Kinesen – Henning Mankell

Det är med stor förväntan jag sitter med den 582 sidor tjocka pocketboken i handen. Jag kan nästan känna doften av spänning och intriger… Det är den nya Mankell-boken Kinesen. Många krimböcker har det blivit genom åren och således också en mängd olika krimförfattare, bra och mindre bra. Mankell tillhör dock skaran av författare som gör det bra, kanske till och med bäst. Hans bok Steget efter är en av mina absoluta favoriter.

Dagen har i alla fall kommit när det är dags att ge sig in i Mankells senaste värld. Boken börjar, i lik Mankell-anda, med en brutal händelse. Den här gången så brutal att jag börjar undra om Mankell själv börjat tröttna på bara ett simpelt mord. 19 människor blir ihjälhuggna i den lilla byn utanför Hudiksvall. Alla är grannar och alla är släkt. Bara en sån sak. Vad är oddsen? Den lokala polisen börjar nysta i saken och står som väntat helt handfallna. Trots att man drar in stora kavalleriet från Stockholm, står utredningen och trampar. Inte förrän en domare från Helsingborg vid namn Birgitta får se ett av de drabbade husen i tidningen händer det saker. Hon inser nämligen att det är hennes mors tidigare hem.

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om huvudpersonen Birgitta. Eftersom hon arbetar som domare blir det så självklart att hon ställer rätt frågor vid rätt tillfälle och att hon givetvis tänker på de små detaljerna. Inte sjutton hade jag tänkt på att fråga servitrisen om mannen som åt middag på den lokala kinarestaurangen möjligtvis hade jacka på sig när han kom? Det hade han inte…

Birgitta blir här indragen i en historia som bottnar i kommunistisk kinesisk historia från senare 1800-tal, tar oss via Mao Zedong med en mängd av hans kända citat, gör en avresa till Afrika och som sedan återvänder till Sverige igen.
Någonstans i denna tidsresa reser Birgitta till Kina på semester med sin väninna Karin. Här passar hon samtidigt på att följa upp det lilla spår hon utan resultat överlämnat till polisen i Sverige. Man kan då tycka att hon verkar osedvanligt korkad när hon blir rånad, förföljd och förhörd utan att koppla dessa händelser till morden i Sverige.

I receptionen förklarade hon att hon tappat sin plastnyckel och fick en ny. Det gick så fort att hon insåg att den redan låg färdig och väntade på henne. Kvinnan bakom disken log. Hon vet, tänkte Birgitta. Polisen har redan varit här, informerat om överfallet, förberett dem. När hon gick mot hissarna tänkte hon att hon borde vara tacksam. Istället kände hon olust. Den minskade inte när hon kom in på hotellrummet. Hon såg att någon varit där, inte bara städerskan.

Det är spännande, absolut! Jag ska också villigt erkänna att mina historiakunskaper om Kina inte sträcker sig särskilt långt vilket gör att jag emellanåt har svårt att skilja på fiction och verklighet. Ni tror säkert att det är negativt, men tvärtom! Det är här Mankell lyckas. Han lotsar oss skickligt igenom politiska konspirationer om Kina som nästa supermakt, väver ihop världen till en liten spelplan och har som vanligt bred kunskap om världshistorien. Tror jag?! Jag kommer som sagt på mig själv med att fundera på om händelserna är verkliga eller om det är ännu en snyggt berättad historia. Hur mycket ”storebror ser dig” finns i Kina? Eller är det kanske framtiden som knackar på dörren?

Som jag sade inledningsvis: Mankells bok Steget efter är en av mina favoriter och det kommer den att fortsätta vara ett tag till men Kinesen är en bok som är väl värd sin plats bland Mankells bästa böcker.

Vem dödade Ayatolla Kanuni – Naïri Nahapétian

Befarmayid – Det börjar närma sig presidentval i Iran och utgången är som vanligt osäker och spekulativ. Året är 2005 och Narek Djamshid är tillbaka i barndomens land efter en lång tids frånvaro. Han är där för att skriva en artikel för den enda tidning i sin nuvarande hemstad Paris som visat något intresse av presidentvalet. I hans ihärdighet att leta efter en bra story hamnar Narek dessvärre på fel plats vid fel tillfälle. Ayatolla Kanuni hittas mördad och Narek blir häktad.

Han var svullen i ansiktet och höll händerna över bröstet. Han bad med låg röst och blicken riktad mot himlen. När en revolutionsgardist drog på honom en huva tystnade han för en kort stund, men när de osäkrade sina gevär hördes hans vädjanden på nytt. Skottsalvan var öronbedövande.

Så långt är boken helt ok. Vi är endast på sidan 42 och har alla intriger framför oss. Men dessvärre tar spänningen slut här. Jag kan tänka mig hur komplicerat det måste vara att bli fängslad i Iran men trots det blir Nareks situation aldrig särskilt spännande. Nahapétian har svårt att få fram de känslor som faktiskt måste råda i Iran under en sådan här period och hon får en hel befolkning att verka kuvad och nästan ointresserad av allt annat än vem som blir president. Man märker klart och tydligt att valet är av stor betydelse och berättelsen om Narek och den mördade ayatollan glöms emellanåt helt bort bland allas gissningar om vem som blir den kommande presidenten.

Vem dödade Ayatolla Kanuni

Jag måste erkänna att jag är dåligt insatt i Irans politik och historia men det blir inte enklare av att Nahapétian ibland benämner karaktärerna med deras förnamn och ibland med deras efternamn. Efter endast 20 sidor börjar jag undra om det namn jag just läste har förekommit tidigare och känner ett behov av att stolpa upp alla karaktärer för att få en bättre överblick.

Hela boken är rörig och ytlig. Känslan av att författaren egentligen har mer att säga är överhängande. Kanske det är min oförmåga att förstå det iranska samhället som gör att jag inte kan tolka de sociala koder som säkerligen utspelar sig mellan raderna men det gör ju boken väldigt snäv och svår att berätta för andra. Det finns få åsikter som är av betydelse och det känns som om hela boken befinner sig bakom en chador.

Nahapétian har i alla fall förstått att vi västerlänningar är oupplysta och ibland även ointresserade och lagt med en förteckning längst bak över de viktigaste årtalen i iransk historia. Tillsammans med det, en ordlista med vanliga uttryck och namn, som vid användandet inne i boken ger en känsla av att vi faktiskt befinner oss i Iran. Utöver dessa förklaringar ger boken mig dessvärre inget annat än dåligt samvete för min okunskap.

——————————–
befarmayid = artighetsfras som betyder välkommen
chador = långt tygsjok som täcker kvinnan från topp till tå så att endast ansiktet syns. Chadoren hålls ihop med händerna.

Vart tog den söta lilla flickan vägen – Åsa Lantz

Jag kan inte låta bli att jämföra den här spänningsromanen med Stieg Larssons tre böcker. Det finns en hel del paralleller. Även det här ska bli en trilogi och huvudpersonerna är ungefär lika osannolika. I stället för en journalist som leker utredare får vi här Viggo, en bisexuell dramatiker och regissör som agerar privatspanare. Lisbet Salanders motsvarighet blir kinesiskan Yi Young – utnyttjad och könsstympad, men samtidigt väl bevandrad i kampsport och en dokumentärfilmare av guds nåde.

Som tur är finns det skillnader i stil. Till exempel låter Lantz bli att dela med sig av vartenda produktnamn. Jag slipper alltså läsa att Viggo svarar i sin Ericsson T30 på varje sida. Tack för det! Dessutom utspelar sig boken till stora delar i Göteborg vilket förstås är extra roligt för en göteborgare. Här dör folk på Hotell 11 och blir misshandlade på Ostindiefararen, vilket ju är mycket festligare än när det händer i Stockholm, Kymlinge eller Ystad. Åtminstone om man är göteborgare.

Vart tog den söta lilla flickan vägen

Det finns en otäck verklighet bakom den historia Åsa Lantz berättar. Kinesiska ungdomar har försvunnit efter att de sökt asyl i väst. I romanen är Yi Young en av dem. Men nu är hon vuxen, dokumentärfilmare och redo att avslöja allt. Vilket visar sig vara svårare och farligare än hon trott. Hon tvingas gå under jorden redan efter det första avsnittet sänts och frågan är om hon kommer att lyckas producera några fler. Det är många som försöker hindra henne. Lite för många. Det läggs ut så många trådar att hela historien till slut känns både osannolik och onödigt tillkrånglad.

Så trots Göteborgsmiljöerna är jag inte speciellt förtjust i boken. Tempot är visserligen så högt att det är svårt att lägga den ifrån sig, men redan under läsningen glömmer jag vem som är vem och har svårt att hänga med i handlingen. Kanske beror det på hastigheten och den stackatoaktiga berättarstilen med korta stycken, snabba tillbakablickar och byten av perspektiv. Kanske beror det på att jag faktiskt inte lyckas bry mig om bokens huvudpersoner. För trots alla vidrigheter som Yi råkat ut för är jag distanserat oengagerad eftersom hon aldrig blir verklig för mig. Jag tror inte på historien och då försvinner en stor del av spänningen, tyvärr.

Tutankhamun – Nick Drake

En seriemördare som härjar i Egypten 1300 år före Kristus, det känns onekligen som en ganska ny intrig. Men den exotiska omgivningen till trots så är detta en ganska ordinär deckare. Det som ändå gör den lite rolig att läsa är de historiska detaljerna. Brottsutredaren Rai Rahotep vid medjay, den egyptiska polisen, får inte bara i uppdrag att försöka lösa en serie sadistiska mord på unga pojkar och prostituerade, han kallas också till hovet för att utreda de mystiska hot som lämnats till den unge faraon Tutankhamun.

Om vi bortser från att Rai har den tama babianen Thot som vaktdjur och följeslagare skiljer han sig inte så mycket från sina nutida kollegor. Han är medelålders, grubblar över livet och har blivit förbisprungen i karriären av mer målinriktade kollegor. Men han är också en kärleksfull familjefar som brottas med problemet att han är borta från familjen alltför mycket. Känns det igen, kanske? Det här är ingen historisk roman, det är främst en deckare placerad i en historisk miljö. Det är nästan lite synd, för det forntida Egypten är faktiskt tillräckligt spännande utan brottsutredningar.

Tutankhamun - Nick Drake

Den unge faraon Tutankhamun och hans hustru och tillika halvsyster Ankehesenamun har i allt betydande ingen verklig makt. Landet styrs istället av vesiren Ay som byggt sitt styre på terror och härskar över riket med oförsonlig hand. Fast besluten att inte släppa makten ifrån sig. Men Ankehesenamun har andra planer. Hon har lyckats övertyga sin man om att det är dags att han återtar makten och nu fruktar hon att hoten ska få honom att förlora modet.

”Var är faraos apa” frågade jag.
”Den är hos farao. Den ger honom tröst”, svarade Ankhesenamun. Och sedan som för att förklara faraos barnslighet fortsatte hon: ”Det har tagit mig flera år övertyga honom om vår plan och imorgon ska den fullbordas. På något vis måste han trots allt som hänt hitta modet. På något sätt måste jag hjälpa honom att med det.
Vi såg oss omkring på de bisarra sakerna i rummet.
”Han bryr sig mer om leksakerna än han bryr sig om alla världens rikedomar”, förklarade hon stilla och utan större hopp i rösten.

Jag är lite tveksam till språket i den här romanen. På sina ställen känns det så modernt att jag rycks ur berättelsen. När vesiren blir förbannad har det inget med besvärjelser att göra. Han är helt enkelt arg. Den unga prostituerade flickan som mördats jobbar på en klubb och omnämns som tjejen. Inte precis den språkdräkt jag förknippar med en historisk berättelse.

Men sammantaget så ger den här boken ändå en lagom stunds förströelse. Oförargligt och lättläst är inte det sämsta betyget en bok kan få.

Främmande Fågel – Anna Jansson

Ruben är en enstöring, och de enda människor han egentligen träffar är sin granne Berit och duvsällskapet. Duvor är hans största intresse, och om någon dag så är det dags för tävling. Han kollar till sina duvor flera gånger om dagen, men vid ett av besöken så har han fått in en extra fågel. Duvan är väldigt grann, men lite sliten. Den verkar ha rest långt. Ruben blir genast exalterad och tror att han äntligen ska få trycka till Cederroth och få ha en lite ovanligare duva än han.

Glädjen blir dock inte långvarig, redan senare samma dag så börjar Ruben känna sig krasslig och när han kollar till sina duvor så finner han några döda. Men även fast han känner sig dålig kilar han över till grannen Berit för middag. Han går hem ganska direkt efter middagen, febern verkar stiga och det blir svårt att svälja.

Dagen efter vaknar inte Ruben upp alls, och Berit börjar också känna sig krasslig..

Allting går väldigt snabbt och offer för vad de tror är den vanliga influensan börjar rulla in på sjukhuset. Men efter ett tag inser läkaren Jonathan att det inte handlar om den vanliga influensan utan en helt ny sort som man inte är van vid. När Jonathan försöker få tag på medicinen Tamiflu, så visar det sig att den svenska regeringen köpte in ytterst lite och att allt nästan är slut..

Kriminalinspektören Maria Wern är nyskild och har 2 barn tillsammans med pajasen Krister. Emil hennes äldsta barn åker iväg på fotbollsläger. Hon känner sig tillfreds med det och slipper ha dåligt samvete medan hon jobbar. Men sen börjar det på nyheterna talas om fågelinfluensa, och både hon och resten av föräldrarna som har barnen på fotbollslägret vill hämta hem sina barn. Till både barn och föräldrars förtret så är inte det möjligt, för alla på lägret är satta i karantän efter att man upptäckt att Berit, grannen till Ruben har varit mattant åt dem.

I dagsläget så är det svininfluensan som är den mest oroande influensan. Men boken känns fortfarande väldigt aktuell eftersom det bara är att byta ut ordet “fågel” mot “svin” så kan man få samma scenarion och hysteri.

Eftersom boken känns aktuell så blir den både spännande och intressant. För man behöver inte fundera särskilt länge innan man inser att det som beskrivs faktiskt kan hända väldigt lätt.
Författaren skriver även på ett sätt som tilltalar mig, det känns hela tiden som att man är med i händelsernas centrum vilket gör boken ännu mer spännande.

Som jag skrev tidigare så är detta verkligen en bok som fortfarande är aktuell och den är helt klart läsvärd.