bokbloggen.com

En riktig roman. Så var det någon recensent som beskrev den här boken. Det är en bra beskrivning. Det här är en riktig roman. Det verkar inte som om det skrivs så många sådana just nu. Åtminstone inte på svenska. Det fragmentariska och språkligt experimentella verkar vara vanligare än den klassiska berättarformen. Inget fel med det, men när jag läser den norska romanen Lejonkvinnan så inser jag att jag faktiskt har saknat den här typen av berättelse utan att ens veta om det.

I ett litet samhälle i Norge väntar en kvinna sitt första barn. På väg hem från en övning med traktens kör faller hon omkull på isen. Hon känner sig inte skadad, men hon har svårt att komma upp på fötterna igen. En granne råkar komma förbi och hjälper henne. När de börjar gå hemåt förstår hon att det inte bara är fallet som gör att ryggen smärtar – vattnet har gått och hon har fått värkar. Grannen hjälper henne hem till mannen, stationsmästaren Gustav Arctander och doktorn tillkallas. Men någonting går fel. Kvinnan dör samtidigt som hon föder barnet. Ett barn som inte liknar någonting läkaren sett tidigare. En flicka helt täckt av hår.

”Herregud”, sade stationsmästaren igen. Han kastade åter en blick på barnet.
”Ni ska se att om några dagar…”, började fru Birgersson.
”Ta bort det”, sade stationsmästaren högt. ”Jag vill inte se det. Det är ju inget barn. Det är ju en – lo, för satan. Ta bort det.”

Bortsett från hårväxten är det inget fel på den lilla flickan. Eva, som flickan döps till, utvecklas helt normalt under sin barnflickas omsorger och stationsmästaren vänjer sig så småningom vid sin dotter. Han är ingen ond människa, men i sina omsorger gör han allt för att hålla Eva avskild från världen. Något som hon så småningom opponerar sig emot. För Eva visar sig vara en intelligent och nyfiken flicka som vill se mer av världen än sitt rum. Hon får en första vän i telegrafisten Gnisten, men när hon så småningom övertalar sin far om att hon ska få gå i skolan upptäcker hon snart att det är betydligt svårare att skaffa vänner där.

Trots stationsmästarens ansträngningar att hålla sin dotter dold från världen är det många som intresserar sig för henne. Både vetenskapsmän och direktörer för kringresande varietésällskap söker upp fadern och vill träffa Eva. Och det är kanske inte helt självklart vilka som kommer med det bästa erbjudandet.

Jag tyckte mycket om den här boken, på flera plan. Jag kan inte låta bli att känna med Eva som så envist försöker ta plats i världen utanför trots de smärtor det medför. Men framför allt tycker jag om berättelsen som gång på gång överraskar genom att ta andra vägar än de jag har föreställt mig. Det här är faktiskt, precis som någon uttryckte det, en riktig roman. Och dessutom en riktigt bra sådan.

Sex väninnor träffas varje år för några dagars vistelse på en ö i skärgården. Alla har de arbetat som journalister på Expressen för länge sedan och vänskapen har hållit trots att det var många år sedan. Där väcktes intresset för jämställdhetsfrågor när de upptäckte att tidningen styrdes helt och hållet av de manliga chefernas intressen. De blev tidningens tjejmaffia som i sin undergroundpublikation PM Underifrån skrev om saker som ledningen gärna höll tyst om. Som att cheferna for som skottspolar till varmare länder medan kvinnliga reportrar fick reportagereseförbud av påstådda sparsamhetsskäl eller hur cheferna fick sprit hämtad av företagets vaktmästare. Något som så småningom började sätta redaktionen i gungning.

Nu är de i övre medelåldern och har för länge sedan lämnat tidningen. Men fortfarande träffas de varje år på Calypsos ö där de äter gott, badar, bastar, fiskar och pratar. Om stort och smått. Om det livsviktiga och om det helt oviktiga. Som vänner gör.

Himmelsk plommonpastell, honungsgloss, solig sherry, rosengeranium och mauve – vi radar upp Calypsos antika smink på bryggan, vänder och vrider på burkarna och gottar oss åt etiketterna.

Eftersom ingen står ut med tanken på lunch har Calypso bestämt att vi ska ha en utvärtes, återupplivande spa-eftermiddag. Vi ser faktiskt ämliga ut och behöver skrubba bort glåmighet och bakfylla.

Det här är en trivsam bok. När jag väl har vant mig vid personernas fåniga namn, så trivs jag bra tillsammans med Kanelblomman, Prästduvan, Calypso, Sminkdosan, M och Ravenna. För det här är inte bara en bok om vänskap och jämlikhet, det är också en alldeles ljuvlig sommarskildring. Jag vill vara med på den där ön och gå barfota i gräset, äta frukost under en enorm oxel och dricka calvados till elvakaffet på bryggan.

Allt är förstås inte idyll. Det finns bett i replikerna och skärpa i argumenten som handlar om samhället och gubbiga arbetsplatser, men för mig personligen är det smaken av sommar som stannar i minnet.

Det här är en bagatell. Men, vilken charmig sådan! Det är superbrittiskt och totalt avväpnande. Vilken läsare kan motstå en bok som handlar om hur den engelska drottningen upptäcker litteraturen? Inte jag i varje fall.

Allt börjar med att drottningens odrägliga hundar skäller hysteriskt på en av slottets bakgårdar. Drottningen går dit och upptäcker att uppståndelsen beror på att där står en bokbuss. Hon tittar in och ber om ursäkt för oväsendet och skrämmer nästan vettet ur den enda låntagaren. Den rödhårige unge mannen Norman som jobbar i köket. Väl där känner hon sig nästan tvungen att låna en bok för att vara artig.

Den första boken hon lånar tråkar ut henne, men när hon går för att lämna tillbaka den lockas hon ändå att låna en till efter lite diskussion med Norman. Den boken visar sig vara betydligt roligare och när hon faktiskt känner sig lite snuvig dagen efter beslutar hon sig för att stanna i sängen och läsa eftersom hon ändå inte har några viktigare plikter. Mer behövs inte för att hon ska vara fast. Snart flyttas Norman från köket och förvandlas till kammarherre med en enda egentlig uppgift; att förse drottningen med böcker.

Det här ses inte med blida ögon. Allra mest irriterad blir hovsekreteraren Sir Kevin från Nya Zeeland. Drottningen som alltid har varit så plikttrogen har förvandlats till en besvärlig människa. Snart intrigeras det för fullt på slottet. Något som drottningen har svårt att förstå från sin upphöjda position. Det här med sociala skillnader är inte hennes starkaste sida, varken i verkligheten eller i litteraturen.

Själva essensen av Jane Austen är de subtila sociala skillnaderna, skillnader som drottningen på grund av sin unika ställning hade svårt att begripa. Till och med mellan monarken och hennes allra mest förnäma undersåte var klyftan så enorm att skillnaderna där bortom lätt gled ihop.

Ingen verkar uppskatta att drottningen har börjat läsa böcker. Politikerna är förvirrade och pr-folket sliter sitt hår. Till och med hundarna fattar omedelbar avsky mot drottningens böcker och tar varje tillfälle i akt att slita sönder dem eller gräva ned dem i trädgården. Men drottningen låter sig inte hindras av sådana småsaker. Hon har helt egna planer.

Det tar inte mycket mer än en timme att läsa den här lilla boken. Men det är onekligen en trevlig timme.

Jag är den första att erkänna att jag är misstänksam mot religion i alla former. Människor som anser sig ha patent på den enda sanningen ter sig i lika delar löjeväckande och skräckinjagande i mina ögon. Därför kastar jag mig självklart över den här boken, ivrig att få mina tankar bekräftade. För visst är väl Jehovas vittnen en sekt som stänger in människor och tvingar dem till konformism genom att hindra dem från att tänka själva.

Eftersom boken är skriven av ett tidigare vittne så väntar jag mig en svidande uppgörelse med organisationen. Men istället får jag en del av mina egna funderingar tillbaka i ansiktet. Som när huvudpersonen Jens pappa berättar om sin väg till Jehovas vittnen.

Pappa berättade för mig att innan han blev ett Jehovas vittne hade hans föräldrar sagt att det fanns lika många sätt att se på livet som det fanns människor. Det viktigaste i livet var att hitta sin sanning och följa den, för det var då man blev lycklig.

”Och när jag gjorde det blev de arga på mig”, sa pappa och fortsatte: ”Så är det med världsliga påfund. Idéerna håller inte i verkligheten, utan enbart i teorin.”

Jens växer upp i en kärleksfull familj och är tacksam över den tur han haft. Han har ju fötts rakt in i sanningen nu i tidens allra sista dagar. För nu är slutet nära. Vad gör det då att han blir retad i skolan och inte få lov att fira jul eller födelsedagar? Det är först som tonåring, när han träffar sin första kärlek Emma, som han själv börjar ifrågasätta de sanningar han har blivit uppfostrad att tro på.

Att tänka själv och ställa frågor är inte uppskattat bland vittnena. Det finns bara en enda sanning och även de minsta invändningar kan leda till att uteslutning. Vad som är sanningen för ögonblicket bestäms av De äldste som till exempel finner det lämpligt att omtolka betydelsen av ordet generation när domedagen inte tycks infalla som man beräknat. För Jens blir det så småningom omöjligt att förbli ett vittne och han lämnar först organisationen och så småningom även sin tro på gud.

För den som är det minsta intresserad av slutna religiösa system är det här intressant läsning. Men tyvärr bjuder boken inte på särskilt mycket mer. Människorna känns väldigt platta och texten lyfter aldrig riktigt. Jag kan uppskatta den här romanen som en redogörelse för hur det kan vara att leva som ett Jehovas vittne, men som litteratur lämnar den en hel del övrigt att önska.

I och med ”Trilogin”, som publicerades mellan 1990 och 2001, steg Öijer upp som en av de verkligt viktiga poeterna i Sverige. Från att ha varit en outsider fick han nu närmast börja räkna sig som folkkär. Han har gjort bejublade uppträdanden med Kent, tilldelats de Nios stora pris och läses i stugor och torp runt om i landet. En resa som skulle kunna svepa med sig de flesta i bruset av hyllningarna. Men Öijer står stadigt, hårdnackad vägrar han vika en tum från sin utgångsposition.

I mångt och mycket är ”Svart som silver” en logisk och värdig fortsättning på ”Trilogin”. Diktsamlingen består av tolv delar, avskilda med romerska siffror, men tematiken, bilderna, ljuset, är den samma i del efter del. På ett sätt tycks mig siffrorna gestalta timslagen på ett gammaldags väggur; de är bara en illusion. När jag kommit till sista sidan är det som om visarna fortsätter sin vandring. Jag börjer om från början. Det finns något obönhörligt i det. Öijers bild av människan är en bild av upprepande. Upprepade misslyckanden. Upprepat våld. Upprepade strukturer. Vi drivs framåt av en tickande bomb inom oss.

Men i dikt efter dikt lyckas han på något sätt få denna tid att, på ett plan, upphöra. Visst fortsätter den runt omkring. Kroppen går mot sitt tidsbestämda öde. Men anden hålls kvar, blir tidlös. Att läsa honom kan vara som att hamna under vatten och inse att man automatiskt hållit andan. Efter sista raden kommer jag upp till ytan och drar ett djupt andetag. Dikten har övermannat mig, igen, och jag får vara glad att reptilhjärnan inser vad som skett; likt ett spädbarn på babysim. Han skriver:

jag väger mindre och mindre

svävar nästan till över marken

glider undan från tillvaron

som om jag

brutit en fjäder ur den dödas dräkt

och förstått

I en intervju för några år sedan sade Öijer att hans dikter är skrivna med hans eget blod. Till skillnad från i de tidigare samlingarna kan man i ”Svart som silver” få en känsla av att den bågen inte är fullt lika spänd längre. Här finns en annan vila, som ömsom förstärker, ömsom låter dikterna glida ut i ett fundersamt ”jaha”. Den kan närmast liknas vid ett accepterande. Det är en ro, som om han funnit sig tillrätta, utan att för den skull glömma var han står. Och när dikten fungerar på det sättet finns här ett tonläge som är omöjligt att hålla ifrån sig. Öijer frambesvärjer det magiska i varje människa, ett annat synsätt, låter oss se på världen genom en trollkarls glasöga. Se bortom vardagsbestyren. Bortom husfasadernas illusoriska fasthet. Bortom. Det gör ”Svart som silver” till en bok att hålla i handen när man går genom en mörk kuslig skog och har slut på brödsmulor.

Tillåt mig citera björnen Baloo, ”Vilken lattjo liten pryl.” Den här boken gör mig glad i samma ögonblick som jag får den i handen. Liten, med titeln på tvären och präglad text på bokkartongen. När jag sedan öppnar boken och upptäcker att det är noveller så borde ju min lycka vara gjord. Och det är den, nästan.

Den första novellen, Vems skit, bådar gott inför fortsättningen. Handlingen är egentligen enkel, en ung kvinna ska gå ut på en promenad på morgonen och upptäcker att något har använt trapphuset som toalett. När hon kommer tillbaka efter en timme bestämmer hon sig för att göra något åt problemet. Beväpnad med rosa skurpulver, sopskyffel, gummihandskar och en träslev ger hon sig ut i trapphuset för att städa. En halsduk virad runt näsa och mun ska skydda mot lukten.

Hon har hunnit börja när två städgubbar utrustade med hinkar, moppar och sprayflaskor dyker upp och talar om för henne att det där ska hon låta bli. Det är deras jobb. De tar över och säger till henne att hon ska tvätta sig ordentligt.

Jag nickade och försökte le medan jag drog igen dörren. Ljudlöst vred jag om nyckeln för att inte ge sken av att jag låste in mig. Det plaskade där ute, det muttrades lågmält. Det var klart att det var någons uppgift att städa upp det där, tänkte jag. Någon hade ringt – grannen förstås – och satt igång maskineriet. Det var så man skulle göra.

Cecilia Davidsson har ett bra gehör för hur människor pratar och beter sig i verkligheten. Hennes repliker låter för det mesta helt äkta och hennes figurer beter sig lika galet och konstigt som riktiga människor. Jag har inte det minsta problem med att tro på hennes berättelser när jag läser dem. Hennes korta nedslag i människors liv känns trovärdiga och intressanta, men i samma ögonblick som jag lägger ifrån mig boken har jag glömt dem. Även om jag uppskattar novellerna när jag läser dem så stannar de helt enkelt inte i minnet. Kanske är det nackdelen med att vara alltför trovärdig?

Jag bara förstår att vi dog någonstans bland alla tacomiddag på lördagarna, bland alla ”beck”-filmer på söndagarna. I en maratonmarsch av måndag och tisdag och onsdag, torsdag, fredag, av kontoutdrag och hyresavier, bästföredatum och mens nu igen. Frukost, lunch, middag, Tv, dusch, sömn. Mamma, pappa, barn och gick det för dig nu, älskling? Någonstans, bland allt det där. Någonstans tog vi livet av oss. Vi kvävde varandra, strypte varandra, med en snara av plastkassar från Ica.

Jag trodde att det var bra för oss, Louise. Det är ju så gott med tacos.

Efter ett bråk om en apelsin hoppar Emanuel av tåget han och hans fru Louise befinner sig på. I nästa sekund ångrar han sig, men det är försent. Eftersom varken Louise eller Emanuel har mobiltelefon spenderar han en vecka utan att veta var hon befinner sig, eller ens om hon fortfarande vill vara gift med honom. Emanuel söker upp sin ungdomsvän Robert Tarkan och tillsammans reser de runt i Värmland för att leta reda på Louise.

Det är en skildring av två abnormt vanliga människors liv i en liten stad i Sverige, och tyvärr blir det lite för vanligt för att vara intressant för mig. Dessutom känns det som om jag nyss läst samma historia, och det gjorde jag ju, i Pernilla Glasers Mitt Rätta Jag. Även om Emanuel är lite mesigare än Nicke. Plusset är att boken är lite rolig att läsa eftersom jag bott i Värmland i några år, det finns många platser att känna igen. Alltså – läsvärd om du har rötter i Värmland!

Robins ögonblickliga sorgsna lilla leende fick mitt redan spruckna hjärta att falla sönder i ännu mindre och kantigare bitar . Det var kört och det skulle vara kört hur många gånger jag än var där och kollade. Och det konstiga var att det gjorde så jäkla ont fast jag inte ens visste om jag ville ha det som jag förlorade.

En dag hittar Nicke sin älskade leksaksamling sönderslagen utanför sitt hus. Hans fru Robin har hittat sms:en från hans älskarinna och hon slänger ut honom. Nicke är mest upprörd över leksakssamlingen. Han får sova i sina kompisars jobblokal medan de blir mer och mer irriterade på hans egoistiska beteende. Nicke har tidigare levt på sin fru, i väntan på att hans kreativa karriär ska starta, vilket den aldrig börjat göra. Nu lyckas han sälja sin sons teckningar till en rik konstsnubbe, men hans egna teckningar är ingen intresserad av. Men Nicke tror hela tiden att han förtjänar något bättre, och väntar bara på att någon ska upptäcka det. Under tiden går han ut och dricker öl för lånade pengar.

Man hoppas och hoppas att när Nicke träffar botten så kommer han att bli lite mer ödmjuk och sympatisk, och till exempel börja tänka lite på sina barn istället för sin förlorade leksaksamling. Tyvärr inträffar aldrig det och jag har svårt att intressera mig för honom när jag tycker att det var rätt av Robin att lämna honom. Hon borde bara gjort det tidigare. Är det bara jag som inte gillar att läsa om osympatiska människor?

Vi i villa ska tydligen vara en uppgörelse med medelklassens statushets. En falling down i viktväktarversion. Den handlar om en man som blir led på allt och djävlas lite med sina bekanta i villaområdet, och jag tycker inte det är en uppgörelse med någonting. Boken tog två timmar att läsa och den enda tanke den väckte var “Vilket gnäll!”.

Negativiteten flödar, men det är inget nytt som tas upp utan bara de vanliga medelklassklyschorna. Negativiteten har smittat av sig så jag orkar inte ens skriva en bra och rättvis recension. Läs hellre Tärningsspelaren om du vill veta vad man kan ta sig för när man tycker att livet känns futtigt och inramat.

Alltid redo att dö för mitt barn handlar, kanske inte så oväntat, om att bli mamma och att vara mamma. Med roliga bilder och hög igenkänningsfaktor (faktiskt även för mig som inte har barn) illustrerar Joanna Rubin Dranger tillvaron för en nybliven mamma i serieform.

Här berättas det om skillnaden i livet före och efter barn, skräckhistorier man får höra under graviditeten och svarta bilder om själva förlossningen – som sedan går över i drömsk vit lycka. Det finns också bilder om dubbelmoral - man säger ”så får du inte göra!” till barnet och gör sedan likadant själv. Mina favoriter är de olika typerna av irriterande föräldrar och mamman som inte förstår att hennes barn är odrägligt. Mamman i boken fantiserar också ihop alla olyckor som skulle kunna hända bebin, och får nervsammanbrott på köpet. Allting i fina svartvita bilder som inte går att låta bli att tycka om.

Jag tänkte först att jag skulle ge bort boken till en kompis som nyss fått barn, men så läste jag ut den på en eftermiddag och tyckte så mycket om den att jag behöll den… Bebisen fick en mössa istället. Men det är en väldigt skojig bok, och är säkert en alldeles perfekt present om du klarar av att ge bort den.