bokbloggen.com

Helt plötsligt slutar människor att dö i ett helt land. Från den ena dagen till den andra. Först blir människorna förstås överlyckliga, men glädjen blir kortvarig. Människorna blir nämligen inte friskare. De blir lika allvarligt skadade i olyckor som tidigare och drabbas av samma svåra sjukdomar. Den enda skillnaden är att de aldrig drar sitt sista andetag. De tar alltid ett till och sedan ytterligare ett. Gamla, sjuka och skadade blir liggande på en evig dödsbädd utan att vare sig bli friskare eller avlida. Något som snart får konsekvenser.

Det är inte helt enkelt att läsa Saramago. Det kräver lite lugn och ro. Texten är väldigt kompakt med stycken som gärna blir både två och tre sidor långa. Att skilja repliker åt med hjälp av citattecken eller talstreck, är inte heller Saramagos melodi. Vem som säger vad, får man själv lista ut. Men om man bortser från detta föga insmickrande sätt att förmedla texten är boken stundtals riktigt rolig. Fundera några sekunder på vad som egentligen skulle hända i ett samhälle där ingen dör. Myndigheternas problem med ilskna begravningsentreprenörer, sjukvårdskaos och pensionsutbetalningar ger en ganska tydlig bild av hur illa rustade vi är för det oförutsedda. Och vilka som snabbt lär sig att dra nytta utav kaoset.

I grannlandet fortsätter människorna nämligen att dö precis som vanligt. Det tar inte lång tid innan folk i gränstrakterna upptäcker att de gamla dödsjuka släktingar som man lyckas föra över gränsen omedelbart mister livet. Det är förvisso praktiskt, men väcker moraliska frågor. Är det mord? Snart står det beväpnade vakter posterade längs gränserna i väntan på att ett beslut i frågan. Men vakter kan mutas och snart tvingas myndigheterna mer eller mindre motvilligt samarbeta med den organiserade brottsligheten för att få något slags grepp om situationen. Men det är inte bara myndigheterna som får problem. Kyrkans maktposition visar sig plötsligt vara mycket tveksam. Vad ska man egentligen hota ett folk med när de faktiskt aldrig dör?

… religionerna, allesammans, hur vi än vrider och vänder på dem, har inget annat existensberättigande än döden, de behöver den precis som munnen behöver bröd. Religionernas delegater gjorde sig inte besväret att invända. Tvärtom, en av dem, en ansedd medlem av den katolska sektorn sade, Ni har rätt, herr filosof, det är just därför vi existerar, för att människorna ska leva hela livet med fruktan hängande om halsen och när timmen är slagen välkomna döden som en befrielse, Paradiset, Paradis eller helvete eller platt intet, vad som händer efter döden angår oss mycket mindre än vad man i allmänhet tror, religionen, herr filosof, är ett jordiskt spörsmål, den har ingenting med himlen att göra,…

Till slut börjar döden faktiskt arbeta igen. Men nu har hon, för döden är en kvinna, fått en ny idé. För att människorna ska kunna förbereda sig inför döden skickar hon ett brev sju dagar före dödsdagen, så att personen ska ha tid att ordna upp sina papper, ta farväl av nära och kära och ställa saker och ting tillrätta. Det blir inte riktigt den succé hon tänkt sig. När döden blir en person och till slut antar en mänsklig gestalt tappar boken greppet om mig. Men då är den å andra sidan ganska snart slut, så jag läser ut den i alla fall. Jag skulle inte rekommendera någon att starta sin läsning av Saramago med den här boken, men den som redan uppskattar honom kommer säkert att ha roligt även med Dödens nycker.

Februari. Mörker, snöslask och en evighet till vår. Vad kan då passa bättre än att fly till Provence i fantasin? Den här boken har varit mitt frukostsällskap den senaste veckan och om jag har kommit för sent till jobbet är det absolut Belfrages fel. Det har verkligen varit ytterst motvilligt som jag har slitit mig från trakterna kring Apt för att gå ut och ställa mig i snön vid en blåsig hållplats.

Därmed inte sagt att det är en fantastisk bok. Det är det nämligen inte. Det är en trivsam ganska lågmäld skildring av hur Belfrage och hans hustru köper ett hus i Luberon, strax utanför Apt. Han berättar om landskapet, marknaderna, trädgårdarna och de ganska dåliga vinerna i området. Inget märkvärdigt alls. Men ändå märkligt behaglig läsning. Visst finns här skildringar av den franska byråkratin och totalt odugliga franska hantverkare, men ingen upprördhet eller irritation. Mer ett lakoniskt konstaterande att; så här är det visst.

På något sätt personifierar ortens trädgårdsmästare den provencalska själen. Tidsschemat är synnerligen elastiskt och finns det ingen röd ros så planterar vi en gul eller vit istället. Vi hoppas innerligt att det ska gå bra med nummer fyra som just har börjat jobba åt oss.

Boken är föredömligt kort och rikligt illustrerad med författarens egna bilder. Drygt hundra sidor är alldeles lagom mycket Provence för mig. Hade jag läst mer hade jag antagligen känt mig tvingad att emigrera. Ett torrt och varmt landskap med vinstockar och blommande lavendel kan te sig gaska oemotståndligt i februari. Trots sjusovarna. Som, vilket jag lärt mig nu, även heter loir och är nattaktiva gnagare i samma storlek som råttor, men betydligt sötare. Fast det där sista är bara min personliga åsikt. I Frankrike använder man råttgift för att bli av med den.

Det händer här är Henrik Bromanders debut inom skönlitteratur. Vi får ta del av fyra berättelser om fyra ungdomar på fyra platser i fyra till synes helt olika liv. De har dock alla en sak gemensamt och det är den ensamhet som ungdomar kan uppleva på grund av utanförskap av något slag.

Första delen handlar om Jennie, en tonårstjej som desperat söker efter sig själv och sin skrivarglädje. Hon förälskar sig i ”fel” kille och tror att sex är det medel som får alla att tycka om henne. Vändningen i Jennies liv kommer när hennes pappa anmäler henne på ett popkollo i Hultsfred som arrangeras av Marit Bergman för unga tjejer som sysslar med musik.
Den här delen tycker jag inte om alls. Jag höll på att lägga ned boken innan jag knappt börjat. Bromander byter alla ”och” mot ett ”&” för att få ett mer ”tonårsflyt” i berättelsen och det funkar inte alls. Det känns som om man läser både på in- och utandning och det blir bara hackigt. Jag känner att jag då och då får börja om för att få en känsla av hur meningarna hänger ihop.

I andra delen får vi träffa Thomas, en utstött och mobbad kille som på något sätt förlikat sig med tanken om att livet ska vara just så här pissigt. Det går inte en dag utan att han blir trakasserad, inte bara av klasskamraterna utan även av lärarna. Han har för länge sedan tappat tron på att få vara en del av barnens värld. När Thomas följer med sina, givetvis pinsamma, föräldrar till Lanzarote träffar han den kriminella Petri som visar honom en helt annan värld. Thomas får vara med om inbrott, sex med en prostituerad och knivhot.
Även här har Bromander inkluderat sex och den här gången på vägen mot Thomas förbättrade självkänsla.

Del tre handlar om Amanda från överklassen i Örgryte, Göteborg. Hon är kreatör och konstnär till sin mammas stora förtret som i sin överklass inte alls tycker att det passar sig. Hennes mamma gör en stor grej av att Amanda är minst värd av sina tre döttrar och behandlar henne därefter.
Amanda får efter många konfrontationer med sin mamma flytta till New York där hennes pappa bor på veckorna.
Den här delen tycker jag inte handlar om någonting. Det finns givetvis en sensmoral även här men den här gången har jag svårare att känna sympati trots att Amandas mamma egentligen aldrig borde fött henne. Berättelsen sätter inte direkt några avtryck och det är denna jag har svårast att komma ihåg.
…och ja, sex är med även denna gång.

I sista delen möter vi Robert. En kille som tröttnat på vardagen hemma i Karlskrona och åker till Thailand för att träna thaiboxning. Han träffar Lai, en prostituerad kvinna – f.d.man – som han inleder ett förhållande med.
Här håller inte Bromander igen på någonting och vi får följa blodiga matcher och ingående sexscener utan några som helst hämningar. Språket är rått och direkt.
Slutet är väldigt överraskande och dyker upp lika direkt som resten av berättelsen.

Vi får bara ana att vissa händelser i dessa böcker för något gott med sig då alla berättelser avslutas abrupt och lämnar läsaren med sina egna reflektioner. I vissa fall skulle jag önska att jag fick läsa lite mer för allt blir lite ytligt när man inte lär känna huvudpersonerna mer. Som att läsa fyra noveller vilket kanske är Bromanders syfte.
Men han skriver bra och språket ändrar sig efter den typ av person vi får följa. Ibland verkar det dock som om Bromanders sexfantasier tar överhand och det blir lite väl beskrivande, även om man läser det med en skräckblandad förtjusning…
För att fånga ytterligare några läsare hade jag inte valt att lägga berättelsen om Jennie först då den är mest riktad och svårast att läsa.
Som sagt skulle jag önska att det fanns mer att läsa om t.ex. Thomas så kanske det är början till en ny bok?

Länskriminalchef, justitieminister, brottsmåladvokat, generaldirektör…

Det är inte direkt förvånande att Bodström skriver en bok som radar upp den ena titeln efter den andra från den politiska arenan och det svenska rättssamhället. Det är ju hans expertområde. Jag hade inga förväntningar på boken när jag började läsa men ganska snart började historien att fånga mitt intresse. Kanske beror det just på att det är Bodström som skrivit?

I korta drag handlar boken om att Miros kusin Vlado blir knivhuggen och mördad på Österåkeranstalten. Miro är säker på att han står på tur och ber sin advokat om hjälp att få ut honom från fängelset.
Samtidigt är länskriminalchef Christian Pedersen fast besluten att sätta dit Vlados mördare, med eller utan lagliga medel. När han lyckas med konstverket att hitta två misstänkta är det deras advokat Mattias Berglund som i sitt arbete kommer över polisernas högst tvivelaktiga metoder. Dessa metoder ligger till grund för justitieminister Gerd Lundins fortsatta framtid i regeringen.
Gerd är en osympatisk och okunnig person som inte hade klarat sig en minut utan sin pressekreterare Petra.
Som läsare känner man inte någon som helst sympati för henne trots hennes ibland något oturliga politiska framfart. Man kan heller inte låta bli att undra vilka personer Bodström såg framför sig när han skapade dessa karaktärer. Han tar sig i alla fall friheten att nämna sig själv från sin tid som justitieminister.

”Det kan vi kanske utnyttja”, sa Petra stillsamt.
”Vad menar du?” frågade Gerd.
Hon ställde ner flaskan på bordet med en duns.
”Det är du eller han. Finns inget värre än att vara på fel plats när saker händer.”
Gerd såg lite lättad ut för första gången på länge.
”Tänk på Bodström och Göteborgskravallerna”, fortsatte Petra.
”Sämsta presskonferensen genom tiderna just för att han var på fel plats och hade noll koll.”

Boken innehåller allt som en svensk politisk thriller ”ska”; mord, intriger, otrohet och Bodström har även adderat ett av sina egna stora intressen i periferin – fotboll.
Oavsett åsikter om Bodström och hans politik så tycker jag att han har lyckats få ihop en helt okej bok. Trots att historien är lite tunn och slutet lite väl forcerat så funkar det. Jag hade inga problem att plocka upp boken för att läsa ännu några kapitel om Rosenbad och dess skådespel. Någon gång i framtiden kommer jag även att krypa upp i soffan med Bodströms andra bok, Idealisten.

Ren är 12 år gammal och han saknar sin vänstra hand. Under hela sitt liv har han undrat vilka hans föräldrar är, var de godhjärtade? Döda? Varför lämnade dem bort honom till Sankt Antoniusklostret?

För det är på klostret han är uppväxt, och han har varit där så länge han kan minnas. På klostret lekar han med sina bästa vänner, Ichy och Brom. De är tvillingar, och tvillingar sägs ge otur. Men Ren tycker att det kan kvitta han är ju redan otursförföljd.

Då och då händer det att någon bonde eller en familj som inte kan få barn kommer till klostret och väljer ut någon av pojkarna till att bli deras son.

Dock kommer det aldrig att bli så för Ren, Ichy and Brom. Ingen vill ha ett barn utan en hand, eller tvillingar som för otur med sig. Ren, Ichy och Brom de får leva sitt liv där, samlar stenar, ber böner och gör bus som leder till prygling. Samt vänta på deras 18årsdag då de skickas till armén.

Men en dag så kommer en mystisk främling och alla barn får som vanligt ställa upp sig vid den heliga statyn. Mannen går fram och tillbaka och känner o klämmer på pojkarna. Han verkar leta efter något speciellt. Plötsligt ställer han sig framför Ren, kollar på honom och lyfter upp honom i ett glädjetjut!
Mannen heter Benjamin Nab och hävdar att han är Rens bror och att han har letat efter honom överallt. Munkarna ger Ren rätt snabbt till Benjamin Nab, det är ju ingen som kommer sakna Ren och munkarna tycker att det är bättre att ge honom till Nab istället för armén.

Ren hade drömt om dagen då han skulle slippa ifrån klostret, han hade drömt om tillagade middagar och en mor som nattar honom. Tyvärr blir det inte riktigt så i verkligheten, Benjamin är inget annat än en tjuv. Istället för hemlagade middagar dras han in i en härva av gravplundring, lurendrejeri och gangsters.

Junot Diaz har på boken omslag kommenterat:

Vacker, oförglömlig och helt lysande! Tinti är en äventyrerska som blottlägger sina romanfigurers hjärtan med en precision och oräddhet som ruskar om dig

Precis så som Junot Diaz skriver, så är det. Boken är helt fantastiskt, man tror att boken ska vara grym och fruktansvärd och man får nästan en liten klump i magen. Men boken är fantastisk även fast den innehåller hemska saker så finns kärleken och empatin där. Författaren låter kärleken ligga djupt begraven emellanåt men den finns där och det är det som gör boken fantastiskt.
Den gode tjuven kommer helt klart läggas till bland mina favoritböcker.

Jag måste erkänna att jag närmade mig Maus med viss skepsis. Är man som jag uppvuxen med förstahandsskildringar av Förintelsen har dramatiseringar en tendens att distansera en. Art Spiegelmans klassiska serieroman är å andra sidan ingen Hollywood-film; vi slipper skådespelare och statister som gör det artificiella i rekonstruktionen plågsamt uppenbar.

I efterordet skriver Astrid Trotzig att Maus utgör ”en av de tre viktigaste böckerna som kom att prägla [hennes] förståelse för Förintelsen”, en åsikt som tycks utgöra ett slags kritikernas konsensus. För mig blir påståendet motsägelsefullt, eftersom det centrala i boken är författarens egen svårighet att förstå sin fars erfarenhet. Maus är alltså ingen förstahandsskildring i egentlig bemärkelse, utan en andra generationens överlevares försök att förstå den trasiga familj han fötts i – ett slags självreflexiv dokumentär i stiliserat serieformat. För mig blir det känslomässigt påtagliga därmed inte de numera världsberömda bilderna av ett Auschwitz fullt av möss, utan en sons skildring av sin åldrande far och den skadade relationen de två emellan.

Spiegelmans största styrka som ’dokumentärtecknare’ är hans totala vägran att romantisera Överlevaren. Författaren uttrycker någonstans i boken sin oro över att han ska underblåsa den rasistiska nidbilden av juden, men vad han i slutändan gör genom att så ingående och avklätt porträttera fadern som den fullkomligt självcentrerade skitstövel han tycks vara, är att sätta spiken i kistan för den dessvärre flitigt förekommande villfarelsen att Förintelsens fruktansvärda trauma skulle förvandla dess offer till helgon.

I krigets kölvatten uppstår en antisemitisk retorik som går ut på att ”judarna borde ha lärt sig av sina erfarenheter”, en retorik som i sin farligaste form återigen pekar ut ett folk som vore det olikt alla andra och fråntar det dess rätt att försvara sig. Vad Spiegelman lär oss genom att låta oss få en så närgången inblick i de personliga – och personlighetsmässiga – konsekvenserna av Förintelsen, är det fullkomligt befängda i påståendet att en individ som en gång blivit fråntagen allt människovärde mirakulöst skulle återuppstå som en bättre människa. Det finns något närmast kväljande i föreställningen att Förintelsen skulle ha haft en helande effekt. Snarare är det tvärt om: nazisterna stympade ett antal kulturer vars medlemmar i flera generationer framöver kommer lida av svåra fantomsmärtor.

Två månader efter Bokförlaget Atlas återutgåva av ”Kärlek, Vänskap, Hat”, kommer nu ännu en bok av Alice Munro. Vilket får en att undra varför de har så bråttom. Inte många böcker av en och samma författare släpps med så kort mellanrum. I vår väntar ännu en bok på att bli utgiven. Min teori? Efter att hon tilldelats Man Booker International Prize i våras kände Atlas kanske att nobelpriset inte var helt avlägset. Mitt exemplar landade faktiskt i brevlådan samma dag som Hertha Müllers namn tillkännagavs. Men jag har också en annan teori: De här texterna är alldeles för bra för att ha liggande. De måste ges ut.

Också denna gång handlar det om noveller som tidigare varit utgivna på svenska, från tiden före ”Kärlek, Vänskap, Hat”. Från vardera samling, ”Jupiters månar”, ”Kärlekens vägar” och ”Äpplen eller apelsiner”, har förlaget valt ut fyra noveller.

Munro själv har sagt att hon vill att hennes noveller ska vara som hus. Det är en beskrivning lika svårgreppbar som hennes texter. Till en början kan den tyckas logisk. Vi vet alla vad ett hus är. Vi vet alla vad en novell är. Men så börjar man fundera, och inser att det finns ganska många olika sätt att bygga ett hus på. Och dessa noveller är inga vanliga villor. De kanske ser ut som det till en början, hennes historier är ofta bedrägligt vardagliga, men på insidan har de lika många vindlingar som ett sagoslott ritat av en besatt arkitekt. Som detta stycke ur novellen ”Jupiters månar”, där jaget återberättar faderns anekdot om hur han rymde hemifrån som barn:

Någonstans längs rälsen hittade han en kvitten. Kvittenträd är ovanliga i vår del av landet; jag har faktiskt aldrig sett något. Inte ens det som min far hittade, trots att han en gång tog oss med på en utfärd för att leta efter det. Han trodde att han visste vilken korsväg det växte intill, men vi kunde inte hitta det.

Den enklaste historia, som inte hade behövt betyda något annat än att de inte hittade trädet. Men samtidigt finns här många starka underströmmar, som är svåra att härleda. Kanske är det ordet ”faktiskt” i andra meningen som skapar den där sugande känslan. Hade fadern ljugit? Hade han aldrig rymt? Eller hade kan kanske bara lagt till historien om kvittenträdet för att förbättra sin historia? Det får vi aldrig veta. Anekdoten läggs till den stora väven som resten av novellen utgör.

Men det kanske mest intressanta med Munros noveller är inte själva den vindlande strukturen, utan att människorna i dem också är uppbyggda på samma sätt. De är lika svårgreppbara, lika vardagliga och lika mystiska. De tycks driva på öppet hav i en båt byggd av det material de har med sig; sin historia, sina handlingar, misslyckanden och framgångar. De är ofta självreflekterande, tycker sig veta allt om sig själva och om andra, vart de är på väg, men stöter ändå gång på gång på det som Munro tycks så fascinerad av: det motsägelsefulla, det komplexa. Hon skriver människor, inte karaktärer. Personerna är inte där för att driva en handling från start till mål. De råkar bara vara där. Mitt i sina egna handlingar.

Ofta när Alice Munros namn har nämnts genom åren, har hon förknippats med det faktum att hon skriver om kvinnor. Vilket är sant. Än mer än i ”Kärlek, Vänskap, Hat” står kvinnorna här i fokus. Hon fångar med precision in hur det kan vara att leva i ett tudelat samhälle, där männen står för brödfödan och kvinnorna för maten. Men utan att någon gång bli övertydlig. Det samhälle som hennes karaktärer lever i är ett samhälle som byggts upp av andra, men som upprätthålls av dem själva. Och hennes karaktärer är lika mycket fast i, som de misstror det.

Återigen det motsägelsefulla alltså. Det komplexa. När man skriver om Alice Munro landar man alltid där. Som läsare kan man aldrig riktigt säkert veta. Och kanske är det anledningen till att jag inte vill släppa taget om boken. Den har samma effekt på mig som Rainer Hartlebs dokumentärfilmer om Jordbro. Efteråt har jag en känsla av att allt är möjligt. Också han har en förmåga att hela tiden vrida fokus bort från det svart-vita, mot gråskalorna. Där vi verkligen är som människor.

För att återkomma till mitt resonemang om kvinnoförfattaren Munro: anledningen till att hon benämns som det, är för att hon gör det som alla borde göra. Ingjuter liv i kvinnor, som så ofta i romaner genom historien fått spela statistroller. Men med det begreppet missar man att hon gjuter lika mycket liv i männen, vilka visserligen har fått spela huvudrollen, men inom en alltför begränsad ram. Här får också de chansen att vara något annat än karaktärer, pappdockor, med vissa förutbestämda egenskaper fästade vid sig.

Och slutligen, det faktum att boken är ett hopplock av tre andra gör ingen större skada. Möjligtvis då att det har skett på bekostnad av de övriga novellerna. För efter läsningen av ”Nära Hem” önskar jag bara att jag hade mer. Trots att Atlas gett ut två böcker med två månaders marginal räcker det inte. Jag vill ha dem alla.

Bokhora är en av de sidor som ligger i mina Favoriter i webläsaren. Som bokbloggare blir det ju lite märkligt att försöka recensera denna bok, det blir lite som att recensera sig själv. Bokhororna är Helena, Jessica, Johanna K, Johanna L och Johanna Ö som har slagit igenom inom ett område som ganska många fuskar i. Att skriva om sina läsupplevelser och recensera böcker finns det många som gör, men dessa fem har lyckats nå ut på ett annat sätt och belönats med bloggpriser och fått möjligheten att ge ut ett Album som går i samma stil som sidan.

Vad är det dessa fem hängivna bokläsare gör som skiljer sig från andra bokbloggare? Namnet på sidan är naturligtvis smart och drar till sig intresse. Men det räcker ju knappast för att behålla läsare. De fem spänner över en ganska stor del av litteraturen vilket gör att det aldrig bli enformigt att ta del av deras inlägg. Dessutom är de alla bra skribenter som låter sina texter bli personliga och deras engagemang för böcker och läsning är otvetydigt. 100% läsglädje utlovas och det beskriver både bokhorornas läslust liksom den behållning man får av besöken på hemsidan.

Det finns flera kritiker som har ojat sig över att detta Album inte direkt handlar om innehållet i de böcker som läses utan om själv läsningen i sig. Det blir lite god dag yxskaft över det påståendet, eftersom själva tanken med texterna handlar om att diskutera engagemanget runt omkring läsandet. Intervjuer, författarmöten, listor och annat fyller en annan funktion än själva berättelsen i sig. Den som har tagit del av inläggen på hemsidan kan knappast ta miste på att det ändå är böckerna som står i centrum, men läsandet skapar också aktiviteter och funderingar i anslutning till detta som jag tror att många hängivna läsare känner igen.

Min personliga favorit i församlingen är Helena utifrån hennes val av litteratur och hennes sätt att beskriva denna. Jag skruvade lätt på mig när jag läste hennes möte med favoritförfattaren Stephen King. Jag insåg att hade jag själv upplevt detta möte så hade det nog slutat ungefär på samma sätt med ett präktigt antiklimax. Vissa drömmar är bäst när de inte uppfylls.

I vanliga fall består biografiförfattarens bekymmer av att nå ända in i verklighetens kärna, att upptäcka och avtäcka en människas levnadsöde så sanningsenligt som möjligt. Men Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman är ingen vanlig biografi och författarens problematik en helt annan. Det är inte verkligheten som håller sig utom räckhåll för Solstad utan självaste fiktionen.

Den 99 fotnoter långa boken vars summa utgör å ena sidan en saklig och tämligen linjär redogörelse för den fiktive ambassadören Armands liv, å andra sidan författarens kommentarer till sin egen redogörelse, är vad man skulle kunna kalla ett modernistiskt formexperiment. Bokens premiss – något som framgår redan av titeln – är att det Solstad nedtecknar inte är den egentliga berättelsen om Armand utan enbart fotnoterna till den. Den egentliga berättelsen, ”texten där uppe”, är oskriven, existerar bara på något abstrakt idéplan och är av någon anledning otillgänglig för författaren själv.

För att premissen ska fungera krävs mer än att man engageras av Armands öde, man måste finna det berikande att ta del av författarens förmodade kamp med sin egen text och sitt författarskap. Jag skriver förmodade, för som med de flesta så kallade formexperiment är även detta betydligt mindre anarkistiskt än det utger sig för att vara. Bakom fotnoterna och deras organisation måste finnas noggrann eftertanke och bearbetning. Solstad är ingen amatör, han har publicerat mängder med böcker sedan sent 60-tal och hur intressanta fotnoterna om Armand än blir kan jag inte komma ifrån känslan av konstlad förvirring i resterande delar.

”Jag skriver på övertid. Mitt författarskap avslutades med T. Singer, skriven och utgiven 1999.” Romanen om Armand är ingen roman. Dess författare ingen författare. Reducerat till två enkla påståenden är det möjligt att jag berövar Solstad hans poäng, men jag kan inte komma ifrån känslan av att en berättelse med potential kvävs av en formalistisk gimmick. Vilket behov tillfredsställer Solstad genom att så villigt blotta sin ’otillräcklighet’?

Hur får jag hunden att…?
- gå fint i kopplet
- klara av hundmöten
- komma på inkallning
- bli rumsren
- hälsa fint
- klara av att vara ensam

Detta är några av de saker som tas upp i denna bok. Enligt Memea Mohlin så är det dessa frågeställningar som hon oftast får på sina kurser. Det är sällan hon får frågor på hur man lär hunden tricks utan det största problemet som hundägare har är just vardagslydnaden.

I denna bok så går hon igenom lite hur hundar tänker och varför problem kan uppstå. Hon går igenom även hur vi beter oss gentemot hunden, är vi auktoritära eller mesiga? Låter vi hunden bete sig hur som helst eller säger vi ifrån? Hur påverkar vårt beteende hunden?

När ovanstående saker har gåtts igenom så börjar hon gå igenom hur man kan lösa de problem man har med hunden. Dock tycker jag faktiskt inte att hon ger konkreta råd och träningstips, och inte heller några steg för steg metoder heller. Utan hon hoppar väldigt mycket fram och tillbaka i sina tips, så det mesta blir något av en röra. Röran är kanske inte jobbig egentligen, men jag tycker den är något irriterande eftersom jag föredrar när man förklarar saker steg för steg.

Något som jag tycker är väldigt bra med boken är att i slutet så har hon skrivit ihop en stegringsplan. (stegringsplanen är som ett schema, som man kan följa “vecka för vecka”) Så lite utav det jag saknade under tiden jag läste boken dök upp i slutet.

Min allmänna åsikt av boken är ändå att den är bra, och att den passar under alla stadier av hundens liv.