bokbloggen.com

En tillbakadragen vaktmästare på ett stort hotell i Reykjavik hittas halvnaken iförd tomtedräkt och knivhuggen till döds i den skrubb på hotellet som han använder som bostad. Erlendur Sveinsson bosätter sig själv på hotellet för att utreda mordet. Det är juletid och hotellet är fullbelagt med både gäster och personal som kan verka misstänkta. Det visar sig att vaktmästare Gudlaugur var en stor barnstjärna fram till dess att målbrottet förstörde hans sångkarriär. Hans drivande pappa hade svårt att smälta misslyckandet och resten av Gudlaugurs liv.

Hemligheterna är många i denna berättelse. Gudlaugurs familj, som inte vill veta av honom, visar sig sitta inne med mycket information men är motvilliga till polisens efterforskningar. Hotellets chefer verkar se mellan fingrarna vad gäller allehanda tvivelaktig verksamhet bl.a. prostitution. Erlendur själv gömmer många minnen inom sig för sin omgivning. Till dess att han träffar en patolog som får honom att öppna sig. Barndomens trauman väller upp och vistelsen på hotellet blir någon form av terapi för honom.

Arnaldur Indridason är verkligen en deckarförfattare som lyfter sig något över mängden. I denna bok är det karga isländska något nertonat men finns som en bakgrund. Kulturens och sagornas ö visar andra sidor som inte är lika vackra. Karaktärerna känns äkta med alla sina sidor och även om Erlendur passar ganska bra in i mallen för deckarpoliser; ensamvarg, grubblare med relationsproblem, blir det inte uttjatat. Upplösningen av mordgåtan är väl inte så originell, men tillräckligt för att tilltala även en ganska van deckarläsare.

Efter mycket konflikter mellan irer och saxar har till slut Wighard blivit utnämnd till ärkebiskop i Canterbury. När han befinner sig i Rom hittas han strypt i sitt rum. En irisk munk som påträffas i närheten grips ganska snabbt för mordet och stölden av ärkebiskopens ägodelar som var gåvor till Hans Helighet. Samtidigt som Wighard mördas har syster Fidelma av Kildare kommit till Rom för att få klosterregler godkända av påven, trots att hennes orden tillhör motståndarna till Roms representanter på de brittiska öarna.

Eftersom mordet på Wighard kan vara startskott på ett större krig mellan saxar och irer inser biskopen i Rom, Gelasius, att mordet måste få en riktig lösning. Fidelma, som är både nunna och jurist, får tillsammans med hennes vän, saxaren Eadulf i uppdrag att utreda mordet. Tillsammans förväntas de hitta en lösning som tillfredsställer både irer och saxar.

Som titeln avslöjar döljer ärkebiskopen en hemlighet som ligger bakom mordet på honom. Den religiösa och politiska konflikten med tillhörande äregirighet, stöldgodset, hämndbegär och den romerska miljön bildar ett ramverk för denna pusseldeckare som utspelas på 600-talet. Tyvärr är det förutsägbart, stereotypt, dåligt korrekturläst och inte särskilt trovärdigt. Fidelma är en allvetande, moralisk och modern kvinna som sätter alla potentater i Rom på plats. Dessutom har hon vissa attraktiva drag och hennes relation till Eadulf ska kittla läsaren lite, men man har läst det förut. Även om brottslingarna delvis är både irer och romare så framställs deras motiv som något ädlare, medan de mörka muslimska araberna bara är tjuvaktiga och hotfulla.

Författaren är kunnig i områden rörande romersk, keltisk och irisk historia, vilket är styrkan i boken. Det blir emellertid obalans i skildringen av det iriska hemlandet som något oförstört och ett föredöme i motsats till det korrumperade Rom och det ogudaktiga mellanöstern. Varken den historiska beskrivningen eller deckarstoryn gör boken särskilt intressant.

Praktikanten Patrik har inte jobbat mer än två dagar på KvällsKuriren när han får ge sig i kast med ett mord. Ett riktigt spektakulärt mord dessutom. René, en känd homosexuell frisör, har blivit brutalt mördad i hallen till sin våning. Från början tycker nyhetschefen att det är en utmärkt idé att använda sig av Patrik eftersom han redan känner stora delar av Stockholms gayvärld. Det visar sig vara ett lyckokast för med Patriks kontakter får KvällsKuriren tag i uppgifter som den konkurrerande kvällstidningen missar. Att Patrik för en tid sedan haft ett one-night-stand med mordoffrets sambo Jamil är något han väljer att hålla tyst om.

Trots att tidningarna vill sortera in mordet under rubriken hatbrott är Patrik tveksam. Han upptäcker att René har varit mycket aktiv på olika chattrum där homosexuella söker tillfälliga sexkontakter och misstänker att det kan finnas andra motiv. När ett andra mord sker börjar Patriks förbindelser bli en belastning och plötsligt är han inte välkommen på tidningen längre.

Den vane deckarläsaren behöver fundera många sekunder över fortsättningen. Naturligtvis fortsätter Patrik att bedriva egna spaningar. Vad annars? Visar det sig att han själv är en av de misstänkta? Ja, naturligtvis. Kommer hans eget liv att vara i fara? You bet! Originellare än så är inte den här historien.

Patrik spjärnade emot. Han tänkte inte börja böla i famnen på en galatransa i vip-rummet med Tobias svävande i faggorna. Mandy fick gärna vara nedlåtande och kalla det tappert.
Patrik måste klara det här ensam. Tobias. KvällsKuriren. Mordet och misstankarna.

Det som skulle kunna lyfta den här deckarhistorien är bipersonerna. Den två meter långa transan Mandy och den smarte fotografen Okan hade kunnat kompensera för det övriga traditionella deckarupplägget. Men tyvärr är de alldeles för grovt tillyxade för att kännas som något annat än rena skrivbordsprodukter. Så trots att historien utspelar sig i en tämligen ovanlig krets känns detta verkligen som en dussindeckare. En ganska krattig sådan dessutom, med en upplösning och motivbild som känns väldigt osannolik efter raden av ytterst brutala mord.

Men det är inte det enda som känns osannolikt. Jag sitter länge och irriterar mig på såväl hur redaktionsarbetet som polisarbetet beskrivs. Jag tror inte på ett dugg utav det. Desto mer förvånad blir jag när jag upptäcker att författaren visserligen är debutant men verkligen borde ha koll på det han skriver om. Niclas Ericsson har arbetat som kriminalreporter på Expressen. Han kanske har helt rätt, men vad hjälper det när jag som läsare inte tror på honom? Det här är tydligen första boken i ännu en deckareserie, så kanske kan figurerna utvecklas och få mer kött på benen i framtiden. Men det kommer de att få göra utan mitt sällskap.

Det var som om murbruket inte längre orkade bära den tunga hemlighet som stenhuset så länge bevarat. Innanför väggen fanns ytterligare ett rum som en gång hade tillhört fyrmästarens familj. I dunklet därinne låg en människokropp. Ansiktet var vänt mot dem som om de varit väntade.

Så inleds boken, spännande eller hur? Jag önskar verkligen att boken kunde ha fortsatt med samma spänning vilket den inte gör igen förrän de sista sidorna.

Man hittar som sagt var ett inmurat lik på den lilla ön Hamneskär utanför Marstrand när man håller på och ställer i ordning en ny turistanläggning. Till en början försöker projektledaren dölja detta genom att skicka hem de polska arbetarna som gjorde fyndet och mura upp väggen som rasat och bara glömma. Men de polska arbetarna är troende och vill att mannen ska få begravas i vigd jord. Så i hemlighet ringer de till polisen och berättar hela historien.

Karin Adler är den kriminalpolis som får ta hand om detta mysterium. Hon får tillsammans med sina kollegor Folke och Robban gräva i detta fall som till slut hamnar i Marstrands överklass i både då och nutid.

Det märks ganska tydligt att detta är en debutroman, författaren inleder med en riktig spänning som man hoppas ska hålla i sig. Det gör det inte utan går över till “name-dropping” i det oändliga och man har tillslut ingen koll överhuvudtaget om vilka som är vilka och hur de är besläktade. Eftersom det är väldigt många namn och relationer att hålla reda på så blir boken ganska jobbig och trist att läsa, även fast själva grundhistorien är spännande.

Samtidigt som man får följa Karin Adler och hennes utredning i nutid så får man parallellt med den även följa den inmurade mannens leverne och relationer som skedde för många år sedan. Det är ganska trevligt och gör boken lite mer intressant, men det är samma sak där. För även i den historien så blir det en hel del “name-dropping” så att man tyvärr tappar kollen.

Början på boken är väldigt bra och likaså slutet, däremot så skulle man kunna ta bort ca 200 sidor däremellan som inte var intressanta överhuvudtaget.

Förhoppningsvis tar författaren nya tag och skriver en ny deckare efter denna debut, i den kanske hon slutar med “name-droppingen” och satsar mer på historien och lyckas få hela boken spännande.

Mike Mackenzie är uttråkad. Efter att ha sålt sitt dataföretag är han stenrik och det enda som fångar hans intresse är konst. Det och kvinnan som förestår auktionshuset. När Mikes vän Robert, som är professor och konstexpert, föreslår en kupp mot Nationalmuseet är både han och en tredje vän, Allan, med på noterna. Det börjar som en lek där de ska ”befria” konstverk som är undangömda för offentligheten i en lagerlokal. Varje år hålls öppet hus hos olika institutioner och det är då man tänker sig byta ut några tavlor mot välgjorda kopior. De tre konstälskarna tar hjälp av Edinburghs lokala maffia i form av Mikes tidigare skolkamrat Chib Calloway och leken blir plötsligt på blodigt allvar.

Den skotske författaren Ian Rankin har haft stora framgångar med sin deckare John Rebus som också har blivit tv-serie. Detta är en kriminalhistoria utan Rebus men med en polis vid namn Ransome. Han har med hjälp av en informatör koll på Calloway och har snart vittring på gänget bakom konstkuppen. Det visar sig också att den idiotsäkra planen har många svaga punkter som både polis och andra kan utnyttja. I och med samarbetet med Calloway har Mike, Robert och Allan också blivit insyltade i gangsterns andra affärer, där en skandinavisk Hells Angels-medlem utövar påtryckningar på ett mycket påtagligt sätt.

Öppet hus är fristående och troligen ett försök att hitta lite nya sätt att berätta om ett kriminalfall. ”Vanligt folk” lockas att bli kriminella för att tillfredsställa ganska materiella behov och råkar i problem. Det känns inte så väldigt nyskapande och det blir inte heller särskilt spännande. Karaktärerna förses med diverse attribut men blir ändå inte särskilt intressanta. Många män figurerar i denna berättelse och de två kvinnor som har kastats in i handlingen är antingen bihang eller irriterande störningsmoment. Det finns bättre deckare man kan läsa, inte minst av Rankin själv.

Tiden runt sitt bröllop ska vara den absolut lyckligaste. Så är det även för Michael Harrisson. Han ska gifta sig med sina drömmars tjej, han har ett företag som blomstrar och flera bra vänner. Allt är precis som det ska vara ändra fram tills det är dags för svensexan.

Michael Harrisson är känd för sin dåliga humor och för de spratt han spelar sina vänner. Hans vänner har nu fått nog och tycker att svensexan är den perfekta stunden för att utkräva sin hämnd. De super ner Michael genom en pubrunda så att han knappt vet vad som är upp och vad som är ner. Vännerna tror att de har kommit på det mest ultimata skämtet och hämnden. De har lånat en kista, som de lurar ner Michael i och begraver honom i den mitt ute i ingenstans. Han blir lämnad med en flaska whisky, en porrtidning samt en walkie talkie. Vännerna lämnar honom i kistan under jorden för att åka iväg och göra ännu en pubrunda i en timme eller två tills de tänkt återvända och gräva upp Michael.

Men något går fruktansvärt fel och Michael får höra genom Walkie Talkien hur hans vänner kraschar med bilen och allt blir helt tyst…

Boken är fruktansvärt spännande och författaren håller en i ett hårt grepp under hela boken. Varenda liten ledig stund man har försöker man läsa för att få reda på hur det ska sluta. Så fort man tror att man har listat ut något och att allt har ordnat sig så händer det något nytt. Jag tycker boken är ett mindre mästerverk som lyckas hålla en på halstret ända till slutet. Den är helt klart värd att läsa.

Stanley Kent, vetenskapsman, mördas på en utsiktsplats i Los Angeles. Foton av Kents fru, naken och bunden till händer och fötter, har använts för att få honom till platsen med en last av radioaktivt cesium i utbyte mot fruns frihet. Harry Bosch kallas in för att utreda mordet som har lett till att det livsfarliga ämnet hotar storstadens invånare. Terrorhotet gör att Bosch får konkurrens av FBI m.fl. när det gäller att hitta mördarna. Cesiumet blir viktigare än mördaren, men Bosch är övertygad om att mördaren är nyckeln till att avvärja hotet. För att kunna sköta sin utredning som han vill måste han undanhålla information från andra myndigheter bl.a. sin före detta partner Rachel Willing som numera jobbar för en enhet inom byrån.

Den hotande terrorismen är numera nästan ett obligatoriskt inslag i deckargenren. Den klassiska mordgåtan verkar inte räcka till för deckarförfattarna. Ändå börjar det redan kännas tjatigt att läsa om hur den traditionella snuten ska jaga eventuella muslimska terrorister. Till fördel för de flesta och bästa i denna kategori är att de skildrar samhällets ibland orimliga skräck för ett terrordåd. Karaktärerna i boken ser i inledningen av utredningen terrorister i varje skägg och arabisktalande människa och handlar därefter. Någonstans på vägen inser man att mördarna har utnyttjat oron i syfte att lägga ut dimridåer för det verkliga uppsåtet.

Bosch är vid det här laget en känd polis bland deckarläsarna och Connelly är en av världens bästa författare av kriminalromaner. Hans Poeten (som visserligen inte är en Bosch-roman) är en av de absoluta deckarfavoriterna. Därför blir det en liten besvikelse att han har åstadkommit denna mediokra historia. Det är absolut inte dåligt, men läsningen lämnar inget bestående intryck. Tidsförloppet i berättelsen är kort, liksom boken. Från mord till upplösning på 220 luftiga sidor. Med en mer originell story kan det funka, men Connelly har gjort det lite för lätt för sig denna gång och låter försäljningen leva på gamla meriter.

Polisen tillåter kriminalitet i utbyte mot en tjänst som infiltratör inom den organiserade brottsligheten. Ingen kan spela kriminell som en riktig kriminell och man värvar tjallare på häkten och fängelser. Det är temat i Roslund och Hellströms femte spänningsroman.

Med en förfalskad bakgrund som ger respekt i kriminella sammanhang har Piet Hoffmann avancerat så långt som man kan i den polska narkotikaorganisationen Wojtek. I nästan tio år har han varit polisens öron och ögon och kontrollerar den svenska grenen av Wojtek, som planerar att ta över försäljningen av amfetamin på svenska fängelser. Han har nyss varit inblandad i ett mord på en annan infiltratör vid en knarkaffär, men sanningen begravs av högsta polisledningen. Hoffmann, eller Paula som är hans kodnamn i den lilla kretsen som styr hans verksamhet, ska sättas i fängelse för att kunna slå ut den narkotikahandel som finns där och ersätta den med polskt knark. På Wojteks fråga hur han ska gå till väga svarar han: ”med tulpaner och poesi”.

Hoffmann lever ett dubbelliv och hans familj, frun Zofia och sönerna Hugo och Rasmus, vet ingenting om hans uppgifter som agent för polisen. Operationen som han planerar är mycket riskfylld, att avslöjas som infiltratör inne på en anstalt innebär en säker död och en uppdragsgivare som kommer förneka all kännedom. Förberedelserna inför fängelsevistelsen är minutiösa för att så långt som möjligt undvika ett misslyckande. I det skarpa läget inser Hoffmann hur mycket som står på spel och planerar för familjens framtid ifall han skulle råka på problem.

Han öppnade den tomma förvaringsboxen med en av sina två nycklar och la ner ett brunt och ett vitt kuvert, låste och klev någon minut senare in i bilen och körde mot Södermalm och Hökens gata.
Han såg på dem igen, han skämdes så.
Han hade passerat gränsen. Två pojkar han älskade mer än något annat i baksätet och amfetamin och nitroglycerin i bagageluckan.
Han svalde, de skulle inte se att han grät, han ville inte det.

Kommissarie Ewert Grens brottas med andra kval och drunknar nästan i känslor av sorg och skuld efter hans hustrus bortgång. Han städar undan sin kära Siw Malmkvist-samling samtidigt som han utreder det mord som han inte vet att Hoffmann har fått immunitet från. Så småningom börjar Grens förstå att något inte står rätt till och blir tvungen att skärpa sig för att reda ut fallet.

Det är spänning rakt igenom de nästan 600 sidorna och även om Hoffmann äger nästan övernaturlig förmåga att förutspå omgivningens agerande bjuder handlingen på överraskningar. Dessutom bjuder författarna som vanligt på aktuell kritik och diskussion kring samhällets och myndigheternas syn på brott, straff och kriminella personer.

En helt vanlig lärarinna blir påkörd mitt på dagen i den mindre staden Villette. Ett ställe där alla känner alla. Vem vill skada lärarinnan som alltid har varit populär och alltid hjälpt sina elever och ungdomar i staden?
Ju mer undersökningsdomaren Martine Poirot gräver i fallet så upptäcks det ett flertal hemligheter, visste lärarinnan om dessa? Försökte hon skydda några?

Samtidigt som Martine Poirot undersöker fallet så blir hennes man, professorn, kontaktad av ett par byggnadsarbetare. De har ett hittat ett en stor massgrav på sin arbetsplats som innehåller både vuxna och barn. Hur har denna massgrav kunnat vara hemligt i så pass många år?

Som alltid med deckare så är det en hel del frågor som behöver svar, så är det även med denna deckare. Men jag tycker att Ingrid Hedström skriver på ett bra sätt och man är ständigt intresserad och “vill veta mer”. Många deckare tycker jag kan vara rätt sega och mest bara ordbajseri i väntan på mördaren. Men här så hålls som sagt var intresset uppe hela tiden och man vill verkligen veta svaren på alla frågorna.

Det som kan upplevas jobbigt är att det är väldigt många namn och relationer att hålla reda på, men författaren har varit snäll och lämnat en förteckning över alla personer och relationer i början av boken så att man kan gå tillbaka och kolla om man glömmer bort något.

Mitt slutgiltiga betyg av denna bok är att den helt klart är värd att läsas och är perfekt att ta med till stranden nu i sommar.

Världen lider inte direkt någon brist på deckarserier. Men behovet tycks vara nästan omättligt eftersom det fortsätter komma ut nya i en aldrig sinande ström. Det är få som väcker mitt intresse idag, men den här debuten är faktiskt inte alls illa. Själva intrigen är visserligen varken bättre eller sämre än genomsnittsdeckaren, det som ger den här boken något extra är huvudpersonen.

Arkeologen Ruth Galloway känns inte som en stereotyp. Hon är en lätt överviktig medelålders kvinna som lever ensam och är alldeles nöjd med det. Visserligen tycker hon att det är irriterande att vara så otränad att snabba promenader får henne att tappa andan – men hon ältar det inte. Här finns inget självtvivel eller någon längtan efter kärlek. Ruth trivs utmärkt i sin stuga vid saltängarna i Norfolk med bara katterna som sällskap. Hon saknar inget.

När hon var tillsammans med Peter fanns det bara en sak som retade henne mer än antydningar om eventuella ”bröllopsklockor”, och det var antydningar om hennes ”biologiska klocka”. När hon skaffade katterna frågade mamma rent ut om de var ”barnsurrogat”. ”Nej”, svarade Ruth utan att dra på munnen, ”de är kattungar. Om jag skaffade barn skulle de vara kattsurrogat.”

Ruth blir inblandad i utredningen av ett tio år gammalt kidnappningsfall när människoben hittas nära en tidigare utgrävningsplats. Polisen Harry Nelson tror att det kan vara kvarlevorna av den lilla Lucy Downey. Han har fel. Benen kommer visserligen från en ung flicka som verkar ha blivit bunden, men de är från bronsåldern. Kanske har hon blivit offrad? Ruths kunskaper om hedniska riter gör att Harry Nelson bestämmer sig för att visa Ruth de brev han fått regelbundet under åren sedan flickan kidnappats. Brev som är fullspäckade av historiska referenser och som talar om flickan som den fulländade offergåvan.

De förrädiska saltängarna är en dramatisk fond till berättelsen. En gräns mellan hav och land som snabbt kan förvandlas till en livsfarlig plats när tidvattnet vänder. Men både intrig och miljö är bisaker i den här boken. Det som gör att jag kan tänka mig att läsa även nästa bok i serien är huvudpersonen. Med en sådan debut, kan det här bli riktigt bra.