bokbloggen.com

Lubnas berättelse handlar inte bara om sin egen kamp utan om alla kvinnors kamp för rättvisa och respekt. Landet för dessa händelser är Sudan och om ni läste min förra recension om livet för kvinnorna i Saudiarabien så är Sudan, om möjligt, än värre. Någonstans har mänskligheten kommit bort och alla människor blir behandlade som om de inte längre är någonting värda. Myndigheterna arbetar envist med att hänvisa alla märkliga bestämmelser på Koranen och vid minsta övertramp hittar man en eller annan tolkning i Koranen som bekräftar denna nya regel. Man klarar helt enkelt inte att skilja på religion och politik.

Ett specifikt agerande som gör att landet behöver många år på sig för att förändra sin nuvarande situation är inrättandet av sedlighetspolis vid universiteten. Deras uppgift är att kontrollera att alla kvinnliga studenter klär sig passande. Om den polis som står där för dagen inte tycker att sjalen är tillräckligt täckande eller tillräckligt lång så kan kvinnan, utan några som helst rättigheter, bli avstängd från sina studier och dömd till de piskrapp eller den tid i fängelse som anses passande. Man har inga order att kontrollera männen… Detta gör att flertalet kvinnor kommer efter eller helt enkelt inte kan avsluta sina studier och förvisas till ett liv utan utbildning.

Lubna blir anhållen en dag år 2009 för att ha burit byxor, ett plagg helt opassande för kvinnor. Tillsammans med henne grips tretton andra kvinnor av samma anledning på restaurangen Oum Kalthoum. Flera av kvinnorna blir dömda direkt utan försvar och straffen (oftast piskrapp) utdelades redan dagen efter.

”Du har brutit mot den allmänna moralen genom ditt oanständiga beteende, du har klätt dig i byxor, du har kränkt allmänhetens känslor. Erkänner du? Om du förklarar dig skyldig och svär på att aldrig återfalla i brott kommer ditt straff att minskas till tio piskrapp. Om du framhärdar i din skamlöshet kommer du att dömas till fyrtio piskrapp.” En efter en stiger de anklagade kvinnorna fram. En efter en lyssnar de på anklagelseakten. En efter en bedöms de av polismannen som är det enda godkända vittnet, och som fastställer: ”Ja, det är hon.” En efter en erkänner de med gråtfylld röst. En efter en förs de in i ett angränsande rum. En efter en ställs de likt korsfästa upp med ansiktet mot en vägg som är nedsölad av spyor och blod, och de hålls fast av två starka män. En efter en kröker de rygg. De ser inte bödeln, en kvinna som ursinnigt svänger med piskan. En efter en underkastar de sig straffen. Tio piskrapp.

Lubna har efter många år kämpat sig igenom utbildning bland annat inom kommunikation och är numera en känd journalist och skribent i Sudan men även utanför landets gränser. Detta är till stor hjälp i hennes fall. Hon vägrar erkänna sig själv skyldig till brott och sprider sin och således andra kvinnors historia över hela världen.

Tillsammans med Djénane Kareh Tager har hon skrivit ner sin berättelse i denna mycket välskrivna och lättlästa bok. En bok som jag rekommenderar alla att läsa, kvinnor som män. Det är en bok som gör mig väldigt upprörd och som ger mig en stor känsla av maktlöshet inför vetskapen att kvinnor i skrivande stund blir behandlade så som Lubna blev. Så om jag känner mig maktlös, hur känner sig då inte dessa kvinnor?

Händelser i Sudan enligt boken:
• I september 1983 införde den sudanesiske presidenten Jafar Numayri sharia, den islamiska lagen som han tolkade den, i strafflagen. De domare som vägrade tillämpa dessa lagar blev avskedade. Samtidigt som detta skedde satte presidenten punkt för det avtal som skrevs 1972 där södra delen av Sudan erbjöds självstyre. Till följd gjorde armén uppror och kriget mellan nord och syd återupptogs efter tio års uppehåll.
• 1991 vässade general Omar al-Bashir, som tog makten 1989, sharialagarna genom att hitta på nya lagar, förvärra existerande straff, lägga till nya och inrätta en ordningspolis, dvs en sedlighetspolis. I paragraf 152 i strafflagen, lämnades inga exempel på någon överträdelse eller förbjudet beteende, utan genom att nöja sig med fördöma ”det som kränker den allmänna moralen”, banade det väg för början på en mardröm. Ingen visste längre hur man skulle klä sig eller uppföra sig.
• Paragraf 154: Alla män och kvinnor som befinner sig på samma plats utan att vara bundna av äktenskap eller blodsband är i stånd att synda, i den mån en av männen ”skulle kunna utföra en sexuell handling”. Hur tänker man här??
• 43 000 kvinnor blev 2008 dömda för förargelseväckande beteende.

Den hänförande färden till Sharialand börjar på en gång. Jag kan inte hjälpa min fascination för denna plats och detta land som befinner sig i ett så fullkomligt annorlunda skede än vårt västerländska samhälle. Bokens uppgift är att först och främst belysa kvinnornas rättigheter i det muslimska samhället. Vi får en god uppfattning genom Svt-journalisten Tina Thunanders resa som sätter tonen i boken direkt;

Det är bara kvinnan som avviker. Hon är heltäckt… Tack vare det tunna tyget kan hon skönja var hon sätter ner fötterna, medan betraktaren varken ser ansikte eller ögon. I nacken faller sjalen över en stor hårknut som kan få vem som helt att fantisera om vad som döljer sig under. Hållningen är stolt och självmedveten. Klädernas kvalitet säger att hon har råd. Denna kvinna är det mest sensuella man kan tänka sig.

För att Tina ska komma in i Saudiarabien krävs att ambassaden godkänner hennes ankomst. Hon kommer ensam och att resa på egen hand som kvinna i detta land är inte tillåtet. Därför har man utsett en chaufför tillika förmyndare åt Tina som ska köra henne till de möten och platser hon vill. Eller rättare sagt, fått tillåtelse till. Hon får inte köra på egen hand då kvinnor inte får köra bil. Väl i bilen sitter hon skyddad från männen och dess blickar…

Bilbälte är obligatoriskt för den som sitter i framsätet. Regeln gäller förstås alla, men en kvinna behöver inte bekymra sig om hon slarvat för om bilen skulle bli stoppad av en polis och polismannen skulle ha mage att komma med ett påpekande kan hon bara svara: ”Hur vet du det? Du är inte tillåten att titta på mig.

Regler och undantag
Det finns ett helt kapitel som heter så och det är helt förståeligt i blandningen av statliga regler och lagar och muslimska lagar, sharia. De muslimska lagarna tolkas ur Koranen och görs lite när det passar tillfället eller händelsen. Många gånger lämnar man saken till varje familj – och då främst mannen – att avgöra en intern händelse. Det gör att kvinnor sällan har chansen att få en rättvis dom.
Klädkraven som gäller för kvinnorna, med täckande av kroppen genom abaya eller hijab, finns där för att skydda kvinnorna mot sexuella attacker och detta motiverar man med texter från Koranen.
Kvinnor får av samma orsak inte heller sjunga. Detta inte strikt enligt islams lagar utan för att männen tycker att det vore som att annonsera efter en älskare.
Hela tiden pågår en kamp om vad framtiden har att bringa för kvinnans rätt i samhället. Samhället är idag mer strikt än vad det varit tidigare och det mesta beror på vad sittande kung anser vara rätt och fel. Man har även stor respekt för de högt stående koranlärda män – mufti - som har rätt att utfärda en fatwa – nytt juridiskt utlåtande på en rättsfråga.

Tina reser runt i landet och träffar flera högt uppstående män för att diskutera landet och dess kvinnosyn. Oavsett utbildning eller status är deras svar vanligtvis detsamma, kvinnor har egentligen ingen rätt i samhället. Hon är en flitig resenär och hon har många historier att berätta. Detta gör boken något hoppig och när man väl kommit in i en berättelse är det dags för nästa. Inte för att det finns några direkta personer att lära känna men det ger ett lätt rörigt intryck. Detta är dock det enda negativa i boken. Tina har ett skönt språk och skriver enkelt och ärligt. Man anar givetvis att det ligger mycket mer under ytan men som läsare räknar man inte med att intervjuobjekten (professorer, husfruar, muftis, prinsar m.fl.) talar ur skägget, både bildligt och bokstavligt talat.

Den viktigaste frågan kommer inte upp förrän på sidan 178 när Tina frågar prins Abdullah, barnbarn till statens grundare, om sharia och islam är ett hinder för utvecklingen i Saudiarabien. Han börjar med en massa förklaringar om lagar framtagna utanför sharia men svarar sedan som privatperson att ja, det är ett hinder. Han fortsätter med att berätta att de totala motståndarna till en annan tolkning än den gängse religiösa tolkningen motsätter sig moderniseringen. Regeringen är passiv och säger att folket vill ha det så här.

Det sjuder under ytan i Saudiarabien och så småningom kommer det krävas förändringar. Kvinnor har börjat utbilda sig men de kan ännu inte utnyttja sin utbildning till fullo. Så småningom kommer man inte kunna stoppa dem…

Som vanligt ögnade jag igenom baksidan för att förbereda mig på innehållet i boken. Jag tänkte mig då en bok som påminner om Marian Keyes humoristiska böcker – fast i svensk allvarlig tappning.
Där Keyes skrapar på ytan i sina kvinnliga karaktärers vardag visar Kallenberg upp kvinnor i Stockholm på Söder i slutet av 70-talet med reella och allvarsamma liv.

Att överleva som ensamstående lågavlönad kvinna i ett Sverige där jämställdheten inte kommit lika långt som idag visar sig vara något komplicerat. Lena, en tidigare engagerad samhällsdebattör, kämpar inom hemtjänsten för att få ihop livet för sig själv och sina två barn. Det är vid de tillfällen som Lena är på jobbet som man hittar de roliga inslagen i boken. Här får vi bland annat möta pensionärerna Åke som ”ständigt halkar tillbaka till ungdomens mörkläggningsgardiner, gengas och matkuponger” och Gun-Britt som klagar över att ”de kala grenarna i hennes koloni är en smula tråkiga, inget som rör sig eller fladdrar.”

Samtidigt följer vi Lenas liv även på hemmaplan med grannarna Katrin och Jana, två kvinnor i ungefär samma livssituation. Katrin försöker försörja sig som skådespelerska och Jana som frisör. Det är också deras historier som gör att boken blir läsvärd eller rättare sagt, glimtar till. Här får vi läsa om Katrins kärlekshistoria till den misshandlande regissören och Janas misslyckande i att uppfostra och ta hand om sin son.

Lenas eget liv är egentligen rätt så trist och även om man känner sympati för henne genom hela boken så händer det inget utöver det vanliga. Strävandet efter att hela tiden få det bättre, både ekonomiskt och socialt samtidigt som hon försöker vara alla till lags är överhängande i boken. Tokiga 80-talsidéer som införandet av portkoder eller en hyreshöjning med 10 kr per kvadratmeter känns ibland som det värsta som kan hända henne. Kallenberg visar på den tristess som vardagen ibland kan frambringa genom att döpa kapitlen utefter vardagar som kommer om och om igen i boken.

Tvättstugetid är tankens frihetstid, den tid storstadskvinnor ägnar åt tvätt har inte minskat sedan 1930-talet, läste jag nyss i en tidningsartikel. Man kan fundera över huruvida tekniken verkligen befriat oss från hushållsarbetet; någon måste ju ändå stoppa in kläderna och tömma maskinerna.

Boken glimtar till flera gånger, framförallt genom de något annorlunda karaktärerna, men jag får liksom aldrig riktigt något grepp om boken. Man lär inte riktigt känna människorna ordentligt och deras stora problem drunknar i banala saker som ibland kan kännas viktigare.

Befarmayid - Det börjar närma sig presidentval i Iran och utgången är som vanligt osäker och spekulativ. Året är 2005 och Narek Djamshid är tillbaka i barndomens land efter en lång tids frånvaro. Han är där för att skriva en artikel för den enda tidning i sin nuvarande hemstad Paris som visat något intresse av presidentvalet. I hans ihärdighet att leta efter en bra story hamnar Narek dessvärre på fel plats vid fel tillfälle. Ayatolla Kanuni hittas mördad och Narek blir häktad.

Han var svullen i ansiktet och höll händerna över bröstet. Han bad med låg röst och blicken riktad mot himlen. När en revolutionsgardist drog på honom en huva tystnade han för en kort stund, men när de osäkrade sina gevär hördes hans vädjanden på nytt. Skottsalvan var öronbedövande.

Så långt är boken helt ok. Vi är endast på sidan 42 och har alla intriger framför oss. Men dessvärre tar spänningen slut här. Jag kan tänka mig hur komplicerat det måste vara att bli fängslad i Iran men trots det blir Nareks situation aldrig särskilt spännande. Nahapétian har svårt att få fram de känslor som faktiskt måste råda i Iran under en sådan här period och hon får en hel befolkning att verka kuvad och nästan ointresserad av allt annat än vem som blir president. Man märker klart och tydligt att valet är av stor betydelse och berättelsen om Narek och den mördade ayatollan glöms emellanåt helt bort bland allas gissningar om vem som blir den kommande presidenten.

Jag måste erkänna att jag är dåligt insatt i Irans politik och historia men det blir inte enklare av att Nahapétian ibland benämner karaktärerna med deras förnamn och ibland med deras efternamn. Efter endast 20 sidor börjar jag undra om det namn jag just läste har förekommit tidigare och känner ett behov av att stolpa upp alla karaktärer för att få en bättre överblick.

Hela boken är rörig och ytlig. Känslan av att författaren egentligen har mer att säga är överhängande. Kanske det är min oförmåga att förstå det iranska samhället som gör att jag inte kan tolka de sociala koder som säkerligen utspelar sig mellan raderna men det gör ju boken väldigt snäv och svår att berätta för andra. Det finns få åsikter som är av betydelse och det känns som om hela boken befinner sig bakom en chador.

Nahapétian har i alla fall förstått att vi västerlänningar är oupplysta och ibland även ointresserade och lagt med en förteckning längst bak över de viktigaste årtalen i iransk historia. Tillsammans med det, en ordlista med vanliga uttryck och namn, som vid användandet inne i boken ger en känsla av att vi faktiskt befinner oss i Iran. Utöver dessa förklaringar ger boken mig dessvärre inget annat än dåligt samvete för min okunskap.

——————————–
befarmayid = artighetsfras som betyder välkommen
chador = långt tygsjok som täcker kvinnan från topp till tå så att endast ansiktet syns. Chadoren hålls ihop med händerna.

Med en syrlig underton och komisk sarkasm sätter Hemon igång med sin berättelse som växlar mellan nutid och tidigt 1900-tal. I nutidens historia möter vi, Vladimir Brik, som kommer från Bosnien, bor i USA och kämpar med att ta till sig, och höra hemma i, det amerikanska samhället. Men historien börjar med en annan man…
Det är 1900-tal i Chicago och Lazarus Averbuch knackar på dörren till en polismästare. I ett tumult av okunskap och rädsla för främlingar, i det här fallet judar, blir Lazarus mördad. Ingen vet varför Lazarus knackade på just polismästarens dörr eller vad han hade för ärende. Hans syster Olga tvingas leva kvar med dessa frågeställningar tillsammans med upprepade trakasserier som hon sedan utsätts för av polis och advokater som kräver information hon inte kan ge dem om Lazarus och hans vänner.

Konstaplarna genomsöker lägenheten med lidelsen hos ett par soldater som utkämpar ett rättmätigt krig. Olga står med tallriken i handen och betraktar dem uttryckslöst. De rotar fram saker under sängen: böcker, bylten med slitna kläder och en koffert i papp ur vilken de skakar ut ett manuskript och en bunt brev skrivna på ryska. De konfiskerar allt. De bläddrar igenom de subversiva böckerna; Fitzpatrick läser upp titlarna: Berättelsen om en ond konung, I de frias land, Hur ni värnar Er kropp och själ, Vad konstitutionen lär etc. ”Jag har aldrig förr stött på en judejävel som kan läsa engelska”, säger Fitzpatrick.

Denna historia om Lazarus rullar genom hela boken i vartannat kapitel.

I de övriga kapitlen får vi som tidigare nämnt följa Vladimir Brik. Han är gift med Mary, en amerikansk läkare, ständigt på jakt efter det perfekta och intetsägande liv i vilket Vladimir känner sig vilsen. I jakten på en förklaring till sin egen otillfredsställelse får han som författare möjligheten att genom ett stipendium söka efter svaret på Lazarus plötsliga död. Detta tar honom Östeuropa där även Lazarus hade sitt ursprung.
Med sig har han barndomsvännen och fotografen Rora som följer med för att återge resan i bilder. Rora är också en fantastisk historieberättare som ger deras resa genom Moldavien, Ukraina och Bosnien en grym känsla.

Vet du, fortsatte Rora. att en gång krävde Miller att jag skulle ta foton av barn som flydde från prickskyttarna – när de sprang iväg och duckade bakom sopcontainrar, mitt under en kraftig eldgivning. Han betalade några av ungarna för att springa fram och tillbaka under beskjutningen så att jag skulle få en perfekt bild.

Hemon skriver inte särskilt vackert. Han skriver snyggt. Orden är nästan lite coola att läsa men tillsammans med den tidigare nämnda sarkasmen får berättelsen en hård yta som är lite svår att ta sig igenom. Kanske det liv som många levt i Östeuropa behöver framställas så för att västerlänningar ska kunna få någon förståelse för det men i det här fallet blir det mest ytligt. Det är synd på en så bra historia att boken inte griper tag mig men jag inte hjälpa att tycka att den är ganska händelsefattig.

När kapitlen tagit slut och således även berättelserna om Olga och Vladimir har vi fortfarande inte fått fler svar om Lazarus. Istället har berättelsen vänt till att bli nutidens historia om Vladimir som hittat hem, både bildligt och bokstavligt.

I vida hattar och långa kjolar under det tidiga 1900-talets England får vi följa den rena och simpla syskonkärlek som Susan Sellers porträtterar av Vanessa Bell, konstnären och Virginia Woolf, författaren. En syskonkärlek som med utstuderade gräl, kyliga kommentarer och träffande kritik ändå går rakt in i hjärtat. Kärleken dem emellan och behovet av varandra går inte att ta miste på. Den precisa skildringen av systrarna är en perfekt blandning av känslor och ansiktsuttryck i en dialog som gör det enkelt att sätta sig in i deras liv. Men systrarna – dessa två skapande konstnärer - både hjälper och stjälper varandra. Båda två har ett stort behov av uppmärksamhet och svartsjukan mellan systrarna tar ibland över och avspeglar deras verk.

Det är från Vanessas synvinkel vi får lära känna systrarna och boken är trots allt skriven som en kärleksförklaring till Virginia. ”Du” är i hela boken Virginia och ”jag” är således Vanessa. Vi får inte så stor inblick i Virginias skrivande eftersom det är Vanessa vi följer men lika svårt som det är att sätta sig in i Virginias agerande i vissa situationer, lika enkelt är det att förstå Vanessas uttryck genom hennes målningar. Susan Sellers ger läsaren en förståelse för hennes val av färger och motiv genom den samhörighet Vanessa känner med sin konst och genom hennes naturliga reaktioner på livets händelser.

Men ibland känns det som om Sellers känner Virginia och Vanessa så bra att hon glömmer oss läsare. Det är mycket som vi får tolka mellan raderna och vi förväntas redan från början känna till systrarnas liv – och då framförallt genom Virginias redan så officiella liv. Sellers abrupta sätt med nya stycken inför ännu en avgörande händelse skildrar systrarnas dramatiska liv och det är ibland svårt att hänga med. Flera till synes viktiga personer i systrarnas liv fladdrar snabbt förbi och en känsla av okunskap drabbar mig som läsare. Det känns tråkigt att behöva använda Google vid sidan om boken…

Trots detta så trivdes jag med boken. Man kan inte undgå att känna Sellers genuina intresse för systrarna som smittade av sig. Det är en bok att packa ned i väskan inför sommarens sköna dagar i hängmattan, på balkongen eller på stranden.

Kvällspressen har bytts ut mot Aftonposten. Journalisten Annika Bengtsson heter numera Dessie Larsson, även hon journalist. Ingen av dem är speciellt socialt begåvad och de har heller inga vidare bra erfarenheter av förhållanden. Med andra ord, allt är precis som vanligt. Förutom en sak och det är en viktig sak. Marklund brukar vanligtvis imponera på mig med den research hon lägger ner inför varje bok. Nu är historien banal och det är en historia utan någon som helst eftertanke och känsla.
Att hon har fått med James Patterson på tåget är inte alls konstigt. Hans böcker bygger på just denna typ av innehåll. Mördare, offer, poliser i en historia helt utan mening och utan att lägga tid på något annat än händelserna vi läser om. Synd bara att Marklund nu sjunker till hans nivå bara för att få ut sitt namn till hans läsare. Ok, jag ska inte underskatta Marklund som affärskvinna. Det är inte helt osmart av henne att ta del av alla de läsare hon nu når genom Patterson men det känns lite som att det är på bekostnad av hennes egna läsare.
Handlingen utspelar sig mestadels i Stockholm vilket är en kontrast i sig. Jag känner mig som en främling när jag läser förklaringen till vad Systembolaget är… Genom resten av boken snabbguidas vi igenom de sevärdheter som finns i Stockholm.
Journalisten Dessie Larsson får ett vykort till redaktionen med texten: ”To be or not to be in Stockholm, that is the question. We’ll be in touch.” Hon har, som flera andra journalister i Europa, blivit utvald av en eller flera mördare som härjar runt och dödar unga par på semester. Dessie dras in i en mordutredning som vandrat från det ena landet till det andra och nu nått Sverige. Den polis som insett sambandet mellan de olika länderna är Jacob Kanon vars dotter är en av de mördade i Italien.
Vi mixar en lite för cool amerikansk skit-i-alla-andra-polis, en skopa svensk byråkrati, en liten skvätt homosexualitet och en stor gnutta kulturgalenskap och vips, så har vi en lättläst, förutsägbara deckare.
Jag tror jag nöjer mig med det.

…ty den ska handla om hur David bröt mot det främsta budet bland människorna och gjorde flera personer olyckliga för resten av deras liv.

David har begått det värsta brott man kan göra. Han har haft ihjäl två människor och som följd hamnat i fängelse på livstid. Under hans vistelse i fängelset kommer ett av hans tre barn, Kasper på besök, vid flera tillfällen och vi får lära känna David och hans historia just på grund av hans kärlek till Kasper.
Vi får träffa David redan som barn då han får äran att följa med sin far, bonden Henrik, när han i sitt extraknäck reser runt i nejden för att sälja Singer symaskiner. Ranelid visar upp stora kontraster mellan överklass och medelklass och trots den stolthet David känner över sin pappa genomsyras den här delen av berättelsen av sorgsna detaljer som David bär med sig i hela sitt liv. Det är under dessa resor som David får ta del av en värld som inte ens vuxna hanterar. Nämligen kärlekens värld.

Ranelid skriver om människans godhet och hur viktig den är:
”…den här berättelsen skyr och undviker inte de viktiga och stora orden såsom kärlek, glädje, sorg, lidande, passion och skuld.” Ranelid har helt rätt i att godhet är viktigt och att vi egentligen inte kan få nog av godhet i dagens värld men att försöka övertala läsaren eller gnugga in det genom att säga det flera gånger får mig att känna mig lurad. Lurad också för att jag föreställde mig att Ranelid i sitt författarskap hade tid för eftertanke och därmed kunde välja sina ord. Eller rättare sagt, välja färre ord och inte skriva så som han talar. Nu tar det evinnerliga ordbajsandet aldrig slut. Ranelid närmar sig sakta epicentrum av bokens berättelse. Med en indikation här och en antydan där närmar vi oss anledningen till hur och varför David hamnade i fängelset. Titeln på boken är ett utmärkt exempel på detta… Men som sagt, under vägen dit är det maraton i upprepningar.

David gifter sig i unga år med Anna, hans livs stora kärlek. De lever tillsammans i flera år innan de till slut får barn.
David har en matematisk hjärna och arbetar under större delen av berättelsen på Öresundsbron som byggnadsingenjör. Han har under hela sitt liv haft problem med stavning, läsning och allt som har med språk och bokstäver att göra. Under sin vistelse i fängelset lär han sig ta del av orden och hur de tillsammans bildar den svenska meningsbyggnaden och för att få sin berättelse nedskriven tar han hjälp av ”författaren”.
Redan från början är författaren närvarande. Det är nästan som om Ranelid själv inte förstår att vi läsare inser vem som har skrivit boken. Han vill vara en del av historien vilket gör att vi abrupt kastas mellan en dokumentärkänsla och en fiktiv berättelse.

Det är författarens uppgift och kall att inte rädas och sky mördare, tyranner och envåldshärskare. Deras ord måste omfatta även galningar, tiggare och bortstötta människor. Om de inte skriver om dessa varelser, så glöms de bort och det blir som om de aldrig existerat.

Om det blir fler Ranelid-böcker för min del vet jag inte. Jag kommer i framtiden att föredra att lyssna på honom. Det känns mer äkta.

…och förresten. David begick det värsta brott man kan göra – trots kärlekens och godhetens närvaro.

Jag har avslutat min första bok av Anne Holt där huvudpersonen inte längre heter Hanne Wilhelmsen. Visserligen dyker hon upp snabbt i boken ändå men numera skriver Holt om kriminalkommissarie Yngvar Stubö och hans käresta kriminologen Inger Johanne Vik. Detta är den fjärde boken om paret och Holt guidar oss igenom huvudpersonernas liv utan att verka upprepande för de trogna läsarna eller otydliga för oss nya.

Vi kommer direkt in i Inger Johanne och Yngvars liv när den äldsta dottern Kristiane vandrar ut från hotell Continental i Oslo i bara nattlinnet. Det är vinter, klockan närmar sig midnatt och Kristiane är sekunder från att bli överkörd av en spårvagn. Om det inte varit för den okända mannen som räddar henne i sista stund.

Inte långt därefter hittas ett lik i Oslofjorden och efter ett tag får man veta att en biskop mördats på julafton i Bergen.
Vi har nu fått med oss upptrappningen till en historia där organiserad brottslighet blandas med personliga tragedier som får värre konsekvenser än man kan tänka sig.

Bokens handling kulminerar när Inger Johanne träffar sin amerikanska väninna Karen som arbetar i underrättelseverksamheter mot hatorganisationer. Det är här vi får veta mer om gruppen 25′ers, en organisation som bland annat livnär sig på att förinta homosexuella. Nu har de kommit till Norge för att utöva sitt kall.

Holt är en mästare på personbeskrivningar och det är en fröjd att läsa om alla karaktärer som figurerar i handlingen. Hon inleder dock med att låta oss på kort stund stifta snabba och intensiva nya bekantskaper. Detta gör att det blir lite smått rörigt och för mig som ovan Stubö/Vik-läsare är det väldigt många personer inblandade i början. Men trots att Holt bara skrapar på ytan på alla dessa människors liv håller hon mig flytande hela vägen till slutet där jag plötsligt drunknar i aha-upplevelser.
Dialogen är rapp och finurlig och Holts humor är befriande enkel.

-Vi har hittat en jävligt tjock bunt med hatbrev, sa Sigmund.
-Är du kvar i Bergen?
-Ja. I ett kassaskåp på biskopens tjänsterum.
-Är du i ett kassaskåp på biskopens tjänsterum?
-Lägg av. Breven.

De flesta böcker i den här genren brukar hålla mig sysselsatt en stund för att sedan försvinna in i de glömda böckernas värld. Inte den här. Ja, den må vara enkel och det finns många billiga författarknep i boken som jag väljer att ignorera. Det är en lättläst deckare och Anne Holt har enligt min mening skrivit en riktigt bra bok. Jag ser fram emot att lära känna paret Stubö/Vik i de redan skrivna böckerna men även i många efterföljande.

Syskonen Anni och Sami växer upp i Sverige i en familj med finsk invandrarbakgrund. Här flödar alkoholen och livet är minst sagt enkelt.
Sami protesterar så som ett barn och senare en ungdom kan genom att helt enkelt störa vardagen; gunga på stolen, flytta på mjölkpaketet, inte dyka upp där man ska, spela för högt osv. Anni bet på naglarna.
Lärarna slog Sami och pappan slog Sami. Ingen såg genom den yta som Anni såg när hon såg sin älskade bror till slut bli misshandlad av samhället. Observationsklass. Med hjälpmedel som aggression, bristande koncentration och dålig ordning gick livet nedför för Sami. Anni tuggade på naglarna.

Minns du, jag ringde dig och grät. Snälla Sami. Förstår du inte Sami. Sami du måste. Du sa, ta det lugnt syrran, var inte så hispig, jag har killarna varje helg, då tar jag aldrig något. Men en gång satt du uppe hela natten uppkrupen i sängen med en sabel, beredd att döda dem som jagade dig, sa jag. Sami, minns du inte dina farliga fantasifoster.

Anni älskar Sami. Men hon kan inte hindra hans oroliga själ från att så småningom låta drogerna ta över hans liv. Hon står utanför och ser när observationsklassen förvandlas till anstalt och vårdhem.

Boken är en hyllning till syskonkärlek lika mycket som den är en sågning av det samhälle som ska hjälpa, inte stjälpa.
Susanna Alakoski hittar Annis tankar och agerande med fingertoppskänsla. Hennes korta och snabba språk beskriver Annis raska övergångar från att ena stunden älska till att lika snabbt hata sin bror och det är när Alakoski beskriver motstridigheterna i Annis huvud som hon är som bäst. Att låta Annis hjärna prata när förnuftigheten kommer fram är genialiskt. Hjärtat tar dock överhanden och Anni kan inte dölja kärleken till sin bror.

Är den bra då? Ja, för att hon översätter händelserna till ett språk som gör det verkligt. Däremot tycker jag att den upprepar sig lite väl mycket och stundtals blir den rent av tjatig. Ämnet är dock så rörande och lämnar ingen oberörd så jag tycker ändå att alla borde läsa boken.