bokbloggen.com

Det är sommar 1989 och Evelyn får se sin pojkvän Adam tillsammans med en annan kvinna. Hon lämnar honom och åker iväg på den semesterresa hon så länge pratat om. Adam följer efter, oinbjuden. Adam trivs med sitt liv som skräddare hemma I DDR, men Evelyn drömmer om livet i väst och hoppas på att ryktet stämmer om att ungrarna snart kommer att öppna vägen till väst. Samtidigt som tusentals andra hoppfulla ungdomar beger hon sig tillsammans med två vänner mot Balatonasjön. Och när stängslen plötsligt öppnas måste Adam välja om han ska lämna sitt trygga liv I öst eller följa efter Evelyn.

Jag vet inte om det beror på översättningen eller inte, men jag hade mycket svårt för att hänga med i texten. Det är som om meningar fattas här och var, och som om inte det vore nog ändras innehållet I dialogen efter varannan replik så att det är svårt att veta vad någon pratar om eller vad karaktärerna egentligen vill eller menar.

Titeln anspelar på berättelsen om paradiset, och Adam verkar på sätt och vis redan vara i paradiset, när han jobbar och blir avgudad av alla sina klienter. Evelyn drömmer om väst, där hon kan studera vad hon vill. Vad som är paradiset och vad som är helvetet verkar väldigt flytande, liksom om Adam eller Evelyn vill vara tillsammans eller inte.

Det här var ingen bok för mig, men min fästman, som annars aldrig läser romaner, tog faktiskt upp boken när han såg var och när den utspelade sig, och började läsa. Så helt hopplös kanske den inte är trots allt?

Jag blir obehagligt berörd av människor som sätter skor och kläder på sina hundar. Det är alltså ingen högoddsare att förutsätta att Oates senaste alster kommer att få mig att må direkt dåligt. Föräldrar som ställer ut sina barn som dresserade sällskapsdjur ligger inte högt på listan över mina favoritmänniskor och föräldraparet i Älskade syster kan vara ett av de mest avskyvärda jag har läst om.

Men så uppfattar de naturligtvis inte sig själva. Bix och Betsy Rampike är framgångsrika, kristna människor och kärleksfulla föräldrar till Skyler och Edna Louise. Att deras barn ska bli lyckade är självklart och den som står i vägen för dem kan räkna med att bli stämd, allra minst. När Skyler faller och skadar sig under den gymnastikträning han inte alls är lämpad för, blir det slutet både för träningsinstitutet och för föräldrarnas förhoppningar för honom. Skyler repar sig aldrig helt, utan blir halt och beroende av smärtstillande tabletter och käpp för att kunna gå. Då vänds mammans förhoppningar istället till lilla Edna Louise som visar sig vara en naturbegåvning på skridskor.

Oates har utgått ifrån en verklig händelse. Mordet på den sexåriga skönhetsmissen JoBenét Ramsey väckte enormt mediaintresse 1996. Flickan hittades mördad i familjens källare, men ingen har fällts för brottet. Oates fastställer direkt att hennes bok inte på något vis handlar om familjen Ramsey. Det är en ren fantasi och inte en spekulation kring vad som hände den verkliga familjen.

Här är det Skyler som är författare. Det vi får läsa är hans berättelse tio år senare, när han som nittonåring försöker ge sin egen redogörelse för vad som hände hans syster. Greppet ger Oates möjlighet att leka med en helt opålitlig berättare som både slåss mot depression och drogberoende, samtidigt som han försöker tolka sina reaktioner som åttaåring. Texten är bitvis resonerande andra gånger full av barnsliga infall och skämt.

”Bliss! Det är ditt nya namn raring. Edna Louise har ändrats till ’Bliss’ - är det inte underbart?”
Den förbryllade lilla flickan log mot mamma. Var det här goda nyheter? Var det här en trevlig överraskning? Med tanke på mammas ansiktsuttryck skulle man absolut kunna tro det.

Jag är enormt förtjust i den här boken, även om jag tycker att den är lite lång. Den beskriver ett fullständigt absurt samhälle där barn aldrig någonsin är ute och leker spontant utan istället skjutsas runt till varandra för organiserade lekstunder. Till lämpliga lekkamrater ur familjer som Betsey Rampike vill umgås med, förstås. I stort sett vartenda barn har åtminstone någon diagnos och att medicinera dem är en självklarhet.

Som ett extra plus i kanten serverar Oates en lösning på mordet. I den här fiktiva berättelsen får vi faktiskt reda på vem mördaren är. Trovärdigt eller inte, så ger det i alla fall en liten gnutta hopp i den här svarta berättelsen.

Bengt Ohlsson fick 2004 August-priset för sin bok Gregorius och den står fortfarande och väntar på mig i bokhyllan. Även denna gång blir den bortprioriterad när valet i stället föll på boken Syster av samma författare.

Marjories tonåriga storasyster Miriam försvinner spårlöst och kvar är Marjorie med sina två föräldrar som ger sig in i kampen om att hitta Miriam. Under denna tid finns det inget utrymme för Marjorie. Hon får flytta in hos sin faster Ilse ett tag, en familjemedlem som hon inte har träffat på länge. Ilse är bra på att berätta historier, sanna eller påhittade, och det är i dessa berättelser som Ilse och Marjorie kommer varandra närmare.

Marjorie och Ilse satt på kökstrappan. Marjorie hade borstat trappstegen rena från tallbarr och grässtrån. Hon borstade försiktigt med fingertopparna. När hon var färdig med ett trappsteg flyttade hon ner till nästa. Hon hade bara ett trappsteg kvar.
Ilse satt kvar på det översta. Tystnaden efter hennes berättelse var kall och plötslig, som om hon hade gått i moln där uppe.
Marjorie ville inte vända sig om. Då skulle hon vara tvungen att börja låtsas. Låtsas att berättelsen runnit av henne. Att den inte betydde något särskilt.

Marjorie är ett barn som pendlar mellan att vara en utstuderad vuxen och ett naivt barn. Läsaren får bekanta sig med en Marjorie som ena stunden är glad över att den allvarsamma systern är försvunnen, och lämnar mera plats åt Marjorie, och den andra stunden är väldigt imponerad över Miriams sätt att hantera vuxenvärlden, oberört och moget. Precis så som syskonkärlek brukar yttra sig, med en avundsjuka hängande över axlarna.

Språkligt är Bengt Ohlsson ett geni. Han hoppar mellan Ilses berättelser och Marjories nutid på ett genialt sätt. Trots att han byter, utan någon som helst förvarning i form av kapitel eller årtal, är man som läsare helt beredd på skiftet. Hans beskrivningar av ett barns betraktelser av vuxenvärlden är både fängslande och skrämmande korrekta. Men för att vara en bok där man kommer huvudpersonen väldigt nära genom dennes tankar och funderingar är det en väldigt ytlig bok, och den verkar bara skrapa på ytan på en djupare avgrund. Man får en känsla av att något avgörande kommer att inträffa när Marjories tankar svävar iväg, när Ilses historier rör vid hennes och Marjories pappas barndom eller när polisen knackar på dörren… Tyvärr gör det inte det och boken avslutas som om den aldrig påbörjats.

Om man ska tro baksidestexten så är det här en djärv och provokativ bok. Glöm den förhoppningen med en gång! Den är blek, antydande och befolkad av underligt konturlösa personer som aldrig blir riktigt bekanta. Ändå börjar den lovande.

Hälsoskribenten Jean lever, vad som verkar vara, ett mycket bekvämt liv med sin man, den framgångsrike reklammakaren Mark. De har kommit så långt i sina karriärer att de inte längre behöver bo i London utan istället flyttat till den tropiska ön Saint Jacques och reser numera bara hem till England när jobbet så kräver. Frid och fröjd, alltså. Men så kan det förstås inte förbli. En dag öppnar Jean ett brev adresserat till Mark. Det visar sig innehålla ett erotiskt laddat meddelande och en adress till ett mejlkonto från någon som kallar sig Thing 2. Jean bestämmer sig för att svara i Marks namn och inleder en mejlväxling med Giovana som kanske eller kanske inte är Marks älskarinna.

Det låter ju inte så dumt. Problemet är att det aldrig någonsin bränner till. Trots att Jean verkligen får mycket att brottas med; som Marks eventuella otrohet, en gammal far som plötsligt blir sjuk, karriärval och den egna åldrande kroppen, så känns hela anrättningen fadd och ljummen. Gång på gång måste jag stanna upp och tänka till, eftersom jag inte kommer ihåg vilka de olika personerna är. Phyllis? Få se nu, var det mamman? Eller kanske systern? När den stora uppgörelsen kommer i slutet är jag inte ens riktigt säker på vad som faktiskt har hänt.

Jag är helt säker på att det finns djärva och provokativa böcker om medelklass och medelålderskriser – men det här är inte en av dem.

Precis som succéromanen Yacobians hus är det här en kollektivroman. Men den här gången är miljön inte det myllrande Kairo utan istället en betydligt kallare amerikansk storstad. I Chicago samlas en mängd egyptier för att gå på prestigefulla forskarutbildningar på amerikanska universitet. Här hittar man också deras framgångsrika föregångare som har valt att stanna i USA och arbeta där istället för att återvända till hemlandet.

När jag läste den förra romanen blev jag förvånad över frispråkigheten. Samma känsla dyker upp nu. Al-Aswany skriver om korruption, förtryck och tortyr på ett sätt som jag inte visste var möjligt i Egypten. Kan det vara riskfritt att vara så öppet kritisk mot regimen och landets muslimska fundamentalister? Uppenbarligen är Al-Aswani en mycket läst och uppskattad författare även i sitt hemland, så någon omedelbar livsfara verkar han inte sväva i.

Jag har svårt att sätta fingret på skillnaden, men Chicago känns inte alls lika tilltalande som Yacobians hus. Kanske beror det på att handlingen är placerad i USA istället för Egypten. Den amerikanska litteraturen är välkänd mark, här har jag mängder av referensramar. Så nu när berättelserna utspelar sig i en miljö jag är van att läsa om verkar persongalleriet helt plötsligt ganska platt och ensidigt. Varje person har ett syfte och därför blir de aldrig riktigt levande. I stället känns de inskrivna i romanen för att bevisa en tes. Som till exempel att ingen egyptier kan bli riktigt lycklig utanför sitt hemland. Det verkar i alla fall vara sant för doktor Salah som vid sextio års ålder ångrar det mesta i sitt liv. Han berättar för sin amerikanska fru att han vill separera och tillbringar sina nätter i källaren. Där lyssnar han på Umm Kulthum, klädd i sina gamla egyptiska kläder som han fått en skräddare att lägga ut så att de passar hans åldrande kropp och när klockan blivit nio på morgonen i Egypten börjar han ringa telefonnummer han inte ringt på trettio år.

Han pratade snabbt på snabbt och ljög med en entusiasm som överraskade honom själv. Allt för att avleda den andres uppmärksamhet så att denne inte skulle fundera över det underliga i samtalet och börja tycka synd om Salah.
De skulle inte få veta att han krossats under trycket av sin hemlängtan, att han upptäckt – vid sextio års ålder – att han gjort fel när han lämnat sitt land, att han in till döden ångrade att han emigrerat.

Någon kritiker jämförde den här romanen med en såpopera. Det är ganska välfunnet. Här hittar man samma sorts tydliga personer, överraskande mycket sex och ett relativt enkelt intrigbygge. Trots att många av de ämnen författaren tar upp är tunga, som fundamentalism, kvinnoförtryck, tortyr och främlingskap, så är det hela tiden mycket lättläst. Tyvärr går den lika lätt att glömma. Det är underhållande, men saknar de där bilderna som bränner sig fast och stannar i minnet.

Jag gillade Glodecks förra bok Röda vita rosen, så den här boken såg jag fram emot att läsa redan innan jag ens hade nosat på baksidestexten. Förväntningarna blev inte direkt mindre när jag upptäckte vad det skulle handla om. Dominanslekar, disciplin, lack, läder och smärta – det kittlar ju onekligen nyfikenheten. Den sensationslystna läsaren riskerar dock att bli besviken, det här är en överraskande osexig bok. Det är inte någon negativ kritik, jag är ganska nöjd med att BDSM-världen bara fungerar som bakgrund i historien.

Oknytt, eller Jonas som han också heter, träffar orm i en jouröppen butik där de sitter med varsin pappmugg kaffe. Det börjar med hud. Ärrad hud. Något de känner igen hos varandra. De går hem till Oknytt.

Fast samtidigt rädslan att det inte skulle vara annorlunda den här gången heller. Sex var fortfarande en sällsynt nyhet, men inte en särskilt lockande. De lätträknade tillfällen han snavat över hittills hade bara fått honom att känna sig ensam.

Det blir en lek med jakt, kvävningslekar och hårda slag. Något som tilltalar Oknytt mycket mer än sex någonsin gjort. Men orm tillhör en annan. Orm tillhör varg och snart blir även Oknytt en del av deras kollektiv som även omfattar lo. Det är inte ett enkelt liv. Förhållanden är svåra även när de bara består av två personer. Med fyra är det nästan omöjligt. Men som orm säger: Det här är relationskonst. Vi är artister, eller hur, inte svennar.

Den här gruppen har blivit Oknytts familj. Tidigt förlorade han sina föräldrar och sin bror i en olycka. Allt som återstår av släkten är moster Loppa som utan någon vidare entusiasm tagit hand om Oknytt. Hon skaffar honom hans första egna lägenhet och på hennes kafé Paradiset har han alltid kunnat komma och äta. Men att växa upp innebär att man lämnar sin familj och trots de starka banden till den kollektiva familjen bryter Oknytt upp.

När Oknytt ger sig iväg till Amsterdam byter boken skepnad. Återigen hamnar han i ett förhållande som styrs helt av kontrakt, men den här gången i form av en anställning. Han blir guvernant till flickan Rafael som aldrig någonsin har varit ute. Hon känner bara världen genom de böcker hon läser. Nu vill hon lära sig svenska för att kunna läsa Strindberg på originalspråk. Här får boken plötsligt en sagoton som känns långt ifrån de tidigare kapitlen. Men det stör inte. Jag läser gärna vidare.

För det är just det som är Glodecks styrka. Hon tråkar inte ut mig. Jag har läst tillräckligt många böcker om unga män som söker sig själva för att veta hur ovanligt det är. En stor guldstjärna för det.

Eftersom jag tidigare bott i Göteborg och nu bor i London, tyckte jag att det verkade spännande att läsa boken Kära Lilla London, den första boken av tre delar som handlar om hur Göteborg växte upp till en storstad under 1800-talets andra hälft. Böckerna ska vara skrivna med lika mycket kärlek och kännedom om staden som Fogelströms böcker om Stockholm, enligt informationsbladet. Boken handlar om den unga prästsonen Lars Lambergs uppväxt i hamnstaden (den andra boken skildrar hans ungdomsår som student och den sista om hans liv som affärsman som återvänder till Sverige från Amerika). Med en barnaskara på fyra får prästfamiljen ibland vända på slantarna, men de har det mycket bättre än många andra i staden. Lars största nöje är att åka ut till farbrors lantgård i Floda, och senare att utforska Göteborgs gator på egen hand med bästa kompisen Frans. Mycket av Göteborgs historia vävs in i berättelsen, som de stora bränderna, den strandade valen som hamnade på naturhistoriska, och arbetarna som börjar starta en förening tillsammans. Det är just detta som gör boken läsvärd. Lars liv är varken speciellt eller spännande, och det är svårt att känna för någon i berättelsen, det är som om man aldrig riktigt får komma någon in på livet. Jag vill gärna veta mer om faderns osämja med sin kollega, men mer spännande än så blir det inte. Men om man istället ser den växande staden som en huvudkaraktär i boken, blir läsningen mer intressant. Det finns massor av referenser av platser och händelser, så för en infödd Götborgare tror jag att boken är mer än läsvärd.

Jag har läst mer intressanta barndomskildringar än denna. Lars är ingen karaktär man tar sig till hjärtat, eller ens minns några veckor senare. Men de hala gatorna, människorna som fryser ihjäl under vintern och först hittas när det börjar tina, den stora fascinationen över bränder (eftersom det är ett av få nöjen som är gratis) och Frans försupna farbror som alltid sover ruset av sig i köksoffan när barnen läser sina läxor – dessa saker stannar kvar. Jag tror att Kära Lilla London skulle vara en utmärkt present eller julklapp till en något äldre, inbiten Göteborgare.

När Willy Novinsky träffar Eric Oberdorf har hon egentligen inga andra intressen än tennis. Hon är tennis. Trots att hennes föräldrar har gjort allt för att avskräcka henne från att satsa på en karriär som professionell tennisspelare har hon lyckats skaffa sig träningsmöjligheter och börjat klättra på rankinglistorna. Eric däremot får det mesta serverat. Han är den lyckade äldste sonen i en välbärgad familj och när han börjar med tennis blir han snabbt framgångsrik även där. Willy ligger visserligen långt före honom och slår honom enkelt i början av deras förhållande. Men det ska förändras mycket snabbare än hon tror. Och med förödande effekter för deras äktenskap.

Det är inte helt behagligt att läsa Shriver. Hon har en förmåga att sätta fingret på alla små futtigheter och karaktärsbrister som blir så orimligt stora i ett förhållande som håller på att gå snett. Och att det här förhållandet kommer att sluta illa är enkelt att se från första början. Periodvis tycker jag så illa om både Willy och Eric att jag har lust att lägga ifrån mig boken. Det är inte helt enkelt att gilla så här utpräglade tävlingsmänniskor och flera gånger kommer jag på mig själv med att sucka högt över att de beter sig så idiotiskt.

Willys tränare Max är direkt negativ till relationen redan från början. Visserligen har han och Willy haft ett förhållande tidigare, men det är knappast svartsjuka som gör att han tycker att äktenskap mellan två tennisspelare är en riktigt dålig idé. Han känner Willy och vet att hela världen är en tävling för henne.

”Saken är den, kära Willy, att om du är så här störtförälskad efter alla dina år som fröken Istapp, då är jag beredd att satsa min sista dollar på att den här killen är precis likadan som du.”
”Vore det så förskräckligt?”
”Det vore”, sa Max och lät handen falla ner utefter sidan, ”rena katastrofen.”

Att man så uppenbart kan se att det här förhållandet är dödsdömt förtar lite av effekten. Willy och Eric kan knappt spela Alfapet utan att deras tävlingsinstinkt tar över helt. Som läsare får man aldrig möjligheten att tro att det finns en chans för det här paret att bli lyckliga. Det enda som händer är att sympatierna skiftar från den ena till den andra tills man till slut inser att de båda är lika hopplöst omöjliga. Ingen utav dem klarar av att förlora och när de inte båda är framgångsrika går det omedelbart ut över förhållandet.
När Eric har åkt ut ur en turnering tidigt reser han till Willys tävling för att se henne vinna. Fast just vinsten ser han inte, eftersom han passar på att gå på toaletten och missar hennes matchboll. Sedan kritiserar han hennes vinnartal, surar hela kvällen och förstör all feststämning för Willy.
Lika illa går det när Willy plötsligt börjar förlora sina matcher. När Eric går om sin fru på rankinglistorna når Willy helt nya djup av självförakt. När hon sedan faller under en match och skadar korsbandet är katastrofen ett faktum. Hon kan lika lite glädjas över hans framgångar som han kunde göra över hennes. Varje match han vinner gör bara hennes oförmåga tydligare. Det är verkligen inte någon upplyftande läsning, men trots min irritation är det stört omöjligt att lägga boken åt sidan. Trots att jag mycket väl fattar vart det barkar läser jag vidare. Det är väl ett bra betyg år Shriver.

Slutligen, det är verkligen inte någon stor grej i boken, men som svensk kan jag ju inte låta bli att tycka att det är jätteroligt när Willy och Eric diskuterar Edberg.

”Edberg är en tråkmåns. Typisk svensk. Han saknar personlighet och hans ansikte är ungefär lika uttrycksfullt som stelnad cement.”
”Vem behöver personlighet med en sådan volley?”

Mikko Virtanen är något så ovanligt som en nationalitetstransvestit. Han är en svensk man född i en finsk mans kropp. Redan som barn började han älska Sverige och allt som är svenskt, och blir ensam om att tala svenska i den lilla finska staden där han växer upp. Hans husgudar är Per Albin Hansson och Olof Palme, och han firar trofast varje år högtidsdagar som Tomas Brolins födelsedag, Abbas Schlagerseger och Hjalmar Brantings bröllopsdag komplett med nattvarden bestående av snaps och knäckebröd med Kalles kaviar. Han förlorar släkt och vänner på grund av sin svenskhetsmani. I brist på äkta svenskar att prata med, köper han skyltdockor och spelar upp scener ur Rederiet och Scener ur ett äktenskap.

Mikko ger sig inte förrän han är helt och hållet svensk, en del av det svenska folkhemmet, en förstående och jämställd familjefar med en son och en dotter. Men för Mikko räcker det inte med att flytta till Sverige och starta ett nytt liv där, han vill utplåna sin bakgrund genom att ta över någon annans liv…

Det här en riktigt rolig och bisarr historia, en galning hyllning till en fantastisk bild av Sverige, som inte ens Sverige kan leva upp till. Jag tror att vilken finne eller svensk som helst skulle tycka om den här boken, så det är bara att cykla iväg till biblioteket och låna nu!

I en parallell verklighet har nazi-Tyskland vunnit andra världskriget och hela Europa lever i det tredje Riket. Thomas och Karin lever som par i 1970-talets nazi-Sverige och umgås i de ledande kretsarna. Thomas som arbetar som sportjournalist, är son till Kurt Robladh som är vän med führern. Efter Hitler, eller Den Gamle, har Albert Speer tagit över som ledare för Riket. Han har lyckats bygga ett välordnat och framgångsrikt samhälle efter ”befrielsekriget”. Sverige är en av de mest pålitligaste länderna i Hitlers imperium och svenskarna ser också sig själva som urgermaner och förebilden för arier.

Sverige, det var en bundsförvant att räkna med. Sverige hade alltid varit en klippa, neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade sig förlorarna in i ledet. Utan Sveriges stålhårda, pålitliga stöd och rikliga naturtillgångar hade Riket inte kunnat vara vad det är idag, resonerar Speer.

Thomas får möjlighet att intervjua en f.d. straffånge och författare, Jan Sundberg i sin serie om idrottsminnen. I och med kontakten med Sundberg stöter han på allt fler uppgifter om vad som egentligen hände under kriget och i utkanten av Riket. De judar som överlevde har deporterats bortom Uralbergen och andra ”slaggfolk” har också rensats bort så att det ariska folkets ska kunna förfinas. Dessutom upptäcker Thomas att hans egen historia har förfalskats och hans världsbild raseras allt mer. Som sportjournalist har han relativt fria händer och kan använda sina reportage till att skildra sådant som inte hade låtit sig göras på annat sätt.

Karin får ett arbete som assistent hos sin favoritförfattare Ullman, som hon träffar via Thomas. Eftersom konsten och kulturen enligt Speer är samhällets fundament har författarna fått en särskilt upphöjd position i rådgivande församlingar. Själv är hon medlem i en hemlig antinazistisk motståndsrörelse som planerar ett attentat mot führern. Hennes uppdrag hos Ullman och Thomas upptäckter driver dem allt mer ifrån varandra trots att deras gemensamma nämnare blir fler.

Detta är inte den första kontrafaktiska romanen som skildrar en värld där nazismen har nått framgångar. Philip Roths Konspirationen mot Amerika är en annan och jag tycker inte att Samuelsson når upp till dess storhet. Men det är en intressant beskrivning av ett Sverige där den starkes rätt genomsyrar synen på människa och samhälle. Idag tar vi för självklart att vi har en av världens främsta demokratier där mänskliga rättigheter och jämställdhet är givna förutsättningar. Det är lätt att glömma att det för bara 60-70 år sedan fanns ett ganska utbrett stöd för den tyska politiken och inte minst den rasforskning där Sverige var ledande och fungerade som förebild. I Jag var en arier har man tagit forskningen ett steg vidare när alla barn får genomgå en skiktröntgen av hjärnan för att få ett utlåtande på den s.k. Kellerskalan som visar hur arisk man egentligen är.

Det är viktigt med litteratur som vänder på perspektiven och får läsaren att tänka. Detta är en sådan bok. Även om man som jag inte fångas så mycket av de inblandades öden, tvingas man ändå att fundera över hur tunt samhällets skydd mot totalitära tendenser är. När högerextrema rörelser avancerar i hela Europa krävs det att vi ser tillbaka och lär av historien så att en annan verklighet inte framträder.