bokbloggen.com

Som vanligt ögnade jag igenom baksidan för att förbereda mig på innehållet i boken. Jag tänkte mig då en bok som påminner om Marian Keyes humoristiska böcker – fast i svensk allvarlig tappning.
Där Keyes skrapar på ytan i sina kvinnliga karaktärers vardag visar Kallenberg upp kvinnor i Stockholm på Söder i slutet av 70-talet med reella och allvarsamma liv.

Att överleva som ensamstående lågavlönad kvinna i ett Sverige där jämställdheten inte kommit lika långt som idag visar sig vara något komplicerat. Lena, en tidigare engagerad samhällsdebattör, kämpar inom hemtjänsten för att få ihop livet för sig själv och sina två barn. Det är vid de tillfällen som Lena är på jobbet som man hittar de roliga inslagen i boken. Här får vi bland annat möta pensionärerna Åke som ”ständigt halkar tillbaka till ungdomens mörkläggningsgardiner, gengas och matkuponger” och Gun-Britt som klagar över att ”de kala grenarna i hennes koloni är en smula tråkiga, inget som rör sig eller fladdrar.”

Samtidigt följer vi Lenas liv även på hemmaplan med grannarna Katrin och Jana, två kvinnor i ungefär samma livssituation. Katrin försöker försörja sig som skådespelerska och Jana som frisör. Det är också deras historier som gör att boken blir läsvärd eller rättare sagt, glimtar till. Här får vi läsa om Katrins kärlekshistoria till den misshandlande regissören och Janas misslyckande i att uppfostra och ta hand om sin son.

Lenas eget liv är egentligen rätt så trist och även om man känner sympati för henne genom hela boken så händer det inget utöver det vanliga. Strävandet efter att hela tiden få det bättre, både ekonomiskt och socialt samtidigt som hon försöker vara alla till lags är överhängande i boken. Tokiga 80-talsidéer som införandet av portkoder eller en hyreshöjning med 10 kr per kvadratmeter känns ibland som det värsta som kan hända henne. Kallenberg visar på den tristess som vardagen ibland kan frambringa genom att döpa kapitlen utefter vardagar som kommer om och om igen i boken.

Tvättstugetid är tankens frihetstid, den tid storstadskvinnor ägnar åt tvätt har inte minskat sedan 1930-talet, läste jag nyss i en tidningsartikel. Man kan fundera över huruvida tekniken verkligen befriat oss från hushållsarbetet; någon måste ju ändå stoppa in kläderna och tömma maskinerna.

Boken glimtar till flera gånger, framförallt genom de något annorlunda karaktärerna, men jag får liksom aldrig riktigt något grepp om boken. Man lär inte riktigt känna människorna ordentligt och deras stora problem drunknar i banala saker som ibland kan kännas viktigare.

Det är alltid lite extra roligt att bli överraskad av en bok som man inte väntar sig något speciellt av. Jag har ingen som helst relation till Patti Smith. Jag har aldrig intresserat mig för hennes musik och hennes poesi har gått mig spårlöst förbi. Den enda anledningen att jag valde ut Just Kids bland bokhögarna var att den skulle handla om hennes vänskap med Robert Mapplethorpe. Hans fotografier har däremot stannat på näthinnan efter att jag sett dem flimra förbi i kulturprogram och fotoböcker.

Normalt läser jag inte ens memoarer och biografier eftersom jag tycker att fantasin för det mesta slår verkligheten rejält på fingrarna när det kommer till litteratur. Vilken tur att jag gjorde ett undantag! För den här boken är riktigt bra!

Just Kids utspelar sig i slutet av sextiotalet och början av sjuttiotalet. Patti har rest till New York med servitriskläder i bagaget och oklara drömmar om att bli konstnär. Av en slump träffar hon Robert, som tidigare köpt ett armband i affären där hon arbetar extra, när hon vill smita ifrån en man hon har varit ute på en träff med. Det blir starten på en kärlekshistoria som så småningom övergår till en vänskap som varar livet ut. Båda är de helt hängivna konsten och hjälper varandra genom de magra åren. Och åren är verkligen magra! De lever för det mesta ur hand i mun. Patti lyckas skaffa sig ett arbete i en bokhandel, men Robert har svårare att behålla ett jobb. Då och då prostituerar han sig och blir allt mer osäker på sin sexualitet.

Samtidigt som han talade med mig om sina erfarenheter med andra män, försäkrade han att han älskade mig.

Under en period bor de på det mytomspunna Chelsea Hotel. Här passerar många av tidens största namn. Salvador Dali, Johnny Winter, Janis Joplin. Patti Smith ägnar sig åt namedropping på allra högsta nivå. Naturligtvis. Hon befann sig mitt ibland dem. Både bland dem som redan lyckats och de som fortfarande kämpade. Warhol är måttstocken som de strävande konstnärerna mäter sig mot.

Det är en fascinerande tid hon skriver om. Konsten, rockmusiken och poesin utvecklades med stormsteg. Och New York var alltings mittpunkt. Den historia hon skriver handlar om vägen till konstnärskapet. Tiden innan de lyckades. Men trots alla kända namn och den spännande konst hon skriver om så är det vänskapen och förhållandet mellan henne och Robert som är det mest minnesvärda i den här boken.

Vi lovade varandra att vi aldrig mer skulle skiljas åt, inte förrän vi båda visste att vi var mogna att stå på egna ben. Och trots allt som vi skulle tvingas gå igenom, höll vi detta löfte.

Innan Robert Mapplethorpe dog i aids 1989 lovade Patti Smith att hon en gång skulle skriva berättelsen om dem. Nu har hon gjort det och den är väl värd att läsa.

…ty den ska handla om hur David bröt mot det främsta budet bland människorna och gjorde flera personer olyckliga för resten av deras liv.

David har begått det värsta brott man kan göra. Han har haft ihjäl två människor och som följd hamnat i fängelse på livstid. Under hans vistelse i fängelset kommer ett av hans tre barn, Kasper på besök, vid flera tillfällen och vi får lära känna David och hans historia just på grund av hans kärlek till Kasper.
Vi får träffa David redan som barn då han får äran att följa med sin far, bonden Henrik, när han i sitt extraknäck reser runt i nejden för att sälja Singer symaskiner. Ranelid visar upp stora kontraster mellan överklass och medelklass och trots den stolthet David känner över sin pappa genomsyras den här delen av berättelsen av sorgsna detaljer som David bär med sig i hela sitt liv. Det är under dessa resor som David får ta del av en värld som inte ens vuxna hanterar. Nämligen kärlekens värld.

Ranelid skriver om människans godhet och hur viktig den är:
”…den här berättelsen skyr och undviker inte de viktiga och stora orden såsom kärlek, glädje, sorg, lidande, passion och skuld.” Ranelid har helt rätt i att godhet är viktigt och att vi egentligen inte kan få nog av godhet i dagens värld men att försöka övertala läsaren eller gnugga in det genom att säga det flera gånger får mig att känna mig lurad. Lurad också för att jag föreställde mig att Ranelid i sitt författarskap hade tid för eftertanke och därmed kunde välja sina ord. Eller rättare sagt, välja färre ord och inte skriva så som han talar. Nu tar det evinnerliga ordbajsandet aldrig slut. Ranelid närmar sig sakta epicentrum av bokens berättelse. Med en indikation här och en antydan där närmar vi oss anledningen till hur och varför David hamnade i fängelset. Titeln på boken är ett utmärkt exempel på detta… Men som sagt, under vägen dit är det maraton i upprepningar.

David gifter sig i unga år med Anna, hans livs stora kärlek. De lever tillsammans i flera år innan de till slut får barn.
David har en matematisk hjärna och arbetar under större delen av berättelsen på Öresundsbron som byggnadsingenjör. Han har under hela sitt liv haft problem med stavning, läsning och allt som har med språk och bokstäver att göra. Under sin vistelse i fängelset lär han sig ta del av orden och hur de tillsammans bildar den svenska meningsbyggnaden och för att få sin berättelse nedskriven tar han hjälp av ”författaren”.
Redan från början är författaren närvarande. Det är nästan som om Ranelid själv inte förstår att vi läsare inser vem som har skrivit boken. Han vill vara en del av historien vilket gör att vi abrupt kastas mellan en dokumentärkänsla och en fiktiv berättelse.

Det är författarens uppgift och kall att inte rädas och sky mördare, tyranner och envåldshärskare. Deras ord måste omfatta även galningar, tiggare och bortstötta människor. Om de inte skriver om dessa varelser, så glöms de bort och det blir som om de aldrig existerat.

Om det blir fler Ranelid-böcker för min del vet jag inte. Jag kommer i framtiden att föredra att lyssna på honom. Det känns mer äkta.

…och förresten. David begick det värsta brott man kan göra – trots kärlekens och godhetens närvaro.

Sara Stridsbergs nya roman kommer med enorma förväntningar på sig, inte minst sedan hennes senaste, Drömfakulteten, för bara några månader sedan framröstades som förra decenniets bästa svenska roman av landets kulturskribenter.

I Drömfakulteten fantiserade Stridsberg fritt kring SCUM-författaren Valerie Solanas liv, och skapade en skimrande, hårt spänd muskel till bok. Den här gången hämtar hon sitt råmaterial från en av nittonhundratalets mest omtalade romaner, Vladimir Nabokovs Lolita. Men det är inte någon omskrivning eller fortsättning av Lolita det handlar om. Darling River står fullständigt fri, och stark, i sin egen stil. Liksom fallet var med Drömfakulteten är det ett egendomligt och brutalt konstverk Stridsberg presenterar.

Undertiteln ”Doloresvariationer” fångar väl in vad romanen är; en slags omtagningar, med den förenande nämnaren Dolores Haze. Stridsberg väcker Dolores från den död i barnsäng Nabokov gett henne, och leder henne fram till strålkastarljuset i ett antal olika skepnader. En av dem är på väg till Alaska, mot friheten, med ett barn i sin mage som kommer att bli hennes död. En annan, som helst kallar sig Lo, tappar sin överlevnadsinstinkt när hon överlever sin namne. En tredje är en apflicka som sitter ständigt övervakad av en vetenskapsman som med lika delar hot och ömhet försöker få henne att teckna.

De är starka kvinnor, men inburade. Och männen patetiska, men våldsamma. Los far tar med henne ut i natten och skjuter hål på hennes mors kvarlämnade klänningar. Vetenskapsmannen tvingar upp den prostituerade Célestes mun med sina båda händer och låter saliven rinna ner i hennes hals tills hon spyr, då han upptäckt att hon vänder sig bort när han vill kyssa henne. Det är en värld där männen har makten, även om de ser sig som förlorarna. Det är också de som kommer, åtminstone fysiskt, oskadda ur romanen.

I Darling River överlever Dolores Haze, åtminstone för ett tag. Det är en stycke magi Stridsberg utför när hon lyfter upp den blanka lockande flickan från Nabokovs roman och låter henne välla ut över alla breddar. Flertalet gånger under läsningen kommer jag att tänka på Birgitta Trotzig. Stridsbergs prosa är lika självklar och obönhörligt vacker som dennes. Hennes egensinne lika stort. Och även om Darling River inte lyckas engagera på samma sätt som Drömfakulteten, gör meningar som dessa den värd att läsa, och att läsa om:

Far tyckte om att köra över vägens djur. Med den blänkande karossen siktade han på rävar, kaniner och fåglar som försökte rädda sig ner i den brinnande skogen. Min far var en diskret jägare som började tala om döden när han skymtade ett djur längre bort på vägen och sedan lät han bilen nästan omärkligt glida över i körbanan där djuret befann sig.

Helt plötsligt slutar människor att dö i ett helt land. Från den ena dagen till den andra. Först blir människorna förstås överlyckliga, men glädjen blir kortvarig. Människorna blir nämligen inte friskare. De blir lika allvarligt skadade i olyckor som tidigare och drabbas av samma svåra sjukdomar. Den enda skillnaden är att de aldrig drar sitt sista andetag. De tar alltid ett till och sedan ytterligare ett. Gamla, sjuka och skadade blir liggande på en evig dödsbädd utan att vare sig bli friskare eller avlida. Något som snart får konsekvenser.

Det är inte helt enkelt att läsa Saramago. Det kräver lite lugn och ro. Texten är väldigt kompakt med stycken som gärna blir både två och tre sidor långa. Att skilja repliker åt med hjälp av citattecken eller talstreck, är inte heller Saramagos melodi. Vem som säger vad, får man själv lista ut. Men om man bortser från detta föga insmickrande sätt att förmedla texten är boken stundtals riktigt rolig. Fundera några sekunder på vad som egentligen skulle hända i ett samhälle där ingen dör. Myndigheternas problem med ilskna begravningsentreprenörer, sjukvårdskaos och pensionsutbetalningar ger en ganska tydlig bild av hur illa rustade vi är för det oförutsedda. Och vilka som snabbt lär sig att dra nytta utav kaoset.

I grannlandet fortsätter människorna nämligen att dö precis som vanligt. Det tar inte lång tid innan folk i gränstrakterna upptäcker att de gamla dödsjuka släktingar som man lyckas föra över gränsen omedelbart mister livet. Det är förvisso praktiskt, men väcker moraliska frågor. Är det mord? Snart står det beväpnade vakter posterade längs gränserna i väntan på att ett beslut i frågan. Men vakter kan mutas och snart tvingas myndigheterna mer eller mindre motvilligt samarbeta med den organiserade brottsligheten för att få något slags grepp om situationen. Men det är inte bara myndigheterna som får problem. Kyrkans maktposition visar sig plötsligt vara mycket tveksam. Vad ska man egentligen hota ett folk med när de faktiskt aldrig dör?

… religionerna, allesammans, hur vi än vrider och vänder på dem, har inget annat existensberättigande än döden, de behöver den precis som munnen behöver bröd. Religionernas delegater gjorde sig inte besväret att invända. Tvärtom, en av dem, en ansedd medlem av den katolska sektorn sade, Ni har rätt, herr filosof, det är just därför vi existerar, för att människorna ska leva hela livet med fruktan hängande om halsen och när timmen är slagen välkomna döden som en befrielse, Paradiset, Paradis eller helvete eller platt intet, vad som händer efter döden angår oss mycket mindre än vad man i allmänhet tror, religionen, herr filosof, är ett jordiskt spörsmål, den har ingenting med himlen att göra,…

Till slut börjar döden faktiskt arbeta igen. Men nu har hon, för döden är en kvinna, fått en ny idé. För att människorna ska kunna förbereda sig inför döden skickar hon ett brev sju dagar före dödsdagen, så att personen ska ha tid att ordna upp sina papper, ta farväl av nära och kära och ställa saker och ting tillrätta. Det blir inte riktigt den succé hon tänkt sig. När döden blir en person och till slut antar en mänsklig gestalt tappar boken greppet om mig. Men då är den å andra sidan ganska snart slut, så jag läser ut den i alla fall. Jag skulle inte rekommendera någon att starta sin läsning av Saramago med den här boken, men den som redan uppskattar honom kommer säkert att ha roligt även med Dödens nycker.

Februari. Mörker, snöslask och en evighet till vår. Vad kan då passa bättre än att fly till Provence i fantasin? Den här boken har varit mitt frukostsällskap den senaste veckan och om jag har kommit för sent till jobbet är det absolut Belfrages fel. Det har verkligen varit ytterst motvilligt som jag har slitit mig från trakterna kring Apt för att gå ut och ställa mig i snön vid en blåsig hållplats.

Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Det är det nämligen inte. Det är en trivsam ganska lågmäld skildring av hur Belfrage och hans hustru köper ett hus i Luberon, strax utanför Apt. Han berättar om landskapet, marknaderna, trädgårdarna och de ganska dåliga vinerna i området. Inget märkvärdigt alls. Men ändå märkligt behaglig läsning. Visst finns här skildringar av den franska byråkratin och totalt odugliga franska hantverkare, men ingen upprördhet eller irritation. Mer ett lakoniskt konstaterande att; så här är det visst.

På något sätt personifierar ortens trädgårdsmästare den provencalska själen. Tidsschemat är synnerligen elastiskt och finns det ingen röd ros så planterar vi en gul eller vit istället. Vi hoppas innerligt att det ska gå bra med nummer fyra som just har börjat jobba åt oss.

Boken är föredömligt kort och rikligt illustrerad med författarens egna bilder. Drygt hundra sidor är alldeles lagom mycket Provence för mig. Hade jag läst mer hade jag antagligen känt mig tvingad att emigrera. Ett torrt och varmt landskap med vinstockar och blommande lavendel kan te sig gaska oemotståndligt i februari. Trots sjusovarna. Som, vilket jag lärt mig nu, även heter loir och är nattaktiva gnagare i samma storlek som råttor, men betydligt sötare. Fast det där sista är bara min personliga åsikt. I Frankrike använder man råttgift för att bli av med den.

Det händer här är Henrik Bromanders debut inom skönlitteratur. Vi får ta del av fyra berättelser om fyra ungdomar på fyra platser i fyra till synes helt olika liv. De har dock alla en sak gemensamt och det är den ensamhet som ungdomar kan uppleva på grund av utanförskap av något slag.

Första delen handlar om Jennie, en tonårstjej som desperat söker efter sig själv och sin skrivarglädje. Hon förälskar sig i ”fel” kille och tror att sex är det medel som får alla att tycka om henne. Vändningen i Jennies liv kommer när hennes pappa anmäler henne på ett popkollo i Hultsfred som arrangeras av Marit Bergman för unga tjejer som sysslar med musik.
Den här delen tycker jag inte om alls. Jag höll på att lägga ned boken innan jag knappt börjat. Bromander byter alla ”och” mot ett ”&” för att få ett mer ”tonårsflyt” i berättelsen och det funkar inte alls. Det känns som om man läser både på in- och utandning och det blir bara hackigt. Jag känner att jag då och då får börja om för att få en känsla av hur meningarna hänger ihop.

I andra delen får vi träffa Thomas, en utstött och mobbad kille som på något sätt förlikat sig med tanken om att livet ska vara just så här pissigt. Det går inte en dag utan att han blir trakasserad, inte bara av klasskamraterna utan även av lärarna. Han har för länge sedan tappat tron på att få vara en del av barnens värld. När Thomas följer med sina, givetvis pinsamma, föräldrar till Lanzarote träffar han den kriminella Petri som visar honom en helt annan värld. Thomas får vara med om inbrott, sex med en prostituerad och knivhot.
Även här har Bromander inkluderat sex och den här gången på vägen mot Thomas förbättrade självkänsla.

Del tre handlar om Amanda från överklassen i Örgryte, Göteborg. Hon är kreatör och konstnär till sin mammas stora förtret som i sin överklass inte alls tycker att det passar sig. Hennes mamma gör en stor grej av att Amanda är minst värd av sina tre döttrar och behandlar henne därefter.
Amanda får efter många konfrontationer med sin mamma flytta till New York där hennes pappa bor på veckorna.
Den här delen tycker jag inte handlar om någonting. Det finns givetvis en sensmoral även här men den här gången har jag svårare att känna sympati trots att Amandas mamma egentligen aldrig borde fött henne. Berättelsen sätter inte direkt några avtryck och det är denna jag har svårast att komma ihåg.
…och ja, sex är med även denna gång.

I sista delen möter vi Robert. En kille som tröttnat på vardagen hemma i Karlskrona och åker till Thailand för att träna thaiboxning. Han träffar Lai, en prostituerad kvinna – f.d.man – som han inleder ett förhållande med.
Här håller inte Bromander igen på någonting och vi får följa blodiga matcher och ingående sexscener utan några som helst hämningar. Språket är rått och direkt.
Slutet är väldigt överraskande och dyker upp lika direkt som resten av berättelsen.

Vi får bara ana att vissa händelser i dessa böcker för något gott med sig då alla berättelser avslutas abrupt och lämnar läsaren med sina egna reflektioner. I vissa fall skulle jag önska att jag fick läsa lite mer för allt blir lite ytligt när man inte lär känna huvudpersonerna mer. Som att läsa fyra noveller vilket kanske är Bromanders syfte.
Men han skriver bra och språket ändrar sig efter den typ av person vi får följa. Ibland verkar det dock som om Bromanders sexfantasier tar överhand och det blir lite väl beskrivande, även om man läser det med en skräckblandad förtjusning…
För att fånga ytterligare några läsare hade jag inte valt att lägga berättelsen om Jennie först då den är mest riktad och svårast att läsa.
Som sagt skulle jag önska att det fanns mer att läsa om t.ex. Thomas så kanske det är början till en ny bok?

Länskriminalchef, justitieminister, brottsmåladvokat, generaldirektör…

Det är inte direkt förvånande att Bodström skriver en bok som radar upp den ena titeln efter den andra från den politiska arenan och det svenska rättssamhället. Det är ju hans expertområde. Jag hade inga förväntningar på boken när jag började läsa men ganska snart började historien att fånga mitt intresse. Kanske beror det just på att det är Bodström som skrivit?

I korta drag handlar boken om att Miros kusin Vlado blir knivhuggen och mördad på Österåkeranstalten. Miro är säker på att han står på tur och ber sin advokat om hjälp att få ut honom från fängelset.
Samtidigt är länskriminalchef Christian Pedersen fast besluten att sätta dit Vlados mördare, med eller utan lagliga medel. När han lyckas med konstverket att hitta två misstänkta är det deras advokat Mattias Berglund som i sitt arbete kommer över polisernas högst tvivelaktiga metoder. Dessa metoder ligger till grund för justitieminister Gerd Lundins fortsatta framtid i regeringen.
Gerd är en osympatisk och okunnig person som inte hade klarat sig en minut utan sin pressekreterare Petra.
Som läsare känner man inte någon som helst sympati för henne trots hennes ibland något oturliga politiska framfart. Man kan heller inte låta bli att undra vilka personer Bodström såg framför sig när han skapade dessa karaktärer. Han tar sig i alla fall friheten att nämna sig själv från sin tid som justitieminister.

”Det kan vi kanske utnyttja”, sa Petra stillsamt.
”Vad menar du?” frågade Gerd.
Hon ställde ner flaskan på bordet med en duns.
”Det är du eller han. Finns inget värre än att vara på fel plats när saker händer.”
Gerd såg lite lättad ut för första gången på länge.
”Tänk på Bodström och Göteborgskravallerna”, fortsatte Petra.
”Sämsta presskonferensen genom tiderna just för att han var på fel plats och hade noll koll.”

Boken innehåller allt som en svensk politisk thriller ”ska”; mord, intriger, otrohet och Bodström har även adderat ett av sina egna stora intressen i periferin – fotboll.
Oavsett åsikter om Bodström och hans politik så tycker jag att han har lyckats få ihop en helt okej bok. Trots att historien är lite tunn och slutet lite väl forcerat så funkar det. Jag hade inga problem att plocka upp boken för att läsa ännu några kapitel om Rosenbad och dess skådespel. Någon gång i framtiden kommer jag även att krypa upp i soffan med Bodströms andra bok, Idealisten.

Ren är 12 år gammal och han saknar sin vänstra hand. Under hela sitt liv har han undrat vilka hans föräldrar är, var de godhjärtade? Döda? Varför lämnade dem bort honom till Sankt Antoniusklostret?

För det är på klostret han är uppväxt, och han har varit där så länge han kan minnas. På klostret lekar han med sina bästa vänner, Ichy och Brom. De är tvillingar, och tvillingar sägs ge otur. Men Ren tycker att det kan kvitta han är ju redan otursförföljd.

Då och då händer det att någon bonde eller en familj som inte kan få barn kommer till klostret och väljer ut någon av pojkarna till att bli deras son.

Dock kommer det aldrig att bli så för Ren, Ichy and Brom. Ingen vill ha ett barn utan en hand, eller tvillingar som för otur med sig. Ren, Ichy och Brom de får leva sitt liv där, samlar stenar, ber böner och gör bus som leder till prygling. Samt vänta på deras 18årsdag då de skickas till armén.

Men en dag så kommer en mystisk främling och alla barn får som vanligt ställa upp sig vid den heliga statyn. Mannen går fram och tillbaka och känner o klämmer på pojkarna. Han verkar leta efter något speciellt. Plötsligt ställer han sig framför Ren, kollar på honom och lyfter upp honom i ett glädjetjut!
Mannen heter Benjamin Nab och hävdar att han är Rens bror och att han har letat efter honom överallt. Munkarna ger Ren rätt snabbt till Benjamin Nab, det är ju ingen som kommer sakna Ren och munkarna tycker att det är bättre att ge honom till Nab istället för armén.

Ren hade drömt om dagen då han skulle slippa ifrån klostret, han hade drömt om tillagade middagar och en mor som nattar honom. Tyvärr blir det inte riktigt så i verkligheten, Benjamin är inget annat än en tjuv. Istället för hemlagade middagar dras han in i en härva av gravplundring, lurendrejeri och gangsters.

Junot Diaz har på boken omslag kommenterat:

Vacker, oförglömlig och helt lysande! Tinti är en äventyrerska som blottlägger sina romanfigurers hjärtan med en precision och oräddhet som ruskar om dig

Precis så som Junot Diaz skriver, så är det. Boken är helt fantastiskt, man tror att boken ska vara grym och fruktansvärd och man får nästan en liten klump i magen. Men boken är fantastisk även fast den innehåller hemska saker så finns kärleken och empatin där. Författaren låter kärleken ligga djupt begraven emellanåt men den finns där och det är det som gör boken fantastiskt.
Den gode tjuven kommer helt klart läggas till bland mina favoritböcker.

Jag måste erkänna att jag närmade mig Maus med viss skepsis. Är man som jag uppvuxen med förstahandsskildringar av Förintelsen har dramatiseringar en tendens att distansera en. Art Spiegelmans klassiska serieroman är å andra sidan ingen Hollywood-film; vi slipper skådespelare och statister som gör det artificiella i rekonstruktionen plågsamt uppenbar.

I efterordet skriver Astrid Trotzig att Maus utgör ”en av de tre viktigaste böckerna som kom att prägla [hennes] förståelse för Förintelsen”, en åsikt som tycks utgöra ett slags kritikernas konsensus. För mig blir påståendet motsägelsefullt, eftersom det centrala i boken är författarens egen svårighet att förstå sin fars erfarenhet. Maus är alltså ingen förstahandsskildring i egentlig bemärkelse, utan en andra generationens överlevares försök att förstå den trasiga familj han fötts i – ett slags självreflexiv dokumentär i stiliserat serieformat. För mig blir det känslomässigt påtagliga därmed inte de numera världsberömda bilderna av ett Auschwitz fullt av möss, utan en sons skildring av sin åldrande far och den skadade relationen de två emellan.

Spiegelmans största styrka som ’dokumentärtecknare’ är hans totala vägran att romantisera Överlevaren. Författaren uttrycker någonstans i boken sin oro över att han ska underblåsa den rasistiska nidbilden av juden, men vad han i slutändan gör genom att så ingående och avklätt porträttera fadern som den fullkomligt självcentrerade skitstövel han tycks vara, är att sätta spiken i kistan för den dessvärre flitigt förekommande villfarelsen att Förintelsens fruktansvärda trauma skulle förvandla dess offer till helgon.

I krigets kölvatten uppstår en antisemitisk retorik som går ut på att ”judarna borde ha lärt sig av sina erfarenheter”, en retorik som i sin farligaste form återigen pekar ut ett folk som vore det olikt alla andra och fråntar det dess rätt att försvara sig. Vad Spiegelman lär oss genom att låta oss få en så närgången inblick i de personliga – och personlighetsmässiga – konsekvenserna av Förintelsen, är det fullkomligt befängda i påståendet att en individ som en gång blivit fråntagen allt människovärde mirakulöst skulle återuppstå som en bättre människa. Det finns något närmast kväljande i föreställningen att Förintelsen skulle ha haft en helande effekt. Snarare är det tvärt om: nazisterna stympade ett antal kulturer vars medlemmar i flera generationer framöver kommer lida av svåra fantomsmärtor.