bokbloggen.com

Med en syrlig underton och komisk sarkasm sätter Hemon igång med sin berättelse som växlar mellan nutid och tidigt 1900-tal. I nutidens historia möter vi, Vladimir Brik, som kommer från Bosnien, bor i USA och kämpar med att ta till sig, och höra hemma i, det amerikanska samhället. Men historien börjar med en annan man…
Det är 1900-tal i Chicago och Lazarus Averbuch knackar på dörren till en polismästare. I ett tumult av okunskap och rädsla för främlingar, i det här fallet judar, blir Lazarus mördad. Ingen vet varför Lazarus knackade på just polismästarens dörr eller vad han hade för ärende. Hans syster Olga tvingas leva kvar med dessa frågeställningar tillsammans med upprepade trakasserier som hon sedan utsätts för av polis och advokater som kräver information hon inte kan ge dem om Lazarus och hans vänner.

Konstaplarna genomsöker lägenheten med lidelsen hos ett par soldater som utkämpar ett rättmätigt krig. Olga står med tallriken i handen och betraktar dem uttryckslöst. De rotar fram saker under sängen: böcker, bylten med slitna kläder och en koffert i papp ur vilken de skakar ut ett manuskript och en bunt brev skrivna på ryska. De konfiskerar allt. De bläddrar igenom de subversiva böckerna; Fitzpatrick läser upp titlarna: Berättelsen om en ond konung, I de frias land, Hur ni värnar Er kropp och själ, Vad konstitutionen lär etc. ”Jag har aldrig förr stött på en judejävel som kan läsa engelska”, säger Fitzpatrick.

Denna historia om Lazarus rullar genom hela boken i vartannat kapitel.

I de övriga kapitlen får vi som tidigare nämnt följa Vladimir Brik. Han är gift med Mary, en amerikansk läkare, ständigt på jakt efter det perfekta och intetsägande liv i vilket Vladimir känner sig vilsen. I jakten på en förklaring till sin egen otillfredsställelse får han som författare möjligheten att genom ett stipendium söka efter svaret på Lazarus plötsliga död. Detta tar honom Östeuropa där även Lazarus hade sitt ursprung.
Med sig har han barndomsvännen och fotografen Rora som följer med för att återge resan i bilder. Rora är också en fantastisk historieberättare som ger deras resa genom Moldavien, Ukraina och Bosnien en grym känsla.

Vet du, fortsatte Rora. att en gång krävde Miller att jag skulle ta foton av barn som flydde från prickskyttarna – när de sprang iväg och duckade bakom sopcontainrar, mitt under en kraftig eldgivning. Han betalade några av ungarna för att springa fram och tillbaka under beskjutningen så att jag skulle få en perfekt bild.

Hemon skriver inte särskilt vackert. Han skriver snyggt. Orden är nästan lite coola att läsa men tillsammans med den tidigare nämnda sarkasmen får berättelsen en hård yta som är lite svår att ta sig igenom. Kanske det liv som många levt i Östeuropa behöver framställas så för att västerlänningar ska kunna få någon förståelse för det men i det här fallet blir det mest ytligt. Det är synd på en så bra historia att boken inte griper tag mig men jag inte hjälpa att tycka att den är ganska händelsefattig.

När kapitlen tagit slut och således även berättelserna om Olga och Vladimir har vi fortfarande inte fått fler svar om Lazarus. Istället har berättelsen vänt till att bli nutidens historia om Vladimir som hittat hem, både bildligt och bokstavligt.

Andra legionen deltar i invasionen av Britannien. Året för denna erövring är 43 e.Kr. och utgången är långt ifrån given då den romerska armén är i numerärt underläge och britannerna kämpar med medel som romarna är ovana vid. Centurionen Macro och hans optio, den 17-årige Cato, kämpar under legat Vespasianus för framgång. Det är också kring dessa tre män berättelsen kretsar. Kejsar Claudius vill ha ett avgörande under året och ämnar själv delta i det avgörande slaget, ridandes på elefanter. De britanniska stammarna är splittrade och detta vill han utnyttja.

Erövringen är andra delen i Scarrows Silverörnserie och är en dramatisering av hur det kunde gått till när Romarriket intar Britannien. Scarrow har utgått från antika historieberättare för att skildra händelsen. Det märks allt för tydligt att han vill visa sina kunskaper om denna epok då det är mycket beskrivningar som ägnas militär hierarki och strategi:

Långt bort från all pompa och ståt kring kejsarens ankomst gick Cato vaktrundan runt fortet som tilldelats hans halva av centurian. Femhundra steg längre bort längs med höjden låg fortet som bemannades av Macro och de övriga fyrtio legionärerna. Raden av fort bildade ett yttre försvarsverk framför huvudlägret som låg en mil längre bort nere vid floden, och från toppen av höjden hade man god utsikt över landskapet norr om Tamesis. I dagsljus skulle ingen britannisk styrka kunna närma sig obemärkt och de små garnisonerna skulle ha gott om tid att falla tillbaka till huvudarmén om det skulle bli nödvändigt.

Under fältslaget uppenbaras också en konspiration mot kejsaren som löper genom historien och som berör de tre huvudpersonerna då det är närstående till dessa som är inblandade. Det är illvilliga antagonister som agerar för egen vinning, svekfulla kvinnor som inte går att lita på och manliga hjältar som räddar dagen. Stereotypt och ointressant med andra ord. Scarrow försöker fördjupa innehållet med några resonemang kring imperiestatens rätt att erövra andra folks territorium. Det hade kunnat lyfta läsningen, men ges alltför lite utrymme för att kunna bidra med något bestående.

Boken riktar sig tydligt till den historieintresserade läsaren men tyvärr är det inte bara ointressant utan också historielöst emellanåt. Kejsaren skildras som en riktig klåpare, vilket troligtvis beror på att författaren har använt sig av ganska partiska och tendentiösa historieskrivare som källor. Eller så vill han ge en känsla av hur den vanlige mannen överträffar makten, men det blir ändå inte trovärdigt. Språket har inte heller någon historisk känsla, vilket kan bero på översättningen, men ”stick och brinn” var knappast något antik uppmaning.

Scarrows serie om Romarriket säljer bra så naturligtvis finns det något som fångar många läsare. Är man intresserad av strategi, brutala slag och klassisk manlig stridsmoral, kryddat med lite intriger så finns det mycket att hämta. Men mig gav det inte blodad tand.

I vida hattar och långa kjolar under det tidiga 1900-talets England får vi följa den rena och simpla syskonkärlek som Susan Sellers porträtterar av Vanessa Bell, konstnären och Virginia Woolf, författaren. En syskonkärlek som med utstuderade gräl, kyliga kommentarer och träffande kritik ändå går rakt in i hjärtat. Kärleken dem emellan och behovet av varandra går inte att ta miste på. Den precisa skildringen av systrarna är en perfekt blandning av känslor och ansiktsuttryck i en dialog som gör det enkelt att sätta sig in i deras liv. Men systrarna – dessa två skapande konstnärer - både hjälper och stjälper varandra. Båda två har ett stort behov av uppmärksamhet och svartsjukan mellan systrarna tar ibland över och avspeglar deras verk.

Det är från Vanessas synvinkel vi får lära känna systrarna och boken är trots allt skriven som en kärleksförklaring till Virginia. ”Du” är i hela boken Virginia och ”jag” är således Vanessa. Vi får inte så stor inblick i Virginias skrivande eftersom det är Vanessa vi följer men lika svårt som det är att sätta sig in i Virginias agerande i vissa situationer, lika enkelt är det att förstå Vanessas uttryck genom hennes målningar. Susan Sellers ger läsaren en förståelse för hennes val av färger och motiv genom den samhörighet Vanessa känner med sin konst och genom hennes naturliga reaktioner på livets händelser.

Men ibland känns det som om Sellers känner Virginia och Vanessa så bra att hon glömmer oss läsare. Det är mycket som vi får tolka mellan raderna och vi förväntas redan från början känna till systrarnas liv – och då framförallt genom Virginias redan så officiella liv. Sellers abrupta sätt med nya stycken inför ännu en avgörande händelse skildrar systrarnas dramatiska liv och det är ibland svårt att hänga med. Flera till synes viktiga personer i systrarnas liv fladdrar snabbt förbi och en känsla av okunskap drabbar mig som läsare. Det känns tråkigt att behöva använda Google vid sidan om boken…

Trots detta så trivdes jag med boken. Man kan inte undgå att känna Sellers genuina intresse för systrarna som smittade av sig. Det är en bok att packa ned i väskan inför sommarens sköna dagar i hängmattan, på balkongen eller på stranden.

Doktor Faraday kallas till Hundreds Hall där den välbärgade familjen Ayers bor för att se till tjänsteflickan Betty som klagar över magont, men som i själva verket är uppskrämd av någonting. Efter det blir Faraday en allt mer vanlig besökare på godset och han får därmed bevittna en fruktansvärd händelse. På en fest för de nyblivna grannarna biter husets hund Gyp grannflickan i ansiktet så illa att hon blir vanställd. Hunden avlivas men det visar sig bara vara början på familjen Ayers bekymmer.

Berättelsen utspelar sig i slutet på 40-talet och familjen Ayers problem och huset Hundreds Halls förfall får symbolisera den förändring som sker i ett England där överklassens dominans bryts och ett mer modernt samhälle växer fram. Ayers består av mor, son och dotter som kämpar för att driva godset vidare. Sonen Rod som efter faderns död är herrn i huset börjar prata om märkliga händelser och krafter som hotar både honom och hela familjen. Han lider av en skada från kriget som Faraday försöker bota med moderna läkarmetoder. Faraday blir inte bara deras husläkare utan allt mer en del av familjen och är den som berättar historien. Rod förefaller dras allt mer in i en psykisk sjukdom och efter en brand i hans rum och andra utfall beslutar Faraday att sonen ska placeras på institution.

De spöklika händelserna på Hundreds Hall fortsätter men kvinnorna i huset gör allt för att hålla stället igång. Det visar sig dock att gamla tragedier kommer ikapp dem och påverkar deras själsliv. Huset är en viktig karaktär med ett eget liv och det blir allt svårare att skilja på vad som verkligen händer och vad som är olika personers hallucinationer. Faraday är i alla fall klar över att det som händer i huset måste ha någon naturlig förklaring, alternativt att de boende där drabbats av vanföreställningar. Han blir känslomässigt bunden både till familjen och till huset vilket gör att han engagerar sig mer än vad som är bra för hans eget bästa…

Till en början förstod jag inte riktigt att boken fått så mycket hyllningar, men Waters är skicklig på att bygga upp en känsla för karaktärerna. Vid ett tillfälle diskuterar några av huvudpersonerna hur problemen för Ayers ackumuleras och det är ett bra sätt att beskriva läsupplevelsen också. Boken växer för varje sida och man dras ofrånkomligen mot upplösningen som är en katastrof för familjen Ayers, men som också skildrar hur ”vanligt folk” får det allt bättre. Som symbol för det står bl.a. tjänsteflickan Betty och nya familjehus som byggs på mark som tidigare tillhört Hundreds Hall. Boken bjuder också på intressanta resonemang kring psykisk sjukdom eller ”galenskap” och övernaturliga fenomen. Hur tacklar det moderna rationella samhället gamla förklaringar som lever kvar som sanningar hos folk?

Främlingen i huset är en klassisk spökhistoria och en skildring av ett samhälle i brytningstid då gamla värderingar möter nya och många är osäkra på hur framtiden ska te sig. Skräcklitteratur när den är som bäst!

Om det här bara är en bråkdel av det hela, så är jag ganska nöjd med att Toltz inte bestämde sig för att berätta hela historien. 630 sidor är ändå i mastigaste laget för en bok som man har svårt att lägga ifrån sig. För det var verkligen inte enkelt att sluta läsa den här boken. Den är bitvis rent sanslöst underhållande med en berättarröst som förstärker den skruvade handlingen.

Handlingen ja, den är en sak för sig. Långa stunder glömmer jag helt av vem som är huvudpersonen och vad boken sägs handla om. Stora delar handlar nämligen om helt andra saker än Jasper Deans historia om hur han hamnade i det fängelse där han befinner sig när boken börjar. Men för att förstå Jasper måste man förstå hans familj. Om det nu är möjligt. Jaspers familj skiljer sig nämligen en hel del från normen. Han uppfostras, om det nu är rätt ord, av sin far Martin. Men minst lika viktig är den frånvarande farbrodern Terry – en legendarisk brottsling som är lika älskad som hatad i Australien.

I ett försök att bli mer populär berättade jag om min koppling till Terry Dean. Jag gjorde allt för att sprida det utom att anlita en reklambyrå. Det var en stor nyhet ett tag och ett av de värsta misstag jag någonsin har gjort. Till att börja med blev mina jämnåriga avundsjuka. Men sedan kom ungar i alla åldrar och ville slåss med mig.

Det här är den mest skruvade familjekrönika jag någonsin läst. Berättelsen vindlar sig fram mellan olika kontinenter, bihistorier och bisarra händelser. Hela tiden kommenterade av Jaspers punchlines.

Galenskap är inte smittsamt, även om historien är full av exempel på massysteri – som när alla i västvärlden gick i vita loafers utan strumpor – men när Terry försvann till mentalsjukhuset blev även vårt hus ett mörkrets hem.

Det hade kunnat bli för roligt. Då och då kan det kännas som att se stand up comedy, jag glömmer närapå historien i väntan på nästa snabba poäng. Men Toltz lyckas ändå hålla sig på rätt sida om gränsen. Det är fantasirikt, galet och ibland känner jag mig som om jag har hamnat mitt i den labyrint som Jaspers far bygger runt deras hus, men på något sätt leds jag ut och hittar tråden igen. Och jag har väldigt roligt under tiden.

Alla trängdes i baren och försökte fånga bartenderns uppmärksamhet. Några streberaktiga kunder viftade med sina pengar i luften som för att säga ”Hallå, jag har kontanter! Servera mig först! De andra vill betala med ägg!”

Syskonen Anni och Sami växer upp i Sverige i en familj med finsk invandrarbakgrund. Här flödar alkoholen och livet är minst sagt enkelt.
Sami protesterar så som ett barn och senare en ungdom kan genom att helt enkelt störa vardagen; gunga på stolen, flytta på mjölkpaketet, inte dyka upp där man ska, spela för högt osv. Anni bet på naglarna.
Lärarna slog Sami och pappan slog Sami. Ingen såg genom den yta som Anni såg när hon såg sin älskade bror till slut bli misshandlad av samhället. Observationsklass. Med hjälpmedel som aggression, bristande koncentration och dålig ordning gick livet nedför för Sami. Anni tuggade på naglarna.

Minns du, jag ringde dig och grät. Snälla Sami. Förstår du inte Sami. Sami du måste. Du sa, ta det lugnt syrran, var inte så hispig, jag har killarna varje helg, då tar jag aldrig något. Men en gång satt du uppe hela natten uppkrupen i sängen med en sabel, beredd att döda dem som jagade dig, sa jag. Sami, minns du inte dina farliga fantasifoster.

Anni älskar Sami. Men hon kan inte hindra hans oroliga själ från att så småningom låta drogerna ta över hans liv. Hon står utanför och ser när observationsklassen förvandlas till anstalt och vårdhem.

Boken är en hyllning till syskonkärlek lika mycket som den är en sågning av det samhälle som ska hjälpa, inte stjälpa.
Susanna Alakoski hittar Annis tankar och agerande med fingertoppskänsla. Hennes korta och snabba språk beskriver Annis raska övergångar från att ena stunden älska till att lika snabbt hata sin bror och det är när Alakoski beskriver motstridigheterna i Annis huvud som hon är som bäst. Att låta Annis hjärna prata när förnuftigheten kommer fram är genialiskt. Hjärtat tar dock överhanden och Anni kan inte dölja kärleken till sin bror.

Är den bra då? Ja, för att hon översätter händelserna till ett språk som gör det verkligt. Däremot tycker jag att den upprepar sig lite väl mycket och stundtals blir den rent av tjatig. Ämnet är dock så rörande och lämnar ingen oberörd så jag tycker ändå att alla borde läsa boken.

Aliide Truu hittar en dag en ung och medtagen kvinna utanför sitt hus på den estniska landsbygden. Efter mycket tvekan angående kvinnans ursprung och ärende hjälper hon henne in. Zara som kvinnan heter har inte hamnat hos Aliide av en slump, de är främlingar med gemensamma rötter. Zara som är på flykt från sin hallick håller till en början inne med uppgifter som tvingar den äldre Aliide att minnas sitt fasansfulla förflutna.

…

Aliides egen förmåga till rädsla var något som borde ha hört till en förgången tid. Hon hade lämnat den bakom sig och den hade ingenting att göra med några stenkastare. Men nu när en främmande flicka befann sig i hennes kök och spred ut sin nakna rädsla över vaxduken kunde hon inte torka bort den som hon borde ha gjort, i stället lät hon den slinka in mellan tapeten och det gamla klistret i gliporna som fanns kvar efter gömda och senare förstörda fotografier. Rädslan slog sig ner som i ett välbekant hus. Som om den aldrig hade varit borta. Som om den bara hade varit på besök någonstans och återvänt hem till kvällen.

Det självständiga Estland på 1990-talet möter sovjetrepubliken Estland efter andra världskriget genom de två kvinnornas gestalter. Under andra världskriget ockuperas Estland när Aliide är en ung kvinna. Hela tiden lever hon i skuggan av sin vackra och skickliga syster Ingel. Hon är kär i sin svåger som är ”vit” motståndsman, men hamnar själv i det röda lägret och träffar en hängiven kommunist. Det stalinistiska förtrycket med angiveri, brutala förhörsmetoder och arresteringar drabbar Aliide och hela familjen. Aliide bär en stor skuld trots att hon är offer.

Zara som är uppvuxen på andra sidan kontinenten i Vladivostok, träder in i vuxenlivet ungefär samtidigt som kommunistsystemet brakar samman. En ny tid är kommen där unga drömmer om väst och allt är möjligt att sälja. Många unga kvinnor hamnar i traffickingnätet som styrs av maffian som tagit över säkerhetstjänstens förtryck.

Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen.

Utrensning är en roman som griper över mycket och är oerhört gripande. Den skildrar både Estlands traumatiska historia och två kvinnor som inte knäcks trots övergrepp och förnedring. Istället plockar de fram en inre styrka för att ta kontroll över sina liv. Oksanen är redan en stor författare som i unga år nämns som en framtida kandidat till Nobelpriset. Efter att ha läst Utrensning är jag inte förvånad. Hon växlar mellan outtalat och poetiskt språk till rakt och brutalt, anpassat efter den situation som beskrivs och den karaktär som är huvudperson i handlingen. Förutom att Oksanen visar på stor berättarkonst tar hon också upp angelägna teman som är avgörande för människan och mänskligheten.

För Herta Müller är språket livet. Eller är det kanske livet som är språket? I hennes värld skapas nya ord istället för de som på grund av den kontrollerande kommunismen i Rumänien inte får uttalas. Hennes två språk rumänska och tyska jämförs, dissekeras och tänjs på gränsen till fanatism.
Men det är få förunnat att kunna vrida på ord så att de anpassas och blir mer användarvänliga i det sammanhang de är tänkta att verka. Herta Müller är verkligen en mästare på att leka med språket och att utnyttja varje ord och betydelse till sin spets. Hon söker tröst i ordens makt när hennes liv kräver det, vilket är en del av hennes sätt att bearbeta sitt dramatiska liv.

Jag har inte läst tidigare böcker av Müller men hela boken känns som en sammanfattning eller kanske en förlängning av tidigare alster och då framför allt Hjärtedjur. Exempelvis är just ordet Hjärtedjur ett substitut för Kungen som ännu inte växt fram. Ordet symboliserar de makthavande som ståtligt fängslar och avrättar. Kungen bugar och dödar.

Boken beskriver delar av Müllers liv och flykt från Ceausescus Rumänien i en tid där hennes tyskspråkiga minoritet inte längre var välkommen. Kampen mot yttrandefrihet är stor och i hennes kritik mot regimen förbjuds hennes alster i hemlandet. Hon flyr till Tyskland där hon bor idag.

Två gånger köpte jag blommor i samma affär. Expediten, en kvinna omkring de femtio, kom ihåg mig från den ena gången till den andra. Som belöning för att jag kom tillbaka, sökte hon ut de vackraste lejongapen ur hinken, tvekade en aning och frågade: ”Vilken landsmaninna är ni, är ni fransyska?” Eftersom jag inte gillar ordet landsmaninna, tvekade även jag och en tystnad blev hängande mellan oss innan jag sade: ”Nej, jag kommer från Rumänien.” Hon sade: ”Ja, men det gör ju inget”, och log som om hon plötsligt hade fått tandvärk.

Jag kommer på mig själv med att falla bort när jag läser och får hoppa tillbaka för att läsa igen. Inte bara för att jag faktiskt tycker att vissa delar är tråkiga men även för att förstå innebörden av vad hon skriver. För trots att jag blir fascinerad över hennes språkbegåvning är händelserna i boken lite väl invecklade i beskrivningen. När jag egentligen vill läsa mer om Herta Müller och hennes liv drunknar det i ingående beskrivningar och metaforer som antagligen passar en Nobelpristagare.
Jag kan kalla mig lite kulturell för en stund men det är ingen bok som kommer ligga kvar särskilt länge i mitt minne.
Jag vill avsluta med att ge en stor eloge till översättaren Karin Löfdahl som måste ha en strålande kunskap i det tyska språket och sättet att uttrycka sig.

Barndomsvännerna Erik och Lotta bestämmer sig för att lämna Sverige och vardagslivet och åker på semester tillsammans. Efter en del, inte så ihärdiga protester, accepterar Lotta Eriks val av destination och det bär av till Island som Erik länge sett fram emot att besöka.
Med hjälp av en fransk guidebok i en Toyota Yaris som troligen har sommardäck och en överkonsumtion av Mars-choklad blir vi lotsade igenom Islands tuffa landskap från den ena fiskebyn till den andra. Fram och tillbaka, upp och ner, in och ut. Det tar aldrig slut och allt är likadant. Läs bara det här:

Den lilla byn Breiddalsvik var platsen där berg och hav nästan fick mötas – bergen såg ut att rinna rakt ner i vattnet – och här lämnade vi ettan för första gången och svängde rakt norrut på väg 96. Det kändes som att vi kunde köra in i snö när som helst nu. Precis norr om Breiddalsvik bodde inga människor, det var för smalt till och med för en islänning att gripa tag.

..and on it goes.. Tillsammans med dessa oändliga beskrivningar av Islands landskap får vi också stifta bekantskap med Erik och Lotta. Upprepningarna är lika många här. Lotta kan inte sluta tjata om sitt nyligen avslutade förhållande med Mats och hennes påtagligt irriterande behov av uppmärksamhet gör henne allt annat än sympatisk. Erik är den tysta vännen som utan flickvän, eller andra vänner heller för den delen, lyssnar på Lotta, retar sig på Lotta och rättar sig efter Lotta.

Vi körde under tystnad. Lotta hade försökt läsa en bok, men nu var det för mörkt och hon satt och tryckte på mobilen i stället. ”Jävla högstadieunge”, tänkte jag. ”Lägg bort den där jäveln någon gång.” Jag kände mina käkar knipas ihop och försökte tänka på något annat. Precis innan vi svängde av hade hon pratat om Mats igen…

Att den ytliga Lotta och ensamma Erik behöver varandras sällskap emellanåt är inte så svårt att förstå men när de för hundrade gången ansträngt sjunger på ”Everything counts” med Depeche Mode är jag så trött på båda två och deras omaka vänskap att jag bara vill avsluta boken och gå vidare.
Är du intresserad av Islands värld genom ett bilfönster så är den här boken för dig. Om inte, köp en riktig guidebok om Island istället.

När Daniel Woodrell och andra amerikaner skriver böcker av det här slaget kallas de numera Country Noir. Mina språkkunskaper är inte tillräckliga för att kunna ge genren ett motsvarande italienskt namn och kanske skulle det inte heller vara helt rättvisande. Men likheterna är många. Här berättas historier om de underprivilegierade, de marginaliserade, de chanslösa. Människorna vars enda hopp ligger i orealistiska drömmar om det snabba klippet. Ammaniti är närapå lika svartsynt som sina amerikanska författarkollegor, men här finns också en humor som gör svärtan betydligt enklare att uthärda.

Christiano är tretton år och bor med sin pappa Rino i ett fallfärdigt hus som aldrig städas. Rino är inte precis någon mönsterförälder. Han är en arbetslös, våldsam skinnskalle som tycker att en hakkorsflagga är en lämplig dekoration i vardagsrummet. Men han älskar för sin son och hans största rädsla är att myndigheterna ska ta Christiano ifrån honom. Det betyder inte att han behandlar sin son med särskilt milda händer, sonen måste förberedas för världen utanför. Och världen bjuder inte på någonting gratis till sådana som dem. Det man vill ha måste man se till att skaffa sig själv. Så när Rino inte kan sova för att grannens hund vägrar sluta skälla väcker han Christiano och skickar ut honom i snöfallet för att skjuta den.

Ena halvan av hjärnan sa att det visst var tillräckligt med stake i grabben för att han skulle våga skjuta en hund. Men den andra var inte lika övertygad om saken. Christiano var fortfarande alldeles för mycket ett barn, han gjorde saker bara för att han var rädd för pappa. Och när man gör saker av rädsla och inte av ursinne så har man inte tillräckligt mycket stake i sig för att klara av att sätta fingret på avtryckaren.

Christiano må vara rädd för sin pappa och ibland själv förbanna hans supande och våldsamhet. Men han är obrottsligt lojal och ser redan sig själv gå i pappans fotspår. Att söka till gymnasiet är meningslöst, han är trött på att plugga och vill hellre jobba tillsammans med sin pappa. Att pappan inte haft något annat än enstaka svartjobb de senaste åren verkar inte påverka hans beslut. Det är så det är. De flesta de känner är arbetslösa och hankar sig fram på bidrag och enstaka påhugg.

Men nu ska det bli ändring på det. Det är i alla fall tanken. För Rinos kompis Danilo har en plan. Tillsammans med Corrado Rumitz, även kallad Quattro Formaggio, ska de spränga en bankomat. Bara de lyckas med den kuppen kommer livet att förändras. Danilo kommer att få tillbaka sin hustru som lämnat honom efter att deras lilla dotter dött i en olycka. Quattro Formaggio, som inte varit riktigt normal sedan hans fiskespö kom i kontakt med en högspänningsledning, planerar att köpa mer lera och en elektrisk modelljärnväg till den jättelika krubba han bygger hemma i vardagsrummet. Rino behöver pengarna, men blir när dagen närmar sig allt mer tveksam till att genomföra planen. De andra är idioter. Även om de är hans vänner kan han inte bortse ifrån det. Och det här är den slags brott som från början kan verka ofarligt och harmlöst men som plötsligt förvandlas till en massaker.

Naturligtvis för Rino helt rätt. Ingenting går bra i den här boken. Men samtidigt som det är tragiskt och hjärtskärande så är det samtidigt otroligt underhållande, hur mystiskt det än kan låta. Ammaniti har tidigare skrivit Jag är inte rädd. Det var en mycket bra bok. Den här är ännu bättre. Missa inte den här italienaren!