bokbloggen.com

En seriemördare som härjar i Egypten 1300 år före Kristus, det känns onekligen som en ganska ny intrig. Men den exotiska omgivningen till trots så är detta en ganska ordinär deckare. Det som ändå gör den lite rolig att läsa är de historiska detaljerna. Brottsutredaren Rai Rahotep vid medjay, den egyptiska polisen, får inte bara i uppdrag att försöka lösa en serie sadistiska mord på unga pojkar och prostituerade, han kallas också till hovet för att utreda de mystiska hot som lämnats till den unge faraon Tutankhamun.

Om vi bortser från att Rai har den tama babianen Thot som vaktdjur och följeslagare skiljer han sig inte så mycket från sina nutida kollegor. Han är medelålders, grubblar över livet och har blivit förbisprungen i karriären av mer målinriktade kollegor. Men han är också en kärleksfull familjefar som brottas med problemet att han är borta från familjen alltför mycket. Känns det igen, kanske? Det här är ingen historisk roman, det är främst en deckare placerad i en historisk miljö. Det är nästan lite synd, för det forntida Egypten är faktiskt tillräckligt spännande utan brottsutredningar.

Den unge faraon Tutankhamun och hans hustru och tillika halvsyster Ankehesenamun har i allt betydande ingen verklig makt. Landet styrs istället av vesiren Ay som byggt sitt styre på terror och härskar över riket med oförsonlig hand. Fast besluten att inte släppa makten ifrån sig. Men Ankehesenamun har andra planer. Hon har lyckats övertyga sin man om att det är dags att han återtar makten och nu fruktar hon att hoten ska få honom att förlora modet.

”Var är faraos apa” frågade jag.
”Den är hos farao. Den ger honom tröst”, svarade Ankhesenamun. Och sedan som för att förklara faraos barnslighet fortsatte hon: ”Det har tagit mig flera år övertyga honom om vår plan och imorgon ska den fullbordas. På något vis måste han trots allt som hänt hitta modet. På något sätt måste jag hjälpa honom att med det.
Vi såg oss omkring på de bisarra sakerna i rummet.
”Han bryr sig mer om leksakerna än han bryr sig om alla världens rikedomar”, förklarade hon stilla och utan större hopp i rösten.

Jag är lite tveksam till språket i den här romanen. På sina ställen känns det så modernt att jag rycks ur berättelsen. När vesiren blir förbannad har det inget med besvärjelser att göra. Han är helt enkelt arg. Den unga prostituerade flickan som mördats jobbar på en klubb och omnämns som tjejen. Inte precis den språkdräkt jag förknippar med en historisk berättelse. Men sammantaget så ger den här boken ändå en lagom stunds förströelse. Oförargligt och lättläst är inte det sämsta betyget en bok kan få.

Det finns flera sätt att tråka ut mig. Men ett av de allra säkraste är att börja berätta något man har drömt. Då stänger min hjärna ner. Samma sak händer i böcker. Så fort det kommer en drömsekvens tappar jag koncentrationen och börjar skumma igenom texten. Denna personliga lilla egenhet gör att jag får problem med den här boken. Här är det visserligen inte drömmar det handlar om, utan de tankar som rör sig i en schizofren pojkes hjärna. Men de associationer och tankehopp som finns här påminner så mycket om drömsekvenser att jag tappar läslusten. Trots att det är skickligt genomfört.

Will Heller är sexton år och har slutat ta sin medicin. Han har precis blivit utskriven från ett mentalsjukhus och nu har han försvunnit ned i tunnelbanan. Genom att sluta med medicinerna har han brutit villkoren för sin utskrivning och han är nu efterlyst och jagas av sin mamma Violetta tillsammans med polisen Ali Lateef. Vad de inte vet är att Will, eller Lowboy som han kallar sig, har ett uppdrag. Han ska nämligen rädda världen. På ett sätt som man antagligen måste vara hormonstinn tonårspojke för att hitta logiken i.

Det han var tvungen att göra var lika tydligt som om det bränts in i honom med en elektrisk sladd. Han var tvungen att spräcka det membran som hållit honom instängd under hela hans liv och glida ut i den ruttnande världen. Han var tvungen att föra in sig själv in i en annan kropp.

För att lyckas med sina planer på att rädda världen behöver Lowboy få tag i Emily. Flickan som aldrig tycks ha blivit skrämd av hans udda beteende, trots att hon var inblandad i de händelser som fick honom inlagd på sjukhuset. Lowboy söker Emily, samtidigt som polisen och mamman söker honom. Ibland nära, ibland långt ifrån. Men nästan hela tiden i eller omkring New Yorks tunnelbanesystem.

Mamman, den österrikiska Violetta, gör kriminalinspektör Lateef allt mer förvirrad. Hon är övertygad om att sonen aldrig skulle skada någon, trots bevis på motsatsen. Lateef känner sig ömsom dragen till den här kvinnan och ömsom irriterad på henne. Att hon döljer något blir allt mer uppenbart men vad det är blir han inte klok på.

Det är skickligt skrivet och den som tycker att det är spännande med psykoser kan säkert få ut mycket av den här boken. Personligen tyckte jag att den var överraskande tråkig. Så även om författaren har omnämnts som en av de bästa unga nutida amerikanerna, kommer det nog att dröja innan jag läser något mer av John Wray.

Jag blir obehagligt berörd av människor som sätter skor och kläder på sina hundar. Det är alltså ingen högoddsare att förutsätta att Oates senaste alster kommer att få mig att må direkt dåligt. Föräldrar som ställer ut sina barn som dresserade sällskapsdjur ligger inte högt på listan över mina favoritmänniskor och föräldraparet i Älskade syster kan vara ett av de mest avskyvärda jag har läst om.

Men så uppfattar de naturligtvis inte sig själva. Bix och Betsy Rampike är framgångsrika, kristna människor och kärleksfulla föräldrar till Skyler och Edna Louise. Att deras barn ska bli lyckade är självklart och den som står i vägen för dem kan räkna med att bli stämd, allra minst. När Skyler faller och skadar sig under den gymnastikträning han inte alls är lämpad för, blir det slutet både för träningsinstitutet och för föräldrarnas förhoppningar för honom. Skyler repar sig aldrig helt, utan blir halt och beroende av smärtstillande tabletter och käpp för att kunna gå. Då vänds mammans förhoppningar istället till lilla Edna Louise som visar sig vara en naturbegåvning på skridskor.

Oates har utgått ifrån en verklig händelse. Mordet på den sexåriga skönhetsmissen JoBenét Ramsey väckte enormt mediaintresse 1996. Flickan hittades mördad i familjens källare, men ingen har fällts för brottet. Oates fastställer direkt att hennes bok inte på något vis handlar om familjen Ramsey. Det är en ren fantasi och inte en spekulation kring vad som hände den verkliga familjen.

Här är det Skyler som är författare. Det vi får läsa är hans berättelse tio år senare, när han som nittonåring försöker ge sin egen redogörelse för vad som hände hans syster. Greppet ger Oates möjlighet att leka med en helt opålitlig berättare som både slåss mot depression och drogberoende, samtidigt som han försöker tolka sina reaktioner som åttaåring. Texten är bitvis resonerande andra gånger full av barnsliga infall och skämt.

”Bliss! Det är ditt nya namn raring. Edna Louise har ändrats till ’Bliss’ - är det inte underbart?”
Den förbryllade lilla flickan log mot mamma. Var det här goda nyheter? Var det här en trevlig överraskning? Med tanke på mammas ansiktsuttryck skulle man absolut kunna tro det.

Jag är enormt förtjust i den här boken, även om jag tycker att den är lite lång. Den beskriver ett fullständigt absurt samhälle där barn aldrig någonsin är ute och leker spontant utan istället skjutsas runt till varandra för organiserade lekstunder. Till lämpliga lekkamrater ur familjer som Betsey Rampike vill umgås med, förstås. I stort sett vartenda barn har åtminstone någon diagnos och att medicinera dem är en självklarhet.

Som ett extra plus i kanten serverar Oates en lösning på mordet. I den här fiktiva berättelsen får vi faktiskt reda på vem mördaren är. Trovärdigt eller inte, så ger det i alla fall en liten gnutta hopp i den här svarta berättelsen.

Om man ska tro baksidestexten så är det här en djärv och provokativ bok. Glöm den förhoppningen med en gång! Den är blek, antydande och befolkad av underligt konturlösa personer som aldrig blir riktigt bekanta. Ändå börjar den lovande.

Hälsoskribenten Jean lever, vad som verkar vara, ett mycket bekvämt liv med sin man, den framgångsrike reklammakaren Mark. De har kommit så långt i sina karriärer att de inte längre behöver bo i London utan istället flyttat till den tropiska ön Saint Jacques och reser numera bara hem till England när jobbet så kräver. Frid och fröjd, alltså. Men så kan det förstås inte förbli. En dag öppnar Jean ett brev adresserat till Mark. Det visar sig innehålla ett erotiskt laddat meddelande och en adress till ett mejlkonto från någon som kallar sig Thing 2. Jean bestämmer sig för att svara i Marks namn och inleder en mejlväxling med Giovana som kanske eller kanske inte är Marks älskarinna.

Det låter ju inte så dumt. Problemet är att det aldrig någonsin bränner till. Trots att Jean verkligen får mycket att brottas med; som Marks eventuella otrohet, en gammal far som plötsligt blir sjuk, karriärval och den egna åldrande kroppen, så känns hela anrättningen fadd och ljummen. Gång på gång måste jag stanna upp och tänka till, eftersom jag inte kommer ihåg vilka de olika personerna är. Phyllis? Få se nu, var det mamman? Eller kanske systern? När den stora uppgörelsen kommer i slutet är jag inte ens riktigt säker på vad som faktiskt har hänt.

Jag är helt säker på att det finns djärva och provokativa böcker om medelklass och medelålderskriser – men det här är inte en av dem.

Precis som succéromanen Yacobians hus är det här en kollektivroman. Men den här gången är miljön inte det myllrande Kairo utan istället en betydligt kallare amerikansk storstad. I Chicago samlas en mängd egyptier för att gå på prestigefulla forskarutbildningar på amerikanska universitet. Här hittar man också deras framgångsrika föregångare som har valt att stanna i USA och arbeta där istället för att återvända till hemlandet.

När jag läste den förra romanen blev jag förvånad över frispråkigheten. Samma känsla dyker upp nu. Al-Aswany skriver om korruption, förtryck och tortyr på ett sätt som jag inte visste var möjligt i Egypten. Kan det vara riskfritt att vara så öppet kritisk mot regimen och landets muslimska fundamentalister? Uppenbarligen är Al-Aswani en mycket läst och uppskattad författare även i sitt hemland, så någon omedelbar livsfara verkar han inte sväva i.

Jag har svårt att sätta fingret på skillnaden, men Chicago känns inte alls lika tilltalande som Yacobians hus. Kanske beror det på att handlingen är placerad i USA istället för Egypten. Den amerikanska litteraturen är välkänd mark, här har jag mängder av referensramar. Så nu när berättelserna utspelar sig i en miljö jag är van att läsa om verkar persongalleriet helt plötsligt ganska platt och ensidigt. Varje person har ett syfte och därför blir de aldrig riktigt levande. I stället känns de inskrivna i romanen för att bevisa en tes. Som till exempel att ingen egyptier kan bli riktigt lycklig utanför sitt hemland. Det verkar i alla fall vara sant för doktor Salah som vid sextio års ålder ångrar det mesta i sitt liv. Han berättar för sin amerikanska fru att han vill separera och tillbringar sina nätter i källaren. Där lyssnar han på Umm Kulthum, klädd i sina gamla egyptiska kläder som han fått en skräddare att lägga ut så att de passar hans åldrande kropp och när klockan blivit nio på morgonen i Egypten börjar han ringa telefonnummer han inte ringt på trettio år.

Han pratade snabbt på snabbt och ljög med en entusiasm som överraskade honom själv. Allt för att avleda den andres uppmärksamhet så att denne inte skulle fundera över det underliga i samtalet och börja tycka synd om Salah.
De skulle inte få veta att han krossats under trycket av sin hemlängtan, att han upptäckt – vid sextio års ålder – att han gjort fel när han lämnat sitt land, att han in till döden ångrade att han emigrerat.

Någon kritiker jämförde den här romanen med en såpopera. Det är ganska välfunnet. Här hittar man samma sorts tydliga personer, överraskande mycket sex och ett relativt enkelt intrigbygge. Trots att många av de ämnen författaren tar upp är tunga, som fundamentalism, kvinnoförtryck, tortyr och främlingskap, så är det hela tiden mycket lättläst. Tyvärr går den lika lätt att glömma. Det är underhållande, men saknar de där bilderna som bränner sig fast och stannar i minnet.

Jag gillade Glodecks förra bok Röda vita rosen, så den här boken såg jag fram emot att läsa redan innan jag ens hade nosat på baksidestexten. Förväntningarna blev inte direkt mindre när jag upptäckte vad det skulle handla om. Dominanslekar, disciplin, lack, läder och smärta – det kittlar ju onekligen nyfikenheten. Den sensationslystna läsaren riskerar dock att bli besviken, det här är en överraskande osexig bok. Det är inte någon negativ kritik, jag är ganska nöjd med att BDSM-världen bara fungerar som bakgrund i historien.

Oknytt, eller Jonas som han också heter, träffar orm i en jouröppen butik där de sitter med varsin pappmugg kaffe. Det börjar med hud. Ärrad hud. Något de känner igen hos varandra. De går hem till Oknytt.

Fast samtidigt rädslan att det inte skulle vara annorlunda den här gången heller. Sex var fortfarande en sällsynt nyhet, men inte en särskilt lockande. De lätträknade tillfällen han snavat över hittills hade bara fått honom att känna sig ensam.

Det blir en lek med jakt, kvävningslekar och hårda slag. Något som tilltalar Oknytt mycket mer än sex någonsin gjort. Men orm tillhör en annan. Orm tillhör varg och snart blir även Oknytt en del av deras kollektiv som även omfattar lo. Det är inte ett enkelt liv. Förhållanden är svåra även när de bara består av två personer. Med fyra är det nästan omöjligt. Men som orm säger: Det här är relationskonst. Vi är artister, eller hur, inte svennar.

Den här gruppen har blivit Oknytts familj. Tidigt förlorade han sina föräldrar och sin bror i en olycka. Allt som återstår av släkten är moster Loppa som utan någon vidare entusiasm tagit hand om Oknytt. Hon skaffar honom hans första egna lägenhet och på hennes kafé Paradiset har han alltid kunnat komma och äta. Men att växa upp innebär att man lämnar sin familj och trots de starka banden till den kollektiva familjen bryter Oknytt upp.

När Oknytt ger sig iväg till Amsterdam byter boken skepnad. Återigen hamnar han i ett förhållande som styrs helt av kontrakt, men den här gången i form av en anställning. Han blir guvernant till flickan Rafael som aldrig någonsin har varit ute. Hon känner bara världen genom de böcker hon läser. Nu vill hon lära sig svenska för att kunna läsa Strindberg på originalspråk. Här får boken plötsligt en sagoton som känns långt ifrån de tidigare kapitlen. Men det stör inte. Jag läser gärna vidare.

För det är just det som är Glodecks styrka. Hon tråkar inte ut mig. Jag har läst tillräckligt många böcker om unga män som söker sig själva för att veta hur ovanligt det är. En stor guldstjärna för det.

När Willy Novinsky träffar Eric Oberdorf har hon egentligen inga andra intressen än tennis. Hon är tennis. Trots att hennes föräldrar har gjort allt för att avskräcka henne från att satsa på en karriär som professionell tennisspelare har hon lyckats skaffa sig träningsmöjligheter och börjat klättra på rankinglistorna. Eric däremot får det mesta serverat. Han är den lyckade äldste sonen i en välbärgad familj och när han börjar med tennis blir han snabbt framgångsrik även där. Willy ligger visserligen långt före honom och slår honom enkelt i början av deras förhållande. Men det ska förändras mycket snabbare än hon tror. Och med förödande effekter för deras äktenskap.

Det är inte helt behagligt att läsa Shriver. Hon har en förmåga att sätta fingret på alla små futtigheter och karaktärsbrister som blir så orimligt stora i ett förhållande som håller på att gå snett. Och att det här förhållandet kommer att sluta illa är enkelt att se från första början. Periodvis tycker jag så illa om både Willy och Eric att jag har lust att lägga ifrån mig boken. Det är inte helt enkelt att gilla så här utpräglade tävlingsmänniskor och flera gånger kommer jag på mig själv med att sucka högt över att de beter sig så idiotiskt.

Willys tränare Max är direkt negativ till relationen redan från början. Visserligen har han och Willy haft ett förhållande tidigare, men det är knappast svartsjuka som gör att han tycker att äktenskap mellan två tennisspelare är en riktigt dålig idé. Han känner Willy och vet att hela världen är en tävling för henne.

”Saken är den, kära Willy, att om du är så här störtförälskad efter alla dina år som fröken Istapp, då är jag beredd att satsa min sista dollar på att den här killen är precis likadan som du.”
”Vore det så förskräckligt?”
”Det vore”, sa Max och lät handen falla ner utefter sidan, ”rena katastrofen.”

Att man så uppenbart kan se att det här förhållandet är dödsdömt förtar lite av effekten. Willy och Eric kan knappt spela Alfapet utan att deras tävlingsinstinkt tar över helt. Som läsare får man aldrig möjligheten att tro att det finns en chans för det här paret att bli lyckliga. Det enda som händer är att sympatierna skiftar från den ena till den andra tills man till slut inser att de båda är lika hopplöst omöjliga. Ingen utav dem klarar av att förlora och när de inte båda är framgångsrika går det omedelbart ut över förhållandet.
När Eric har åkt ut ur en turnering tidigt reser han till Willys tävling för att se henne vinna. Fast just vinsten ser han inte, eftersom han passar på att gå på toaletten och missar hennes matchboll. Sedan kritiserar han hennes vinnartal, surar hela kvällen och förstör all feststämning för Willy.
Lika illa går det när Willy plötsligt börjar förlora sina matcher. När Eric går om sin fru på rankinglistorna når Willy helt nya djup av självförakt. När hon sedan faller under en match och skadar korsbandet är katastrofen ett faktum. Hon kan lika lite glädjas över hans framgångar som han kunde göra över hennes. Varje match han vinner gör bara hennes oförmåga tydligare. Det är verkligen inte någon upplyftande läsning, men trots min irritation är det stört omöjligt att lägga boken åt sidan. Trots att jag mycket väl fattar vart det barkar läser jag vidare. Det är väl ett bra betyg år Shriver.

Slutligen, det är verkligen inte någon stor grej i boken, men som svensk kan jag ju inte låta bli att tycka att det är jätteroligt när Willy och Eric diskuterar Edberg.

”Edberg är en tråkmåns. Typisk svensk. Han saknar personlighet och hans ansikte är ungefär lika uttrycksfullt som stelnad cement.”
”Vem behöver personlighet med en sådan volley?”

Jag har aldrig varit på Kuba. Inte heller har jag haft några funderingar på att resa dit. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå stort nöje av den här boken. Längre ifrån turistbroschyrernas glättiga språk kan man antagligen inte komma. Men för den sakens skull är det inte någon eländesskildring. Det är helt enkelt 100 korta nedslag i vad jag gissar är ett kubanskt vardagsliv, där fiffel, våld, och extrem machokultur blandas med glädje, sex, musik och kampen att sätta mat på bordet i ett land där alla kor formellt är Fidels egendom oavsett vem som äger dem.

Här blandas stort och smått. Bokens kapitel utgår ifrån la charada cubana. Ett system där varje siffra har kopplats samman med ett begrepp på mer eller mindre logiska sätt. 33 är till exempel Jesus eftersom har var så gammal när han korsfästes, 88 är glasögon och 7 står för bajs. Det här sättet att skriva ger onekligen inblick i både de stora frågorna som en inblick i det mest privata. I det tolfte kapitlet som handlar om de kubanska kvinnorna får man som läsare dela författarens upprörda känslor över att kvinnomisshandel ses som ett normaltillstånd och att det är kvinnorna som står för all service från morgon till kväll.

De lär sig att ställa sig upp om en jämnårig pojke vill sitta, jodå, jag har själv sett en mor och sjuksyster säga till en åttaårig flicka: res dig, Luis vill sitta.

De eventuella illusioner man kan ha haft om det kubanska samhället försvinner ganska fort när man läser den här boken. Ja, sjukvården är förvisso gratis, men vad hjälper det när sjukhusen varken har utrustning eller mediciner. Trots att kubanerna själva är mycket medvetna om hur deras samhälle fungerar är mytbildningen omkring Fidel fortfarande stark. Om Fidel bara visste… Då skulle det lokala sjukhuset ha penicillin och röntgenutrustning. Då skulle man inte behöva muta sina lokala tjänstemän och poliser för att ens klara vardagen.

Intressant att läsa om är också gaykulturen. Eller rättare sagt, den ickeexisterande gaykulturen. Trots Kubas utpräglade machokultur verkar det vanligtvis inte vara någon som lägger sig i vad andra har för sig, så länge man inte pratar om det. Kanske för att om man tar upp ämnet så visar det sig att fäder, onklar, söner, bröder och vänner alla har erfarenheter av sex med andra män. Talar man inte om det så finns det inte. Detta gäller naturligtvis manlig homosexualitet. Kvinnlig är något annat. Redan det faktum att man är kvinna innebär att man automatiskt har lägre status.

Jag upprepar: i denna rätt våldsamma fallocentriska kultur är det fullt begripligt att också män deltar i kulten av mandom och kukkraft, att vara lite bög kan passera i den allmänna mansdominansens namn – men att som kvinna, redan svag, välja bort att dyrka den heliga fallosen, vända ryggen åt hela det latinska patriarkatet, se det är riktigt avvikande – oroande på något sätt, som om de underminerade den normala samhällsordningen, istället för att som bögarna, om än inverterat, bekräfta den.

Det här är en perfekt bok att läsa några kapitel i taget. Underhållande och intressant, rolig och upprörande om vartannat. Är man, som jag, ett fan av reportageböcker kan man nästan inte önska sig något bättre.

Jag gillade verkligen Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café när jag läste den första gången för snart tjugo år sedan. Den var full av charm, roliga infall och bitvis till och med spännande. Sedan dess har jag väntat på att Fanny Flagg ska upprepa magin, Tyvärr har det aldrig hänt. Senast läste jag En röd liten fågel i juletid som var så outhärdligt sentimental och sötsliskig att jag började oroa mig för mitt blodsocker. Den där sortens böcker kan inte vara bra för hälsan.

Så det är med ganska stor skepsis jag slår upp Flaggs senaste bok. Baksidestexten verkar inte direkt lovande. Den gamla Mrs Elner Shimfizzle hinner inte mer än tänka hoppsan, när hon stöter till getingboet i trädet dit hon klättrat upp för att plocka några färska fikon att ge bort. Sedan minns hon ingenting mer förrän hon vaknar upp liggande på rygg i något som verkar vara en sjukhussäng. Men det är underligt tomt och tyst omkring henne. När hon reser sig upp och traskar iväg för att hitta någon i personalen hamnar hon inte alls där hon tänkt sig. Istället för att hitta ett personalrum träffar hon på sin syster Ida som, trots att hon är död sedan länge, inte har kommit över den frisyr hon fick på sin begravning. Hur kunde de låta Tot Whooten lägga hennes hår?

”Hör du Ida”, sa hon. ”Elda inte upp dig på det där viset. Norma hade inget val. Tot är en god vän. Hur kan man säga en sådan sak till någon utan att såra hennes känslor? Hon kom till begravningsbyrån med alla sina pryttlar. Hon tyckte att hon gjorde dig en tjänst. Norma hade inte hjärta att säga att hon inte fick göra dig iordning.”

Elners död får hela staden i gungning. För det här är naturligtvis en sådan där liten trevlig stad som bara verkar finnas i böcker och teve-serier, med hjälpsamma grannar och roliga tvära original med hjärtan av guld. Och inte blir det bättre när Elner oväntat vaknar upp till de levandes skara igen. Tja, oväntat för figurerna i boken alltså – som läsare blir man inte direkt förvånad. Den som dödas av bin eller getingstick har en tendens att vakna upp igen i litteraturen. Elner har en hel del att berätta om livet efter detta, men det är verkligen inte alla som vill ha sin världsbild förändrad.

Det är inget större fel på den här boken. Men den slår nästan knut på sig själv för att charma läsaren. Här staplas det aforismer och lätt obehagliga republikanska floskler efter varandra, när alla stadens charmigt originella människor får komma till tals. Det blir för mycket för mig, men vill man läsa någon rart och ganska oförargligt så varför inte? Att läsa Välkommen till himlen är som att äta sockerkaka, ungefär. Sött men ganska menlöst.

Inger Frimansson rör sig i samma landskap som Karin Alvtegen. Här finns inget polisarbete, inga noggrant planerade brott eller komplicerade utredningar. Här är det istället de människor som är inblandade i brotten som spelar huvudrollen. Både förövare och utsatta. Och i Frimanssons böcker är det inte så enormt stor skillnad mellan dem. Slumpen och tillfället kan göra nästan vem som helst till brottsling, om man ska tro författaren. Det stämmer nog. Åtminstone känns det trovärdigt under läsningen, för här verkar det helt logiskt att en kvinna blir instängd i en ljudisolerad källare tillsammans med råttor.

Bokförläggaren Titus ligger för döden. Men innan han dör vill han tala en sista gång med sin förra hustru Rose. När hon inte svarar i telefon skickar han sin nuvarande fru Ingrid för att be Rose komma och besöka honom på sjukhuset.

Det sög till i magen. Snart skulle hon vara framme. Skulle Rose känna igen henne? Visste hon överhuvudtaget hur Ingrid såg ut? En gång i bokhandeln. En episod. En kund som kanske var Rose. Smal och hätsk, kan jag hjälpa dig? En glödande blick av förakt, nej det tror jag knappast. Hon hade nämnt det för Titus efteråt, kunde det ha varit hon, tror du? Han hade snäst åt henne.

Jag är inte direkt rädd för råttor. Men den som tycker att gnagare är världens mest motbjudande djur lär inte uppskatta den här boken. Rose har nämligen råttor i sitt hus. Det har hon lärt sig leva med. De har blivit halvtama och Rose har gett dem namn och ser själv till att hålla flocken i lagom storlek genom att döda de flesta ungarna. Allt mer isolerad ute i sitt lilla hyrda hus på landet trivs hon bra med att bara ha Tranbär, Fikon, Smultron och lilla Neljä som sällskap.

Det är inga fantastiska goda eller onda människor som befolkar Frimanssons böcker. De är som folk är mest. Lite tafatta, lite småsinta och benägna att tro det värsta. När Ingrid försvinner är Titus döttrar bara alltför villiga att tro det värsta om henne. Hon, den tredje frun som de alltid avskytt, sviker förstås deras pappa på dödsbädden. Kanske har hon verkligen rest utomlands för att vila upp sig? De skulle inte förvåna dem alls. Att undersöka saken närmare faller dem inte in.

Inte vansinnigt spännande, om man nu inte har råttfobi, men ändå läsvärt. Råttfångerskan är faktiskt något så ovanligt som trovärdig. Inger Frimansson beskriver sina figurer så väl att även deras mest konstiga handlingar ter sig logiska. Det önskar jag att fler deckarförfattare tog som riktmärke.