bokbloggen.com

Fevanna Kargesdotter Side har tröttnat på att gå hemma i byn. Hon känner att hon skulle göra mer nytta för sin familj om hon kunde tjäna in egna pengar inne i stan Hannebor. Så när den årliga marknadsdagen inne i Hannebor är, så passar Fevanna på att strosa runt för att finna sig ett arbete. Hon har turen med sig och lyckas få sig ett arbete på värdshuset Gyllene Kannan.

Det tar inte lång tid tills den stora dagen för avresa är kommen, hennes farbror Dor är den som har äran att skjutsa in henne till Hannebor. Dor har fått stränga order om att skjutsa henne ända fram till Gyllene Kannan. Men Fevanna lyckas övertala honom på vägen in att det räcker med att släppa av henne vid stadsmuren så letar hon sig själv fram till Gyllene Kannan, och han får chansen att göra sina ärenden i lugn och ro.

Väl framme vid Gyllene Kannan så får hon sätta igång och arbeta hårt på en gång. Men Fevanna njuter ändå av varje minut där hon själv tjänar sina egna pengar och inte är beroende av något annat. När den långa arbetsdagen är slut går hon ut för att ta sig lite luft. Fevanna går inte långt ifrån dörren, men blir ändå överfallen av en man i svart kappa . Hon tar upp en sten och kastar på mannen i självförsvar, och efter det blir allt mörkt.

Nästa gång Fevanna vaknar upp har hon så fruktansvärt ont och kan inte röra sig, äventyret har börjat.

“Ge henne vad hon tål, Zeke.” Den andra triumferade. Hon kunde inte sluta stirra på mannen som närmade sig. Håret var verkligen vitt i kontrast till hans mörka ögon och svarta kläder. Hon tvivlade inte ett ögonblick på att det var ondskan som var orsaken till att det såg ut som det gjorde. Alla visste ju hur korpsvarta Maredalarna var.

Denna bok är helt klart ett bevis på att en bok kan vara riktigt bra även fast den är kort. Spänningen i boken håller i sig från början till slut och det är en bok som jag varmt rekommenderar. Det enda som kan vara ett litet minus är att man gärna skulle velat få veta mer om karaktärerna och deras historia. Men om vi har tur kanske det kommer en fortsättning där vi får veta mer?

Jag vet inte hur jag ska börja denna recension, för jag vet inte ens hur jag ska kunna göra en recension som gör denna bok rättvisa. För boken är helt fantastiskt och jag är riktigt lyrisk efter att ha läst den.

Boken börjar ganska brutalt med att en brevbärare ser genom ett brevinkast hur någon ligger skadad innanför dörren. Polis och ambulans tillkallas och de tar sig in i huset. Det de från början trodde var en skadad eller död person slutar med att de hittar sammanlagt 3 döda och en person verkar saknas. Två av de döda hittas inlåsta i gömda rum där de sakta fått svälta ihjäl, samtidigt som den lilla mat de fått av sin fångvaktare verkar ha varit förgiftad. Desto mer de söker runt i huset så hittar de även ett till tillhåll, men där saknas personen som har hållits fastkedjad… Vad är det för tragisk sak som har hänt undrar alla, och hur ska man få reda på sanningen?

Någon vecka senare så tappar postarbetaren Niall sin penna i lådan där brev utan fullständig adress finns. Utav misstag så hittar han ett brev som är postat till en av de mördade, men adressen är inte fullständig. Han bryter sitt jobbs regler och öppnar brevet, i den ligger det en dagbok…

Dagboken tillhör en av dem som har blivit mördade, hur den har hamnat bland posten är det ingen som vet eftersom den är skickad efter hennes död. Niall börjar läsa dagboken och får då reda på bakgrunden till morden, och allt börjar med en snygg kille som kommer åkandes på sin röda motorcykel…

Man skulle kunna skriva hur mycket som helst om denna bok, men det är himla svårt att få med allt och hur saker och ting hänger ihop. Boken är riktigt spännande hela tiden och den innehåller “flera historier i en” för början av boken är en liten historia, sen så skrivs det ett tag i dagboksform, och i dagboksformen finns det också en historia eller snarare en saga, och efter dagboksformen så kommer det en ny del/historia i boken.

Det kanske låter fruktansvärt krångligt och att det kan vara svårt att hålla isär saker och ting, men det är det inte. Författaren är helt fantastisk och skicklig så boken blir aldrig krånglig och den är hela tiden spännande och man vill hela tiden veta hur alla historier ska sluta. Ska kanske tillägga att alla historier på ett eller annat sätt också hänger samman.

Denna bok är ett riktigt äventyr som förenar verkligheten med sagor och historier. Det finns både mord, svartsjuka, kärlek och magi som författaren har vävt ihop på ett helt fantastiskt sätt. Så om du tycker om barndomens sagor med trollkarlar, prinsessor, prinsar, magi och vargar så ska du helt klart läsa denna bok. Det är lite som en saga för vuxna.

Personligen tycker jag att boken är ett riktigt mästerverk som lyckas hålla så pass många historier intressanta samtidigt som den är hyfsat lättläst. Jag har blivit helt frälst och rekommenderar boken mycket varmt. Lägger helt klart till denna bok bland mina favoritböcker.

Detta är den sista delen av Twilightböckerna och också den mest spännande. Alla de tidigare böckerna har lett mot den här uppslutningen.

Boken börjar med det lyckliga bröllopet mellan Bella och hennes Edward - vampyren. Det är inte ofta man får läsa om ett lyckligt par i kapitel efter kapitel, för det mesta tar ju sagan slut med “så levde de lyckliga i alla sina dagar”. Men en bok med 745 sidor om ett enbart lyckligt par går ju inte an och självklart händer något som gör att allt ställs mot sin spets. Den mest fruktade vampyrklanen av dem alla, Voltori, beger sig mot Bella och Edwards hem för att straffa dem för ett oförlåtligt brott. Och Voltoris är kända för att inte lyssna på några undanflykter. Jag kan inte berätta mer än så utan att avslöja för mycket, ni måste helt enkelt läsa själva.

Det var sorgligt att lägga ifrån sig boken när den sista sidan var slut. Jag rekomendera alla som kallar sig tjej att läsa de här böckerna. Nu börjar jakten på nästa bokserie som jag kan bli besatt i. Förra veckan lånade jag ut del två i serien till en vän, och i går ville hon låna del tre samtidigt som hon lånade ut del två till en annan vän. Böckerna är, precis som vampyrer, smittsamma.

 Jag tror inte att jag avslöjar för mycket när jag säger att Edward har återvänt i den tredje delen i Twilightserien (för vad annars skulle man kunna tro, när han försvann i del två av fyra?), och han och Bella är lyckligare än någonsin. Allt skulle kunna vara frid och fröjd om det inte vore för att Bellas bästa vän Jacob och Edward inte kommer överens. Inte nog med att Edward är vampyr och Jacob varulv och de därför har en naturligt instinkt att döda varandra - de är båda förälskade i Bella, och ingen av dem tänker ge upp henne. När ett gemesamt hot närmar sig den lilla staden Forks tvingas Edward och Jacob att försvara Bella tillsammans. Men ett analkande döshot är inte Bellas största problem, utan att hon för eler senare måste välja – sin pojkvän eller sin bästa vän.

Eclipse är ännu mer spännande och en perfekt uppföljare till de tidigare böckerna. Jag har inte fastnat på liknande sätt i en bokserie någonsin. Jag räknar inte Sagan om Ringen, för då läste jag alla tre böcker samlade i en bok, och behövde inte springa runt i flera bokaffärer i jakt på nästa del i serien. Det verkar vara fler än jag som har fastnat i berättelsen om Bella och Edward, och jag uppmuntrar var och en som gillar kärlekshistorier och inte har emot något övernaturligt i vardagen att börja läsa böckerna också.

 Det här är den andra delen i Stephanie Meyers Twilight-serie om Bella och hennes älskade Edward – vampyren.

Bella har spenderat en underbar sommar med Edward och har hunnit fylla 18 år – ett år äldre än Edward, som inte åldrats. Bella är inte alls nöjd med detta, eftersom hon inte vill bli äldre. Istället vill hon bli vampyr hon också, men Edward vägrar göra henne till viljes. Inte ens möjligheten att någon I Edwards familj när som helst kan tappa behärskningen och döda henne, kan få honom att ändra sig.

När jag hör din röst heter New Moon på orginalspråket, vilket avslöjar lite om vad som kommer att hända. När Edward inte är i närheten börjar Bella lära känna sin barndomskompis Jacob bättre. I reservatet där han bor börjar underliga saker hända – hans vänner försvinner för att sedan börja umgås med ett gäng som ger både Bella och Jacob onda aningar. Så en dag slutar Jacob höra av sig. När Bella efter några veckor träffar honom igen, är han helt förändrad.

Det här är inte en bra bok på grund av ett vackert språk och en tänkvärd historia, utan för att den helt enkelt är väldigt spännande. Jag kastade mig över boken som Edwards vampyrfamilj kastar sig över Bella när hon skär sig på en bit omslagspapper på sin födelsedag – och jag kunde inte sluta läsa förrän jag var färdig och genast gick och beställde tredje delen på Amazon. Om man läst Om jag kunde drömma eller sett filmen Twilight är När jag hör din röst en ovärdelig fortsättning. Och om man inte tycker att enbart vampyrer är tillräckligt intressanta, så bjuder den här boken på andra varelser också…

17-åriga Bella flyttar från Phoenix till den vansinnigt lilla, tråkiga och regniga staden Forks mitt ute i ingenstans. Från att vara ingen särskild på sin gamla skola, blir hon i Forks uppmärksammad av alla killarna som den nya spännande tjejen. Men Bella bryr sig endast om Edward. Han är den vackraste varelse hon någonsin sett, och hon kan inte slita blicken från hans mörka ögon när han sitter bredvid henne på biologilektionerna. Problemet är bara att Edward av någon anledning verkar avsky Bella och vill undvika henne till varje pris.

När Bella märker att Edward verkar kunna förflytta sig från en plats till en annan på ingen tid alls och är övermänskligt stark, förhör hon sig om stadens historia och får höra att Edwards familj ryktas vara vampyrer.. Men vid det laget är hon redan handlöst förälskad och bryr sig inte om att hon är i livsfara varje sekund hon spenderar med Edward.

Om jag kunde drömma är en mysig, lättslukad bok som genast gjorde mig sugen på att se filmen och läsa de tre uppföljarna. Jag tror den är tänkt för tjejer i gymnasieåldern, men jag (25) och min svägerska (32) kunde inte sluta läsa boken under mellandagarna! Absolut läsvärd om du gillar kärlekshistorier och Buffy eller En Vampyrs Bekännelser.

Några saker som Island är känt för: forntida sagor och legender, vildsint natur, brottning, nationalromantik, språkvård, frimärkssamlande (nåja) och på senare tid deckare. Alla dessa ingredienser finns med i denna egendomliga roman av Sjón. Det är en mytologisk berättelse om islänningar och de som möter det isländska utifrån.

Leo Löwe är en tjeckisk jude som flyr till Island med en hattask där en liten pojke i lera ligger. Med hjälp av getmjölk och guld som han ska återfinna kommer pojken Josef, som är bokens egentliga berättare, att födas och bli mänsklig. Guldet stals på den äventyrliga båtfärden över Atlanten och Leo får hjälp av en svart amerikan som gömmer sig på ön och en rysk ambassadör.

I romanen får man som läsare bl.a. reda på varför islänningar är så engagerade frimärkssamlare och vad varulvar äter. Dessutom ingår en mordhistoria, men man ska inte lura sig till att detta är en deckare. Även om mordgåtan ingår och det i undertiteln sägs att det handlar om ett brott så är det ingen spänningsroman i den vanliga bemärkelsen.

Huvuddraget i boken är att diskutera islänningars självbild och hur icke-islänningar betraktas. Författaren förmedlar en viss självgodhet hos islänningen som präglar nationalism hos vissa. En nationalism som man bör göra upp med. Bland annat jämförs islänningarna med judarna som Guds sändebud på jorden och utstötta i den danska gemenskapen. Genom Löwes anekdoter om ansökan om medborgarskap och språkstudier skildras det isländska sinnelaget med viss satir. Så här beskriver Löwes språklärare isländskan:

- Det isländska språkets främsta kännemärken är dessa: Det är rent, ljust, vackert, mjukt, starkt, elegant, konstfärdigt, ordrikt – och därför: särdeles väl lämpat för diktning. Detta är respekterade språkvetare världen runt ense om. Om ni vill disputera med dem, så var så goda!

Lisey Landons man, den populäre författaren Scott Landon, dör och lämnar efter sig en stor saknad hos Lisey. Visst, allt var inte en dans på rosor alla gånger eftersom Scotts demoner plågade honom periodvis. Demonerna existerade inte bara i tanken, det vet Lisey eftersom hon följt med honom flera gånger till Booya-månen. Hon har till och med räddat honom därifrån, när begäret efter frid hållt honom kvar där.

Lisey städar i sin mans arbetsrum och får hjälp av sin syster, soon to be katatonisk. En litteraturprofessor vill inget hellre än att få se Scotts anteckningar och opublicerade verk, och råkar ofrivilligt rekrytera en galning som med våld ska pressa Lisey att ge bort Scotts material. Lisey brottas med sina minnen som vill komma upp till ytan, och Scott har placerat ut ledtrådar som ska hjälpa henne på traven.

Jag gillar Stephen Kings böcker när de handlar om grupper av människor i extrema, gärna övernaturligt kryddade, situationer. När gruppens olika karaktärer börjar destilleras fram ur vad som såg ut som en homogen samling människor är King i sitt esse, tycker jag.

Lisey’s berättelse är mer inåtvänd, med många minnen och flashbacks som är lite för lika för att jag inte ska börja blanda ihop dem. Det vinkas om flera händelser i parets gemensamma liv vars förklaring inte nås förrän mycket sent i boken, och jag har då tappat intresset för dem. Berättelsen föll mig inte alls i smaken, jag hade hellre läst Pestens Tid, Det, eller Shawshank Redemption en gång till.

Det är en märklig känsla att först längta efter en bok så mycket och sedan knappt vilja börja på den. För om man börjar på den betyder det att den snart tar slut. Men de senaste tio dagarna har jag då slutligen gjort det – lyssnat på den allra sista Harry Potter-boken, Harry Potter and the Deathly Hallows som ljudbok.

Jag erkänner: jag älskar Harry Potter! Jag älskar hela trollkarlsvärlden där man kan laga mat (och diska!) genom bara en viftning med trollspöet, där människor på fotografier vandrar in och ut ur bilderna och där man bara kan säga “lumos” om det är lite för mörkt någonstans. Jag vill gå på Hogwarts, jag vill komma på middag hemma hos den härliga familjen Weasly och jag vill lära mig att spöktransfereras. Mest av allt vill jag inte att magin ska ta slut, jag vill inte att JK Rowling ska sluta skriva för jag vill inte sluta uppleva Harry Potter och alla hans underbara vänner. För det är så, man läser inte Harry Potter-böckerna, oavsett ålder och bakgrund så lever man dem, sida för sida, bok efter bok.

Nu är det alltså slut och det är supersvårt att skriva en recension utan att avslöja något. Men i korta drag så är det nu öppet krig. Inget mer lalla runt på Hogwarts ett helt läsår innan det blir action och Voldemort-konfrontation, här är det ett jämnare och högre tempo från början. Harry är ingen skolpojke längre och han vet att det inte går att skjuta upp saken, han har ett uppdrag att utföra och det måste göras NU, hur farligt och otäckt det än är. Vid hans sida finns, som alltid, Ron och Hermione men är de verkligen beredda att riskera livet för att krossa Lord Voldemort? Vänskapen sätts på hårda prov när jakten på horrokruxerna och Voldemort blir allt mer intensiv och inte bara Harry, Hermoine och Ron svävar i livsfara utan alla de håller kära. Harry vet att det bara finns ett sätt att få slut på mardrömmen men är han redo?

I den mörkaste och hemskaste boken i serien av sju tar JK Rowling livet av flera kända karaktärer. Hon drar tydliga paralleller till nazismväldet och hon låter oss lära känna flera personer ännu närmare. Jag tycker hon är en fantastisk författare som får ihop alla lösa trådar på ett imponerande sätt (för inte fasen hade hon tänkt skriva sju böcker när hon till sin förvåning fick den första publicerad) och hon beskriver Harry, mitt emellan pojk- och vuxenstadiet, nedtyngd av ett alltför tungt ansvar helt suveränt..

Jag ger boken högt betyg och rekommenderar den självklart till alla Harry Potter-fans. Hatten av för JK Rowling och den fantastiska bokskatt hon försett oss med.
Nu ska jag se fram emot återstående filmer.

Stephen King är skräckförfattaren som alltmer börjar accepteras i lite mer vida litterära kretsar. Härom året fick han till exempel ett prestigefyllt pris för sitt bidrag till amerikansk litteratur, vilket i och för sig inte var helt okontroversiellt. Med Lisey berättelse kommer han troligen än mer bli uppskattad som författare. Det är en underbar historia om kärlek, saknad, sorg, skräck och inspiration.

Lisey Landon är änka efter författaren Scott och berättelsen tar sin början när hon städar ur hans arbetsrum. Idén till boken fick King i samband med att han nästan blev ihjälkörd av en bil som kördes av en påtänd man. När han kom hem efter olyckan märkte han hur hans fru Tabitha hade städat i Kings arbetsrum. King har själv åtskilliga gånger påpekat att Scott och Lisey inte är han själv och Tabitha. Ändå kan man inte hjälpa att man funderar över hur mycket som är hämtat från deras relation. Lisey hittar en “bool”, en sorts skattjakt, som Scott lämnat efter sig. Det leder till en nostalgitripp där deras händelserika tid tillsammans repeteras. När Lisey tänker tillbaka på sitt liv med Scott, känns det oerhört personligt eftersom man får ta del av deras allra intimaste stunder. På det viset kan man också mycket påtagligt känna Liseys sorg.

Samtidigt som Lisey minns och bearbetar sorgen efter Scott har hon två andra problem. Hennes syster som har en psykisk sjukdom hamnar i ett katatoniskt tillstånd och behöver hjälp som bara Lisey kan ge. Dessutom har en fanatisk beundrare till Scott börjat hota och trakassera henne, vilket bidrar till en krypande spänning i boken. För att klara av att hantera allt i sitt liv tar Lisey hjälp av den parallellvärld som Scott presenterade för henne och som han kallade Boo’ya Moon. Det är naturligtvis ingen King-berättelse utan en del övernaturligt. Ibland kan trovärdigheten i denna andra värld kännas som ett gränsfall. Men som symbolisk värld fungerar den utmärkt, eftersom den innehåller mycket av de erfarenheter som människor bär med sig. Scott förklarar att han hämtar sin inspiration och sina berättelser i denna värld och för de som kommer dit känns det som en underbar plats. Naturligtvis bor det också monster i denna värld som man måste kämpa mot, kanske en symbol för de mer vardagliga prövningar och den ångest man kan uppleva i vår vanliga värld.

Liseys berättelse är kanske Kings bästa bok hittills och ligger i alla fall på min topp-5-lista. Då har jag läst det mesta som han har gett ut. Det var en känslomässig berg-och-dalbana på drygt 500 sidor.