kids bland bokhögarna var att den skulle handla om hennes vänskap med Robert Mapplethorpe. Hans fotografier har däremot stannat på näthinnan efter att jag sett dem flimra förbi i kulturprogram och fotoböcker.

Normalt läser jag inte ens memoarer och biografier eftersom jag tycker att fantasin för det mesta slår verkligheten rejält på fingrarna när det kommer till litteratur. Vilken tur att jag gjorde ett undantag! För den här boken är riktigt bra!

Just Kids utspelar sig i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Patti har rest till New York med servitriskläder i bagaget och oklara drömmar om att bli konstnär. Av en slump träffar hon Robert, som tidigare köpt ett armband i affären där hon arbetar extra, när hon vill smita ifrån en man hon har varit ute på en träff med. Det blir starten på en kärlekshistoria som så småningom övergår till en vänskap som varar livet ut. Båda är de helt hängivna konsten och hjälper varandra genom de magra åren. Och åren är verkligen magra! De lever för det mesta ur hand i mun. Patti lyckas skaffa sig ett arbete i en bokhandel, men Robert har svårare att behålla ett jobb. Då och då prostituerar han sig och blir allt mer osäker på sin sexualitet.

Samtidigt som han talade med mig om sina erfarenheter med andra män, försäkrade han att han älskade mig.

Under en period bor de på det mytomspunna Chelsea Hotel. Här passerar många av tidens största namn. Salvador Dali, Johnny Winter, Janis Joplin. Patti Smith ägnar sig åt namedropping på allra högsta nivå. Naturligtvis. Hon befann sig mitt ibland dem. Både bland dem som redan lyckats och de som fortfarande kämpade. Warhol är måttstocken som de strävande konstnärerna mäter sig mot.

Det är en fascinerande tid hon skriver om. Konsten, rockmusiken och poesin utvecklades med stormsteg. Och New York var alltings mittpunkt. Den historia hon skriver handlar om vägen till konstnärskapet. Tiden innan de lyckades. Men trots alla kända namn och den spännande konst hon skriver om så är det vänskapen och förhållandet mellan henne och Robert som är det mest minnesvärda i den här boken.

Vi lovade varandra att vi aldrig mer skulle skiljas åt, inte förrän vi båda visste att vi var mogna att stå på egna ben. Och trots allt som vi skulle tvingas gå igenom, höll vi detta löfte.

Innan Robert Mapplethorpe dog i aids 1989 lovade Patti Smith att hon en gång skulle skriva berättelsen om dem. Nu har hon gjort det och den är väl värd att läsa.

Om det här bara är en bråkdel av det hela, så är jag ganska nöjd med att Toltz inte bestämde sig för att berätta hela historien. 630 sidor är ändå i mastigaste laget för en bok som man har svårt att lägga ifrån sig. För det var verkligen inte enkelt att sluta läsa den här boken. Den är bitvis rent sanslöst underhållande med en berättarröst som förstärker den skruvade handlingen.

Handlingen ja, den är en sak för sig. Långa stunder glömmer jag helt av vem som är huvudpersonen och vad boken sägs handla om. Stora delar handlar nämligen om helt andra saker än Jasper Deans historia om hur han hamnade i det fängelse där han befinner sig när boken börjar. Men för att förstå Jasper måste man förstå hans familj. Om det nu är möjligt. Jaspers familj skiljer sig nämligen en hel del från normen. Han uppfostras, om det nu är rätt ord, av sin far Martin. Men minst lika viktig är den frånvarande farbrodern Terry – en legendarisk brottsling som är lika älskad som hatad i Australien.

I ett försök att bli mer populär berättade jag om min koppling till Terry Dean. Jag gjorde allt för att sprida det utom att anlita en reklambyrå. Det var en stor nyhet ett tag och ett av de värsta misstag jag någonsin har gjort. Till att börja med blev mina jämnåriga avundsjuka. Men sedan kom ungar i alla åldrar och ville slåss med mig.

Det här är den mest skruvade familjekrönika jag någonsin läst. Berättelsen vindlar sig fram mellan olika kontinenter, bihistorier och bisarra händelser. Hela tiden kommenterade av Jaspers punchlines.

Galenskap är inte smittsamt, även om historien är full av exempel på massysteri – som när alla i västvärlden gick i vita loafers utan strumpor – men när Terry försvann till mentalsjukhuset blev även vårt hus ett mörkrets hem.

Det hade kunnat bli för roligt. Då och då kan det kännas som att se stand up comedy, jag glömmer närapå historien i väntan på nästa snabba poäng. Men Toltz lyckas ändå hålla sig på rätt sida om gränsen. Det är fantasirikt, galet och ibland känner jag mig som om jag har hamnat mitt i den labyrint som Jaspers far bygger runt deras hus, men på något sätt leds jag ut och hittar tråden igen. Och jag har väldigt roligt under tiden.

Alla trängdes i baren och försökte fånga bartenderns uppmärksamhet. Några streberaktiga kunder viftade med sina pengar i luften som för att säga ”Hallå, jag har kontanter! Servera mig först! De andra vill betala med ägg!”

Helt plötsligt slutar människor att dö i ett helt land. Från den ena dagen till den andra. Först blir människorna förstås överlyckliga, men glädjen blir kortvarig. Människorna blir nämligen inte friskare. De blir lika allvarligt skadade i olyckor som tidigare och drabbas av samma svåra sjukdomar. Den enda skillnaden är att de aldrig drar sitt sista andetag. De tar alltid ett till och sedan ytterligare ett. Gamla, sjuka och skadade blir liggande på en evig dödsbädd utan att vare sig bli friskare eller avlida. Något som snart får konsekvenser.

Det är inte helt enkelt att läsa Saramago. Det kräver lite lugn och ro. Texten är väldigt kompakt med stycken som gärna blir både två och tre sidor långa. Att skilja repliker åt med hjälp av citattecken eller talstreck, är inte heller Saramagos melodi. Vem som säger vad, får man själv lista ut. Men om man bortser från detta föga insmickrande sätt att förmedla texten är boken stundtals riktigt rolig. Fundera några sekunder på vad som egentligen skulle hända i ett samhälle där ingen dör. Myndigheternas problem med ilskna begravningsentreprenörer, sjukvårdskaos och pensionsutbetalningar ger en ganska tydlig bild av hur illa rustade vi är för det oförutsedda. Och vilka som snabbt lär sig att dra nytta utav kaoset.

I grannlandet fortsätter människorna nämligen att dö precis som vanligt. Det tar inte lång tid innan folk i gränstrakterna upptäcker att de gamla dödsjuka släktingar som man lyckas föra över gränsen omedelbart mister livet. Det är förvisso praktiskt, men väcker moraliska frågor. Är det mord? Snart står det beväpnade vakter posterade längs gränserna i väntan på att ett beslut i frågan. Men vakter kan mutas och snart tvingas myndigheterna mer eller mindre motvilligt samarbeta med den organiserade brottsligheten för att få något slags grepp om situationen. Men det är inte bara myndigheterna som får problem. Kyrkans maktposition visar sig plötsligt vara mycket tveksam. Vad ska man egentligen hota ett folk med när de faktiskt aldrig dör?

… religionerna, allesammans, hur vi än vrider och vänder på dem, har inget annat existensberättigande än döden, de behöver den precis som munnen behöver bröd. Religionernas delegater gjorde sig inte besväret att invända. Tvärtom, en av dem, en ansedd medlem av den katolska sektorn sade, Ni har rätt, herr filosof, det är just därför vi existerar, för att människorna ska leva hela livet med fruktan hängande om halsen och när timmen är slagen välkomna döden som en befrielse, Paradiset, Paradis eller helvete eller platt intet, vad som händer efter döden angår oss mycket mindre än vad man i allmänhet tror, religionen, herr filosof, är ett jordiskt spörsmål, den har ingenting med himlen att göra,…

Till slut börjar döden faktiskt arbeta igen. Men nu har hon, för döden är en kvinna, fått en ny idé. För att människorna ska kunna förbereda sig inför döden skickar hon ett brev sju dagar före dödsdagen, så att personen ska ha tid att ordna upp sina papper, ta farväl av nära och kära och ställa saker och ting tillrätta. Det blir inte riktigt den succé hon tänkt sig. När döden blir en person och till slut antar en mänsklig gestalt tappar boken greppet om mig. Men då är den å andra sidan ganska snart slut, så jag läser ut den i alla fall. Jag skulle inte rekommendera någon att starta sin läsning av Saramago med den här boken, men den som redan uppskattar honom kommer säkert att ha roligt även med Dödens nycker.

Februari. Mörker, snöslask och en evighet till vår. Vad kan då passa bättre än att fly till Provence i fantasin? Den här boken har varit mitt frukostsällskap den senaste veckan och om jag har kommit för sent till jobbet är det absolut Belfrages fel. Det har verkligen varit ytterst motvilligt som jag har slitit mig från trakterna kring Apt för att gå ut och ställa mig i snön vid en blåsig hållplats.

Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Det är det nämligen inte. Det är en trivsam ganska lågmäld skildring av hur Belfrage och hans hustru köper ett hus i Luberon, strax utanför Apt. Han berättar om landskapet, marknaderna, trädgårdarna och de ganska dåliga vinerna i området. Inget märkvärdigt alls. Men ändå märkligt behaglig läsning. Visst finns här skildringar av den franska byråkratin och totalt odugliga franska hantverkare, men ingen upprördhet eller irritation. Mer ett lakoniskt konstaterande att; så här är det visst.

På något sätt personifierar ortens trädgårdsmästare den provencalska själen. Tidsschemat är synnerligen elastiskt och finns det ingen röd ros så planterar vi en gul eller vit istället. Vi hoppas innerligt att det ska gå bra med nummer fyra som just har börjat jobba åt oss.

Boken är föredömligt kort och rikligt illustrerad med författarens egna bilder. Drygt hundra sidor är alldeles lagom mycket Provence för mig. Hade jag läst mer hade jag antagligen känt mig tvingad att emigrera. Ett torrt och varmt landskap med vinstockar och blommande lavendel kan te sig gaska oemotståndligt i februari. Trots sjusovarna. Som, vilket jag lärt mig nu, även heter loir och är nattaktiva gnagare i samma storlek som råttor, men betydligt sötare. Fast det där sista är bara min personliga åsikt. I Frankrike använder man råttgift för att bli av med den.

När Daniel Woodrell och andra amerikaner skriver böcker av det här slaget kallas de numera Country Noir. Mina språkkunskaper är inte tillräckliga för att kunna ge genren ett motsvarande italienskt namn och kanske skulle det inte heller vara helt rättvisande. Men likheterna är många. Här berättas historier om de underprivilegierade, de marginaliserade, de chanslösa. Människorna vars enda hopp ligger i orealistiska drömmar om det snabba klippet. Ammaniti är närapå lika svartsynt som sina amerikanska författarkollegor, men här finns också en humor som gör svärtan betydligt enklare att uthärda.

Christiano är tretton år och bor med sin pappa Rino i ett fallfärdigt hus som aldrig städas. Rino är inte precis någon mönsterförälder. Han är en arbetslös, våldsam skinnskalle som tycker att en hakkorsflagga är en lämplig dekoration i vardagsrummet. Men han älskar för sin son och hans största rädsla är att myndigheterna ska ta Christiano ifrån honom. Det betyder inte att han behandlar sin son med särskilt milda händer, sonen måste förberedas för världen utanför. Och världen bjuder inte på någonting gratis till sådana som dem. Det man vill ha måste man se till att skaffa sig själv. Så när Rino inte kan sova för att grannens hund vägrar sluta skälla väcker han Christiano och skickar ut honom i snöfallet för att skjuta den.

Ena halvan av hjärnan sa att det visst var tillräckligt med stake i grabben för att han skulle våga skjuta en hund. Men den andra var inte lika övertygad om saken. Christiano var fortfarande alldeles för mycket ett barn, han gjorde saker bara för att han var rädd för pappa. Och när man gör saker av rädsla och inte av ursinne så har man inte tillräckligt mycket stake i sig för att klara av att sätta fingret på avtryckaren.

Christiano må vara rädd för sin pappa och ibland själv förbanna hans supande och våldsamhet. Men han är obrottsligt lojal och ser redan sig själv gå i pappans fotspår. Att söka till gymnasiet är meningslöst, han är trött på att plugga och vill hellre jobba tillsammans med sin pappa. Att pappan inte haft något annat än enstaka svartjobb de senaste åren verkar inte påverka hans beslut. Det är så det är. De flesta de känner är arbetslösa och hankar sig fram på bidrag och enstaka påhugg.

Men nu ska det bli ändring på det. Det är i alla fall tanken. För Rinos kompis Danilo har en plan. Tillsammans med Corrado Rumitz, även kallad Quattro Formaggio, ska de spränga en bankomat. Bara de lyckas med den kuppen kommer livet att förändras. Danilo kommer att få tillbaka sin hustru som lämnat honom efter att deras lilla dotter dött i en olycka. Quattro Formaggio, som inte varit riktigt normal sedan hans fiskespö kom i kontakt med en högspänningsledning, planerar att köpa mer lera och en elektrisk modelljärnväg till den jättelika krubba han bygger hemma i vardagsrummet. Rino behöver pengarna, men blir när dagen närmar sig allt mer tveksam till att genomföra planen. De andra är idioter. Även om de är hans vänner kan han inte bortse ifrån det. Och det här är den slags brott som från början kan verka ofarligt och harmlöst men som plötsligt förvandlas till en massaker.

Naturligtvis för Rino helt rätt. Ingenting går bra i den här boken. Men samtidigt som det är tragiskt och hjärtskärande så är det samtidigt otroligt underhållande, hur mystiskt det än kan låta. Ammaniti har tidigare skrivit Jag är inte rädd. Det var en mycket bra bok. Den här är ännu bättre. Missa inte den här italienaren!