bokbloggen.com

För Herta Müller är språket livet. Eller är det kanske livet som är språket? I hennes värld skapas nya ord istället för de som på grund av den kontrollerande kommunismen i Rumänien inte får uttalas. Hennes två språk rumänska och tyska jämförs, dissekeras och tänjs på gränsen till fanatism.
Men det är få förunnat att kunna vrida på ord så att de anpassas och blir mer användarvänliga i det sammanhang de är tänkta att verka. Herta Müller är verkligen en mästare på att leka med språket och att utnyttja varje ord och betydelse till sin spets. Hon söker tröst i ordens makt när hennes liv kräver det, vilket är en del av hennes sätt att bearbeta sitt dramatiska liv.

Jag har inte läst tidigare böcker av Müller men hela boken känns som en sammanfattning eller kanske en förlängning av tidigare alster och då framför allt Hjärtedjur. Exempelvis är just ordet Hjärtedjur ett substitut för Kungen som ännu inte växt fram. Ordet symboliserar de makthavande som ståtligt fängslar och avrättar. Kungen bugar och dödar.

Boken beskriver delar av Müllers liv och flykt från Ceausescus Rumänien i en tid där hennes tyskspråkiga minoritet inte längre var välkommen. Kampen mot yttrandefrihet är stor och i hennes kritik mot regimen förbjuds hennes alster i hemlandet. Hon flyr till Tyskland där hon bor idag.

Två gånger köpte jag blommor i samma affär. Expediten, en kvinna omkring de femtio, kom ihåg mig från den ena gången till den andra. Som belöning för att jag kom tillbaka, sökte hon ut de vackraste lejongapen ur hinken, tvekade en aning och frågade: ”Vilken landsmaninna är ni, är ni fransyska?” Eftersom jag inte gillar ordet landsmaninna, tvekade även jag och en tystnad blev hängande mellan oss innan jag sade: ”Nej, jag kommer från Rumänien.” Hon sade: ”Ja, men det gör ju inget”, och log som om hon plötsligt hade fått tandvärk.

Jag kommer på mig själv med att falla bort när jag läser och får hoppa tillbaka för att läsa igen. Inte bara för att jag faktiskt tycker att vissa delar är tråkiga men även för att förstå innebörden av vad hon skriver. För trots att jag blir fascinerad över hennes språkbegåvning är händelserna i boken lite väl invecklade i beskrivningen. När jag egentligen vill läsa mer om Herta Müller och hennes liv drunknar det i ingående beskrivningar och metaforer som antagligen passar en Nobelpristagare.
Jag kan kalla mig lite kulturell för en stund men det är ingen bok som kommer ligga kvar särskilt länge i mitt minne.
Jag vill avsluta med att ge en stor eloge till översättaren Karin Löfdahl som måste ha en strålande kunskap i det tyska språket och sättet att uttrycka sig.

Barndomsvännerna Erik och Lotta bestämmer sig för att lämna Sverige och vardagslivet och åker på semester tillsammans. Efter en del, inte så ihärdiga protester, accepterar Lotta Eriks val av destination och det bär av till Island som Erik länge sett fram emot att besöka.
Med hjälp av en fransk guidebok i en Toyota Yaris som troligen har sommardäck och en överkonsumtion av Mars-choklad blir vi lotsade igenom Islands tuffa landskap från den ena fiskebyn till den andra. Fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Det tar aldrig slut och allt är likadant. Läs bara det här:

Den lilla byn Breiddalsvik var platsen där berg och hav nästan fick mötas – bergen såg ut att rinna rakt ner i vattnet – och här lämnade vi ettan för första gången och svängde rakt norrut på väg 96. Det kändes som att vi kunde köra in i snö när som helst nu. Precis norr om Breiddalsvik bodde inga människor, det var för smalt till och med för en islänning att gripa tag.

..and on it goes.. Tillsammans med dessa oändliga beskrivningar av Islands landskap får vi också stifta bekantskap med Erik och Lotta. Upprepningarna är lika många här. Lotta kan inte sluta tjata om sitt nyligen avslutade förhållande med Mats och hennes påtagligt irriterande behov av uppmärksamhet gör henne allt annat än sympatisk. Erik är den tysta vännen som utan flickvän, eller andra vänner heller för den delen, lyssnar på Lotta, retar sig på Lotta och rättar sig efter Lotta.

Vi körde under tystnad. Lotta hade försökt läsa en bok, men nu var det för mörkt och hon satt och tryckte på mobilen i stället. ”Jävla högstadieunge”, tänkte jag. ”Lägg bort den där jäveln någon gång.” Jag kände mina käkar knipas ihop och försökte tänka på något annat. Precis innan vi svängde av hade hon pratat om Mats igen…

Att den ytliga Lotta och ensamma Erik behöver varandras sällskap emellanåt är inte så svårt att förstå men när de för hundrade gången ansträngt sjunger på ”Everything counts” med Depeche Mode är jag så trött på båda två och deras omaka vänskap att jag bara vill avsluta boken och gå vidare.
Är du intresserad av Islands värld genom ett bilfönster så är den här boken för dig. Om inte, köp en riktig guidebok om Island istället.

Det händer här är Henrik Bromanders debut inom skönlitteratur. Vi får ta del av fyra berättelser om fyra ungdomar på fyra platser i fyra till synes helt olika liv. De har dock alla en sak gemensamt och det är den ensamhet som ungdomar kan uppleva på grund av utanförskap av något slag.

Första delen handlar om Jennie, en tonårstjej som desperat söker efter sig själv och sin skrivarglädje. Hon förälskar sig i ”fel” kille och tror att sex är det medel som får alla att tycka om henne. Vändningen i Jennies liv kommer när hennes pappa anmäler henne på ett popkollo i Hultsfred som arrangeras av Marit Bergman för unga tjejer som sysslar med musik.
Den här delen tycker jag inte om alls. Jag höll på att lägga ned boken innan jag knappt börjat. Bromander byter alla ”och” mot ett ”&” för att få ett mer ”tonårsflyt” i berättelsen och det funkar inte alls. Det känns som om man läser både på in- och utandning och det blir bara hackigt. Jag känner att jag då och då får börja om för att få en känsla av hur meningarna hänger ihop.

I andra delen får vi träffa Thomas, en utstött och mobbad kille som på något sätt förlikat sig med tanken om att livet ska vara just så här pissigt. Det går inte en dag utan att han blir trakasserad, inte bara av klasskamraterna utan även av lärarna. Han har för länge sedan tappat tron på att få vara en del av barnens värld. När Thomas följer med sina, givetvis pinsamma, föräldrar till Lanzarote träffar han den kriminella Petri som visar honom en helt annan värld. Thomas får vara med om inbrott, sex med en prostituerad och knivhot.
Även här har Bromander inkluderat sex och den här gången på vägen mot Thomas förbättrade självkänsla.

Del tre handlar om Amanda från överklassen i Örgryte, Göteborg. Hon är kreatör och konstnär till sin mammas stora förtret som i sin överklass inte alls tycker att det passar sig. Hennes mamma gör en stor grej av att Amanda är minst värd av sina tre döttrar och behandlar henne därefter.
Amanda får efter många konfrontationer med sin mamma flytta till New York där hennes pappa bor på veckorna.
Den här delen tycker jag inte handlar om någonting. Det finns givetvis en sensmoral även här men den här gången har jag svårare att känna sympati trots att Amandas mamma egentligen aldrig borde fött henne. Berättelsen sätter inte direkt några avtryck och det är denna jag har svårast att komma ihåg.
…och ja, sex är med även denna gång.

I sista delen möter vi Robert. En kille som tröttnat på vardagen hemma i Karlskrona och åker till Thailand för att träna thaiboxning. Han träffar Lai, en prostituerad kvinna – f.d.man – som han inleder ett förhållande med.
Här håller inte Bromander igen på någonting och vi får följa blodiga matcher och ingående sexscener utan några som helst hämningar. Språket är rått och direkt.
Slutet är väldigt överraskande och dyker upp lika direkt som resten av berättelsen.

Vi får bara ana att vissa händelser i dessa böcker för något gott med sig då alla berättelser avslutas abrupt och lämnar läsaren med sina egna reflektioner. I vissa fall skulle jag önska att jag fick läsa lite mer för allt blir lite ytligt när man inte lär känna huvudpersonerna mer. Som att läsa fyra noveller vilket kanske är Bromanders syfte.
Men han skriver bra och språket ändrar sig efter den typ av person vi får följa. Ibland verkar det dock som om Bromanders sexfantasier tar överhand och det blir lite väl beskrivande, även om man läser det med en skräckblandad förtjusning…
För att fånga ytterligare några läsare hade jag inte valt att lägga berättelsen om Jennie först då den är mest riktad och svårast att läsa.
Som sagt skulle jag önska att det fanns mer att läsa om t.ex. Thomas så kanske det är början till en ny bok?

Vem tycker inte om Mma Ramotswe och hennes bravader på Damernas Detektivområde? Alexander McCall Smith har nu skrivit tio böcker om henne och hennes vänner. Nio är till dags datum översatta till svenska och filmerna går för tillfället på SVT.

För mig har turen kommit till bok nummer åtta där Mma Ramotswe bland annat får hantera ett fall om oförklarliga dödsfall på sjukhus som alla inträffar på samma veckodag och tid. Det dyker också upp en och annan otrogen man…
Den här gången får hon även ta sig an sin gode make, bilmekanikern J.L.B. Matekoni, som har tröttnat på sina bilar och också vill lösa mystiska fall som sin fru.
I tillägg till detta bestämmer sig Mma Ramotswes sekreterare Mma Makutsi för att nu gå vidare och börjar leta efter nya jobb.

Om jag kan reparera en bil, intalade mr J.L.B. Matekoni sig själv, så kan jag göra en så enkel sak som att ta reda på ifall en man träffar en kvinna. Men nu när det blivit dags att inleda utredningen var han ändå iNär alla dessa problem och händelser nått sin upplösning är Mma Ramotswe fortfarande en traditionellt byggd kvinna som dricker sitt rooiboste i sitt älskade Botswana.nte säker på att det skulle bli så okomplicerat som han hade föreställt sig. Han kunde ha bett Mma Ramotswe om råd, men hon var helt upptagen av konsekvenserna av Mma Makutsis avgång.

För dig som aldrig läst någon av böckerna säger jag bara: Grattis! Du har några sköna stunder med små suspekta leenden på läpparna att vänta. Mma Ramotswe kommer med hög mysfaktor och finurliga historier. Till detta en språklig enkelhet som smidigt serverar känslan av Afrika.
Mma Ramotswe tycker inte om att man pratar om Afrika och Botswana med samma innebörd men vad kan man som ovetande nordeuropé göra?

Ett tips om du tänkt börja läsa böckerna. Börja med bok nummer ett - Damernas Detektivbyrå.

Länskriminalchef, justitieminister, brottsmåladvokat, generaldirektör…

Det är inte direkt förvånande att Bodström skriver en bok som radar upp den ena titeln efter den andra från den politiska arenan och det svenska rättssamhället. Det är ju hans expertområde. Jag hade inga förväntningar på boken när jag började läsa men ganska snart började historien att fånga mitt intresse. Kanske beror det just på att det är Bodström som skrivit?

I korta drag handlar boken om att Miros kusin Vlado blir knivhuggen och mördad på Österåkeranstalten. Miro är säker på att han står på tur och ber sin advokat om hjälp att få ut honom från fängelset.
Samtidigt är länskriminalchef Christian Pedersen fast besluten att sätta dit Vlados mördare, med eller utan lagliga medel. När han lyckas med konstverket att hitta två misstänkta är det deras advokat Mattias Berglund som i sitt arbete kommer över polisernas högst tvivelaktiga metoder. Dessa metoder ligger till grund för justitieminister Gerd Lundins fortsatta framtid i regeringen.
Gerd är en osympatisk och okunnig person som inte hade klarat sig en minut utan sin pressekreterare Petra.
Som läsare känner man inte någon som helst sympati för henne trots hennes ibland något oturliga politiska framfart. Man kan heller inte låta bli att undra vilka personer Bodström såg framför sig när han skapade dessa karaktärer. Han tar sig i alla fall friheten att nämna sig själv från sin tid som justitieminister.

”Det kan vi kanske utnyttja”, sa Petra stillsamt.
”Vad menar du?” frågade Gerd.
Hon ställde ner flaskan på bordet med en duns.
”Det är du eller han. Finns inget värre än att vara på fel plats när saker händer.”
Gerd såg lite lättad ut för första gången på länge.
”Tänk på Bodström och Göteborgskravallerna”, fortsatte Petra.
”Sämsta presskonferensen genom tiderna just för att han var på fel plats och hade noll koll.”

Boken innehåller allt som en svensk politisk thriller ”ska”; mord, intriger, otrohet och Bodström har även adderat ett av sina egna stora intressen i periferin – fotboll.
Oavsett åsikter om Bodström och hans politik så tycker jag att han har lyckats få ihop en helt okej bok. Trots att historien är lite tunn och slutet lite väl forcerat så funkar det. Jag hade inga problem att plocka upp boken för att läsa ännu några kapitel om Rosenbad och dess skådespel. Någon gång i framtiden kommer jag även att krypa upp i soffan med Bodströms andra bok, Idealisten.

Bengt Ohlsson fick 2004 August-priset för sin bok Gregorius och den står fortfarande och väntar på mig i bokhyllan. Även denna gång blir den bortprioriterad när valet i stället föll på boken Syster av samma författare.

Marjories tonåriga storasyster Miriam försvinner spårlöst och kvar är Marjorie med sina två föräldrar som ger sig in i kampen om att hitta Miriam. Under denna tid finns det inget utrymme för Marjorie. Hon får flytta in hos sin faster Ilse ett tag, en familjemedlem som hon inte har träffat på länge. Ilse är bra på att berätta historier, sanna eller påhittade, och det är i dessa berättelser som Ilse och Marjorie kommer varandra närmare.

Marjorie och Ilse satt på kökstrappan. Marjorie hade borstat trappstegen rena från tallbarr och grässtrån. Hon borstade försiktigt med fingertopparna. När hon var färdig med ett trappsteg flyttade hon ner till nästa. Hon hade bara ett trappsteg kvar.
Ilse satt kvar på det översta. Tystnaden efter hennes berättelse var kall och plötslig, som om hon hade gått i moln där uppe.
Marjorie ville inte vända sig om. Då skulle hon vara tvungen att börja låtsas. Låtsas att berättelsen runnit av henne. Att den inte betydde något särskilt.

Marjorie är ett barn som pendlar mellan att vara en utstuderad vuxen och ett naivt barn. Läsaren får bekanta sig med en Marjorie som ena stunden är glad över att den allvarsamma systern är försvunnen, och lämnar mera plats åt Marjorie, och den andra stunden är väldigt imponerad över Miriams sätt att hantera vuxenvärlden, oberört och moget. Precis så som syskonkärlek brukar yttra sig, med en avundsjuka hängande över axlarna.

Språkligt är Bengt Ohlsson ett geni. Han hoppar mellan Ilses berättelser och Marjories nutid på ett genialt sätt. Trots att han byter, utan någon som helst förvarning i form av kapitel eller årtal, är man som läsare helt beredd på skiftet. Hans beskrivningar av ett barns betraktelser av vuxenvärlden är både fängslande och skrämmande korrekta. Men för att vara en bok där man kommer huvudpersonen väldigt nära genom dennes tankar och funderingar är det en väldigt ytlig bok, och den verkar bara skrapa på ytan på en djupare avgrund. Man får en känsla av att något avgörande kommer att inträffa när Marjories tankar svävar iväg, när Ilses historier rör vid hennes och Marjories pappas barndom eller när polisen knackar på dörren… Tyvärr gör det inte det och boken avslutas som om den aldrig påbörjats.

Det är med stor förväntan jag sitter med den 582 sidor tjocka pocketboken i handen. Jag kan nästan känna doften av spänning och intriger… Det är den nya Mankell-boken Kinesen. Många krimböcker har det blivit genom åren och således också en mängd olika krimförfattare, bra och mindre bra. Mankell tillhör dock skaran av författare som gör det bra, kanske till och med bäst. Hans bok Steget efter är en av mina absoluta favoriter.

Dagen har i alla fall kommit när det är dags att ge sig in i Mankells senaste värld. Boken börjar, i lik Mankell-anda, med en brutal händelse. Den här gången så brutal att jag börjar undra om Mankell själv börjat tröttna på bara ett simpelt mord. 19 människor blir ihjälhuggna i den lilla byn utanför Hudiksvall. Alla är grannar och alla är släkt. Bara en sån sak. Vad är oddsen? Den lokala polisen börjar nysta i saken och står som väntat helt handfallna. Trots att man drar in stora kavalleriet från Stockholm, står utredningen och trampar. Inte förrän en domare från Helsingborg vid namn Birgitta får se ett av de drabbade husen i tidningen händer det saker. Hon inser nämligen att det är hennes mors tidigare hem.

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om huvudpersonen Birgitta. Eftersom hon arbetar som domare blir det så självklart att hon ställer rätt frågor vid rätt tillfälle och att hon givetvis tänker på de små detaljerna. Inte sjutton hade jag tänkt på att fråga servitrisen om mannen som åt middag på den lokala kinarestaurangen möjligtvis hade jacka på sig när han kom? Det hade han inte…

Birgitta blir här indragen i en historia som bottnar i kommunistisk kinesisk historia från senare 1800-tal, tar oss via Mao Zedong med en mängd av hans kända citat, gör en avresa till Afrika och som sedan återvänder till Sverige igen.
Någonstans i denna tidsresa reser Birgitta till Kina på semester med sin väninna Karin. Här passar hon samtidigt på att följa upp det lilla spår hon utan resultat överlämnat till polisen i Sverige. Man kan då tycka att hon verkar osedvanligt korkad när hon blir rånad, förföljd och förhörd utan att koppla dessa händelser till morden i Sverige.

I receptionen förklarade hon att hon tappat sin plastnyckel och fick en ny. Det gick så fort att hon insåg att den redan låg färdig och väntade på henne. Kvinnan bakom disken log. Hon vet, tänkte Birgitta. Polisen har redan varit här, informerat om överfallet, förberett dem. När hon gick mot hissarna tänkte hon att hon borde vara tacksam. Istället kände hon olust. Den minskade inte när hon kom in på hotellrummet. Hon såg att någon varit där, inte bara städerskan.

Det är spännande, absolut! Jag ska också villigt erkänna att mina historiakunskaper om Kina inte sträcker sig särskilt långt vilket gör att jag emellanåt har svårt att skilja på fiction och verklighet. Ni tror säkert att det är negativt, men tvärtom! Det är här Mankell lyckas. Han lotsar oss skickligt igenom politiska konspirationer om Kina som nästa supermakt, väver ihop världen till en liten spelplan och har som vanligt bred kunskap om världshistorien. Tror jag?! Jag kommer som sagt på mig själv med att fundera på om händelserna är verkliga eller om det är ännu en snyggt berättad historia. Hur mycket ”storebror ser dig” finns i Kina? Eller är det kanske framtiden som knackar på dörren?

Som jag sade inledningsvis: Mankells bok Steget efter är en av mina favoriter och det kommer den att fortsätta vara ett tag till men Kinesen är en bok som är väl värd sin plats bland Mankells bästa böcker.