bokbloggen.com

Någon gång om året, om man har tur, stöter man på en bok som ”Fritt Fall”. Det är då man förstår att dammråttorna lika gärna kan ligga kvar en dag till. När luckan öppnar sig under en och man likt Alice i Underlandet faller och faller för att slutligen hamna på ett väldigt underligt ställe. Tidigt i boken sätts standarden:

Människans idéer är partituret, hennes liv är modern jazz.

Så drar den sällsamma historien igång. Två kvantfysiker bråkar om förekomsten av parallella universum. Den enes barn blir kidnappat, utan att själv veta om det. En cyklist får sitt huvud avslitet av en stållina spänd över vägen. Två poliser utreder fallet från var sitt håll. Den äldre är en kommissarie med ett bultande fågelägg i hjärnan, en cancersvulst som ger honom veckor kvar att leva. Den yngre är hans favoritelev från polisutbildningen, en kvinnlig streber som genom att gå rakt mot sina instinkter har en exceptionellt hög procent lösta fall bakom sig. Och i kulisserna: slumpen, om den nu finns.

Rent strukturellt ser det alltså ut som en kriminalhistoria. Och det är det också, men bara som drift med genren. Juli Zeh är mån om att läsaren hela tiden rycks ur sina illusioner. Kapitelrubrikerna berättar vad som ska hända. Ändå kan man inte lägga boken ifrån sig. Det är dock inte kriminalhistorians spänning man drivs av, utan av den nästan elektriska spänning som uppstår mellan bokens pärmar.

”Fritt fall” är Zehs tredje roman och ges ut av Weyler Förlag, ett litet förlag vars utgivning består av en spännande blandning av fack- och skönlitteratur. Det är lätt att föreställa sig hur de jublade när de fick denna bok i handen. Den är något så ovanligt som en lyckad adaption av invecklade och snustorra teorier. Aldrig har jag känt mig så nära uttryck som evighet, universum och kvantmekanik. Och trots bokens uppenbara kvaliteter får man ge tummen upp för förlagets mod. När de flesta förlag hellre ger ut mallskrivna deckare eller håller sig till redan etablerade författare, vågar de satsa på en skönlitterär bok om fysikaliska teorier av en ung respektlös tyska.

Det är denna respektlöshet som gör att Zeh i princip kan skriva vad som helst i sin bok, och komma undan med det. Handlingen är minst sagt otrolig, men genom de väl invävda teorierna om universums beskaffenhet lyckas hon hålla läsaren kvar genom de osannolika, men ändå möjliga, lappkasten i historien. En annan anledning är det faktum att hon tar strikt hänsyn till termodynamikens andra huvudsats, vilken också spelar en viss roll i handlingen:

Oordningens mått i ett system tilltar kontinuerligt om man inte bemöter denna process med våldsamma energimängder.

Det är just vad Zeh gör. Det finns ett mod och egensinnighet i hennes användning av språket som gör att man häpnar. Det är många gånger vackert, andra gånger burleskt. Och alltid träffsäkert. I samklang med de fysikaliska teorierna hon diskuterar upphävs gränserna mellan tid och rum, verklighet och dröm. Jag skrattar högt och skakar förundrat på huvudet. I karaktärsbeskrivningarna hittar man hela tiden små pärlor, som här, när mördaren träffar på en insektssamlare en tidig morgon i skogen:

Outtröttligt plutar och tänjer han på läpparna och vrider samtidigt på huvudet hit och dit som om han ville hälsa på allt som blottar sig för ögat med små slängkyssar.

De våldsamma energimängderna sveper bort all anledning till kritik. Den obligatoriska invändningen får inte plats. Den har heller inte här att göra. ”Fritt fall” är en läsupplevelse utöver det vanliga och jag unnar alla att ta del av den.

”Varje kvinna som föder ett barn dömer detta barn till döden. Det är sanningen hos födandet: Utan det, ingen död.” Detta är slutsatsen i Carl-Johan Malmbergs första av 58 essäer i hans magnifika samling kort och gott betitlad M. En tankeväckande och ryggradsrusande nihilistisk sammanfattning av livet, men samtidigt en rivstart på en i slutändan allt annat än svart bok. Malmbergs digra verk – ett urval av de texter kulturskribenten författat sedan sent 80-tal – belyser, lyser upp och i bästa fall upplyser, snarare än kastar mörka skuggor över kulturhistoria, tillvaro och läsare. Så är till exempel ”Melankoli – ett brukbart begrepp?” en provokativ och upplyftande uppgörelse med det negativa begrepp som enligt Malmberg dominerar vår kultur:

”Men ofta, under 1900-talet, har olika konstverk, ja, hela konstnärskap fått etiketten melankoliska utan att konstnären eller verket nämner melankoli. [...] Sällan ifrågasätts sådana attribueringar. Men fungerar de? Är de sanna? Är de inte i själva verket omvägar kring vad verken egentligen handlar om?”

Malmberg menar att rädslan för en passivitet som går stick i stäv med vår tids produktionsfixerade ideologi tvingar oss att tillskriva negativa egenskaper åt en konstnärlig tomhet och stillhet som i själva verket kan beteckna befrielse. Nu politiserar Malmberg inte, men vill man göra det kan man dra tanken till sin spets och uttrycka det så att konsumtionssamhället skrämmer sina medborgare till att producera genom att beteckna frånvaron av aktivitet som melankolisk – med andra ord sjuklig.

Det är imponerande att se Malmberg hoppa mellan konstarterna och behandla Mahlers symfonier, Fassbinders filmer och Becketts dramer med lika stor självsäkerhet. Det vore samtidigt oärligt att påstå att alla texter tillfredsställer. I bästa fall uppnår han en fulländad balans mellan fängslande råmaterial, stimulerande språk, utsökt berättarstruktur och sinnesvidgande slutsatser. I värsta fall ger han sig hän åt det Aldous Huxley träffande beskrev som de lärdas fruktlösa tendens att ägna all verksamhet åt att försöka besvara ”who influenced whom to say what when.” Ett slags intellektuell rundgång, med andra ord. Namedropping på högre nivå.

Med sin tematiska bredd, och sina tankeväckande analyser blir M i slutändan ändå en självklar titel att införskaffa för var och en som är intresserad av internationell kulturhistoria sedd genom en mycket lärd och klarsynt svensk intellektuells ögon.

Pulitzerjuryn vet uppenbarligen vad de gör. Den här Pulitzerprisvinnaren är absolut det mest underhållande jag har läst hittills i år. Och jag räknar med att den blir svårslagen. Visst hjälper det om man har åtminstone ett litet hum om figurerna i Marvels universum, rollspel och fantasy – men jag är säker på att det här är njutbart ändå. För berättelsen om Oscar och den fukú, förbannelse, som har följt hans familj i generationer är ett nöje att läsa från första sidan till sista.

Ändå är det verkligen inte någon munter historia Díaz berättar. Den överviktige nörden Oscar är misslyckad på de flesta områden. Han är allt en dominikansk kille inte ska vara. Hans tal är späckat med fantasyreferenser, han kan inte dansa, han är värdelös på sport, han blir olyckligt kär i varje kvinna och, värst av allt, han är oskuld. Mer fel kan man inte bli i de hårda kvarter i New Jersey där Oscar och hans familj bor.

Vilka valkar! Kilometervis med bristningar! Vilka fasansfullt svullna proportioner! Han var som hämtad ur en serie av Daniel Clowes. Eller som den fete halvsvarte killen i Beto Hernández Palomar.
Herrejävlar, viskade han. Jag är en morlock.
Nästa morgon vid frukostbordet frågade han sin mamma: Är jag ful?
Hon suckade. Ja, hijo, du brås i alla fall inte på mig.
Dominikanska föräldrar! Man kan inte annat än älska dem.

Titeln är inte helt rättvisande. Boken handlar lika mycket om Oscars familj med systern Lola, mamman Belicia och deras dominikanska släkt. Parallellt med släkthistorien berättas delar av den dominikanska historien i fotnötterna. De många och långa fotnötterna. Jag vet att många hoppar över sådana, men det skulle verkligen vara ett misstag i den här boken. Berättelserna och myterna om diktatorn Trujillo och hans järngrepp om landet är lika underhållande som de är otäcka.

Hans säkerhetsapparat var så löjligt mungolik att man kunde säga något illvilligt om El Jefe tjugo i åtta på morgonen och innan klockan slog tio satt man på Duarenta med en elektrisk boskapspådrivare uppkörd i röven. (Vem påstår att folk i tredje världen är ineffektiva?)

Den här boken har hyllats högt och lågt och jag kan inte annat än stämma in i kören. Boken är en ren njutning att läsa. Språket är vildsint, spretigt och fullt av slang och spanska som aldrig översätts. Innehållet är lika våldsamt som tragiskt, men det höga tempot, språket och berättarstilen gör att det först och främst är fantastiskt underhållande. Läs!

På ena sidan kantades den av en butik, ett kafé och ett bageri, på den andra av en butik och ett kontor, varpå den abrupt tog slut.

Till Middaq-gränden kommer man bara från ett håll. Den är en återvändsgränd, såväl i den fysiska verkligheten som i de flesta av karaktärernas tankar. Här accepterar man grändens inofficiella stadgar eller flyr.

”Middaq-gränden” utkom 1947 och berör ett Kairo i andra världskrigets slutskede. Kriget medför flygräder och matransonering, men också möjligheter för de som kan tänka sig att samarbeta med de allierade. En av dem är Hussein, son till en haschischberoende kaféägare. Han bryter med det långsamma och stagnerade livet i gränden, som han hatar med hela sitt väsen, för att smuggla sprit och göra engelsmännens smutsjobb. För honom är avsaknaden av elektricitet och rinnande vatten i gränden det ultimata beviset på invånarnas ovilja att kämpa för något.

Hans motsats finns i den strävsamme barberaren Abbas. De är ungefär lika gamla, men till skillnad från Hussein är Abbas fullt tillfreds med livet i gränden. Han tjänar tillräckligt för att klara sitt uppehälle, men inte mer. För att tillfredsställa Hamida, kvinnan han älskar, lämnar han dock gränden, för att jobba ihop pengar så att hon kan få den framtid hon drömmer om.

I Hamida har så Mahfouz samlat all längtan och vrede i en påträngande och bullrig femme fatale. Hon är en föräldralös vacker ung kvinna som spränger av liv och längtan. Men samtidigt är hon medveten om sin plats i samhället, vilket triggar hennes ilska. Hennes ärelystnad och maktbegär är enorma, hennes vredesutbrott åtskilliga. Det gör henne nästan omöjlig att tycka om, men ändå kan man inte sluta fascineras av hennes kamp. Även om hon personifierar mycket av det ruttna människor emellan, avundsjukan och ränkspelet, har hon inte satt sig där själv. Hennes kamp är den samma som de flesta andras i boken, men blir smutsig för att hon inte har något värde i det system där manlighet, släkt och pengar betyder allt. För en kvinna i hennes situation finns det inte någon annan väg till frihet än genom männen, vilka förtrollas av hennes utseende.

I myllret av de röster och människor som är Middaq-gränden, är det dessa tre som gör störst avtryck, som är på väg någonstans. Hamida och Hussein med tvivelaktiga metoder och Abbas driven av sin brinnande förälskelse. Abbas är den tragiske hjälten, som slutligen också offras i ett meningslöst krogslagsmål. De två andra överlever, men deras drivkraft bort från gränden ger dem knappast vad de drömde om.

Men lika mycket som en tragedi, är detta en mästerlig och humoristisk samhällsskildring. ”Middaq-gränden” är ett utsnitt av ett Kairo i ständig rörelse, en rörelse som lika mycket går bakåt och i cirklar, som framåt. Och i rörelsen själva centrum är pengar. Pengar köper en plats i parlamentet. Pengar köper elektricitet och vatten. Pengar köper frihet. Men också ensamhet. För bara så länge man har behov av det håller man sig väl med människorna runtomkring sig.

Bokens karaktärer tecknas precist, med små medel och ofta karikatyriska detaljer. Tillsammans med den njutningsfulla och lättflytande prosan, i översättning av Kerstin Eksell, som också bidrager med ett belysande förord, lyfter det ”Middaq-gränden” till en verkligt stor läsupplevelse. Berättelserna tvinnas ihop till en tät väv, vilken lyser av motsättningar och kamp. När småsintheten och egoismen skildras i möten mellan människorna är det stor komik. Men under den nästan överalltvarande humorn ligger ett allvar och en kritik av det samhälle Mahfouz växt upp och levde i, tills sin död 2006. Ett allvar som gärna hade fått ta större plats, och som än idag är hett stoff, trots att boken har sextio är på nacken. Men trots den lilla anmärkningen är ”Middaq-gränden” ett gott bevis på att Mahfouz förtjänar det nobelpris som han förärades 1988. Dess bredd och djup förundrar och manar till omläsning.

När en ny roman av Siri Hustvedt landar på bokdiskarna är det en stor händelse. Sedan hennes förra roman, ”Vad jag älskade”, har det gått fem år och totalt har det blivit fyra romaner på sexton år. Men trots den sparsamma produktionen har hon lyckats uppnå en status som få författare, trots hyllrader med titlar, kommer i närheten av. I Sorgesång visar hon att hon förtjänar den positionen.

Det är en intrikat väv hon håller upp för läsaren, ett myller av historier som korsar och korsbefruktar varandra. Det som varit och det som är i skön förening. Romanen inleds med att berättaren, den nyskilde psykiatrikern Erik, och hans syster Inga går igenom kvarlåtenskapen efter sin faders död. I en låda hittar de ett mystiskt brev från Lisa, en person som varken de eller modern har något minne av. Brevet är kort och innehåller bara en uppmaning om att fadern ska hålla det löfte han en gång avgivit. Erik och Inga blir snart uppslukade av tanken på att de, genom Lisa och faderns övriga papper, kan hitta en väg in till hans mystiska nattvandringar och släktens historia.
I samma veva flyttar en jamaicansk kvinna, Miranda, med sin dotter, Eggy, in i bottenvåningen på Eriks hus och han blir blixtförälskad. Men kvinnan visar tidigt att hon endast vill ha en ytlig relation till honom. Det visar sig dock inte vara så lätt då barnets pappa, Jeff, fotograf och konstnär, drar in Erik i sitt personliga projekt, som balanserar på ett flertal tunna linor.

Med säker hand leder Hustvedt oss in i ett landskap som bara är toppen på ett berg. Utsikten är åt alla håll magnifik, men det som förundrar mest är känslan av att det vi står på är så stabilt. Trots att jag kastas mellan de olika historierna och tidsepokerna tappar hon aldrig bort mig. Hon skryter inte med sitt väldiga researcharbete utan låter det bara glida in i berättelsen. Filosofi, psykologi, neurovetenskap, litteratur, historia, konst; allt går in i och förstärker vartannat i hennes sökande efter människans kärna; det vi tror oss veta vad det är när vi säger far, du, eller jag.

För på olika sätt är människorna i romanen besatta av att finna de där definerande egenskaperna. Jeff, som med sin kamera är så uppslukad av sina fotografier att han inte märker att han driver allt längre bort från människorna runtomkring sig. Eriks patienter, som på olika sätt har råkat rasera en bärande vägg i sina liv och nu kämpar med att återuppbygga den. Men även vi som läsare dras in i projektet när vi försöker hitta romanens själva kärna. Och slutligen Erik själv i sitt sökande efter den döde fadern.

Fadern, som sedan sin ungdom fört dagbok. Om allt från uppväxten under den stora depressionen, till upplevelserna under andra världskriget och livet med minnena från bomberna som gjorde kratrar stora som källare runtomkring honom.
In i det sista var han en strukturerad man. Han samlade allt i lådor, även det som han inte kunde förklara. Vid ett tillfälle finner Erik och Inga en nyckelknippa, med etiketten ”okända nycklar”, i hans arbetsrum. Det är en bild som sedan återkommer som en underliggande ackordföljd genom boken. Med den antyder också Hustvedt var vi är på väg. Vi kommer inte att kunna öppna, eller ens hitta, alla de dörrar till jaget som vi skulle vilja. Men under sökandet kanske vi finner något annat, som vi inte letade efter.

Med sitt utsökt luftiga och spänstiga språk lyckas hon hålla de vetenskapliga diskussionerna och den spretande handlingen i en och samma hand. Det blir aldrig tråkigt, men heller aldrig banalt. Visst finns det en del att kritisera, framförallt att det är svårt att förstå vad som motiverar vissa av bipersonernas handlingar, och då tänker jag främst på en journalist som rotar i Ingas liv. Men det är bara anmärkningar i marginalen. I det stora hela är det en bok som jag lämnar med ett leende på läpparna och huvudet surrande av tankar som inte går att sammanfatta på ett annat sätt en genom en uppmaning: Läs boken.

The Tales of Bedle the Bard är en samling korta sagor av författarinnan till Harry Potterböckerna. Den lilla boken har ännu bara getts ut på engelska.

Sagorna handlar om häxor och trollkarlar som ställs inför svåra prov, och poängen med de flesta av dem är att magi faktiskt inte löser alla problem. Den sista sagan handlar om dödsrelikerna som omnämns i de sista Harry Potter böckerna. Sagorna är verkligen sagor och inte små noveller, så för den som (liksom jag) hoppats på en liten tröst efter att Harry Potterböckerna tog slut, hittar den tyvärr inte här.

Medan Harry Potterböckerna kan läsas av alla, tycker jag de här sagorna verkar mer ämnade för barn. Boken passar nog bäst för godnattsagor, även om kanske “The warlocks hariry Hart” som handlar om en trollkarl utan hjärta, kanske är för otäck för det.

Däremot så har den före detta rektorn på Hogwarts, professor Dumbledore, kommenterat alla sagor med små fotnoter här och var, och dessa verkar inte riktade mot barn, utan för den som är väl insatt i den magiska världen efter att ha läst sju böcker om den. J.K Rowling har skrivit fotnoter till Dumbledores kommentarer, vilket jag inte tror att han skulle ha något emot:

The term `Warlock’ is a very old one. Although it is sometimes used as a interchangeable with ‘wizard’, it originally denoted one learned in duelling and all martial magic. It was also given as a title to wizards who had performed feats of bravery, rather as Muggles were sometimes knighted for acts of valour. By calling the young wizard a warlock, Beedle indicates that he has already been recognised as especially skilful at offensive magic. These days wizards use ‘warlock’ in one of two ways: to describe a wizard of unusually fierce appearance, or as a title denoting particular skill or achievement. Thus, Dumbledore himself was Chief Warlock of the Wizengamot. JKR

Detta är en söt liten bok, men som sagt så tror jag den passar mest för barn. Vi andra får fortsätta att leta efter Harry Potter 2.0.

Man kommer inte på tal om “Igelkottens elegans” att få höra att det är god litteratur, däremot kommer många säga att det är en skitbra bok, för det är just vad det är. Men detta är inget konstverk, säg hellre en mycket vältalig lärares försök att entusiasmera sina elever för konsten och litteraturen. Boken är ett verkligt underhållande övergångsmedium till de stora verken, men har för mycket av godis i sig för att själv vara ett. Den är en njutning som pekar mot en djupare tillfredsställelse, man kunde säga att den hjälper ovan nämnda elever att växa och deras föräldrar att få kontakt med sin intellektuella ungdom, den verkar respektive uppmuntrande och uppiggande i sin kärleksförklaring till läsning och kultur.

I huvudrollerna har vi dels en äldre, bildad portvakterska, dels en ung, överbegåvad flicka i samma hus. Deras vardagsliv och de tankar de anförtror sin dagbok återges parallellt, som en dialog mellan monologer som tvinnar samman deras livslopp innan de faktiskt möts. Ett möte som för läsare då känns nästan ödesbunden då vi sett deras inre släktskap föregå deras yttre vänskap.

Ett huvudtema är själsligt djup och närvaro kontra distanserad intelligens; förståelse av ting och människor i motsättning till födgeniets förmåga att använda sig av dem. Det finns ett klart ställningstagande för självständiga personligheter som inte ingår i någon befordringsordning, vars utveckling inte kan avläsas genom deras plats i hierarkin, som portvakterskan med sitt vrånga yttre och rika inre. Rang är ju en slags intellektuell myntfot som underlättar utbytet av aktning. Klass däremot är en mer svävande kvalitet vilken tvingar oss att anlita vår människokännedom, dvs satsa en del av oss själva i blicken utåt. Det kräver omdöme, som inför något alldeles nytt.

Jag befarar att höstens filmatisering av boken kommer att skänka oss den insikten, gestaltade av de vanliga avrundade hollywoodska originalen, alltså figurer som inte stöter familjepublikens estetiska ögon och följaktligen inte utmanar deras omdöme. En vetskap utan nervbelägg kallas floskler, och det är ju feelgood-filmers särskilda omvandlingsnummer. Men vi får se, i händerna på en duktig regissör kan allt hända. Tills dess räcker boken långa vägar.

Jag är en hundnörd, jag erkänner det utan tvekan. Precis som om att jag är barnslig och tycker om att pyssla. Men det tog ovanligt lång tid innan jag tog mod till mig för att läsa denna bok som jag hört så mycket om.

John och Jenny är nygifta, de har precis skaffat sitt första egna hus med en liten trädgård. Båda har jobb och fast ekonomi. Men ingen av dem känner sig redo för att ta steget och skaffa barn, så deras, som så många andras val blir att skaffa en hundvalp.

De skaffar inte vilken hundvalp som helst, utan de skaffar Marley.

Marley är världens mest neurotiska och älskvärda hund. Dock är han inte riktigt så som Jenny och John hade tänkt sig, de hade inte planerat att få huset rivet varje gång det åskar, eller släpas runt kvarteret på promenaderna eftersom Marley blivit kär i grannens pudeltik. Han lyckas t.o.m bli utkastad från dressyrkursen.

Man får följa Marley från när han föds ute på landet, fram tills den dag då han blir för gammal och John och Jenny är tvungen att säga farväl. Jag skulle tro att alla som är eller någon gång varit hundägare känner igen sig i en hel del.

Dunk!Dunk!Dunk! Jag sträckte ut handen för att klappa honom, och det fick honom att börja med sina undanmanövrer. Han trippade runt och kråmade sig bredvid sängen. Marleymambon. “Okej, vad har du?” frågade jag utan att öppna ögonen. Som svar släppte Marley stolt ner skatten på de fräscha lakanen, endast ett par centimeter ifrån mitt ansikte. I mitt omtöcknade tillstånd dröjde det en stund innan jag blev klar över vad det var. Föremålet var var litet, mörkt, av obestämbar form och täckt av grovkornig sand. Sedan nådde lukten mina näsborrar. En skarp, frän och obehaglig lukt. Jag satte mig kapprak upp och tryckte mig mot Jenny så att hon vaknade. Jag pekade på Marleys gåva till oss där den låg och glänste på täcket. “Det är väl inte…….”, började Jenny med avsmak i rösten. “Jo, det är det” sa jag. ” Han har plundrat kattlådan.”
Marley hade inte varit nöjdare om han så hade överlämnat Hopediamanten.

Boken är alldeles underbart fantastisk och nästan ett måste i varje hundägares liv, man skrattar åt alla hyss och man gråter när det är sorg. Det är helt klart en bok som bör läsas!

Så snälla, läs boken innan ni ser filmen!

Ett par sidor in i boken slås Vi omkull av tryckvågen från en atombomb. Det är 1957 och provsprängning i Nevadas öken. Bomben är tio gånger så kraftig som den som fälldes över Nagasaki. Vi är de soldater som fått detta minne inbränt, som aldrig kommer kunna glömma. Fyrtiotre år senare går Samson Greene med tom blick genom samma öken. En godartad tumör trycker mot hans hjärna och han har förlorat alla sina minnen. Han bara går, utan att veta varför. Han plockas upp och förs till ett sjukhus där tumören opereras bort, med följden att en del av hans minne återställs. De fram tills han blir tolv. De följande tjugofyra åren minns han inget av.

Runt millenieskiftet övergav Nicole Kraus poesin för att, som hon sade, det var en “impossible quest for poetic precision”. Vad gäller hennes “prosaic precision” så träffar hon ofta rätt. Hon arbetar med språket på ett ledigt och egensinnigt sätt. Många gånger är det en njutning att läsa. De olika nivåerna går i samma ton. Och hon kastar sig säkert mellan dem.

En läkare, Ray, ringer en kväll upp Samson och ber honom samarbeta med honom i ett hemligt forskningsprojekt i öknen, inte långt från där han en gång hittades. Samson har inget bättre för sig, han känner sig trängd av sitt gamla liv i New York, samtidigt som han blir smickrad av Rays intresse. Forskningscentret är en närmast futuristisk bas där vetenskapsmän försöker fånga minnen genom att mäta hjärnaktiviteten så exakt som möjligt och sedan transplantera dem till andra patienter. När Donald, en av de Vi som var med vid provsprängningen dyker upp, får Krauss chansen att briljera i sin förmåga att hålla många bollar i luften. Det är konstant spännande och intressant. Det krasst vetenskapliga ställs mot det luddigt personliga. För även om läkarna verkligen skulle kunna överföra ett minne vet de knappast hur den som mottager det kommer reagera. Och enligt Krauss verkar de likgiltiga inför det. De är alltför uppslukade av sin upptäcktsresa i hjärnan för att ens ha funderat över saken.

Men på samma sätt som läkarna behandlar sina patienter, behandlar Krauss ibland sina karaktärer. Det förvånar mig att hon alltför ofta misslyckas med personteckningen, när hon har en sådan precision i språket. Beskrivningen av männen får mig att tänka på pappdockor. Psykologiskt är de inte mycket djupare än så. Däremot prickas Anna, Samsons fru, in med säker blick. Hennes sorg och saknad är det mest levande i boken, och bara den i sig är värd läsningen. Även de två andra kvinnliga karaktärerna, Samsons tidigare student och nyvunna vän Lana, och Patrice som han träffar på bussen tillbaka till sitt förflutna efter de omvälvande minnesexperimenten, består av kött och blod. Så det är lätt att undra varför Kraus väljer att använda sig av en manlig huvudperson när hon har så svårt att hitta utanför schablonerna.

Något som jag länge har gått och varit avundsjuk på är barns alla pysselböcker. De har hur många olika pysselböcker som helst. Men några för vuxna har inte funnits. (Om man nu inte gör som jag och “råkar” låna sina småsyskons böcker)

När jag upptäckte att det skulle släppas en pysselbok för vuxna så kunde jag självklart inte motstå att införskaffa den.

Jag blev inte besviken, för denna bok innehåller nog nästan allt som barns pysselböcker har. Det är bara det att författaren har anpassat det för vuxna. Boken har frågesporter, klipp och klistra saker, korsord, drinkar, labyrinter och mycket mer.

Boken är alldeles perfekt att plocka fram under regniga dagar utomhus, eller på en filt utomhus i vårsolen. Pyssla själv eller gör det med någon du tycker om. Det senare alternativet rekommenderas varmt.

Hur som helst så rekommenderas denna pysselbok varmt och jag hoppas självklart att det kommer ett flertal uppföljare..