bokbloggen.com

Befarmayid - Det börjar närma sig presidentval i Iran och utgången är som vanligt osäker och spekulativ. Året är 2005 och Narek Djamshid är tillbaka i barndomens land efter en lång tids frånvaro. Han är där för att skriva en artikel för den enda tidning i sin nuvarande hemstad Paris som visat något intresse av presidentvalet. I hans ihärdighet att leta efter en bra story hamnar Narek dessvärre på fel plats vid fel tillfälle. Ayatolla Kanuni hittas mördad och Narek blir häktad.

Han var svullen i ansiktet och höll händerna över bröstet. Han bad med låg röst och blicken riktad mot himlen. När en revolutionsgardist drog på honom en huva tystnade han för en kort stund, men när de osäkrade sina gevär hördes hans vädjanden på nytt. Skottsalvan var öronbedövande.

Så långt är boken helt ok. Vi är endast på sidan 42 och har alla intriger framför oss. Men dessvärre tar spänningen slut här. Jag kan tänka mig hur komplicerat det måste vara att bli fängslad i Iran men trots det blir Nareks situation aldrig särskilt spännande. Nahapétian har svårt att få fram de känslor som faktiskt måste råda i Iran under en sådan här period och hon får en hel befolkning att verka kuvad och nästan ointresserad av allt annat än vem som blir president. Man märker klart och tydligt att valet är av stor betydelse och berättelsen om Narek och den mördade ayatollan glöms emellanåt helt bort bland allas gissningar om vem som blir den kommande presidenten.

Jag måste erkänna att jag är dåligt insatt i Irans politik och historia men det blir inte enklare av att Nahapétian ibland benämner karaktärerna med deras förnamn och ibland med deras efternamn. Efter endast 20 sidor börjar jag undra om det namn jag just läste har förekommit tidigare och känner ett behov av att stolpa upp alla karaktärer för att få en bättre överblick.

Hela boken är rörig och ytlig. Känslan av att författaren egentligen har mer att säga är överhängande. Kanske det är min oförmåga att förstå det iranska samhället som gör att jag inte kan tolka de sociala koder som säkerligen utspelar sig mellan raderna men det gör ju boken väldigt snäv och svår att berätta för andra. Det finns få åsikter som är av betydelse och det känns som om hela boken befinner sig bakom en chador.

Nahapétian har i alla fall förstått att vi västerlänningar är oupplysta och ibland även ointresserade och lagt med en förteckning längst bak över de viktigaste årtalen i iransk historia. Tillsammans med det, en ordlista med vanliga uttryck och namn, som vid användandet inne i boken ger en känsla av att vi faktiskt befinner oss i Iran. Utöver dessa förklaringar ger boken mig dessvärre inget annat än dåligt samvete för min okunskap.

——————————–
befarmayid = artighetsfras som betyder välkommen
chador = långt tygsjok som täcker kvinnan från topp till tå så att endast ansiktet syns. Chadoren hålls ihop med händerna.

Med en syrlig underton och komisk sarkasm sätter Hemon igång med sin berättelse som växlar mellan nutid och tidigt 1900-tal. I nutidens historia möter vi, Vladimir Brik, som kommer från Bosnien, bor i USA och kämpar med att ta till sig, och höra hemma i, det amerikanska samhället. Men historien börjar med en annan man…
Det är 1900-tal i Chicago och Lazarus Averbuch knackar på dörren till en polismästare. I ett tumult av okunskap och rädsla för främlingar, i det här fallet judar, blir Lazarus mördad. Ingen vet varför Lazarus knackade på just polismästarens dörr eller vad han hade för ärende. Hans syster Olga tvingas leva kvar med dessa frågeställningar tillsammans med upprepade trakasserier som hon sedan utsätts för av polis och advokater som kräver information hon inte kan ge dem om Lazarus och hans vänner.

Konstaplarna genomsöker lägenheten med lidelsen hos ett par soldater som utkämpar ett rättmätigt krig. Olga står med tallriken i handen och betraktar dem uttryckslöst. De rotar fram saker under sängen: böcker, bylten med slitna kläder och en koffert i papp ur vilken de skakar ut ett manuskript och en bunt brev skrivna på ryska. De konfiskerar allt. De bläddrar igenom de subversiva böckerna; Fitzpatrick läser upp titlarna: Berättelsen om en ond konung, I de frias land, Hur ni värnar Er kropp och själ, Vad konstitutionen lär etc. ”Jag har aldrig förr stött på en judejävel som kan läsa engelska”, säger Fitzpatrick.

Denna historia om Lazarus rullar genom hela boken i vartannat kapitel.

I de övriga kapitlen får vi som tidigare nämnt följa Vladimir Brik. Han är gift med Mary, en amerikansk läkare, ständigt på jakt efter det perfekta och intetsägande liv i vilket Vladimir känner sig vilsen. I jakten på en förklaring till sin egen otillfredsställelse får han som författare möjligheten att genom ett stipendium söka efter svaret på Lazarus plötsliga död. Detta tar honom Östeuropa där även Lazarus hade sitt ursprung.
Med sig har han barndomsvännen och fotografen Rora som följer med för att återge resan i bilder. Rora är också en fantastisk historieberättare som ger deras resa genom Moldavien, Ukraina och Bosnien en grym känsla.

Vet du, fortsatte Rora. att en gång krävde Miller att jag skulle ta foton av barn som flydde från prickskyttarna – när de sprang iväg och duckade bakom sopcontainrar, mitt under en kraftig eldgivning. Han betalade några av ungarna för att springa fram och tillbaka under beskjutningen så att jag skulle få en perfekt bild.

Hemon skriver inte särskilt vackert. Han skriver snyggt. Orden är nästan lite coola att läsa men tillsammans med den tidigare nämnda sarkasmen får berättelsen en hård yta som är lite svår att ta sig igenom. Kanske det liv som många levt i Östeuropa behöver framställas så för att västerlänningar ska kunna få någon förståelse för det men i det här fallet blir det mest ytligt. Det är synd på en så bra historia att boken inte griper tag mig men jag inte hjälpa att tycka att den är ganska händelsefattig.

När kapitlen tagit slut och således även berättelserna om Olga och Vladimir har vi fortfarande inte fått fler svar om Lazarus. Istället har berättelsen vänt till att bli nutidens historia om Vladimir som hittat hem, både bildligt och bokstavligt.

I vida hattar och långa kjolar under det tidiga 1900-talets England får vi följa den rena och simpla syskonkärlek som Susan Sellers porträtterar av Vanessa Bell, konstnären och Virginia Woolf, författaren. En syskonkärlek som med utstuderade gräl, kyliga kommentarer och träffande kritik ändå går rakt in i hjärtat. Kärleken dem emellan och behovet av varandra går inte att ta miste på. Den precisa skildringen av systrarna är en perfekt blandning av känslor och ansiktsuttryck i en dialog som gör det enkelt att sätta sig in i deras liv. Men systrarna – dessa två skapande konstnärer - både hjälper och stjälper varandra. Båda två har ett stort behov av uppmärksamhet och svartsjukan mellan systrarna tar ibland över och avspeglar deras verk.

Det är från Vanessas synvinkel vi får lära känna systrarna och boken är trots allt skriven som en kärleksförklaring till Virginia. ”Du” är i hela boken Virginia och ”jag” är således Vanessa. Vi får inte så stor inblick i Virginias skrivande eftersom det är Vanessa vi följer men lika svårt som det är att sätta sig in i Virginias agerande i vissa situationer, lika enkelt är det att förstå Vanessas uttryck genom hennes målningar. Susan Sellers ger läsaren en förståelse för hennes val av färger och motiv genom den samhörighet Vanessa känner med sin konst och genom hennes naturliga reaktioner på livets händelser.

Men ibland känns det som om Sellers känner Virginia och Vanessa så bra att hon glömmer oss läsare. Det är mycket som vi får tolka mellan raderna och vi förväntas redan från början känna till systrarnas liv – och då framförallt genom Virginias redan så officiella liv. Sellers abrupta sätt med nya stycken inför ännu en avgörande händelse skildrar systrarnas dramatiska liv och det är ibland svårt att hänga med. Flera till synes viktiga personer i systrarnas liv fladdrar snabbt förbi och en känsla av okunskap drabbar mig som läsare. Det känns tråkigt att behöva använda Google vid sidan om boken…

Trots detta så trivdes jag med boken. Man kan inte undgå att känna Sellers genuina intresse för systrarna som smittade av sig. Det är en bok att packa ned i väskan inför sommarens sköna dagar i hängmattan, på balkongen eller på stranden.

Kvällspressen har bytts ut mot Aftonposten. Journalisten Annika Bengtsson heter numera Dessie Larsson, även hon journalist. Ingen av dem är speciellt socialt begåvad och de har heller inga vidare bra erfarenheter av förhållanden. Med andra ord, allt är precis som vanligt. Förutom en sak och det är en viktig sak. Marklund brukar vanligtvis imponera på mig med den research hon lägger ner inför varje bok. Nu är historien banal och det är en historia utan någon som helst eftertanke och känsla.
Att hon har fått med James Patterson på tåget är inte alls konstigt. Hans böcker bygger på just denna typ av innehåll. Mördare, offer, poliser i en historia helt utan mening och utan att lägga tid på något annat än händelserna vi läser om. Synd bara att Marklund nu sjunker till hans nivå bara för att få ut sitt namn till hans läsare. Ok, jag ska inte underskatta Marklund som affärskvinna. Det är inte helt osmart av henne att ta del av alla de läsare hon nu når genom Patterson men det känns lite som att det är på bekostnad av hennes egna läsare.
Handlingen utspelar sig mestadels i Stockholm vilket är en kontrast i sig. Jag känner mig som en främling när jag läser förklaringen till vad Systembolaget är… Genom resten av boken snabbguidas vi igenom de sevärdheter som finns i Stockholm.
Journalisten Dessie Larsson får ett vykort till redaktionen med texten: ”To be or not to be in Stockholm, that is the question. We’ll be in touch.” Hon har, som flera andra journalister i Europa, blivit utvald av en eller flera mördare som härjar runt och dödar unga par på semester. Dessie dras in i en mordutredning som vandrat från det ena landet till det andra och nu nått Sverige. Den polis som insett sambandet mellan de olika länderna är Jacob Kanon vars dotter är en av de mördade i Italien.
Vi mixar en lite för cool amerikansk skit-i-alla-andra-polis, en skopa svensk byråkrati, en liten skvätt homosexualitet och en stor gnutta kulturgalenskap och vips, så har vi en lättläst, förutsägbara deckare.
Jag tror jag nöjer mig med det.

…ty den ska handla om hur David bröt mot det främsta budet bland människorna och gjorde flera personer olyckliga för resten av deras liv.

David har begått det värsta brott man kan göra. Han har haft ihjäl två människor och som följd hamnat i fängelse på livstid. Under hans vistelse i fängelset kommer ett av hans tre barn, Kasper på besök, vid flera tillfällen och vi får lära känna David och hans historia just på grund av hans kärlek till Kasper.
Vi får träffa David redan som barn då han får äran att följa med sin far, bonden Henrik, när han i sitt extraknäck reser runt i nejden för att sälja Singer symaskiner. Ranelid visar upp stora kontraster mellan överklass och medelklass och trots den stolthet David känner över sin pappa genomsyras den här delen av berättelsen av sorgsna detaljer som David bär med sig i hela sitt liv. Det är under dessa resor som David får ta del av en värld som inte ens vuxna hanterar. Nämligen kärlekens värld.

Ranelid skriver om människans godhet och hur viktig den är:
”…den här berättelsen skyr och undviker inte de viktiga och stora orden såsom kärlek, glädje, sorg, lidande, passion och skuld.” Ranelid har helt rätt i att godhet är viktigt och att vi egentligen inte kan få nog av godhet i dagens värld men att försöka övertala läsaren eller gnugga in det genom att säga det flera gånger får mig att känna mig lurad. Lurad också för att jag föreställde mig att Ranelid i sitt författarskap hade tid för eftertanke och därmed kunde välja sina ord. Eller rättare sagt, välja färre ord och inte skriva så som han talar. Nu tar det evinnerliga ordbajsandet aldrig slut. Ranelid närmar sig sakta epicentrum av bokens berättelse. Med en indikation här och en antydan där närmar vi oss anledningen till hur och varför David hamnade i fängelset. Titeln på boken är ett utmärkt exempel på detta… Men som sagt, under vägen dit är det maraton i upprepningar.

David gifter sig i unga år med Anna, hans livs stora kärlek. De lever tillsammans i flera år innan de till slut får barn.
David har en matematisk hjärna och arbetar under större delen av berättelsen på Öresundsbron som byggnadsingenjör. Han har under hela sitt liv haft problem med stavning, läsning och allt som har med språk och bokstäver att göra. Under sin vistelse i fängelset lär han sig ta del av orden och hur de tillsammans bildar den svenska meningsbyggnaden och för att få sin berättelse nedskriven tar han hjälp av ”författaren”.
Redan från början är författaren närvarande. Det är nästan som om Ranelid själv inte förstår att vi läsare inser vem som har skrivit boken. Han vill vara en del av historien vilket gör att vi abrupt kastas mellan en dokumentärkänsla och en fiktiv berättelse.

Det är författarens uppgift och kall att inte rädas och sky mördare, tyranner och envåldshärskare. Deras ord måste omfatta även galningar, tiggare och bortstötta människor. Om de inte skriver om dessa varelser, så glöms de bort och det blir som om de aldrig existerat.

Om det blir fler Ranelid-böcker för min del vet jag inte. Jag kommer i framtiden att föredra att lyssna på honom. Det känns mer äkta.

…och förresten. David begick det värsta brott man kan göra – trots kärlekens och godhetens närvaro.

Jag har avslutat min första bok av Anne Holt där huvudpersonen inte längre heter Hanne Wilhelmsen. Visserligen dyker hon upp snabbt i boken ändå men numera skriver Holt om kriminalkommissarie Yngvar Stubö och hans käresta kriminologen Inger Johanne Vik. Detta är den fjärde boken om paret och Holt guidar oss igenom huvudpersonernas liv utan att verka upprepande för de trogna läsarna eller otydliga för oss nya.

Vi kommer direkt in i Inger Johanne och Yngvars liv när den äldsta dottern Kristiane vandrar ut från hotell Continental i Oslo i bara nattlinnet. Det är vinter, klockan närmar sig midnatt och Kristiane är sekunder från att bli överkörd av en spårvagn. Om det inte varit för den okända mannen som räddar henne i sista stund.

Inte långt därefter hittas ett lik i Oslofjorden och efter ett tag får man veta att en biskop mördats på julafton i Bergen.
Vi har nu fått med oss upptrappningen till en historia där organiserad brottslighet blandas med personliga tragedier som får värre konsekvenser än man kan tänka sig.

Bokens handling kulminerar när Inger Johanne träffar sin amerikanska väninna Karen som arbetar i underrättelseverksamheter mot hatorganisationer. Det är här vi får veta mer om gruppen 25′ers, en organisation som bland annat livnär sig på att förinta homosexuella. Nu har de kommit till Norge för att utöva sitt kall.

Holt är en mästare på personbeskrivningar och det är en fröjd att läsa om alla karaktärer som figurerar i handlingen. Hon inleder dock med att låta oss på kort stund stifta snabba och intensiva nya bekantskaper. Detta gör att det blir lite smått rörigt och för mig som ovan Stubö/Vik-läsare är det väldigt många personer inblandade i början. Men trots att Holt bara skrapar på ytan på alla dessa människors liv håller hon mig flytande hela vägen till slutet där jag plötsligt drunknar i aha-upplevelser.
Dialogen är rapp och finurlig och Holts humor är befriande enkel.

-Vi har hittat en jävligt tjock bunt med hatbrev, sa Sigmund.
-Är du kvar i Bergen?
-Ja. I ett kassaskåp på biskopens tjänsterum.
-Är du i ett kassaskåp på biskopens tjänsterum?
-Lägg av. Breven.

De flesta böcker i den här genren brukar hålla mig sysselsatt en stund för att sedan försvinna in i de glömda böckernas värld. Inte den här. Ja, den må vara enkel och det finns många billiga författarknep i boken som jag väljer att ignorera. Det är en lättläst deckare och Anne Holt har enligt min mening skrivit en riktigt bra bok. Jag ser fram emot att lära känna paret Stubö/Vik i de redan skrivna böckerna men även i många efterföljande.

Syskonen Anni och Sami växer upp i Sverige i en familj med finsk invandrarbakgrund. Här flödar alkoholen och livet är minst sagt enkelt.
Sami protesterar så som ett barn och senare en ungdom kan genom att helt enkelt störa vardagen; gunga på stolen, flytta på mjölkpaketet, inte dyka upp där man ska, spela för högt osv. Anni bet på naglarna.
Lärarna slog Sami och pappan slog Sami. Ingen såg genom den yta som Anni såg när hon såg sin älskade bror till slut bli misshandlad av samhället. Observationsklass. Med hjälpmedel som aggression, bristande koncentration och dålig ordning gick livet nedför för Sami. Anni tuggade på naglarna.

Minns du, jag ringde dig och grät. Snälla Sami. Förstår du inte Sami. Sami du måste. Du sa, ta det lugnt syrran, var inte så hispig, jag har killarna varje helg, då tar jag aldrig något. Men en gång satt du uppe hela natten uppkrupen i sängen med en sabel, beredd att döda dem som jagade dig, sa jag. Sami, minns du inte dina farliga fantasifoster.

Anni älskar Sami. Men hon kan inte hindra hans oroliga själ från att så småningom låta drogerna ta över hans liv. Hon står utanför och ser när observationsklassen förvandlas till anstalt och vårdhem.

Boken är en hyllning till syskonkärlek lika mycket som den är en sågning av det samhälle som ska hjälpa, inte stjälpa.
Susanna Alakoski hittar Annis tankar och agerande med fingertoppskänsla. Hennes korta och snabba språk beskriver Annis raska övergångar från att ena stunden älska till att lika snabbt hata sin bror och det är när Alakoski beskriver motstridigheterna i Annis huvud som hon är som bäst. Att låta Annis hjärna prata när förnuftigheten kommer fram är genialiskt. Hjärtat tar dock överhanden och Anni kan inte dölja kärleken till sin bror.

Är den bra då? Ja, för att hon översätter händelserna till ett språk som gör det verkligt. Däremot tycker jag att den upprepar sig lite väl mycket och stundtals blir den rent av tjatig. Ämnet är dock så rörande och lämnar ingen oberörd så jag tycker ändå att alla borde läsa boken.

För Herta Müller är språket livet. Eller är det kanske livet som är språket? I hennes värld skapas nya ord istället för de som på grund av den kontrollerande kommunismen i Rumänien inte får uttalas. Hennes två språk rumänska och tyska jämförs, dissekeras och tänjs på gränsen till fanatism.
Men det är få förunnat att kunna vrida på ord så att de anpassas och blir mer användarvänliga i det sammanhang de är tänkta att verka. Herta Müller är verkligen en mästare på att leka med språket och att utnyttja varje ord och betydelse till sin spets. Hon söker tröst i ordens makt när hennes liv kräver det, vilket är en del av hennes sätt att bearbeta sitt dramatiska liv.

Jag har inte läst tidigare böcker av Müller men hela boken känns som en sammanfattning eller kanske en förlängning av tidigare alster och då framför allt Hjärtedjur. Exempelvis är just ordet Hjärtedjur ett substitut för Kungen som ännu inte växt fram. Ordet symboliserar de makthavande som ståtligt fängslar och avrättar. Kungen bugar och dödar.

Boken beskriver delar av Müllers liv och flykt från Ceausescus Rumänien i en tid där hennes tyskspråkiga minoritet inte längre var välkommen. Kampen mot yttrandefrihet är stor och i hennes kritik mot regimen förbjuds hennes alster i hemlandet. Hon flyr till Tyskland där hon bor idag.

Två gånger köpte jag blommor i samma affär. Expediten, en kvinna omkring de femtio, kom ihåg mig från den ena gången till den andra. Som belöning för att jag kom tillbaka, sökte hon ut de vackraste lejongapen ur hinken, tvekade en aning och frågade: ”Vilken landsmaninna är ni, är ni fransyska?” Eftersom jag inte gillar ordet landsmaninna, tvekade även jag och en tystnad blev hängande mellan oss innan jag sade: ”Nej, jag kommer från Rumänien.” Hon sade: ”Ja, men det gör ju inget”, och log som om hon plötsligt hade fått tandvärk.

Jag kommer på mig själv med att falla bort när jag läser och får hoppa tillbaka för att läsa igen. Inte bara för att jag faktiskt tycker att vissa delar är tråkiga men även för att förstå innebörden av vad hon skriver. För trots att jag blir fascinerad över hennes språkbegåvning är händelserna i boken lite väl invecklade i beskrivningen. När jag egentligen vill läsa mer om Herta Müller och hennes liv drunknar det i ingående beskrivningar och metaforer som antagligen passar en Nobelpristagare.
Jag kan kalla mig lite kulturell för en stund men det är ingen bok som kommer ligga kvar särskilt länge i mitt minne.
Jag vill avsluta med att ge en stor eloge till översättaren Karin Löfdahl som måste ha en strålande kunskap i det tyska språket och sättet att uttrycka sig.

Barndomsvännerna Erik och Lotta bestämmer sig för att lämna Sverige och vardagslivet och åker på semester tillsammans. Efter en del, inte så ihärdiga protester, accepterar Lotta Eriks val av destination och det bär av till Island som Erik länge sett fram emot att besöka.
Med hjälp av en fransk guidebok i en Toyota Yaris som troligen har sommardäck och en överkonsumtion av Mars-choklad blir vi lotsade igenom Islands tuffa landskap från den ena fiskebyn till den andra. Fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Det tar aldrig slut och allt är likadant. Läs bara det här:

Den lilla byn Breiddalsvik var platsen där berg och hav nästan fick mötas – bergen såg ut att rinna rakt ner i vattnet – och här lämnade vi ettan för första gången och svängde rakt norrut på väg 96. Det kändes som att vi kunde köra in i snö när som helst nu. Precis norr om Breiddalsvik bodde inga människor, det var för smalt till och med för en islänning att gripa tag.

..and on it goes.. Tillsammans med dessa oändliga beskrivningar av Islands landskap får vi också stifta bekantskap med Erik och Lotta. Upprepningarna är lika många här. Lotta kan inte sluta tjata om sitt nyligen avslutade förhållande med Mats och hennes påtagligt irriterande behov av uppmärksamhet gör henne allt annat än sympatisk. Erik är den tysta vännen som utan flickvän, eller andra vänner heller för den delen, lyssnar på Lotta, retar sig på Lotta och rättar sig efter Lotta.

Vi körde under tystnad. Lotta hade försökt läsa en bok, men nu var det för mörkt och hon satt och tryckte på mobilen i stället. ”Jävla högstadieunge”, tänkte jag. ”Lägg bort den där jäveln någon gång.” Jag kände mina käkar knipas ihop och försökte tänka på något annat. Precis innan vi svängde av hade hon pratat om Mats igen…

Att den ytliga Lotta och ensamma Erik behöver varandras sällskap emellanåt är inte så svårt att förstå men när de för hundrade gången ansträngt sjunger på ”Everything counts” med Depeche Mode är jag så trött på båda två och deras omaka vänskap att jag bara vill avsluta boken och gå vidare.
Är du intresserad av Islands värld genom ett bilfönster så är den här boken för dig. Om inte, köp en riktig guidebok om Island istället.

Det händer här är Henrik Bromanders debut inom skönlitteratur. Vi får ta del av fyra berättelser om fyra ungdomar på fyra platser i fyra till synes helt olika liv. De har dock alla en sak gemensamt och det är den ensamhet som ungdomar kan uppleva på grund av utanförskap av något slag.

Första delen handlar om Jennie, en tonårstjej som desperat söker efter sig själv och sin skrivarglädje. Hon förälskar sig i ”fel” kille och tror att sex är det medel som får alla att tycka om henne. Vändningen i Jennies liv kommer när hennes pappa anmäler henne på ett popkollo i Hultsfred som arrangeras av Marit Bergman för unga tjejer som sysslar med musik.
Den här delen tycker jag inte om alls. Jag höll på att lägga ned boken innan jag knappt börjat. Bromander byter alla ”och” mot ett ”&” för att få ett mer ”tonårsflyt” i berättelsen och det funkar inte alls. Det känns som om man läser både på in- och utandning och det blir bara hackigt. Jag känner att jag då och då får börja om för att få en känsla av hur meningarna hänger ihop.

I andra delen får vi träffa Thomas, en utstött och mobbad kille som på något sätt förlikat sig med tanken om att livet ska vara just så här pissigt. Det går inte en dag utan att han blir trakasserad, inte bara av klasskamraterna utan även av lärarna. Han har för länge sedan tappat tron på att få vara en del av barnens värld. När Thomas följer med sina, givetvis pinsamma, föräldrar till Lanzarote träffar han den kriminella Petri som visar honom en helt annan värld. Thomas får vara med om inbrott, sex med en prostituerad och knivhot.
Även här har Bromander inkluderat sex och den här gången på vägen mot Thomas förbättrade självkänsla.

Del tre handlar om Amanda från överklassen i Örgryte, Göteborg. Hon är kreatör och konstnär till sin mammas stora förtret som i sin överklass inte alls tycker att det passar sig. Hennes mamma gör en stor grej av att Amanda är minst värd av sina tre döttrar och behandlar henne därefter.
Amanda får efter många konfrontationer med sin mamma flytta till New York där hennes pappa bor på veckorna.
Den här delen tycker jag inte handlar om någonting. Det finns givetvis en sensmoral även här men den här gången har jag svårare att känna sympati trots att Amandas mamma egentligen aldrig borde fött henne. Berättelsen sätter inte direkt några avtryck och det är denna jag har svårast att komma ihåg.
…och ja, sex är med även denna gång.

I sista delen möter vi Robert. En kille som tröttnat på vardagen hemma i Karlskrona och åker till Thailand för att träna thaiboxning. Han träffar Lai, en prostituerad kvinna – f.d.man – som han inleder ett förhållande med.
Här håller inte Bromander igen på någonting och vi får följa blodiga matcher och ingående sexscener utan några som helst hämningar. Språket är rått och direkt.
Slutet är väldigt överraskande och dyker upp lika direkt som resten av berättelsen.

Vi får bara ana att vissa händelser i dessa böcker för något gott med sig då alla berättelser avslutas abrupt och lämnar läsaren med sina egna reflektioner. I vissa fall skulle jag önska att jag fick läsa lite mer för allt blir lite ytligt när man inte lär känna huvudpersonerna mer. Som att läsa fyra noveller vilket kanske är Bromanders syfte.
Men han skriver bra och språket ändrar sig efter den typ av person vi får följa. Ibland verkar det dock som om Bromanders sexfantasier tar överhand och det blir lite väl beskrivande, även om man läser det med en skräckblandad förtjusning…
För att fånga ytterligare några läsare hade jag inte valt att lägga berättelsen om Jennie först då den är mest riktad och svårast att läsa.
Som sagt skulle jag önska att det fanns mer att läsa om t.ex. Thomas så kanske det är början till en ny bok?