bokbloggen.com

Två månader efter Bokförlaget Atlas återutgåva av ”Kärlek, Vänskap, Hat”, kommer nu ännu en bok av Alice Munro. Vilket får en att undra varför de har så bråttom. Inte många böcker av en och samma författare släpps med så kort mellanrum. I vår väntar ännu en bok på att bli utgiven. Min teori? Efter att hon tilldelats Man Booker International Prize i våras kände Atlas kanske att nobelpriset inte var helt avlägset. Mitt exemplar landade faktiskt i brevlådan samma dag som Hertha Müllers namn tillkännagavs. Men jag har också en annan teori: De här texterna är alldeles för bra för att ha liggande. De måste ges ut.

Också denna gång handlar det om noveller som tidigare varit utgivna på svenska, från tiden före ”Kärlek, Vänskap, Hat”. Från vardera samling, ”Jupiters månar”, ”Kärlekens vägar” och ”Äpplen eller apelsiner”, har förlaget valt ut fyra noveller.

Munro själv har sagt att hon vill att hennes noveller ska vara som hus. Det är en beskrivning lika svårgreppbar som hennes texter. Till en början kan den tyckas logisk. Vi vet alla vad ett hus är. Vi vet alla vad en novell är. Men så börjar man fundera, och inser att det finns ganska många olika sätt att bygga ett hus på. Och dessa noveller är inga vanliga villor. De kanske ser ut som det till en början, hennes historier är ofta bedrägligt vardagliga, men på insidan har de lika många vindlingar som ett sagoslott ritat av en besatt arkitekt. Som detta stycke ur novellen ”Jupiters månar”, där jaget återberättar faderns anekdot om hur han rymde hemifrån som barn:

Någonstans längs rälsen hittade han en kvitten. Kvittenträd är ovanliga i vår del av landet; jag har faktiskt aldrig sett något. Inte ens det som min far hittade, trots att han en gång tog oss med på en utfärd för att leta efter det. Han trodde att han visste vilken korsväg det växte intill, men vi kunde inte hitta det.

Den enklaste historia, som inte hade behövt betyda något annat än att de inte hittade trädet. Men samtidigt finns här många starka underströmmar, som är svåra att härleda. Kanske är det ordet ”faktiskt” i andra meningen som skapar den där sugande känslan. Hade fadern ljugit? Hade han aldrig rymt? Eller hade kan kanske bara lagt till historien om kvittenträdet för att förbättra sin historia? Det får vi aldrig veta. Anekdoten läggs till den stora väven som resten av novellen utgör.

Men det kanske mest intressanta med Munros noveller är inte själva den vindlande strukturen, utan att människorna i dem också är uppbyggda på samma sätt. De är lika svårgreppbara, lika vardagliga och lika mystiska. De tycks driva på öppet hav i en båt byggd av det material de har med sig; sin historia, sina handlingar, misslyckanden och framgångar. De är ofta självreflekterande, tycker sig veta allt om sig själva och om andra, vart de är på väg, men stöter ändå gång på gång på det som Munro tycks så fascinerad av: det motsägelsefulla, det komplexa. Hon skriver människor, inte karaktärer. Personerna är inte där för att driva en handling från start till mål. De råkar bara vara där. Mitt i sina egna handlingar.

Ofta när Alice Munros namn har nämnts genom åren, har hon förknippats med det faktum att hon skriver om kvinnor. Vilket är sant. Än mer än i ”Kärlek, Vänskap, Hat” står kvinnorna här i fokus. Hon fångar med precision in hur det kan vara att leva i ett tudelat samhälle, där männen står för brödfödan och kvinnorna för maten. Men utan att någon gång bli övertydlig. Det samhälle som hennes karaktärer lever i är ett samhälle som byggts upp av andra, men som upprätthålls av dem själva. Och hennes karaktärer är lika mycket fast i, som de misstror det.

Återigen det motsägelsefulla alltså. Det komplexa. När man skriver om Alice Munro landar man alltid där. Som läsare kan man aldrig riktigt säkert veta. Och kanske är det anledningen till att jag inte vill släppa taget om boken. Den har samma effekt på mig som Rainer Hartlebs dokumentärfilmer om Jordbro. Efteråt har jag en känsla av att allt är möjligt. Också han har en förmåga att hela tiden vrida fokus bort från det svart-vita, mot gråskalorna. Där vi verkligen är som människor.

För att återkomma till mitt resonemang om kvinnoförfattaren Munro: anledningen till att hon benämns som det, är för att hon gör det som alla borde göra. Ingjuter liv i kvinnor, som så ofta i romaner genom historien fått spela statistroller. Men med det begreppet missar man att hon gjuter lika mycket liv i männen, vilka visserligen har fått spela huvudrollen, men inom en alltför begränsad ram. Här får också de chansen att vara något annat än karaktärer, pappdockor, med vissa förutbestämda egenskaper fästade vid sig.

Och slutligen, det faktum att boken är ett hopplock av tre andra gör ingen större skada. Möjligtvis då att det har skett på bekostnad av de övriga novellerna. För efter läsningen av ”Nära Hem” önskar jag bara att jag hade mer. Trots att Atlas gett ut två böcker med två månaders marginal räcker det inte. Jag vill ha dem alla.

Bokhora är en av de sidor som ligger i mina Favoriter i webläsaren. Som bokbloggare blir det ju lite märkligt att försöka recensera denna bok, det blir lite som att recensera sig själv. Bokhororna är Helena, Jessica, Johanna K, Johanna L och Johanna Ö som har slagit igenom inom ett område som ganska många fuskar i. Att skriva om sina läsupplevelser och recensera böcker finns det många som gör, men dessa fem har lyckats nå ut på ett annat sätt och belönats med bloggpriser och fått möjligheten att ge ut ett Album som går i samma stil som sidan.

Vad är det dessa fem hängivna bokläsare gör som skiljer sig från andra bokbloggare? Namnet på sidan är naturligtvis smart och drar till sig intresse. Men det räcker ju knappast för att behålla läsare. De fem spänner över en ganska stor del av litteraturen vilket gör att det aldrig bli enformigt att ta del av deras inlägg. Dessutom är de alla bra skribenter som låter sina texter bli personliga och deras engagemang för böcker och läsning är otvetydigt. 100% läsglädje utlovas och det beskriver både bokhorornas läslust liksom den behållning man får av besöken på hemsidan.

Det finns flera kritiker som har ojat sig över att detta Album inte direkt handlar om innehållet i de böcker som läses utan om själv läsningen i sig. Det blir lite god dag yxskaft över det påståendet, eftersom själva tanken med texterna handlar om att diskutera engagemanget runt omkring läsandet. Intervjuer, författarmöten, listor och annat fyller en annan funktion än själva berättelsen i sig. Den som har tagit del av inläggen på hemsidan kan knappast ta miste på att det ändå är böckerna som står i centrum, men läsandet skapar också aktiviteter och funderingar i anslutning till detta som jag tror att många hängivna läsare känner igen.

Min personliga favorit i församlingen är Helena utifrån hennes val av litteratur och hennes sätt att beskriva denna. Jag skruvade lätt på mig när jag läste hennes möte med favoritförfattaren Stephen King. Jag insåg att hade jag själv upplevt detta möte så hade det nog slutat ungefär på samma sätt med ett präktigt antiklimax. Vissa drömmar är bäst när de inte uppfylls.

I vanliga fall består biografiförfattarens bekymmer av att nå ända in i verklighetens kärna, att upptäcka och avtäcka en människas levnadsöde så sanningsenligt som möjligt. Men Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman är ingen vanlig biografi och författarens problematik en helt annan. Det är inte verkligheten som håller sig utom räckhåll för Solstad utan självaste fiktionen.

Den 99 fotnoter långa boken vars summa utgör å ena sidan en saklig och tämligen linjär redogörelse för den fiktive ambassadören Armands liv, å andra sidan författarens kommentarer till sin egen redogörelse, är vad man skulle kunna kalla ett modernistiskt formexperiment. Bokens premiss – något som framgår redan av titeln – är att det Solstad nedtecknar inte är den egentliga berättelsen om Armand utan enbart fotnoterna till den. Den egentliga berättelsen, ”texten där uppe”, är oskriven, existerar bara på något abstrakt idéplan och är av någon anledning otillgänglig för författaren själv.

För att premissen ska fungera krävs mer än att man engageras av Armands öde, man måste finna det berikande att ta del av författarens förmodade kamp med sin egen text och sitt författarskap. Jag skriver förmodade, för som med de flesta så kallade formexperiment är även detta betydligt mindre anarkistiskt än det utger sig för att vara. Bakom fotnoterna och deras organisation måste finnas noggrann eftertanke och bearbetning. Solstad är ingen amatör, han har publicerat mängder med böcker sedan sent 60-tal och hur intressanta fotnoterna om Armand än blir kan jag inte komma ifrån känslan av konstlad förvirring i resterande delar.

”Jag skriver på övertid. Mitt författarskap avslutades med T. Singer, skriven och utgiven 1999.” Romanen om Armand är ingen roman. Dess författare ingen författare. Reducerat till två enkla påståenden är det möjligt att jag berövar Solstad hans poäng, men jag kan inte komma ifrån känslan av att en berättelse med potential kvävs av en formalistisk gimmick. Vilket behov tillfredsställer Solstad genom att så villigt blotta sin ’otillräcklighet’?

Hur får jag hunden att…?
- gå fint i kopplet
- klara av hundmöten
- komma på inkallning
- bli rumsren
- hälsa fint
- klara av att vara ensam

Detta är några av de saker som tas upp i denna bok. Enligt Memea Mohlin så är det dessa frågeställningar som hon oftast får på sina kurser. Det är sällan hon får frågor på hur man lär hunden tricks utan det största problemet som hundägare har är just vardagslydnaden.

I denna bok så går hon igenom lite hur hundar tänker och varför problem kan uppstå. Hon går igenom även hur vi beter oss gentemot hunden, är vi auktoritära eller mesiga? Låter vi hunden bete sig hur som helst eller säger vi ifrån? Hur påverkar vårt beteende hunden?

När ovanstående saker har gåtts igenom så börjar hon gå igenom hur man kan lösa de problem man har med hunden. Dock tycker jag faktiskt inte att hon ger konkreta råd och träningstips, och inte heller några steg för steg metoder heller. Utan hon hoppar väldigt mycket fram och tillbaka i sina tips, så det mesta blir något av en röra. Röran är kanske inte jobbig egentligen, men jag tycker den är något irriterande eftersom jag föredrar när man förklarar saker steg för steg.

Något som jag tycker är väldigt bra med boken är att i slutet så har hon skrivit ihop en stegringsplan. (stegringsplanen är som ett schema, som man kan följa “vecka för vecka”) Så lite utav det jag saknade under tiden jag läste boken dök upp i slutet.

Min allmänna åsikt av boken är ändå att den är bra, och att den passar under alla stadier av hundens liv.

Ingrid Tapper är en hyfsat välkänd etolog, inriktad mot hundar. Hon har skrivit ett flertal böcker och de som jag har läst har varit riktigt bra. Anledningen till att jag tycker att hennes böcker är bra är för att även om hon tar upp ett avancerat ämne så lyckas hon förklara fackliga termer och svåra saker på ett sätt som “den vanliga människan förstår”.

Med tanke på mina erfarenheter från Ingrid Tappers tidigare böcker så var min förväntan stor på denna bok som behandlar hundars rädsla och aggressioner. Detta ämne är något som är otroligt viktigt, särskilt nu när det var och varannan dag står i tidningar om hundar som bitit.

I boken så tar hon upp alla “typer” av aggressioner och rädslor som finns ex. hundar som är rädda för människor, eller är rädda för att vara ensamma, rädda för underlag, resursaggressivitet (ex. att hunden vaktar matskålen) hundaggressivitet och rädsleaggression.

Hon beskriver alla aggressioner och rädslor noggrant, och varför de kan ha uppkommit och varför det faktiskt också är “naturligt” för en hund att ha vissa av dessa aggressioner. Efter varje avdelning så ger hon även förslag på hur man kan träna bort detta, men hon poängterar samtidigt att man kan behöva träffa en professionell tränare.

I slutet av boken så finns det lite extra fördjupning som behandlar nervceller, gener, hjärnan, hormoner m.m.

Jag tycker inte att boken håller samma klass som hennes tidigare böcker, denna känns lite som ett hafsigt arbete som man ville publicera i samband med att tidningar rapporterade mycket om s.k. kamphundar. Dock tycker jag fortfarande att det faktiskt är en bra och intressant bok, en bok som faktiskt inte bara hundmänniskor bör läsa. Boken tar upp så pass viktiga och intressanta saker, och jag tror många människor skulle få en ökad förståelse gentemot hundar och deras rädslor, aggressioner, genom att läsa boken.

Vid läsandet av Alice Munros noveller dyker tanken att varje människas liv är värdigt en roman upp i mitt huvud. Gång på gång. Och visst, det är en sliten tanke, men med lika mycket slitenhet som sanning i. En författare med den rätta fingertoppskänslan hittar de där avgörande ögonblicken som skapar oss. Leder oss tillbaka till de vägskäl vi så lätt, med en snabb blick över axeln, misstar för raksträckor. Munro är den författaren.

I ”Kärlek, Vänskap, Hat” får varje liv en novell. Men gör inte misstaget att lägga in ordet ”bara” framför ”en novell” i den meningen. Jag var själv nära att göra det. De flesta ser på noveller som något halvfärdigt, halvdant. Är inte en novellist i själva verket en misslyckad romanförfattare? I vissa fall, ja. I Alice Munros fall, definitivt nej. Ett rungande, extatiskt nej. På ett fyrtio tal sidor lyckas hon ingjuta så mycket liv i sina karaktärer att det hade räckt till en romancykel. Bokens trehundra sidor är ett under av kompression. Pärmarna formligen bågnar inför trycket från innehållet.

Så vad innehåller den då? Nio noveller med titlar som ”Det man minns”, ”Tröst” och ”Queenie”. Nio noveller som i ett lugnt och behagligt tempo rullas upp, i huvudsak med den kanadensiska landsbygden som bakgrund. De yttre spänningsmomenten är få, ändå sitter jag som naglad vid boken. Här finns inga mord. Knappt något våld. En man ser kvinnan han älskat i femtio år försvinna in i en allt djupare senilitet. En annan kvinna möter sin barndomsförälskelse när hon just separerat. En ung författarinna använder sin faster som förlaga till en novell hon skriver.

Men vad det handlar om är inte spänning, utan spänning. Den sortens spänning som håller två ting samman och skjuter två andra ting ifrån varandra. Det handlar om diskrepansen mellan tanke och handling. Mellan hur en person tror sig reagera och hur den verkligen reagerar. Ideal och verklighet. Men också om relationer. Släktskap, minnen, barndom. Om vad som håller oss samman. Vad vi vet om andra människor. Men också om allt det vi inte vet.

Framförallt är det kvinnorna som tar plats i novellerna. Fulla av liv, men låsta i sociala konventioner. Med ett par rader beskrivs Fiona, den unga kvinnan som senare drabbas av senilitet. Först med meningen:

”Fiona hade en egen liten bil och en hög kashmirtröjor”

(När jag citerar detta stycke undrar jag om det verkligen är bra. Vad är det i sådana fall som är bra med det? Jag har ingen aningen. Ändå vet jag att det måste med.) Ett par stycken längre ner stå det:

”Hon var sig mycket lik denna dag – på en gång direkt och diffus, ljuv och ironisk.”

Lika exakt, och lika mångbottnat, kan man beskriva denna diamant till bok. Språket är precist och flödande på samma gång, direkt och diffust. Helst skulle jag vilja fortsätta citera, rad efter rad, men det skulle sluta med att jag citerat hela sidor, eller troligare, en hel novell. Meningarna, delarna, är så sinnrikt länkade i varandra, att jag måste ta tillfället i akt att använda en metafor; som kolatomerna i ovan nämnda ädelsten.

Jag inser att jag låter som en nyfrälst. Ha överseende med det. Skaka gärna roat på huvudet. Men läs boken. Och gör du det innan oktober så är det inte otroligt att du har ett svar på frågan vad du tycker om 2009 års nobelpristagare.

Efter min besatthet av Twilightböckerna var jag ju tvungen att läsa Stephenie Meyers femte bok – Genom dina ögon. Ännu en tjock, svart bok, men inga vampyrer den här gången. Istället handlar Genom dina ögon om små små utomjordingar som tagit över jorden genom att flytta in i människornas kroppar och ta över deras medvetande. De kallar sig själar. Några få människor håller sig fortfarande gömda för själarna, och när den tjugoåriga Melanie Stryder tillfångatas och får en själ i sin hjärna, vägrar hon försvinna och ge efter för den nya själen. Två medvetanden lever plötsligt i samma kropp, vilket medför en hel massa problem. Melanie älskar en man som fortfarande gömmer sig för själarna, och när själen i Melanies huvud, som får namnet Vandraren, ser Melanies minnen börjar hon få känslor för samma man. Trots att Melanie och Vandraren avskyr varandra börjar de tillsammans leta efter mannen de båda älskar.

Det låter knäppt, och berättelsen känns faktiskt ganska dum i början. Det är svårt att sätta sig in i en utomjordings tankar, för berättelsen handlar trots allt om Vandraren, inte om Melanie. När en man visar intresse för henne, vet hon inte om det är henne han gillar – eller Melanies kropp. Själv är hon ju trots allt bara en liten grå mask som krypit in i Melanies hjärna.

Det känns också konstigt att själarna är så väldigt goda – de misstänker aldrig någon om något ont, de tål inte våld, de tar inte ens betalt i mataffärerna. Ändå existerar de genom att ta över andra varelsers kroppar på planeter runt om i universum. För mig går det inte riktigt ihop.

Ändå fungerar det. När man kommit förbi början och slutar fundera på det som är konstigt, så blir boken väldigt spännande, nästan lika spännande som Twilightböckerna på sina bästa ställen. Jag har suttit med näsan i boken så fort jag fått tillfälle de senaste dagarna, på ett sätt som inte hänt sedan jag läst Twilightböckerna.

Slutet känns lite ihoppusslat, så sammanfattningsvis tycker jag bättre om Twilightserien, men Genom dina ögon är helt klart läsvärd om du gillade Twilight och liksom jag är ledsen över att sagan tagit slut.

På omslaget till ”Ärret efter drömmen” är tre fotografier tryckta. En dansare i stora vita tygsjok fångad i tre ögonblick. Det är ett ganska fult omslag. Obalanserat på ett obestämbart vis. Men efter att jag lagt ifrån mig och tagit upp boken ett tiotal gånger (den läses bäst under korta uppmärksamma sittningar) har jag svårt att släppa den med blicken. Dansen pågår där, på bokens omslag, mitt framför mig. Också nu när den ligger på bordet här bredvid dras mina ögon dit. Något har satt den i rörelse.

Den förste juni överlämnade Horace Engdahl sitt uppdrag som ständig sekreterare i Svenska Akademien till Peter Englund. Några månader senare ger Bonniers ut denna sammanställning av essäer och artiklar skrivna mellan åren 1989 och 2004. Men vem idag läser djuplodande kulturartiklar från decennier tillbaka? En onödig fråga kanske, med ett uppenbart svar: Inte är det många. Delvis för att de artiklarna är svårare att finna, och delvis för att det inte ligger i tiden. Reflexion är knappast modeordet för dagen. Och att borra ner sig i C.J.L. Almqvists förhållande till det demoniska är inte självklart av intresse för någon annan än de som själv funderat mycket på just den frågan.

Men en av många anledningar till att läsa denna boken är att Engdahl inte tar någon hänsyn till dessa invändningar. Redan i första meningen spänner han bågen:

Omdömets fria verksamhet är lika vacker som fantasins, och lika nödvändig.

Utifrån den förutsättningen radas sedan artiklarna upp som pärlor på ett radband. Engdahl tror på litteraturen (och måleriet, dansen, musiken för all del), och det är en tro som smittar.

Med en skön och egensinnig stil associerar han sig fram och tillbaka genom historien. Här finns allt från skarpa debattinlägg om ”Den fördömda kulturen” till mer akademiskt grävande texter ”Om drömmar och landskap”, där uttrycket från bokens titel återkommer. Här som ”ärret efter den romantiska drömmen”.

Romantikerna är också de som står i centrum av de flesta texter. Dessa själsförbrännande Ikarosgestalter återkommer, gång på gång, med sina konventionssprängande visioner, som oftare leder dem ner i ekonomisk och samhällelig misär än till den eftersökta ådran av liv. Men det är inte det misslyckandet, sett från ett rationellt och produktionsinriktat samhälles ögon, som gör att Engdahl intresserar sig för dem. Det handlar inte så mycket om resultat, som om drivkraft.

Och även om det kan tyckas långsökt att dra en linje mellan en avgående ständig sekreterare i Svenska Akademien och den unge Werther finns här den gemensamma nämnaren; passionen. För det är med en brinnande kärlek, en aldrig falnande låga, som Engdahl berättar. Och vad som händer är det samma som sker med fotografierna på bokens omslag efter att jag har läst texten ”I det verkliga rummet”, om

fridanspionjären Loie Fuller, en dam från Illinois som uppträdde i väldiga sjok av crèpe de Chine, som hon manipulerade med osynliga käppar medan hon virvlade runt, runt.

De börjar röra sig. Engdahl har tagit tag i ena kanten av dessa, i många fall magasinerade texter och konstverk, och skakat dammet från de gångna decennierna ur dem. Se, de lever fortfarande! ropar han med ett leende på läpparna.

För drygt ett år sedan råkade jag vara på en bokaffär i Islington när Danny Scheinmann var där och läste ur sin bok Random acts of Heroic Love. Jag köpte en bok och fick den signerad, ärligt talat mest för att jag tyckte synd om författaren eftersom det inte var så många där och lyssnade. Senare fick jag reda på att den här boken låg högt upp på bästsäljarlistorna, så så synd om honom var det egenligen inte. Hur som helst så har det inte blivit av att jag läst boken eftersom jag inte direkt tilltalades av historien på baksidan. Men nu har jag läst den, och jag förstår varför den blev så populär!

Det finns två berättelser i boken, den första handlar om Leo Deakin, en tjugofemåring från London som är på backpackertur med sin flickvän Eleni. Boken börjar med att han vaknar på ett sjukhus utan att veta var han är eller vad som har hänt - men han vet att Eleni är död. Långsamt kommer allting tillbaka till honom, men sorgen känns bara större och större. Leo får svårt att hantera vardagen när han kommer tillbaka till London. Det enda han orkar koncentrera sig på är en anteckningsbok där han skriver ner små bevis på kärlek i världen, för det är endast då han känner sig nära Eleni igen.

Den andra berättelsen utspelar sig 1917. Moritz Daniecki från Österrike har kämpat som soldat i första världskriget, men blir tillfångatagen och sänd till ett krigsläger i Sibirien. Allt han vill är att komma tillbaka till sin hemby och Lotte, flickan han älskar. Han rymmer från lägret och börjar gå den långa vägen hem. Det är en färd som kommer att ta flera år, och det enda som värmer honom under de iskalla vintrarna är tanken på Lotte och den enda kyss han fått av henne. Han skriver brev till Lotte men har inte råd att skicka dem, så han vet inte om hon väntar på honom eller inte.

Berättelsen om Moritz bygger på författarens farfars egen historia, vilket gör den ännu mer fascinerande. Här är en bit av delen ur boken som författaren läste upp i bokaffären. Moritz träffar en illa skadad äldre man på en öde väg. Mannen har blivit attackerad av kossacker. Plötsligt hör de hur kossakerna återvänder, och de gömmer sig bakom var sin buske. Men kossackerna ser blodspåren efter den gamle mannen.

“Why did you quit the battlefield, deserter?”
“There is no home for cowards in Russia!”
“Show yourself, chicken.”
Suddenly the deserter broke cover like a partridgre at a shoot and hurtled off as fast as he could run. The cossachs charged him down and dragged him back to the track, passing within feet of me but miracoulusly not seeing me. I began to shake with fear and prayed the desterter would not give me away. He was pleading with them now. “I told you I´m not a Bolshevik and I´m not a Jew”.

“Why won’t you fight them, then? Your´e with us or you´re against us´, the Ataman said fiercely. “We left you for dead; we´ll not make another mistake”.
“No, no, don’t kill me. I hate the Bolsheviks, with all my heart I hate them” the deserter bleated. “please, I just want to see my wife and my three girls. You have families, don’t you? You must must understand. How will they live without me?
The ataman reflected a moment, then his face softened.
“Yes, I understand, little man, where are you from?
“Kuvandyk”
I know it, a fine village, you´re nearly home” the Ataman smiled. “And what do you do there?”
“I make hats. If you ever pass through, ask for Lev Borisovich, everyone knows me. I will furnish each and every one of you with a fine hat” the man simpered.
“You must be missing your daughters, Lev Borisovich, I have two myself. How old are they?” The Ataman asked politetly.
“Yes, I havent seen them for three months. The eldest is twenty-one, and the others are ninetheen and fifteen. Each prettier than the last”, Let said proudly.
“I am so glad to hear that, Lev Borisochich, because we will be visting them when you’re dead”. The cossacks sniggered with excitement.
Lev started at the Ataman incredulosuly, then he let out a high-pitched whine, his shoulders droppen and he began to sob: Not my girls, please don’t touch my girls”.
His pleas were met with nods and smiles. He fell to his knees and beat the ground, cursing his stupidity. Then he raised his head and looked straight at the bush were I was hiding. My heart froze. It was a look of sheer depseration; he did not say a word but I knew that he was pleading with me to help him. What could I do? I kept still and waited to see what he would so. After a moment he looked away and I thanked God for blessing this man, anti-Semite though he was, with streght of spirit.
“What shall we do with him, boys? the Ataman asked his bechmen.
“Cossack-charge him”, the youth replied.”

Berättelsen om Leo gjorde mig tårögd och berättelsen om Moritz fick mig att vända sida väldigt snabbt för att se vad som skulle hända. Random Acts of Heroic Love är absolut läsvärd!

Jane Austen är min absoluta favoritförfattare och Stolthet och Fördom är den bok jag läst flest gånger. Innan jag tappade räkningen var jag uppe i elva gånger, men det var ganska många år sedan. När jag öppnar en av Jane Austens böcker funderar jag ibland – vad är det som egentligen gör böckerna så otroligt bra? Men medan jag läser slutar jag snart tänka på det och fastnar i berättelserna ännu en gång och blir orolig för hur det ska gå för kärleksparen. Trots att jag vet att alla hennes böcker slutar lyckligt.

Därför ville jag läsa Vivi Edströms bok om Jane Austen och hennes författarskap. I boken finns bland annat ett kapitel om varje roman, och i början tänkte jag att boken kanske trots allt inte var något för mig, eftersom jag redan kan alla berättelser utantill och inte behövde få dem återberättade för mig. Men medan jag läste insåg jag att det finns saker jag inte tänkt på – bland annat på hur lika – och olika - varandra böckerna är. Och att de egentligen berättar ganska mycket om Jane Austen själv.

Jag tror inte att detta är en bok för någon som inte läst en endaste bok av Austen, men om man har det är den väl värd att läsa. Fast jag rekommenderar så klart att inte slösa tid på några böcker förrän du läst alla Jane Austens böcker först.