bokbloggen.com

Det här är en liten bok. Behändig. Bara drygt 150 sidor som jag enkelt borde kunna läsa på några timmar. Men oj, vad mycket ångest författaren lyckas klämma in på sidorna. Så mycket att jag får ont i magen när jag läser och faktiskt gärna lägger ifrån mig boken då och då. Texten om Magnus som under en dag går omkring i Stockholm och väntar på ett telefonsamtal från flickvännen Josefin berör mig betydligt mer illa än allsköns ”based on a true story” om omänskliga föräldrar och plågade barn. För det här är vardagsångest som jag har mycket enklare att relatera till.

Det är 1998. Det är stekhet sommar. En sådan där dag då man borde vara någon annan stans. Absolut inte mitt inne i stan. Men där är Magnus. En frilansare inom film och tv-branschen som borde ha lyckats mycket bättre än han har gjort. Det verkar nämligen ha gått så mycket lättare för alla andra. Den ena kompisen och klasskamraten efter den andra har gått vidare med fasta jobb och framgångsrika karriärer. Men det verkar aldrig hända Magnus. Istället får han allt färre jobb.

Han har ordnat det bra för sig i livet, Joakim. Det avundas jag honom. Det är konstigt egentligen, för när vi gick i skolan spelade han på något sätt alltid andrafiolen. Han var ju den minst begåvade av oss, verkade det som. Vi andra gjorde alltid saker som fick uppmärksamhet.

Nu är rollerna motsatta. Idag är Magnus uppe på Joakims kontor och lämnar ett jobb som han hoppas ska leda till fler uppdrag. Men trots att Joakim pratar om att företaget går bra och att de ska anställa två personer, lyckas Magnus inte ens klämma ur sig en fråga om fler jobb. Istället går han därifrån förödmjukad med betydligt mindre pengar än hade hoppats på. Men det är ändå inte hans största problem. Det är Josefin. Flickvännen som borde ha kommit hem från landet idag, men som inte har hört av sig. Trots att han kontrollerar sin telefon gång på gång för att vara säker på att hon inte har försökt ringa eller skicka meddelanden. För säkerhets skull alltså. Ifall det skulle vara något fel på ringsignalen.

Hon skulle se att jag hade ringt. Så nu kunde jag i alla fall inte ringa igen. Det skulle verka för angeläget, Ja, nu visste hon att jag hade ringt. Skulle hon ringa mig? Om hon inte gjorde det… Om hon såg att jag hade ringt och ändå inte ringde tillbaka…

Jag kan inte påstå att jag direkt tycker om Klings bok. Det är inte speciellt njutbart att befinna sig inne i Magnus huvud en hel dag. Men det är absolut mycket skickligt genomfört. Jag lider med Magnus, samtidigt som jag vill ruska om honom och säga till honom att skärpa sig för guds skull. Klipp dig och skaffa en kombi! som en av mina bekanta skulle säga. Men väjer du inte för vardagsångest, pinsamhet och inre monologer så läs för all del. Det är boken värd.

Det tar inte många sidor innan den här boken börjar irritera mig. Det är synd, för miljön och epoken känns väl värd att läsa om. Teatermiljö, London i mitten artonhundratalet, magnetism och ett helt nyinrättat Scotland Yard som ännu inte fått namn efter den gata det ligger vid – allt låter lovande. Men språket är så irriterande att jag får lust att slänga boken ifrån mig.

Jag förstår att det är en pastisch. Men måste man nödvändigtvis låta det påverka berättartekniken så till den milda grad? De ideliga parenteserna som stör texten minskar visserligen i antal ju längre in i texten man kommer för att så småningom försvinna nästan helt. Men då är skadan redan skedd. Jag är redan negativt inställd. Och parenteserna är inte det enda som gör texten stolpig.

Amaryllis Spoons satt melankoliskt och tuggade i sig två äpplen. De visste att de inte borde ha följt med på den här turnén, för de visste hur nyckfull en dålig turné kunde vara med urusla löner och föreställningar på de sämsta teatrarna. Men mrs Preston och mrs Spoons var båda över fyrtio och allmänt betraktade som gamla (som mr Tryfont så ovänligt hade påpekat) och de behövde pengarna.
”Ja, den där feta direktören är en riktig jävel”, sa Rillie (som Amaryllis kallade sig).

Cordelia har en gång varit en uppburen skådespelerska, men nu är hon och väninnan Rillie för länge sedan passé. Rollerna går till betydligt yngre skådespelerskor och allt som återstår är dystra småroller där de dessutom själva tvingas stå för sina scenkläder. Det är dags för en förändring. Magnetism är på modet och Cordelia har visserligen lite kunskaper om både det och frenologi, men framför allt har hon skådespelartalang. Alltså tar de båda vännerna och startar en freno-magnetisörklinik med äktenskapsrådgivning.

Det tar inte lång tid innan de blir omåttligt populära. Mest för att de upptäcker att unga giftasvuxna flickor inte har den blekaste aning om vad som väntar dem i äktenskapet. De flyttar till en stor våning med sådana moderniteter som vattenklosett och vattenkranar inomhus. Men naturligtvis kan idyllen inte fortgå. Mord, ond bråd död, hemska svek och ett förflutet som plötsligt gör sig påmint ställer allt på ända.

Handlingen är kanske tidstypisk, men ändå känns det inte äkta. Jag tycker mest att det här är tramsigt. Det finns tillräckligt mycket äkta vara att läsa, varför slösa tid på det här. Läs Dickens istället. Det är garanterat ett bättre val.

Praktikanten Patrik har inte jobbat mer än två dagar på KvällsKuriren när han får ge sig i kast med ett mord. Ett riktigt spektakulärt mord dessutom. René, en känd homosexuell frisör, har blivit brutalt mördad i hallen till sin våning. Från början tycker nyhetschefen att det är en utmärkt idé att använda sig av Patrik eftersom han redan känner stora delar av Stockholms gayvärld. Det visar sig vara ett lyckokast för med Patriks kontakter får KvällsKuriren tag i uppgifter som den konkurrerande kvällstidningen missar. Att Patrik för en tid sedan haft ett one-night-stand med mordoffrets sambo Jamil är något han väljer att hålla tyst om.

Trots att tidningarna vill sortera in mordet under rubriken hatbrott är Patrik tveksam. Han upptäcker att René har varit mycket aktiv på olika chattrum där homosexuella söker tillfälliga sexkontakter och misstänker att det kan finnas andra motiv. När ett andra mord sker börjar Patriks förbindelser bli en belastning och plötsligt är han inte välkommen på tidningen längre.

Den vane deckarläsaren behöver fundera många sekunder över fortsättningen. Naturligtvis fortsätter Patrik att bedriva egna spaningar. Vad annars? Visar det sig att han själv är en av de misstänkta? Ja, naturligtvis. Kommer hans eget liv att vara i fara? You bet! Originellare än så är inte den här historien.

Patrik spjärnade emot. Han tänkte inte börja böla i famnen på en galatransa i vip-rummet med Tobias svävande i faggorna. Mandy fick gärna vara nedlåtande och kalla det tappert.
Patrik måste klara det här ensam. Tobias. KvällsKuriren. Mordet och misstankarna.

Det som skulle kunna lyfta den här deckarhistorien är bipersonerna. Den två meter långa transan Mandy och den smarte fotografen Okan hade kunnat kompensera för det övriga traditionella deckarupplägget. Men tyvärr är de alldeles för grovt tillyxade för att kännas som något annat än rena skrivbordsprodukter. Så trots att historien utspelar sig i en tämligen ovanlig krets känns detta verkligen som en dussindeckare. En ganska krattig sådan dessutom, med en upplösning och motivbild som känns väldigt osannolik efter raden av ytterst brutala mord.

Men det är inte det enda som känns osannolikt. Jag sitter länge och irriterar mig på såväl hur redaktionsarbetet som polisarbetet beskrivs. Jag tror inte på ett dugg utav det. Desto mer förvånad blir jag när jag upptäcker att författaren visserligen är debutant men verkligen borde ha koll på det han skriver om. Niclas Ericsson har arbetat som kriminalreporter på Expressen. Han kanske har helt rätt, men vad hjälper det när jag som läsare inte tror på honom? Det här är tydligen första boken i ännu en deckareserie, så kanske kan figurerna utvecklas och få mer kött på benen i framtiden. Men det kommer de att få göra utan mitt sällskap.

Så var den här. Den tredje och avslutande delen i Holsts svit om maktkamp och intriger i den danska politiken i allmänhet och i det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Precis som tidigare är det kvinnorna som står i centrum. Men i den här delen har de feministiska frågorna tonats ned. Istället är det de främlingsfientliga strömningarna i landet som har hamnat i fokus. Elisabeth Meyer, som nu är socialdemokraternas partiledare, hotas av islamistiska fundamentalister och tvingas acceptera att ha livvakter omkring sig under det intensiva valarbetet som förhoppningsvis ska leda till att Danmark får sin första kvinnliga statsminister.

Men det är inte Meyers största problem. Livvakterna är bara ett irritationsmoment. Den stora frågan är hur länge hon kan hemlighålla den demenssjukdom som hon nyligen har diagnostiserats med. En sjukdom som tidigare drabbat och tagit livet av både hennes mor och hennes bror. Hon vet att det inte finns någon återvändo, hennes enda mål är att ta sig igenom nyvalet och vinna det, innan hon lämnar över rodret till Charlotte Damgaard. Frågan är bara om hon kan klara av det utan att bli avslöjad.

”Trodde ni att jag blivit bortförd?” säger hon med en lätt grimas och skjuter upp dörren. ”Jag skulle bara ner och hämta mig en kopp te. Det är väl ingenting att göra sådant väsen av?”
Det är det faktiskt. I allra högsta grad. Inte minst som det på rummen finns såväl vattenkokare som tepåsar till gratis förfogande för hotellets gäster.

Samtidigt planerar en cell i ett nynazistiskt terrornätverk egna attentat. Jackie, en hemvändande soldat som avskedats från armén efter att ha skjutit en obeväpnad man i Afghanistan blir cellens redskap. Efter att ha misshandlat en ung palestinsk pojke i samband med en nazistdemonstration hålls han gömd och isolerad. Han lovas pengar och hjälp att komma tillbaka i ett arbete som professionell soldat, allt han behöver göra är att skjuta rätt person. Det är nämligen allt som krävs för att starta den ofrånkomliga vita revolutionen som en gång för alla ska göra Danmark danskt igen. Okey, det är inte intelligensreserven som har samlats i den här cellen, precis. Även om de förstås tror sig stå skyhögt över alla andra. Här är antagonisterna övertydliga och nästan parodiska – de onda är inte bara korkade, de är rejält fula också.

Precis som de tidigare böckerna, Kronprinsessan och Kungamordet, är Drottningoffret uppbyggd med deckarens klassiska dramaturgi. Tempot är högt. Perspektivet skiftar från stycke till stycke. Det är effektivt och absolut underhållande även om jag önskar att Holst hade nöjt sig med något färre vinklar. Nu är greppet så stort att flera trådar inte leder någon vart. Persongalleriet är så omfattande att det är svårt att hålla reda på alla och många figurer blir ofrånkomligen ganska platta. Men det kan man egentligen bortse ifrån. Den här boken har en stjärna och det är Elisabeth Meyer. Har du läst de tidigare böckerna kommer du garanterat att gilla även den avslutande delen.

Vad betyder det egentligen att bli kränkt? Har man blivit kränkt först när man blivit utsatt för ren tortyr, eller räcker det med att chefen inte hälsar på morgonen? Att det har skett en betydelseglidning för ordet kränkt är ganska klart, men vad innebär det i praktiken? Överläkaren i psykiatri, David Eberhard, har mycket att säga om svenskarnas förmåga att känna sig kränkta. Tidigare har han skrivit den mycket omdebatterade boken I trygghetsnarkomanernas land, nu följer han upp den med en bok om hur vi blir allt mer lättkränkta och hur tacksamt det är att ikläda sig en roll som offer.

Ämnet är intressant, men det är inte helt enkelt att ta till sig innehållet. Inte för att det är komplicerat eller krångligt skrivet. Men Eberhard är ganska provocerande med sitt totala underkännande av det omhändertagande samhället. Vi är för trygga. Vi har det för bra. Vi är så överbeskyddade och kontrollerade av pappa staten att vi inte längre kan hantera motgångar. Psykoterapi är dåligt. Jantelagen styr landet. Eberhard svingar högt och lågt mot allt han inte gillar. Håller man då inte med honom så är det svårt att hålla fokus på de intressanta aspekter han faktiskt tar upp. För här är det tvärsäkert, minst sagt.

Vi tar ingen skit. Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna för att vi brutit nyckelbenet eller för att vi snortat kokain en kväll förra veckan. Vi tar ingen skit för vi har rätten att bli vad vi vill. Alldeles oavsett om vi har kämpat för det eller inte. Alldeles oavsett om vi har förmågan eller inte. Vi ser på vår omvärld och tycker synd om oss själva för att alla inte förstår vår storhet. Vi ser på vår stat och kräver att bli omhändertagna.

David Eberhard själv är kanske varken lättkränkt eller långsint – men oj vad han ältar. Att han är övertygad om att vi mår sämre ju bättre vi får det, har jag förstått redan efter ett par kapitel. När han sedan upprepar detta gång på gång blir jag bara irriterad. Jag har redan fattat att du tycker det, tack.

Lite hårdare redigering hade gjort underverk för den här boken. För visst finns det poänger i det han säger. Problemet är bara att det går rundgång i hans argumentering. Visst finns det människor som utnyttjar systemet och förvandlas till rättshaverister för missöden som ingen annan uppfattar som kränkande – men är det ett jättestort problem? Att Folkhälsoinstitutet har fått fram uppgifter på att tjugofem procent av befolkningen anser sig ha blivit kränkta någon gång, betyder det verkligen att de frivilligt tar på sig en offerroll och kräver att samhället ska göra något åt saken? Eller har de bara anammat kvällstidningarnas användning av ordet och använder det som en synonym till förolämpad och skitsur? Jag är övertygad om att den som hävdar att hon känner sig kränkt när någon tränger sig före i en kö, inte alls lägger samma betydelse i ordet som Eberhard.

Trots invändningarna är boken ganska underhållande. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med författaren för att få sig en och annan tankeställare.

När den schizofrene sexåringen Jason hittas drunknad i en damm nära familjens hus vägrar hans mamma Diana att acceptera att det är en olycka. Hon är övertygad om att han har blivit mördad. Problemet är att hon inte har några bevis för att det är så. Polisen har konstaterat att det rör sig om en olyckshändelse och någon fortsatt utredning av fallet är inte aktuell. Hon inleder sina egna efterforskningar som med tiden blir allt mer bisarra. Hon separerar från sin man Mark, Jasons pappa, säljer huset och alla sina ägodelar och flyttar in i en liten lägenhet där hon vägrar att släppa in någon. Hon tillbringar sina dagar på biblioteket och börjar snart sända fax och mejl till sin bror Dave som får allt svårare att värja sig från insikten om att Diana inte längre fungerar rationellt.

Det här är en riktigt skickligt konstruerad historia som berättas i flera plan. Som läsare är man hela tiden medveten om något har hänt, men vad som har skett blir bara mer oklart ju längre man kommer i boken. Perspektivet skiftar från tredje person till det mer ovanliga andra person när Dave återberättar historien för polisen Petrie.

Du anar att han nu kommer att börja paddla frenetiskt in mot stranden för att komma upp på säker mark.
Och du har rätt. Det gör han.
”Men det kan inte bara vara ni som började bli rädd för Diana”, säger han .
Han menar Mark, och det faktum att du redan hade blivit hänvisad till Stewart Grace. Detta är det solida fundamentet Petrie förlitar sig på, den bergfasta grunden i det här fallet. Eller är det fallen? Han har flera dödsfall att förklara, kanske mord att lösa. Men hur många? Ett? Två? Tre? Fyra?
”Nej, det var inte bara jag”, medger du.

De meddelanden Diana skickar till sin bror visar sådana saker som Cheddarmannen. Ett fossilerat skelett som visar tecken på att mannen blivit uppäten av andra människor. Diana verkar finna ledtrådar till det som hänt hennes son i gamla mordfall och böcker om människor som hört varnande röster. Dave har anledning att oroa sig. Han och hans syster växte upp med en far som själv var mentalsjuk och paranoid. Då, när de var små, var det bara Diana som kunde lugna fadern. Nu verkar hon ha tagit över en del av faderns vanföreställningar. Men det är först när hon drar in Daves tonårsdotter Patty i sina fantasier som han börjar bli riktigt rädd.

Cook är skicklig på att bygga upp stämning. Trots att det egentligen inte händer speciellt mycket finns det hela tiden en känsla av att något fruktansvärt kommer att avslöjas när som helst. Tyvärr levererar han inte alls speciellt mycket av den varan i slutet. All den spänning som byggts upp försvinner ut i något ganska blekt när man väl kommer till de sista sidorna. Den dramatik som finns i den här boken ryms i familjerelationerna och den tilltagande paranoian, inte i någon klassisk intrig och upplösning. Det är ett imponerande bygge, men kanske inte riktigt så gastkramande som baksidestexten lovar.

Pulitzerjuryn vet uppenbarligen vad de gör. Den här Pulitzerprisvinnaren är absolut det mest underhållande jag har läst hittills i år. Och jag räknar med att den blir svårslagen. Visst hjälper det om man har åtminstone ett litet hum om figurerna i Marvels universum, rollspel och fantasy – men jag är säker på att det här är njutbart ändå. För berättelsen om Oscar och den fukú, förbannelse, som har följt hans familj i generationer är ett nöje att läsa från första sidan till sista.

Ändå är det verkligen inte någon munter historia Díaz berättar. Den överviktige nörden Oscar är misslyckad på de flesta områden. Han är allt en dominikansk kille inte ska vara. Hans tal är späckat med fantasyreferenser, han kan inte dansa, han är värdelös på sport, han blir olyckligt kär i varje kvinna och, värst av allt, han är oskuld. Mer fel kan man inte bli i de hårda kvarter i New Jersey där Oscar och hans familj bor.

Vilka valkar! Kilometervis med bristningar! Vilka fasansfullt svullna proportioner! Han var som hämtad ur en serie av Daniel Clowes. Eller som den fete halvsvarte killen i Beto Hernández Palomar.
Herrejävlar, viskade han. Jag är en morlock.
Nästa morgon vid frukostbordet frågade han sin mamma: Är jag ful?
Hon suckade. Ja, hijo, du brås i alla fall inte på mig.
Dominikanska föräldrar! Man kan inte annat än älska dem.

Titeln är inte helt rättvisande. Boken handlar lika mycket om Oscars familj med systern Lola, mamman Belicia och deras dominikanska släkt. Parallellt med släkthistorien berättas delar av den dominikanska historien i fotnötterna. De många och långa fotnötterna. Jag vet att många hoppar över sådana, men det skulle verkligen vara ett misstag i den här boken. Berättelserna och myterna om diktatorn Trujillo och hans järngrepp om landet är lika underhållande som de är otäcka.

Hans säkerhetsapparat var så löjligt mungolik att man kunde säga något illvilligt om El Jefe tjugo i åtta på morgonen och innan klockan slog tio satt man på Duarenta med en elektrisk boskapspådrivare uppkörd i röven. (Vem påstår att folk i tredje världen är ineffektiva?)

Den här boken har hyllats högt och lågt och jag kan inte annat än stämma in i kören. Boken är en ren njutning att läsa. Språket är vildsint, spretigt och fullt av slang och spanska som aldrig översätts. Innehållet är lika våldsamt som tragiskt, men det höga tempot, språket och berättarstilen gör att det först och främst är fantastiskt underhållande. Läs!

Världen lider inte direkt någon brist på deckarserier. Men behovet tycks vara nästan omättligt eftersom det fortsätter komma ut nya i en aldrig sinande ström. Det är få som väcker mitt intresse idag, men den här debuten är faktiskt inte alls illa. Själva intrigen är visserligen varken bättre eller sämre än genomsnittsdeckaren, det som ger den här boken något extra är huvudpersonen.

Arkeologen Ruth Galloway känns inte som en stereotyp. Hon är en lätt överviktig medelålders kvinna som lever ensam och är alldeles nöjd med det. Visserligen tycker hon att det är irriterande att vara så otränad att snabba promenader får henne att tappa andan – men hon ältar det inte. Här finns inget självtvivel eller någon längtan efter kärlek. Ruth trivs utmärkt i sin stuga vid saltängarna i Norfolk med bara katterna som sällskap. Hon saknar inget.

När hon var tillsammans med Peter fanns det bara en sak som retade henne mer än antydningar om eventuella ”bröllopsklockor”, och det var antydningar om hennes ”biologiska klocka”. När hon skaffade katterna frågade mamma rent ut om de var ”barnsurrogat”. ”Nej”, svarade Ruth utan att dra på munnen, ”de är kattungar. Om jag skaffade barn skulle de vara kattsurrogat.”

Ruth blir inblandad i utredningen av ett tio år gammalt kidnappningsfall när människoben hittas nära en tidigare utgrävningsplats. Polisen Harry Nelson tror att det kan vara kvarlevorna av den lilla Lucy Downey. Han har fel. Benen kommer visserligen från en ung flicka som verkar ha blivit bunden, men de är från bronsåldern. Kanske har hon blivit offrad? Ruths kunskaper om hedniska riter gör att Harry Nelson bestämmer sig för att visa Ruth de brev han fått regelbundet under åren sedan flickan kidnappats. Brev som är fullspäckade av historiska referenser och som talar om flickan som den fulländade offergåvan.

De förrädiska saltängarna är en dramatisk fond till berättelsen. En gräns mellan hav och land som snabbt kan förvandlas till en livsfarlig plats när tidvattnet vänder. Men både intrig och miljö är bisaker i den här boken. Det som gör att jag kan tänka mig att läsa även nästa bok i serien är huvudpersonen. Med en sådan debut, kan det här bli riktigt bra.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Jag gillade Jacksons förra bok Visst finns det gudar i Alabama. Den var rapp, hade roliga karaktärer och sköna replikskiften som gjorde boken både komisk och lättläst. Ett kul och charmigt tidsfördriv, alltså.

Mina två mammor har mycket av samma sak. Här finns ett klassiskt galleri av typiska litterära skruvade sydstatskaraktärer. Huvudpersonen Nonny har vuxit upp hos den välbärgade familjen Frett, men har alltid varit medveten om att hennes biologiska mor var den då bara femtonåriga grannflickan Hazel Crabtree. För henne spelar det ingen roll, hon betraktar den dövblinda Stacia som sin mamma. Till familjen hör också den nervösa Genny, Stacias syster och ständiga tolk, deras beskäftiga storasyster Bernese och hennes barnbarn Fisher.

Till denna udda familjebildning ska man sedan lägga grannfamiljen Frett. Nonnys biologiska släktingar. Mellan Crabtrees och Fretts har det aldrig rått någon vidare grannsämja. Familjen Frett äger i stort sett hela den lilla staden, medan de flesta medlemmar ur familjen Crabtree åker in och ut ur fängelse på regelbunden basis. Att familjen Frett har uppfostrat Nonny har inte gjort saker bättre.

Upplägget är ju som gjort för festliga familjefejder och roande rivalitet. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Figurerna är för skruvade och historien känns konstruerad just för att bjuda underhållande sydstatscharm. Det är inte dåligt alls, men det är inte riktigt bra heller.

Kanske hade jag haft mer nöje av boken om jag hade tyckt om huvudpersonen? Men Nonny är ganska outhärdlig. Jag retar mig till vansinne på hennes oförmåga att fatta beslut och hennes vana att bara låta saker och ting hända. Det retar i och för sig en del av hennes släktingar också, men det hjälper inte mig. Jag blir bara irriterad. Det här gör att jag faktiskt aldrig bryr mig speciellt mycket om vad som händer Nonny och hennes jobbiga släktingar. Jag vill bara gå in och ruska om dem allihop och be dem att skärpa sig.

Däremot kan jag inte låta bli att känna lite för Nonnys mormor, Ona Crabtree. Det är ingen mysig bullbakande rund liten mormorstyp, tvärtom. Hennes kärlek är livsfarlig. Men hon vill så gärna få vara en del av Nonnys liv och där blir boken faktiskt ganska rörande. Hade jag fått mer av det och mindre av Nonnys trista velande kring sin skilsmässa så hade jag varit mycket mer positiv. Nu blir betyget ganska medelmåttigt, vilket var något av en besvikelse.

Jag blir inte klok på den här boken. Enligt förlaget är det en karikatyr av mediebranschen, en vass roman i bit-lit-genren. Jag är inte helt säker på vad det betyder. En snabb sökning tyder på att den vanligaste användningen av beteckningen bit-lit syftar på vampyrböcker – men i de här tv-tjejernas bok finns inte en enda charmig blodsugare. Det är synd, den hade kanske blivit roligare då.

För det är humorn jag hela tiden sitter och väntar på. Men den kommer aldrig. Vi som hade alla rätt är helt enkelt inte någon rolig bok. Jag vet inte riktigt varför jag väntar mig att den ska vara det, men hela upplägget får mig att sitta och vänta på att få skratta lite. Det gör jag aldrig. Kanske är det inte heller författarnas avsikt, även om de beskriver den som en underhållningsroman.

Det handlar i alla fall om programledaren Cissi och fotografen Minna som båda jobbar på Sveriges största kommersiella tv-kanal. När de pluggade var de nära vänner med sedan dess har deras liv tagit olika vägar. Cissis popularitet har börjat dala och hon tröstar sig med en klart olämplig älskare och allt för mycket lådvin. Hemma har alla stolta planer på ett jämlikt äktenskap fallit platt.

Kanske kan Emma hämta en dag extra? Att fråga Hasse är ingen idé, det vet hon av erfarenhet. Så fort hon behöver göra något har han alltid ett viktigt möte. Eller så är det en golfrunda som han bara inte kan avstå ifrån.

Minna är frånskild och agerar supermamma de veckor hon har sin dotter hos sig. De övriga veckorna koncentrerar hon sig på jobbet. Hon anstränger sig allt vad hon kan för att inte säga ett ont ord om vare sig dotterns pappa eller hans nya flickvän, men kan inte låta bli att undra varför han har valt en kvinna som är hennes totala motsats.

Nu återförenas Cissi och Minna när de får i uppdrag att göra ett porträtt av Sveriges snyggaste minister, ett jobb ingen utav dem ser fram emot. Det blir inte lättare av att de tvingas ha med sig den enormt entusiastiske och övernitiske vikarien Björn.

Det är onekligen en ganska krass bok och jag tvivlar inte på att det ligger en hel del sanning i den bild av medievärlden som de tecknar. Lägg till livspusslet och odrägliga karlar så blir bilden ännu mörkare. Men mitt problem är att jag faktiskt varken gillar eller ogillar någon av personerna i boken tillräckligt mycket för att engagera mig i hur det går för dem. Så när det ganska tramsiga slutet kommer blir jag inte ens irriterad utan rycker bara på axlarna och konstaterar att det där tror jag inte ett dugg på.