bokbloggen.com

Jag har aldrig känt några zigenare, eller romer, som de flesta föredrar att kallas. Jag läste visserligen om Katitzi när jag var liten och blev upprörd över hur orättvist hon behandlades, men där både börjar och slutar mina erfarenheter. Med en känsla av att något är väldigt orättvist. Senare års nyhetsrapportering från Italien, Rumänien och forna Jugoslavien har bara förstärkt intrycket. Romernas situation verkar närapå hopplös.

Irka Cederbergs bok ger verkligen inte några förhoppningar om att situationen är på väg att bli bättre. I ekonomiskt pressade tider är det de svagaste som råkar mest illa ut. Och romerna som folk måste höra till de allra mest utsatta. Kanske för att ingen känner något dåligt samvete gentemot dem. Under andra världskriget utsattes romerna för samma sorts systematiska terror som judarna. De sattes i läger, de avrättades och de utsattes för experiment. Men under Nürnbergrättegångarna ställdes ingen till svars för brotten mot romerna. Inte en enda rom kallades för att vittna. Först 1985 erkändes det offentligt att även romerna varit offer för nazisternas raspolitik. Kanske hade romernas situation varit annorlunda om brotten mot dem hade blivit allmänt kända. Kanske hade det då inte varit lika enkelt att avfärda dem som något annat lands problem.

Det finns någonstans mellan femton och tjugo miljoner romer i världen. De allra flesta lever i Europa. Men var kommer de ifrån? Enligt forskning, som åtminstone verkar stämma överens med merparten av romernas uppfattning, så härstammar de från Indien. Vad som fått dem att migrera är däremot inte helt klart. Naturkatastrofer, svält och krig är några gissningar. Men alltfler forskare tror att det romska folket uppstod inom en retirerande hinduisk armé som tidigare rekryterat soldater från olika folkslag i Asien.

Vad som än fick dem att röra sig västerut, verkar de inte ha mottagits med någon större entusiasm. De tvångsrekryterades till arméer, trängdes undan av konflikter, beskylldes för att sprida digerdöden. Under 500 år var romerna också slavar i det som idag är Rumänien. De var egendom som kunde köpas och säljas som vilka andra varor som helst. Något resten av Europa inte protesterade stort emot ens när protesterna mot det amerikanska slaveriet var hödljudda. Först 1864 blev dessa romer fria, men tvingades då betala en skärskild skatt som skulle hålla de tidigare slavägarna skadelösa.

I samband med utvidgningen av EU var många romer hoppfulla. EU ställde tydliga krav på att medlemsländerna skulle förbättra levnadssituationen och garantera mänskliga rättigheter för de romska minoriteterna. Men av de stora orden har inte kommit några betydande resultat. Stora delar av de frikostigt utbetalade EU-anslagen har hamnat i fickorna på lokala politiker i tidigare öststatsländer.

Fortfarande får stora mängder skolpliktiga romska barn överhuvudtaget ingen skolgång. De som går i skolan placeras ofta i specialklasser för mindre begåvade barn och hindras därmed möjligheter till postgymnasial utbildning.

Med tanke på att världens ledare inte verkar komma närmare någon lösning på romernas situation så är det kanske inte så konstigt att det här bitvis känns som ganska hopplös läsning. Genomgången av romernas tillvaro i olika europeiska länder är så intill förväxling lika att jag har svårt att hålla reda på var jag är i boken. Och efter att ha läst boken känner jag mig tyvärr inte särskilt hoppfull om att situationen ska förändras till det bättre inom den närmaste framtiden.

Det är alltid lite extra roligt att bli överraskad av en bok som man inte väntar sig något speciellt av. Jag har ingen som helst relation till Patti Smith. Jag har aldrig intresserat mig för hennes musik och hennes poesi har gått mig spårlöst förbi. Den enda anledningen att jag valde ut Just Kids bland bokhögarna var att den skulle handla om hennes vänskap med Robert Mapplethorpe. Hans fotografier har däremot stannat på näthinnan efter att jag sett dem flimra förbi i kulturprogram och fotoböcker.

Normalt läser jag inte ens memoarer och biografier eftersom jag tycker att fantasin för det mesta slår verkligheten rejält på fingrarna när det kommer till litteratur. Vilken tur att jag gjorde ett undantag! För den här boken är riktigt bra!

Just Kids utspelar sig i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Patti har rest till New York med servitriskläder i bagaget och oklara drömmar om att bli konstnär. Av en slump träffar hon Robert, som tidigare köpt ett armband i affären där hon arbetar extra, när hon vill smita ifrån en man hon har varit ute på en träff med. Det blir starten på en kärlekshistoria som så småningom övergår till en vänskap som varar livet ut. Båda är de helt hängivna konsten och hjälper varandra genom de magra åren. Och åren är verkligen magra! De lever för det mesta ur hand i mun. Patti lyckas skaffa sig ett arbete i en bokhandel, men Robert har svårare att behålla ett jobb. Då och då prostituerar han sig och blir allt mer osäker på sin sexualitet.

Samtidigt som han talade med mig om sina erfarenheter med andra män, försäkrade han att han älskade mig.

Under en period bor de på det mytomspunna Chelsea Hotel. Här passerar många av tidens största namn. Salvador Dali, Johnny Winter, Janis Joplin. Patti Smith ägnar sig åt namedropping på allra högsta nivå. Naturligtvis. Hon befann sig mitt ibland dem. Både bland dem som redan lyckats och de som fortfarande kämpade. Warhol är måttstocken som de strävande konstnärerna mäter sig mot.

Det är en fascinerande tid hon skriver om. Konsten, rockmusiken och poesin utvecklades med stormsteg. Och New York var alltings mittpunkt. Den historia hon skriver handlar om vägen till konstnärskapet. Tiden innan de lyckades. Men trots alla kända namn och den spännande konst hon skriver om så är det vänskapen och förhållandet mellan henne och Robert som är det mest minnesvärda i den här boken.

Vi lovade varandra att vi aldrig mer skulle skiljas åt, inte förrän vi båda visste att vi var mogna att stå på egna ben. Och trots allt som vi skulle tvingas gå igenom, höll vi detta löfte.

Innan Robert Mapplethorpe dog i aids 1989 lovade Patti Smith att hon en gång skulle skriva berättelsen om dem. Nu har hon gjort det och den är väl värd att läsa.

Om det här bara är en bråkdel av det hela, så är jag ganska nöjd med att Toltz inte bestämde sig för att berätta hela historien. 630 sidor är ändå i mastigaste laget för en bok som man har svårt att lägga ifrån sig. För det var verkligen inte enkelt att sluta läsa den här boken. Den är bitvis rent sanslöst underhållande med en berättarröst som förstärker den skruvade handlingen.

Handlingen ja, den är en sak för sig. Långa stunder glömmer jag helt av vem som är huvudpersonen och vad boken sägs handla om. Stora delar handlar nämligen om helt andra saker än Jasper Deans historia om hur han hamnade i det fängelse där han befinner sig när boken börjar. Men för att förstå Jasper måste man förstå hans familj. Om det nu är möjligt. Jaspers familj skiljer sig nämligen en hel del från normen. Han uppfostras, om det nu är rätt ord, av sin far Martin. Men minst lika viktig är den frånvarande farbrodern Terry – en legendarisk brottsling som är lika älskad som hatad i Australien.

I ett försök att bli mer populär berättade jag om min koppling till Terry Dean. Jag gjorde allt för att sprida det utom att anlita en reklambyrå. Det var en stor nyhet ett tag och ett av de värsta misstag jag någonsin har gjort. Till att börja med blev mina jämnåriga avundsjuka. Men sedan kom ungar i alla åldrar och ville slåss med mig.

Det här är den mest skruvade familjekrönika jag någonsin läst. Berättelsen vindlar sig fram mellan olika kontinenter, bihistorier och bisarra händelser. Hela tiden kommenterade av Jaspers punchlines.

Galenskap är inte smittsamt, även om historien är full av exempel på massysteri – som när alla i västvärlden gick i vita loafers utan strumpor – men när Terry försvann till mentalsjukhuset blev även vårt hus ett mörkrets hem.

Det hade kunnat bli för roligt. Då och då kan det kännas som att se stand up comedy, jag glömmer närapå historien i väntan på nästa snabba poäng. Men Toltz lyckas ändå hålla sig på rätt sida om gränsen. Det är fantasirikt, galet och ibland känner jag mig som om jag har hamnat mitt i den labyrint som Jaspers far bygger runt deras hus, men på något sätt leds jag ut och hittar tråden igen. Och jag har väldigt roligt under tiden.

Alla trängdes i baren och försökte fånga bartenderns uppmärksamhet. Några streberaktiga kunder viftade med sina pengar i luften som för att säga ”Hallå, jag har kontanter! Servera mig först! De andra vill betala med ägg!”

Helt plötsligt slutar människor att dö i ett helt land. Från den ena dagen till den andra. Först blir människorna förstås överlyckliga, men glädjen blir kortvarig. Människorna blir nämligen inte friskare. De blir lika allvarligt skadade i olyckor som tidigare och drabbas av samma svåra sjukdomar. Den enda skillnaden är att de aldrig drar sitt sista andetag. De tar alltid ett till och sedan ytterligare ett. Gamla, sjuka och skadade blir liggande på en evig dödsbädd utan att vare sig bli friskare eller avlida. Något som snart får konsekvenser.

Det är inte helt enkelt att läsa Saramago. Det kräver lite lugn och ro. Texten är väldigt kompakt med stycken som gärna blir både två och tre sidor långa. Att skilja repliker åt med hjälp av citattecken eller talstreck, är inte heller Saramagos melodi. Vem som säger vad, får man själv lista ut. Men om man bortser från detta föga insmickrande sätt att förmedla texten är boken stundtals riktigt rolig. Fundera några sekunder på vad som egentligen skulle hända i ett samhälle där ingen dör. Myndigheternas problem med ilskna begravningsentreprenörer, sjukvårdskaos och pensionsutbetalningar ger en ganska tydlig bild av hur illa rustade vi är för det oförutsedda. Och vilka som snabbt lär sig att dra nytta utav kaoset.

I grannlandet fortsätter människorna nämligen att dö precis som vanligt. Det tar inte lång tid innan folk i gränstrakterna upptäcker att de gamla dödsjuka släktingar som man lyckas föra över gränsen omedelbart mister livet. Det är förvisso praktiskt, men väcker moraliska frågor. Är det mord? Snart står det beväpnade vakter posterade längs gränserna i väntan på att ett beslut i frågan. Men vakter kan mutas och snart tvingas myndigheterna mer eller mindre motvilligt samarbeta med den organiserade brottsligheten för att få något slags grepp om situationen. Men det är inte bara myndigheterna som får problem. Kyrkans maktposition visar sig plötsligt vara mycket tveksam. Vad ska man egentligen hota ett folk med när de faktiskt aldrig dör?

… religionerna, allesammans, hur vi än vrider och vänder på dem, har inget annat existensberättigande än döden, de behöver den precis som munnen behöver bröd. Religionernas delegater gjorde sig inte besväret att invända. Tvärtom, en av dem, en ansedd medlem av den katolska sektorn sade, Ni har rätt, herr filosof, det är just därför vi existerar, för att människorna ska leva hela livet med fruktan hängande om halsen och när timmen är slagen välkomna döden som en befrielse, Paradiset, Paradis eller helvete eller platt intet, vad som händer efter döden angår oss mycket mindre än vad man i allmänhet tror, religionen, herr filosof, är ett jordiskt spörsmål, den har ingenting med himlen att göra,…

Till slut börjar döden faktiskt arbeta igen. Men nu har hon, för döden är en kvinna, fått en ny idé. För att människorna ska kunna förbereda sig inför döden skickar hon ett brev sju dagar före dödsdagen, så att personen ska ha tid att ordna upp sina papper, ta farväl av nära och kära och ställa saker och ting tillrätta. Det blir inte riktigt den succé hon tänkt sig. När döden blir en person och till slut antar en mänsklig gestalt tappar boken greppet om mig. Men då är den å andra sidan ganska snart slut, så jag läser ut den i alla fall. Jag skulle inte rekommendera någon att starta sin läsning av Saramago med den här boken, men den som redan uppskattar honom kommer säkert att ha roligt även med Dödens nycker.

Februari. Mörker, snöslask och en evighet till vår. Vad kan då passa bättre än att fly till Provence i fantasin? Den här boken har varit mitt frukostsällskap den senaste veckan och om jag har kommit för sent till jobbet är det absolut Belfrages fel. Det har verkligen varit ytterst motvilligt som jag har slitit mig från trakterna kring Apt för att gå ut och ställa mig i snön vid en blåsig hållplats.

Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Det är det nämligen inte. Det är en trivsam ganska lågmäld skildring av hur Belfrage och hans hustru köper ett hus i Luberon, strax utanför Apt. Han berättar om landskapet, marknaderna, trädgårdarna och de ganska dåliga vinerna i området. Inget märkvärdigt alls. Men ändå märkligt behaglig läsning. Visst finns här skildringar av den franska byråkratin och totalt odugliga franska hantverkare, men ingen upprördhet eller irritation. Mer ett lakoniskt konstaterande att; så här är det visst.

På något sätt personifierar ortens trädgårdsmästare den provencalska själen. Tidsschemat är synnerligen elastiskt och finns det ingen röd ros så planterar vi en gul eller vit istället. Vi hoppas innerligt att det ska gå bra med nummer fyra som just har börjat jobba åt oss.

Boken är föredömligt kort och rikligt illustrerad med författarens egna bilder. Drygt hundra sidor är alldeles lagom mycket Provence för mig. Hade jag läst mer hade jag antagligen känt mig tvingad att emigrera. Ett torrt och varmt landskap med vinstockar och blommande lavendel kan te sig gaska oemotståndligt i februari. Trots sjusovarna. Som, vilket jag lärt mig nu, även heter loir och är nattaktiva gnagare i samma storlek som råttor, men betydligt sötare. Fast det där sista är bara min personliga åsikt. I Frankrike använder man råttgift för att bli av med den.

När Daniel Woodrell och andra amerikaner skriver böcker av det här slaget kallas de numera Country Noir. Mina språkkunskaper är inte tillräckliga för att kunna ge genren ett motsvarande italienskt namn och kanske skulle det inte heller vara helt rättvisande. Men likheterna är många. Här berättas historier om de underprivilegierade, de marginaliserade, de chanslösa. Människorna vars enda hopp ligger i orealistiska drömmar om det snabba klippet. Ammaniti är närapå lika svartsynt som sina amerikanska författarkollegor, men här finns också en humor som gör svärtan betydligt enklare att uthärda.

Christiano är tretton år och bor med sin pappa Rino i ett fallfärdigt hus som aldrig städas. Rino är inte precis någon mönsterförälder. Han är en arbetslös, våldsam skinnskalle som tycker att en hakkorsflagga är en lämplig dekoration i vardagsrummet. Men han älskar för sin son och hans största rädsla är att myndigheterna ska ta Christiano ifrån honom. Det betyder inte att han behandlar sin son med särskilt milda händer, sonen måste förberedas för världen utanför. Och världen bjuder inte på någonting gratis till sådana som dem. Det man vill ha måste man se till att skaffa sig själv. Så när Rino inte kan sova för att grannens hund vägrar sluta skälla väcker han Christiano och skickar ut honom i snöfallet för att skjuta den.

Ena halvan av hjärnan sa att det visst var tillräckligt med stake i grabben för att han skulle våga skjuta en hund. Men den andra var inte lika övertygad om saken. Christiano var fortfarande alldeles för mycket ett barn, han gjorde saker bara för att han var rädd för pappa. Och när man gör saker av rädsla och inte av ursinne så har man inte tillräckligt mycket stake i sig för att klara av att sätta fingret på avtryckaren.

Christiano må vara rädd för sin pappa och ibland själv förbanna hans supande och våldsamhet. Men han är obrottsligt lojal och ser redan sig själv gå i pappans fotspår. Att söka till gymnasiet är meningslöst, han är trött på att plugga och vill hellre jobba tillsammans med sin pappa. Att pappan inte haft något annat än enstaka svartjobb de senaste åren verkar inte påverka hans beslut. Det är så det är. De flesta de känner är arbetslösa och hankar sig fram på bidrag och enstaka påhugg.

Men nu ska det bli ändring på det. Det är i alla fall tanken. För Rinos kompis Danilo har en plan. Tillsammans med Corrado Rumitz, även kallad Quattro Formaggio, ska de spränga en bankomat. Bara de lyckas med den kuppen kommer livet att förändras. Danilo kommer att få tillbaka sin hustru som lämnat honom efter att deras lilla dotter dött i en olycka. Quattro Formaggio, som inte varit riktigt normal sedan hans fiskespö kom i kontakt med en högspänningsledning, planerar att köpa mer lera och en elektrisk modelljärnväg till den jättelika krubba han bygger hemma i vardagsrummet. Rino behöver pengarna, men blir när dagen närmar sig allt mer tveksam till att genomföra planen. De andra är idioter. Även om de är hans vänner kan han inte bortse ifrån det. Och det här är den slags brott som från början kan verka ofarligt och harmlöst men som plötsligt förvandlas till en massaker.

Naturligtvis för Rino helt rätt. Ingenting går bra i den här boken. Men samtidigt som det är tragiskt och hjärtskärande så är det samtidigt otroligt underhållande, hur mystiskt det än kan låta. Ammaniti har tidigare skrivit Jag är inte rädd. Det var en mycket bra bok. Den här är ännu bättre. Missa inte den här italienaren!

En seriemördare som härjar i Egypten 1300 år före Kristus, det känns onekligen som en ganska ny intrig. Men den exotiska omgivningen till trots så är detta en ganska ordinär deckare. Det som ändå gör den lite rolig att läsa är de historiska detaljerna. Brottsutredaren Rai Rahotep vid medjay, den egyptiska polisen, får inte bara i uppdrag att försöka lösa en serie sadistiska mord på unga pojkar och prostituerade, han kallas också till hovet för att utreda de mystiska hot som lämnats till den unge faraon Tutankhamun.

Om vi bortser från att Rai har den tama babianen Thot som vaktdjur och följeslagare skiljer han sig inte så mycket från sina nutida kollegor. Han är medelålders, grubblar över livet och har blivit förbisprungen i karriären av mer målinriktade kollegor. Men han är också en kärleksfull familjefar som brottas med problemet att han är borta från familjen alltför mycket. Känns det igen, kanske? Det här är ingen historisk roman, det är främst en deckare placerad i en historisk miljö. Det är nästan lite synd, för det forntida Egypten är faktiskt tillräckligt spännande utan brottsutredningar.

Den unge faraon Tutankhamun och hans hustru och tillika halvsyster Ankehesenamun har i allt betydande ingen verklig makt. Landet styrs istället av vesiren Ay som byggt sitt styre på terror och härskar över riket med oförsonlig hand. Fast besluten att inte släppa makten ifrån sig. Men Ankehesenamun har andra planer. Hon har lyckats övertyga sin man om att det är dags att han återtar makten och nu fruktar hon att hoten ska få honom att förlora modet.

”Var är faraos apa” frågade jag.
”Den är hos farao. Den ger honom tröst”, svarade Ankhesenamun. Och sedan som för att förklara faraos barnslighet fortsatte hon: ”Det har tagit mig flera år övertyga honom om vår plan och imorgon ska den fullbordas. På något vis måste han trots allt som hänt hitta modet. På något sätt måste jag hjälpa honom att med det.
Vi såg oss omkring på de bisarra sakerna i rummet.
”Han bryr sig mer om leksakerna än han bryr sig om alla världens rikedomar”, förklarade hon stilla och utan större hopp i rösten.

Jag är lite tveksam till språket i den här romanen. På sina ställen känns det så modernt att jag rycks ur berättelsen. När vesiren blir förbannad har det inget med besvärjelser att göra. Han är helt enkelt arg. Den unga prostituerade flickan som mördats jobbar på en klubb och omnämns som tjejen. Inte precis den språkdräkt jag förknippar med en historisk berättelse. Men sammantaget så ger den här boken ändå en lagom stunds förströelse. Oförargligt och lättläst är inte det sämsta betyget en bok kan få.

Det finns flera sätt att tråka ut mig. Men ett av de allra säkraste är att börja berätta något man har drömt. Då stänger min hjärna ner. Samma sak händer i böcker. Så fort det kommer en drömsekvens tappar jag koncentrationen och börjar skumma igenom texten. Denna personliga lilla egenhet gör att jag får problem med den här boken. Här är det visserligen inte drömmar det handlar om, utan de tankar som rör sig i en schizofren pojkes hjärna. Men de associationer och tankehopp som finns här påminner så mycket om drömsekvenser att jag tappar läslusten. Trots att det är skickligt genomfört.

Will Heller är sexton år och har slutat ta sin medicin. Han har precis blivit utskriven från ett mentalsjukhus och nu har han försvunnit ned i tunnelbanan. Genom att sluta med medicinerna har han brutit villkoren för sin utskrivning och han är nu efterlyst och jagas av sin mamma Violetta tillsammans med polisen Ali Lateef. Vad de inte vet är att Will, eller Lowboy som han kallar sig, har ett uppdrag. Han ska nämligen rädda världen. På ett sätt som man antagligen måste vara hormonstinn tonårspojke för att hitta logiken i.

Det han var tvungen att göra var lika tydligt som om det bränts in i honom med en elektrisk sladd. Han var tvungen att spräcka det membran som hållit honom instängd under hela hans liv och glida ut i den ruttnande världen. Han var tvungen att föra in sig själv in i en annan kropp.

För att lyckas med sina planer på att rädda världen behöver Lowboy få tag i Emily. Flickan som aldrig tycks ha blivit skrämd av hans udda beteende, trots att hon var inblandad i de händelser som fick honom inlagd på sjukhuset. Lowboy söker Emily, samtidigt som polisen och mamman söker honom. Ibland nära, ibland långt ifrån. Men nästan hela tiden i eller omkring New Yorks tunnelbanesystem.

Mamman, den österrikiska Violetta, gör kriminalinspektör Lateef allt mer förvirrad. Hon är övertygad om att sonen aldrig skulle skada någon, trots bevis på motsatsen. Lateef känner sig ömsom dragen till den här kvinnan och ömsom irriterad på henne. Att hon döljer något blir allt mer uppenbart men vad det är blir han inte klok på.

Det är skickligt skrivet och den som tycker att det är spännande med psykoser kan säkert få ut mycket av den här boken. Personligen tyckte jag att den var överraskande tråkig. Så även om författaren har omnämnts som en av de bästa unga nutida amerikanerna, kommer det nog att dröja innan jag läser något mer av John Wray.

Jag blir obehagligt berörd av människor som sätter skor och kläder på sina hundar. Det är alltså ingen högoddsare att förutsätta att Oates senaste alster kommer att få mig att må direkt dåligt. Föräldrar som ställer ut sina barn som dresserade sällskapsdjur ligger inte högt på listan över mina favoritmänniskor och föräldraparet i Älskade syster kan vara ett av de mest avskyvärda jag har läst om.

Men så uppfattar de naturligtvis inte sig själva. Bix och Betsy Rampike är framgångsrika, kristna människor och kärleksfulla föräldrar till Skyler och Edna Louise. Att deras barn ska bli lyckade är självklart och den som står i vägen för dem kan räkna med att bli stämd, allra minst. När Skyler faller och skadar sig under den gymnastikträning han inte alls är lämpad för, blir det slutet både för träningsinstitutet och för föräldrarnas förhoppningar för honom. Skyler repar sig aldrig helt, utan blir halt och beroende av smärtstillande tabletter och käpp för att kunna gå. Då vänds mammans förhoppningar istället till lilla Edna Louise som visar sig vara en naturbegåvning på skridskor.

Oates har utgått ifrån en verklig händelse. Mordet på den sexåriga skönhetsmissen JoBenét Ramsey väckte enormt mediaintresse 1996. Flickan hittades mördad i familjens källare, men ingen har fällts för brottet. Oates fastställer direkt att hennes bok inte på något vis handlar om familjen Ramsey. Det är en ren fantasi och inte en spekulation kring vad som hände den verkliga familjen.

Här är det Skyler som är författare. Det vi får läsa är hans berättelse tio år senare, när han som nittonåring försöker ge sin egen redogörelse för vad som hände hans syster. Greppet ger Oates möjlighet att leka med en helt opålitlig berättare som både slåss mot depression och drogberoende, samtidigt som han försöker tolka sina reaktioner som åttaåring. Texten är bitvis resonerande andra gånger full av barnsliga infall och skämt.

”Bliss! Det är ditt nya namn raring. Edna Louise har ändrats till ’Bliss’ - är det inte underbart?”
Den förbryllade lilla flickan log mot mamma. Var det här goda nyheter? Var det här en trevlig överraskning? Med tanke på mammas ansiktsuttryck skulle man absolut kunna tro det.

Jag är enormt förtjust i den här boken, även om jag tycker att den är lite lång. Den beskriver ett fullständigt absurt samhälle där barn aldrig någonsin är ute och leker spontant utan istället skjutsas runt till varandra för organiserade lekstunder. Till lämpliga lekkamrater ur familjer som Betsey Rampike vill umgås med, förstås. I stort sett vartenda barn har åtminstone någon diagnos och att medicinera dem är en självklarhet.

Som ett extra plus i kanten serverar Oates en lösning på mordet. I den här fiktiva berättelsen får vi faktiskt reda på vem mördaren är. Trovärdigt eller inte, så ger det i alla fall en liten gnutta hopp i den här svarta berättelsen.

Om man ska tro baksidestexten så är det här en djärv och provokativ bok. Glöm den förhoppningen med en gång! Den är blek, antydande och befolkad av underligt konturlösa personer som aldrig blir riktigt bekanta. Ändå börjar den lovande.

Hälsoskribenten Jean lever, vad som verkar vara, ett mycket bekvämt liv med sin man, den framgångsrike reklammakaren Mark. De har kommit så långt i sina karriärer att de inte längre behöver bo i London utan istället flyttat till den tropiska ön Saint Jacques och reser numera bara hem till England när jobbet så kräver. Frid och fröjd, alltså. Men så kan det förstås inte förbli. En dag öppnar Jean ett brev adresserat till Mark. Det visar sig innehålla ett erotiskt laddat meddelande och en adress till ett mejlkonto från någon som kallar sig Thing 2. Jean bestämmer sig för att svara i Marks namn och inleder en mejlväxling med Giovana som kanske eller kanske inte är Marks älskarinna.

Det låter ju inte så dumt. Problemet är att det aldrig någonsin bränner till. Trots att Jean verkligen får mycket att brottas med; som Marks eventuella otrohet, en gammal far som plötsligt blir sjuk, karriärval och den egna åldrande kroppen, så känns hela anrättningen fadd och ljummen. Gång på gång måste jag stanna upp och tänka till, eftersom jag inte kommer ihåg vilka de olika personerna är. Phyllis? Få se nu, var det mamman? Eller kanske systern? När den stora uppgörelsen kommer i slutet är jag inte ens riktigt säker på vad som faktiskt har hänt.

Jag är helt säker på att det finns djärva och provokativa böcker om medelklass och medelålderskriser – men det här är inte en av dem.