bokbloggen.com

Många är de poetiska textstroferna och de sköna musikslingorna som Peter LeMarc har släppt ifrån sig de senaste tjugo åren. I 100 sånger och sanningen bakom dem, som känns mer som ett gigantiskt skivkonvolut än memoarer, berättar LeMarc om sitt liv med musiken och allt runt omkring. Från en kaxig drömmare som försökte hävda sig i Trollhättan till rosad och folkkär artist med platinasäljande skivor. Sedan tidigare är också baksidan med LeMarcs framgångar väl belyst. Ångesten över att gå upp på en scen som drabbar honom vid några tillfällen i karriären beskrivs också och vilken betydelse det egna känslolivet har för skapandet.

LeMarc är en känslosam artist med full koll på musikens alla vrår, vilket han också gärna delar med sig. Inspiration och ackord kommer från många olika håll och som ”vanlig” musikintresserad blir det många referenser som inte säger mig så mycket. Han är också en tänkande och reflekterande person och influenserna är inte enbart musikaliska. Ibland blir det nästan psykoanalytiskt när låtars uppkomst och innebörd ska förklaras:

”Brudbuketten” är en betraktelse, kanske en allegori, över slumpen och den fria viljan. På sätt och vis en existentialistisk sångtext, om jag får vara så pretentiös. Jean-Paul Sartre menade att vi är dömda till frihet, men också ansvariga för våra val. Det är ångesten och ansvaret som får människor att ta avstånd från denna frihet. I textens dröm möter jag mej själv som det barn jag en gång var och kanske fortfarande är. Slutorden beskriver den rädsla jag kan känna över att överhuvudtaget finnas till.

Peter LeMarc är en fantastisk textförfattare och parat med hans intellektuella stil så blir läsningen av 100 sånger… intressant. Den som är ett LeMarc-fan ska naturligtvis ha denna bok, men man ska också veta att ganska mycket av de knappt 200 sidorna består av låttexter och bilder. Någon heltäckande biografi över hans liv får man inte och det är nog inte heller författarens avsikt. Som avslutning en personlig favoritvers från låten ”Drivved”:

Det finns två sorters människor här i världen
Dom som får stjärnhimlen när dom begär den
Och som med självklarhet tar för sig var dag
Så finns det som får slåss för varje andetag
Åh lille konstnär, min känsliga själ
Du vill få världen att skratta
Men den har dig ihjäl
Ett spel med märkta kort
Ett spel du aldrig kan vinna
Och denna sällsamma längtan är allt du ska finna

Det börjar på en numera känd internatskola, Solbacka. Jan Guillou skulle bli jurist eller författare och ge igen på sina gamla plågoandar. Han lyckades också med det fast som journalist, vilket blev ett yrke han mer eller mindre påtvingades. Därefter rullas en fascinerande levnadsberättelse upp. IB-affären ägnas med rätta mycket utrymme eftersom det är en historia som innehåller så mycket av det som journalistiken handlar om; yttrandefrihet, censur, källskydd, grävande reportage m.m. Boken handlar inte så mycket om Hamilton och Arn som man kanske förväntar sig då dessa böcker är bland de mest lästa i Sverige.

Alla har en åsikt om Jan Guillou, inte minst han själv. Det sista blir väldigt tydligt i hans berättelse om sitt skrivande liv. Hans egna reflektioner och omdömen om sina olika insatser som journalist och författare lyfter denna historiebeskrivning till att blir så intressanta som memoarer kan vara. Guillou kan uppfattas som en ganska arrogant person och den sidan av självhävdelse visar han upp även här. Men det som också blir tydligt är den emellanåt ganska hänsynslösa självkritik som bedrivs. Samtidigt är det inte svårt att förstå dem, t.ex. Peter Bratt som var med att avslöja IB, som känner sig orättvist karikerade. Charmen med memoarer är att huvudpersonen kan få stort utrymme utan filter, men den som utpekas har också svårt att få replik.

Politik har präglat socialisten Guillou, inte bara som medlem i kommunistpartiet. Hans gärningar har alltid ett politiskt syfte oavsett om det handlar om ett reportage eller skrivandet på en ny bok. Ordets makt och vanmakt blir därför också en intressant politisk skildring av samhällsklimatet, yttrandefriheten, internationella relationer m.m. Som sjuttiotalist känns det som att stiga in i en annan värld när svensk politik, både inrikes och utrikes beskrivs ur kalla krigets perspektiv. Man får en historielektion som känns riktigt påtaglig.

Samtidigt som jag påbörjar och läser Guillous memoarer slås nyheten upp i Expressen att han har haft kontakter och lämnat information till KGB. Jag kan förstå syftet med att utelämna detta i memoarerna, men samtidigt känns det lite som urvalsförfalskning då detta sker en tid innan IB och har viss relevans. Som läsare blir man fundersam till hur det står till med resten av det som nystas upp, har det utelämnats eller lagts till något mer av vikt? Guillou ska skriva ett tillägg om KGB-kontakterna och man kan väl konstatera att journalisten, författaren och kolumnisten Guillou är i högsta grad aktuell och en del två kommer det säkert finnas material till.

Jag upptäckte H. P. Lovecraft någon gång i de sena tonåren och drogs omedelbart in i hans mystiska värld av kosmisk skräck och onämnbara faror. Jag försökte mig aldrig på att formulera riktigt vad det var som berörde mig så starkt men såhär i efterhand kan jag identifiera i alla fall en av anledningarna: drivkraften i Lovecrafts noveller är så gott som alltid en gränslös kunskapstörst. Berättaren – inte sällan forskare eller student av något slag – kommer i kontakt med något som motsäger vedertagna föreställningar om världen och kan inte motstå frestelsen att undersöka fenomenet. I takt med att vi närmar oss sanningen växer den framför våra ögon, tills den slutligen har tagit sig oändliga, eviga, obeskrivliga och ojämförligt fantasieggande proportioner.

That is not dead which can eternal lie. And with strange aeons even death may die

som en central Lovecraft-vers lyder, på svenska vackert översatt till;

Den är ej död som för evigt vilar och i evigheten bryts även dödens pilar.

Lovecraft är för mig alltså de farliga kunskapernas fantasifulle profet. Michel Houellebecq lyfter fram en helt annan författare. Med citat ur brev presenterar han misantropen, reaktionären och inte minst rasisten Lovecraft. Den senare ägnas ett helt kapitel och har man någonsin tyckt sig ana tendenser i novellerna får man dem bekräftade med råge:

Jag hoppas att det blir krig till slut – men inte innan våra medvetanden helt och hållet befriats från de humanitära bojorna av den syriska vidskepelse Konstantin påbjöd. Låt oss då visa vår fysiska styrka som män och arier, låt oss genomföra en metodisk massdeportation som inte går att undkomma eller återvända ifrån.

Som beundrare av Lovecraft är dylika citat smärtsamma att läsa, inte minst då Houellebecq härleder författarens hela skräckestetik till hans rasism och därmed effektivt berövar oss möjligheten att skilja konstnären från konstverket. Houellebecq förtjänar på sätt och vis en eloge för att han vågar återge nedslående fakta utan de förskönande omskrivningar som hör lovecraftianan till. Det stora problemet är att denna information presenteras i kontexten av en villkorslös kärleksförklaring till författaren. Sida för sida blir det svårare att skilja på vems människohat vi egentligen tar del av och i slutändan känns det nästan som att Houellebecq utnyttjar Lovecraft för att få stöd i sin egen nihilistiska livsåskådning.

I sin ogenerat simplistiska svärta ter sig Houellebecq närmast pubertal. Hans text saknar den mognad och distans som hör en övertygande essä till; han problematiserar varken Lovecraft eller sin egen relation till författaren. Vi får veta att han upptäckte Lovecraft när han var 16 år och när han skriver sin essä ungefär 14 år senare är det som att åren inte spelar någon roll; vi ställs inför en depressiv tonårings nihilistiska entusiasm när han förbehållslöst hyllar sin författaridol.

Av alla de människor i världen som jag inte känner, så är Alex Schulman nog den person jag vet mest om. Jag har följt hans blogg i flera år och den är numera en av de sidor jag först går in på när jag öppnar datorn. Problemet med bloggen är att jag aldrig får nog av att läsa hans texter och veta vad som händer i hans liv. Jag läser hans krönikor i Aftonbladet och började läsa hans brors och (numera ex-)frus blogg. Därför blev jag otroligt glad när Alex började skriva på en bok om sin pappa. Jag tänkte att nu äntligen kan jag få läsa något som inte tar slut redan efter några minuter. När boken äntligen kom ut varade den verkligen längre än några minuter. Men tyvärr inte längre än en semesterdag.
 
Jag tycker att Alex skrivande blivit allt bättre de senaste åren. Han var redan bra i sina “Godmorgon”inlägg i den första bloggen. Hans krönikor blir bara finare för varje vecka. Men att skriva en bok är ju en helt annan sak, så jag var beredd på att bli besviken. Det blev jag inte. Boken övertäffade alla mina höga förväntningar. En hel bok av Alex underbara sätt att skriva och fantastiska kärlek till sin familj, och min lycka var gjord.

En av dessa gånger då jag stod och väntade på honom minns jag särskilt tydligt. Han kom nedför trappan, tittade upp och precis när han såg mig halkade han till. Han hasade ner ett trappsteg och jag kastade mig fram, sprang emot honom för att ta emot honom när han föll. Men pappa högg snabbt tag i räcket och återfick balansen. Han föll inte, det var en olycka som aldrig inträffade. Men jag var redan framme vid honom, tog tag i hans arm och frågade hur det gick. Han log mot mig, klappade mig på kinden och sa: “Det var ingen fara.” Men jag minns hur han tittade på mig, lite förundrat, vänligt och samtidigt granskande, som om han tänkte: Du behöver inte oroa dig för mig.
Jag funderade mycket på den där icke-händelsen sedan, tänkte på hur han tappade kontrollen över sin tunga kropp i trappan. En första insikt om att pappa var gammal och att han blev äldre. Att det skulle komma en tid då pappa inte klarade sig själv längre och att vi då skulle bli tvugna att byta roller med varandra, han och jag. Han kommer inte alltid att ta hand om mig. Jag kommer att få ta hand om honom.

 
Allan Schulman var 57 år då hans andra son Alex föddes. Alex märkte redan som liten att hans pappa inte orkade busa med honom så som hans kompisars pappor gjorde. Med åren blev Allan allt tröttare och det blev barnen som fick ta hand om sin pappa mer än tvärtom. När Allan var 84 år och Alex 27 gick Allan bort. Alex valde att inte bryta ihop av sorg och lät bli att tänka på sin pappa. Fem år senare gick det inte längre. Alex återvänder till torpet där familjen firat somrarna under hans barndom, och han minns allt som varit och börjar bearbeta sorgen. Detta är en bok full av kärlek, ett underbart porträtt av kärleken mellan en son och hans far. Men det finns också många roliga historier.

Jag övningskör med pappa i den blåa 245:an. Jag är arton år och vill ha körkort så fort som möjligt. Då och då skriker pappa “ÄLG” och då måste jag tvärnita. Men så byter han och skriker “MJÖLK” och pekar ut över vägen med uppspärrade ögon. Jag tvärnitar och pappa tittar på mig, skrattar och säger: “Om du ser lite mjölk på vägen behöver du inte tvärnita.” Minnet av det skrattet.

 
I Alex och hans brors Calles bloggar är det bland svårt att hänga med vad som är sant och när de bara överdriver. Ibland får man reda på sanningen långt senare, eller inte alls. Därför känns hela boken, för mig, som en barndomsminne som ibland kan vara svårt att lita på. Jag vet till exempel att Alex tog körkort bara för någon vecka sedan, ändå kör han själv till torpet i början av boken.
 Jag känner mig lite som en stalker som vet så mycket om den här familjen, och bara vill ha mer.
 
Ännu en gång har Alex lämnat mig så att jag längtar efter mer. Jag längtar redan efter nästa bok och hoppas att den blir dubbelt så lång!

När Jessica är barn flyttar hon runt mycket med sin mamma som lever ett stormigt liv med missbruk och olika män som har dåligt inflytande över familjen. Tidigt lär sig Jessica att leva med besvikelser och en dålig självkänsla. Socialtjänsten är ständigt närvarande, men kanske inte alltid till barnens bästa. Så småningom splittras syskonskaran hos olika fosterfamiljer och situationen förbättras på sätt och vis. Hela tiden får Jessica brottas med känslan av att inte riktigt höra till och kämpa mot förutfattade meningar om dottern till en missbrukande mamma. Någon gång i tonåren bestämmer hon sig för att hon inte ska gå i mammans fotspår som många förväntar sig.

Jessica Andersson är en framgångsrik och folkkär popstjärna. Tillsammans med författaren Lena Katarina Swanberg har hon skrivit historien om sitt liv. Enligt Jessica Andersson själv vill hon ta kontroll över sin egen bakgrund innan någon annan gör det. Hennes uppväxt med missbrukande föräldrar och en problematisk uppväxt har hon mörkat fram tills nu.

Boken behandlar förutom uppväxten också Jessicas framgångar som artist och svårigheterna med att kombinera karriären med familjelivet. Segern i melodifestivalen och andra händelser i hennes mer offentliga liv beskrivs utifrån hennes egna upplevelser. Det görs ofta i relation till den bakgrund hon har och till det privata livet. Många gånger känns det nästan lite väl utlämnande. Det är naturligtvis författarens val och i skildringar av detta slag kan det säkert vara svårt att inte säga hela sanningen och inget förtiga.

Syftet med boken är att berätta en egen historia och kanske ge hopp åt dem som befinner sig en liknande situation. Som sådan funkar den bra. Det är tydligt att det är en historia utifrån Jessica Anderssons egna perspektiv, vilket också uttryckligen påpekas. Ibland skulle man som läsare vilja veta lite mer om hur t.ex. socialtjänstens handläggare och fosterföräldrar ser på det som beskrivs. Det hade blivit en mer intressant bok, fast med ett syfte som hade varit ett annat. Dessutom känns det lite problematiskt ibland när andra personer i omgivningen lämnas ut, utan möjlighet att förklara eller försvara sitt handlande.

Detta är en intressant bok för sitt innehåll, med starka berättelser om händelser i Jessica Anderssons liv. Tyvärr är den inte särskilt välskriven, vilket hade varit lätt att bortse ifrån ifall den hade varit skriven enbart av Jessica själv som inte är författare i första hand. Nu finns en medförfattare som, vad jag har förstått, har skrivit boken utifrån intervjuer. Hon borde kunnat bearbetat denna intressanta livshistoria till något med mer struktur i. Det staplas händelser på varandra som ibland avslutas abrupt och man kastas vidare till nästa minne. Förutom denna reservation är det en läsvärd bok och genom att köpa den stödjer man dessutom Rädda Barnen.

År 1973 så vaknade Uruguays invånare av militärsstövlarnas ljud. Landets parlament hade upplösts, och deras land som en gång hade varit ett väl utbyggt välfärdsamhälle och demokrati hade nu blivit en regelrätt diktatur.

Den inhemska statsgerillan Tupamaros var mer eller mindre nedkämpad. Befolkningen fick se sina egna tonåringar fängslas och torteras i fängelset för deras åsikter och medlemskap i Tupamaros. Nästan alla i landet fick se hur deras liv förändrades och en av dem var Ana Luisa Valdés.

Ana Luisa Valdés fängslades av diktaturen på grund av sina åsikter, och sitt medlemskap hos Tupamaros. I boken så berättar hon om hur hon och hennes medfångar blev torterade, hur deras rutiner kunde ändras stup i kvarten, eller hur de blev kastade i isoleringscell där de inte fick vara stilla utan var tvungna att gå runt i rummet. Hon berättar även om hur det var för hennes föräldrar och släkt, hur de gick från att vara överklass och snobbar - till att ha ett barn i fängelse som de var tvungna att tvätta och lämna mat åt.

Även fast boken i sig har en story som är spännande och intressant, och självklart är något som måste berättas. Man ska aldrig glömma bort sånt här, det får inte glömmas bort. Men även fast det har en bra story så faller boken platt, den är så fruktansvärt tråkig och man lider varje blad man läser. Man lider inte för att man tycker hemskt synd om dem, utan för att boken är så tråkig. (Självklart är det synd om dem, men jag hoppas ni förstår hur jag menar ändå)

Om man vill läsa en bok om när Uruguays parlament föll 1973, och hur det var för fångarna så läs denna bok. Annars så kan du lika gärna stå över och läsa en bättre bok….

Kleopatra VII regerade över det ptolemeiska riket i Egypten strax innan Jesu födelse. Hon är en av de allra mest kända historiska personerna och ändå vet man egentligen inte så mycket om henne. Förstahandskällorna till drottning Kleopatra är få och det kan ibland vara lite frustrerande att läsa en biografi utifrån de förutsättningarna. ”Men hur var det egentligen” funderar man ofta när olika utsagor, förklaringar och tolkningar presenteras som skulle kunna beskriva en händelse för drygt 2000 år sedan.

Den som förväntar sig en komplett biografi över Kleopatras liv blir besviken om man läser denna bok av den enkla anledningen att det inte går att skriva en sådan. Av hennes barndom finns nästan inga säkra fakta alls och det vi vet om resten av hennes liv har framför allt nedtecknats av romerska politiker och historiker, dvs. många av de som såg henne som Roms fiende. Mycket av boken handlar också om romerska rikets historia snarare än om huvudpersonen. Julius Caesars maktövertagande och maktkampen mellan Octavianus och Marcus Antonius är utförligt beskrivna och det är verkligen inte ovidkommande eftersom Kleopatra är en central gestalt i dessa historiska skeenden. Ändå känns det ibland som om berättelsen om Kleopatra hamnar i bakgrunden av den romerska historien.

Det går att dra paralleller till en annan nyligen utkommen biografi om en person som levde nästan samtida med Kleopatra. Precis som i Jonas Gardells Om Jesus försöker Klynne skilja på den historiska Kleopatra och den föreställning om henne som eftervärlden har skapat. Bilden av Kleopatra har naturligtvis tecknats av samtidens ögon och hon har tillförts egenskaper som troligen inte har med den historiska personen att göra.

Bokens stora behållning om man inte är så intresserad av romersk politik är diskussionerna kring eviga frågor om kärlek, makt och könsroller. Vad handlade t.ex. Kleopatras relationer med Julius Caesar och Marcus Antonius om, kärlek eller politisk strategi? Nidbilderna av Kleopatra som sprids i Rom under och efter hennes liv visar också hur synen på kvinnor i maktposition kan ses som extra hotfullt. En kvinna som ledare utmanade den romerska patriarkala samhällsbyggnaden. När hon inledde relationer med de romerska ledarna blev hon ”den egyptiska skökan” som förledde de romerska männen till otrohet mot Rom och sina fruar. När hon dessutom födde potentiella arvtagare till Roms mäktigaste män blev det än mer politiskt viktigt att svartmåla henne.

Även om man som läsare inte får en fullständig bild av Kleopatras liv så tjänar boken som en bra beskrivning av hur historiker försöker hitta den verkliga personen bakom alla berättelser.

Gardells biografi om Jesus kändes som en lämplig bok att läsa under påsken! Oavsett om man är troende eller inte har de flesta en föreställning om Jesus. Vår bild av honom som ljushyad, skäggig, reslig och välnärd är ganska allmänt vedertagen i det gemensamma medvetandet. Gardell har i sin bok försökt tränga in bakom den föreställningen för att ta reda på vem den historiske Jesus kan ha varit, hur uppståndelsen gjorde honom till Guds son och på vilket sätt kristendomen har förvaltat Jesu budskap. Eftersom nästan allt man vet kommer från Nya Testamentet är det svårt att säga någonting alls med säkerhet om Jesus.

Alla som någonsin skrivit om Jesus har gjort det i syfte att få sina läsare att tro det ena eller det andra. Det gäller Paulus, och det gäller de för oss okända författare som traditionen så småningom kallade ”Markus”, ”Matteus”, ”Lukas”, och ”Johannes”.

Gardell är noga med att påpeka att i likhet med alla andra som har skrivit om Jesus skriver han boken utifrån sin egen världsbild, även om han har en objektiv ansats. Det är en källkritisk redovisning som diskuterar mycket av det som är motsägelsefullt i bibeln. Bara genom att jämföra evangelierna ser man att det ursprungliga budskapet har förändrats av tidens tand och författarnas intresse. Den som har läst Gardells Om Gud känner igen sig. Det som gör berättelsen både trovärdig och intressant är att Gardell själv är troende. Han vill genom sin egen forskning i Jesu liv hitta det kärleksfulla budskapet i Jesu budskap som är hans egen kristna tro. Det är inte alltid enkelt eftersom både Gud och Jesus lika ofta kan vara hatiska och fördömande.

Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sin inte förenas: försoningens Gud och hämndens, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval.

Gång på gång kommer Gardell tillbaka till det som är hans huvudtes. Jesus själv vände sig till syndarna och bjöd dem att följa honom, utan att kräva motprestation. Kyrkan har genom alla tider varit bra på att utesluta och peka ut dem som eventuellt kan vara värdiga Guds frälsning. Gardell visar att den människosynen inte rimmar med Jesu budskap. Kopplat till bokens tema om den historiske Jesus med ett humanistiskt kärleksbudskap, finns Gardells personliga betraktelser som är hans författarskaps stora styrka. Det gör att Om Jesus inte bara är en historisk biografi eller en redovisning av Jesus andliga betydelse, här är ett exempel:

Titta runt omkring er i samhället, i er egen församling, eller låt bli, men tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som har skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna. Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss i Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat.

Det är så bra att nästan en inbiten ateist kan vilja bli lite troende.

Framlidne tyske författaren W. G. Sebald blev främst känd för sitt litterära bearbetande av faderns och faderlandets nazistiska förflutna. Även i hans nyöversatta essäsamling Svindel. Känslor finns kriget närvarande, om än i periferin. Det centrala som löst håller samman de fyra fängslande essäerna är istället det förflutna i vid bemärkelse. Sebald reser genom Italien, genom kulturhistorien och genom sin barndom i Bayern, lika mån om att hålla sina egna, som andras minnen vid liv.

Boken utgår från en redogörelse för 1800-talsförfattaren Stendhals känslomässiga och fysiska kärlekskrämpor. ”Vad är det som får en författare att gå under?” är den genomgående frågan i Stendhals författarskap och svaret tycks vara syfilis och ett brustet hjärta. Sebalds skildring visar på ett stort mått av empati för Stendhals ofrånkomliga ensamhet och hans passionerade, på gränsen till maniska försök att närma sig kvinnor. Medkännandet bottnar med all sannolikhet i Sebalds egen socialt inkompetenta karaktär. Besattheten återspeglas i en självupplevd anekdot då Sebald blir så till sig av två tvillingpojkars likhet med en ung Kafka att hans maniska försök att förmedla sin fascination kulminerar i att han misstas för pederast. Till skillnad från Stendhal är det dock det förflutnas intrång i nuet som väcker Sebalds passion, snarare än de levande objekten.

Det korta avsnittet är symptomatiskt för Sebalds hela förhållningssätt till tiden. Hur mycket historien än kan smärta tycks nuet och den dunkla förnimmelsen om framtiden vara oändligt mycket mer skrämmande. Sebald reser genom Italien, men är på ständigt flykt undan en okänd fara. Han drabbas av återkommande panikattacker och finner tröst i sin tysk-italienska ordbok, talande nog tryckt 1878. Att den utgör ”en praktisk hjälpreda för alla som vill göra snabba och säkra framsteg i italienskt talspråk” blir närmast komiskt – vem väljer att lära sig en hundra år gammal lingo om inte någon för vilken relationen till historien är viktigare än kommunikationen med nuet?

Sebald har nämnt Elias Canetti som en av sina förebilder och det förvånar mig på sätt och vis. Där Canetti har ett rakt, avskalat språk är Sebalds formuleringar så snirklande att jag inte sällan måste läsa om meningar för att reda ut dem. Samtidigt är innehållet minst lika komplext som formen och det gör att språket inte bara känns motiverat utan rent av stimulerande. Svindel. Känslor är en relativt liten bok, men den klaras knappast av på en eftermiddag. När jag nu har läst från första till sista sidan vet jag att jag bara har skrapat på ytan. Här finns så mycket berättelser, tankar och kunskap att den hamnar bland de verk som inte bara får läsaren att växa, utan som läsaren måste växa in i.

Ofta är det historierna om de lite vid sidan om som är de verkligt intressanta. De som lever i skuggan av förändringarna, som påverkas av det högre maktspelet och får svara med ett lägre för att hålla sig kvar, för att överleva. Många är de som offrats (och offras), men Edelcrantz en av de få som lyckades klamra sig fast till slutet. I sin tid var han en man som de flesta kände till. Han satt med i Svenska Akademien, var chef för Operan och förde ångkraften till Sverige. Han såg kungar passera och anpassade sig efter deras respektive styre. Han fick ett stort stycke mark på Djurgården och kunde göra långa forskningsresor i Europa. En man med inflytande alltså, men i Perssons bok en man som ingen älskade, förutom möjligtvis barndomsvännen och poeten Kellgren. En kappvändare. En ensam människa. Men samtidigt med en mission.

Det är ett fascinerande porträtt Persson ger oss, av en man som offrar allt för sin position. Han hatar skådespelarna som han är chef över och gläds när den mördade Gustav III:s efterträdare drar ner rejält på anslagen, så att han får tid åt det han verkligen är intresserad av, sina uppfinningar. Men tjänsten, som innebär en gratis paradvåning mitt i stan klamrar han sig ändå fast vid. Liksom mycket annat som tar tid men ger fördelar, fördelar som han anser sig behöva. Efter hand faller vännerna runt omkring ifrån och när också Kellgren dör ansätter tvivlen honom allt hårdare. Tvivel som han skjuter ifrån sig, som han inte har tid att tänka på. För mycket finns att göra, för många människor att övertyga.

Vad gäller bokens riktighet är Persson noggrann med att påpeka att han inte försöker skriva den absoluta sanningen, närmast tjatig till och med, då det inte finns någon större anledning att tro något annat. Framförallt är det väl en gliring åt det litteraturklimat som råder, där var och varannan författare experimenterar med begreppen fiktion och verklighet. Att berätta en rak historia, ja, att hitta på, är sedan några år en död kulturform. Åtminstone om man inte utger sig för att berätta sanningen. Ju mer äkta desto bättre. Böcker som är ”baserade på en sann historia” säljer som smör. Och Persson tar de chanser han får att minera den marken ytterligare.

Därtill experimenterar han vilt med formen. Ibland fungerar det och ibland inte. Ofta försvinner han ut i meningslösa ordlekar som leder honom bort från historiens centrum. Texten tycks alltför tungt lastad och jag tappar ständigt fokus. Det är som om den vill för mycket. Vara idéroman, biografi, nydanande och gammaldags på samma gång. Men i andra partier är den glimrande, som i iscensättandet av kaoset vid mordet på Gustaf III. Ett mummel av röster som lika gärna (med vissa ord utbytta) kunde vara transkriberade från en förhandsvisning av den nya Batmanfilmen.