bokbloggen.com

Einsteins fru var enligt denna bok en viktig kugge i maken Alberts upptäckter men blev bedragen och övergiven. Därför blir han utsedd till ”historiens allra mest provocerande pojkvän” i en tv-show. Denna bok som egentligen är ett seriealbum behandlar religion, könsskillnader eller uppfattningar om dem, några intressanta kvinnor i historien bl.a. Britney Spears och Stalins fru samt Cornelis Wreeswijks hatbrott.

Strömquist tecknar otroligt rolig samhällskritik där hon driver med våra könsroller och olika kända personers tillkortakommanden. Sting verkar hon ha ett särskilt ont öga till, han hamnar i skottgluggen vid ett flertal tillfällen. Det är små kärnfulla serier på några sidor där skönmåleri inte är huvudsaken utan att med ett vasst och humoristiskt språk skildra verkligheten och dräpa diverse myter.

Min personliga favorit är ”Dom som sa hora – en serie om den babyloniska skökan”. En historia om hur kristendomen avvecklade dyrkandet av kvinnogestalter för att upprätta en mer patriarkal religion. De som sa hora var alltså de kristna…

Boken är något ojämn ibland även om höjdpunkterna är flera. Språket är mer eller mindre talspråk och mycket underhållande. Man får nog också ha en del självdistans för att uppskatta humorn i boken eftersom de flesta egenskaper och åsikter utsätts för granskning.

Svenska Al-Qaida förväntas spränga Globen vid ett framträdande med Carola och även kidnappa drottningen. Tack vare möjlighet att avlyssna och övervaka telefoner och internettrafik har Säpo snappat upp planerna och gripit flera misstänkta. När förhörsledaren Eva Tanguy hastigt och lustigt flyttas från ekobrottsmyndigheten till Säpo inser hon att Sveriges största terroristmål inte riktigt är vad det ger sken av.

Vem blir terrorist och kan man strunta i yttrandefrihet, integritet, tryckfrihet och rättssäkerhet i kampen mot terrorismen? Guillou flyttar den amerikanske terroristnojan till Sverige och diskuterar hur svensk lagstiftning har anpassats till ”kriget mot terrorismen”. Den västerländska bilden av muslimer som potentiella terrorister har också en central plats i boken. De terroristlagar som Sverige har, som mer eller mindre kan sätta andra lagar ur spel, drabbar p.g.a. den bilden muslimer hårdare.

Guillous alter ego Erik Ponti spelar också en stor roll i boken som journalist på Dagens Eko när han gräver i historien. Trots stort hemlighetsmakeri kan Ponti få fram uppgifter som visar att historien om ”svenska Al-Qaida” är grovt överdriven. Säpo och riksåklagaren gör allt för att sätta dit de misstänkta och mycket av etablerad media är behjälplig med att sprida myter och påhittade fakta.

Som vanligt är Guillous berättelse intressant som politisk debattbok och samtidsskildring av de stämningar som finns i samhället. Hans cyniska framställning av Säpo, politiker och media känns igen och ibland blir det övertydligt när han drar paralleller med sin egen roll i IB-affären. Som spänningsroman är dock inte boken på samma nivå. Det är framför allt spelet kring vem som kan lägga beslag på den allmänna sanningen och frågeställningen hur man skapar en terrorist som är tankeväckande.

Det är inte bara skräcklitteratur som kan få middagen att röra sig oroligt i magen. Sveriges duktiga skräck- och thrillerförfattare får ursäkta - men det här är absolut en av de otäckaste svenska böcker jag har läst. Och det är en bok som jag tycker att alla borde läsa.När jag gör paj så använder jag kanske tio ingredienser. När familjen Dafgård lagar paj så krävs det inte mindre än 52 ingredienser. Flera utav dem låter direkt giftiga. Vad sägs om karminsyra? Eller mono- och diglycerider av fettsyror? Smakar det verkligen bättre för att de har olika smakförstärkande ämnen bland ingredienserna?

Nej. Det smakar inte något vidare. Kanske skulle det smakat bättre om Dafgård hade använt riktiga råvaror istället? Men råvaror är dyra och kemiska ersättningsämnen är billiga.

Vår mat tillverkas inte i köket längre. Den tillverkas i fabriker. Tillsatser, aromer och smakförstärkare är en jätteindustri. De dyker inte bara upp i pulver- och burkmat där vi förväntar oss att hitta dem, utan också i mat som vi föreställer oss är ren och enkel. Skivad skinka kan till exempel bestå av små bitar kött som injicerats med vatten, socker, konserveringsmedel, smakämnen och tillsatser. Denna massa behandlas och pressas sedan ihop och kokas tills den liknar ett stycke helt kött. Vill man få den att se extra äkta ut lägger man till en tunn fettrand runt formens kanter.

Rökaromen kommer i dunkar. Vaniljsmaken kommer ur rötat trä. Juicen som kallas färskpressad kan vara elva månader gammal. Pistageglassen har fått sin gröna färg av spenat. Den goda balsamicovinägern är en förfalskning av socker, aromämnen och karamellfärg. Vi blir lurade gång på gång.

Vi konsumenter uppfattar den framväxande lighttrenden som något som har med ett hälsosammare liv att göra. Men när branschfolket talar med varandra handlar det mest om att dessa livsmedel är billigare att producera än de ordinarie.

Det är svårt att läsa den här boken utan att bli upprörd. Och det är närapå omöjligt att läsa den utan att sedan börja titta närmare på varorna som hamnar i matkorgen. Vad döljer sig bakom E-numret på de 316 olika tillsatser som är tillåtna i Sverige? Den här boken ger svar. Boken avslutas med en inköpsguide för den som blivit nyfiken på vad det egentligen är för mat vi köper. Här hittar man tips om 64 olika livsmedel, en säsongsguide om frukter och grönsaker, en Sverigeguide till genuina matproducenter, butiker och marknader och slutligen en E-nummerguide till samtliga 316 tillsatser som vi dagligen stöter på när vi läser innehållsförteckningar.

Vårt dagliga bröd kanske kallas färskt, men det är sannerligen inte nybakat.

Journalisten Politkovskaja mördades hösten 2006. Hon var känd som en obekväm rysk reporter som starkt kritiserat bl.a. presidenten Vladimir Putin och Tjetjenienkriget. Strax innan hennes död var Rysk dagbok färdig för publicering. Det är en samtidsskildring av det Ryssland som hon lever i och berättar om. Under ett par års tid, 2003-2005, följer man hur demokratin i Ryssland går från svag till nästan obefintlig. Putin samlar makten till sig, valen manipuleras, rättsväsendet är korrupt, media censureras och människors livsöde styrs av godtyckliga beslut.

Några stora händelser som dominerar är valen till duman 2003 och till presidentposten 2004. Dessa beskrivs som regisserade föreställningar som går ut på att bevisa Putins storhet som ledare. Politkovskaja kritiserar inte bara makten för att skjuta alla demokratiska strävanden i sank utan är också besviken på det ryska folket. Gång på gång tvingas hon se hur människor bara rycker på axlarna åt brott mot mänskliga rättigheter och statens beteende.

Två dramatiska gisslandraman är också centrala inslag. Dels stormningen av Dubrovkateatern i Moskva och aktionen mot ockupationen av en skola i Beslan. I båda fallen är det terrorister som tagit människor som gisslan och där säkerhetstjänsten FSB och militären stormar anläggningarna. Både terrorister och gisslan dödas och myndigheterna gör allt för att mörka vad som hände. Granskningen av myndigheternas hantering blandas med skakande vittnesmål från inblandade och anhöriga. Det är en mörk bild som målas upp av dagens Ryssland och det borde uppmärksammas mer av demokratiska länder som har kontakter med Putin.

Efter att ha följt de nyligen avslutade valet i Ryssland där Putin befäste sin makt och oppositionen förföljdes känns boken än mer angelägen.

Fetmaepidemi. Det ordet har inte många år på nacken. Men det har satt sig i medvetandet. När man läser tidningarna får man uppfattningen att problemet är en tickande bomb. Vi blir tjockare för varje dag och snart kommer vi att duka under för välfärdssjukdomar. Jag har läst artiklarna, som nästan alltid flankeras av en faktaruta om BMI, utan att reflektera närmare över vad de egentligen innebär.

Den här boken ställer begreppen på ända. De braskande tidningsrubrikerna verkar faktiskt inte berätta hela sanningen. Sambandet mellan övervikt och ohälsa är inte alls så självklart som artiklarna förleder oss att tro. Det kanske inte ens är ett faktum att överviktiga människor blir friskare av att gå ner i vikt?  Sanningen är inte så enkel som tidningarna lurar oss att tro.

Brad Pitt, Johnny Depp och George Clooney är samtliga överviktiga enligt BMI-skalan. Kanske inte riktigt de män vi föreställer oss när vi oroas av tanken på att allt fler väger för mycket. BMI-skalan är ett trubbigt instrument som ger samma resultat för en vältränad muskulös person som för en fetlagd otränad. Skulle det då betyda att de löper samma risk att bli sjuka?

”På 1960-talet genomfördes en kartläggning av 800 000 personer av American Cancer Society , som lade ner stor omsorg på att kontrollera deltagarnas viktförändring. Den visade – och detta kan vara svårt att över huvud taget ta in för den som har fettpaniken mentalt inkorporerad – att det inte fanns något samband mellan viktökning och död genom hjärtsjukdom eller stroke, medan sambandet mellan dessa dödsorsaker och viktnedgång var påtaglig”

Det finns alltså forskning som visar att det är betydligt farligare att banta än att vara överviktig. Varför varnas det då så sällan för bantning? Marie Carlsson ställer många intressanta frågor i sin bok. Varför blir en vältränad person med helt prickfria värden tillsagd av sin läkare att gå ned i vikt? Varför varnas ingen för att redan en undervikt på några få kilon innebär samma hälsorisker som kraftig fetma? Vad vet vi och vad tror vi att vi vet?

Fettpaniken är en riktigt intressant bok. Både för den forskning som presenteras och för den samhällsanalys som genomsyrar hela boken. Varför är vi så villiga att tro att vikt och hälsa hänger ihop, när bevisen saknas? Kan det bero på att det anses fult att vara tjock?

Hur tänkte jag nu? Det var första tanken som for genom huvudet på mig när den här boken damp ner i brevlådan. Varför har jag beställt den här boken? Omslaget är visserligen klatschigt och titeln lite lagom provocerande, men ändå. Vad skulle jag ha för glädje av den här boken? Jag är ju inte bög. Jag är inte ens homosexuell.

Men å andra sidan är jag ingen hob heller och det har aldrig hindrat mig från att läsa Sagan om ringen. Så varför skulle jag låta mig stoppas av sådana petitesser som sexuell läggning?
Alltså sätter jag igång och läser.

Det gör jag alldeles rätt i. Arga människor är intressanta. Åtminstone om de har något att säga. Och det har de här fem arga bögarna. Jag ska inte påstå att jag förstår allt. Det finns delar som går mig fullständigt förbi. Som stycket som heter: Vem är rädd för Bengt Martin? Jag är medveten om att det finns en författare som heter Bengt Martin, men att han inte längre skulle vara en levande del av bögarnas kulturarv, hade jag inte en aning om. Där har jag svårt att tycka någonting. När de skriver om hur bilden av bögar har förvandlats från farliga och översexuella till gulliga schlagerälskande inredningsexperter har jag lättare att förstå. Det här är ju något jag har sett hända. Genom att arbeta mot fördomar har man skapat nya schablonbilder av homosexuella män.

Och i accepteringshetsens nittiotal var det själva sexualiteten, eller snarare kåtheten, som fick stryka på foten. Så hur skulle man då lansera bögen version 2.0? Vilka var de homosexuella män som de tyckte om i vår närhet. Frisören som klippte det heterosexuella håret. Servitören som serverade den heterosexuella maten. Och floristen som arrangerade blommor till det heterosexuella hemmet. Det var karaktärer som alla kunde älska, de gjorde ju aldrig något anspråk på det heterosexuella offentliga rummet.

Ilskan i den här boken riktar sig åt flera håll. Inte bara mot någon slags heteronormativ omgivning som sätter spelreglerna utan lika mycket mot en bögkultur som blivit mainstream och infantil i sin önskan att inte provocera.

För mig är inte den öppna homofobin farligast utan den välvilliga klappen på huvudet, idiotförklaringen. Skräp som ingen annan vill ha kan lätt dumpas på bögarna som inte ställer några krav. Bögar verkar idag dela sin popkultur med dagisbarn.

Debattböcker brukar inte vara roliga precis. Men den här boken var bitvis riktigt kul att läsa. Självklart finns det bögar som inte kan identifiera sig med schlageryra, galor och shoppingkassar. Och det kan ju aldrig skada att bli påmind om att människor inte är schabloner, vad media än matar oss med för bilder.