bokbloggen.com

Mathieu Duray är en ganska ovanlig kombination, kriminalpolis och passionerad katolik. Den kombinationen visar sig komma väl till hands i det fall som ramlar över honom. Hans barndomsvän och kollega Luc ligger i koma efter ett självmordsförsök. Mat kan inte förstå hur Luc, som också är troende, kan begå en dödssynd som detta och börjar nysta i Lucs egna undersökningar. Ett mord på en knarklangare som är det första fallet han tittar på verkar inte tillräckligt för ett sådant sammanbrott. Det visar sig handla om några helt andra mord på franska landsbygden där personer som haft nära-döden-upplevelser mördar och blir mördade. Den katolska tron visar sig viktig eftersom det verkar som om personerna också under sin tid som död upplevt att de har mött djävulen själv.

Jag kallade Luc till min hjälp. Kommen så här långt i utredningen, vad hade han beslutat? Hur hade han kommit vidare? Det fanns en fundamental skillnad mellan honom och mig. Luc trodde på Satan, inte jag.

En lång thriller med mycket religiös symbolik och med besök på många kända europeiska platser. Känns upplägget igen? Nej, det är inte en ny Dan Brown eller Raymond Khoury som tur är. Visst finns de obligatoriska klichéerna med: Ja, huvudpersonen utsätts för livsfara. Ja, han får ihop det med en snygg tjej. Ja, han är en ensamvarg, kanske mer än vanligt. Ändå känns det ganska fräscht när västerländsk naturvetenskap och katolsk världsbild möts i berättelsen och i huvudpersonen Mathieu. Ibland är det förutsägbart och ibland händer det saker som man inte väntar sig.

Är det djävulen som har räddat människor från döden och i så fall i vilket syfte? Mathieu använder rättsläkare, präster, vetenskapsmän och t.o.m. heliga stolens expertis för att söka sanningen. Det blir ganska intressanta diskussioner om gott och ont i och utanför människan, oavsett om man är troende eller inte. Dessutom är det ganska spännande emellanåt.

I vanliga fall så är jag inte förtjust i deckare och om jag ändå läser deckare så brukar jag absolut inte läsa svenska deckare. Generellt sett har jag aldrig varit speciellt förtjust i Sveriges författare, men mina åsikter ändras sakta men säkert.

Jag behövde en lite lättare bok i väskan för att läsa på mina raster på jobbet, och jag tog med mig denna. Jag kan ju säga direkt att jag fastnade och kunde inte sluta läsa. Det är en bok som passar de dagar man vill ha en riktig spännande bok men ändå inte koncentrera sig till 100%, alltså är den perfekt att läsa vid t.ex. stranden.

Boken handlar om Sören Högström som jobbar vid polisen i Göteborg, en dag så får de in ett fall där en man påverkad av droger har slagit ihjäl sin hustru med yxa. Mannen erkänner direkt och man tror att fallet snabbt ska vara avklarat. Men när Sörens kollega Fatima börjar nysta i fallet upptäcker de att mannens äldsta dotter som kommer från ett tidigare äktenskap är spårlöst försvunnen från sitt fosterhem, varken fosterhemmet eller socialtjänsten reagerar nämnvärt.

Fatima börjar leta på sin lediga tid och från att fallet bara handlade om ett mord, dyker flera mord upp, barnprositiution, frireligiöska människor och ensamma psykfall upp. Vad är det egentligen som har hänt? Och hur kan allt detta höra samman med ett mord som skulle ha varit löst första dagen?

Boken är en riktig nagelbitare, och om du väl börjar läsa den så lovar jag att du inte kommer kunna sluta förrän boken är slut…

Det jag framför allt uppskattar med Minette Walters är att varje historia hon skriver är helt fristående. Här slipper jag läsa om medelålders, bittra, lätt alkoholiserade kriminalkommissarier som har dålig kontakt med sina barn. Och om det skulle finnas en sådan i en bok, kan man i alla fall vara säker på att inte behöva läsa om honom i nästa. Walters persongalleri är alltid udda. Så även i den här boken.

I Kameleontens skugga kommer Charles Acland hem från Irak svårt skadad efter ett sprängattentat. Han har förlorat sitt ena öga, har stora ärr i ansiktet och drabbas av svåra migränanfall. Men han har inte bara fysiska skador att handskas med, han står inte heller ut med att någon rör honom och drabbas av aggressiva utbrott och minnesluckor. När hans före detta flickvän kommer för att besöka honom på sjukhuset, trots att han inte vill träffa henne, slutar besöket med att han nästan stryper henne.

Samtidigt utreder polisen morden på tre homosexuella män som samtliga har blivit ihjälslagna i vad som ser ut att vara anfall av extremt ursinne. Frågan är om morden har något att göra med Charles minnesluckor? Den frågan ställs på baksidan av boken, men morden har alla skett innan Charles ens rest till Irak så den kopplingen är inte direkt logisk. Över huvud taget är det mycket i den här boken som är ologiskt. Intrigen har luckor så stora att man skulle kunna köra en liten lastbil igenom dem. Normalt skulle det irritera mig och få mig att tycka att boken var dålig. Men här fortsätter jag ändå läsa med ganska stor behållning.

För även om intrigen inte precis imponerar så är jag road av personerna. Här finns Jackson, en lesbisk läkare och tillika kroppsbyggare, som med sina drygt 100 kg inte räds någon. Hennes nätta, rara flickvän Daisy, hemlösa uteliggare, senildementa torskar, psykologer, poliser och Charles före detta flickvän som verkligen försöker göra det mesta av sin likhet med Uma Thurman. Det här är inte någon av Minette Walter bästa böcker, men som några timmars underhållning duger den gott och väl.

Det här är den andra boken i Frosts serie om kriminalkommissarie Alex Delillo. Jag har läst båda och för mig blir det här nog den sista. Med tanke på hur otroligt många olika kriminalserier som ges ut, finns det inget skäl att slösa tid på en serie jag inte riktigt gillar.

I den här boken får Alex plötsligt reda på att hon har en halvbror. Tyvärr är han redan död när hon får veta det. Polisutredningen konstaterar att han har begått självmord, men det har Alex svårt att acceptera. Redan här dyker min första invändning upp. I första boken kidnappas Alex dotter och i den här boken kretsar allt kring hennes okände bror och den far hon nästan helt glömt bort. Hur trovärdigt känns det? Vem ska råka illa ut nästa gång? Ett kusinbarn? Farfar? Hundens brylling?

Man skulle kunna tro att den som gärna läser fantasy och skräck inte skulle låta sig störas av några logiska luckor. Men jag har betydligt lättare att tro på magiska ringar och vampyrer än den här beskrivningen av polisarbete. Att Alex över huvud taget skulle få vara ansvarig utredare för ett brott som rör hennes släktingar känns så lagom trovärdigt. Visst kan man tänka sig att hon väljer att själv forska i det eftersom ingen annan verkar tro att broderns död beror på ett brott – men skulle hon inte då förväntas utföra något annat arbete? Borde inte något annat fall pocka på hennes uppmärksamhet? Nej, tydligen inte. Hon och hennes kollega gör ingenting annat än att försöka utreda just det här brottet.

Slutet ställer till med ännu större problem för mig. Men det överlåter jag till andra läsare att upptäcka själva. Scott Frosts böcker är tydligen populära, så det känns onödigt att komma med en spoiler. Jag tycker det här är strunt. Visst duger det som underhållning och förströelse för några timmar, men även om det bara är det man är ute efter så finns det hundratals författare som levererar bra mycket mer spänning per sida än Frost.

Antihjälten Evert Bäckström är polis men borde knappast vara det enligt all politisk korrekthet. Han har något emot de flesta, framför allt inom kåren; kvinnor, invandrare, homosexuella m.fl. Han utreder ett mord på en gammal ”fyllskalle”, Karl Danielsson, som har slagits ihjäl med ett grytlock efter en skiva i offrets egen lägenhet. Fingeravtrycken från kompisen, en f.d. polis, finns överallt och till att börja med verkar utredningen bli en smal sak. Så småningom blir det mer invecklat och man misstänker kopplingar till den organiserade brottsligheten, framför allt när tidningsbudet som hittat Danielsson också hittas mördad.

Persson har skrivit flera romaner om brott, bl.a. rörande Palmemordet. De tidigare böckerna har präglats av ett intressant upplägg med ganska mångsidiga karaktärer och ett behagligt om än något torrt språk emellanåt. Evert Bäckström blir ganska tröttsam att läsa om i längden. Hans nedsättande tankar och kommentarer, hans försupna och depraverade liv blir ganska enahanda. Persson har själv sagt att han hade roligt när han skrev boken, men den är inte lika rolig att läsa.

Bäckström går mycket på känsla och ramlar över teorier som visar sig stämma då och då. Hans känsla och ibland brist på densamma utsätter honom för en hel del risker både i yrket och i privatlivet. Runt omkring honom arbetar mestadels kloka och skötsamma poliser som naturligtvis retar sig på hans infall. Det som ändå gör Bäckströms karaktär så platt är att han nästan blir en provkarta över oönskade mänskliga drag och beskrivningen av honom är rätt humorfri.

Som alltid finns det inslag av kriminologen GW:s synpunkter i hans deckare. Ofta är gärningsmannen ganska ovanlig i statistisk mening, vilket förvillar polisen. Det finns väl ett syfte med att visa några aspekter av brottet ur en lite populärvetenskaplig synvinkel för att få människor att tänka utanför ramen. Även om berättelsen är någorlunda underhållande för stunden känns den inte så originell som tidigare böcker av Persson har varit.

Den romerska poeten heter Plotius Tucca och cirkelmakaren är en jude vid namn Jechiel ben Amittai. De möts av en slump i Antiochia och kastas i samma fängelsecell. Tiden är 37 f.Kr. och det är stor oro i världen efter Julius Caesars död. Tucca är en romersk adelsman vars motto utgår från filosofen Epikouros som förespråkar att man eftersträvar lyckan och undviker lidande bl.a. genom att studera naturens lagar. Enligt Tucca innebär det inte att blanda sig i politiken, men han tvingas in i spelet mellan blivande kejsar Augustus, Marcus Antonius och Octavia; Augustus syster och Antonius fru. Jechiel ingår i en mordkomplott mot den romerske kungen i Judéen, Herodes och har tvingats fly därifrån.

Tucca och Jechiel har naturligtvis väldigt olika bakgrunder och de grälar mycket om Roms inflytande på Judéen, vars folk kämpar för självständighet och om judendomen eller romersk religion är den mest förnuftiga. Trots att de först har svårt att förstå varandra växer en vänskap fram under deras uppdrag till Jerusalem, som blir en följd av fängelsevistelsen. Det är en småtrevlig bok om hemliga agenter och intrigerna i imperiet strax före Jesu födelse.

Far och son Wikander är båda väl bevandrade i antikens samhällsliv och språk och har tillsammans skrivit en berättelse om den tiden. Att historien känns autentisk är väl därför rätt givet. Karaktärerna är också mänskliga och emellanåt ganska lustiga att följa. Det som ändå blir det mest bestående minnet är de lån av andra verk som författarna har gjort och som kommer lite oväntat. Inspirationen kommer bl.a. från Jesus och Monty Pyton. När Jechiel kommer till fängelset ropar någon till honom.

- Varför får du sådan där lyxbehandling? sade figuren och spottade. Tror du att du är Antonius själv?

- Lyxbehandling? Vilken lyxbehandling? De slog mig i huvudet…

- Ha! ropade gubben. ’Slog dig i huvudet’ Jag och många andra härinne hade blivit lyckliga över att komma undan med ett slag i huvudet! Lyx det är vad det är!

Som agentroman i antik tappning blir det inte så spännande. Men förtjänsterna ligger framför allt i de historiska aspekterna och mötet mellan olika kulturer där vänskapen uppstår trots olika världsbilder.

Några saker som Island är känt för: forntida sagor och legender, vildsint natur, brottning, nationalromantik, språkvård, frimärkssamlande (nåja) och på senare tid deckare. Alla dessa ingredienser finns med i denna egendomliga roman av Sjón. Det är en mytologisk berättelse om islänningar och de som möter det isländska utifrån.

Leo Löwe är en tjeckisk jude som flyr till Island med en hattask där en liten pojke i lera ligger. Med hjälp av getmjölk och guld som han ska återfinna kommer pojken Josef, som är bokens egentliga berättare, att födas och bli mänsklig. Guldet stals på den äventyrliga båtfärden över Atlanten och Leo får hjälp av en svart amerikan som gömmer sig på ön och en rysk ambassadör.

I romanen får man som läsare bl.a. reda på varför islänningar är så engagerade frimärkssamlare och vad varulvar äter. Dessutom ingår en mordhistoria, men man ska inte lura sig till att detta är en deckare. Även om mordgåtan ingår och det i undertiteln sägs att det handlar om ett brott så är det ingen spänningsroman i den vanliga bemärkelsen.

Huvuddraget i boken är att diskutera islänningars självbild och hur icke-islänningar betraktas. Författaren förmedlar en viss självgodhet hos islänningen som präglar nationalism hos vissa. En nationalism som man bör göra upp med. Bland annat jämförs islänningarna med judarna som Guds sändebud på jorden och utstötta i den danska gemenskapen. Genom Löwes anekdoter om ansökan om medborgarskap och språkstudier skildras det isländska sinnelaget med viss satir. Så här beskriver Löwes språklärare isländskan:

- Det isländska språkets främsta kännemärken är dessa: Det är rent, ljust, vackert, mjukt, starkt, elegant, konstfärdigt, ordrikt – och därför: särdeles väl lämpat för diktning. Detta är respekterade språkvetare världen runt ense om. Om ni vill disputera med dem, så var så goda!

Ett par på promenad hittar en död åttaårig pojke. Liten, blek och bara iförd en T-tröja ligger han på mage vid foten av ett träd. Så börjar Karin Fossums senaste deckare i serien om Konrad Sejer. Paret har mött en enda människa på vägen från parkeringen. En man som påminde om HC Andersen. Många fler ledtrådar finns inte. Och snart försvinner ytterligare en ung pojke.

Ibland tror jag att jag har läst för många deckare. Jag är utled på medelålders, magsura mordutredare som är frånskilda och har dålig kontakt med sina barn. Det känns som om det går tretton på dussinet. Därför var det väldigt skönt att upptäcka att Konrad Sejer och hans kollega Skarre faktiskt inte tar så stor plats i den här boken. Jag slipper läsa om vad de gör när de kommer hem från jobbet.

Istället ägnas en hel del utrymme åt paret som hittar det döda barnet. För mannen blir det ett nästan maniskt intresse. Han följer utredningen. Berättar för alla om vad som hände. Samlar på material om brottet. Något som hans fru känner ett stigande obehag inför. Själv vill hon inte tänka på det, än mindre diskutera det på middagar med vänner.

Reinhardt var förstås sprickfärdig, och han hade ju något att bjuda på. Han skulle antagligen hålla på om Jonas August till fram på natten, han skulle bre ut sig i uppmärksamhetens ljus och hon skulle skämmas.

Man kan lita på Karin Fossum. Hennes böcker håller en hög jämn klass och den här deckaren är inget undantag. Och det som kanske saknas av nagelbitande spänning tar hon gott och väl igen med psykologisk skärpa och trovärdighet. Så, trots att jag inte ens är speciellt sugen på att läsa deckare just nu, blir jag fångad och måste bara läsa några sidor till. Och sedan några till, tills boken är slut och klockan är alldeles för mycket. Det är ett ganska bra betyg.

Mord i sinnet heter deckarserien om kriminalaren Carol Jordan och psykologen Tony Hill på svensk tv. Den som skriver böckerna om dem är McDermid och det är en intressant författare. Denna gång är det en känd och omtyckt fotbollsspelare, Robbie Bishop, som blir förgiftad, samt ett terrordåd mot fotbollsarenan i Bradfield som står i fokus för Jordans enhet för grova brott. Dr. Hill har tvingats till sjukhusvistelse men kommer naturligtvis med sina profileringsantaganden ändå.

Jag följer troget tv-serien men det är första gången jag läser någon av böckerna. De som har producerat tv-serien har verkligen fångat karaktärerna och stämningen i böckerna på ett bra sätt. Man kände igen sig både i Jordans temperament och i Hills något tankspridda uppenbarelse. Även om det efter några avsnitt/böcker blir ganska förutsägbart när Hill är den som ska knäcka pusslet och någon i Jordans team nästan alltid råkar ut för stor fara. Det kan bli lite irriterande ibland när poliser med ganska god slutledningsförmåga helt plötsligt beter sig riktigt korkat och antingen utsätter sig för livshotande fara eller förstör utredningen. Ändå är det en deckare som har fångat mig och Hills resonemang med sig själv/brottslingen för att komma fram till profilen är alltid underhållande.

”Du är ingen novis”, sa Tony med låg men tydlig röst. ”Du skulle aldrig ha klarat det här om det var första gången, inte ens med nybörjartur. Inte med en person som hade så hög profil som Robbie. Och oavsett om du gjorde det av privata skäl eller därför att någon betalade dig, så har du gjort det förut.”

McDermid använder klassiska deckarknep med klipphängare som ska få läsaren fast och karaktärer som har mycket i sin ryggsäck att brottas med. Samtidigt finns det budskap i texten. Ett sympatiskt drag är att hon utmanar läsarens och samhällets fördomar. Jordan konstaterar med hjälp av Freud att ibland är en cigarr bara en cigarr, men undertexten är att man måste utmana sina invanda föreställningar om det är sanningen som ska fram. Det brittiska sättet att bekämpa terrorismen efter sjunde juli får sig en ordentlig känga ur den aspekten. Det är väl också klassiskt för deckare numera, att ha med en del samhällskritik.

Island är ett magiskt och exotiskt land, så nordiskt det är. I Det tredje tecknet är det mycket trolldom och magi som blandas med ett läskigt mord. Den tyske studenten Harold hittas mördad med utstuckna ögon på Reykjaviks universitet. Trots att hans bekant, Hugi, grips för mordet vill hans familj utreda vidare. Därför kontaktar de advokaten Þora Guðmunsdóttir för att hon tillsammans med familjens ombud Matthew ska undersöka fallet. Har det någon koppling till hans historiska forskning om häxprocesser?

Sigurđardóttirs romandebut är helt okej även om det ibland blir lite väl förutsägbart. Ibland försvinner trovärdigheten i trådarna som väver samman historien. Ett gammalt brev som det isländska universitetet har lånat från Danmark har försvunnit/stulits. Man förstår som läsare att brevet är viktigt för handlingen, men varför dess försvinnande skulle ta sådana proportioner i de isländska-danska relationerna är svårt att förstå. Och varför skulle det inte finnas kopior av ett så gammalt brev som skickas i original?

Þoras och Matthews undersökning riktar in sig på den historiska häxförening som Harold startade bland studenter på historiska institutionen. Det är snart uppenbart att de på något sätt är inblandade i fallet. Dessutom finns det saker i Harolds egen historia, t.ex. i relationerna till familjen och ett avhopp från militärtjänstgöringen som verkar ha med det makabra mordfallet att göra. De följer i Harolds spår runt Island och hittar ledtråd efter ledtråd som kan förklara varför ett stort belopp togs ut från hans konto strax innan mordet, varför han var så intresserad av isländsk häx-historia och varför hans familj är så säkra på att lösningen finns på annat håll än vad polisen tror.

Deckarhistorien är väl inte så väldigt originell men ändå hyfsat spännande. Den innehåller flera märkliga karaktärer som naturligtvis beter sig lite misstänkt till mans. Kryddan med häxprocesser och trolldom i det moderna Island kastar ett historiskt skimmer över berättelsen men tar inte överhanden.