bokbloggen.com

Precis som succéromanen Yacobians hus är det här en kollektivroman. Men den här gången är miljön inte det myllrande Kairo utan istället en betydligt kallare amerikansk storstad. I Chicago samlas en mängd egyptier för att gå på prestigefulla forskarutbildningar på amerikanska universitet. Här hittar man också deras framgångsrika föregångare som har valt att stanna i USA och arbeta där istället för att återvända till hemlandet.

När jag läste den förra romanen blev jag förvånad över frispråkigheten. Samma känsla dyker upp nu. Al-Aswany skriver om korruption, förtryck och tortyr på ett sätt som jag inte visste var möjligt i Egypten. Kan det vara riskfritt att vara så öppet kritisk mot regimen och landets muslimska fundamentalister? Uppenbarligen är Al-Aswani en mycket läst och uppskattad författare även i sitt hemland, så någon omedelbar livsfara verkar han inte sväva i.

Jag har svårt att sätta fingret på skillnaden, men Chicago känns inte alls lika tilltalande som Yacobians hus. Kanske beror det på att handlingen är placerad i USA istället för Egypten. Den amerikanska litteraturen är välkänd mark, här har jag mängder av referensramar. Så nu när berättelserna utspelar sig i en miljö jag är van att läsa om verkar persongalleriet helt plötsligt ganska platt och ensidigt. Varje person har ett syfte och därför blir de aldrig riktigt levande. I stället känns de inskrivna i romanen för att bevisa en tes. Som till exempel att ingen egyptier kan bli riktigt lycklig utanför sitt hemland. Det verkar i alla fall vara sant för doktor Salah som vid sextio års ålder ångrar det mesta i sitt liv. Han berättar för sin amerikanska fru att han vill separera och tillbringar sina nätter i källaren. Där lyssnar han på Umm Kulthum, klädd i sina gamla egyptiska kläder som han fått en skräddare att lägga ut så att de passar hans åldrande kropp och när klockan blivit nio på morgonen i Egypten börjar han ringa telefonnummer han inte ringt på trettio år.

Han pratade snabbt på snabbt och ljög med en entusiasm som överraskade honom själv. Allt för att avleda den andres uppmärksamhet så att denne inte skulle fundera över det underliga i samtalet och börja tycka synd om Salah.
De skulle inte få veta att han krossats under trycket av sin hemlängtan, att han upptäckt – vid sextio års ålder – att han gjort fel när han lämnat sitt land, att han in till döden ångrade att han emigrerat.

Någon kritiker jämförde den här romanen med en såpopera. Det är ganska välfunnet. Här hittar man samma sorts tydliga personer, överraskande mycket sex och ett relativt enkelt intrigbygge. Trots att många av de ämnen författaren tar upp är tunga, som fundamentalism, kvinnoförtryck, tortyr och främlingskap, så är det hela tiden mycket lättläst. Tyvärr går den lika lätt att glömma. Det är underhållande, men saknar de där bilderna som bränner sig fast och stannar i minnet.

Jag gillade Glodecks förra bok Röda vita rosen, så den här boken såg jag fram emot att läsa redan innan jag ens hade nosat på baksidestexten. Förväntningarna blev inte direkt mindre när jag upptäckte vad det skulle handla om. Dominanslekar, disciplin, lack, läder och smärta – det kittlar ju onekligen nyfikenheten. Den sensationslystna läsaren riskerar dock att bli besviken, det här är en överraskande osexig bok. Det är inte någon negativ kritik, jag är ganska nöjd med att BDSM-världen bara fungerar som bakgrund i historien.

Oknytt, eller Jonas som han också heter, träffar orm i en jouröppen butik där de sitter med varsin pappmugg kaffe. Det börjar med hud. Ärrad hud. Något de känner igen hos varandra. De går hem till Oknytt.

Fast samtidigt rädslan att det inte skulle vara annorlunda den här gången heller. Sex var fortfarande en sällsynt nyhet, men inte en särskilt lockande. De lätträknade tillfällen han snavat över hittills hade bara fått honom att känna sig ensam.

Det blir en lek med jakt, kvävningslekar och hårda slag. Något som tilltalar Oknytt mycket mer än sex någonsin gjort. Men orm tillhör en annan. Orm tillhör varg och snart blir även Oknytt en del av deras kollektiv som även omfattar lo. Det är inte ett enkelt liv. Förhållanden är svåra även när de bara består av två personer. Med fyra är det nästan omöjligt. Men som orm säger: Det här är relationskonst. Vi är artister, eller hur, inte svennar.

Den här gruppen har blivit Oknytts familj. Tidigt förlorade han sina föräldrar och sin bror i en olycka. Allt som återstår av släkten är moster Loppa som utan någon vidare entusiasm tagit hand om Oknytt. Hon skaffar honom hans första egna lägenhet och på hennes kafé Paradiset har han alltid kunnat komma och äta. Men att växa upp innebär att man lämnar sin familj och trots de starka banden till den kollektiva familjen bryter Oknytt upp.

När Oknytt ger sig iväg till Amsterdam byter boken skepnad. Återigen hamnar han i ett förhållande som styrs helt av kontrakt, men den här gången i form av en anställning. Han blir guvernant till flickan Rafael som aldrig någonsin har varit ute. Hon känner bara världen genom de böcker hon läser. Nu vill hon lära sig svenska för att kunna läsa Strindberg på originalspråk. Här får boken plötsligt en sagoton som känns långt ifrån de tidigare kapitlen. Men det stör inte. Jag läser gärna vidare.

För det är just det som är Glodecks styrka. Hon tråkar inte ut mig. Jag har läst tillräckligt många böcker om unga män som söker sig själva för att veta hur ovanligt det är. En stor guldstjärna för det.

När Willy Novinsky träffar Eric Oberdorf har hon egentligen inga andra intressen än tennis. Hon är tennis. Trots att hennes föräldrar har gjort allt för att avskräcka henne från att satsa på en karriär som professionell tennisspelare har hon lyckats skaffa sig träningsmöjligheter och börjat klättra på rankinglistorna. Eric däremot får det mesta serverat. Han är den lyckade äldste sonen i en välbärgad familj och när han börjar med tennis blir han snabbt framgångsrik även där. Willy ligger visserligen långt före honom och slår honom enkelt i början av deras förhållande. Men det ska förändras mycket snabbare än hon tror. Och med förödande effekter för deras äktenskap.

Det är inte helt behagligt att läsa Shriver. Hon har en förmåga att sätta fingret på alla små futtigheter och karaktärsbrister som blir så orimligt stora i ett förhållande som håller på att gå snett. Och att det här förhållandet kommer att sluta illa är enkelt att se från första början. Periodvis tycker jag så illa om både Willy och Eric att jag har lust att lägga ifrån mig boken. Det är inte helt enkelt att gilla så här utpräglade tävlingsmänniskor och flera gånger kommer jag på mig själv med att sucka högt över att de beter sig så idiotiskt.

Willys tränare Max är direkt negativ till relationen redan från början. Visserligen har han och Willy haft ett förhållande tidigare, men det är knappast svartsjuka som gör att han tycker att äktenskap mellan två tennisspelare är en riktigt dålig idé. Han känner Willy och vet att hela världen är en tävling för henne.

”Saken är den, kära Willy, att om du är så här störtförälskad efter alla dina år som fröken Istapp, då är jag beredd att satsa min sista dollar på att den här killen är precis likadan som du.”
”Vore det så förskräckligt?”
”Det vore”, sa Max och lät handen falla ner utefter sidan, ”rena katastrofen.”

Att man så uppenbart kan se att det här förhållandet är dödsdömt förtar lite av effekten. Willy och Eric kan knappt spela Alfapet utan att deras tävlingsinstinkt tar över helt. Som läsare får man aldrig möjligheten att tro att det finns en chans för det här paret att bli lyckliga. Det enda som händer är att sympatierna skiftar från den ena till den andra tills man till slut inser att de båda är lika hopplöst omöjliga. Ingen utav dem klarar av att förlora och när de inte båda är framgångsrika går det omedelbart ut över förhållandet.
När Eric har åkt ut ur en turnering tidigt reser han till Willys tävling för att se henne vinna. Fast just vinsten ser han inte, eftersom han passar på att gå på toaletten och missar hennes matchboll. Sedan kritiserar han hennes vinnartal, surar hela kvällen och förstör all feststämning för Willy.
Lika illa går det när Willy plötsligt börjar förlora sina matcher. När Eric går om sin fru på rankinglistorna når Willy helt nya djup av självförakt. När hon sedan faller under en match och skadar korsbandet är katastrofen ett faktum. Hon kan lika lite glädjas över hans framgångar som han kunde göra över hennes. Varje match han vinner gör bara hennes oförmåga tydligare. Det är verkligen inte någon upplyftande läsning, men trots min irritation är det stört omöjligt att lägga boken åt sidan. Trots att jag mycket väl fattar vart det barkar läser jag vidare. Det är väl ett bra betyg år Shriver.

Slutligen, det är verkligen inte någon stor grej i boken, men som svensk kan jag ju inte låta bli att tycka att det är jätteroligt när Willy och Eric diskuterar Edberg.

”Edberg är en tråkmåns. Typisk svensk. Han saknar personlighet och hans ansikte är ungefär lika uttrycksfullt som stelnad cement.”
”Vem behöver personlighet med en sådan volley?”

Jag har aldrig varit på Kuba. Inte heller har jag haft några funderingar på att resa dit. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå stort nöje av den här boken. Längre ifrån turistbroschyrernas glättiga språk kan man antagligen inte komma. Men för den sakens skull är det inte någon eländesskildring. Det är helt enkelt 100 korta nedslag i vad jag gissar är ett kubanskt vardagsliv, där fiffel, våld, och extrem machokultur blandas med glädje, sex, musik och kampen att sätta mat på bordet i ett land där alla kor formellt är Fidels egendom oavsett vem som äger dem.

Här blandas stort och smått. Bokens kapitel utgår ifrån la charada cubana. Ett system där varje siffra har kopplats samman med ett begrepp på mer eller mindre logiska sätt. 33 är till exempel Jesus eftersom har var så gammal när han korsfästes, 88 är glasögon och 7 står för bajs. Det här sättet att skriva ger onekligen inblick i både de stora frågorna som en inblick i det mest privata. I det tolfte kapitlet som handlar om de kubanska kvinnorna får man som läsare dela författarens upprörda känslor över att kvinnomisshandel ses som ett normaltillstånd och att det är kvinnorna som står för all service från morgon till kväll.

De lär sig att ställa sig upp om en jämnårig pojke vill sitta, jodå, jag har själv sett en mor och sjuksyster säga till en åttaårig flicka: res dig, Luis vill sitta.

De eventuella illusioner man kan ha haft om det kubanska samhället försvinner ganska fort när man läser den här boken. Ja, sjukvården är förvisso gratis, men vad hjälper det när sjukhusen varken har utrustning eller mediciner. Trots att kubanerna själva är mycket medvetna om hur deras samhälle fungerar är mytbildningen omkring Fidel fortfarande stark. Om Fidel bara visste… Då skulle det lokala sjukhuset ha penicillin och röntgenutrustning. Då skulle man inte behöva muta sina lokala tjänstemän och poliser för att ens klara vardagen.

Intressant att läsa om är också gaykulturen. Eller rättare sagt, den ickeexisterande gaykulturen. Trots Kubas utpräglade machokultur verkar det vanligtvis inte vara någon som lägger sig i vad andra har för sig, så länge man inte pratar om det. Kanske för att om man tar upp ämnet så visar det sig att fäder, onklar, söner, bröder och vänner alla har erfarenheter av sex med andra män. Talar man inte om det så finns det inte. Detta gäller naturligtvis manlig homosexualitet. Kvinnlig är något annat. Redan det faktum att man är kvinna innebär att man automatiskt har lägre status.

Jag upprepar: i denna rätt våldsamma fallocentriska kultur är det fullt begripligt att också män deltar i kulten av mandom och kukkraft, att vara lite bög kan passera i den allmänna mansdominansens namn – men att som kvinna, redan svag, välja bort att dyrka den heliga fallosen, vända ryggen åt hela det latinska patriarkatet, se det är riktigt avvikande – oroande på något sätt, som om de underminerade den normala samhällsordningen, istället för att som bögarna, om än inverterat, bekräfta den.

Det här är en perfekt bok att läsa några kapitel i taget. Underhållande och intressant, rolig och upprörande om vartannat. Är man, som jag, ett fan av reportageböcker kan man nästan inte önska sig något bättre.

Jag gillade verkligen Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café när jag läste den första gången för snart tjugo år sedan. Den var full av charm, roliga infall och bitvis till och med spännande. Sedan dess har jag väntat på att Fanny Flagg ska upprepa magin, Tyvärr har det aldrig hänt. Senast läste jag En röd liten fågel i juletid som var så outhärdligt sentimental och sötsliskig att jag började oroa mig för mitt blodsocker. Den där sortens böcker kan inte vara bra för hälsan.

Så det är med ganska stor skepsis jag slår upp Flaggs senaste bok. Baksidestexten verkar inte direkt lovande. Den gamla Mrs Elner Shimfizzle hinner inte mer än tänka hoppsan, när hon stöter till getingboet i trädet dit hon klättrat upp för att plocka några färska fikon att ge bort. Sedan minns hon ingenting mer förrän hon vaknar upp liggande på rygg i något som verkar vara en sjukhussäng. Men det är underligt tomt och tyst omkring henne. När hon reser sig upp och traskar iväg för att hitta någon i personalen hamnar hon inte alls där hon tänkt sig. Istället för att hitta ett personalrum träffar hon på sin syster Ida som, trots att hon är död sedan länge, inte har kommit över den frisyr hon fick på sin begravning. Hur kunde de låta Tot Whooten lägga hennes hår?

”Hör du Ida”, sa hon. ”Elda inte upp dig på det där viset. Norma hade inget val. Tot är en god vän. Hur kan man säga en sådan sak till någon utan att såra hennes känslor? Hon kom till begravningsbyrån med alla sina pryttlar. Hon tyckte att hon gjorde dig en tjänst. Norma hade inte hjärta att säga att hon inte fick göra dig iordning.”

Elners död får hela staden i gungning. För det här är naturligtvis en sådan där liten trevlig stad som bara verkar finnas i böcker och teve-serier, med hjälpsamma grannar och roliga tvära original med hjärtan av guld. Och inte blir det bättre när Elner oväntat vaknar upp till de levandes skara igen. Tja, oväntat för figurerna i boken alltså – som läsare blir man inte direkt förvånad. Den som dödas av bin eller getingstick har en tendens att vakna upp igen i litteraturen. Elner har en hel del att berätta om livet efter detta, men det är verkligen inte alla som vill ha sin världsbild förändrad.

Det är inget större fel på den här boken. Men den slår nästan knut på sig själv för att charma läsaren. Här staplas det aforismer och lätt obehagliga republikanska floskler efter varandra, när alla stadens charmigt originella människor får komma till tals. Det blir för mycket för mig, men vill man läsa någon rart och ganska oförargligt så varför inte? Att läsa Välkommen till himlen är som att äta sockerkaka, ungefär. Sött men ganska menlöst.

Inger Frimansson rör sig i samma landskap som Karin Alvtegen. Här finns inget polisarbete, inga noggrant planerade brott eller komplicerade utredningar. Här är det istället de människor som är inblandade i brotten som spelar huvudrollen. Både förövare och utsatta. Och i Frimanssons böcker är det inte så enormt stor skillnad mellan dem. Slumpen och tillfället kan göra nästan vem som helst till brottsling, om man ska tro författaren. Det stämmer nog. Åtminstone känns det trovärdigt under läsningen, för här verkar det helt logiskt att en kvinna blir instängd i en ljudisolerad källare tillsammans med råttor.

Bokförläggaren Titus ligger för döden. Men innan han dör vill han tala en sista gång med sin förra hustru Rose. När hon inte svarar i telefon skickar han sin nuvarande fru Ingrid för att be Rose komma och besöka honom på sjukhuset.

Det sög till i magen. Snart skulle hon vara framme. Skulle Rose känna igen henne? Visste hon överhuvudtaget hur Ingrid såg ut? En gång i bokhandeln. En episod. En kund som kanske var Rose. Smal och hätsk, kan jag hjälpa dig? En glödande blick av förakt, nej det tror jag knappast. Hon hade nämnt det för Titus efteråt, kunde det ha varit hon, tror du? Han hade snäst åt henne.

Jag är inte direkt rädd för råttor. Men den som tycker att gnagare är världens mest motbjudande djur lär inte uppskatta den här boken. Rose har nämligen råttor i sitt hus. Det har hon lärt sig leva med. De har blivit halvtama och Rose har gett dem namn och ser själv till att hålla flocken i lagom storlek genom att döda de flesta ungarna. Allt mer isolerad ute i sitt lilla hyrda hus på landet trivs hon bra med att bara ha Tranbär, Fikon, Smultron och lilla Neljä som sällskap.

Det är inga fantastiska goda eller onda människor som befolkar Frimanssons böcker. De är som folk är mest. Lite tafatta, lite småsinta och benägna att tro det värsta. När Ingrid försvinner är Titus döttrar bara alltför villiga att tro det värsta om henne. Hon, den tredje frun som de alltid avskytt, sviker förstås deras pappa på dödsbädden. Kanske har hon verkligen rest utomlands för att vila upp sig? De skulle inte förvåna dem alls. Att undersöka saken närmare faller dem inte in.

Inte vansinnigt spännande, om man nu inte har råttfobi, men ändå läsvärt. Råttfångerskan är faktiskt något så ovanligt som trovärdig. Inger Frimansson beskriver sina figurer så väl att även deras mest konstiga handlingar ter sig logiska. Det önskar jag att fler deckarförfattare tog som riktmärke.

Det här är en liten bok. Behändig. Bara drygt 150 sidor som jag enkelt borde kunna läsa på några timmar. Men oj, vad mycket ångest författaren lyckas klämma in på sidorna. Så mycket att jag får ont i magen när jag läser och faktiskt gärna lägger ifrån mig boken då och då. Texten om Magnus som under en dag går omkring i Stockholm och väntar på ett telefonsamtal från flickvännen Josefin berör mig betydligt mer illa än allsköns ”based on a true story” om omänskliga föräldrar och plågade barn. För det här är vardagsångest som jag har mycket enklare att relatera till.

Det är 1998. Det är stekhet sommar. En sådan där dag då man borde vara någon annan stans. Absolut inte mitt inne i stan. Men där är Magnus. En frilansare inom film och tv-branschen som borde ha lyckats mycket bättre än han har gjort. Det verkar nämligen ha gått så mycket lättare för alla andra. Den ena kompisen och klasskamraten efter den andra har gått vidare med fasta jobb och framgångsrika karriärer. Men det verkar aldrig hända Magnus. Istället får han allt färre jobb.

Han har ordnat det bra för sig i livet, Joakim. Det avundas jag honom. Det är konstigt egentligen, för när vi gick i skolan spelade han på något sätt alltid andrafiolen. Han var ju den minst begåvade av oss, verkade det som. Vi andra gjorde alltid saker som fick uppmärksamhet.

Nu är rollerna motsatta. Idag är Magnus uppe på Joakims kontor och lämnar ett jobb som han hoppas ska leda till fler uppdrag. Men trots att Joakim pratar om att företaget går bra och att de ska anställa två personer, lyckas Magnus inte ens klämma ur sig en fråga om fler jobb. Istället går han därifrån förödmjukad med betydligt mindre pengar än hade hoppats på. Men det är ändå inte hans största problem. Det är Josefin. Flickvännen som borde ha kommit hem från landet idag, men som inte har hört av sig. Trots att han kontrollerar sin telefon gång på gång för att vara säker på att hon inte har försökt ringa eller skicka meddelanden. För säkerhets skull alltså. Ifall det skulle vara något fel på ringsignalen.

Hon skulle se att jag hade ringt. Så nu kunde jag i alla fall inte ringa igen. Det skulle verka för angeläget, Ja, nu visste hon att jag hade ringt. Skulle hon ringa mig? Om hon inte gjorde det… Om hon såg att jag hade ringt och ändå inte ringde tillbaka…

Jag kan inte påstå att jag direkt tycker om Klings bok. Det är inte speciellt njutbart att befinna sig inne i Magnus huvud en hel dag. Men det är absolut mycket skickligt genomfört. Jag lider med Magnus, samtidigt som jag vill ruska om honom och säga till honom att skärpa sig för guds skull. Klipp dig och skaffa en kombi! som en av mina bekanta skulle säga. Men väjer du inte för vardagsångest, pinsamhet och inre monologer så läs för all del. Det är boken värd.

Det tar inte många sidor innan den här boken börjar irritera mig. Det är synd, för miljön och epoken känns väl värd att läsa om. Teatermiljö, London i mitten artonhundratalet, magnetism och ett helt nyinrättat Scotland Yard som ännu inte fått namn efter den gata det ligger vid – allt låter lovande. Men språket är så irriterande att jag får lust att slänga boken ifrån mig.

Jag förstår att det är en pastisch. Men måste man nödvändigtvis låta det påverka berättartekniken så till den milda grad? De ideliga parenteserna som stör texten minskar visserligen i antal ju längre in i texten man kommer för att så småningom försvinna nästan helt. Men då är skadan redan skedd. Jag är redan negativt inställd. Och parenteserna är inte det enda som gör texten stolpig.

Amaryllis Spoons satt melankoliskt och tuggade i sig två äpplen. De visste att de inte borde ha följt med på den här turnén, för de visste hur nyckfull en dålig turné kunde vara med urusla löner och föreställningar på de sämsta teatrarna. Men mrs Preston och mrs Spoons var båda över fyrtio och allmänt betraktade som gamla (som mr Tryfont så ovänligt hade påpekat) och de behövde pengarna.
”Ja, den där feta direktören är en riktig jävel”, sa Rillie (som Amaryllis kallade sig).

Cordelia har en gång varit en uppburen skådespelerska, men nu är hon och väninnan Rillie för länge sedan passé. Rollerna går till betydligt yngre skådespelerskor och allt som återstår är dystra småroller där de dessutom själva tvingas stå för sina scenkläder. Det är dags för en förändring. Magnetism är på modet och Cordelia har visserligen lite kunskaper om både det och frenologi, men framför allt har hon skådespelartalang. Alltså tar de båda vännerna och startar en freno-magnetisörklinik med äktenskapsrådgivning.

Det tar inte lång tid innan de blir omåttligt populära. Mest för att de upptäcker att unga giftasvuxna flickor inte har den blekaste aning om vad som väntar dem i äktenskapet. De flyttar till en stor våning med sådana moderniteter som vattenklosett och vattenkranar inomhus. Men naturligtvis kan idyllen inte fortgå. Mord, ond bråd död, hemska svek och ett förflutet som plötsligt gör sig påmint ställer allt på ända.

Handlingen är kanske tidstypisk, men ändå känns det inte äkta. Jag tycker mest att det här är tramsigt. Det finns tillräckligt mycket äkta vara att läsa, varför slösa tid på det här. Läs Dickens istället. Det är garanterat ett bättre val.

Praktikanten Patrik har inte jobbat mer än två dagar på KvällsKuriren när han får ge sig i kast med ett mord. Ett riktigt spektakulärt mord dessutom. René, en känd homosexuell frisör, har blivit brutalt mördad i hallen till sin våning. Från början tycker nyhetschefen att det är en utmärkt idé att använda sig av Patrik eftersom han redan känner stora delar av Stockholms gayvärld. Det visar sig vara ett lyckokast för med Patriks kontakter får KvällsKuriren tag i uppgifter som den konkurrerande kvällstidningen missar. Att Patrik för en tid sedan haft ett one-night-stand med mordoffrets sambo Jamil är något han väljer att hålla tyst om.

Trots att tidningarna vill sortera in mordet under rubriken hatbrott är Patrik tveksam. Han upptäcker att René har varit mycket aktiv på olika chattrum där homosexuella söker tillfälliga sexkontakter och misstänker att det kan finnas andra motiv. När ett andra mord sker börjar Patriks förbindelser bli en belastning och plötsligt är han inte välkommen på tidningen längre.

Den vane deckarläsaren behöver fundera många sekunder över fortsättningen. Naturligtvis fortsätter Patrik att bedriva egna spaningar. Vad annars? Visar det sig att han själv är en av de misstänkta? Ja, naturligtvis. Kommer hans eget liv att vara i fara? You bet! Originellare än så är inte den här historien.

Patrik spjärnade emot. Han tänkte inte börja böla i famnen på en galatransa i vip-rummet med Tobias svävande i faggorna. Mandy fick gärna vara nedlåtande och kalla det tappert.
Patrik måste klara det här ensam. Tobias. KvällsKuriren. Mordet och misstankarna.

Det som skulle kunna lyfta den här deckarhistorien är bipersonerna. Den två meter långa transan Mandy och den smarte fotografen Okan hade kunnat kompensera för det övriga traditionella deckarupplägget. Men tyvärr är de alldeles för grovt tillyxade för att kännas som något annat än rena skrivbordsprodukter. Så trots att historien utspelar sig i en tämligen ovanlig krets känns detta verkligen som en dussindeckare. En ganska krattig sådan dessutom, med en upplösning och motivbild som känns väldigt osannolik efter raden av ytterst brutala mord.

Men det är inte det enda som känns osannolikt. Jag sitter länge och irriterar mig på såväl hur redaktionsarbetet som polisarbetet beskrivs. Jag tror inte på ett dugg utav det. Desto mer förvånad blir jag när jag upptäcker att författaren visserligen är debutant men verkligen borde ha koll på det han skriver om. Niclas Ericsson har arbetat som kriminalreporter på Expressen. Han kanske har helt rätt, men vad hjälper det när jag som läsare inte tror på honom? Det här är tydligen första boken i ännu en deckareserie, så kanske kan figurerna utvecklas och få mer kött på benen i framtiden. Men det kommer de att få göra utan mitt sällskap.

Så var den här. Den tredje och avslutande delen i Holsts svit om maktkamp och intriger i den danska politiken i allmänhet och i det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Precis som tidigare är det kvinnorna som står i centrum. Men i den här delen har de feministiska frågorna tonats ned. Istället är det de främlingsfientliga strömningarna i landet som har hamnat i fokus. Elisabeth Meyer, som nu är socialdemokraternas partiledare, hotas av islamistiska fundamentalister och tvingas acceptera att ha livvakter omkring sig under det intensiva valarbetet som förhoppningsvis ska leda till att Danmark får sin första kvinnliga statsminister.

Men det är inte Meyers största problem. Livvakterna är bara ett irritationsmoment. Den stora frågan är hur länge hon kan hemlighålla den demenssjukdom som hon nyligen har diagnostiserats med. En sjukdom som tidigare drabbat och tagit livet av både hennes mor och hennes bror. Hon vet att det inte finns någon återvändo, hennes enda mål är att ta sig igenom nyvalet och vinna det, innan hon lämnar över rodret till Charlotte Damgaard. Frågan är bara om hon kan klara av det utan att bli avslöjad.

”Trodde ni att jag blivit bortförd?” säger hon med en lätt grimas och skjuter upp dörren. ”Jag skulle bara ner och hämta mig en kopp te. Det är väl ingenting att göra sådant väsen av?”
Det är det faktiskt. I allra högsta grad. Inte minst som det på rummen finns såväl vattenkokare som tepåsar till gratis förfogande för hotellets gäster.

Samtidigt planerar en cell i ett nynazistiskt terrornätverk egna attentat. Jackie, en hemvändande soldat som avskedats från armén efter att ha skjutit en obeväpnad man i Afghanistan blir cellens redskap. Efter att ha misshandlat en ung palestinsk pojke i samband med en nazistdemonstration hålls han gömd och isolerad. Han lovas pengar och hjälp att komma tillbaka i ett arbete som professionell soldat, allt han behöver göra är att skjuta rätt person. Det är nämligen allt som krävs för att starta den ofrånkomliga vita revolutionen som en gång för alla ska göra Danmark danskt igen. Okey, det är inte intelligensreserven som har samlats i den här cellen, precis. Även om de förstås tror sig stå skyhögt över alla andra. Här är antagonisterna övertydliga och nästan parodiska – de onda är inte bara korkade, de är rejält fula också.

Precis som de tidigare böckerna, Kronprinsessan och Kungamordet, är Drottningoffret uppbyggd med deckarens klassiska dramaturgi. Tempot är högt. Perspektivet skiftar från stycke till stycke. Det är effektivt och absolut underhållande även om jag önskar att Holst hade nöjt sig med något färre vinklar. Nu är greppet så stort att flera trådar inte leder någon vart. Persongalleriet är så omfattande att det är svårt att hålla reda på alla och många figurer blir ofrånkomligen ganska platta. Men det kan man egentligen bortse ifrån. Den här boken har en stjärna och det är Elisabeth Meyer. Har du läst de tidigare böckerna kommer du garanterat att gilla även den avslutande delen.