bokbloggen.com

En seriemördare härjar vid Stureplan där han plockar upp sina offer som så småningom hamnar i resväskor som placeras i Stockholms parker. Till polisutredningen kopplas Althea Molin som är hemma i Sverige på rehabilitering. Hon är profilerare som i sitt förra uppdrag i New York överfölls av en mördare som gav henne både fysiska och psykiska ärr. När hon går arbetslös och skaffar sig bostad i Stockholm kontaktas hon av barndomsvännen Rickard som vill ha hjälp av hennes kunskaper.

Änglalik är von Schencks debutroman och tyvärr märks det. Det är en ganska kort deckare och det behöver inte vara någon nackdel, men det känns som att både personbeskrivningar och handling hade tjänat på lite mer utrymme. Historien är inte särskilt originell och därför hade jag velat ha mer ”kött på benen” för att bli engagerad i boken.

Althea brottas med sina tidigare tvångstankar som hotar att komma tillbaka till henne när mördaren börjar skicka MMS av henne till hennes mobil. Samtidigt får man en liten inblick i hennes tankar kring profilen. Hon blir irriterad när Gabriel, en av poliserna, har hittat en möjlig misstänkt trots att hon inte är klar med profilen. Som läsare blir man ju lite förvånad över att profilen skulle vara viktigare än att ta itu med personer som kan ha begått brotten. Altheas känsloliv och vardag avhandlas bl.a. i hennes vänskap med Emelie som jobbar på ett säkerhetsföretag.

Mycket av karaktärernas beteende känns stereotypt. Från början tvekar Althea att ta jobbet som profilerare i Stockholm och när hon väl gör det finns det naturligtvis några medelålders män i utredningsgruppen som är skeptisk till henne. Som tur är hittar hon några jämnåriga som är lite mer moderna och nyfikna på profilering. Dessutom får hon känslor för en av poliserna efter att ha levt singelliv ganska länge. Det är för mycket som är förutsägbart för att man ska bli intresserad av personerna i berättelsen eftersom de verkar följa mallen för hur man skriver deckare.

Hedersmord är ett begrepp som vi fått lära oss på senare år och som har diskuterats mycket. Dödergök handlar just om hedersmord, men kanske inte enbart som något som sker i familjer från ”andra kulturer”. Visserligen finns här det traditionella hedersmordet i en kurdisk familj där dottern har ett förhållande med en iransk kille som inte har godkänts. Men berättelsen innehåller ytterligare ett brott där en svensk polisman har dömts för att ha mördat sin hustru.

Maria Allende och hennes man Tobias letar efter drömhuset, till sig och tvååriga dottern Alma, på den övervärderade bostadsmarknaden. Maria är arbetslös efter att ha blivit sparkad från sin vikarietjänst som journalist och ser sig själv hamna allt längre från arbetsmarknaden. Hon får reda på att huset de har köpt tidigare bebotts av polisen Joakim Lind som misshandlat och sedan skjutit sin fru, Louise. Journalisten i henne vaknar och familjen får stå tillbaka när hon vill skriva historien om Louise. Det visar sig dock att det finns en del ouppklarat med fallet som ställer Maria inför ett knivigt val om hon ska publicera berättelsen.

En iransk kille hittas hängd på en vind där hans flickväns familj bor. Självmordet utreds snart som ett misstänkt mord av polis och åklagaren Madeleine Edwards. Edwards är övertygad om att självmordet var påtvingat eller t.o.m. ett mord men får mycket kritik från media och andra, som menar att hon styrs av fördomar mot invandrarfamiljer. Ändå drivs hon starkt av ett rättvisepatos och vill lösa fallet, vilket ger henne mindre tid för sig själv och med dottern Alexandra.

Parallellt får man följa de båda fallen som båda handlar om män som med alla medel vill kontrollera kvinnan och hennes ”heder”. Av någon anledning anses det ena vara kulturellt och det andra ett utslag av en störd personlighet. Edwards tänker vid ett tillfälle tillbaka på sin egen ungdom:

Hennes pappa hade mer eller mindre förbjudit Madeleine att bli seriös med ”den där drasuten” och demonstrativt vägrat ta killen i hand under det halvår som han och Madeleine hängde ihop. Kontrollerande föräldrar och pappor som har åsikter om sina döttrars val av pojkvän är inte precis en enbart kurdisk företeelse.

Maria och Madeleine är två ganska lika personer. De strävar efter framgången i karriären samtidigt som familjen är viktig men får stå tillbaka ibland. Beskrivningen av de två är levande och mänsklig. Som småbarnsförälder har boken stor igenkänningsfaktor, förutom att det är en ganska bra roman som vill få läsaren att tänka och utmana sina egna fördomar om verkligheten.

Jag hade antagligen missuppfattat recensionerna av Theorins första bok, men jag var övertygad om att detta var ytterligare en traditionell deckarserie. Om än på Öland. Sällan har jag blivit så belåten över att ha fel. Det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Det här var något mycket roligare och mer spännande.

Det finns visserligen en slags kriminalhistoria i boken, men det är lika mycket en spökhistoria som Theorin väljer att berätta när han beskriver hur familjen Westin flyttar från Stockholm och börjar rusta upp den gamla gården Åludden. Huset har stått öde intill de två fyrarna under lång tid och det är ett stort arbete som ligger framför dem. Men det är inget som avskräcker dem. Joakim och Katarina har renoverat hus tidigare. De ska skapa sig ett bra liv här tillsammans med sina två små barn.

Kanske spökar det på Åludden. Det går i alla fall många historier om gården som sägs ha byggts av timmer från förlista båtar som gått under i fåken, den öländska stormen som drar in med snö, is och dimma och snabbt förvandlar havet och landskapet till dödsfällor.

Historierna om att de döda återvänder till det Åludden på julafton är från början bara spännande folklore, men när en familjemedlem drunknar under mystiska omständigheter förvandlas sägnerna till något mer hotfullt.

Lågan i den norra fyren på Åludden slocknade det här året. Den har såvitt jag vet aldrig tänts igen.
Men Ragnar Davidsson berättade för mig att det fortfarande lyser ibland i fyrtornet – natten innan någon ska dö.
Kanske är det en gammal eld som flammar upp ibland i fyren. Minnet av en svår olycka.

Trots några små logiska luckor fungerar den här boken utmärkt. Theorin är skicklig på att bygga upp en krypande kuslig stämning där det är svårt att vara helt säker på vad som är fantasi och vad som är verklighet. Historien som tidvis är spretig med många olika spår knyts ihop riktigt bra på slutet. Enligt uppgift ska det komma ytterligare två fristående böcker som utspelar sig i samma öländska landskap. Något att se fram emot för alla som uppskattar spännande läsning med en lagom dos spökerier.

Det här kan vara årets snyggaste omslag. En svart fågel med ett blodrött öga och en prydligt typograferad titel – mer behövs tydligen inte för att skapa dramatik. Hade nu innehållet haft samma höga klass som utsidan så hade detta varit en solklar vinnare. Men tyvärr lever handlingen inte upp till de förväntningar som omslagsillustrationen väcker hos mig.

Det här är tydligen mittendelen av vad som kommer att bli en löst sammanhålen trilogi. Jag har visserligen inte läst den första boken, men det stör inte läsningen. Det går snabbt att bekanta sig med kriminalpoliserna Judith Krieger och Manni Korzilius trots att de i bokens början inte ens arbetar tillsammans. Manni arbetar med försvinnanden medan Judith förbereder sig för att komma tillbaka till jobbet efter en längre tids tjänsteledighet.

Det är den varmaste sommaren i mannaminne. I Köln arbetar Manni med att försöka ta reda på vad som har hänt fjortonåringen Jonny som tillsammans med sin tax Dr D försvunnit spårlöst från en lägerskola. Pojken har ingen anledning att hålla sig borta och när man hittar ett avskuret hundöra börjar det bli mer och mer uppenbart att Jonny inte gett sig iväg frivilligt.

Judith å sin sida blir kontaktad av en gammal skolkamrat som vill att hon ska söka rätt på deras gemensamma klasskamrat Charlotte som har försvunnit. Judith är tveksam, hon har inte haft någon kontakt med Charlotte på över tjugo år och var aldrig direkt vän med henne. Men eftersom hon har några veckor kvar innan hon ska tillbaka i tjänst bestämmer hon sig för att göra Bernhard till viljes. Hon får upp ett spår som leder till Kanada och Bernhard köper omedelbart en biljett till henne så att hon ska kunna fortsätta sin undersökning.

Det är inget större fel på den här tyska deckaren. Men det är å andra sidan inte många rätt heller. Den del av historien som utspelar sig i Kanada börjar lovande, men blir så småningom direkt fånig i sin brist på trovärdighet. Boken hade varit bättre om historien hade koncentrerat sig kring det som händer Jonny och hans skolkamrater. Där bränner det till ibland i beskrivningen av de hierarkier som finns på skolgården även i de skolor där det minsann inte förekommer någon mobbing om man ska tro rektorn.

Blaze, eller Clayton Blaisdell Jr som han egentligen heter, är en stor kille med ett hål i pannan efter det att hans pappa slängt honom ner för trappan. Blaze får en hjärnskada och stannar i den mentala utvecklingen, även om hans minne är skarpt. Han åker in och ut på ungdomshem och där får han ta del av kunskaper av kriminella kamrater. Bästa kompisen, George Rackley, kommer på den lysande idén att kidnappa barnet till det stenrika paret Gerard. Innan de hinner genomföra det planerade brottet som ska göra dem rika dör George. Blaze fortsätter ändå, nu med Georges röst som vägleder och kritiserar honom. Vad Blaze inte har räknat med är att han ska bli så fäst i bebisen Joe…

Blaze är den efterblivna pojken med en utsatt barndom som blir brottsling. När han kidnappar ett barn till en rik familj blir han naturligtvis jagad av ett stort polisuppbåd. Bachman beskriver händelseförloppet utifrån Blazes perspektiv med stor medkänsla, trots det vidriga brottet. Med den förmåga som Blaze har, tar han hand om lille Joe och försöker samtidigt få lösensumma från honom. Som läsare känner man med Blaze och det är vad som håller berättelsen intressant. Det är inte polisjakten som är spännande utan hur Blaze ska ta hand om Joe och försöka reda ut den knipa han har satt sig i.

I inledningen av sin numera otroliga författarkarriär drabbades Stephen King av skrivkramp. Då föddes pseudonymen Richard Bachman som skulle lösa upp den. Blaze är en roman som påbörjades för många år sedan, men som King nyligen skrev färdigt, bl.a. för att stödja en fond till minne av en kollega som drabbats av en olycka.

Bachmans historier har ofta något sorgligt över sig. Han skriver om tragiska människor och samhällen som är på väg att möta undergången. Ett annat exempel som också har blivit film med Arnold Schwarzenegger är Den flyende mannen/The Running Man där en dödsdömd får chansen i ett TV-program att bli fri om han lyckas hålla sig levande på flykt, i direktsändning. Blaze är en helt okej historia som griper tag emellanåt, men kanske inte riktigt lika bra som Bachmans övriga böcker.

I början på 1960-talet åker Truman Capote till Kansas som journalist för att följa händelseutvecklingen i ett brottsfall. Det visar sig bli en fullträff för hans karriär som författare när han ger ut boken Med kallt blod.

Boken handlar om mordet på familjen Clutter i Holcomb, Kansas. Herb Clutter är en rik farmare med bra rykte hos anställda och omgivningen. Han mördas en kväll tillsammans med sin fru, son och ena dotter. Bundna och försedda med munkavle har de skjutits på nära håll och brottsplatsen är en makaber syn för vännerna till dottern Nancy som hittar offren. Två kända brottslingar, Dick Hickock och Perry Smith, som har suttit i fängelse ihop har dödat familjen vid ett försök att råna den på påstått stora summor pengar. Det visar sig dock att de i reda pengar bara får med sig 40 dollar. Dessa två flyr sedan till Mexiko där de gör av med pengar som de fått ut via checkar som de fått med sig från Clutter. Panka och rastlösa söker de sig sedan tillbaka till USA där de söker efter jobb eller annan försörjning.

Capotes bok är ett reportage av ett verkligt fall även om den också går att läsa som deckare. Den är skriven med ett stilfullt språk och med en insiktsfull känsla om de inblandade, vilket gör den till en mycket intressant läsning. Nästan alla inblandade får ge sin sida av saken, offer, förövare, poliser, vittnen, advokater, närstående m.fl. Inget är förenklat utan beskrivs från olika perspektiv. Även om han har fått kritik i efterhand av de som följt i hans spår att inte alltid ha hållit sig till alla detaljer, märks det att han har lagt åtskilliga timmar på att reda ut frågorna som hopar sig vid brottet; varför, vem, till vilket pris, vilka konsekvenser och hur ser rättvisan ut? Om det inte in i minsta kommatecken är hel sanning så kan man läsa boken med stor behållning.

Capote har bildat skola när det gäller att beskriva ett mordfall oavsett verkligt eller inte. Läser man nyare deckare så känner man igen mycket av stilen och upplägget på boken, även om mördaren avslöjas tidigt. Omsorgen om beskrivningen av människor och miljöer är stor och bidrar till den intressanta läsningen. Dessutom är det en skarp skildring av amerikanskt samhälle, t.ex. argumentationen kring dödsstraffet. Nu ser jag fram emot att se filmen om Capote när han skriver boken…

Det är svinkall vinter i Linköping när Malin Fors kallas till ett träd där det hänger en död man. Mannen visar sig vara ”Bollbengan” som lever i utkanten av samhället och har fått sitt smeknamn från att vara bollkalle vid fotbollsmatcherna i Ljungsbro. Polisen får många tips på personer som kan ha haft något att göra med Bengt Andersson som den döde egentligen heter. Tonårsligister, asatroende, de galna bröderna Murvall m.fl. Ledtrådar kan ibland vara villovägar, vilket Malin får erfara.

I boken får man kommentarer från den döde och man får också följa de olika personernas tankegångar. Det är ett skickligt sätt av Kallentoft att bygga sina karaktärer och hur deras innersta själsliv påverkar det de gör och säger. I dessa tankar märker man att en känsla dominerar hos många och har stor betydelse för människans handlande; ensamhet. Man vill inte vara den som är utanför och det kan ibland visa sig vara orsaken till illdåd eller bara obetänksamhet. Malin själv lever med sin ensamhet som tar sig i uttryck i att hon jobbar för mycket och inte sköter om sig och sina relationer på bästa sätt. Hennes 13-åriga dotter Tove är viktigaste personen i hennes liv, men hon börjar också bli vuxen och leva sitt liv med pojkvän och hemligheter.

Budskapet i Midvinterblod handlar mycket om att människors onda handlingar oftast har en historia. Malin Fors gör en egen analys:

Det är inte svårare än så, tänker Malin. Ta hand om de som är små, de som är svaga. Visa dem kärleken. Det finns ingen given ondska. Ondskan skapas. Men jag tror ändå att det finns en given godhet. Men inte nu, inte i den här skogen, här har godheten sedan länge flytt. Här finns bara överlevnad.

Som alla moderna deckare har också Midvinterblod inslag av samhällsskildring och kritik. Den känns väldigt aktuell och hanteras på ett balanserat sätt som inte är moraliserande utan snarare begrundande. Kallentoft har ett bra språk och berättarteknik som ger mersmak. Deckaren är ganska spännande om än lite förutsägbar efter halva boken, men det gör inte så mycket eftersom det är en i övrigt välskriven berättelse.

Det här är faktiskt en riktigt smart idé. Saylor utgår från Ciceros autentiska försvarstal i rätten och bygger historier omkring dem. Här blandas alltså historiska personer med ett uppdiktat persongalleri där den forntida detektiven, eller hittaren, Gordanius och hans familj står i centrum.

I den här boken söker den egyptiske ambassadören och filosofen Dio upp Gordanius och ber om hans hjälp. Han har blivit utsatt för ett flertal mordförsök och är övertygad om att hans dagar är räknade. Gordanius ska resa ifrån Rom dagen efter och beklagar, men han kan inte hjälpa sin gamle lärare. Om han skulle låta Dio bo i sitt hus så skulle han utsätta sin hustru och dotter för fara och det vägrar han göra. Dio går besviken därifrån och blir senare samma natt knivdödad.

Precis som i de flesta historiska deckare är det inte själva kriminalhistorien som är den stora behållningen. Istället är det beskrivningen av tidsepoken den utspelar sig i. Här tar författaren verkligen tillfället i akt att använda sig av det antika Rom och dess kändisar. Här finns förutom Cicero även poeten Catullus och flera av det romerska rikets mest inflytelserika familjer. Här skvallras det för fullt i badhusen och väggarna i staden täcks av obscent klotter. Det ska snart visa sig att ingenting är riktigt som man först misstänker.

Antikens Rom – mycket mer behövs faktiskt inte för att jag ska vara fast. Jag har väldigt roligt när jag läser om dekadenta fester, politiskt ränkspel, tempel och kärlekskranka eunucker. Vem mördaren är bekymrar mig inte speciellt, även om själva historien faktiskt är ganska finurligt ihoptråcklad. Tydligen har Saylor skrivit nio böcker om Gordanius redan. Jag kommer inte att rusa ut och köpa dem alla, men hittar jag dem på biblioteket så får de säkert följa med hem.

Cineast och seriemördare? En ovanligt kreativ mördare härjar i Philadelphia. Mördaren, som snart får smeknamnet Skådespelaren, nöjer sig inte med att bara använda kända mord ur filmhistorien som förebild. Han filmar dem och klipper in dem på hyrfilmer som han lämnar i hyllorna runt om i stadens videobutiker.

Det låter ju spännande. Seriemördare är underhållande. I böcker och på film, alltså. Verklighetens seriemördare verkar ha mycket lite gemensamt med de kriminella genier som man hittar i fiktionens värld. Vilket vi antagligen ska vara tacksamma för. Nå, åter till boken. Det börjar inte så illa – mördaren kopierar Hitchcocks klassiska duschscen från Psycho, iförd kvinnokläder och allt.

Jag vill bli underhållen. Jag vill verkligen tycka att det här är spännande. Men det fungerar inte. Det dröjer inte många kapitel innan jag börjar reta mig på detaljer. Andra må tycka att porträtten av poliskompanjonerna Jessica Balzano och Kevin Byrne har djup och psykologisk skärpa. Jag sitter bara och funderar på hur Balzano hinner med att vara professionell boxare, samt ensamstående mamma till en treåring samtidigt som hon sköter sitt arbete. Denna lilla dotter dyker upp i små rara ögonblicksbilder här och där, men verkar vara bekvämt undanstoppad annars. Fan tro’t, muttrar jag.

Sedan går det bara utför. När jag väl kommer till upplösningen tycker jag att den är direkt skrattretande i sin bristande logik. Jag har sett avsnitt av CSI som känts mer trovärdiga. Kanske har jag bara fått en överdos av deckare, det kan så vara. Men jag tyckte verkligen att det här var rent trams. Jag lämnar glatt staden Philadelphia och de här poliserna åt sitt öde – för jag struntar faktiskt helt i hur det går för dem.

Mathieu Duray är en ganska ovanlig kombination, kriminalpolis och passionerad katolik. Den kombinationen visar sig komma väl till hands i det fall som ramlar över honom. Hans barndomsvän och kollega Luc ligger i koma efter ett självmordsförsök. Mat kan inte förstå hur Luc, som också är troende, kan begå en dödssynd som detta och börjar nysta i Lucs egna undersökningar. Ett mord på en knarklangare som är det första fallet han tittar på verkar inte tillräckligt för ett sådant sammanbrott. Det visar sig handla om några helt andra mord på franska landsbygden där personer som haft nära-döden-upplevelser mördar och blir mördade. Den katolska tron visar sig viktig eftersom det verkar som om personerna också under sin tid som död upplevt att de har mött djävulen själv.

Jag kallade Luc till min hjälp. Kommen så här långt i utredningen, vad hade han beslutat? Hur hade han kommit vidare? Det fanns en fundamental skillnad mellan honom och mig. Luc trodde på Satan, inte jag.

En lång thriller med mycket religiös symbolik och med besök på många kända europeiska platser. Känns upplägget igen? Nej, det är inte en ny Dan Brown eller Raymond Khoury som tur är. Visst finns de obligatoriska klichéerna med: Ja, huvudpersonen utsätts för livsfara. Ja, han får ihop det med en snygg tjej. Ja, han är en ensamvarg, kanske mer än vanligt. Ändå känns det ganska fräscht när västerländsk naturvetenskap och katolsk världsbild möts i berättelsen och i huvudpersonen Mathieu. Ibland är det förutsägbart och ibland händer det saker som man inte väntar sig.

Är det djävulen som har räddat människor från döden och i så fall i vilket syfte? Mathieu använder rättsläkare, präster, vetenskapsmän och t.o.m. heliga stolens expertis för att söka sanningen. Det blir ganska intressanta diskussioner om gott och ont i och utanför människan, oavsett om man är troende eller inte. Dessutom är det ganska spännande emellanåt.