bokbloggen.com

Ofta är det historierna om de lite vid sidan om som är de verkligt intressanta. De som lever i skuggan av förändringarna, som påverkas av det högre maktspelet och får svara med ett lägre för att hålla sig kvar, för att överleva. Många är de som offrats (och offras), men Edelcrantz en av de få som lyckades klamra sig fast till slutet. I sin tid var han en man som de flesta kände till. Han satt med i Svenska Akademien, var chef för Operan och förde ångkraften till Sverige. Han såg kungar passera och anpassade sig efter deras respektive styre. Han fick ett stort stycke mark på Djurgården och kunde göra långa forskningsresor i Europa. En man med inflytande alltså, men i Perssons bok en man som ingen älskade, förutom möjligtvis barndomsvännen och poeten Kellgren. En kappvändare. En ensam människa. Men samtidigt med en mission.

Det är ett fascinerande porträtt Persson ger oss, av en man som offrar allt för sin position. Han hatar skådespelarna som han är chef över och gläds när den mördade Gustav III:s efterträdare drar ner rejält på anslagen, så att han får tid åt det han verkligen är intresserad av, sina uppfinningar. Men tjänsten, som innebär en gratis paradvåning mitt i stan klamrar han sig ändå fast vid. Liksom mycket annat som tar tid men ger fördelar, fördelar som han anser sig behöva. Efter hand faller vännerna runt omkring ifrån och när också Kellgren dör ansätter tvivlen honom allt hårdare. Tvivel som han skjuter ifrån sig, som han inte har tid att tänka på. För mycket finns att göra, för många människor att övertyga.

Vad gäller bokens riktighet är Persson noggrann med att påpeka att han inte försöker skriva den absoluta sanningen, närmast tjatig till och med, då det inte finns någon större anledning att tro något annat. Framförallt är det väl en gliring åt det litteraturklimat som råder, där var och varannan författare experimenterar med begreppen fiktion och verklighet. Att berätta en rak historia, ja, att hitta på, är sedan några år en död kulturform. Åtminstone om man inte utger sig för att berätta sanningen. Ju mer äkta desto bättre. Böcker som är ”baserade på en sann historia” säljer som smör. Och Persson tar de chanser han får att minera den marken ytterligare.

Därtill experimenterar han vilt med formen. Ibland fungerar det och ibland inte. Ofta försvinner han ut i meningslösa ordlekar som leder honom bort från historiens centrum. Texten tycks alltför tungt lastad och jag tappar ständigt fokus. Det är som om den vill för mycket. Vara idéroman, biografi, nydanande och gammaldags på samma gång. Men i andra partier är den glimrande, som i iscensättandet av kaoset vid mordet på Gustaf III. Ett mummel av röster som lika gärna (med vissa ord utbytta) kunde vara transkriberade från en förhandsvisning av den nya Batmanfilmen.

Jag ska vara ärlig, jag visste faktiskt inte vad Sonderkommando var när jag började läsa boken. Jag trodde faktiskt att det var tyskar som ingick i Sonderkommando, att det var de som skickade in människor i gaskamrarna och sedan kremerade dem.
Tänk så fel jag hade.

I sonderkommando så får vi följa Schlomo, vi får vara med under hans uppväxt och i början av andra världskriget då han tyckte att allt var långt borta och avlägset. Men en dag så är inte allt så avlägset längre. Kriget har börjat närma sig, och Schlomo med sin familj som är judar får åka tåg i många dagar, ända tills de kommer fram till koncentrationslägret där de kommer ifrån varandra.

Schlomo beskriver sina upplevelser väldigt noggrant, för att det inte ska glömmas bort. I koncentrationslägret väljs de friska och starka männen ut och får arbeta istället, de andra skickas ovetande till gaskamrarna. Men det Schlomo inte vet är att dit ska han också. För att arbeta.

Schlomo ingick alltså i Sonderkommando, att ingå i sonderkommando innebär att det är de som får hjälpa resten av fångarna i lägret att klä av sig och lämna ifrån sig sina tillhörigheter och sedan skicka in dem i gaskamrarna. Som jag skrev tidigare så beskriver han allt väldigt ingående, från hur dessa människor ansikten ser ut när de kliver in i gaskamrarna och sedan hur de ser ut efter sin tid där inne, döda. Han beskriver hur de bär ut dessa döda människor därifrån, öppnar deras munnar och tar guldtänderna, eller klipper av håret på dem som har långt. Han beskriver även hur deras kroppar ser ut när elden börjar sluka dem.

Boken är väldigt jobbig att läsa, jag började läsa den under min lunchrast, det är inte att rekommendera, magen vänder sig ut och in, och tårarna rinner pga att detta verkligen har hänt. Det är inte påhittat.

Läs den, för vi får inte glömma bort andra världskriget.

“Män är djur” sa Ireen von Wachenfeldt för några år sedan, och efter att ha läst denna bok, så kan jag inte göra annat än att hålla med. Vissa män är djur, varelser eller något odefinierbart för de är i alla fall inte människor.

I boken får vi följa Natasja, en ung tjej som beger sig till storstaden för att få en bättre framtid, hon vill inte bli som sin mormor som har arbetat hela sitt liv utan att ha fått någonting för det och hon vill heller inte bli som sin mor, en alkoholist. Natasja gör de prov som behövs för att komma in på högskolan, men det räcker inte. Hon blir snart utan bostad och är förtvivlad… Men så händer det. Hon träffar Sergej, en charmig medelålderskille som lovar henne ett jobb på ett kasino, och efter det kanske hon t.o.m kan få åka till Sverige och jobba som barnflicka och tjäna massvis med pengar. Självklart så får hon inte något jobb på ett kasino, hon blir istället såld för 1000 dollar som hora åt Marat, Radik och Leandras.

- Bort med dig! Det räcker! Marat knuffade bort Avelina från mig och drog ner mig
Det gjorde ont i revbenen och jag skrek.
- Hon börjar tycka om det, garvade Radik.
- De är födda till horor, de njuter av det från födseln, hörde jag Leandras röst men såg honom inte, för Marat knuffade ner mig på knä framför sig och stoppade sin penis i min mun. Den luktade gammal urin och smakade så också. Jag fick spasmer i munnen. Magen protesterade och började dra ihop sig för att kasta upp det förmodligen sista som fanns kvar.
- Spyr du på mig så dödar jag dig, sade Marat och drog i mitt hår så att det gjorde ont.

Som utomstående så förstår man ju direkt att Sergej är en skitstövel och kommer att sälja henne till prostitution, men samtidigt så förstår man hur enkelt det är att gå på någons lögner om ett bättre liv, när ens uppväxt har varit fattig och hemsk. När man läser boken så mår man ständigt illa, och med tårarna i ögonen, man vill rädda Natasja och dem andra från deras öde. Man lider så med dem.

Efter att ha läst den bok så hoppas jag även att alla ni som köper sex från dessa slavar, att ni får brinna i helvetet som ni förtjänar! Och jag hoppas verkligen att alla som råkat ut för detta kan få hjälp och räddas därifrån.

När Berny’s första bok Vingklippt ängel kom ut så blev det ett stort ramaskri, jag tror att hon var en av de första som faktiskt gick ut med sin psykiska sjukdom och dess problematik. I Vingklippt ängel fick man följa med i hennes liv, hon beskrev ingående om sina skärsår och olika sätt hon skadade sig själv på.

Tyvärr tog många ungdomar som mådde psykiskt dåligt efter Bernys självskadebeteenden, det blev en trend, och istället för att boken lästes av den enkla anledningen att den är bra och låter oss se in i de psykiskt sjukas vardag så blev det en handbok i hur man skadar sig på allra bästa sätt.

Känn pulsen slå är Berny’s andra bok, och här får man följa hennes liv 3 år senare, Berny är fortfarande kvar i sitt självskadebeteende, hon har fortfarande manier och vanföreställningar som följd av sin sjukdom schizofreni, men hon skriver däremot inte lika ingående hur hon skadar sig. I boken beskriver hon även ett gravt missbruk av både alkohol och narkotika som hon använder för att fly världen och för att orka med.

Hon åker in och ut från psyket, och många gånger så känns det som om boken upprepar sig gång på gång och att hon inte verkar ha en vilja till att må bättre och bli frisk, att kämpa för sitt liv. I boken träffar hon också en kille som inte är psykiskt sjuk och inte heller har några självskadebeteenden eller fascineras av döden, han stöttar henne och försöker hjälpa henne att ta sig ut ur sitt missbruk.

Boken är spännande och Berny’s text griper tag i mig, den är bra, och jag hoppas att hon fortsätter skriva böcker som “friska” människor kan få läsa så att de kan få insikt i hur det är att leva med psykisk sjukdom. Och jag hoppas även att de ungdomar som mår dåligt inte tar denna bok som en handbok för att skada sig själva, utan som en handbok för hur de ska må bättre och inse att det faktiskt finns en värld som älskar dem och är värd att leva för.

Detta är Kim Leines debutroman och biografi, och jag tycker att han lyckas riktigt bra. Han berättar om att han tillbringade sina första år hos Jehovas Vittnen i Norge med sina föräldrar, hans far blev utkastad från församlingen när Kim var 5 år, men Kim och hans mor stannade kvar. Hans far begav sig till Danmark, och flyttade ihop med en man Svend och erkände öppet att han var homosexuell.

När Kim blev lite äldre så rymde han från sin mor i Norge, hem till sin far som han inte träffat sen fadern blev utkastad ur församlingen. Kim stannar kvar hos sin far och Svend, och börjar ett nytt liv i Danmark. När han bott hon sin far och Svend ett tag så börjar hans far utnyttja honom sexuellt fram tills han fyller 18 och han vågar säga ifrån. Kim utbildar sig till sjuksköterska för att komma ifrån sin far, och under sin utbildning och första tid i arbetet så träffar han Laerke, som kommer att bli hans fru och hans barns mor.

Jag börjar hälsa på Laerke i hennes tvårummare i Frederiksberg. Vi är fortfarande överens om att vi egentligen inte gillar varandra. Det blir till ett skämt mellan oss. Som par blir vi till ett skämt bland vännerna. Där kommer Kim och Laerke, säger de och skrattar. Men det står snabbt klart för oss båda två att vi får varandra att känna oss trygga på ett sätt som vi aldrig tidigare har varit med om. Några gånger sover jag över på soffan, sedan flyttar jag till hennes säng, sedan enas vi om att vi lika väl kan försöka knulla. Efteråt är vi överens om att det var okej. Några månader senare flyttar jag in.

Kim får ett vikariat i Grönland, och tar med sig hela familjen dit. I Grönland så tappar han sina hämningar och har sex med främmande människor. Efter ett tag tröttnar Laerke och Kim på varandra, och skilsmässan blir ett faktum även fast de blir bra vänner. Laerke bosätter sig helt i Danmark och Kim varierar mellan att vikariera i Grönland och Danmark.

Han tappar tillslut greppet och faller in i drogernas värld, och inser att han måste göra upp med historien och ta sig ur sitt drogmissbruk.

Jag tycker boken är bra, den har målande beskrivningar om miljön både på Grönland och Danmark. Kim berättar om sitt liv väldigt ingående så man tror nästan att man sitter bredvid honom och får följa allting nära. Jag kan inte påstå att det är den bästa bok jag läst, men den är läsvärd, och en riktigt bra debutroman!

Det räcker inte med kärlek - En mammas kamp för sin son, egentligen känns det inte som om man behöver skriva mer än så som beskrivning eftersom dessa få ord nästan har beskrivit allt man behöver veta.

Men för sakens skull kan jag berätta lite mer. Jenny och Calle väntar sitt första barn, en fin frisk pojke föds, och de är självklart lyckliga över att ha blivit föräldrar. Men när tiden går så märker de att deras son Lucas inte är som alla andra barn. Han är sen i sin utveckling och tar inga initiativ till samspel med någon.

Jenny och Calle kämpar för att de ska få hjälp, en diagnos på sitt barn, och efter många turer till läkare, logopeder och psykologer så får de det. Lucas har autism. De kämpar för att hitta en bra behandlingsmetod som kan hjälpa Lucas att utvecklas. Jenny går upp i letandet efter den “rätta” metoden, och sitter uppe nästan dygnet runt och forskar och letar, för att göra allt för att hjälpa sitt barn. Hon går så pass mycket in i sökandet att hon går “in i väggen”, och in i en psykos och blir tvångsinlagd på sjukhus.

Detta är en sån vacker och stark berättelse om en familj, som kämpar för att hålla ihop. Jag sitter nästan hela boken igenom med en tår i ögonvrån, boken griper tag i mig från början till slut. Man glädjs med familjen, man sörjer tillsammans med familjen och man lär sig en hel del om autism och vad det innebär. Läs den!

I skrivande stund leder Barack Obama demokratiska partiets primärvalskampanj i USA. I jämförelse med tidigare presidenter ter sig Obama som en ganska osannolik kandidat. En svart relativt ung man från arbetarklass född av en frånvarande pappa med viktig position i kenyanska regeringen och en amerikansk vit mamma. Dessa memoarer skrev han 33 år ung och det är ett självporträtt som innehåller en familjekrönika, en varierad uppväxt med frågor kring sin identitet och många tankar om hur människor i USA och världen placeras i olika fack med olika värde.

Det som gör boken så intressant, förutom att läsa den parallellt med nyheterna om kampen mot Hillary Clinton, är att den är skriven långt innan Obamas politiska karriär tog fart. Man får ta del av hans ganska ärliga funderingar kring vem han själv är, hur han ser på diskrimineringen som han och andra utsätts för, klassamhället i USA och vad man kan göra för att skapa förändring. Den är inte slipad för att passa i en politisk form utan behandlar bl.a. Obamas droganvändande som ung och hans sökande efter en tillhörighet i samhället med bakgrund i två världar. Ungdomens ilska över att bli särbehandlad t.ex. i skolan förändras till energi för att arbeta som organisatör för medborgerliga rättigheter.

I sista delen av boken får läsaren följa med Obama på resan till faderns hemland Kenya. Fadern dör tidigt både i boken och i Obamas liv, men släkten i Afrika är stor och de välkomnar honom. Han får en insikt i de värden som finns långt från den bekväma tillvaron i Chicago (där man bara brottas med droghandel, ungdomskriminalitet och diskriminering i förorten). Han menar att en sak som kolonialismen medförde förutom den vite mannens förtryck av den afrikanska kontinenten är medvetenheten om fattigdom. Känslan av att vara fattig handlar mycket om jämförelsen med hur andra har det och man skapar sig nya behov. Resan till Kenya ger en del svar och upphov till fler frågor, men verkar skapa en fastare grund för Obama att stå på i livet.

Memoarer och biografier är som bäst när man mellan kapitlen ibland glömmer bort att det inte är en skönlitterär bok man läser. Min far hade en dröm är välskriven och de historier som berättelsen rymmer är intressanta utdrag ur ett brokigt liv. Obama framstår som en intelligent, ambitiös och empatisk person och efter att ha läst hans bok så får han i alla fall min röst.

Per Gessle har haft enorma framgångar över hela världen med sin popmusik och för alla fans är denna auktoriserade biografi ett absolut måste! Sven Lindström har följt Gessle sedan de första stapplande stegen i studion och på scenen med Gyllene Tider. Han har skrivit en tung bok i LP-format om Gessles historia. Genom att intervjua personer i hans närhet har Lindström försökt visa på så många sidor som möjligt av huvudpersonen. Man får följa honom från en barndom med mycket utanförskap och många LP-skivor till att bli firad världsstjärna med Roxette.

Är man som jag uppväxt med Gyllene Tider, Per Gessle och Roxette är detta en oerhört intressant läsning. Även för läsare som inte är stora fans kan få ut en del av biografin. Det är inte enbart en hyllningssaga utan en del kritiska röster får också plats i berättelsen. Konflikter inom Gyllene och Roxette skildras vid sidan av alla listettor och sålda skivor. Ibland blir det möjligen lite mycket av uppräkning av siffror, turnélistor m.m. Är man inte kalenderbitare kan man hoppa över dessa.

Gessle framstår i biografin som ett kontrollfreak och en musiknörd som lever för pop och rock med alla dess tillbehör. Han visar en viss kluvenhet inför kändisskapet. Samtidigt som han vill vara popstjärnan som är ”helt rätt” och toppar billboardlistan vill han inte gärna kompromissa med sin person. Även denna bok är ett exempel på det eftersom familjelivet med frun Åsa och sonen Gabriel inte tar särskilt mycket plats. Uppväxten är mer ingående beskriven men hela tiden utifrån syftet att förklara hur Per Gessle blev en skicklig musiker och affärsman. Att Gessle är kommersiell är inget han själv sticker under stol med och han har ofta blivit kritiserad för det. Men man kan inte annat än imponeras av talangen och motivationen som finns för att alltid skriva än låt som helst är ännu bättre än den förra.

Jul, jul strålande jul. Julen innebär ofta att jag får massvis med böcker eftersom jag älskar att läsa. Detta år är inget undantag och i år fick jag b.l.a denna bok av min svägerska. Hon verkar känna mig ganska bra eftersom jag älskar levnadsberättelser.

Denna bok handlar om Belgiens monster Marc Dutroux som kidnappade flera barn,tjejer. Sabine är en av de två som överlevde. Hon var 12 år gammal då hon blev kidnappad på väg till skolan, nerdrogad och körd till Marc’s hus. Marc låste fast henne naken med en kedja i hans säng. Hon var fången i 80 dagar. Om dagarna levde hon i ett litet källarutrymme, utan kläder, utan riktig mat och utan kärlek. De enda gångerna hon kom ifrån det lilla källarutrymmet var då Marc använde henne för sin perversa läggning.

I boken berättar hon sin berättelse och om sina dagar i fångenskap och hur hon överlevde, hennes berättelse griper tag om en och man kan inte sluta läsa boken. Det är fruktansvärt och jag har fortfarande en stor klump i magen även fast det är 4 timmar sedan jag läste ut den. Det är fruktansvärt att det kan finnas sådana monster som Marc Dutroux och det är fantastiskt att Sabine Dardenne överlevde så hon kunde berätta sin historia. Men jag höjer ett varningens finger, läs inte boken om du tycker det är väldigt jobbigt att läsa om barn som råkar illa ut, för boken är ingående och kryper under skinnet och det kommer dröja länge innan du klarar av att “släppa” boken.

Så här skriver ångermanlands tidning och jag kan inte göra annat än att hålla med :

“Vill man grina ska boken läsas. Vill man bli förbannad ska boken läsas. Vill man ha hårdare straff ska boken läsas. Inget straff kan nämligen bli för hårt för ett sådant monster som Dutroux.”

Sandra har alltid varit lite vild och gått sina egna vägar under sitt liv, och när livet hemma i england börjar te sig tråkigt och en bekants bekant frågar om hon vill hänga med på en resa till Thailand, resan skulle ha varit hans bröllopsresa men bröllopet ställdes in. Sandra hänger på direkt och låter vänner ta hand om hennes hus och djur och följer med till Thailand med en helt okänd människa i stort sett.

Redan på flyget börjar Sandra irritera sig på personen och de skiljs åt ganska direkt i Thailand. Sandra åker runt bland byarna och skaffar sig vänner, tar lite småjobb här och där och känner att hon är i paradiset.

Men lyckan varar bara i något år, sen störtas Thailands regering och Sandra förlorar sitt jobb och blir praktiskt taget utstött av thailändarna, hon vill åka hem igen till sina föräldrar i England men hon är för stolt för att fråga sina föräldrar om pengar.

Så när ett erbjudande om att tjäna 1000 pund genom att frakta några gram heroin åt en helt främmande mans räkning så tackar hon till slut ja, hon tänker att det ändå inte kan vara så stor chans att åka fast….

Självklart åker hon fast och får en fängelsedom och får tillbringa sina dagar på det ökända kvinnofängelset Bangkok Hilton.

I boken får man följa hennes vistelse där och hur hon kämpar för att bli fri.

Jag tycker boken var väldigt intressant och bra. Hon skriver på ett intressant sätt så att man vill fortsätta läsa för att få se hur hennes öde blir. Boken är bra eftersom den både blandar fakta och skönlitteratur och tycker att den kan vara riktigt bra att läsa eftersom den får en att “vakna”!