bokbloggen.com

När Willy Novinsky träffar Eric Oberdorf har hon egentligen inga andra intressen än tennis. Hon är tennis. Trots att hennes föräldrar har gjort allt för att avskräcka henne från att satsa på en karriär som professionell tennisspelare har hon lyckats skaffa sig träningsmöjligheter och börjat klättra på rankinglistorna. Eric däremot får det mesta serverat. Han är den lyckade äldste sonen i en välbärgad familj och när han börjar med tennis blir han snabbt framgångsrik även där. Willy ligger visserligen långt före honom och slår honom enkelt i början av deras förhållande. Men det ska förändras mycket snabbare än hon tror. Och med förödande effekter för deras äktenskap.

Det är inte helt behagligt att läsa Shriver. Hon har en förmåga att sätta fingret på alla små futtigheter och karaktärsbrister som blir så orimligt stora i ett förhållande som håller på att gå snett. Och att det här förhållandet kommer att sluta illa är enkelt att se från första början. Periodvis tycker jag så illa om både Willy och Eric att jag har lust att lägga ifrån mig boken. Det är inte helt enkelt att gilla så här utpräglade tävlingsmänniskor och flera gånger kommer jag på mig själv med att sucka högt över att de beter sig så idiotiskt.

Willys tränare Max är direkt negativ till relationen redan från början. Visserligen har han och Willy haft ett förhållande tidigare, men det är knappast svartsjuka som gör att han tycker att äktenskap mellan två tennisspelare är en riktigt dålig idé. Han känner Willy och vet att hela världen är en tävling för henne.

”Saken är den, kära Willy, att om du är så här störtförälskad efter alla dina år som fröken Istapp, då är jag beredd att satsa min sista dollar på att den här killen är precis likadan som du.”
”Vore det så förskräckligt?”
”Det vore”, sa Max och lät handen falla ner utefter sidan, ”rena katastrofen.”

Att man så uppenbart kan se att det här förhållandet är dödsdömt förtar lite av effekten. Willy och Eric kan knappt spela Alfapet utan att deras tävlingsinstinkt tar över helt. Som läsare får man aldrig möjligheten att tro att det finns en chans för det här paret att bli lyckliga. Det enda som händer är att sympatierna skiftar från den ena till den andra tills man till slut inser att de båda är lika hopplöst omöjliga. Ingen utav dem klarar av att förlora och när de inte båda är framgångsrika går det omedelbart ut över förhållandet.
När Eric har åkt ut ur en turnering tidigt reser han till Willys tävling för att se henne vinna. Fast just vinsten ser han inte, eftersom han passar på att gå på toaletten och missar hennes matchboll. Sedan kritiserar han hennes vinnartal, surar hela kvällen och förstör all feststämning för Willy.
Lika illa går det när Willy plötsligt börjar förlora sina matcher. När Eric går om sin fru på rankinglistorna når Willy helt nya djup av självförakt. När hon sedan faller under en match och skadar korsbandet är katastrofen ett faktum. Hon kan lika lite glädjas över hans framgångar som han kunde göra över hennes. Varje match han vinner gör bara hennes oförmåga tydligare. Det är verkligen inte någon upplyftande läsning, men trots min irritation är det stört omöjligt att lägga boken åt sidan. Trots att jag mycket väl fattar vart det barkar läser jag vidare. Det är väl ett bra betyg år Shriver.

Slutligen, det är verkligen inte någon stor grej i boken, men som svensk kan jag ju inte låta bli att tycka att det är jätteroligt när Willy och Eric diskuterar Edberg.

”Edberg är en tråkmåns. Typisk svensk. Han saknar personlighet och hans ansikte är ungefär lika uttrycksfullt som stelnad cement.”
”Vem behöver personlighet med en sådan volley?”

Mikko Virtanen är något så ovanligt som en nationalitetstransvestit. Han är en svensk man född i en finsk mans kropp. Redan som barn började han älska Sverige och allt som är svenskt, och blir ensam om att tala svenska i den lilla finska staden där han växer upp. Hans husgudar är Per Albin Hansson och Olof Palme, och han firar trofast varje år högtidsdagar som Tomas Brolins födelsedag, Abbas Schlagerseger och Hjalmar Brantings bröllopsdag komplett med nattvarden bestående av snaps och knäckebröd med Kalles kaviar. Han förlorar släkt och vänner på grund av sin svenskhetsmani. I brist på äkta svenskar att prata med, köper han skyltdockor och spelar upp scener ur Rederiet och Scener ur ett äktenskap.

Mikko ger sig inte förrän han är helt och hållet svensk, en del av det svenska folkhemmet, en förstående och jämställd familjefar med en son och en dotter. Men för Mikko räcker det inte med att flytta till Sverige och starta ett nytt liv där, han vill utplåna sin bakgrund genom att ta över någon annans liv…

Det här en riktigt rolig och bisarr historia, en galning hyllning till en fantastisk bild av Sverige, som inte ens Sverige kan leva upp till. Jag tror att vilken finne eller svensk som helst skulle tycka om den här boken, så det är bara att cykla iväg till biblioteket och låna nu!

I en parallell verklighet har nazi-Tyskland vunnit andra världskriget och hela Europa lever i det tredje Riket. Thomas och Karin lever som par i 1970-talets nazi-Sverige och umgås i de ledande kretsarna. Thomas som arbetar som sportjournalist, är son till Kurt Robladh som är vän med führern. Efter Hitler, eller Den Gamle, har Albert Speer tagit över som ledare för Riket. Han har lyckats bygga ett välordnat och framgångsrikt samhälle efter ”befrielsekriget”. Sverige är en av de mest pålitligaste länderna i Hitlers imperium och svenskarna ser också sig själva som urgermaner och förebilden för arier.

Sverige, det var en bundsförvant att räkna med. Sverige hade alltid varit en klippa, neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade sig förlorarna in i ledet. Utan Sveriges stålhårda, pålitliga stöd och rikliga naturtillgångar hade Riket inte kunnat vara vad det är idag, resonerar Speer.

Thomas får möjlighet att intervjua en f.d. straffånge och författare, Jan Sundberg i sin serie om idrottsminnen. I och med kontakten med Sundberg stöter han på allt fler uppgifter om vad som egentligen hände under kriget och i utkanten av Riket. De judar som överlevde har deporterats bortom Uralbergen och andra ”slaggfolk” har också rensats bort så att det ariska folkets ska kunna förfinas. Dessutom upptäcker Thomas att hans egen historia har förfalskats och hans världsbild raseras allt mer. Som sportjournalist har han relativt fria händer och kan använda sina reportage till att skildra sådant som inte hade låtit sig göras på annat sätt.

Karin får ett arbete som assistent hos sin favoritförfattare Ullman, som hon träffar via Thomas. Eftersom konsten och kulturen enligt Speer är samhällets fundament har författarna fått en särskilt upphöjd position i rådgivande församlingar. Själv är hon medlem i en hemlig antinazistisk motståndsrörelse som planerar ett attentat mot führern. Hennes uppdrag hos Ullman och Thomas upptäckter driver dem allt mer ifrån varandra trots att deras gemensamma nämnare blir fler.

Detta är inte den första kontrafaktiska romanen som skildrar en värld där nazismen har nått framgångar. Philip Roths Konspirationen mot Amerika är en annan och jag tycker inte att Samuelsson når upp till dess storhet. Men det är en intressant beskrivning av ett Sverige där den starkes rätt genomsyrar synen på människa och samhälle. Idag tar vi för självklart att vi har en av världens främsta demokratier där mänskliga rättigheter och jämställdhet är givna förutsättningar. Det är lätt att glömma att det för bara 60-70 år sedan fanns ett ganska utbrett stöd för den tyska politiken och inte minst den rasforskning där Sverige var ledande och fungerade som förebild. I Jag var en arier har man tagit forskningen ett steg vidare när alla barn får genomgå en skiktröntgen av hjärnan för att få ett utlåtande på den s.k. Kellerskalan som visar hur arisk man egentligen är.

Det är viktigt med litteratur som vänder på perspektiven och får läsaren att tänka. Detta är en sådan bok. Även om man som jag inte fångas så mycket av de inblandades öden, tvingas man ändå att fundera över hur tunt samhällets skydd mot totalitära tendenser är. När högerextrema rörelser avancerar i hela Europa krävs det att vi ser tillbaka och lär av historien så att en annan verklighet inte framträder.

Mäster August Palm är den som tog socialismen till Sverige och detta är romanen om hur det kan ha gått till. Som barn lever han i en fattig och utsatt familj vilket leder till att han hamnar hos en skräddare som utackorderad. Hans uppväxt präglas av hunger och armod och en längtan efter både ett bättre liv och kärleken, en kärlek som saknas honom efter att ha separerats från sin familj. Efter att ha avslutat sitt liv som instängd barnarbetare i Skåne hamnar han i Tyskland som skräddargesäll och tar sig sakta uppåt i sin yrkesroll. Där träffar han också Johanna som jobbar på bageri och får Palm att tro på att han kan älskas.

I Tyskland vaknar Augusts politiska medvetenhet och han inleder en envis kamp mot de sociala orättvisor som han har upplevt i sitt eget liv och i sin omgivning. Berättelsen ger en smärtsamt tydlig upplevelse av hur ett liv i fattigdom känns. Därför blir det också en trovärdig skildring av hur arbetarna började kräva sina rättigheter och inledde kampen för ett jämlikare samhälle. De mest omskakande scenerna i boken är när föräldrar tvingas auktionera ut sina egna barn på ackord.

Ser Christina och Frederick där de står i sockenstugan med gråtsvullna ansikten inför de inbjudna. Hammarin från sockennämnden harklar sig. Fattighjälpen säger han sävligt, har beslutat att auktionera ut dessa båda minderåriga barn, han glider sakta med grodblicken över folket som kommit dit, åt den som fordrar lägst ersättning för vård och underhåll.

August tänker på den leda som hans syster dömdes till då hon som elvaårig flicka blev piga i Malmö. Tänker på sin lillebror Frederick som gick till sjöss som gast så fort han fick en plats.

Tänker på sig själv.

Min son ska ha det annorlunda..

Det är inte bara August som är huvudperson i Ahndorils ”Mäster-verk”. Läsaren får också följa Johannas slit för familjens och barnens överlevnad. Hon är inte lika övertygad som sin man utan längtar efter ett välordnat liv utan oron för vad som kommer hända honom vid nästa agitation. Att vara socialist innebär en stor risk, t.ex. i kontakten med polis, och solidariteten från andra arbetare är inte så självklar som man kan tro. Beskrivningen av arbetarklassen är också uppfriskande mångsidig. Männens kamp för rättvisa blandas med kvinnornas förhållanden och Palm inser att man kan utnyttjas på olika sätt i det kapitalistiska samhället.

Hela Palms liv slits mellan idé och verklighet och det kräver mycket av honom i form av personlig offervilja, mod och envishet. Konflikten med mer liberala socialister som t.ex. Hjalmar Branting finns också med. Med Palms bakgrund har han svårt att acceptera någon annan inriktning än den rena socialismen. Samarbete med liberalerna avfärdar han med idealistiska skäl, men också p.g.a. den känsla av underlägsenhet som han känner gentemot medelklassen. Trots alla motgångar kämpar han träget vidare mot målet att väcka de arbetande massorna till att organisera sig.

Palms strävan beskrivs trovärdigt i denna fiktiva berättelse som fullbordar Ahndorils trilogi om vetenskap, religion och politik. De två tidigare böckerna; Stjärneborg om Tyko Brahe samt Birgitta och Katarina om heliga Birgitta kan också starkt rekommenderas. Författaren har ett språk som känns samtida och målar effektiva personporträtt i historisk miljö.

Först läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och fick en trevlig läsupplevelse från en svensk klassiker. Sedan tog jag mig an Mordets praktik och njöt i fulla drag av en blivande klassiker! Kerstin Ekman har skrivit en skuggroman till Söderbergs mästerverk och lyckats med konststycket att lyfta originalberättelsen ytterligare.

Läkaren i Ekmans roman, Pontus Revinge, lever som en skugga eller spegelbild till Söderbergs romanfigur. I den verklighet där Revinge lever ser han sig själv som upphovet till doktor Glas. Den verkligheten är inte nödvändigtvis samma som den kände författaren uppfattar.

Men romanen vore också otänkbar utan mig. Den hade helt enkelt inte blivit skriven. Därför har jag beslutat mig för att anteckna allt som förekommit mellan mig och författaren Söderberg. Jag tänker berätta det i den ordning det skedde.

Innan jag skrev hans namn tvekade jag. Vi leva alla i vår egen värld. Bara som skuggor röra vi oss i andra människors världar. Men jag utövar inget våld på hans verklighet. Allt detta skedde och jag tänker skriva ned det.

Vid några möten mellan Revinge och Söderberg diskuteras förutsättningarna för det dilemma som doktor Glas står inför, dvs. har man rätt att hjälpa någon från sitt liv om denne eller omgivningen skulle må bättre av det? Enligt Revinges berättelse föreslår han för författaren vilket tillvägagångssätt man kan använda

Revinge lever själv i en situation där han önskar livet ur en läkarkollega och arbetsgivare, Jonathan Skade, som beskrivs leva ett moraliskt förkastligt liv. Som personligt motiv finns också möjligheten att ta över den praktik som han är anställd på och t.o.m. den familj med mor och dotter som Skade lever med. I bakgrunden finns också en uppväxt som på ett freudianskt sätt styr huvudpersonens liv mot hans handlingar i nutid. Föreställningen att han är Glas skugga eller originalgestalt gör att Revinge gör verklig handling av en litterär hypotes.

Mordets praktik är en smutsigare spegel av förebilden, men minst lika gripande. Ekman har fångat det tidstypiska språket och företeelserna mycket trovärdigt. När man som jag läste Doktor Glas precis före blandar man nästan ihop historierna som utspelar sig, så likt är det. Och så bra är det!

Erik jobbar för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua i Managua med att starta utvecklingsprojekt för befolkningen. Tillsammans med kollegan Jaime får han i uppdrag att avlyssna ambassadekonomen Tomas Lindqvist för att ta reda på den svenska biståndsstrategin för Nicaragua. Kommer den nytillträdda svenska högerregeringen dra in pengarna till det sandinistledda landet som i många år har tagit del av svensk solidaritet? Förutom det bryderiet hamnar Erik i ett relationsdrama när han faller pladask för Tomas fru Kristin som också arbetar för biståndsorganisationerna i landet. Samtidigt har han ett förhållande med sin piga Luisa vars man, Franscesco, dels är Jaimes bror men också mycket våldsam.

Feghet och mod är temat för boken, vilket titeln avslöjar. Erik själv anklagar många i sin omgivning för att inte stå upp för sina ideal. Som politiskt aktiv vänster tycker han att det är självklart att kritisera en mängd saker; svensk utrikespolitik för att vara för USA-vänlig, USA för att begå övergrepp i Latinamerika, internationella valutafondens krav för nedmonteringen av den sociala välfärden i Nicaragua, svenska ambassaden för kolonialism osv. Därför blir han också besviken när han möter det som han beskriver som modlöshet framför allt hos dem som han ser som sina meningsfränder.

Hur många sammanhang och miljöer hade inte Erik Holmberg vistats i, där vänsterfolk till varje pris undvek att säga sitt hjärtas mening? Det var inte bara det vanligaste utan också det mest behagliga sättet att vara feg på, tystnadens och självcensurens, även om alla sätt verkade mer eller mindre behagliga. Det störde Erik att det var så enkelt att vara feg. Det irriterade honom att man kom så billigt undan. Det retade honom till vansinne att man inte ens behövde bry sig om fegheten, än mindre reflektera över vilken skepnad den antog.

De modlösa är en roman som ger stor inblick i Nicaraguas politiska och social liv. Det märks tydligt att författaren själv har en liknande bakgrund som huvudpersonen. Ibland tar romanen nästan formen av memoarer. Skildringen av Eriks kärlek till Kristin blir ibland lite väl klyschig om än ganska ärlig. Överhuvudtaget känns det som en bra sammanfattning av en bok som samtidigt vill vara en kärlekshistoria och ett politiskt debattinlägg. Läsaren får ta del både av intima detaljer och subjektiva ideologiska resonemang. Berättelsen växer också efterhand och tar några oväntade vändningar i sista tredjedelen.

En dag så orkar inte Marie längre, hon orkar inte med barnens ständiga skrik, hon orkar inte med att Alma ständigt måste slåss, hon orkar inte med Johan som lovade att stanna hemma från arbetsresorna när barnen kom. Hon orkar inte längre. Marie sätter sig sin bil och åker iväg, kvar på gården står Johan med barnen som skriker under varsin arm. Hon kollar inte tillbaka, hon måste därifrån.

Maries mormor dog för inte så länge sedan, och hon fick ärva hennes gård som ligger mitt ute i ingenstans. Där försöker hon hitta tillbaka till sig själv, bearbeta sina känslor, och förhoppningsvis kanske hon en dag orkar återvända till Johan och barnen.

Efter någon vecka så dyker det upp en främling på gården, hon har kört fel och behöver hjälp. Dock utvecklar sig relationen och Jennie kör fel fler gånger och en dag stannar hon bara. Marie tycker det är skönt att ha Jennie där, någon som ser HENNE, då slipper hon tänka på Johan och barnen, ångesten, livet. Men vem är Jennie egentligen?

Boken är fylld av konflikter från början till slut, några exempel är
- Johan och barnen
- Maries barndom
- Maries mamma
- Föräldraskapet
- Jennie
och mycket mer. Egentligen så kan man säga att boken faktiskt bara handlar om konflikter och hur Marie ska lösa dem. Men det tråkiga är, att hur mycket författaren försöker så blir det ingen lösning. Den enda anledningen till att man fortsätter läsa är för att man vill veta hur saker och ting löser sig, men det händer aldrig något och tillslut står man där som ett stort frågetecken och fattar ingenting?

Många gånger under tiden jag läser så slås jag av tanken att större delen av boken faktiskt bara är ordbajseri, som man inte vill läsa. Men samtidigt så dras man till själva storyn och dess konflikter och man fortsätter. Det här är en sån där bok som man vill läsa, och som man läser men som man snabbt glömmer bort och så får den stå och samla damm i bokhyllan resten av livet.

“Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig.” har die Zeit skrivit enligt baksidan av boken Våtmarker av Charlotte Roche.

18-åriga Helen har råkat på ett infekterat skärsår efter en intimrakning och åker in på sjukhus där hon får genomgå en komplicerad analoperation. Medan hon ligger på sjukhuset hoppas hon på att kunna sammanföra sina frånskilda föräldrar igen. Medan hon väntar tänker hon på sina älskare, sina avokadoodlingar och den snälle sjukskötaren Robin.

Och ja, äckligheter finns det gott om i den här boken. Öppna vilken sida som helt och det står något helt galet där. Allt som andra inte vågar göra eller ens tänka, gör Helen. Minst av allt är hon rädd för bakterier och smittsamma sjukdomar. Hon snarare utmanar omgivningen genom att sprida så mycket av sina egna kroppsvätskor omkring sig som möjligt, och försöker ta del av andras. Det fanns stunder då jag tänkte “vad sjutton läser jag egentligen?” men efter ett tag blev jag liksom avtrubbad, jag blev inte lika chockad längre och var mest bekymrad över om Helens skilda föräldrar skulle bli tillsammans igen.

Jag antar att meningen med boken är att den ska chocka och utmana. Att ifrågasätta om det är okej att 18-åriga tjejer skulle vara som Helen, som verkligen bejakar sin sexualitet och gör allt det hon känner för. Och inte bryr sig om att alla ser hennes öppna rumpsår. Men jag vet inte jag. Det blir lite för mycket för mig.

Våtmarker har sina roliga stunder, men jag rekommenderar istället Crème Fraiche av Susanne Brögger, som jag läste för några år sedan. Lite liknande tema, mindre äcklig. Fast bättre.

Det tar inte många sidor innan den här boken börjar irritera mig. Det är synd, för miljön och epoken känns väl värd att läsa om. Teatermiljö, London i mitten artonhundratalet, magnetism och ett helt nyinrättat Scotland Yard som ännu inte fått namn efter den gata det ligger vid – allt låter lovande. Men språket är så irriterande att jag får lust att slänga boken ifrån mig.

Jag förstår att det är en pastisch. Men måste man nödvändigtvis låta det påverka berättartekniken så till den milda grad? De ideliga parenteserna som stör texten minskar visserligen i antal ju längre in i texten man kommer för att så småningom försvinna nästan helt. Men då är skadan redan skedd. Jag är redan negativt inställd. Och parenteserna är inte det enda som gör texten stolpig.

Amaryllis Spoons satt melankoliskt och tuggade i sig två äpplen. De visste att de inte borde ha följt med på den här turnén, för de visste hur nyckfull en dålig turné kunde vara med urusla löner och föreställningar på de sämsta teatrarna. Men mrs Preston och mrs Spoons var båda över fyrtio och allmänt betraktade som gamla (som mr Tryfont så ovänligt hade påpekat) och de behövde pengarna.
”Ja, den där feta direktören är en riktig jävel”, sa Rillie (som Amaryllis kallade sig).

Cordelia har en gång varit en uppburen skådespelerska, men nu är hon och väninnan Rillie för länge sedan passé. Rollerna går till betydligt yngre skådespelerskor och allt som återstår är dystra småroller där de dessutom själva tvingas stå för sina scenkläder. Det är dags för en förändring. Magnetism är på modet och Cordelia har visserligen lite kunskaper om både det och frenologi, men framför allt har hon skådespelartalang. Alltså tar de båda vännerna och startar en freno-magnetisörklinik med äktenskapsrådgivning.

Det tar inte lång tid innan de blir omåttligt populära. Mest för att de upptäcker att unga giftasvuxna flickor inte har den blekaste aning om vad som väntar dem i äktenskapet. De flyttar till en stor våning med sådana moderniteter som vattenklosett och vattenkranar inomhus. Men naturligtvis kan idyllen inte fortgå. Mord, ond bråd död, hemska svek och ett förflutet som plötsligt gör sig påmint ställer allt på ända.

Handlingen är kanske tidstypisk, men ändå känns det inte äkta. Jag tycker mest att det här är tramsigt. Det finns tillräckligt mycket äkta vara att läsa, varför slösa tid på det här. Läs Dickens istället. Det är garanterat ett bättre val.

Så var den här. Den tredje och avslutande delen i Holsts svit om maktkamp och intriger i den danska politiken i allmänhet och i det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Precis som tidigare är det kvinnorna som står i centrum. Men i den här delen har de feministiska frågorna tonats ned. Istället är det de främlingsfientliga strömningarna i landet som har hamnat i fokus. Elisabeth Meyer, som nu är socialdemokraternas partiledare, hotas av islamistiska fundamentalister och tvingas acceptera att ha livvakter omkring sig under det intensiva valarbetet som förhoppningsvis ska leda till att Danmark får sin första kvinnliga statsminister.

Men det är inte Meyers största problem. Livvakterna är bara ett irritationsmoment. Den stora frågan är hur länge hon kan hemlighålla den demenssjukdom som hon nyligen har diagnostiserats med. En sjukdom som tidigare drabbat och tagit livet av både hennes mor och hennes bror. Hon vet att det inte finns någon återvändo, hennes enda mål är att ta sig igenom nyvalet och vinna det, innan hon lämnar över rodret till Charlotte Damgaard. Frågan är bara om hon kan klara av det utan att bli avslöjad.

”Trodde ni att jag blivit bortförd?” säger hon med en lätt grimas och skjuter upp dörren. ”Jag skulle bara ner och hämta mig en kopp te. Det är väl ingenting att göra sådant väsen av?”
Det är det faktiskt. I allra högsta grad. Inte minst som det på rummen finns såväl vattenkokare som tepåsar till gratis förfogande för hotellets gäster.

Samtidigt planerar en cell i ett nynazistiskt terrornätverk egna attentat. Jackie, en hemvändande soldat som avskedats från armén efter att ha skjutit en obeväpnad man i Afghanistan blir cellens redskap. Efter att ha misshandlat en ung palestinsk pojke i samband med en nazistdemonstration hålls han gömd och isolerad. Han lovas pengar och hjälp att komma tillbaka i ett arbete som professionell soldat, allt han behöver göra är att skjuta rätt person. Det är nämligen allt som krävs för att starta den ofrånkomliga vita revolutionen som en gång för alla ska göra Danmark danskt igen. Okey, det är inte intelligensreserven som har samlats i den här cellen, precis. Även om de förstås tror sig stå skyhögt över alla andra. Här är antagonisterna övertydliga och nästan parodiska – de onda är inte bara korkade, de är rejält fula också.

Precis som de tidigare böckerna, Kronprinsessan och Kungamordet, är Drottningoffret uppbyggd med deckarens klassiska dramaturgi. Tempot är högt. Perspektivet skiftar från stycke till stycke. Det är effektivt och absolut underhållande även om jag önskar att Holst hade nöjt sig med något färre vinklar. Nu är greppet så stort att flera trådar inte leder någon vart. Persongalleriet är så omfattande att det är svårt att hålla reda på alla och många figurer blir ofrånkomligen ganska platta. Men det kan man egentligen bortse ifrån. Den här boken har en stjärna och det är Elisabeth Meyer. Har du läst de tidigare böckerna kommer du garanterat att gilla även den avslutande delen.