bokbloggen.com

Det tar inte många sidor innan den här boken börjar irritera mig. Det är synd, för miljön och epoken känns väl värd att läsa om. Teatermiljö, London i mitten artonhundratalet, magnetism och ett helt nyinrättat Scotland Yard som ännu inte fått namn efter den gata det ligger vid – allt låter lovande. Men språket är så irriterande att jag får lust att slänga boken ifrån mig.

Jag förstår att det är en pastisch. Men måste man nödvändigtvis låta det påverka berättartekniken så till den milda grad? De ideliga parenteserna som stör texten minskar visserligen i antal ju längre in i texten man kommer för att så småningom försvinna nästan helt. Men då är skadan redan skedd. Jag är redan negativt inställd. Och parenteserna är inte det enda som gör texten stolpig.

Amaryllis Spoons satt melankoliskt och tuggade i sig två äpplen. De visste att de inte borde ha följt med på den här turnén, för de visste hur nyckfull en dålig turné kunde vara med urusla löner och föreställningar på de sämsta teatrarna. Men mrs Preston och mrs Spoons var båda över fyrtio och allmänt betraktade som gamla (som mr Tryfont så ovänligt hade påpekat) och de behövde pengarna.
”Ja, den där feta direktören är en riktig jävel”, sa Rillie (som Amaryllis kallade sig).

Cordelia har en gång varit en uppburen skådespelerska, men nu är hon och väninnan Rillie för länge sedan passé. Rollerna går till betydligt yngre skådespelerskor och allt som återstår är dystra småroller där de dessutom själva tvingas stå för sina scenkläder. Det är dags för en förändring. Magnetism är på modet och Cordelia har visserligen lite kunskaper om både det och frenologi, men framför allt har hon skådespelartalang. Alltså tar de båda vännerna och startar en freno-magnetisörklinik med äktenskapsrådgivning.

Det tar inte lång tid innan de blir omåttligt populära. Mest för att de upptäcker att unga giftasvuxna flickor inte har den blekaste aning om vad som väntar dem i äktenskapet. De flyttar till en stor våning med sådana moderniteter som vattenklosett och vattenkranar inomhus. Men naturligtvis kan idyllen inte fortgå. Mord, ond bråd död, hemska svek och ett förflutet som plötsligt gör sig påmint ställer allt på ända.

Handlingen är kanske tidstypisk, men ändå känns det inte äkta. Jag tycker mest att det här är tramsigt. Det finns tillräckligt mycket äkta vara att läsa, varför slösa tid på det här. Läs Dickens istället. Det är garanterat ett bättre val.

Så var den här. Den tredje och avslutande delen i Holsts svit om maktkamp och intriger i den danska politiken i allmänhet och i det socialdemokratiska partiet i synnerhet. Precis som tidigare är det kvinnorna som står i centrum. Men i den här delen har de feministiska frågorna tonats ned. Istället är det de främlingsfientliga strömningarna i landet som har hamnat i fokus. Elisabeth Meyer, som nu är socialdemokraternas partiledare, hotas av islamistiska fundamentalister och tvingas acceptera att ha livvakter omkring sig under det intensiva valarbetet som förhoppningsvis ska leda till att Danmark får sin första kvinnliga statsminister.

Men det är inte Meyers största problem. Livvakterna är bara ett irritationsmoment. Den stora frågan är hur länge hon kan hemlighålla den demenssjukdom som hon nyligen har diagnostiserats med. En sjukdom som tidigare drabbat och tagit livet av både hennes mor och hennes bror. Hon vet att det inte finns någon återvändo, hennes enda mål är att ta sig igenom nyvalet och vinna det, innan hon lämnar över rodret till Charlotte Damgaard. Frågan är bara om hon kan klara av det utan att bli avslöjad.

”Trodde ni att jag blivit bortförd?” säger hon med en lätt grimas och skjuter upp dörren. ”Jag skulle bara ner och hämta mig en kopp te. Det är väl ingenting att göra sådant väsen av?”
Det är det faktiskt. I allra högsta grad. Inte minst som det på rummen finns såväl vattenkokare som tepåsar till gratis förfogande för hotellets gäster.

Samtidigt planerar en cell i ett nynazistiskt terrornätverk egna attentat. Jackie, en hemvändande soldat som avskedats från armén efter att ha skjutit en obeväpnad man i Afghanistan blir cellens redskap. Efter att ha misshandlat en ung palestinsk pojke i samband med en nazistdemonstration hålls han gömd och isolerad. Han lovas pengar och hjälp att komma tillbaka i ett arbete som professionell soldat, allt han behöver göra är att skjuta rätt person. Det är nämligen allt som krävs för att starta den ofrånkomliga vita revolutionen som en gång för alla ska göra Danmark danskt igen. Okey, det är inte intelligensreserven som har samlats i den här cellen, precis. Även om de förstås tror sig stå skyhögt över alla andra. Här är antagonisterna övertydliga och nästan parodiska – de onda är inte bara korkade, de är rejält fula också.

Precis som de tidigare böckerna, Kronprinsessan och Kungamordet, är Drottningoffret uppbyggd med deckarens klassiska dramaturgi. Tempot är högt. Perspektivet skiftar från stycke till stycke. Det är effektivt och absolut underhållande även om jag önskar att Holst hade nöjt sig med något färre vinklar. Nu är greppet så stort att flera trådar inte leder någon vart. Persongalleriet är så omfattande att det är svårt att hålla reda på alla och många figurer blir ofrånkomligen ganska platta. Men det kan man egentligen bortse ifrån. Den här boken har en stjärna och det är Elisabeth Meyer. Har du läst de tidigare böckerna kommer du garanterat att gilla även den avslutande delen.

Jan Stolpes nyöversättning av Albert Camus existentialistiska standardverk har hyllats av så gott som samtliga skribenter de senaste dagarna. Det har hetat att den är lakonisk och därmed trogen originalet, mer så än Sigfrid Lindströms sextio år gamla översättning som varit den förekommande fram tills nu. För mig, som bekantar mig med Främlingen och Camus författarskap för första gången, och som av nödvändiga skäl inte läser omdömena förrän efter att jag bildat mig en egen uppfattning av boken, blir reaktionerna något problematiska. Jag har nämligen uppfattat Stolpes språk som torftigt och än värre, saknande flyt.

Stolpe skalar av. Och skalar av. Och skalar av. Kvar finns stycken som ”Hemmet ligger två kilometer från byn. Jag gick till fots. Jag ville se mamma genast. Men portvakten sa att jag måste träffa föreståndaren. Han var upptagen så jag väntade en stund.” Som av en slump snubblar jag över Lindströms översättning – den som nu kritiseras för att vara gammalmodig och alltför högstämd – dagen innan jag ska sätta mig och sammanfatta mitt omdöme. Skillnaden är utan tvekan stor. Hos denne heter det till exempel:

”Just då, vid gränsen mellan natt och dag, började fabriksvisslorna att ljuda. De angav arbetets början för en mängd människor som nu var mig likgiltiga för alltid.”

Stolpe skriver istället:

”Just i det ögonblicket, när natten led mot sitt slut, vrålade sirenerna. De markerade starter för en värld som nu var mig likgiltig för alltid.”

Lindström är konsekvent mer målande, mer specifik, jobbar mer med rytmen och har en förkärlek för allitterationer. Så heter till exempel en av textens nyckelfraser ”världens vänliga likgiltighet” hos honom, men ”världens ömma likgiltighet” hos Stolpe. I en mindre släng av mani känner jag mig tvingad att leta upp originaltexten. Min franska är begränsad, men tillräcklig för att förstå att ”la tendre indifférence du monde” hamnar betydligt närmare den senares version. Lindström har istället valt form framför innehåll.

Stolpe har alltså skalat av i relation till Lindström, men inte till originaltexten, som i sin känslolösa ordknapphet speglar huvudpersonens karaktär, hans likgiltiga syn på tillvaron. Rent instinktivt känner jag dock, när jag läser vissa stycken på franska, att Camus text är fåordig av nödvändighet, medan Stolpes översättning är det av tvång. Å andra sidan är min egen franska – uttryckt med välvilja – tämligen lakonisk.

Av alla de människor i världen som jag inte känner, så är Alex Schulman nog den person jag vet mest om. Jag har följt hans blogg i flera år och den är numera en av de sidor jag först går in på när jag öppnar datorn. Problemet med bloggen är att jag aldrig får nog av att läsa hans texter och veta vad som händer i hans liv. Jag läser hans krönikor i Aftonbladet och började läsa hans brors och (numera ex-)frus blogg. Därför blev jag otroligt glad när Alex började skriva på en bok om sin pappa. Jag tänkte att nu äntligen kan jag få läsa något som inte tar slut redan efter några minuter. När boken äntligen kom ut varade den verkligen längre än några minuter. Men tyvärr inte längre än en semesterdag.
 
Jag tycker att Alex skrivande blivit allt bättre de senaste åren. Han var redan bra i sina “Godmorgon”inlägg i den första bloggen. Hans krönikor blir bara finare för varje vecka. Men att skriva en bok är ju en helt annan sak, så jag var beredd på att bli besviken. Det blev jag inte. Boken övertäffade alla mina höga förväntningar. En hel bok av Alex underbara sätt att skriva och fantastiska kärlek till sin familj, och min lycka var gjord.

En av dessa gånger då jag stod och väntade på honom minns jag särskilt tydligt. Han kom nedför trappan, tittade upp och precis när han såg mig halkade han till. Han hasade ner ett trappsteg och jag kastade mig fram, sprang emot honom för att ta emot honom när han föll. Men pappa högg snabbt tag i räcket och återfick balansen. Han föll inte, det var en olycka som aldrig inträffade. Men jag var redan framme vid honom, tog tag i hans arm och frågade hur det gick. Han log mot mig, klappade mig på kinden och sa: “Det var ingen fara.” Men jag minns hur han tittade på mig, lite förundrat, vänligt och samtidigt granskande, som om han tänkte: Du behöver inte oroa dig för mig.
Jag funderade mycket på den där icke-händelsen sedan, tänkte på hur han tappade kontrollen över sin tunga kropp i trappan. En första insikt om att pappa var gammal och att han blev äldre. Att det skulle komma en tid då pappa inte klarade sig själv längre och att vi då skulle bli tvugna att byta roller med varandra, han och jag. Han kommer inte alltid att ta hand om mig. Jag kommer att få ta hand om honom.

 
Allan Schulman var 57 år då hans andra son Alex föddes. Alex märkte redan som liten att hans pappa inte orkade busa med honom så som hans kompisars pappor gjorde. Med åren blev Allan allt tröttare och det blev barnen som fick ta hand om sin pappa mer än tvärtom. När Allan var 84 år och Alex 27 gick Allan bort. Alex valde att inte bryta ihop av sorg och lät bli att tänka på sin pappa. Fem år senare gick det inte längre. Alex återvänder till torpet där familjen firat somrarna under hans barndom, och han minns allt som varit och börjar bearbeta sorgen. Detta är en bok full av kärlek, ett underbart porträtt av kärleken mellan en son och hans far. Men det finns också många roliga historier.

Jag övningskör med pappa i den blåa 245:an. Jag är arton år och vill ha körkort så fort som möjligt. Då och då skriker pappa “ÄLG” och då måste jag tvärnita. Men så byter han och skriker “MJÖLK” och pekar ut över vägen med uppspärrade ögon. Jag tvärnitar och pappa tittar på mig, skrattar och säger: “Om du ser lite mjölk på vägen behöver du inte tvärnita.” Minnet av det skrattet.

 
I Alex och hans brors Calles bloggar är det bland svårt att hänga med vad som är sant och när de bara överdriver. Ibland får man reda på sanningen långt senare, eller inte alls. Därför känns hela boken, för mig, som en barndomsminne som ibland kan vara svårt att lita på. Jag vet till exempel att Alex tog körkort bara för någon vecka sedan, ändå kör han själv till torpet i början av boken.
 Jag känner mig lite som en stalker som vet så mycket om den här familjen, och bara vill ha mer.
 
Ännu en gång har Alex lämnat mig så att jag längtar efter mer. Jag längtar redan efter nästa bok och hoppas att den blir dubbelt så lång!

När den schizofrene sexåringen Jason hittas drunknad i en damm nära familjens hus vägrar hans mamma Diana att acceptera att det är en olycka. Hon är övertygad om att han har blivit mördad. Problemet är att hon inte har några bevis för att det är så. Polisen har konstaterat att det rör sig om en olyckshändelse och någon fortsatt utredning av fallet är inte aktuell. Hon inleder sina egna efterforskningar som med tiden blir allt mer bisarra. Hon separerar från sin man Mark, Jasons pappa, säljer huset och alla sina ägodelar och flyttar in i en liten lägenhet där hon vägrar att släppa in någon. Hon tillbringar sina dagar på biblioteket och börjar snart sända fax och mejl till sin bror Dave som får allt svårare att värja sig från insikten om att Diana inte längre fungerar rationellt.

Det här är en riktigt skickligt konstruerad historia som berättas i flera plan. Som läsare är man hela tiden medveten om något har hänt, men vad som har skett blir bara mer oklart ju längre man kommer i boken. Perspektivet skiftar från tredje person till det mer ovanliga andra person när Dave återberättar historien för polisen Petrie.

Du anar att han nu kommer att börja paddla frenetiskt in mot stranden för att komma upp på säker mark.
Och du har rätt. Det gör han.
”Men det kan inte bara vara ni som började bli rädd för Diana”, säger han .
Han menar Mark, och det faktum att du redan hade blivit hänvisad till Stewart Grace. Detta är det solida fundamentet Petrie förlitar sig på, den bergfasta grunden i det här fallet. Eller är det fallen? Han har flera dödsfall att förklara, kanske mord att lösa. Men hur många? Ett? Två? Tre? Fyra?
”Nej, det var inte bara jag”, medger du.

De meddelanden Diana skickar till sin bror visar sådana saker som Cheddarmannen. Ett fossilerat skelett som visar tecken på att mannen blivit uppäten av andra människor. Diana verkar finna ledtrådar till det som hänt hennes son i gamla mordfall och böcker om människor som hört varnande röster. Dave har anledning att oroa sig. Han och hans syster växte upp med en far som själv var mentalsjuk och paranoid. Då, när de var små, var det bara Diana som kunde lugna fadern. Nu verkar hon ha tagit över en del av faderns vanföreställningar. Men det är först när hon drar in Daves tonårsdotter Patty i sina fantasier som han börjar bli riktigt rädd.

Cook är skicklig på att bygga upp stämning. Trots att det egentligen inte händer speciellt mycket finns det hela tiden en känsla av att något fruktansvärt kommer att avslöjas när som helst. Tyvärr levererar han inte alls speciellt mycket av den varan i slutet. All den spänning som byggts upp försvinner ut i något ganska blekt när man väl kommer till de sista sidorna. Den dramatik som finns i den här boken ryms i familjerelationerna och den tilltagande paranoian, inte i någon klassisk intrig och upplösning. Det är ett imponerande bygge, men kanske inte riktigt så gastkramande som baksidestexten lovar.

London. Det hade bara gått knappa två veckor men det kändes som ett helt liv. Projektet var kaotiskt. Teamet var kaotiskt. Jag hade jobbat till midnatt varenda kväll och det verkade inte bli bättre. Två partners med otydligt ledarskap och en projektledare med obefintligt ledarskap. Och så två Consultants som skulle göra allt jobb. Jag var en av dem, men eftersom jag var så pass senior skulle jag projektleda min del själv. Utan medarbetare.

 
Direkt efter handelshögskolan får Lisa ett jobb som Junior Consultant på en världskänd firma med 39000 i månaden. Hon kommer direkt in i arbetet, jobbar minst 80 timmar i veckan och får fina betyg. Hon vänjer sig vid att åka taxi överallt och köpa dyra märkeskläder. Det är en stor skillnad från uppväxten i Ludvika. Hon får allt mindre tid till sina kompisar. Samtidigt blir hon kär i sin chef, och förhållanden mellar kollegor är inte tillåtet på firman.
 

“Kanske det”, sa Mattias och satte händerna på stolen mittemot mig. “Kanske det…” Hans fingrar trummade på stolsryggen. De var solbrända. Han hade säkert varit bortrest över jullovet. Thailand. Eller Västindien. Naglarna var välmanikyrerade, de små håren ovanför knogarna solblekta. Och där satt den. Vigselringen - stor, blank och silvrig. Jag förstod inte hur jag kunnat missa den.

 
Berättelsen utspelar sig nästan bara i konsultvärlden och i firman. Lisa befinner sig bland ambitiösa människor som jobbar dygnet runt. Hon blir en av dem och otroligt framgångsrik. Jobbet och förhållandet med Mattias blir allt intensivare. Någonstans däremellan glömmer hon bort sig själv och vad hon egentligen vill med livet. Hennes vänner varnar henne, men hon lyssnar inte. Inte förrän kroppen säger stopp och hon en dag inte kommer upp ur sängen Och Lisa kommer till insikt om att hennes självförtroende kanske inte är så starkt som hon har trott.
 
Det var spännande att läsa om en värld som skiljer sig ganska stort från min egen. Detta är den första boken i en serie av tre om Lisa. Jag känner att berättelsen är slut när boken är slut och vet inte riktigt vad som ska hända nästa gång. Men kanske visar det sig. Jag tycker boken är riktigt bra men jag hade nog gärna haft fler intriger på jobbet och ingående beskrivningar av förhållanden istället för detaljerade beskrivningar av möten med klienter. Men det är samtidigt det som gör boken annorlunda.

Llewelyn Moss råkar av en slump på flera döda män i ödemarken i västra Texas när han jagar antiloper. Det visar sig vara en knarkaffär som har gått snett, både pengar och heroin finns kvar. Moss faller för frestelsen och tar hand om pengarna, en portfölj full med stora sedlar. Vad han inte upptäcker är att väskan är försedd med sändare och ganska snart inser han att han är jagad av flera olika personer. Framför allt är den hänsynslöse psykopaten Chigurh efter honom. Den lokale sheriffen, Bell, försöker också hitta honom när han inser vilken situation Moss har försatt sig i. Bell följer i spåren efter Moss/Chigurh och bevittnar hur förödelsen sprider sig runt de två. Det är en våldsam historia som vevas upp.

McCarthy är en skicklig författare som skapar levande karaktärer och intressant prosa, men han är också en riktig dysterkvist. Precis som den utmärkta dystopin Vägen handlar No Country for Old Men om en värld i förfall, även om det ännu inte har kommit lika långt. Sheriffen Bell grubblar mycket kring mänsklighetens tillkortakommanden, ondska och ”det var bättre förr”.

Jag sa till en journalist här för en tid sen – en ung flicka, hon verkade trevlig. Hon försökte bara göra sitt jobb. Hon sa: Hur kommer det sig att du låtit våldet gå så långt i ditt county? Jag tyckte att det var en befogad fråga. Det kanske det var. Hur som helst sa jag till henne: Det börjar med att man struntar i om folk är ohövliga. Så fort folk slutar säga sir och ma´am, då är slutet nära. Det var vad jag sa till henne, jag sa: Det tränger ner i alla skikt. Du har väl hört talas om det? Alla skikt? Till sist råkar man ut för en så fullständig kollaps i affärsmoralen att det plötsligt sitter ett antal döda gubbar ute i öknen i sina fordon och vid det laget är det för sent.

Bell är uppgiven och känner att han slåss, både mot spöken och väderkvarnar. Nyckelordet är moral, vilket han anser är något som saknas i det land han lever i. Gud har abdikerat, Mammon styr och mänskligheten är förlorad. Han börjar ifrågasätta sitt yrkesval samtidigt som han mer och mer uppskattar stunderna med hustrun Loretta. Pessimismen blir lätt tröttsam och visserligen ställs många frågor kring världens tillstånd, men det ges inga positiva motbilder.

No Country for Old Men är troligen mer känd som bröderna Coens film, vilken har hyllats väldeliga. Boken motsvarade inte de förväntningarna som filmens rykte ger den. Det ges inte mycket utrymme för hopp utan läsaren lämnas hängande i luften.

Den assisterande stadsläkaren i Uppsala, Stig Ekeberg, har fått den något tvivelaktiga uppgiften att ha uppsikt över stadens prostituerade. Tillsammans med polis patrullerar han stadens gator nattetid och en gång i veckan tar han emot dessa ”offentliga” kvinnor för ”besiktning”. En dag vädjar en ung kvinna som nyss kommit till staden, Sara Kristina Olofsdotter, om hans hjälp.

Mötet med kvinnan som får hjälp med en av bieffekterna med att försörja sig som prostituerad, blir början till en svår period för Ekeberg. Han märker hur känsligt det är att associeras med dessa tabubelagda ting som dessutom är olagliga. Ryktena går och en tystnad fortplantar sig kring honom både i läkarkretsar och i relationen till hans hustru. Larsmo har skickligt beskrivit svårigheten med dessa tabun genom att inte alltid skriva rent ut vad karaktärerna ser och upplever. Det ger en känsla hos läsaren som blir tydligare än om allt hade redovisats i detalj.

Sara Kristina får flera gånger ta tag i sitt liv för att leva upp till sin devis: Jag vill inte tjäna. På samma sätt tvingas också Ekeberg hitta nya vägar för att återupprätta sitt renommé som läkare och sin roll som familjefar. Möjligen hittar han kraft i bekantskapen med den unga kvinna som han själv räddar.

Berättelsen skildrar ett Sverige i slutet av 1800-talet som inte liknar dagens. Synen på sexualitet är en annan. Klasskillnaderna är påtagliga och den starkes rätt mot den svage kan ta otäcka uttryck. Behandlingen av kvinnorna är praktisk från myndigheternas sida och mycket nedlåtande från de som utnyttjar deras tjänster. Ekeberg sätts på prov som läkare när han måste välja mellan att följa lagen och sitt samvete. Det är en stark historia om samhällets skuggsida och mänsklig moral.

Julia återvänder till barndomshemmet i Norrland för att fira jul. Under de få dagarna hon orkar stanna minns hon hur det var att flytta dit när hon var 10 år och att inte ha några vänner. Hon blir mobbad och utfryst, och livet blir inte lättare under högstadiet eller gymnasiet heller. Ibland tar hon bussen till grannstaden där barndomsvännen Leo bor. Annars är Julia hemma hos föräldrarna varenda kväll under hela uppväxten. Ingenting händer. Hon känner ingenting. Hon blir kär i en tjej i klassen och känner för första gången blåsten mot sitt ansikte. I övrigt – så händer ingenting. Julia tycker bara synd om sig själv och väntar på att livet ska börja. Först när hon flyttar hemifrån verkar hon få nya vänner och ett liv hon trivs med.

-Du säger inte så mycket du. Det är väl en sån ålder. En tänkarålder.
Mamma ler för sig själv, gräver i handsfacket, håller fram ett tuggummipaket och häller två i min hand. Jag stoppar dem i munnen. Allt är som det ska, tänker jag. Men varje dag är outhärdlig.
Vi åker genom stan och jag känner igen hus och äffärer och korsningar. Men ändå är det som att jag åker genom en främmande stad för jag vet inte hur saker hänger ihop och vad som ska komma upp härnäst.

Det känns som om Julia tycker synd om sig själv utan någon uppenbar anledning. Hon har en snäll familj och en egen häst. Om hon vill att något ska hända känns det som om hon faktiskt skulle kunna ordna det. Därför har jag svårt att sympatisera med henne. Boken har en träffande titel, för när jag läst den sista sidan känner jag inte att jag har berörts av Julias historia det minsta. Och ingenting har hänt.

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Jag gillade Jacksons förra bok Visst finns det gudar i Alabama. Den var rapp, hade roliga karaktärer och sköna replikskiften som gjorde boken både komisk och lättläst. Ett kul och charmigt tidsfördriv, alltså.

Mina två mammor har mycket av samma sak. Här finns ett klassiskt galleri av typiska litterära skruvade sydstatskaraktärer. Huvudpersonen Nonny har vuxit upp hos den välbärgade familjen Frett, men har alltid varit medveten om att hennes biologiska mor var den då bara femtonåriga grannflickan Hazel Crabtree. För henne spelar det ingen roll, hon betraktar den dövblinda Stacia som sin mamma. Till familjen hör också den nervösa Genny, Stacias syster och ständiga tolk, deras beskäftiga storasyster Bernese och hennes barnbarn Fisher.

Till denna udda familjebildning ska man sedan lägga grannfamiljen Frett. Nonnys biologiska släktingar. Mellan Crabtrees och Fretts har det aldrig rått någon vidare grannsämja. Familjen Frett äger i stort sett hela den lilla staden, medan de flesta medlemmar ur familjen Crabtree åker in och ut ur fängelse på regelbunden basis. Att familjen Frett har uppfostrat Nonny har inte gjort saker bättre.

Upplägget är ju som gjort för festliga familjefejder och roande rivalitet. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Figurerna är för skruvade och historien känns konstruerad just för att bjuda underhållande sydstatscharm. Det är inte dåligt alls, men det är inte riktigt bra heller.

Kanske hade jag haft mer nöje av boken om jag hade tyckt om huvudpersonen? Men Nonny är ganska outhärdlig. Jag retar mig till vansinne på hennes oförmåga att fatta beslut och hennes vana att bara låta saker och ting hända. Det retar i och för sig en del av hennes släktingar också, men det hjälper inte mig. Jag blir bara irriterad. Det här gör att jag faktiskt aldrig bryr mig speciellt mycket om vad som händer Nonny och hennes jobbiga släktingar. Jag vill bara gå in och ruska om dem allihop och be dem att skärpa sig.

Däremot kan jag inte låta bli att känna lite för Nonnys mormor, Ona Crabtree. Det är ingen mysig bullbakande rund liten mormorstyp, tvärtom. Hennes kärlek är livsfarlig. Men hon vill så gärna få vara en del av Nonnys liv och där blir boken faktiskt ganska rörande. Hade jag fått mer av det och mindre av Nonnys trista velande kring sin skilsmässa så hade jag varit mycket mer positiv. Nu blir betyget ganska medelmåttigt, vilket var något av en besvikelse.