bokbloggen.com

Något som jag länge har gått och varit avundsjuk på är barns alla pysselböcker. De har hur många olika pysselböcker som helst. Men några för vuxna har inte funnits. (Om man nu inte gör som jag och “råkar” låna sina småsyskons böcker)

När jag upptäckte att det skulle släppas en pysselbok för vuxna så kunde jag självklart inte motstå att införskaffa den.

Jag blev inte besviken, för denna bok innehåller nog nästan allt som barns pysselböcker har. Det är bara det att författaren har anpassat det för vuxna. Boken har frågesporter, klipp och klistra saker, korsord, drinkar, labyrinter och mycket mer.

Boken är alldeles perfekt att plocka fram under regniga dagar utomhus, eller på en filt utomhus i vårsolen. Pyssla själv eller gör det med någon du tycker om. Det senare alternativet rekommenderas varmt.

Hur som helst så rekommenderas denna pysselbok varmt och jag hoppas självklart att det kommer ett flertal uppföljare..

I kortromanen Gallerian är det uppenbart i vilken skuld författaren står till landsmannen Kafka: alltifrån temat med den undflyende överheten - här representerat av en fatalism i det stora parat med en nykter småhandlarmentalitet i det lilla - till detaljer som mäktiga vaktmästare och inflytelserika eldare, saker som inte är vad de verkar vara. Men eftersom Pecka saknar Kafkas geni (förstå mig rätt, han är en kompetent författare) brister gestaltningen på sina ställen. Avsikten blottläggs i regimkritiska kommentarer som visserligen är väl inkorpererade i texten, men som i egenskap av punkterande programförklaringar inte kan motiveras tillfredsställande. Djupdimensionen saboteras. Och man kan rentav datera händelserna historiskt till 1968 års utrensning av det kommunistiska partiet i Tjeckoslovakien, representerat i boken av “de renas” aktioner. Detta är förstås på sin plats om man har en politisk agenda, men som litteratur är det en försvagning.

Det som hos Kafka drabbar huvudpersonen som tillfälligheter är eg. djupt ödesbundet. Här är det faktiskt just tillfälligheter som gör att karaktären Trvz blir kvar i gallerian och börjar inrätta sig i det mikrokosmos den utgör. Han vill hoppa av ekorrhjulet i världen utanför och söka sin frihet i det lilla. I Kafkas värld råder en mänsklig imitation av kosmiska lagar, där slumpen som man kunnat leva med ersatts av ett lika oundvikligt godtycke som man måste kämpa mot, bara för att krossas. För Tvrz gäller tvärtom att avkläda sig kampen inom en godtycklig och abstrakt byråkrati, för att acceptera händelserna som de kommer; föra ett “käpp-och-knyteliv” som han själv säger. Och det oöverstigliga också i detta.

De påtagliga privilegier han tillkämpat sig i samhället, visar sig vara lättare att avstå ifrån än de ickemateriella fördelar och plikter som kommer av hans ställning. Denna glidande metamorfos berörs bara som hastigast i en av chefsvaktmästarens repliker. Men faktum är att när Tvrz avhänder sig sina uppgifter och ägodelar sker en slags ideologisk förändring av hans person. Och samma avstående som i en marknadsekonomi bara skulle inneburit statusförlust, blir till en moralisk akt som visar att all bekvämlighet han idogt samlat genom åren, inte är något annat än diverse utslag av statlig välvilja. Att förkasta sin bekvämlighet blir då en fientlig handling gentemot staten. I mina ögon handlar boken om de till synes neutrala handlingar som omärkligt samlas till ett ställningstagande, den avvikelse som efterhand formas till en riktning, och som ser till att Tvrz till slut hamnar i blickfånget, inom den logik som säger “är du inte med oss är du emot oss”. Och det felslutet måste också han så småningom lida av.

För att sammanfatta boken i en mening: “det är omöjligt att inte ta ställning”. Sant eller falskt? För läsaren av denna recension tycks det i alla fall som mitt ställningstagande till boken står klart, inte sant?

”Att forska är att söka i blindo”, citerar den unge zoologen T sin mentor och med det sammanfattar han också Det amfibiska hjärtat som läsupplevelse. På ett odenifinerat universitet i en stad någonstans, upptäcker en anonym forskare ett djur han inte kan placera. Hans enda eventuella bevis på att varelsen över huvud taget har existerat är en gammal plansch märkt ”Amphibie” och några burkar med ruttnande geléaktiga prover som löser upp sig när han öppnar dem. Så småningom får han även tag på uråldrig litteratur där denna amfibie möjligtvis nämns, dock i mer eller mindre spekulativa ordalag. Allt eftersom T kommer närmare den förkrossande möjligheten att det är ett fantasifoster planschen avbildar, blir amfibien verkligare i hans medvetande. Nyfikenheten övergår i besatthet och zoologen ger sig ut på en resa söderut i hopp om att få se djuret som tagit över hans liv.

Få teman kan fånga en läsare så effektivt som skildringen av en karaktärs besatthet. Förutsättningen för att greppet ska fungera är att läsaren blir lika uppslukad av karaktärens sökande som denne själv. Problemet med Jonas Bruns roman är att scenariot är så vagt, objektet vi är menade att åtrå så odefinierat, att vi istället intar hans kollegors position och kommer att betrakta honom som svårgreppbar, introvert, irrationell. Brun misslyckas så att säga med att få oss att vilja dela huvudpersonens galenskap. Det är inte språket det är fel på, författaren skriver med en vackert avskalad prosa som är lättillgänglig samtidigt som den rymmer ett mått av mystik. Problemet är snarare själva amfibien.

Jag är inte zoolog och det är möjligt att jag borde ha varit mer uppmärksam på biologilektionerna, men så vitt jag vet är ”amfibie” samlingsnamnet för groddjur. Dessa är ju i sina många varianter högst reella och dyker upp lite varstans i naturen. När Brun så väljer att kort och gott benämna varelsen ”amfibie” blir jag förvirrad, än mer då bokens baksida beskriver T:s plansch som ”föreställande ett för honom okänt djur: amfibien”. För honom okänt, men för oss? Jag kommer inte ifrån den banala känslan av att det är någon sorts groda T har hakat upp sig på, även om det med största sannolikhet rör sig om ett utdött urtidsdjur.

Jag är medveten om att Bruns poäng just är att utmana fasta gränser och att förflyktiga våra föreställningar – amfibiens natur smälter samman land och hav och det är ingen slump att Bruns djur är tvekönat. Insprängt i boken finns ett bestiarium där typer (”de amorfa”, ”de cirkulerande”), snarare än arter beskrivs. Dessa korta, metaforiska texter blir bokens mest tänkvärda, när Brun vågar överge narrativet kommer hans flytande tankar om tillvaron till sin rätt. Själva berättelsen fungerar sämre och det boken vinner i att vara svävande, förlorar den i drivkraft. Jag saknar motivation att assistera T i hans sökande efter svar, när han förvägrar mig själva frågeställningen.

Det finns saker man vet redan innan man ens har sneglat på första sidan i en av Håkan Nessers romaner. Texten kommer att vara välskriven och språket spänstigt och exakt. Vilken sorts historia man kommer att bjudas på är däremot mer osäkert. Det finns elegant konstruerade små mordhistorier som Kära Agnes, nostalgiska varma ungdomsskildringar som Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö, noveller med klang av Auster eller en butter Van Veeteren i en påhittad mellaneuropeisk stad. Och så finns det förstås Gunnar Barbarotti i Kymlinge. En något tungfotad polis som jag aldrig riktigt har kommit underfund med.

Berättelse om herr Roos är den tredje boken där Barbarotti figurerar. Titeln är inte direkt inspirerande. Men den är onekligen sann. What you see is what you get. En berättelse. Om herr Roos.

Ante Valdemar Roos är en 59-årig ekonom som är trött på det mesta i sitt liv. Allra mest på sig själv. I tjugoåtta år har han arbetat på Wrigmans elektriska och varje arbetsdag kört fyrtiofyra kilometer fram och tillbaka till jobbet. En sträcka som sammanlagd motsvarar ungefär sju varv runt jorden, men i verkligheten har han aldrig rest längre bort än till den grekiska ön Samos.

Jag är död, tänkte han när han passerade det nya Coopcentret ute i Billundsberg. I alla väsentliga avseenden är det mindre liv i mig än i en krukväxt av plast. Det är inte dom andra det är fel på, det är mig.

Det är lätt att förstå att Valdemar Roos bestämmer sig för att förändra sitt liv när han plötsligt får chansen. En tipsvinst på över två miljoner gör det möjligt för honom att förverkliga sina vildaste drömmar. Men hur vilda drömmar har en trött, snart sextioårig, ekonom på en termosfabrik? Inte så värst vilda, ska det visa sig. Och där ligger en del av problemet med den här boken. Håkan Nesser gör sitt jobb lite för bra. Valdemar Roos blir så tråkig att jag helt enkelt inte bryr mig särskilt mycket om vad som händer honom. Valdemar tar det ena tveksamma beslutet efter det andra och hamnar snart i en spiral av händelser där han allt mer tappar kontrollen. Det är som alltid välskrivet, men faktiskt inte speciellt spännande. Karaktären Valdemar Roos verkar vara ödesbestämd för en katastrof redan från allra första sidan och även om man skulle kunna önska honom ett bättre öde så känns det aldrig riktigt möjligt.

Barbarotti då? Han har sina egna problem i den här boken. Han är visserligen lycklig med sin Marianne men efter att ha fallit ned från ett tak och brutit benet tvingas han mer eller mindre att ta sjukledigt. Men tro inte att det hindrar honom från att bli inblandad i historien. Jag väljer ordet historia medvetet. För det här är mer av en berättelse än en kriminalroman. Det förekommer visserligen både brott och ond bråd död – men den som väntar sig en klassisk deckare blir kanske lite besviken.

Omfångsrika romaner har blivit vanligare på sistone, plötsligt ser man enorma tegelstenar ockupera värdefull hyllplats med ett häpnadsväckande anspråk på läsarnas tid och bokhandlarbiträdenas ryggar. Och på kultursidorna verkar man naivt omedvetna om att kroppshydda inte är lika med storhet. Men vi bor ju i Sverige och här önskar man belöna arbetet. Sidantalet blir här den mätbarhet man klänger sig fast vid när man är osäker på det konstnärliga värdet. Därför är det uppfriskande att se allihopa brädas av en liten minimalistisk roman på sjuttio sidor från Danmark.

Med suverän kontroll och helgjuten överblick är “Brummstein” som en vältajmad present åt läsaren, man känner aldrig att man gör författaren en tjänst genom att bläddra i boken. Boken är originell, men det är författarens grundlighet som är nyckeln till hans originalitet; mindre än uppfinnare är han en vaken utforskare av ett grepp som bl.a utnyttjats av hans egen landsman H.C. Andersen. Ett föremål - i detta fall en stenflisa - följs ur hand i hand genom historien, det är hela temat. Stilen med vilken detta genomförs är till synes influerad av bl.a Perecs “Livet-en bruksanvisning”, men det handlar inte om ett lån, utan om släktskap; uttrycket är helt och hållet författarens eget. Det är en anekdotiskt späckad text som växer utöver sig självt. Innehållet mättar. Och förutom lite väl många vetenskapliga referenser i början som känns en aning blockartade, störs inte läsupplevelsen av någonting överflödigt, ända fram till det logiska slutet. Vi tas med på en guidad tur i liv och tid fulla av sprickfärdiga resväskor och digra vindskoffertar; allt förlorat, i fragment återfunnet och rekonstruerat för vår skull.

Det är en märklig sak att något så obetydligt som en bit sten kan samla kring sig, som järnfilspån så skilda människor och platser. Det är ett erkännande åt konsten att det enklaste föremål, inom en berättelse kan regera över såväl länder som världsstämningar. Men samtidigt som tonvikten läggs på personernas förhållande till stenen, står det klart att den trots allt bara är en ringa bisak i deras liv. Det är i boken såsom mikrokosmos och för oss som läsare, som stenen får en orimligt stor betoning. Och kanske är det här övergången till konst sker: vi starrbligar på något som huvudpersonerna ser på från sidan. Egentligen betraktar vi deras ouppmärksamhet, alltså livet som flyter förbi oss alla utan att bli mer än glimtvis synligt. Här, i boken, blir det det.

Vad är njutningen i det anekdotiska? Visst är det denna ouppmärksamhet? Voyeurismen är bara att erkänna. Kanske är en bildad person i viss mån en förädlad fönstertittare! Men i en bra bok förvandlas denna sämre drift till en god egenskap, och däri är böckerna framgångsrikare än varje uttrycklig moral som vill avlägsna den helt. Om ett av Bokens syften är att på det viset göra världen till en bättre plats, har den här blygsamma volymen gjort sitt jobb väl.

Det här var en oväntad liten pärla till bok. Jag är inte speciellt intresserad av film. Jag tycker visserligen att det är roligt att se film, men jag är blir snabbt uttråkad av att prata om dem. Att läsa om film ligger mycket långt ner på min prioriteringslista. Så en bok som delvis handlar om film, kändes inte som någon given vinnare precis. Men jag hade fel. Väldigt fel, till och med. Filmklubben visade sig vara en enormt charmig bok med något så ovanligt som trovärdiga, sympatiska människor.

 Om man ska tro författaren, vilket med den senaste tidens debatt i minne kanske inte är helt självklart, så är det här ett ärligt porträtt av hans son. Personligen tycker jag att sanningen är överskattad, att berättelsen känns sann – det är allt jag begär av en historia. Och den här berättelsen om relationen mellan en far och hans son känns så innerlig och besvärlig, hoppfull och knölig att jag gärna tror på varje ord.

Davids son Jesse är 16 år och avskyr skolan. Han är så skoltrött att varje dag är en plåga. Till slut ger David sin son ett förslag. Pojken får lov att hoppa av skolan. Han behöver inte jobba, han behöver inte betala hyra – allt han måste lova är att inte använda några som helst droger och att se tre filmer i veckan tillsammans med sin pappa. Filmer som David väljer ut.

Jesses första reaktion är att pappan måste skämta, men när han förstår att David inte gör det går han snabbt med på villkoren. Att Jesse går med på saken är kanske inte så förvånande, men att även hans mamma är med på experimentet är mer överraskande. Men här finns ytterligare en av bokens styrkor. Den starka vänskap som finns mellan Jesses frånskilda föräldrar.

Vi trivdes så bra i varandras sällskap och fann tröst i att höra varandras röst. Dessutom hade jag lärt mig den hårda vägen att hon var den enda här i världen som jag kunde diskutera min som med lika ingående som jag ville – vad han hade sagt samma morgon, hur smart det var, hur snygg han hade varit i sin nya rugbytröja. (”Precis! Han klär väldigt bra i mörka färger!”)

Den allra första filmen de ser är Truffauts De 400 slagen från 1959 som David introducerar kort genom att berätta hur Truffaut kommit in i filmskapandet efter att ha hoppat av skolan och levt ett trassligt liv som småtjuv. Men det är inte bara konstnärliga filmer de ser tillsammans. Det kan lika gärna vara Showgirls som toppar Davids egen lista över världens sämsta filmer. De tittar på film och de pratar med varandra. Jesse är på många sätt raka motsatsen till en strulig tonårskille – han är enormt öppen. Så öppen att David många gånger finner det besvärande, när Jesse diskuterar kärleken och sitt komplicerade förhållande med den alldeles för vackra Rebecka Ng.

Det här är en så varm och rolig bok att jag redan har stoppat den i händerna på flera andra. Alla har hittills blivit precis lika förtjusta som jag. Och att vi alla plötsligt har börjat hyra betydligt fler filmer är väl något vi fått på köpet. 

Storyn i korthet: sexuellt frustrerad hanrej kompenserar förödmjukelsen med motsvarande högmod och slutenhet och grubbel. Något ältas, oklart egentligen vad. Rekvisitan, som i varje omtugg är densamma placeras ut på scenen som ett pussel på ett bord, vrids och vänds på; ett skratt prövas i olika munnar, en krukas betydelse skiftar med händerna som håller den. Det hela liknar ett rekonstruktionsförsök av ett minne, att hoppas känna igen en händelse genom att konstruera relationer mellan föremålen som ligger kvar på platsen, som en brottsplatsundersökning, eller varför inte en plan som fortfarande håller på att formas.

För tiden är aldrig säker, det är ett vacklande mellan den troligaste händelseutvecklingen och den klokaste. Och någonstans däremellan anar man också den faktiska, författarens nu bakom berättelsens utbytbara tempus, den som står utanför och experimenterar med texten, och genom den prövar sig fram, finner sig tillrätta i verkligheten.

Formmässigt gör han detta väl så bra, men orden känns slitna. Det är nytt vin i gamla läglar över hela linjen. Uppslagen på måfå kommer man sannolikt sätta fingret på en kliché. Språket används som ett verktyg, som en gammal rubank. Och inte för att putsa en yta slät, utan för att slumpvis få fram hyvelspån av intressant form, åt kritiker att spekulera kring.

Annars verkade boken lovande, högt prisad av en samtida storhet som Breton, och jämförd med självaste Kafka. Men såhär i efterhand minns jag att Bretons omdöme fallerat tidigare, och att litteraturanmälare alltid refererar till Kafka vid minsta spår av drömlik verklighetsbeskrivning. Nej, snarare är Hedayat liksom Lautréamont ytterligare en vid sekelskiftet uppdykande mångordig utlöpare ur romantiken. Rekommenderas därför starkt åt nittonåringar. Och som sagt kritiker.

 Omslagsbilden till Hanna Nordenhöks senaste diktsamling består av ett eller flera svartvita fotografier, sönderklippta i hundratals rektangulära bitar, som sedan fogats samman till en bild. En väg, en himmel, några träd. Men trots tiden som måste lagts ner på arbetet är skarvarna tydliga. Här finns en brist, en omöjlighet, en förhoppning, som med minst lika stor nit löper genom bokens sidor. Det handlar om den och om det och om dom.

Liksom omslagsbilden är boken uppbyggd av rektangulära enheter; textsjok. Två per sida, två till fem rader långa. Varje stycke börjar med liten bokstav och slutar utan interpunktion. Det skapar en glidning som drar mig vidare, djupare in i texten. Jag söker fogmassan som ska hålla dem samman. Den gemensamma nämnaren som ska lösa min stegrande känsla av utsatthet, förvirring. Vilka är Dom? Vad är Det? På samma sätt som jag skulle vilja försöka flytta bitarna på omslaget så att de hamnade på rätt plats, så att alla fyra sidor låg mot sin verkliga motsvarighet.

Men Nordenhök ger inte läsaren något hopp om att det ska kunna ske. Istället drar hon mig allt längre bort från min förhoppning att foga samman. Genom sina försök visar hon på det omöjliga i projektet. Dikterna bär på samma utsatthet som jag själv känner när jag läser. Blir till en spegel av hur vi minns. Hur vi sörjer. Hur vi längtar efter enhet, efter sammanhang. Men hur omöjligt det projektet är. För mellan alla minnena finns det vi inte minns. Och i minnena finns allt det vi förändrat. Färgerna som inverterat. Klädesplaggen som bytts ut. Det är skickligt gjort. Hon skriver:

“vattnets långsamma gungning inuti strilkannan. man hör men kniper ihop läpparna. träd med mkt svarta grenar. genom att dom jagar varandra. vad är det den tittar på. det har ju inga händer”

Till en början kan det kännas som om någon fått tag på Nordenhöks anteckningsbok och klippt sönder den i fragment. Här finns mycket som påminner om stämningarna i hennes debut, Hiatus, men silat genom ett närmast schizofrent medvetande. Med det vill jag inte säga att detta på något sätt är ett slumpverk, det bara låtsas vara det. Det är precist arbete och många gånger dras man med i texten. De opersonliga pronomen, det, den och dom, laddas med en allt tyngre massa. De blir enheter för sorgen och minnet. Sällan har de känts så hotfulla och köttsliga som i Bländare. Andra gånger lyckas hon inte konkretisera. Tegelstenarna blir alltför fyrkantiga. Utan liv. Dras ner i det träsk av form och stil som präglat mycket av de senaste årens poesiutgivning. Men så rycks man ur slentrianen igen och förstår varför man fortsatt stirra in i solen:

“i harsyran. i skuggan vid stentrappan. innan betydelse blir till. som att se med det yttersta av fingertoppen. solen ett tätt rött avtryck på ögonlockens insidor. redan en sorts skada”

Jag är barnsligt förtjust i att få reda på hur man tillverkar saker och ting. Kanske för att jag själv är helt opraktisk och med knapp nöd kan spika upp en hylla utan att orsaka en katastrof. Varje tv-inslag som visar hur man gör strutglass eller matsalsmöbler har en trogen tittare i mig. Därför föll jag naturligtvis som en fura för Ken Folletts bok Svärdet och spiran. Där byggde de en hel katedral. Bingo för varje kunskapstörstande läsare.

Nu, efter nästan tjugo år kommer fortsättningen. Platsen är fortfarande Kingsbridge, men det har gått 150 år sedan katedralbygget i första boken. I bokens början blir fyra barn vittnen till hur en riddare blir överfallen. Han lyckas döda sina motståndare men skadas svårt. Han tar en av pojkarna till hjälp för att begrava något som absolut måste hållas hemligt och söker sedan skydd i klostret efter att ha avkrävt pojken ett löfte om att inte avslöja någonting om gömstället innan riddaren är död. Men om han dör ska pojken gräva upp meddelandet och ge det till en präst. Merthin lovar att göra just så.

Barnen växer upp till tonåringar med olika intressen och helt olika förutsättningar. Pojken Merthin sätts i lära hos en timmerman medan hans bror Ralph blir väpnare hos en earl för att läras upp till riddare. Canis är dotter till stadens viktigaste ullhandlare medan Gwenda kommer från ett fattigt hem med en suput till far som inte tvekar att sälja henne i utbyte mot en ko.

Rent logiskt borde den här tegelstenen med sina drygt 1200 sidor få mig att gå i spinn. Men det gör den inte riktigt. Trots att alla beståndsdelarna finns på plats blir jag aldrig riktigt fångad. Här byggs broar och hus, man kämpar mot pesten, här finns onda intrigerande präster och kloka nunnor, förödande krig och storslagen kärlek som tycks övervinna alla motgångar. Det känns som om Follett fullständigt slår knut på sig själv för att skriva ännu en bestseller. Men resultatet blir lite för mycket för mig. De onda prästerna blir parodiskt ondskefulla och stupida i sin maktkamp. Varje liten detalj ger ledtrådar om vad som ska komma. Och att det inte är något gott är enkelt att räkna ut. Det räcker med en antydan om att någon i sin ungdom tycker att det är intressant att besöka traktens kloka gumma för att man lätt ska kunna räkna ut att hon någon gång i framtiden kommer att bli anklagad för häxeri.

Det blir helt enkelt lite för mycket av det goda. Men visst glimtar det till här och där. Jag tycker till exempel att det är riktigt spännande att läsa om tidens syn på medicin. De universitetsutbildade prästernas teoretiska kunskaper får dem att lägga getdynga i öppna sår för att få dem att vara sig. Medan den barbariska fältskären med sina praktiska erfarenheter skulle föredra att tvätta såret och försöka sy ihop det. Men praktik väger inte så tungt mot vetenskap i Kingsbridge. När pesten kommer står den medicinska vetenskapen ganska hjälplös.

Jag hade verkligen trott att jag skulle ha roligt med den här boken. Och på sina ställen hade jag väl det. Det är storslaget. Det är en intressant tid i historien. Jag hade bara önskat att Ken Follett inte hade tagit i riktigt så mycket. För mycket av det goda blir inte alltid underbart, tyvärr.

Att döma av omslaget (och det kan man oftast numera, trots talesättet) är det här en riktigt bra bok. Den pryder varje hylla. Man har låtit denna klassiska mellankrigsskildring symboliseras av en kanin mot bakgrund av en blommig tapet. Förmodligen ska det stå för rädsla i ombonad miljö, nya vacklande realiteter på ärvd och trygg scen. Tillspetsat: vanan att omfatta det kommande med gamla erfarenheter, och den därav följande senfärdigheten inför politisk exploatering, inför Hitler.

Så kan man tolka omslagsbilden. Själva texten saknar däremot symboler. I omvälvande tider räcker det att se för att gestalta, och läsaren får snarare ta del av signifikativa scener än symboler. Redan visselepisoden på första sidan andas en grundläggande desperation som tvingar en att läsa vidare. Det ska påpekas att den som för ordet mer är ciceron än aktör, huvudpersonen är de andra, deras åtbörder. Därför finner man också mer människokännedom än psykologi; författaren säger inte “sådan är hon” utan “detta är typiskt för henne”. Stilen påminner om en Canetti med en Maughams perspektiv, en klar och nykter syn på människorna.

Vi får se en del genom författarens ögon: medelkrigstidens givna misär och osäkra rikedom, skilda klasser förenade av en stämning, den alltmer desperata glättigheten efter krigsslutet och dess gradvisa tillnyktring till en ny ond verklighet som håller på att formas genom fascismen. Det “glada 20-talet” är förbi, dekoren är sliten, pappersgirlanderna samlar damm i taken och liknar mest flugpapper. Dansen för nöjes skull snurrar allt fortare, får en sammanbiten min, övergår i ritual, i en hysterisk besvärjelse av ett allt synligare våld. Det blir tydligt att nöjena eg. handlar om något helt annat, en panik som tagit sig uttryck i en omdirigerad men ohejdbar flykt från krog till krog. Allt detta tecknas i Clives gestalt som “aldrig verkade riktigt säker på om han verkligen roade sig”. Parallellen med vår tid är uppenbar om än inte entydig: underhållningens ritualisering, festens obehagliga drag av utantilläxa, en osjälvständig, ratificierad glädje. Bröd och skådespel.

Nyöversättningen är kanske inte efterlängtad, men när den nu ligger i tryck välkomnar man den, man förstår varför de kommit. Samtidigt handlar det inte om igenkänning. Behållningen kommer av en ren biprodukt, den tids- och ortsmässiga stilen och kontrasten. När böcker som dessa åldrats tror man, när man läser dem på nytt, att att världen också gjort det. Man upplever ett falskt reningsbad som tillfälligt vänder på attityden “bättre förr” till “utvecklingen går framåt”. Men livet är ju i grund och botten detsamma, det är den litterära mottagligheten som är annorlunda. Därför är detta en bok som lättar på trycket mer än påminner om förtrycket. Man lär sig fördöma historien för att lättare acceptera samtiden. Man beundrar språket och fascineras av kulisserna. Kort sagt, man läser den för nöjes skull…