bokbloggen.com

Praktikanten Patrik har inte jobbat mer än två dagar på KvällsKuriren när han får ge sig i kast med ett mord. Ett riktigt spektakulärt mord dessutom. René, en känd homosexuell frisör, har blivit brutalt mördad i hallen till sin våning. Från början tycker nyhetschefen att det är en utmärkt idé att använda sig av Patrik eftersom han redan känner stora delar av Stockholms gayvärld. Det visar sig vara ett lyckokast för med Patriks kontakter får KvällsKuriren tag i uppgifter som den konkurrerande kvällstidningen missar. Att Patrik för en tid sedan haft ett one-night-stand med mordoffrets sambo Jamil är något han väljer att hålla tyst om.

Trots att tidningarna vill sortera in mordet under rubriken hatbrott är Patrik tveksam. Han upptäcker att René har varit mycket aktiv på olika chattrum där homosexuella söker tillfälliga sexkontakter och misstänker att det kan finnas andra motiv. När ett andra mord sker börjar Patriks förbindelser bli en belastning och plötsligt är han inte välkommen på tidningen längre.

Den vane deckarläsaren behöver fundera många sekunder över fortsättningen. Naturligtvis fortsätter Patrik att bedriva egna spaningar. Vad annars? Visar det sig att han själv är en av de misstänkta? Ja, naturligtvis. Kommer hans eget liv att vara i fara? You bet! Originellare än så är inte den här historien.

Patrik spjärnade emot. Han tänkte inte börja böla i famnen på en galatransa i vip-rummet med Tobias svävande i faggorna. Mandy fick gärna vara nedlåtande och kalla det tappert.
Patrik måste klara det här ensam. Tobias. KvällsKuriren. Mordet och misstankarna.

Det som skulle kunna lyfta den här deckarhistorien är bipersonerna. Den två meter långa transan Mandy och den smarte fotografen Okan hade kunnat kompensera för det övriga traditionella deckarupplägget. Men tyvärr är de alldeles för grovt tillyxade för att kännas som något annat än rena skrivbordsprodukter. Så trots att historien utspelar sig i en tämligen ovanlig krets känns detta verkligen som en dussindeckare. En ganska krattig sådan dessutom, med en upplösning och motivbild som känns väldigt osannolik efter raden av ytterst brutala mord.

Men det är inte det enda som känns osannolikt. Jag sitter länge och irriterar mig på såväl hur redaktionsarbetet som polisarbetet beskrivs. Jag tror inte på ett dugg utav det. Desto mer förvånad blir jag när jag upptäcker att författaren visserligen är debutant men verkligen borde ha koll på det han skriver om. Niclas Ericsson har arbetat som kriminalreporter på Expressen. Han kanske har helt rätt, men vad hjälper det när jag som läsare inte tror på honom? Det här är tydligen första boken i ännu en deckareserie, så kanske kan figurerna utvecklas och få mer kött på benen i framtiden. Men det kommer de att få göra utan mitt sällskap.

Så var den här. Den tredje och avslutande delen i Holsts svit om maktkamp och intriger i den danska politiken i allmänhet och i det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Precis som tidigare är det kvinnorna som står i centrum. Men i den här delen har de feministiska frågorna tonats ned. Istället är det de främlingsfientliga strömningarna i landet som har hamnat i fokus. Elisabeth Meyer, som nu är socialdemokraternas partiledare, hotas av islamistiska fundamentalister och tvingas acceptera att ha livvakter omkring sig under det intensiva valarbetet som förhoppningsvis ska leda till att Danmark får sin första kvinnliga statsminister.

Men det är inte Meyers största problem. Livvakterna är bara ett irritationsmoment. Den stora frågan är hur länge hon kan hemlighålla den demenssjukdom som hon nyligen har diagnostiserats med. En sjukdom som tidigare drabbat och tagit livet av både hennes mor och hennes bror. Hon vet att det inte finns någon återvändo, hennes enda mål är att ta sig igenom nyvalet och vinna det, innan hon lämnar över rodret till Charlotte Damgaard. Frågan är bara om hon kan klara av det utan att bli avslöjad.

”Trodde ni att jag blivit bortförd?” säger hon med en lätt grimas och skjuter upp dörren. ”Jag skulle bara ner och hämta mig en kopp te. Det är väl ingenting att göra sådant väsen av?”
Det är det faktiskt. I allra högsta grad. Inte minst som det på rummen finns såväl vattenkokare som tepåsar till gratis förfogande för hotellets gäster.

Samtidigt planerar en cell i ett nynazistiskt terrornätverk egna attentat. Jackie, en hemvändande soldat som avskedats från armén efter att ha skjutit en obeväpnad man i Afghanistan blir cellens redskap. Efter att ha misshandlat en ung palestinsk pojke i samband med en nazistdemonstration hålls han gömd och isolerad. Han lovas pengar och hjälp att komma tillbaka i ett arbete som professionell soldat, allt han behöver göra är att skjuta rätt person. Det är nämligen allt som krävs för att starta den ofrånkomliga vita revolutionen som en gång för alla ska göra Danmark danskt igen. Okey, det är inte intelligensreserven som har samlats i den här cellen, precis. Även om de förstås tror sig stå skyhögt över alla andra. Här är antagonisterna övertydliga och nästan parodiska – de onda är inte bara korkade, de är rejält fula också.

Precis som de tidigare böckerna, Kronprinsessan och Kungamordet, är Drottningoffret uppbyggd med deckarens klassiska dramaturgi. Tempot är högt. Perspektivet skiftar från stycke till stycke. Det är effektivt och absolut underhållande även om jag önskar att Holst hade nöjt sig med något färre vinklar. Nu är greppet så stort att flera trådar inte leder någon vart. Persongalleriet är så omfattande att det är svårt att hålla reda på alla och många figurer blir ofrånkomligen ganska platta. Men det kan man egentligen bortse ifrån. Den här boken har en stjärna och det är Elisabeth Meyer. Har du läst de tidigare böckerna kommer du garanterat att gilla även den avslutande delen.

Vad betyder det egentligen att bli kränkt? Har man blivit kränkt först när man blivit utsatt för ren tortyr, eller räcker det med att chefen inte hälsar på morgonen? Att det har skett en betydelseglidning för ordet kränkt är ganska klart, men vad innebär det i praktiken? Överläkaren i psykiatri, David Eberhard, har mycket att säga om svenskarnas förmåga att känna sig kränkta. Tidigare har han skrivit den mycket omdebatterade boken I trygghetsnarkomanernas land, nu följer han upp den med en bok om hur vi blir allt mer lättkränkta och hur tacksamt det är att ikläda sig en roll som offer.

Ämnet är intressant, men det är inte helt enkelt att ta till sig innehållet. Inte för att det är komplicerat eller krångligt skrivet. Men Eberhard är ganska provocerande med sitt totala underkännande av det omhändertagande samhället. Vi är för trygga. Vi har det för bra. Vi är så överbeskyddade och kontrollerade av pappa staten att vi inte längre kan hantera motgångar. Psykoterapi är dåligt. Jantelagen styr landet. Eberhard svingar högt och lågt mot allt han inte gillar. Håller man då inte med honom så är det svårt att hålla fokus på de intressanta aspekter han faktiskt tar upp. För här är det tvärsäkert, minst sagt.

Vi tar ingen skit. Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna för att vi brutit nyckelbenet eller för att vi snortat kokain en kväll förra veckan. Vi tar ingen skit för vi har rätten att bli vad vi vill. Alldeles oavsett om vi har kämpat för det eller inte. Alldeles oavsett om vi har förmågan eller inte. Vi ser på vår omvärld och tycker synd om oss själva för att alla inte förstår vår storhet. Vi ser på vår stat och kräver att bli omhändertagna.

David Eberhard själv är kanske varken lättkränkt eller långsint – men oj vad han ältar. Att han är övertygad om att vi mår sämre ju bättre vi får det, har jag förstått redan efter ett par kapitel. När han sedan upprepar detta gång på gång blir jag bara irriterad. Jag har redan fattat att du tycker det, tack.

Lite hårdare redigering hade gjort underverk för den här boken. För visst finns det poänger i det han säger. Problemet är bara att det går rundgång i hans argumentering. Visst finns det människor som utnyttjar systemet och förvandlas till rättshaverister för missöden som ingen annan uppfattar som kränkande – men är det ett jättestort problem? Att Folkhälsoinstitutet har fått fram uppgifter på att tjugofem procent av befolkningen anser sig ha blivit kränkta någon gång, betyder det verkligen att de frivilligt tar på sig en offerroll och kräver att samhället ska göra något åt saken? Eller har de bara anammat kvällstidningarnas användning av ordet och använder det som en synonym till förolämpad och skitsur? Jag är övertygad om att den som hävdar att hon känner sig kränkt när någon tränger sig före i en kö, inte alls lägger samma betydelse i ordet som Eberhard.

Trots invändningarna är boken ganska underhållande. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med författaren för att få sig en och annan tankeställare.

När den schizofrene sexåringen Jason hittas drunknad i en damm nära familjens hus vägrar hans mamma Diana att acceptera att det är en olycka. Hon är övertygad om att han har blivit mördad. Problemet är att hon inte har några bevis för att det är så. Polisen har konstaterat att det rör sig om en olyckshändelse och någon fortsatt utredning av fallet är inte aktuell. Hon inleder sina egna efterforskningar som med tiden blir allt mer bisarra. Hon separerar från sin man Mark, Jasons pappa, säljer huset och alla sina ägodelar och flyttar in i en liten lägenhet där hon vägrar att släppa in någon. Hon tillbringar sina dagar på biblioteket och börjar snart sända fax och mejl till sin bror Dave som får allt svårare att värja sig från insikten om att Diana inte längre fungerar rationellt.

Det här är en riktigt skickligt konstruerad historia som berättas i flera plan. Som läsare är man hela tiden medveten om något har hänt, men vad som har skett blir bara mer oklart ju längre man kommer i boken. Perspektivet skiftar från tredje person till det mer ovanliga andra person när Dave återberättar historien för polisen Petrie.

Du anar att han nu kommer att börja paddla frenetiskt in mot stranden för att komma upp på säker mark.
Och du har rätt. Det gör han.
”Men det kan inte bara vara ni som började bli rädd för Diana”, säger han .
Han menar Mark, och det faktum att du redan hade blivit hänvisad till Stewart Grace. Detta är det solida fundamentet Petrie förlitar sig på, den bergfasta grunden i det här fallet. Eller är det fallen? Han har flera dödsfall att förklara, kanske mord att lösa. Men hur många? Ett? Två? Tre? Fyra?
”Nej, det var inte bara jag”, medger du.

De meddelanden Diana skickar till sin bror visar sådana saker som Cheddarmannen. Ett fossilerat skelett som visar tecken på att mannen blivit uppäten av andra människor. Diana verkar finna ledtrådar till det som hänt hennes son i gamla mordfall och böcker om människor som hört varnande röster. Dave har anledning att oroa sig. Han och hans syster växte upp med en far som själv var mentalsjuk och paranoid. Då, när de var små, var det bara Diana som kunde lugna fadern. Nu verkar hon ha tagit över en del av faderns vanföreställningar. Men det är först när hon drar in Daves tonårsdotter Patty i sina fantasier som han börjar bli riktigt rädd.

Cook är skicklig på att bygga upp stämning. Trots att det egentligen inte händer speciellt mycket finns det hela tiden en känsla av att något fruktansvärt kommer att avslöjas när som helst. Tyvärr levererar han inte alls speciellt mycket av den varan i slutet. All den spänning som byggts upp försvinner ut i något ganska blekt när man väl kommer till de sista sidorna. Den dramatik som finns i den här boken ryms i familjerelationerna och den tilltagande paranoian, inte i någon klassisk intrig och upplösning. Det är ett imponerande bygge, men kanske inte riktigt så gastkramande som baksidestexten lovar.

Pulitzerjuryn vet uppenbarligen vad de gör. Den här Pulitzerprisvinnaren är absolut det mest underhållande jag har läst hittills i år. Och jag räknar med att den blir svårslagen. Visst hjälper det om man har åtminstone ett litet hum om figurerna i Marvels universum, rollspel och fantasy – men jag är säker på att det här är njutbart ändå. För berättelsen om Oscar och den fukú, förbannelse, som har följt hans familj i generationer är ett nöje att läsa från första sidan till sista.

Ändå är det verkligen inte någon munter historia Díaz berättar. Den överviktige nörden Oscar är misslyckad på de flesta områden. Han är allt en dominikansk kille inte ska vara. Hans tal är späckat med fantasyreferenser, han kan inte dansa, han är värdelös på sport, han blir olyckligt kär i varje kvinna och, värst av allt, han är oskuld. Mer fel kan man inte bli i de hårda kvarter i New Jersey där Oscar och hans familj bor.

Vilka valkar! Kilometervis med bristningar! Vilka fasansfullt svullna proportioner! Han var som hämtad ur en serie av Daniel Clowes. Eller som den fete halvsvarte killen i Beto Hernández Palomar.
Herrejävlar, viskade han. Jag är en morlock.
Nästa morgon vid frukostbordet frågade han sin mamma: Är jag ful?
Hon suckade. Ja, hijo, du brås i alla fall inte på mig.
Dominikanska föräldrar! Man kan inte annat än älska dem.

Titeln är inte helt rättvisande. Boken handlar lika mycket om Oscars familj med systern Lola, mamman Belicia och deras dominikanska släkt. Parallellt med släkthistorien berättas delar av den dominikanska historien i fotnötterna. De många och långa fotnötterna. Jag vet att många hoppar över sådana, men det skulle verkligen vara ett misstag i den här boken. Berättelserna och myterna om diktatorn Trujillo och hans järngrepp om landet är lika underhållande som de är otäcka.

Hans säkerhetsapparat var så löjligt mungolik att man kunde säga något illvilligt om El Jefe tjugo i åtta på morgonen och innan klockan slog tio satt man på Duarenta med en elektrisk boskapspådrivare uppkörd i röven. (Vem påstår att folk i tredje världen är ineffektiva?)

Den här boken har hyllats högt och lågt och jag kan inte annat än stämma in i kören. Boken är en ren njutning att läsa. Språket är vildsint, spretigt och fullt av slang och spanska som aldrig översätts. Innehållet är lika våldsamt som tragiskt, men det höga tempot, språket och berättarstilen gör att det först och främst är fantastiskt underhållande. Läs!

Världen lider inte direkt någon brist på deckarserier. Men behovet tycks vara nästan omättligt eftersom det fortsätter komma ut nya i en aldrig sinande ström. Det är få som väcker mitt intresse idag, men den här debuten är faktiskt inte alls illa. Själva intrigen är visserligen varken bättre eller sämre än genomsnittsdeckaren, det som ger den här boken något extra är huvudpersonen.

Arkeologen Ruth Galloway känns inte som en stereotyp. Hon är en lätt överviktig medelålders kvinna som lever ensam och är alldeles nöjd med det. Visserligen tycker hon att det är irriterande att vara så otränad att snabba promenader får henne att tappa andan – men hon ältar det inte. Här finns inget självtvivel eller någon längtan efter kärlek. Ruth trivs utmärkt i sin stuga vid saltängarna i Norfolk med bara katterna som sällskap. Hon saknar inget.

När hon var tillsammans med Peter fanns det bara en sak som retade henne mer än antydningar om eventuella ”bröllopsklockor”, och det var antydningar om hennes ”biologiska klocka”. När hon skaffade katterna frågade mamma rent ut om de var ”barnsurrogat”. ”Nej”, svarade Ruth utan att dra på munnen, ”de är kattungar. Om jag skaffade barn skulle de vara kattsurrogat.”

Ruth blir inblandad i utredningen av ett tio år gammalt kidnappningsfall när människoben hittas nära en tidigare utgrävningsplats. Polisen Harry Nelson tror att det kan vara kvarlevorna av den lilla Lucy Downey. Han har fel. Benen kommer visserligen från en ung flicka som verkar ha blivit bunden, men de är från bronsåldern. Kanske har hon blivit offrad? Ruths kunskaper om hedniska riter gör att Harry Nelson bestämmer sig för att visa Ruth de brev han fått regelbundet under åren sedan flickan kidnappats. Brev som är fullspäckade av historiska referenser och som talar om flickan som den fulländade offergåvan.

De förrädiska saltängarna är en dramatisk fond till berättelsen. En gräns mellan hav och land som snabbt kan förvandlas till en livsfarlig plats när tidvattnet vänder. Men både intrig och miljö är bisaker i den här boken. Det som gör att jag kan tänka mig att läsa även nästa bok i serien är huvudpersonen. Med en sådan debut, kan det här bli riktigt bra.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Jag gillade Jacksons förra bok Visst finns det gudar i Alabama. Den var rapp, hade roliga karaktärer och sköna replikskiften som gjorde boken både komisk och lättläst. Ett kul och charmigt tidsfördriv, alltså.

Mina två mammor har mycket av samma sak. Här finns ett klassiskt galleri av typiska litterära skruvade sydstatskaraktärer. Huvudpersonen Nonny har vuxit upp hos den välbärgade familjen Frett, men har alltid varit medveten om att hennes biologiska mor var den då bara femtonåriga grannflickan Hazel Crabtree. För henne spelar det ingen roll, hon betraktar den dövblinda Stacia som sin mamma. Till familjen hör också den nervösa Genny, Stacias syster och ständiga tolk, deras beskäftiga storasyster Bernese och hennes barnbarn Fisher.

Till denna udda familjebildning ska man sedan lägga grannfamiljen Frett. Nonnys biologiska släktingar. Mellan Crabtrees och Fretts har det aldrig rått någon vidare grannsämja. Familjen Frett äger i stort sett hela den lilla staden, medan de flesta medlemmar ur familjen Crabtree åker in och ut ur fängelse på regelbunden basis. Att familjen Frett har uppfostrat Nonny har inte gjort saker bättre.

Upplägget är ju som gjort för festliga familjefejder och roande rivalitet. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Figurerna är för skruvade och historien känns konstruerad just för att bjuda underhållande sydstatscharm. Det är inte dåligt alls, men det är inte riktigt bra heller.

Kanske hade jag haft mer nöje av boken om jag hade tyckt om huvudpersonen? Men Nonny är ganska outhärdlig. Jag retar mig till vansinne på hennes oförmåga att fatta beslut och hennes vana att bara låta saker och ting hända. Det retar i och för sig en del av hennes släktingar också, men det hjälper inte mig. Jag blir bara irriterad. Det här gör att jag faktiskt aldrig bryr mig speciellt mycket om vad som händer Nonny och hennes jobbiga släktingar. Jag vill bara gå in och ruska om dem allihop och be dem att skärpa sig.

Däremot kan jag inte låta bli att känna lite för Nonnys mormor, Ona Crabtree. Det är ingen mysig bullbakande rund liten mormorstyp, tvärtom. Hennes kärlek är livsfarlig. Men hon vill så gärna få vara en del av Nonnys liv och där blir boken faktiskt ganska rörande. Hade jag fått mer av det och mindre av Nonnys trista velande kring sin skilsmässa så hade jag varit mycket mer positiv. Nu blir betyget ganska medelmåttigt, vilket var något av en besvikelse.

Jag blir inte klok på den här boken. Enligt förlaget är det en karikatyr av mediebranschen, en vass roman i bit-lit-genren. Jag är inte helt säker på vad det betyder. En snabb sökning tyder på att den vanligaste användningen av beteckningen bit-lit syftar på vampyrböcker – men i de här tv-tjejernas bok finns inte en enda charmig blodsugare. Det är synd, den hade kanske blivit roligare då.

För det är humorn jag hela tiden sitter och väntar på. Men den kommer aldrig. Vi som hade alla rätt är helt enkelt inte någon rolig bok. Jag vet inte riktigt varför jag väntar mig att den ska vara det, men hela upplägget får mig att sitta och vänta på att få skratta lite. Det gör jag aldrig. Kanske är det inte heller författarnas avsikt, även om de beskriver den som en underhållningsroman.

Det handlar i alla fall om programledaren Cissi och fotografen Minna som båda jobbar på Sveriges största kommersiella tv-kanal. När de pluggade var de nära vänner med sedan dess har deras liv tagit olika vägar. Cissis popularitet har börjat dala och hon tröstar sig med en klart olämplig älskare och allt för mycket lådvin. Hemma har alla stolta planer på ett jämlikt äktenskap fallit platt.

Kanske kan Emma hämta en dag extra? Att fråga Hasse är ingen idé, det vet hon av erfarenhet. Så fort hon behöver göra något har han alltid ett viktigt möte. Eller så är det en golfrunda som han bara inte kan avstå ifrån.

Minna är frånskild och agerar supermamma de veckor hon har sin dotter hos sig. De övriga veckorna koncentrerar hon sig på jobbet. Hon anstränger sig allt vad hon kan för att inte säga ett ont ord om vare sig dotterns pappa eller hans nya flickvän, men kan inte låta bli att undra varför han har valt en kvinna som är hennes totala motsats.

Nu återförenas Cissi och Minna när de får i uppdrag att göra ett porträtt av Sveriges snyggaste minister, ett jobb ingen utav dem ser fram emot. Det blir inte lättare av att de tvingas ha med sig den enormt entusiastiske och övernitiske vikarien Björn.

Det är onekligen en ganska krass bok och jag tvivlar inte på att det ligger en hel del sanning i den bild av medievärlden som de tecknar. Lägg till livspusslet och odrägliga karlar så blir bilden ännu mörkare. Men mitt problem är att jag faktiskt varken gillar eller ogillar någon av personerna i boken tillräckligt mycket för att engagera mig i hur det går för dem. Så när det ganska tramsiga slutet kommer blir jag inte ens irriterad utan rycker bara på axlarna och konstaterar att det där tror jag inte ett dugg på.

Om jag jobbade på förlag så skulle det ta mig ungefär fyra minuter att skriva en säljande baksidestext till den här boken. Den innehåller allt man kan önska sig av en riktigt bra deckare. En religiös sekt, en ung kvinna som hittas knivhuggen, bränd och bunden vid ett träd, ytterligare en ung kvinna som bara dagar senare hittas hängd i samma träd, visst låter det spännande? Lägg sedan till pedofilhärvor och en stenrik psykolog som arbetar som konsult åt polisen samtidigt som han finansierar en egen organisation som utreder barnpornografibrott. Det här borde ju kunna bli lyckat, inte sant? Tyvärr blir det inte så, alla spännande intrigdelar till trots.

Det här är tydligen den tredje kriminalromanen om psykologen Sander Mørk. Det skulle kunna vara en del av problemet. Här finns så många personer, bihistorier och spår att jag har svårt att förstå vilka som är viktiga. Kanske hade det varit enklare om jag läst de tidigare böckerna? Men det är inte hela problemet. Den stora stötestenen är språket. Jag vet inte om detta är en ovanligt klumpig översättning eller om Syvertsen helt enkelt skriver styltigt – men texten känns stelbent och obekväm från första sidan till sista.

Säga vad man vill om romaner skrivna av journalister, men de brukar ha ett gemensamt – bra flyt och tempo. Därför blir jag förvånad över att se att Sivertsen är journalist. Här saknas just det som jag brukar förknippa med journalistdeckare. Istället serveras jag en klumpig intrig och repliker som låter som om de kom från en skoluppsats.

I original heter boken Prikkedøden, något som i texten översätts med kittlingsdöden. Att man har bytt titel är förnuftigt, för även om prickedøden kanske är en välkänd lek i Norge, så har åtminstone inte jag hört talas om den. Sekten känns som en betydligt mer lockande titel. Tyvärr får den kristna utbrytarsekten väldigt lite utrymme i boken, eftersom det finns så många sidospår. När upplösningen väl kommer förstår jag den knappt. Den information jag fått tidigare ger inga ledtrådar och motivet känns taget ur luften. Kanske hade det varit enklare att tro på historien om människorna i boken hade fått ett större djup. Nu känns de mest som pappfigurer som flyttas runt och tillskrivs egenskaper av andra. Som läsare får jag nästan inga chanser att tro eller tycka något om personerna, än mindre förstå dem. Till slut tappar jag förstås intresset.

Det finns så många bra norska deckarförfattare att jag faktiskt inte förstår varför någon har brytt sig om att översätta det här.

Mon Dieu! Min Gud, vilken dålig bok. Det här kan vara det fånigaste jag läst på evigheter. Jag borde inte bli förvånad. Redan beskrivningen; Musik, mystik och magi i en mörk historisk gåta, borde ge mig en vink om kvaliteten. Men att det skulle vara så här uselt hade jag inte kunnat inbilla mig i min vildaste fantasi. Kryptan påminner om de mysrysare jag brukade frossa i under mina tidigaste tonår – den enda skillnaden är att den här boken är oändligt mycket längre och har högre pretentioner.

Jag vet inte om författarinnan är enormt stolt över sina kunskaper i franska, eller om hon är orolig för att läsaren ska glömma bort var boken utspelar sig? Men inte en enda sida passerar utan några franska ord, som direkt följs av sin översättning. Det kanske är tänkt att ge lokalfärg, men jag finner det bara enormt störande. Om jag vill fräscha upp min gamla skolfranska så tar jag en kurs, jag läser inte böcker med insprängda franska ord, tack.

De franska orden är ändå inte det största problemet med den här romanen. Jag hade kunnat förlåta det om handlingen hade varit spännande. Men det är den tyvärr inte. Inte för att Kate Mosse inte försöker, för det gör hon minsann. Här bjuds det på kalla kårar både i det sena artonhundratalet och idag. Det är tarotkort, förbannelser, kryptor, demoner och onda krafter. De två hjältinnorna ryser och darrar av plötslig skräck och onda aningar i sina parallella historier. Tyvärr är de ensamma om det, själv blir jag inte ens en gnutta skrämd.

Léonie märkte att hennes ögon drogs mot fönstren. Fönsterluckorna var stängda mot natten, ändå var hon mycket medveten om mörkret där utanför. Det verkade ha en levande närvaro som andades.

Jaha, där ser man. Mycket mer skrämmande än så där blir det aldrig. Sjuttonåriga Léonie befinner sig tillsammans med sin bror på lantegendomen Domaine de la Cade. Men mystiska saker är i görningen, det talas om ett vilddjur som härjar i skogen och somliga hävdar att det är själva Djävulen som släppts lös. Mer förnuftiga människor skyller på vargar eller vildkatter. Den spotska Léonie (förlåt uttrycket, men bokens språk och människobeskrivningar för tankarna till 50-talets flickböcker) hittar inte bara mystiska böcker som ger henne rysningar, hon hittar också en bortglömd krypta och unika tarotkort som sägs kunna styra över liv och död.

I nutidshistorien lallar en kvinnlig forskare omkring i Frankrike på jakt efter fakta om Claude Debussy. Men hon vill även passa på att söka sin egen familjs rötter. Något som tar henne till samma lantegendom som nu har förvandlats till ett hotell, där hon träffar den vanvettigt tjusige Hal, vars far nyligen dött under mystiska omständigheter. Vilda djur tycks vara inblandade, men polisen avfärdar det hela som en olycka. Jag gissar att vargar och vildkatter är framgångsrika rovdjur även i det moderna Frankrike – naturprogrammen på tv tycks dock ha missat detta.

Logiken i den här sörjan är i det närmaste obefintlig. Men Mosses förra bok sålde tydligen miljoner, så kanske är det jag som har fel. Måhända finns det läsare som verkligen ryser vid tanken på tarotkort, svamliga gamla texter om andeväsen och mystiska drömmar? Grattis i så fall – Kryptan är full av dem.