bokbloggen.com

Om jag jobbade på förlag så skulle det ta mig ungefär fyra minuter att skriva en säljande baksidestext till den här boken. Den innehåller allt man kan önska sig av en riktigt bra deckare. En religiös sekt, en ung kvinna som hittas knivhuggen, bränd och bunden vid ett träd, ytterligare en ung kvinna som bara dagar senare hittas hängd i samma träd, visst låter det spännande? Lägg sedan till pedofilhärvor och en stenrik psykolog som arbetar som konsult åt polisen samtidigt som han finansierar en egen organisation som utreder barnpornografibrott. Det här borde ju kunna bli lyckat, inte sant? Tyvärr blir det inte så, alla spännande intrigdelar till trots.

Det här är tydligen den tredje kriminalromanen om psykologen Sander Mørk. Det skulle kunna vara en del av problemet. Här finns så många personer, bihistorier och spår att jag har svårt att förstå vilka som är viktiga. Kanske hade det varit enklare om jag läst de tidigare böckerna? Men det är inte hela problemet. Den stora stötestenen är språket. Jag vet inte om detta är en ovanligt klumpig översättning eller om Syvertsen helt enkelt skriver styltigt – men texten känns stelbent och obekväm från första sidan till sista.

Säga vad man vill om romaner skrivna av journalister, men de brukar ha ett gemensamt – bra flyt och tempo. Därför blir jag förvånad över att se att Sivertsen är journalist. Här saknas just det som jag brukar förknippa med journalistdeckare. Istället serveras jag en klumpig intrig och repliker som låter som om de kom från en skoluppsats.

I original heter boken Prikkedøden, något som i texten översätts med kittlingsdöden. Att man har bytt titel är förnuftigt, för även om prickedøden kanske är en välkänd lek i Norge, så har åtminstone inte jag hört talas om den. Sekten känns som en betydligt mer lockande titel. Tyvärr får den kristna utbrytarsekten väldigt lite utrymme i boken, eftersom det finns så många sidospår. När upplösningen väl kommer förstår jag den knappt. Den information jag fått tidigare ger inga ledtrådar och motivet känns taget ur luften. Kanske hade det varit enklare att tro på historien om människorna i boken hade fått ett större djup. Nu känns de mest som pappfigurer som flyttas runt och tillskrivs egenskaper av andra. Som läsare får jag nästan inga chanser att tro eller tycka något om personerna, än mindre förstå dem. Till slut tappar jag förstås intresset.

Det finns så många bra norska deckarförfattare att jag faktiskt inte förstår varför någon har brytt sig om att översätta det här.

Mon Dieu! Min Gud, vilken dålig bok. Det här kan vara det fånigaste jag läst på evigheter. Jag borde inte bli förvånad. Redan beskrivningen; Musik, mystik och magi i en mörk historisk gåta, borde ge mig en vink om kvaliteten. Men att det skulle vara så här uselt hade jag inte kunnat inbilla mig i min vildaste fantasi. Kryptan påminner om de mysrysare jag brukade frossa i under mina tidigaste tonår – den enda skillnaden är att den här boken är oändligt mycket längre och har högre pretentioner.

Jag vet inte om författarinnan är enormt stolt över sina kunskaper i franska, eller om hon är orolig för att läsaren ska glömma bort var boken utspelar sig? Men inte en enda sida passerar utan några franska ord, som direkt följs av sin översättning. Det kanske är tänkt att ge lokalfärg, men jag finner det bara enormt störande. Om jag vill fräscha upp min gamla skolfranska så tar jag en kurs, jag läser inte böcker med insprängda franska ord, tack.

De franska orden är ändå inte det största problemet med den här romanen. Jag hade kunnat förlåta det om handlingen hade varit spännande. Men det är den tyvärr inte. Inte för att Kate Mosse inte försöker, för det gör hon minsann. Här bjuds det på kalla kårar både i det sena artonhundratalet och idag. Det är tarotkort, förbannelser, kryptor, demoner och onda krafter. De två hjältinnorna ryser och darrar av plötslig skräck och onda aningar i sina parallella historier. Tyvärr är de ensamma om det, själv blir jag inte ens en gnutta skrämd.

Léonie märkte att hennes ögon drogs mot fönstren. Fönsterluckorna var stängda mot natten, ändå var hon mycket medveten om mörkret där utanför. Det verkade ha en levande närvaro som andades.

Jaha, där ser man. Mycket mer skrämmande än så där blir det aldrig. Sjuttonåriga Léonie befinner sig tillsammans med sin bror på lantegendomen Domaine de la Cade. Men mystiska saker är i görningen, det talas om ett vilddjur som härjar i skogen och somliga hävdar att det är själva Djävulen som släppts lös. Mer förnuftiga människor skyller på vargar eller vildkatter. Den spotska Léonie (förlåt uttrycket, men bokens språk och människobeskrivningar för tankarna till 50-talets flickböcker) hittar inte bara mystiska böcker som ger henne rysningar, hon hittar också en bortglömd krypta och unika tarotkort som sägs kunna styra över liv och död.

I nutidshistorien lallar en kvinnlig forskare omkring i Frankrike på jakt efter fakta om Claude Debussy. Men hon vill även passa på att söka sin egen familjs rötter. Något som tar henne till samma lantegendom som nu har förvandlats till ett hotell, där hon träffar den vanvettigt tjusige Hal, vars far nyligen dött under mystiska omständigheter. Vilda djur tycks vara inblandade, men polisen avfärdar det hela som en olycka. Jag gissar att vargar och vildkatter är framgångsrika rovdjur även i det moderna Frankrike – naturprogrammen på tv tycks dock ha missat detta.

Logiken i den här sörjan är i det närmaste obefintlig. Men Mosses förra bok sålde tydligen miljoner, så kanske är det jag som har fel. Måhända finns det läsare som verkligen ryser vid tanken på tarotkort, svamliga gamla texter om andeväsen och mystiska drömmar? Grattis i så fall – Kryptan är full av dem.

Det finns saker man vet redan innan man ens har sneglat på första sidan i en av Håkan Nessers romaner. Texten kommer att vara välskriven och språket spänstigt och exakt. Vilken sorts historia man kommer att bjudas på är däremot mer osäkert. Det finns elegant konstruerade små mordhistorier som Kära Agnes, nostalgiska varma ungdomsskildringar som Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, noveller med klang av Auster eller en butter Van Veeteren i en påhittad mellaneuropeisk stad. Och så finns det förstås Gunnar Barbarotti i Kymlinge. En något tungfotad polis som jag aldrig riktigt har kommit underfund med.

Berättelse om herr Roos är den tredje boken där Barbarotti figurerar. Titeln är inte direkt inspirerande. Men den är onekligen sann. What you see is what you get. En berättelse. Om herr Roos.

Ante Valdemar Roos är en 59-årig ekonom som är trött på det mesta i sitt liv. Allra mest på sig själv. I tjugoåtta år har han arbetat på Wrigmans elektriska och varje arbetsdag kört fyrtiofyra kilometer fram och tillbaka till jobbet. En sträcka som sammanlagd motsvarar ungefär sju varv runt jorden, men i verkligheten har han aldrig rest längre bort än till den grekiska ön Samos.

Jag är död, tänkte han när han passerade det nya Coopcentret ute i Billundsberg. I alla väsentliga avseenden är det mindre liv i mig än i en krukväxt av plast. Det är inte dom andra det är fel på, det är mig.

Det är lätt att förstå att Valdemar Roos bestämmer sig för att förändra sitt liv när han plötsligt får chansen. En tipsvinst på över två miljoner gör det möjligt för honom att förverkliga sina vildaste drömmar. Men hur vilda drömmar har en trött, snart sextioårig, ekonom på en termosfabrik? Inte så värst vilda, ska det visa sig. Och där ligger en del av problemet med den här boken. Håkan Nesser gör sitt jobb lite för bra. Valdemar Roos blir så tråkig att jag helt enkelt inte bryr mig särskilt mycket om vad som händer honom. Valdemar tar det ena tveksamma beslutet efter det andra och hamnar snart i en spiral av händelser där han allt mer tappar kontrollen. Det är som alltid välskrivet, men faktiskt inte speciellt spännande. Karaktären Valdemar Roos verkar vara ödesbestämd för en katastrof redan från allra första sidan och även om man skulle kunna önska honom ett bättre öde så känns det aldrig riktigt möjligt.

Barbarotti då? Han har sina egna problem i den här boken. Han är visserligen lycklig med sin Marianne men efter att ha fallit ned från ett tak och brutit benet tvingas han mer eller mindre att ta sjukledigt. Men tro inte att det hindrar honom från att bli inblandad i historien. Jag väljer ordet historia medvetet. För det här är mer av en berättelse än en kriminalroman. Det förekommer visserligen både brott och ond bråd död – men den som väntar sig en klassisk deckare blir kanske lite besviken.

Det här var en oväntad liten pärla till bok. Jag är inte speciellt intresserad av film. Jag tycker visserligen att det är roligt att se film, men jag är blir snabbt uttråkad av att prata om dem. Att läsa om film ligger mycket långt ner på min prioriteringslista. Så en bok som delvis handlar om film, kändes inte som någon given vinnare precis. Men jag hade fel. Väldigt fel, till och med. Filmklubben visade sig vara en enormt charmig bok med något så ovanligt som trovärdiga, sympatiska människor.

 Om man ska tro författaren, vilket med den senaste tidens debatt i minne kanske inte är helt självklart, så är det här ett ärligt porträtt av hans son. Personligen tycker jag att sanningen är överskattad, att berättelsen känns sann – det är allt jag begär av en historia. Och den här berättelsen om relationen mellan en far och hans son känns så innerlig och besvärlig, hoppfull och knölig att jag gärna tror på varje ord.

Davids son Jesse är 16 år och avskyr skolan. Han är så skoltrött att varje dag är en plåga. Till slut ger David sin son ett förslag. Pojken får lov att hoppa av skolan. Han behöver inte jobba, han behöver inte betala hyra – allt han måste lova är att inte använda några som helst droger och att se tre filmer i veckan tillsammans med sin pappa. Filmer som David väljer ut.

Jesses första reaktion är att pappan måste skämta, men när han förstår att David inte gör det går han snabbt med på villkoren. Att Jesse går med på saken är kanske inte så förvånande, men att även hans mamma är med på experimentet är mer överraskande. Men här finns ytterligare en av bokens styrkor. Den starka vänskap som finns mellan Jesses frånskilda föräldrar.

Vi trivdes så bra i varandras sällskap och fann tröst i att höra varandras röst. Dessutom hade jag lärt mig den hårda vägen att hon var den enda här i världen som jag kunde diskutera min som med lika ingående som jag ville – vad han hade sagt samma morgon, hur smart det var, hur snygg han hade varit i sin nya rugbytröja. (”Precis! Han klär väldigt bra i mörka färger!”)

Den allra första filmen de ser är Truffauts De 400 slagen från 1959 som David introducerar kort genom att berätta hur Truffaut kommit in i filmskapandet efter att ha hoppat av skolan och levt ett trassligt liv som småtjuv. Men det är inte bara konstnärliga filmer de ser tillsammans. Det kan lika gärna vara Showgirls som toppar Davids egen lista över världens sämsta filmer. De tittar på film och de pratar med varandra. Jesse är på många sätt raka motsatsen till en strulig tonårskille – han är enormt öppen. Så öppen att David många gånger finner det besvärande, när Jesse diskuterar kärleken och sitt komplicerade förhållande med den alldeles för vackra Rebecka Ng.

Det här är en så varm och rolig bok att jag redan har stoppat den i händerna på flera andra. Alla har hittills blivit precis lika förtjusta som jag. Och att vi alla plötsligt har börjat hyra betydligt fler filmer är väl något vi fått på köpet. 

Det är något nästan oemotståndligt charmigt över Guènes böcker. Trots att de utspelar sig i samma Parisförorter som skakats av kravaller och omskakande bråk är böckerna lätta och luftiga som suffléer. Hennes huvudpersoner lever kanske inga perfekta liv. Men de hankar sig fram och deras vardag skiljer sig inte så mycket från andras även om de råkar sakna permanent uppehållstillstånd.

 Den som har läst Guènes debut, Kiffe kiffe imorgon, känner snabbt igen sig. Språket är lika avskalat och direkt, tonen humoristisk. Här är huvudpersonen, Allhème, lite äldre än flickan i första boken. Men hon skulle kunna vara en syster, så mycket påminner de om varandra. Men Allhèmes familj består istället av en lillebror som har börjat umgås med dåliga kamrater och en pappa, Bossen kallad, som inte riktigt är den vassaste kniven i lådan. En arbetsolycka på ett bygge skadade honom i huvudet och sedan dess har en hel del av ansvaret för familjen hamnat på Allhèmes axlar.

Pengar skaffar hon genom en rad underbetalda korttidsanställningar. Enkla arbeten som kallas för uppdrag, något som roar henne. Det får de där skitjobben att låta som om de hade något äventyrligt över sig.

Jag ska vara på bemanningsföretaget klockan 10.40. Inte 10.45. Inte 10.30. I Frankrike är allt exakt, varje minut räknas och jag kan inte vänja mig vid det. Jag är född på andra sidan havet och en afrikansk minut innehåller så mycket mer än sextio sekunder.

Men det finns förstås fler problem än arbete för en tjugofyraåring. Att bästa kompisarna Linda och Nawel båda ägnar det mesta av sin tid åt att klänga på sina pojkvänner när hon själv bara tycks dra till sig rena miffon är ett minst lika stort problem för Allhème. Hur kul är det att vara Europa- och Afrikamästare i att vara femte hjulet?

Med sina knappt tvåhundra sidor är det här en bok som man lätt läser i en enda sittning. Tempot är högt och tilltalet så direkt och humoristiskt att jag hade svårt att lägga ifrån mig boken. Det finns naturligtvis många andra sätt att beskriva verkligheten i Paris konfliktfyllda förorter, men jag tvivlar på att det kan finnas ett charmigare.

Jag är barnsligt förtjust i att få reda på hur man tillverkar saker och ting. Kanske för att jag själv är helt opraktisk och med knapp nöd kan spika upp en hylla utan att orsaka en katastrof. Varje tv-inslag som visar hur man gör strutglass eller matsalsmöbler har en trogen tittare i mig. Därför föll jag naturligtvis som en fura för Ken Folletts bok Svärdet och spiran. Där byggde de en hel katedral. Bingo för varje kunskapstörstande läsare.

Nu, efter nästan tjugo år kommer fortsättningen. Platsen är fortfarande Kingsbridge, men det har gått 150 år sedan katedralbygget i första boken. I bokens början blir fyra barn vittnen till hur en riddare blir överfallen. Han lyckas döda sina motståndare men skadas svårt. Han tar en av pojkarna till hjälp för att begrava något som absolut måste hållas hemligt och söker sedan skydd i klostret efter att ha avkrävt pojken ett löfte om att inte avslöja någonting om gömstället innan riddaren är död. Men om han dör ska pojken gräva upp meddelandet och ge det till en präst. Merthin lovar att göra just så.

Barnen växer upp till tonåringar med olika intressen och helt olika förutsättningar. Pojken Merthin sätts i lära hos en timmerman medan hans bror Ralph blir väpnare hos en earl för att läras upp till riddare. Canis är dotter till stadens viktigaste ullhandlare medan Gwenda kommer från ett fattigt hem med en suput till far som inte tvekar att sälja henne i utbyte mot en ko.

Rent logiskt borde den här tegelstenen med sina drygt 1200 sidor få mig att gå i spinn. Men det gör den inte riktigt. Trots att alla beståndsdelarna finns på plats blir jag aldrig riktigt fångad. Här byggs broar och hus, man kämpar mot pesten, här finns onda intrigerande präster och kloka nunnor, förödande krig och storslagen kärlek som tycks övervinna alla motgångar. Det känns som om Follett fullständigt slår knut på sig själv för att skriva ännu en bestseller. Men resultatet blir lite för mycket för mig. De onda prästerna blir parodiskt ondskefulla och stupida i sin maktkamp. Varje liten detalj ger ledtrådar om vad som ska komma. Och att det inte är något gott är enkelt att räkna ut. Det räcker med en antydan om att någon i sin ungdom tycker att det är intressant att besöka traktens kloka gumma för att man lätt ska kunna räkna ut att hon någon gång i framtiden kommer att bli anklagad för häxeri.

Det blir helt enkelt lite för mycket av det goda. Men visst glimtar det till här och där. Jag tycker till exempel att det är riktigt spännande att läsa om tidens syn på medicin. De universitetsutbildade prästernas teoretiska kunskaper får dem att lägga getdynga i öppna sår för att få dem att vara sig. Medan den barbariska fältskären med sina praktiska erfarenheter skulle föredra att tvätta såret och försöka sy ihop det. Men praktik väger inte så tungt mot vetenskap i Kingsbridge. När pesten kommer står den medicinska vetenskapen ganska hjälplös.

Jag hade verkligen trott att jag skulle ha roligt med den här boken. Och på sina ställen hade jag väl det. Det är storslaget. Det är en intressant tid i historien. Jag hade bara önskat att Ken Follett inte hade tagit i riktigt så mycket. För mycket av det goda blir inte alltid underbart, tyvärr.

Egyptiska storsäljare är man ju inte precis bortskämd med. Men här är en. Det här är den bäst säljande arabiska romanen på mer än trettio år. Det är med ganska högt ställda förväntningar jag slår upp den första sidan. Jag vet verkligen inte vad jag kan förvänta mig. Vad skriver egyptiska författare om? Vad kan och får man egentligen skriva om i ett land som delvis styrs av religiösa lagar.

Man kan tydligen skriva ganska fritt om den här boken är något slags fingervisning om vad som är gångbart. Här finns såväl homosexualitet, sexuella trakasserier, mutkolvar till politiker och orättvisor som skapar fundamentalister. Allt mycket mer frispråkigt än vad jag hade väntat mig. Vilket förstås säger mer om mina fördomar än vad jag skulle önska.

I Yacoubians hus bor både fattiga och mer välbärgade. Den elit av politiker och miljonärer som bodde i huset under glansdagarna har för länge sedan flyttat. Idag bor de fattiga på taket i det som tidigare var förråd och har format något som har blivit ett eget samhälle helt fristående från resten av huset. Det storståtliga trettiotalshuset i klassisk europeisk stil med balustrader och skulpterade grekiska ansikten, trappor och korridorer i äkta marmor, beboddes av staden grädda fram till revolutionen 1952 då de flesta lägenheterna togs över av inflytelserika befäl inom armén. Vid sjuttiotalets liberalisering och privatisering av ekonomin började de välbeställda flytta ut från innerstan till moderna förorter. Lägenheterna såldes eller gjordes om till kontor för nyutexeminerade söner.

Att använda ett hus som berättelsens ram är naturligtvis smart. Det ger författaren möjlighet att både göra små instick om landets historia och samtidigt fylla våningarna med mängder av olika karaktärer. Här finns Taha, portvaktens son, en studiebegåvning som hela sitt liv drömt om att bli polis. Han har höga betyg, en vältränad kropp och har tagit reda på alla specialdetaljer som gäller antagningsproven till polishögskolan genom att göra sig till vän med distriktets alla poliser. Men vad hjälper det? Han är och kommer alltid att förbli sonen till en portvakt.

Boken är kritisk åt många håll. Al-Aswany visar inte bara upp ett samhälle där pengar kan köpa politiska poster, han visar också hur förtrycket sprider sig nedåt genom folklagren. Mutor är en självklarhet och den vackra unga kvinna som inte förstår att utnyttja sitt utseende för att få högre lön anses som dum och naiv av sin omgivning. Men här finns också glimtar av kärlek och äkta känslor, ibland på platser där man inte väntar sig det.

Jag blev riktigt nyfiken på det moderna Egypten när jag läste den här boken. Kanske är det dags att släppa greppet om pyramiderna och faraonerna och faktiskt ta reda på hur det står till idag? Jag tänker i varje fall hålla ögonen öppna för fler böcker av Alaa al-Aswany.

Förra årets mest skrämmande bok var utan tvekan Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson. Alla skickliga thriller och skräckförfattare får ursäkta – men varken seriemördare eller demoner lyckades göra mig lika obehaglig till mods som sanningen om vad livsmedelsproducenterna stoppar i vår mat.

Det är få böcker som förändrar ens liv, men den boken förändrade i varje fall mitt beteende. Sedan jag läste Nilssons förra bok har mina shoppingturer hos de lokala stormarknaderna blivit betydligt kortare. Allt färre halvfabrikat har hamnat i varukorgen och jag upptäcker ofta att jag står och läser innehållsförteckningar på varor som jag tidigare köpt utan att ens tänka på saken. Vem vill egentligen äta skinka bestående av tumlade köttslamsor, med vatten, socker, konserveringsmedel och smaktillsatser? Inte jag. Det får bli några få dyra, men betydligt godare, skivor spansk serranoskinka istället. 

Den här uppföljaren är inte en bok man läser från pärm till pärm. Det är snarare en uppslagsbok som hjälper konsumenter i vardagshandlandet. Här hittar man en detaljerad genomgång av 150 livsmedel som både börjar och slutar på systembolaget. Från alkoholdrycker till öl. Är det någon mer än jag som blir överraskad över att både öl och whiskey ofta får sin snygga färg från karamellfärg?

Om den förra boken visade hur lurade vi är av livsmedelsföretagen, så svarar den här boken på frågan: men vad ska vi äta istället? Här finns både alternativ och förslag på säsongens varor. Kanske ska vi sluta äta smaklös gurka från Spanien och istället njuta av den när den smakar som allra bäst under den svenska sommaren? Genom att välja frukt och grönsaker efter säsong, sparar man inte bara pengar – man får också de allra bästa smakerna. Så varför nöja sig med något sämre?

Varje person som är det minsta intresserad av mat borde ta sig en titt på de här böckerna. Jag lovar att de bjuder på både spännande och otäck läsning och att de är en mycket bättre investering än att köpa ännu en kokbok som blir stående oanvänd i kökshyllan.

Med trettio års deckarläsning i bagaget är det inte många kriminalromaner som får mig att lyfta på ögonbrynet. Jag är ganska härdad. Men mordet som inleder Åsa Larssons senaste bok måste vara det otäckaste jag har läst om på länge. Två ungdomar vinterdyker för att undersöka ett sjunket plan i Vittangijärvi. När Simon är inne i planet upptäcker Wilma att uppstigningslinan ligger lös i hennes hand. Hon simmar uppåt för att fästa den igen. När Simon kommer ut har de inte tid att leta efter vaken. Men istället ser hon en skugga. Det träkryss de lagt över vaken är borta och istället täcks vaken av en grön dörr. Wilma försöker flytta dörren, men den rör sig inte. Någon står ovanpå den.

Det här är fjärde boken om kammaråklagare Rebecka Martinsson och polisinspektör Anna Maria Mellas. Precis som tidigare känns miljön exotisk. Kiruna med snö och finska efternamn känns långt borta för en läsare som är betydligt mer van vid regn och ishala göteborgsgator. Norra Sverige känns betydligt längre bort än England eller USA när det handlar om deckare.

I den här boken får mordoffret själv komma till tals. Ett grepp som jag normalt inte uppskattar, men här fungerar det riktigt bra. En död berättare som precis som läsaren snart vet vem mördaren är. Frågan här handlar snarare om motivet. Vad är det för gamla hemligheter som någon är beredd att döda för att skydda?

Bitvis är den här berättelsen ganska sorglig. Jag kan inte påstå att den känns helt trovärdig rakt igenom, men det spelar kanske inte så stor roll. Men i boken finns en familj som påminner en del om den där stolliga familjen som misshandlar sina grannar med yxor. Skillnaden är bara att den här litterära familjen känns lite mer trovärdig än den verkliga. Att polisen har så svårt att förhindra deras stenkastning, trakasserier och misshandel skulle jag aldrig tro på i en bok. Verkligheten överträffar som så ofta dikten.

Alla däcken var platta.

- Mina däck, sa hon dumt.

- Ja, fy fan, sa Tore Krekula. Säkert några ungar.

Han log för att det inte skulle vara någon tvekan om att han ljög.

Den här killen har helt klart förläst sig på Skriet från vildmarken. Men eftersom jag också älskade Jack Londons bok så är det absolut inget minus i mina ögon. Guy Grieves är rejält trött på sitt liv som säljare på en skotsk tidning. Han tillbringar timmar i bilen varje dag för att åka till och från sitt meningslösa arbete och känner att livet måste innehålla något mer än det här. Så, trots att han har fru och två små barn bestämmer han sig för att resa till Alaska och leva nästan ett år ensam i vildmarken.

Att leva ensam i harmoni med naturen är vad han tänker sig. Jo men tjena! Naturen i Alaska visar sig vara betydligt mindre välkomnande än han har tänkt sig och det står snart klart att utan hjälpsamma vänner är det omöjligt att överleva i de här trakterna. Det första bakslaget som drabbar honom är att den stuga han hyrt har brunnit ned. Och inte bara stugan, trehundratusen tunnland har gått upp i rök. Då bestämmer han sig för att tälta under tiden han bygger sig en egen timmerstuga.

För en infödd alaskabo måste detta låta som komplett vansinne, men Don och hans svärson Charlie som från början hyrt ut sin stuga är ändå beredda att försöka hjälpa honom och hittar ett område dit branden aldrig nådde. De ser till att han får med sig vettig utrustning och tar honom med båt på Yukon till den udde som ska bli hans hem för en lång tid framåt. De skickar även med honom en hund. För det måste man ha i skogen. Fuzzy är en fånig blandning av pudel och golden retriver som håller på att göra Guy galen eftersom han inte alls uppfyller de förväntningar han har på en vildmarkshund. Fuzzy har få likheter med Buck.

Det här är inte alls någon stor litteratur. Guy Grieve är ingen författare. Men det är ändå ett läsäventyr för den som har den minsta lilla dröm om att fly civilisationen. Här får man lära sig sådana saker som vikten av att sköta sin latrin på bästa sätt. I fyrtio graders kyla kan man nämligen inte gräva en ny.

Om besökaren inte vidtar lämpliga åtgärder travas skiten på hög varje dag, fryser ihop och snart höjer sig en otäck brun och stenhård stalagmit från latringropens botten, Och hur man än försöker är det omöjligt att välta pelaren och snart inser den olycklige att den enda återstående möjligheten är att klättra ner i hålet försedd med motorsåg. Och medan han kämpar med att fälla den ohyggliga stubben sprutar sågkedjan skitpartiklar åt alla håll och han täcks snart, precis som om det gällt ett träd, av ett fint spåndamm. När han väl har kommit upp ur hålet kan han försöka borsta av sig de bruna spånen, men kommer aldrig att få bort allihop och när han kliver in i sin varma stuga kommer den bruna isen att smälta i kläderna och impregnera tyg, hår och hud med den förfärligaste stank.

Med mycket hjälp från Don och Charlie och andra vana vildmarksbor får Guy ändå någon slags ordning på sin tillvaro i skogen. Och när han så småningom också får ett hundspann är parallellerna till Jack Londons berättelse inte helt tagna ur luften. Det är äventyr, bäverjakt, vargar, möten med grizzlybjörnar och sviktande isar. Men framför allt är det så långt ifrån rutinartat kontorsarbete som man kan komma. Och för den som, liksom jag, då och då funderar över varför man egentligen bor i en storstad, kan detta vara en bra påminnelse. Det är faktiskt ganska bekvämt att ha en vanlig toalett hemma och en servicebutik runt hörnet.