bokbloggen.com

Hedersmord är ett begrepp som vi fått lära oss på senare år och som har diskuterats mycket. Dödergök handlar just om hedersmord, men kanske inte enbart som något som sker i familjer från ”andra kulturer”. Visserligen finns här det traditionella hedersmordet i en kurdisk familj där dottern har ett förhållande med en iransk kille som inte har godkänts. Men berättelsen innehåller ytterligare ett brott där en svensk polisman har dömts för att ha mördat sin hustru.

Maria Allende och hennes man Tobias letar efter drömhuset, till sig och tvååriga dottern Alma, på den övervärderade bostadsmarknaden. Maria är arbetslös efter att ha blivit sparkad från sin vikarietjänst som journalist och ser sig själv hamna allt längre från arbetsmarknaden. Hon får reda på att huset de har köpt tidigare bebotts av polisen Joakim Lind som misshandlat och sedan skjutit sin fru, Louise. Journalisten i henne vaknar och familjen får stå tillbaka när hon vill skriva historien om Louise. Det visar sig dock att det finns en del ouppklarat med fallet som ställer Maria inför ett knivigt val om hon ska publicera berättelsen.

En iransk kille hittas hängd på en vind där hans flickväns familj bor. Självmordet utreds snart som ett misstänkt mord av polis och åklagaren Madeleine Edwards. Edwards är övertygad om att självmordet var påtvingat eller t.o.m. ett mord men får mycket kritik från media och andra, som menar att hon styrs av fördomar mot invandrarfamiljer. Ändå drivs hon starkt av ett rättvisepatos och vill lösa fallet, vilket ger henne mindre tid för sig själv och med dottern Alexandra.

Parallellt får man följa de båda fallen som båda handlar om män som med alla medel vill kontrollera kvinnan och hennes ”heder”. Av någon anledning anses det ena vara kulturellt och det andra ett utslag av en störd personlighet. Edwards tänker vid ett tillfälle tillbaka på sin egen ungdom:

Hennes pappa hade mer eller mindre förbjudit Madeleine att bli seriös med ”den där drasuten” och demonstrativt vägrat ta killen i hand under det halvår som han och Madeleine hängde ihop. Kontrollerande föräldrar och pappor som har åsikter om sina döttrars val av pojkvän är inte precis en enbart kurdisk företeelse.

Maria och Madeleine är två ganska lika personer. De strävar efter framgången i karriären samtidigt som familjen är viktig men får stå tillbaka ibland. Beskrivningen av de två är levande och mänsklig. Som småbarnsförälder har boken stor igenkänningsfaktor, förutom att det är en ganska bra roman som vill få läsaren att tänka och utmana sina egna fördomar om verkligheten.

Redan första kapitlet avslöjar att Fält är en bok där språkets form är lika viktigt som dess innehåll. När huvudpersonerna Nadia och Nadir möts på den psykiatriska kliniken skildras deras möte på nio sidor där alla meningar börjar med ”Vi”. En kort period i deras liv var de ”vi” och träffades under omständigheter som var påtvingade. För att inte hitta olikheter fokuserar de bara på det de har gemensamt.

Nadia har en historia med föräldrar som flydde från förföljelser i Polen och familjen håller hårt på Gud, familjen, nationen och historien. Just historia har Nadia mycket av och det påverkar henne på ett dramatiskt sätt. När hon hittar ett brev från sin farmor som just gått bort börjar hon grubbla mycket om mänsklighetens historia och ondskan som är ständigt närvarande. Farmodern skriver att människans okränkbarhet är en paradox med tanke på hur ofta människor kränks, inte minst i sammanhang med frihetliga ideal.

Nadir har i motsats till Nadia nästan ingen historia. Han var ett barn som blev lämnat och växte upp på barnhem. Hans verklighet blir allt mer absurd ju längre hans psykotiska tillstånd utvecklar sig. När Nadirs röst berättar i boken handlar det om tunnlar och märkliga händelser. Att skriva ur ett psykotiskt delirium kan inte vara lätt, men den förvirring man känner när man läser Fält ger en känsla av surrealism. Det blir ett virr-varr av tankar och ord som staplas på varandra. Det blir också ganska trögläst även om man förstår författarens tanke med formen i språket.

Det psykologiska sammanbrottet har Nadia och Nadir gemensamt trots ganska olika bakgrund. Rotlöshet är något båda känner och den personliga identiteten är inte glasklar. Som inföding i Sverige är det nog svårt att sätta sig in i den verklighet dessa personer lever i. Läser man boken koncentrerat framgår ändå viktiga budskap. Rasism finns överallt och historien kan ge lärdomar om än inte vaccinera mot all ondska. De möten som sker med flyktingsmugglare, Migrationsverket, ”Normala människors riksförbund” ter sig både absurda och omänskliga. Detta är en bok som bäst läses med tid för eftertanke för den ställer krav.

Bokens ”jag”, en författarinna, har skiljt sig och flyttat in i en liten lägenhet med sin dotter. Hon skriver en roman om sin farmor som missionerade i Kina på 1920-talet. En reporter kommer för att intervjua henne. Boken består av bitar av nu och då. Minnen från förhållandet med maken, av uppväxten med fadern, delar av farmoderns liv, så som hon forskat fram det. Hon känner sig missförstådd av den unga reporten, som inte förstår sig på hennes litteratur. Hon kommer inte loss med skrivandet, och har ont i kroppen. Hon drömmer.

Berättelsen är som bitar av ett liv som gått i kras, bitar av barndomen, farmodern, drömmar och nuet har rafsats ihop och lagts sida vid sida, men egentligen kan de kastas om och läsas i vilken ordning som helst.

Jag tyckte inte om den här boken alls. Det är för löst, för oengagerade. För många bitar utan sammanhang. Det är inte så lätt att skriva om skrivande, och det har inte blivit bra här. Det blir ett nej tack för mig.

Och så hjälpte det inte att vilja. Han hade legat kvar på soffan, som om hans musik inte ville komma längre, samma ton satt i hans huvud konstant. De sista åren bara låg han där. Han ville ingenting. Jag är inte sådan, sa han. Det är inte sådan jag är. Och jag hade blivit tvungen att vilja för honom också, för om inte jag ville så var det ju ingen som ville och då blev det ingenting.

Trots vissa invändningar från den döende fadern, tog Counsel och hans fru med sig en bröllopsgåva från North Carolina till Winifred. De överlämnade den inte förrän på mottagningen för familjemedlemmar som hölls i huset som John hade köpt till sin brud nära utkanten av staden. Vid tretiden, när allt började bli lite lugnare, gick Belle ut till sin tjänsteflicka i trädgården och kom tillbaka med en nioårig slavflicka. Hon lät flickan, som var pyntad med ett blått sidenband, ställa sig framför Winifred och sedan snurra runt. ”Hon är din”, sa Belle till Winifred. ”En kvinna, särskilt en gift kvinna, är ingenting utan en tjänsteflicka.” Alla som kom från Philadelphia stod tysta, liksom John Skiffington och hans fru, och de som kom från Virginia log, särskilt de som visste vad fint slavkött var värt. Belle lyfte upp fållen på flickans klänning och höll fram den så att Winifred kunde granska den, som om själva klänningen var en särskild favör.

Winifred blir så fäst vid sin slavflicka att hon ser henne som sin egen dotter. Hon, å sin sida, känner sig aldrig jämställd med sin ägare.

Berättelsen kretsar kring Henry Townsend, son till August Townsend som köpt sig fri från slaveriet. Henry förblir vän med sin och sin fars före detta ägare, William Robins, och skaffar också egna slavar, någon som gör hans far och mor förtvivlade. Slavarna kan knappt själva förstå att de ägs av en svart man.

Men om man är en fri svart människa har man inte mycket mer rättigheter än en slav. Slavpatrullen som cirkulerar i området bestämmer sina egna lavar. En fri man kan snabbt förlora sitt köpebrev och bli såld igen.

Det här är en av de bättre böckerna jag läst på länge. Det är inte en sådan bok du slukar hel, utan man stannar upp och funderar. I alla fall så gjorde jag det.

Det har skrivits otaliga tjocka böcker om Romarriket och dess historia. Här är ännu en, i romanform. Roma handlar om hur Rom förvandlas från en liten handelsplats till huvudstad i imperiet. I centrum av den tusen år långa historien finns ätterna Potitius och Pinarius. De är påhittade, men de berättelser som vävs kring dem har historiska inslag. De båda ätterna värnar om de religiösa traditionerna i Rom och spelar vid flera perioder stor politisk roll, om än i kulisserna.

Historien börjar 1000 år f.Kr. vid vadstället vid Tibern där Lara möter en man och grundar en ätt. Ätten blir också bärare av en fallos-amulett som symboliserar naturguden Fascinus. Efter det att halvguden Herkules räddat byn från en människoätande jätte får potitierna och pinarierna hand om den religiösa kulten kring Herkules. Läsaren får via släkterna bekanta sig med bl.a. Romulus och Remus, Cato, Scipio, Sulla, Julius Caesar och Kleopatra. Man lär sig mer om de vestaliska jungfrurna, plebejernas kamp för inflytande, krigen mot galler och karthager, den religiösa kulten kring Jupiter, senatens politiska förvecklingar m.m.

Saylor bekänner sig till en historieskrivning som baseras på vetenskaplig historisk forskning och arkeologiska fynd, klädd i en livfull berättelse. Han jämför sig med den berömde historieskrivaren från antiken, Livius. Därför får gamla legender stort utrymme i boken, vilket är intressant. Som historielektion funkar boken bra, och dramatiseringen av olika historiska händelser skapar kunskap om fastnar. Det är förvisso också en läsvärd bok, men jag blev inte helt uppslukad av berättelserna kring huvudpersonerna. Ibland känns det som om författaren inte kan bestämma sig för vad som ska väga tyngst, berättandet eller den historiska verkligheten. Han låter karaktärer ibland göra långa utläggningar kring olika fakta, som hur statsskicket fungerar vid en viss period eller annat, och då blir det mer studentlitteratur över läsningen.

Om man vill ha lite koll på vad som är historiskt riktigt i berättelsen kan man med fördel skumma lite i någon kortfattad sammanställning över romersk historia. Då framträder många av de personer och händelser som finns i Roma. Som historieintresserad var det nästan största behållningen av denna läsupplevelse.

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret, se en period i en hockeymatch. På nitton minuter kan man baka scones eller få en tand lagad hos tandläkaren, man kan vika tvätten för en familj på fem personer.

Nitton minuter tog det för Tennese Titans att få utsålt till slutspelen. Det är programtiden för en pratshow minus reklaminslagen. Det är så lång tid det tar att köra mellan Vermonts delstatsgräns och staden Sterling i New Hampshire.

På nitton minuter kan man beställa en pizza och få den hemkörd. Man kan läsa en saga för ett barn eller få oljan bytt i bilen. Man kan promenera en och en halv kilometer. Man kan lägga upp en kjol.

På nitton minuter kan man stoppa världen eller bara hoppa av den.

På nitton minuter kan man hämnas…..

Genom att bara läsa denna spännande inledningen så var jag fast. Fast i en av världens bästa böcker. Boken är delvis inspirerad av händelserna vid Columbine, där 2 personer gick in i en skola och sköt ihjäl ett flertal personer.

Men i denna bok så får vi följa Peter, Peter som har blivit mobbad från den första dagen i skolan då han satte sig i bussen och en kille fällde honom och kastade ut hans nya matlåda på vägen.  Mobbningen fortsätter dag ut och dag in, och författaren beskriver detta väldigt noggrant så man är ständigt illamående och tycker verkligen att barn är grymma.

En dag orkar han inte längre, han orkar inte leva i skuggan av sin perfekta bror som dog i en  bilolycka, orkar inte bli mobbad dag ut och dag in, där alla ser mobbningen men ingen hjälper honom.  Så  en dag får han nog, och hämnas för alla de år då han har blivit mobbad….

Boken är fantastiskt och en sådan bok som man sträckläser.  Efter att ha läst denna bok så kan jag förstå varför man en dag inte orkar längre,  man ser och hör Peters förtvivlan och man vill hoppa in i boken och rädda honom från mobbarna. Jag vet inte om det är jag som är knäpp eller författaren som har vinklat boken, men rakt igenom boken så står jag på Peters sida, jag kan inte tycka synd om de som mobbade Peter när de blir skjutna.. För det enda jag tänker då är “Som man bäddar får man ligga……”

Om det är någon gång man vill att resan ska bli perfekt så är det troligen efter bröllopet. Erik och Lina är på väg genom Europa i en hyrbil. De är nygifta och Lina är gravid, de planerar sitt liv tillsammans, kärleken är fullkomlig. Trots att allt borde vara bra känner sig Erik nedstämd. Han har en känsla av att hans humör och världens tillstånd går hand i hand. Enligt hans uppfattning så är det när han är i svacka som jordbävningar och översvämningar händer. Därför kommer det inte riktigt som en överraskning för honom när vattnet i floden vid hotellet som de bor på börjar stiga.

Början på Erik och Linas semester är ganska vanlig, trevlig och nästan lite tråkig. De checkar in på Hotell Europa i den gamla staden, äter i hotellrestauranten, gör små utflykter och myser på hotellrummet. Beskrivningarna av deras första dagar är ganska detaljerade, vanliga men också tilltalande i språket. Hela tiden störs det idylliska livet av någon liten detalj i utkanten av synfältet som får läsaren att huttra lite. Någon som iakttar, en hotellgäst som försvinner, vattnet som närmar sig flodkanten och hotellet eller något annat:

Han funderade på om han skulle tända och läsa en stund, men Lina sov gott och han ville inte störa henne. Han hade ändå inget att läsa. Diktboken låg på nattygsbordet men han hade bara bläddrat i den.

I springan under dörren såg han två mörka fält bryta av ljuset, två skuggor, två ben, två fötter som stod alldeles utanför deras dörr.

Han hörde kyrkklockorna igen. Medan de ringde höll han andan. Varför ringde de om natten? De störde inte, de slog på långt avstånd och ljudet var dovt, men det lät så tomt, så ensamt.

Erik och Lina verkar ganska obekymrade över den hotande faran i form av översvämningen. Även om de överväger att åka vidare blir de, nästan lite slumpartat, kvar på hotellet. De träffar ett annat svenskt par, Olof och Ulrika, som de umgås med ett par dagar. Efter en blöt kväll där Erik däckar tidigt och drömmer märkligt blir historien mer kuslig. Sakta förvandlas det pittoreska hotellet till en hotfull plats. Erik funderar mycket på översättaren som bor ovanför deras rum, hotellägaren som stoppar upp djur, den gamle mannen som sitter i restauranten varje kväll – några meter från en gammal kvinna. Många av gästerna har bekanta drag och Erik drabbas flera gånger av deja vú. Någonting mycket märkligt händer på Hotell Europa.

Kullander var en mycket trevlig bekantskap och Medan floden stiger är en härligt spännande och gåtfull bok. Den är svår att placera i en genre, möjligen i kategorin ”bör läsas”.

Blaze, eller Clayton Blaisdell Jr som han egentligen heter, är en stor kille med ett hål i pannan efter det att hans pappa slängt honom ner för trappan. Blaze får en hjärnskada och stannar i den mentala utvecklingen, även om hans minne är skarpt. Han åker in och ut på ungdomshem och där får han ta del av kunskaper av kriminella kamrater. Bästa kompisen, George Rackley, kommer på den lysande idén att kidnappa barnet till det stenrika paret Gerard. Innan de hinner genomföra det planerade brottet som ska göra dem rika dör George. Blaze fortsätter ändå, nu med Georges röst som vägleder och kritiserar honom. Vad Blaze inte har räknat med är att han ska bli så fäst i bebisen Joe…

Blaze är den efterblivna pojken med en utsatt barndom som blir brottsling. När han kidnappar ett barn till en rik familj blir han naturligtvis jagad av ett stort polisuppbåd. Bachman beskriver händelseförloppet utifrån Blazes perspektiv med stor medkänsla, trots det vidriga brottet. Med den förmåga som Blaze har, tar han hand om lille Joe och försöker samtidigt få lösensumma från honom. Som läsare känner man med Blaze och det är vad som håller berättelsen intressant. Det är inte polisjakten som är spännande utan hur Blaze ska ta hand om Joe och försöka reda ut den knipa han har satt sig i.

I inledningen av sin numera otroliga författarkarriär drabbades Stephen King av skrivkramp. Då föddes pseudonymen Richard Bachman som skulle lösa upp den. Blaze är en roman som påbörjades för många år sedan, men som King nyligen skrev färdigt, bl.a. för att stödja en fond till minne av en kollega som drabbats av en olycka.

Bachmans historier har ofta något sorgligt över sig. Han skriver om tragiska människor och samhällen som är på väg att möta undergången. Ett annat exempel som också har blivit film med Arnold Schwarzenegger är Den flyende mannen/The Running Man där en dödsdömd får chansen i ett TV-program att bli fri om han lyckas hålla sig levande på flykt, i direktsändning. Blaze är en helt okej historia som griper tag emellanåt, men kanske inte riktigt lika bra som Bachmans övriga böcker.

Det här är en väldigt söt liten bok, framsidan är en vit kylskåpsdörr täckt av post-it lappar. Bäst av allt är att sidorna inuti är post-it gula, för hela romanen består av enbart lappar som en hårt arbetande ensamstående mamma och hennes mycket upptagna 15-åriga dotter skriver till varandra när de inte hinner ses. Vilket, i början av boken, verkar vara för det mesta. Många lappar handlar om att diskmaskingen behöver tömmas, kaninburen städas och mat handlas. Och så behöver Claire pengar till flip-flops såklart. Men snart händer något som gör att lapparna blir mer betydelsefulla för mor och dotter, och de börjar skriva sådant de inte kan säga till varandra, även om tiden hade räckt till.

På ett sätt gillar jag att romanen består av bara lappar, det känns avskalat och fräscht. Å andra sidan är det flera lappar som inte känns äkta, jag har svårt att se hur någon skulle kunna skriva på det sättet i verkliga livet. Men boken påminde mig om hur bra det är med lappar. SMS raderas efter ett tag, communityn går man ur, och hur ofta läser man gamla mail? Men när man hittar en sparad papperslapp långt in i byrålådan blir man riktigt glad, för den kan påminna om något man annars hade glömt bort.

Det är ingen dum bok, men jag tror du kan börja din egen, varmare och för dig mer betydelsefull berättelse på din egen kylskåpsdörr.

GOD MORGON!!! MAMMA!

Var är du? Vad står på?

I din almanacka står det att du ska vara på jobbet senare idag. Jag försöker nå dig där. Varför har du ingen mobil???

Det finns kall pizza till frukost åt dig. Jag tog med det som blev över av min. Jag önskar att du inte bara hade gått upp i rök. Jag vet att jag borde ha kommit hem tidigare från pizzerian, men pappa ville tala med mig. Lugn, jag berättade inte att du hade varit hos doktorn.

Kommer hem direkt efter skolan.

Claire

Då och då får man läsupplevelser som går lite utöver det vanliga och man upptäcker att böcker kan skrivas på sätt som man inte har läst tidigare. Vägen är en sådan bok för mig. Det är en mörk och dyster historia som utspelar sig i framtiden efter Katastrofen.

Mannen och pojken färdas till fots med en vagn österut mot havet. För att inte överraskas av några eller något håller de sig i rörelse så mycket som möjligt. Överleva är en praktisk utmaning men att fortsätta vara en moralisk människa är en mer påfrestande utmaning. Berättelsen pendlar hela tiden kring dessa två saker och behandlar dels triviala göromål för att få mat för dagen och dels filosofiska resonemang kring människans väsen. Hela tiden påminner pappan sonen om att han måste prata med honom. Språket och samtalet känns plötsligt livsviktigt i en värld utan mening. Men går det att fortsätta vara en god människa när hopplösheten och laglösheten styr?

På vägen måste man akta sig för de onda människorna som bokstavligen kan äta upp dig. Solen syns inte och en grå dimma efter många bränder gör det svårt att andas. De människor som redan är döda är mer avundsvärda än tidigare och mannen och pojken sparar sin sista kula i pistolen, av kärlek.

Han lät revolvern ligga lätt gripbar på den ihopvikta presenningen ovanpå vagnen. Han höll pojken nära vid sidan. Det mesta av staden var nerbränt. Inga tecken till liv. Bilar på gatan med ett tjockt ihopbakat lager av aska, allt täckt av aska och stoft. Fossila spår i den torkade sörjan. Ett lik i en dörröppning torkat till läder. Det grinade mot dagen. Han drog pojken närmare. Kom bara ihåg att det du stoppar i huvudet blir kvar där för alltid, sa han. Du borde kanske lägga det på minnet.

Man glömmer väl en del saker?

Ja. Man glömmer det man vill minnas och man minns det man vill glömma.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Frågan är om inte hoppet redan är ute i denna tid som boken utspelar sig. Ändå fortsätter mannen och pojken leta efter överlevande som är som de. Under tiden berättar de historier och pappan som levt innan världen blev ett kaos kan berätta för sonen om mamman och hur det var då. Det gör dock sonen ganska frustrerad eftersom det är en verklighet som inte finns för honom. Det blir en känslosam och skräckfylld vandring som är oerhört gripande och kuslig.