bokbloggen.com

Om man skulle göra en undersökning i Sverige så gissar jag att fler svenskar skulle kunna beskriva indianernas öde i Nordamerika än samernas i Norden. När jag läste Stulet land skämdes jag, av två anledningar. Det är pinsamt hur lite man vet om Sveriges ursprungsbefolkning och historien om landets norra del. Det är också fruktansvärt att ta del av hur svenska staten har behandlat den samiska befolkningen och vilken människosyn som har varit rådande långt in på 1900-talet.

Stulet land handlar om hur svenska staten med olika medel har tagit mark från samerna och hur det har drabbat den samiska befolkningen. Lennart Lundmark är historiker och boken tar sin början i forntiden för att bl.a. avliva en del myter om samerna. Från Gustav Vasa och framåt blir samerna allt mer utsatta för svenskt förtryck som framför allt handlar om uppfinningsrik myndighetsutövning. Möjligen är det en anledning till att samernas historia inte är så känd, förtrycket har inte innehållit så mycket dramatik som t.ex. fördrivandet av indianer. Ändå har det följt ungefär samma principer, där majoritetsbefolkningen har tagit mark från den nomadiserande ursprungsbefolkningen och förstört deras näringar.

Fram till 1700-talet hade samerna ett ganska bra förhandlingsläge mot svenska staten eftersom de hade varor som eftertraktades, t.ex. päls. Om staten inte betalade eller behandlade samerna väl kunde de flytta över gränsen. Därför klarade sig samerna t.ex. från utskrivning till alla de krig som Sverige förde under renässansen. Skatterna var inte heller lika betungande som för resten av befolkningen. Från 1700-talet börjar staten kunna kontrollera Norrland bättre och samernas förhandlingsläge försämras.

En stor del av boken behandlar de rasistiska föreställningar som har styrt politiken kring samernas rättigheter. Samerna, eller lapparna som de mestadels kallades, drabbades av nationalromantiska myter och rasbiologisk forskning. Enligt den utvecklingsteori som kategoriserade människor efter en föreställning om hur utvecklat folket var, stod bofasta dvs. svenskar högre än nomader på stegen. Det var också så att man skulle hålla sig till sitt folks särart:

Konsekvenserna blev att samerna skulle hållas på avstånd från den svenska kulturen. Om samer ägnade sig åt något annat än renskötsel hamnade de i armod och elände. Eller som ecklesiastikminister Fridtjuv Berg uttryckte det i en riksdagsdebatt 1913: “Om lapprasen upphör med sitt nomadiserande liv, är den dömd att dö ut” Han försäkrade också “att lapprasen genom sin art och nedärvda anpassning efter naturförhållandena inte lämpar sig för vår svenska bofasta befolknings levnadssätt”. Allt fler började nu beskriva “lappens natur” som “barnslig”, “slö”, “klenmodig” etcetera.

Efter att ha läst Lundmarks bok skäms man lite mindre för det är en bra redogörelse för den samisk-svenska historien. Även om texten blir lite akademisk torr är boken intressant och man läs sig mycket på relativt få sidor.

Berättelsen om hur Abrahams hustru Sara beordrar honom att göra slavinnan Hagar med barn och fostra det som sitt eget är väl känd. De kunde inte själva få barn och såg till att använda sin ofria tjänarinna till det ändamålet. Efter Guds ingrepp får sedan Abraham och Sara egna barn och Hagar blir förvisad. Slavägarens rätt att behandla sin egendom som han eller hon vill är inget som ifrågasätts, varken i Bibeln eller någon annanstans förrän i modern tid. Här tar Harrison avstamp i sin världshistoria om ofrihet och slaveri.

Det blir väldigt snart uppenbart hur självklart slaveriet har varit en del av mänsklighetens sociala verklighet. Alla har accepterat ofriheten även om slavarna själva naturligtvis inte vill vara i den situationen. Krig och fattigdom är enligt Harrison de viktigaste anledningarna till att man blir slav. Eftersom de flesta samhällen inte vill förslava sina egna blir krigsfångar ett sätt att skaffa ofria. Fattigdom driver många i skuld och för att citera en ganska känd politiker; ”den som är satt i skuld är inte fri”.

Harrison är skicklig på att göra facklitteratur populär och två anledningar till det är att han behärskar ett varierat språk och väver in anekdoter som levandegör fakta. Han är också bra på att vända perspektiv som man har, eller i alla fall förväntas ha. Ett exempel på det är hur han presenterar vår nuvarande syn på slaveriet, det handlar om svarta ofria på plantager i Nordamerika. Egentligen är det en ganska ovanlig form av slaveri om man ser till historien. Det krävs mycket resurser för att frakta och kontrollera så många slavar. På antiken var det t.ex. mycket vanligare med få slavar som arbetade i hushållet.

Ibland säger man att rasismen var upphov till slaveriet utifrån den föreställning som vi har, men egentligen är det tvärtom. Att just svarta afrikaner blev förslavade har bidragit mycket till den nervärderade syn som vita européer har på afrikaner som lägre stående. Harrison citerar själv en tidigare president i Trinidad och Tobago: ”Slaveri föddes inte ur rasism; snarare var rasismen en konsekvens av slaveriet.” Att slavar inte ansågs vara fullvärdiga människor med t.ex. juridiska rättigheter har naturligtvis avspeglat sig i synen på de individer och folk som blev ofria. Aristoteles, den grekiske filosofen, jämförde t.ex. slaven med en oxe i mänsklig gestalt.

En annan företeelse som får en del utrymme i boken är det faktum att det är många kvinnor som hamnar i slaveri. Att äga sexslavar var inget som var särskilt anmärkningsvärt under antiken t.ex. Fallet med Hagar ovan är inget som väcker uppståndelse utifrån att hon blir utnyttjad av sin ägarinna som sexslav. Däremot gick sexslaveriet ut över prostituerade som tidigare hade något högre status, men när de gjorde samma sysslor som slavinnor och utbudet av ofria horor ökade minskade fria prostituerades position i samma takt.

Slaveri är inte bara en intressant läsning angående temat, allt från slavuppror i Rom och Irak till Portugals slavhandel i Afrika, utan också en allmänbildande världshistoria. Eftersom ofrihet har funnits i nästan alla samhällen får man en översikt över många epoker och delar av världen. I denna första del handlar det mycket om Europa och Mellanöstern men också om Asien och Afrika.

Det har skrivits otaliga tjocka böcker om Romarriket och dess historia. Här är ännu en, i romanform. Roma handlar om hur Rom förvandlas från en liten handelsplats till huvudstad i imperiet. I centrum av den tusen år långa historien finns ätterna Potitius och Pinarius. De är påhittade, men de berättelser som vävs kring dem har historiska inslag. De båda ätterna värnar om de religiösa traditionerna i Rom och spelar vid flera perioder stor politisk roll, om än i kulisserna.

Historien börjar 1000 år f.Kr. vid vadstället vid Tibern där Lara möter en man och grundar en ätt. Ätten blir också bärare av en fallos-amulett som symboliserar naturguden Fascinus. Efter det att halvguden Herkules räddat byn från en människoätande jätte får potitierna och pinarierna hand om den religiösa kulten kring Herkules. Läsaren får via släkterna bekanta sig med bl.a. Romulus och Remus, Cato, Scipio, Sulla, Julius Caesar och Kleopatra. Man lär sig mer om de vestaliska jungfrurna, plebejernas kamp för inflytande, krigen mot galler och karthager, den religiösa kulten kring Jupiter, senatens politiska förvecklingar m.m.

Saylor bekänner sig till en historieskrivning som baseras på vetenskaplig historisk forskning och arkeologiska fynd, klädd i en livfull berättelse. Han jämför sig med den berömde historieskrivaren från antiken, Livius. Därför får gamla legender stort utrymme i boken, vilket är intressant. Som historielektion funkar boken bra, och dramatiseringen av olika historiska händelser skapar kunskap om fastnar. Det är förvisso också en läsvärd bok, men jag blev inte helt uppslukad av berättelserna kring huvudpersonerna. Ibland känns det som om författaren inte kan bestämma sig för vad som ska väga tyngst, berättandet eller den historiska verkligheten. Han låter karaktärer ibland göra långa utläggningar kring olika fakta, som hur statsskicket fungerar vid en viss period eller annat, och då blir det mer studentlitteratur över läsningen.

Om man vill ha lite koll på vad som är historiskt riktigt i berättelsen kan man med fördel skumma lite i någon kortfattad sammanställning över romersk historia. Då framträder många av de personer och händelser som finns i Roma. Som historieintresserad var det nästan största behållningen av denna läsupplevelse.

Ofta är det historierna om de lite vid sidan om som är de verkligt intressanta. De som lever i skuggan av förändringarna, som påverkas av det högre maktspelet och får svara med ett lägre för att hålla sig kvar, för att överleva. Många är de som offrats (och offras), men Edelcrantz en av de få som lyckades klamra sig fast till slutet. I sin tid var han en man som de flesta kände till. Han satt med i Svenska Akademien, var chef för Operan och förde ångkraften till Sverige. Han såg kungar passera och anpassade sig efter deras respektive styre. Han fick ett stort stycke mark på Djurgården och kunde göra långa forskningsresor i Europa. En man med inflytande alltså, men i Perssons bok en man som ingen älskade, förutom möjligtvis barndomsvännen och poeten Kellgren. En kappvändare. En ensam människa. Men samtidigt med en mission.

Det är ett fascinerande porträtt Persson ger oss, av en man som offrar allt för sin position. Han hatar skådespelarna som han är chef över och gläds när den mördade Gustav III:s efterträdare drar ner rejält på anslagen, så att han får tid åt det han verkligen är intresserad av, sina uppfinningar. Men tjänsten, som innebär en gratis paradvåning mitt i stan klamrar han sig ändå fast vid. Liksom mycket annat som tar tid men ger fördelar, fördelar som han anser sig behöva. Efter hand faller vännerna runt omkring ifrån och när också Kellgren dör ansätter tvivlen honom allt hårdare. Tvivel som han skjuter ifrån sig, som han inte har tid att tänka på. För mycket finns att göra, för många människor att övertyga.

Vad gäller bokens riktighet är Persson noggrann med att påpeka att han inte försöker skriva den absoluta sanningen, närmast tjatig till och med, då det inte finns någon större anledning att tro något annat. Framförallt är det väl en gliring åt det litteraturklimat som råder, där var och varannan författare experimenterar med begreppen fiktion och verklighet. Att berätta en rak historia, ja, att hitta på, är sedan några år en död kulturform. Åtminstone om man inte utger sig för att berätta sanningen. Ju mer äkta desto bättre. Böcker som är ”baserade på en sann historia” säljer som smör. Och Persson tar de chanser han får att minera den marken ytterligare.

Därtill experimenterar han vilt med formen. Ibland fungerar det och ibland inte. Ofta försvinner han ut i meningslösa ordlekar som leder honom bort från historiens centrum. Texten tycks alltför tungt lastad och jag tappar ständigt fokus. Det är som om den vill för mycket. Vara idéroman, biografi, nydanande och gammaldags på samma gång. Men i andra partier är den glimrande, som i iscensättandet av kaoset vid mordet på Gustaf III. Ett mummel av röster som lika gärna (med vissa ord utbytta) kunde vara transkriberade från en förhandsvisning av den nya Batmanfilmen.

Vad vet du om islam, egentligen? Om du som jag har vissa diffusa kunskaper tycker jag att du bör läsa Vems islam. På 300 sidor får man lära sig en hel del om islam och den muslimska världen då och nu. Fazlhashemi utgår ifrån den bild av islam och muslimer som är ganska negativ och som klumpar ihop 1,5 miljard människor i en klump som västvärlden kan ha åsikter om utifrån det som syns i media. Det krävs ganska lite tankemöda för att inse att så många människor som bor på vitt skilda platser inte lever, tänker och tycker på samma sätt.

Boken inleds med lite historia om hur Muhammed grundar islam på 600-talet och sprider religionen över arabiska halvön, bl.a. med hjälp av Koranen som han har låtit nedskrivas. Sedan beskrivs olika diskussioner som har förts kring islams förhållande till omvärlden sedan dess. Till att börja med var den muslimska världen framstående inom t.ex. vetenskap och kultur vilket spillde över mycket på Europa. Fazlhashemi menar att man i väst till stor del undanhåller de positiva saker som araber och perser bidrog med under medeltiden och vilken betydelse det hade för den naturvetenskapliga och kulturella utvecklingen i Europa under renässansen och upplysningstiden.

Den största delen av boken behandlar aktuella politiska diskussioner utifrån synen på islam som kvinnofientlig, västfientlig och antidemokratisk. Detta är intressanta kapitel som visar på helt andra utvecklingsmöjligheter för den muslimska världen och väst än vad som är fallet idag. Föreställningen att det enligt Koranen och därmed Guds ord är omöjligt med jämställdhet och demokrati i kombination med islam grusas ordentligt i diskussionen. Det grundläggande förhållningssättet som Koranen förespråkar är rättvisa och utgår man från det kan man tänka sig båda delar. Enligt många feministiska muslimer var Muhammed själv ganska radikal och bidrog till att ge kvinnor bättre rättigheter för sin tid, t.ex. arvsrätt och rätt till utbildning. Det och mycket annat kan man läsa i kapitlet med det underbara namnet; Genusjihad.

Att många muslimska länder idag är hårdföra diktaturer som styrs med religiösa förtecken menar Fazlhashemi beror mycket på en besvikelse över tidigare styren, bl.a. demokratiska västländer som inte levde upp till idealen om mänskliga rättigheter under sin tid som kolonialmakter. Däremot skulle islam må mycket bra av en demokratisering enligt författaren för det skulle utveckla religionen som han menar delvis har stelnat efter alltför traditionella och konservativa tolkningar av Koranen och Muhammeds liv. Det finns också stöd för demokrati hos muslimer, bl.a. refereras till en undersökning som visar att 70-95% av invånarna i muslimska länder anser att demokrati är det bästa styrelsesättet.

Vems islam är en mycket aktuell bok och tjänar på att läsas just nu. Ett kapitel handlar om Mohammedteckningarna i Danmark, varför de publicerades just där och att det kanske var största anledningen till upprördheten hos muslimerna. Det är ett något akademiskt språk eftersom författaren är docent, men det är inte på något vis svårläst.

Titeln stirrar tillbaka mot mig från bokens ovansida; gäckande, sorgtyngd, självklar. Under den marcherar en kolonn av krigsfångar över en plan yta. Bilden är tagen under gulfkriget, men skulle lika gärna kunna vara från första eller andra världskriget, från kriget mellan Iran och Irak, eller från ett kommande krig ett par år framåt tiden. Det samma kan säga om titeln. I all sin orimlighet kommer den nära frågor som de flesta krigsböcker inte ens snuddar vid. Den får mig närmast att tänka på filmer som ”War of the Worlds” eller ”Mars Attacks”. Dystopiska fantasier om hot från yttre rymden. Men i kontrast till den verklighet boken beskriver blir titeln till en drypande anklagelse. Här finns inga enskilda hjältar, inga geniala krigsherrar. Här finns bara två, fyra, åtta, sexton sidor som alla påstår sig gå i krig för samma sak. För vem går i krig mot mänskligheten?

I nästan trettio år har Robert Fisk verkat som korrespondent i mellanöstern. Årtionden som i efterhand inte tycks ha haft något annat än dåliga nyheter om mellanöstern med sig. När är det inte krig i mellanöstern? Och Fisk har varit i dem alla. Tre gånger har han träffat Usama Bin Ladin, första gången redan 1979, när Bin Ladin var en okänd gerillaledare som med amerikanska pengar gjorde motstånd mot den ryska invasionen i Afghanistan. Nedtonade möten med en skygg, intelligent man som i skuggan av elfte september får en stark, närmast profetisk laddning. Men för Fisk är inte Bin Ladin den stora gestalt som omskapat världen, ondskans förste fanbärare; här blir han istället en logisk fortsättning på det som varit, summan av den tvångströja som tvingats på länderna i mellanöstern.

Konsekvent förvägrar Fisk kriget sina frälsare och demoner. Han har varit med om framryckningar och tillbakadraganden både hos irakier och iranier under det åtta år långa kriget mellan länderna. Ett krig som tros ha skördat en miljon människoliv. Färdats på tåg med svårt hostande, gasskadade soldater, sett söndersprängda tanks invändigt klädda med resterna av kroppsdelar. Han har sett talibanerna ta makten i ett genomkorrupt och krigshärjat land och se dem förlora den några år senare. Han har färdats över de vibrerande gränserna mellan Israel och Palestina.

Men hans beskrivningar är inte av smarta truppförflyttningar, av hjältedåd. Det han ser är något annat, och han ser det i slag efter slag. Människor som dör, som blir skadade för livet. Och andra som klarar sig utan fysiska skador, men ändå har förlorat mer än vad någon vill föreställa sig. Ändå tvingar Fisk läsaren att delta, att se vad han ser. Boken är närmast en orgie i orättvisor och den fråga som kriget ställer på sin spets när kulan snuddar vid min kind och träffar personen bakom. Varför jag? Varför han/hon?

Klart och med stark röst berättar Fisk historien om Mellanöstern, om europeiska kolonisatörer och gränsdragningar över huvudet på människorna på marken, medan han samtidigt fördjupar sig i krigskorrespondentens vardag, dessa handelsresande i krig. Han hymlar aldrig med varför han själv har hittat dit och om pojkböckernas dragningskraft. Det är en magnifik sammanställning, inte så mycket som uppslagsbok, det är den något för splittrad för, men av krigets vansinne och av vad mänskligheten gör för, och framförallt mot sig själv. När jag slår ihop boken har de olika krigen glidit ihop till ett, som tycks ha pågått sedan tidernas begynnelse.

Det här är faktiskt en riktigt smart idé. Saylor utgår från Ciceros autentiska försvarstal i rätten och bygger historier omkring dem. Här blandas alltså historiska personer med ett uppdiktat persongalleri där den forntida detektiven, eller hittaren, Gordanius och hans familj står i centrum.

I den här boken söker den egyptiske ambassadören och filosofen Dio upp Gordanius och ber om hans hjälp. Han har blivit utsatt för ett flertal mordförsök och är övertygad om att hans dagar är räknade. Gordanius ska resa ifrån Rom dagen efter och beklagar, men han kan inte hjälpa sin gamle lärare. Om han skulle låta Dio bo i sitt hus så skulle han utsätta sin hustru och dotter för fara och det vägrar han göra. Dio går besviken därifrån och blir senare samma natt knivdödad.

Precis som i de flesta historiska deckare är det inte själva kriminalhistorien som är den stora behållningen. Istället är det beskrivningen av tidsepoken den utspelar sig i. Här tar författaren verkligen tillfället i akt att använda sig av det antika Rom och dess kändisar. Här finns förutom Cicero även poeten Catullus och flera av det romerska rikets mest inflytelserika familjer. Här skvallras det för fullt i badhusen och väggarna i staden täcks av obscent klotter. Det ska snart visa sig att ingenting är riktigt som man först misstänker.

Antikens Rom – mycket mer behövs faktiskt inte för att jag ska vara fast. Jag har väldigt roligt när jag läser om dekadenta fester, politiskt ränkspel, tempel och kärlekskranka eunucker. Vem mördaren är bekymrar mig inte speciellt, även om själva historien faktiskt är ganska finurligt ihoptråcklad. Tydligen har Saylor skrivit nio böcker om Gordanius redan. Jag kommer inte att rusa ut och köpa dem alla, men hittar jag dem på biblioteket så får de säkert följa med hem.

Nu ska jag tala allvar ett ögonblick. Om en författare ägnat nio år åt att skriva en bok, så är väl det minsta man kan begära att någon korrekturläser översättningen? I den här boken har man slarvat ordentligt med det. På de första 60 sidorna hittar jag både skrivfel, inkonsekvenser och rena faktafel. Om nu inte kameler har fått hovar sedan jag kollade sist?

Det är synd, för det finns onekligen en hel del som talar för den här boken. 1600-talets Persien, mattvävning och färgstark kultur är saker som tilltalar mig. Men efter den knackiga starten har jag svårt att släppa taget och gå in i författarens verklighet. Jag litar helt enkelt inte på berättelsen.

Men för den som inte störs av småfel väntar en vindlande historia om en namnlös flicka från landet, som efter sin fars död tvingas resa till huvudstaden Esfahan tillsammans med sin mor, för att leva på nåder hos sin farbror. Faderns bror är biträdande färgmästare i shahens mattväveri och har huset fullt av värdefulla ting och tjänare. Att ta hand om sina fattiga släktingar borde alltså vara en självklarhet. Men riktigt så resonerar inte hans hustru och flickan och hennes mor finner snart att de snarare räknas till tjänstestaben än som familjemedlemmar.

För mig ligger behållningen av den här boken i vad den berättar om kulturen, vanor och seder i dåtidens Persien. Sex utanför äktenskapet är självklart förbjudet. Men tidsbestämda korta äktenskap är ett sätt att komma runt problemet med hedern i behåll. En liten laglig krumbukt som tydligen används än i dag för att göra prostitution laglig i vissa länder.

Den namnlösa huvudpersonen intresserar mig mindre. Jag tycker helt enkelt inte speciellt mycket om henne. Det borde inte betyda så mycket, men det gör att min läsning bitvis blir ganska oengagerad. Jag tycker att det är betydligt roligare att läsa om hur man färgar ull än vad som händer huvudpersonen. Så tror jag inte att författaren hade tänkt sig det hela.

Den romerska poeten heter Plotius Tucca och cirkelmakaren är en jude vid namn Jechiel ben Amittai. De möts av en slump i Antiochia och kastas i samma fängelsecell. Tiden är 37 f.Kr. och det är stor oro i världen efter Julius Caesars död. Tucca är en romersk adelsman vars motto utgår från filosofen Epikouros som förespråkar att man eftersträvar lyckan och undviker lidande bl.a. genom att studera naturens lagar. Enligt Tucca innebär det inte att blanda sig i politiken, men han tvingas in i spelet mellan blivande kejsar Augustus, Marcus Antonius och Octavia; Augustus syster och Antonius fru. Jechiel ingår i en mordkomplott mot den romerske kungen i Judéen, Herodes och har tvingats fly därifrån.

Tucca och Jechiel har naturligtvis väldigt olika bakgrunder och de grälar mycket om Roms inflytande på Judéen, vars folk kämpar för självständighet och om judendomen eller romersk religion är den mest förnuftiga. Trots att de först har svårt att förstå varandra växer en vänskap fram under deras uppdrag till Jerusalem, som blir en följd av fängelsevistelsen. Det är en småtrevlig bok om hemliga agenter och intrigerna i imperiet strax före Jesu födelse.

Far och son Wikander är båda väl bevandrade i antikens samhällsliv och språk och har tillsammans skrivit en berättelse om den tiden. Att historien känns autentisk är väl därför rätt givet. Karaktärerna är också mänskliga och emellanåt ganska lustiga att följa. Det som ändå blir det mest bestående minnet är de lån av andra verk som författarna har gjort och som kommer lite oväntat. Inspirationen kommer bl.a. från Jesus och Monty Pyton. När Jechiel kommer till fängelset ropar någon till honom.

- Varför får du sådan där lyxbehandling? sade figuren och spottade. Tror du att du är Antonius själv?

- Lyxbehandling? Vilken lyxbehandling? De slog mig i huvudet…

- Ha! ropade gubben. ’Slog dig i huvudet’ Jag och många andra härinne hade blivit lyckliga över att komma undan med ett slag i huvudet! Lyx det är vad det är!

Som agentroman i antik tappning blir det inte så spännande. Men förtjänsterna ligger framför allt i de historiska aspekterna och mötet mellan olika kulturer där vänskapen uppstår trots olika världsbilder.

Några saker som Island är känt för: forntida sagor och legender, vildsint natur, brottning, nationalromantik, språkvård, frimärkssamlande (nåja) och på senare tid deckare. Alla dessa ingredienser finns med i denna egendomliga roman av Sjón. Det är en mytologisk berättelse om islänningar och de som möter det isländska utifrån.

Leo Löwe är en tjeckisk jude som flyr till Island med en hattask där en liten pojke i lera ligger. Med hjälp av getmjölk och guld som han ska återfinna kommer pojken Josef, som är bokens egentliga berättare, att födas och bli mänsklig. Guldet stals på den äventyrliga båtfärden över Atlanten och Leo får hjälp av en svart amerikan som gömmer sig på ön och en rysk ambassadör.

I romanen får man som läsare bl.a. reda på varför islänningar är så engagerade frimärkssamlare och vad varulvar äter. Dessutom ingår en mordhistoria, men man ska inte lura sig till att detta är en deckare. Även om mordgåtan ingår och det i undertiteln sägs att det handlar om ett brott så är det ingen spänningsroman i den vanliga bemärkelsen.

Huvuddraget i boken är att diskutera islänningars självbild och hur icke-islänningar betraktas. Författaren förmedlar en viss självgodhet hos islänningen som präglar nationalism hos vissa. En nationalism som man bör göra upp med. Bland annat jämförs islänningarna med judarna som Guds sändebud på jorden och utstötta i den danska gemenskapen. Genom Löwes anekdoter om ansökan om medborgarskap och språkstudier skildras det isländska sinnelaget med viss satir. Så här beskriver Löwes språklärare isländskan:

- Det isländska språkets främsta kännemärken är dessa: Det är rent, ljust, vackert, mjukt, starkt, elegant, konstfärdigt, ordrikt – och därför: särdeles väl lämpat för diktning. Detta är respekterade språkvetare världen runt ense om. Om ni vill disputera med dem, så var så goda!