bokbloggen.com

Befarmayid - Det börjar närma sig presidentval i Iran och utgången är som vanligt osäker och spekulativ. Året är 2005 och Narek Djamshid är tillbaka i barndomens land efter en lång tids frånvaro. Han är där för att skriva en artikel för den enda tidning i sin nuvarande hemstad Paris som visat något intresse av presidentvalet. I hans ihärdighet att leta efter en bra story hamnar Narek dessvärre på fel plats vid fel tillfälle. Ayatolla Kanuni hittas mördad och Narek blir häktad.

Han var svullen i ansiktet och höll händerna över bröstet. Han bad med låg röst och blicken riktad mot himlen. När en revolutionsgardist drog på honom en huva tystnade han för en kort stund, men när de osäkrade sina gevär hördes hans vädjanden på nytt. Skottsalvan var öronbedövande.

Så långt är boken helt ok. Vi är endast på sidan 42 och har alla intriger framför oss. Men dessvärre tar spänningen slut här. Jag kan tänka mig hur komplicerat det måste vara att bli fängslad i Iran men trots det blir Nareks situation aldrig särskilt spännande. Nahapétian har svårt att få fram de känslor som faktiskt måste råda i Iran under en sådan här period och hon får en hel befolkning att verka kuvad och nästan ointresserad av allt annat än vem som blir president. Man märker klart och tydligt att valet är av stor betydelse och berättelsen om Narek och den mördade ayatollan glöms emellanåt helt bort bland allas gissningar om vem som blir den kommande presidenten.

Jag måste erkänna att jag är dåligt insatt i Irans politik och historia men det blir inte enklare av att Nahapétian ibland benämner karaktärerna med deras förnamn och ibland med deras efternamn. Efter endast 20 sidor börjar jag undra om det namn jag just läste har förekommit tidigare och känner ett behov av att stolpa upp alla karaktärer för att få en bättre överblick.

Hela boken är rörig och ytlig. Känslan av att författaren egentligen har mer att säga är överhängande. Kanske det är min oförmåga att förstå det iranska samhället som gör att jag inte kan tolka de sociala koder som säkerligen utspelar sig mellan raderna men det gör ju boken väldigt snäv och svår att berätta för andra. Det finns få åsikter som är av betydelse och det känns som om hela boken befinner sig bakom en chador.

Nahapétian har i alla fall förstått att vi västerlänningar är oupplysta och ibland även ointresserade och lagt med en förteckning längst bak över de viktigaste årtalen i iransk historia. Tillsammans med det, en ordlista med vanliga uttryck och namn, som vid användandet inne i boken ger en känsla av att vi faktiskt befinner oss i Iran. Utöver dessa förklaringar ger boken mig dessvärre inget annat än dåligt samvete för min okunskap.

——————————–
befarmayid = artighetsfras som betyder välkommen
chador = långt tygsjok som täcker kvinnan från topp till tå så att endast ansiktet syns. Chadoren hålls ihop med händerna.

Jag kan inte låta bli att jämföra den här spänningsromanen med Stieg Larssons tre böcker. Det finns en hel del paralleller. Även det här ska bli en trilogi och huvudpersonerna är ungefär lika osannolika. I stället för en journalist som leker utredare får vi här Viggo, en bisexuell dramatiker och regissör som agerar privatspanare. Lisbet Salanders motsvarighet blir kinesiskan Yi Young – utnyttjad och könsstympad, men samtidigt väl bevandrad i kampsport och en dokumentärfilmare av guds nåde.

Som tur är finns det skillnader i stil. Till exempel låter Lantz bli att dela med sig av vartenda produktnamn. Jag slipper alltså läsa att Viggo svarar i sin Ericsson T30 på varje sida. Tack för det! Dessutom utspelar sig boken till stora delar i Göteborg vilket förstås är extra roligt för en göteborgare. Här dör folk på Hotell 11 och blir misshandlade på Ostindiefararen, vilket ju är mycket festligare än när det händer i Stockholm, Kymlinge eller Ystad. Åtminstone om man är göteborgare.

Det finns en otäck verklighet bakom den historia Åsa Lantz berättar. Kinesiska ungdomar har försvunnit efter att de sökt asyl i väst. I romanen är Yi Young en av dem. Men nu är hon vuxen, dokumentärfilmare och redo att avslöja allt. Vilket visar sig vara svårare och farligare än hon trott. Hon tvingas gå under jorden redan efter det första avsnittet sänts och frågan är om hon kommer att lyckas producera några fler. Det är många som försöker hindra henne. Lite för många. Det läggs ut så många trådar att hela historien till slut känns både osannolik och onödigt tillkrånglad.

Så trots Göteborgsmiljöerna är jag inte speciellt förtjust i boken. Tempot är visserligen så högt att det är svårt att lägga den ifrån sig, men redan under läsningen glömmer jag vem som är vem och har svårt att hänga med i handlingen. Kanske beror det på hastigheten och den stackatoaktiga berättarstilen med korta stycken, snabba tillbakablickar och byten av perspektiv. Kanske beror det på att jag faktiskt inte lyckas bry mig om bokens huvudpersoner. För trots alla vidrigheter som Yi råkat ut för är jag distanserat oengagerad eftersom hon aldrig blir verklig för mig. Jag tror inte på historien och då försvinner en stor del av spänningen, tyvärr.

Kvällspressen har bytts ut mot Aftonposten. Journalisten Annika Bengtsson heter numera Dessie Larsson, även hon journalist. Ingen av dem är speciellt socialt begåvad och de har heller inga vidare bra erfarenheter av förhållanden. Med andra ord, allt är precis som vanligt. Förutom en sak och det är en viktig sak. Marklund brukar vanligtvis imponera på mig med den research hon lägger ner inför varje bok. Nu är historien banal och det är en historia utan någon som helst eftertanke och känsla.
Att hon har fått med James Patterson på tåget är inte alls konstigt. Hans böcker bygger på just denna typ av innehåll. Mördare, offer, poliser i en historia helt utan mening och utan att lägga tid på något annat än händelserna vi läser om. Synd bara att Marklund nu sjunker till hans nivå bara för att få ut sitt namn till hans läsare. Ok, jag ska inte underskatta Marklund som affärskvinna. Det är inte helt osmart av henne att ta del av alla de läsare hon nu når genom Patterson men det känns lite som att det är på bekostnad av hennes egna läsare.
Handlingen utspelar sig mestadels i Stockholm vilket är en kontrast i sig. Jag känner mig som en främling när jag läser förklaringen till vad Systembolaget är… Genom resten av boken snabbguidas vi igenom de sevärdheter som finns i Stockholm.
Journalisten Dessie Larsson får ett vykort till redaktionen med texten: ”To be or not to be in Stockholm, that is the question. We’ll be in touch.” Hon har, som flera andra journalister i Europa, blivit utvald av en eller flera mördare som härjar runt och dödar unga par på semester. Dessie dras in i en mordutredning som vandrat från det ena landet till det andra och nu nått Sverige. Den polis som insett sambandet mellan de olika länderna är Jacob Kanon vars dotter är en av de mördade i Italien.
Vi mixar en lite för cool amerikansk skit-i-alla-andra-polis, en skopa svensk byråkrati, en liten skvätt homosexualitet och en stor gnutta kulturgalenskap och vips, så har vi en lättläst, förutsägbara deckare.
Jag tror jag nöjer mig med det.

Jag har avslutat min första bok av Anne Holt där huvudpersonen inte längre heter Hanne Wilhelmsen. Visserligen dyker hon upp snabbt i boken ändå men numera skriver Holt om kriminalkommissarie Yngvar Stubö och hans käresta kriminologen Inger Johanne Vik. Detta är den fjärde boken om paret och Holt guidar oss igenom huvudpersonernas liv utan att verka upprepande för de trogna läsarna eller otydliga för oss nya.

Vi kommer direkt in i Inger Johanne och Yngvars liv när den äldsta dottern Kristiane vandrar ut från hotell Continental i Oslo i bara nattlinnet. Det är vinter, klockan närmar sig midnatt och Kristiane är sekunder från att bli överkörd av en spårvagn. Om det inte varit för den okända mannen som räddar henne i sista stund.

Inte långt därefter hittas ett lik i Oslofjorden och efter ett tag får man veta att en biskop mördats på julafton i Bergen.
Vi har nu fått med oss upptrappningen till en historia där organiserad brottslighet blandas med personliga tragedier som får värre konsekvenser än man kan tänka sig.

Bokens handling kulminerar när Inger Johanne träffar sin amerikanska väninna Karen som arbetar i underrättelseverksamheter mot hatorganisationer. Det är här vi får veta mer om gruppen 25′ers, en organisation som bland annat livnär sig på att förinta homosexuella. Nu har de kommit till Norge för att utöva sitt kall.

Holt är en mästare på personbeskrivningar och det är en fröjd att läsa om alla karaktärer som figurerar i handlingen. Hon inleder dock med att låta oss på kort stund stifta snabba och intensiva nya bekantskaper. Detta gör att det blir lite smått rörigt och för mig som ovan Stubö/Vik-läsare är det väldigt många personer inblandade i början. Men trots att Holt bara skrapar på ytan på alla dessa människors liv håller hon mig flytande hela vägen till slutet där jag plötsligt drunknar i aha-upplevelser.
Dialogen är rapp och finurlig och Holts humor är befriande enkel.

-Vi har hittat en jävligt tjock bunt med hatbrev, sa Sigmund.
-Är du kvar i Bergen?
-Ja. I ett kassaskåp på biskopens tjänsterum.
-Är du i ett kassaskåp på biskopens tjänsterum?
-Lägg av. Breven.

De flesta böcker i den här genren brukar hålla mig sysselsatt en stund för att sedan försvinna in i de glömda böckernas värld. Inte den här. Ja, den må vara enkel och det finns många billiga författarknep i boken som jag väljer att ignorera. Det är en lättläst deckare och Anne Holt har enligt min mening skrivit en riktigt bra bok. Jag ser fram emot att lära känna paret Stubö/Vik i de redan skrivna böckerna men även i många efterföljande.

En seriemördare som härjar i Egypten 1300 år före Kristus, det känns onekligen som en ganska ny intrig. Men den exotiska omgivningen till trots så är detta en ganska ordinär deckare. Det som ändå gör den lite rolig att läsa är de historiska detaljerna. Brottsutredaren Rai Rahotep vid medjay, den egyptiska polisen, får inte bara i uppdrag att försöka lösa en serie sadistiska mord på unga pojkar och prostituerade, han kallas också till hovet för att utreda de mystiska hot som lämnats till den unge faraon Tutankhamun.

Om vi bortser från att Rai har den tama babianen Thot som vaktdjur och följeslagare skiljer han sig inte så mycket från sina nutida kollegor. Han är medelålders, grubblar över livet och har blivit förbisprungen i karriären av mer målinriktade kollegor. Men han är också en kärleksfull familjefar som brottas med problemet att han är borta från familjen alltför mycket. Känns det igen, kanske? Det här är ingen historisk roman, det är främst en deckare placerad i en historisk miljö. Det är nästan lite synd, för det forntida Egypten är faktiskt tillräckligt spännande utan brottsutredningar.

Den unge faraon Tutankhamun och hans hustru och tillika halvsyster Ankehesenamun har i allt betydande ingen verklig makt. Landet styrs istället av vesiren Ay som byggt sitt styre på terror och härskar över riket med oförsonlig hand. Fast besluten att inte släppa makten ifrån sig. Men Ankehesenamun har andra planer. Hon har lyckats övertyga sin man om att det är dags att han återtar makten och nu fruktar hon att hoten ska få honom att förlora modet.

”Var är faraos apa” frågade jag.
”Den är hos farao. Den ger honom tröst”, svarade Ankhesenamun. Och sedan som för att förklara faraos barnslighet fortsatte hon: ”Det har tagit mig flera år övertyga honom om vår plan och imorgon ska den fullbordas. På något vis måste han trots allt som hänt hitta modet. På något sätt måste jag hjälpa honom att med det.
Vi såg oss omkring på de bisarra sakerna i rummet.
”Han bryr sig mer om leksakerna än han bryr sig om alla världens rikedomar”, förklarade hon stilla och utan större hopp i rösten.

Jag är lite tveksam till språket i den här romanen. På sina ställen känns det så modernt att jag rycks ur berättelsen. När vesiren blir förbannad har det inget med besvärjelser att göra. Han är helt enkelt arg. Den unga prostituerade flickan som mördats jobbar på en klubb och omnämns som tjejen. Inte precis den språkdräkt jag förknippar med en historisk berättelse. Men sammantaget så ger den här boken ändå en lagom stunds förströelse. Oförargligt och lättläst är inte det sämsta betyget en bok kan få.

Ruben är en enstöring, och de enda människor han egentligen träffar är sin granne Berit och duvsällskapet. Duvor är hans största intresse, och om någon dag så är det dags för tävling. Han kollar till sina duvor flera gånger om dagen, men vid ett av besöken så har han fått in en extra fågel. Duvan är väldigt grann, men lite sliten. Den verkar ha rest långt. Ruben blir genast exalterad och tror att han äntligen ska få trycka till Cederroth och få ha en lite ovanligare duva än han.

Glädjen blir dock inte långvarig, redan senare samma dag så börjar Ruben känna sig krasslig och när han kollar till sina duvor så finner han några döda. Men även fast han känner sig dålig kilar han över till grannen Berit för middag. Han går hem ganska direkt efter middagen, febern verkar stiga och det blir svårt att svälja.

Dagen efter vaknar inte Ruben upp alls, och Berit börjar också känna sig krasslig..

Allting går väldigt snabbt och offer för vad de tror är den vanliga influensan börjar rulla in på sjukhuset. Men efter ett tag inser läkaren Jonathan att det inte handlar om den vanliga influensan utan en helt ny sort som man inte är van vid. När Jonathan försöker få tag på medicinen Tamiflu, så visar det sig att den svenska regeringen köpte in ytterst lite och att allt nästan är slut..

Kriminalinspektören Maria Wern är nyskild och har 2 barn tillsammans med pajasen Krister. Emil hennes äldsta barn åker iväg på fotbollsläger. Hon känner sig tillfreds med det och slipper ha dåligt samvete medan hon jobbar. Men sen börjar det på nyheterna talas om fågelinfluensa, och både hon och resten av föräldrarna som har barnen på fotbollslägret vill hämta hem sina barn. Till både barn och föräldrars förtret så är inte det möjligt, för alla på lägret är satta i karantän efter att man upptäckt att Berit, grannen till Ruben har varit mattant åt dem.

I dagsläget så är det svininfluensan som är den mest oroande influensan. Men boken känns fortfarande väldigt aktuell eftersom det bara är att byta ut ordet “fågel” mot “svin” så kan man få samma scenarion och hysteri.

Eftersom boken känns aktuell så blir den både spännande och intressant. För man behöver inte fundera särskilt länge innan man inser att det som beskrivs faktiskt kan hända väldigt lätt.
Författaren skriver även på ett sätt som tilltalar mig, det känns hela tiden som att man är med i händelsernas centrum vilket gör boken ännu mer spännande.

Som jag skrev tidigare så är detta verkligen en bok som fortfarande är aktuell och den är helt klart läsvärd.

Det är med stor förväntan jag sitter med den 582 sidor tjocka pocketboken i handen. Jag kan nästan känna doften av spänning och intriger… Det är den nya Mankell-boken Kinesen. Många krimböcker har det blivit genom åren och således också en mängd olika krimförfattare, bra och mindre bra. Mankell tillhör dock skaran av författare som gör det bra, kanske till och med bäst. Hans bok Steget efter är en av mina absoluta favoriter.

Dagen har i alla fall kommit när det är dags att ge sig in i Mankells senaste värld. Boken börjar, i lik Mankell-anda, med en brutal händelse. Den här gången så brutal att jag börjar undra om Mankell själv börjat tröttna på bara ett simpelt mord. 19 människor blir ihjälhuggna i den lilla byn utanför Hudiksvall. Alla är grannar och alla är släkt. Bara en sån sak. Vad är oddsen? Den lokala polisen börjar nysta i saken och står som väntat helt handfallna. Trots att man drar in stora kavalleriet från Stockholm, står utredningen och trampar. Inte förrän en domare från Helsingborg vid namn Birgitta får se ett av de drabbade husen i tidningen händer det saker. Hon inser nämligen att det är hennes mors tidigare hem.

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om huvudpersonen Birgitta. Eftersom hon arbetar som domare blir det så självklart att hon ställer rätt frågor vid rätt tillfälle och att hon givetvis tänker på de små detaljerna. Inte sjutton hade jag tänkt på att fråga servitrisen om mannen som åt middag på den lokala kinarestaurangen möjligtvis hade jacka på sig när han kom? Det hade han inte…

Birgitta blir här indragen i en historia som bottnar i kommunistisk kinesisk historia från senare 1800-tal, tar oss via Mao Zedong med en mängd av hans kända citat, gör en avresa till Afrika och som sedan återvänder till Sverige igen.
Någonstans i denna tidsresa reser Birgitta till Kina på semester med sin väninna Karin. Här passar hon samtidigt på att följa upp det lilla spår hon utan resultat överlämnat till polisen i Sverige. Man kan då tycka att hon verkar osedvanligt korkad när hon blir rånad, förföljd och förhörd utan att koppla dessa händelser till morden i Sverige.

I receptionen förklarade hon att hon tappat sin plastnyckel och fick en ny. Det gick så fort att hon insåg att den redan låg färdig och väntade på henne. Kvinnan bakom disken log. Hon vet, tänkte Birgitta. Polisen har redan varit här, informerat om överfallet, förberett dem. När hon gick mot hissarna tänkte hon att hon borde vara tacksam. Istället kände hon olust. Den minskade inte när hon kom in på hotellrummet. Hon såg att någon varit där, inte bara städerskan.

Det är spännande, absolut! Jag ska också villigt erkänna att mina historiakunskaper om Kina inte sträcker sig särskilt långt vilket gör att jag emellanåt har svårt att skilja på fiction och verklighet. Ni tror säkert att det är negativt, men tvärtom! Det är här Mankell lyckas. Han lotsar oss skickligt igenom politiska konspirationer om Kina som nästa supermakt, väver ihop världen till en liten spelplan och har som vanligt bred kunskap om världshistorien. Tror jag?! Jag kommer som sagt på mig själv med att fundera på om händelserna är verkliga eller om det är ännu en snyggt berättad historia. Hur mycket ”storebror ser dig” finns i Kina? Eller är det kanske framtiden som knackar på dörren?

Som jag sade inledningsvis: Mankells bok Steget efter är en av mina favoriter och det kommer den att fortsätta vara ett tag till men Kinesen är en bok som är väl värd sin plats bland Mankells bästa böcker.

I en sommarstuga vid en insjö på Þingvellir hittas Maria som har hängt sig i en av takbjälkarna. Hon har varit deprimerad sedan moderns död och det finns inget som verkar onaturligt med hennes död, om än tragisk. Kommissarie Erlendur Sveinsson får ett kassettband av en väninna till Maria som är en inspelning från en seans. Känslan efter att ha hört bandet får Erlendur att inleda en egen undersökning kring Marias död. Det visar sig att hon har varit mycket intresserad av livet efter detta och ifall döda släktingar kan visa sig för de levande.

För Erlendur handlar polisarbete mycket om att hitta ledtrådar i de inblandades historia. Så även i detta fall. Marias pappa föll i sjön när hon var tio år och mycket tyder på att hela sanningen om faderns död inte kom fram då. I samma veva som Erlendur börjar nysta i Marias liv återkommer några tidigare försvinnanden i hans medvetande. Olösta mysterier där de anhöriga inte har kunnat sluta hoppas gör att Erlendur åter får brottas med sina minnen från barndomen, då brodern dog på fjället i ett snöoväder medan han själv klarade sig med nöd och näppe.

Erlendur är en trivsam, mänsklig polis med ett bekymmersamt förhållande till sina barn och före detta fru, som han motvilligt träffar i denna bok. Demonerna från barndomen lämnar honom aldrig och påverkar det mesta han gör i sin tjänsteutövning. Denna gång blev jag inte lika berörd av berättelsen som i tidigare böcker. Troligen beror det på att man inte på samma sätt lär känna karaktärerna, vilket Arnaldur annars brukar lösa skickligt. Dessutom är det en ganska förutsägbar och inte så spännande historia om människors sökande efter svaren på vad som händer i livet efter detta.

När Sara och hennes dotter Agnes åker till Iran för att tillsammans med brodern sälja huset efter föräldrarna grips de av den iranska säkerhetstjänsten. Brodern Reza, som har flyttat tillbaka till Teheran från Sverige, har jobbat för en advokatbyrå och kommit över hemliga dokument som visar hur västerländska och israeliska vapen har sålts till den iranska diktaturen. Innan säkerhetstjänsten har hunnit röja undan alla spår har Saras man, Thomas, som är kvar i Sverige fått kopior på dokumenten. Thomas har nu svårtydda dokument som han inte vet vad han ska göra med och dessutom är hans familj försvunnen i ett okänt land.

Thomas är en vanlig musiklärare som nu hamnar i en katt-och-råtta-lek. En grupp lönnmördare jagar honom och de har stöd från mäktiga intressen. Detta är en politisk thriller med konspirationer som rör vapenhandel och terrorism. De hemliga dokumenten bevisar en förljugen världsordning och demokratiska länder som smugglar material till en ”skurkstat”. Även delar av den svenska regeringen är inblandad, så när Thomas kontaktar UD för att få hjälp med att få hem sin familj, är inte stödet för hans sak självklar.

Parallellt med berättelsen om Thomas och hans familj får man följa journalisten David Linton som bytt sida under Bush-regeringen från att tidigare ha varit en vänsterdebattör. Poängen med Lintons sidohistoria avslöjas först i slutet och blir inte helt tydlig.

Nordqvist använder många beprövade knep för att fånga läsarens intresse. Otroliga konspirationsteorier på hög politisk nivå vävs in i berättelsen. Autentiska händelser blandas med de fiktiva för att öka trovärdigheten. En ”vanlig” människa helt plötsligt befinner sig helt plötsligt i en omöjlig situation där han måste kämpa för att rädda sin familj. Maktlösheten över att inte kunna skydda sitt barn mot alla faror symboliseras bl.a. av en barncykel med stödhjul. Ändå blir det bara ganska spännande och liksom många andra actionstorys glappar trovärdigheten emellanåt. Men det är en helt ok underhållning för stunden och man lär sig en del om Iran och internationell politik.

Inger Frimansson rör sig i samma landskap som Karin Alvtegen. Här finns inget polisarbete, inga noggrant planerade brott eller komplicerade utredningar. Här är det istället de människor som är inblandade i brotten som spelar huvudrollen. Både förövare och utsatta. Och i Frimanssons böcker är det inte så enormt stor skillnad mellan dem. Slumpen och tillfället kan göra nästan vem som helst till brottsling, om man ska tro författaren. Det stämmer nog. Åtminstone känns det trovärdigt under läsningen, för här verkar det helt logiskt att en kvinna blir instängd i en ljudisolerad källare tillsammans med råttor.

Bokförläggaren Titus ligger för döden. Men innan han dör vill han tala en sista gång med sin förra hustru Rose. När hon inte svarar i telefon skickar han sin nuvarande fru Ingrid för att be Rose komma och besöka honom på sjukhuset.

Det sög till i magen. Snart skulle hon vara framme. Skulle Rose känna igen henne? Visste hon överhuvudtaget hur Ingrid såg ut? En gång i bokhandeln. En episod. En kund som kanske var Rose. Smal och hätsk, kan jag hjälpa dig? En glödande blick av förakt, nej det tror jag knappast. Hon hade nämnt det för Titus efteråt, kunde det ha varit hon, tror du? Han hade snäst åt henne.

Jag är inte direkt rädd för råttor. Men den som tycker att gnagare är världens mest motbjudande djur lär inte uppskatta den här boken. Rose har nämligen råttor i sitt hus. Det har hon lärt sig leva med. De har blivit halvtama och Rose har gett dem namn och ser själv till att hålla flocken i lagom storlek genom att döda de flesta ungarna. Allt mer isolerad ute i sitt lilla hyrda hus på landet trivs hon bra med att bara ha Tranbär, Fikon, Smultron och lilla Neljä som sällskap.

Det är inga fantastiska goda eller onda människor som befolkar Frimanssons böcker. De är som folk är mest. Lite tafatta, lite småsinta och benägna att tro det värsta. När Ingrid försvinner är Titus döttrar bara alltför villiga att tro det värsta om henne. Hon, den tredje frun som de alltid avskytt, sviker förstås deras pappa på dödsbädden. Kanske har hon verkligen rest utomlands för att vila upp sig? De skulle inte förvåna dem alls. Att undersöka saken närmare faller dem inte in.

Inte vansinnigt spännande, om man nu inte har råttfobi, men ändå läsvärt. Råttfångerskan är faktiskt något så ovanligt som trovärdig. Inger Frimansson beskriver sina figurer så väl att även deras mest konstiga handlingar ter sig logiska. Det önskar jag att fler deckarförfattare tog som riktmärke.