bokbloggen.com

Den hänförande färden till Sharialand börjar på en gång. Jag kan inte hjälpa min fascination för denna plats och detta land som befinner sig i ett så fullkomligt annorlunda skede än vårt västerländska samhälle. Bokens uppgift är att först och främst belysa kvinnornas rättigheter i det muslimska samhället. Vi får en god uppfattning genom Svt-journalisten Tina Thunanders resa som sätter tonen i boken direkt;

Det är bara kvinnan som avviker. Hon är heltäckt… Tack vare det tunna tyget kan hon skönja var hon sätter ner fötterna, medan betraktaren varken ser ansikte eller ögon. I nacken faller sjalen över en stor hårknut som kan få vem som helt att fantisera om vad som döljer sig under. Hållningen är stolt och självmedveten. Klädernas kvalitet säger att hon har råd. Denna kvinna är det mest sensuella man kan tänka sig.

För att Tina ska komma in i Saudiarabien krävs att ambassaden godkänner hennes ankomst. Hon kommer ensam och att resa på egen hand som kvinna i detta land är inte tillåtet. Därför har man utsett en chaufför tillika förmyndare åt Tina som ska köra henne till de möten och platser hon vill. Eller rättare sagt, fått tillåtelse till. Hon får inte köra på egen hand då kvinnor inte får köra bil. Väl i bilen sitter hon skyddad från männen och dess blickar…

Bilbälte är obligatoriskt för den som sitter i framsätet. Regeln gäller förstås alla, men en kvinna behöver inte bekymra sig om hon slarvat för om bilen skulle bli stoppad av en polis och polismannen skulle ha mage att komma med ett påpekande kan hon bara svara: ”Hur vet du det? Du är inte tillåten att titta på mig.

Regler och undantag
Det finns ett helt kapitel som heter så och det är helt förståeligt i blandningen av statliga regler och lagar och muslimska lagar, sharia. De muslimska lagarna tolkas ur Koranen och görs lite när det passar tillfället eller händelsen. Många gånger lämnar man saken till varje familj – och då främst mannen – att avgöra en intern händelse. Det gör att kvinnor sällan har chansen att få en rättvis dom.
Klädkraven som gäller för kvinnorna, med täckande av kroppen genom abaya eller hijab, finns där för att skydda kvinnorna mot sexuella attacker och detta motiverar man med texter från Koranen.
Kvinnor får av samma orsak inte heller sjunga. Detta inte strikt enligt islams lagar utan för att männen tycker att det vore som att annonsera efter en älskare.
Hela tiden pågår en kamp om vad framtiden har att bringa för kvinnans rätt i samhället. Samhället är idag mer strikt än vad det varit tidigare och det mesta beror på vad sittande kung anser vara rätt och fel. Man har även stor respekt för de högt stående koranlärda män – mufti - som har rätt att utfärda en fatwa – nytt juridiskt utlåtande på en rättsfråga.

Tina reser runt i landet och träffar flera högt uppstående män för att diskutera landet och dess kvinnosyn. Oavsett utbildning eller status är deras svar vanligtvis detsamma, kvinnor har egentligen ingen rätt i samhället. Hon är en flitig resenär och hon har många historier att berätta. Detta gör boken något hoppig och när man väl kommit in i en berättelse är det dags för nästa. Inte för att det finns några direkta personer att lära känna men det ger ett lätt rörigt intryck. Detta är dock det enda negativa i boken. Tina har ett skönt språk och skriver enkelt och ärligt. Man anar givetvis att det ligger mycket mer under ytan men som läsare räknar man inte med att intervjuobjekten (professorer, husfruar, muftis, prinsar m.fl.) talar ur skägget, både bildligt och bokstavligt talat.

Den viktigaste frågan kommer inte upp förrän på sidan 178 när Tina frågar prins Abdullah, barnbarn till statens grundare, om sharia och islam är ett hinder för utvecklingen i Saudiarabien. Han börjar med en massa förklaringar om lagar framtagna utanför sharia men svarar sedan som privatperson att ja, det är ett hinder. Han fortsätter med att berätta att de totala motståndarna till en annan tolkning än den gängse religiösa tolkningen motsätter sig moderniseringen. Regeringen är passiv och säger att folket vill ha det så här.

Det sjuder under ytan i Saudiarabien och så småningom kommer det krävas förändringar. Kvinnor har börjat utbilda sig men de kan ännu inte utnyttja sin utbildning till fullo. Så småningom kommer man inte kunna stoppa dem…

I många av Europas länder har nationalistiska partier fått stort inflytande och intoleransen har fått större utrymme. Sverige har med undantag av Ny Demokratis tre år i riksdagen på 1990-talet varit ganska långt ifrån att ge främlingsfientliga krafter något stort inflytande över politiken. I höst kan det ändras. Sverigedemokraterna har i opinionsundersökningarna legat runt fyraprocentspärren. Det är därför inte så förvånande att det nu kommer flera böcker om detta parti och det de står för. Några av de främsta experterna i ämnet är Mikael Ekman och Daniel Poohl som arbetar på Expo som under många år har granskat den nationella rörelsen i Sverige.

Ut ur skuggan är en bok i tre delar. Den börjar med Sverigedemokraternas historia, fortsätter med dagens parti och dess politik och avslutas med en del om partiets väljare. Det är naturligtvis ingen objektiv beskrivning av Sverigedemokraterna, det är inte syftet. Men det är en saklig och grundlig genomgång som författarna har gjort. För att komma så nära partiets kärna som möjligt har man intervjuat personer som varit och är aktiva, grävt djupt i partimaterial och press m.m. Det är inte enbart Sverigedemokraterna som behandlas eftersom deras relation till resten av den nationella rörelsen och samhället runt omkring är viktig för förståelsen. För läsaren ger det en helhetsbild som tydligt visar hur partiet har anpassat sig till samhällsdiskussionen och därigenom nått framgångar.

Historiken handlar mycket om hur Sverigedemokraterna gick från en rasistisk rörelse – Bevara Sverige Svenskt – till att bli ett allt mer etablerat parti. Det är en period av många intressanta händelser. Till och med bildandet har i partiets egen historieskrivning förfalskats och dagens Sverigedemokrater gör allt för att använda historien till att legitimera sin politik idag. Man vill visa hur man har ”rensat ut” oönskade element, alltså de personer som har mer extrema åsikter eller beteenden.

Just relationen till nazismen och extrema nationella organisationer är ett av Sverigedemokraternas stora dilemman. Man vill ta tillräckligt avstånd för att kunna bli ett rumsrent parti, samtidigt som man delar en del av argumenten och ideologin med dessa. Dessutom visar boken att man fortfarande har personer med mer omfattande kontakter med andra nationalister än partiet vill erkänna. Det är t.o.m. så att flera av partiets egna ledande medlemmar har lämnat Sverigedemokraterna efter det att de har upptäckt främlingsfientligheten.

Invandringen är Sverigedemokraternas stora och ibland enda fråga som man driver. Alla andra politikområden som man driver kopplas ihop till detta. Det ligger också, visar Ekman och Poohl, i linje med åsikterna hos partiets väljare. I bokens tredje del finns en politiskt intressant genomgång av den aktuella forskningen kring nationella partier och dess väljare i Sverige och Europa. Det är ett ambitiöst arbete som ligger bakom denna intressanta genomgång av det som kan bli Sveriges nästa parti som tar sig in i riksdagen.

I avslutningen ger författarna några råd till nuvarande partier och andra som vill bemöta Sverigedemokraterna. Ett annat tips kan vara att börja med att läsa Ut ur skuggan, som är ett politiskt reportage när det är som mest intressant.

Vad betyder det egentligen att bli kränkt? Har man blivit kränkt först när man blivit utsatt för ren tortyr, eller räcker det med att chefen inte hälsar på morgonen? Att det har skett en betydelseglidning för ordet kränkt är ganska klart, men vad innebär det i praktiken? Överläkaren i psykiatri, David Eberhard, har mycket att säga om svenskarnas förmåga att känna sig kränkta. Tidigare har han skrivit den mycket omdebatterade boken I trygghetsnarkomanernas land, nu följer han upp den med en bok om hur vi blir allt mer lättkränkta och hur tacksamt det är att ikläda sig en roll som offer.

Ämnet är intressant, men det är inte helt enkelt att ta till sig innehållet. Inte för att det är komplicerat eller krångligt skrivet. Men Eberhard är ganska provocerande med sitt totala underkännande av det omhändertagande samhället. Vi är för trygga. Vi har det för bra. Vi är så överbeskyddade och kontrollerade av pappa staten att vi inte längre kan hantera motgångar. Psykoterapi är dåligt. Jantelagen styr landet. Eberhard svingar högt och lågt mot allt han inte gillar. Håller man då inte med honom så är det svårt att hålla fokus på de intressanta aspekter han faktiskt tar upp. För här är det tvärsäkert, minst sagt.

Vi tar ingen skit. Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna för att vi brutit nyckelbenet eller för att vi snortat kokain en kväll förra veckan. Vi tar ingen skit för vi har rätten att bli vad vi vill. Alldeles oavsett om vi har kämpat för det eller inte. Alldeles oavsett om vi har förmågan eller inte. Vi ser på vår omvärld och tycker synd om oss själva för att alla inte förstår vår storhet. Vi ser på vår stat och kräver att bli omhändertagna.

David Eberhard själv är kanske varken lättkränkt eller långsint – men oj vad han ältar. Att han är övertygad om att vi mår sämre ju bättre vi får det, har jag förstått redan efter ett par kapitel. När han sedan upprepar detta gång på gång blir jag bara irriterad. Jag har redan fattat att du tycker det, tack.

Lite hårdare redigering hade gjort underverk för den här boken. För visst finns det poänger i det han säger. Problemet är bara att det går rundgång i hans argumentering. Visst finns det människor som utnyttjar systemet och förvandlas till rättshaverister för missöden som ingen annan uppfattar som kränkande – men är det ett jättestort problem? Att Folkhälsoinstitutet har fått fram uppgifter på att tjugofem procent av befolkningen anser sig ha blivit kränkta någon gång, betyder det verkligen att de frivilligt tar på sig en offerroll och kräver att samhället ska göra något åt saken? Eller har de bara anammat kvällstidningarnas användning av ordet och använder det som en synonym till förolämpad och skitsur? Jag är övertygad om att den som hävdar att hon känner sig kränkt när någon tränger sig före i en kö, inte alls lägger samma betydelse i ordet som Eberhard.

Trots invändningarna är boken ganska underhållande. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med författaren för att få sig en och annan tankeställare.

Gardells biografi om Jesus kändes som en lämplig bok att läsa under påsken! Oavsett om man är troende eller inte har de flesta en föreställning om Jesus. Vår bild av honom som ljushyad, skäggig, reslig och välnärd är ganska allmänt vedertagen i det gemensamma medvetandet. Gardell har i sin bok försökt tränga in bakom den föreställningen för att ta reda på vem den historiske Jesus kan ha varit, hur uppståndelsen gjorde honom till Guds son och på vilket sätt kristendomen har förvaltat Jesu budskap. Eftersom nästan allt man vet kommer från Nya Testamentet är det svårt att säga någonting alls med säkerhet om Jesus.

Alla som någonsin skrivit om Jesus har gjort det i syfte att få sina läsare att tro det ena eller det andra. Det gäller Paulus, och det gäller de för oss okända författare som traditionen så småningom kallade ”Markus”, ”Matteus”, ”Lukas”, och ”Johannes”.

Gardell är noga med att påpeka att i likhet med alla andra som har skrivit om Jesus skriver han boken utifrån sin egen världsbild, även om han har en objektiv ansats. Det är en källkritisk redovisning som diskuterar mycket av det som är motsägelsefullt i bibeln. Bara genom att jämföra evangelierna ser man att det ursprungliga budskapet har förändrats av tidens tand och författarnas intresse. Den som har läst Gardells Om Gud känner igen sig. Det som gör berättelsen både trovärdig och intressant är att Gardell själv är troende. Han vill genom sin egen forskning i Jesu liv hitta det kärleksfulla budskapet i Jesu budskap som är hans egen kristna tro. Det är inte alltid enkelt eftersom både Gud och Jesus lika ofta kan vara hatiska och fördömande.

Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sin inte förenas: försoningens Gud och hämndens, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval.

Gång på gång kommer Gardell tillbaka till det som är hans huvudtes. Jesus själv vände sig till syndarna och bjöd dem att följa honom, utan att kräva motprestation. Kyrkan har genom alla tider varit bra på att utesluta och peka ut dem som eventuellt kan vara värdiga Guds frälsning. Gardell visar att den människosynen inte rimmar med Jesu budskap. Kopplat till bokens tema om den historiske Jesus med ett humanistiskt kärleksbudskap, finns Gardells personliga betraktelser som är hans författarskaps stora styrka. Det gör att Om Jesus inte bara är en historisk biografi eller en redovisning av Jesus andliga betydelse, här är ett exempel:

Titta runt omkring er i samhället, i er egen församling, eller låt bli, men tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som har skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna. Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss i Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat.

Det är så bra att nästan en inbiten ateist kan vilja bli lite troende.

En ganska tunn bok med ett stort innehåll. Kan man sammanfatta Amos Oz presentation till lösning på konflikten mellan Israel och Palestina så? Det är väl få idag som skulle ge sig på ett försök att både förklara situationen i Mellanöstern och komma med förslag till hur freden kan bli verklighet. Oz diskuterar först fanatismen som företeelse och hur båda sidor i konflikten präglas av den. För att ta itu med kriget måste man först tygla fanatismen. Enligt Oz är det bara sansade personer i den egna gruppen som kan göra detta.

Ibland hittar man som läsare böcker som förklarar eller i alla fall presenterar en ny sida av någonting som är aktuellt i ens liv. I skrivande stund råder en bräcklig vapenvila efter Israels anfall mot Gaza. Israel har de senaste veckorna, med all rätt i mitt tycke, pekats ut som skurken i just denna strid. Oz försöker göra läsaren uppmärksam på att i konflikten är det faktiskt två sidor som har rätt. Egentligen är det också två sidor med mycket gemensamt. Judarna, ett folk som stöttes ut ur Europa och palestinierna som drabbades både av europeiska kolonialmakters och arabländers misstycke. Man kan tro att det handlar om religion och kultur, men Oz är övertygande när han menar att det framför allt handlar om mark och två nationers rätt till ett hemland.

Det vi behöver är en plågsam kompromiss. Ordet kompromiss har ett förfärligt dåligt rykte i Europa. Särskilt bland unga idealister, som alltid betraktar kompromisser som opportunism, som något oärligt, som något lömskt och ljusskyggt, som ett tecken på bristande integritet. Inte i min vokabulär. För mig betyder ordet kompromiss liv. Och motsatsen till kompromiss är inte idealism, inte hängivenhet, motsatsen till kompromiss är fanatism och död. Vi behöver en kompromiss. Kompromiss, inte kapitulation. En kompromiss innebär att det palestinska folket aldrig ska gå ner på knä, och det ska inte heller det israelisk-judiska folket göra.

Oförmågan att sätta sig in i den andres situation och lyssna på hennes bevekelsegrunder skapar misstro och fiendeskap. Förutom att beskriva fanatism och kriget i Mellanöstern skriver Oz också om varför han blev författare. Han menar att en bra författare måste kunna leva sig in i andra människor och den egenskapen ger honom större möjlighet att förstå hur andra tänker. Den fantasi som krävs för att berätta eller ta till sig en berättelse kan också fungera som en väg till förståelse mellan människor. Litteratur som ett motgift mot fanatism.

Förra årets mest skrämmande bok var utan tvekan Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson. Alla skickliga thriller och skräckförfattare får ursäkta – men varken seriemördare eller demoner lyckades göra mig lika obehaglig till mods som sanningen om vad livsmedelsproducenterna stoppar i vår mat.

Det är få böcker som förändrar ens liv, men den boken förändrade i varje fall mitt beteende. Sedan jag läste Nilssons förra bok har mina shoppingturer hos de lokala stormarknaderna blivit betydligt kortare. Allt färre halvfabrikat har hamnat i varukorgen och jag upptäcker ofta att jag står och läser innehållsförteckningar på varor som jag tidigare köpt utan att ens tänka på saken. Vem vill egentligen äta skinka bestående av tumlade köttslamsor, med vatten, socker, konserveringsmedel och smaktillsatser? Inte jag. Det får bli några få dyra, men betydligt godare, skivor spansk serranoskinka istället. 

Den här uppföljaren är inte en bok man läser från pärm till pärm. Det är snarare en uppslagsbok som hjälper konsumenter i vardagshandlandet. Här hittar man en detaljerad genomgång av 150 livsmedel som både börjar och slutar på systembolaget. Från alkoholdrycker till öl. Är det någon mer än jag som blir överraskad över att både öl och whiskey ofta får sin snygga färg från karamellfärg?

Om den förra boken visade hur lurade vi är av livsmedelsföretagen, så svarar den här boken på frågan: men vad ska vi äta istället? Här finns både alternativ och förslag på säsongens varor. Kanske ska vi sluta äta smaklös gurka från Spanien och istället njuta av den när den smakar som allra bäst under den svenska sommaren? Genom att välja frukt och grönsaker efter säsong, sparar man inte bara pengar – man får också de allra bästa smakerna. Så varför nöja sig med något sämre?

Varje person som är det minsta intresserad av mat borde ta sig en titt på de här böckerna. Jag lovar att de bjuder på både spännande och otäck läsning och att de är en mycket bättre investering än att köpa ännu en kokbok som blir stående oanvänd i kökshyllan.

Idag svär Barack Obama eden som Amerikas nyvalde president. Han har skrivit historia, inte bara som politiker utan också som författare. Att våga hoppas är skriven efter det att han blivit invald och verkat i senaten i några år och efter det att han höll sitt omskrivna tal vid demokraternas konvent 2004, då han blev känd för en större publik. Även om han själv inte vill kalla det för ett politiskt manifest har boken ändå blivit en riktningsvisare för vilken politik han står för.

 Många har naturligtvis höga förväntningar på Obama som tar över efter en president som både världen och en stor del av amerikanerna har lärt sig att förakta och parodiera. Det blir troligen hans största utmaning, att i tider av ekonomisk kris, stora budgetunderskott, två krig kunna leverera förbättringar. Det finns också en risk som han skriver om i boken att man tillskriver honom uppfattningar som han bör ha som liberal. Obama har varit tydlig på att han vill söka förstå olika grupperingar och det kan nog komma att störa hans anhängare.

Obama vill få läsaren att förstå några saker om politik. Det är inte så svart eller vitt som det framstår när olika sidor försöker vinna i en debatt. Verkligheten är mer komplicerad än så och det borde fler politiker inse. Att inte alltid leta fel hos motståndaren utan att faktiskt se till vad man kan komma fram till gemensamt, är en attityd som är ledstjärna för Obama. Det vill han ska prägla amerikanernas syn på varandra och även i kontakter med andra länder.

I boken finns många förslag till förändring, men framför allt är det en diskussion om politikens former. Obama är knappast ensam om att anklaga Bush-styret för att ha misshandlat den amerikanska konstitutionen och dess grundläggande värderingar. Han påpekar det ganska självklara i att för att kunna hävda demokrati och mänskliga rättigheter så måste man leva upp till det även när det känns obekvämt:

Och varför ska vi göra på det viset? Jo, för att ingen har mer att vinna på att världens “trafikregler” följs än vi. Vi kan inte få folk att bli anhängare av detta regelsystem om vi själva beter oss som om det gäller för alla utom oss. När världens enda supermakt däremot frivilligt lägger band på sig själv och följer de internationellt överenskomna normerna skickas en signal om att dessa regler är väl värda att följa, och då neutraliserar vi terroristernas och diktatorernas argument om att systemet enbart skulle vara verktyg i händerna på den amerikanska imperialismen. 

Boken har många intressanta resonemang kring livschanser, tro, familjen, internationella frågor och ras. För den som är lite intresserad av politik och i synnerhet amerikansk sådan är detta en välskriven bok. Obama är en intelligent och balanserad politiker. Det är väl bara att våga hoppas på att han också blir den president som kan genomföra det ambitiösa program som han lägger fram i boken. 

Femton killar med olika bakgrund skriver om manlighet. Dels behandlas den traditionella mansrollen. Varför är det så att det mesta våldet begås av män och pojkar? Varför är män oftare otrogna? Varför kan män inte prata om känslor? Dessutom försöker författarna hitta uttryck för den nya manligheten där macho inte ingår.

Författarna till texterna i boken är både kända och okända i varierande grad. Gemensamt för alla är att de har funderat mycket över sin egen och andras manlighet. Många återkommer till händelser och företeelser i sin barn- och ungdom. Varierande är också kvaliteten på det som skrivs. Ett par berättelser känns intetsägande och är i mitt tycke ganska dåligt skrivna, medan andra träffar rätt på spiken i både innehåll och språk.

Min favorit är nog Adamis text om homofobi. Själv har jag svårt att förstå rädslan som många killar och män känner inför homosexuella män. Som lärare för gymnasieungdomar känner jag igen sättet för killar att försöka trycka ner andra killar. Flera texter handlar om hur sexualiteten används som förtryck. Som man förväntas du alltid vilja ha sex med kvinnor och förneka allt som kan tolkas som det minsta bögigt.

Kravet på att bevisa att du är man handlar lika mycket, om inte mer, om att bevisa att du inte är bög. I meningen ”är du bög eller” ligger det så mycket makt. Det kan få oss att göra vad som helst. Cykla ner för tvåmetersstup. Frivilligt bli slagen för att du förlorar ett vad. Slå på någon du knappt känner för att du blivit utmanad.

Detta är inte en bok för riktiga machomän med taskig kvinnosyn, hård yta och som gillar att dra bögskämt. Eller också är den just för dem. Frågan är bara hur många av dem som kommer att läsa den. De som redan har en mer modern syn kan säkert nicka igenkännande och bli bekräftad i sin egen manlighet?

Vill du läsa en utav de läskigaste böckerna som skrivits? Vill du gråta? Må illa? Låsa in dig i ditt hem och aldrig gå ut igen? Vill du bli förbannad? Vill du lära dig mer om sekter?

Då är detta boken för dig!

Som man redan hör på titeln så handlar boken om sekter. Men istället för att koncentrera sig på hur det är för vuxna i sekter så har författaren koncentrerat sig helt på barnen. Hon har intervjuat “offer” som växt upp i de vanligaste sekterna i världen, och koncentrerat sig helt på hur det var för dem som barn och hur deras liv blev efter de har kommit ut i livet efter att ha flytt.

Denna bok är så fruktansvärt läskig så det finna inga ord som räcker till för att beskriva vilket helvete barnen i sekter går igenom, hur myckets fysisk och psykisk misshandel som sker bakom stängda dörrar.  Och man undrar gång på gång, hur kan detta få ske? Vi lever på 2000-talet och detta sker fortfarande, religionsfrihet i alla ära, men ibland undrar man faktiskt…. Varför reagerar inte anhöriga? Varför reagerar inte socialtjänsten? Varför låtsats folk som ingenting?

 Utdrag ur boken om Knutbysekten.

Det är inte bara det här att få disciplin på den gapiga ungen det handlar om…. utan det är ju frågan om att fostra dem , så att de ska kunna lyda gud. (….) Uppror är en synd mot Gud!  Det är en synd mot Gud att vara upprorisk! Att säga “jag vill inte”. Det här är en synd mot Gud! Mina barn syndar mot mig där de inte gör som jag säger. Ur predikan av Åsa Waldau 2001

Den som älskar sin son, tuktar honom i tid. (….) Är det inte bättre att få stryk än att gå till helvetet? Ur predikan av Helge Fossmo,2003

Läskigt är vad det är, och jag undrar under hela knutbykapitlet, VAR finns Uppsalas socialtjänst……

 Utdrag ur bokens kapitel om Jehovas Vittnen.

Maja kommer tydligt ihåg hur förvånad hon blev när hon i skolan på mellanstadiet fick reda på att vuxna inte får slå barn och att aga är helt förbjudet. “Att aga barn var väldigt vanligt, speciellt under mötena i Rikets Sal. Det var inte något man funderade på eller som man tyckte var fel, eftersom det var helt normalt att göra så” berättar hon.

I Jehovas Vittnens tidning Vakttornet 15 Juli 1995 skriver de så här:

Barnen har också ett stort behov av att bli visade till rätta. Som förälder bör du sätta upp gränser för dem. I ordspråksboken 13:24 heter det: Den som håller tillbaka sin käpp hatar sin son, men den som älskar honom, han ser verkligen efter honom med tuktan.

Uppenbart står det i deras tidningar att de uppmanar till tuktan, med käpp, och ingen reagerar? Ingen reagerar över den barnmisshandel som finns inom Jehovas vittnen och låter det fortgå dag ut och dag in?

Medan jag satt och läste boken så ringde det på dörren, gissa vilka det var? Jo, Jehovas vittnen som ville frälsa mig till den rätta tron, jag var väldigt nära att spotta dem i ansiktet och säga vad jag tyckte, men insåg snabbt att det inte skulle hjälpa för fem öre. Jag skulle inte sjunka till deras nivå, de såg mig ändå som mindre vetande eftersom jag inte har den rätta tron.

Till sist tänker jag ta upp Hare Krishna, fler sekter tas upp, men Hare Krishna tror folk att det är en bra sekt som värnar om naturen, barnen osv, tyvärr kan jag inte hålla med eftersom jag mådde illa under hela kapitlet.

Både på Korsnäs och Almviks gård blev Sandra och hennes klasskamrater ofta misshandlade och sparkade av sina lärare. En anledning till stryk var ifall barnen inte satt stilla. Läraren använde ofta den traditionella pekpinnen och slog barnen över fingrarna. “Läraren lyfte mig i båda öronen flera gånger så att huden bakom örat sprack och började blöda” En av de saker som Sandra har haft svårast att hantera senare i livet, har varit att bara sitta ner i ett klassrum och studera. Denna miljö har påmint alltför mycket om klassrummen hos Hare Krishna.

……

Det var väldigt kallt och vi barn hade rakade huvuden allihop. Och lunginflammation, vilket läkaren konstaterade efter sin undersökning. Men vi fick inte antibiotika, det skulle ju till varje pris undvikas enligt Hare Krishna. Idag undrar hon varför läkaren inte gjorde något åt hennes och de andra barnens situation, eftersom de var så tydligt sjuka, undernärda och tunnklädda. Har inte en läkare skyldighet att anmäla vanvård av barn? Varför slog han inte larm om barnens misär?

Jag önskar mer än något att barn som finns i sekter ska få hjälp att ta sig därifrån… För när man läser om barnens tillvaro så blir man så gråtfärdig och önskar att man kunde rädda dem alla och låta dem bo hos en själv.

Denna bok är så fruktansvärt bra och jag tycker den SKA läsas av alla människor som kan komma i kontakt med folk som kommer ifrån sekter eller som har rymt där ifrån.  Boken borde vara en självklarhet att ha läst bland skolpersonal, dagispersonal, läkare och psykologer med mera. Kunskapen om sekter måste ökas!

Ingen har väl undgått de senaste dagarnas protester mot Kinas förtryck av oliktänkande och Tibet i samband med OS-facklans färd mot Peking. Denna bok utger sig för att jämföra OS i Berlin 1936 och Peking 2008. Båda spelen utnyttjas av diktaturer för att framhäva sina egen storhet. Även om Lindström har skrivit en intressant bok handlar det inte så mycket om OS som man kanske kan tro.

Första halvan av boken handlar mycket om hur sportmärkesföretagen adidas och Puma utvecklas. Två tyska bröder, Adolf och Rudolf Dassler, som bli osams startar respektive märke och har från början draghjälp av den nazistiska regimen. Parallellt med detta berättas historien om Berlin och om svenska idrottsledare som inte var främmande för en nationalistisk ideologi. Andra halvan är en mycket målande beskrivning av diktaturen i Kina och hur den ibland hamnar i skymundan när det ekonomiska undret beskrivs.

De skräckexempel på brott mot mänskliga rättigheter, miljöförstöring och vattenproblem som tränger igenom mediebruset blir som exotiska anekdoter som det är svårt att tro på som mera allmänna företeelser. Journalister från väst blir lätt en del av det kinesiska systemet och tvingas indirekt acceptera censurens övervakning och andra ofriheter. De har svårt att skapa bredd och översikt för att landets statistik i många avseenden är hemlig och i andra fall manipulerad så att den understödjer regimens bild av tillståndet i landet.

Vidriga förhållanden för hundratusentals kinesiska arbetare i ”Världens fabrik” som bl.a. tillverkar sportartiklar till väst. Läger för tvångsarbete och ”omskolning”, dvs. hjärntvätt. En utvecklad övervakning av medborgarna i en orwellsk anda och en nästan rasistisk uppdelning av den kinesiska befolkningen. Detta är några av avsnitten i delen som berör Kina och det är klart att man kan fundera på hur IOK, med sina ideal om demokrati, kan ha gett Kina olympiska spelen. Som exempel kan nämnas att man räknar med att cirka 10 % av Pekings befolkning har deporterats från staden inför byggnationer m.m. som har med OS att göra.

Det stora sveket är en intressant bok om förhållanden i Kina. Men som debattbok angående OS i Peking och den eventuella jämförelsen med Berlin tycker jag inte riktigt att den håller måttet. Det är ganska få sidor som ägnas åt den diskussion som har många argument för och emot. Det finns tecken på att Kina har öppnat sig på senare år och det finns kineser både i exil och som bor i Kina som menar att OS kan ha en positiv effekt på mänskliga rättigheter. Man kan fundera på om händelserna i Tibet hade diskuterats så intensivt om de hade hänt utan ett kommande OS. Nu får det stor uppmärksamhet och Kina har ögonen på sig.

Lindström kommer inte egentligen med några lösningar eller ställningstaganden kring OS i Peking, utan nöjer sig med att konstatera att situationen i Kina inte rimmar med de olympiska idealen. Man kan naturligtvis hålla med om att ge OS till Kina i sig är ett politiskt ställningstagande, men det är inte första gången en diktatur får spelen. Är IOK:s roll att sprida sina demokratiska ideal till stater i världen eller att låta människor mötas för att idrotta?