bokbloggen.com

Andra legionen deltar i invasionen av Britannien. Året för denna erövring är 43 e.Kr. och utgången är långt ifrån given då den romerska armén är i numerärt underläge och britannerna kämpar med medel som romarna är ovana vid. Centurionen Macro och hans optio, den 17-årige Cato, kämpar under legat Vespasianus för framgång. Det är också kring dessa tre män berättelsen kretsar. Kejsar Claudius vill ha ett avgörande under året och ämnar själv delta i det avgörande slaget, ridandes på elefanter. De britanniska stammarna är splittrade och detta vill han utnyttja.

Erövringen är andra delen i Scarrows Silverörnserie och är en dramatisering av hur det kunde gått till när Romarriket intar Britannien. Scarrow har utgått från antika historieberättare för att skildra händelsen. Det märks allt för tydligt att han vill visa sina kunskaper om denna epok då det är mycket beskrivningar som ägnas militär hierarki och strategi:

Långt bort från all pompa och ståt kring kejsarens ankomst gick Cato vaktrundan runt fortet som tilldelats hans halva av centurian. Femhundra steg längre bort längs med höjden låg fortet som bemannades av Macro och de övriga fyrtio legionärerna. Raden av fort bildade ett yttre försvarsverk framför huvudlägret som låg en mil längre bort nere vid floden, och från toppen av höjden hade man god utsikt över landskapet norr om Tamesis. I dagsljus skulle ingen britannisk styrka kunna närma sig obemärkt och de små garnisonerna skulle ha gott om tid att falla tillbaka till huvudarmén om det skulle bli nödvändigt.

Under fältslaget uppenbaras också en konspiration mot kejsaren som löper genom historien och som berör de tre huvudpersonerna då det är närstående till dessa som är inblandade. Det är illvilliga antagonister som agerar för egen vinning, svekfulla kvinnor som inte går att lita på och manliga hjältar som räddar dagen. Stereotypt och ointressant med andra ord. Scarrow försöker fördjupa innehållet med några resonemang kring imperiestatens rätt att erövra andra folks territorium. Det hade kunnat lyfta läsningen, men ges alltför lite utrymme för att kunna bidra med något bestående.

Boken riktar sig tydligt till den historieintresserade läsaren men tyvärr är det inte bara ointressant utan också historielöst emellanåt. Kejsaren skildras som en riktig klåpare, vilket troligtvis beror på att författaren har använt sig av ganska partiska och tendentiösa historieskrivare som källor. Eller så vill han ge en känsla av hur den vanlige mannen överträffar makten, men det blir ändå inte trovärdigt. Språket har inte heller någon historisk känsla, vilket kan bero på översättningen, men ”stick och brinn” var knappast något antik uppmaning.

Scarrows serie om Romarriket säljer bra så naturligtvis finns det något som fångar många läsare. Är man intresserad av strategi, brutala slag och klassisk manlig stridsmoral, kryddat med lite intriger så finns det mycket att hämta. Men mig gav det inte blodad tand.

Jag har aldrig känt några zigenare, eller romer, som de flesta föredrar att kallas. Jag läste visserligen om Katitzi när jag var liten och blev upprörd över hur orättvist hon behandlades, men där både börjar och slutar mina erfarenheter. Med en känsla av att något är väldigt orättvist. Senare års nyhetsrapportering från Italien, Rumänien och forna Jugoslavien har bara förstärkt intrycket. Romernas situation verkar närapå hopplös.

Irka Cederbergs bok ger verkligen inte några förhoppningar om att situationen är på väg att bli bättre. I ekonomiskt pressade tider är det de svagaste som råkar mest illa ut. Och romerna som folk måste höra till de allra mest utsatta. Kanske för att ingen känner något dåligt samvete gentemot dem. Under andra världskriget utsattes romerna för samma sorts systematiska terror som judarna. De sattes i läger, de avrättades och de utsattes för experiment. Men under Nürnbergrättegångarna ställdes ingen till svars för brotten mot romerna. Inte en enda rom kallades för att vittna. Först 1985 erkändes det offentligt att även romerna varit offer för nazisternas raspolitik. Kanske hade romernas situation varit annorlunda om brotten mot dem hade blivit allmänt kända. Kanske hade det då inte varit lika enkelt att avfärda dem som något annat lands problem.

Det finns någonstans mellan femton och tjugo miljoner romer i världen. De allra flesta lever i Europa. Men var kommer de ifrån? Enligt forskning, som åtminstone verkar stämma överens med merparten av romernas uppfattning, så härstammar de från Indien. Vad som fått dem att migrera är däremot inte helt klart. Naturkatastrofer, svält och krig är några gissningar. Men alltfler forskare tror att det romska folket uppstod inom en retirerande hinduisk armé som tidigare rekryterat soldater från olika folkslag i Asien.

Vad som än fick dem att röra sig västerut, verkar de inte ha mottagits med någon större entusiasm. De tvångsrekryterades till arméer, trängdes undan av konflikter, beskylldes för att sprida digerdöden. Under 500 år var romerna också slavar i det som idag är Rumänien. De var egendom som kunde köpas och säljas som vilka andra varor som helst. Något resten av Europa inte protesterade stort emot ens när protesterna mot det amerikanska slaveriet var hödljudda. Först 1864 blev dessa romer fria, men tvingades då betala en skärskild skatt som skulle hålla de tidigare slavägarna skadelösa.

I samband med utvidgningen av EU var många romer hoppfulla. EU ställde tydliga krav på att medlemsländerna skulle förbättra levnadssituationen och garantera mänskliga rättigheter för de romska minoriteterna. Men av de stora orden har inte kommit några betydande resultat. Stora delar av de frikostigt utbetalade EU-anslagen har hamnat i fickorna på lokala politiker i tidigare öststatsländer.

Fortfarande får stora mängder skolpliktiga romska barn överhuvudtaget ingen skolgång. De som går i skolan placeras ofta i specialklasser för mindre begåvade barn och hindras därmed möjligheter till postgymnasial utbildning.

Med tanke på att världens ledare inte verkar komma närmare någon lösning på romernas situation så är det kanske inte så konstigt att det här bitvis känns som ganska hopplös läsning. Genomgången av romernas tillvaro i olika europeiska länder är så intill förväxling lika att jag har svårt att hålla reda på var jag är i boken. Och efter att ha läst boken känner jag mig tyvärr inte särskilt hoppfull om att situationen ska förändras till det bättre inom den närmaste framtiden.

Aung San Suu Kyi har blivit en symbol för frihetskamp och mänskliga rättigheter. Oppositionsledaren i det slutna landet Burma fick Nobels fredspris 1991 och sedan dess har hon stått i centrum för motståndet mot militärjuntan som håller befolkningen i ett järngrepp. Största delen av de senaste 20 åren har hon suttit i husarrest med begränsade möjligheter att bedriva sitt politiska arbete. Jesper Bengtsson beskriver i sin biografi hur hon ändå har haft en avgörande indirekt betydelse som en samlande kraft för motståndsrörelsen.

För den som vill ha en koncentrerad beskrivning av Burmas historia sedan kolonialtiden är denna biografi en utmärkt läsning. Bengtsson är en kännare av Burma med flera utgivna böcker om landet som placerar sig i samma liga av slutna, fattiga diktaturer som t.ex. Nordkorea och Eritrea. Juntan gör allt för att hålla omvärlden utanför och genom propaganda hålla befolkningen i schack trots fattigdom, etnisk splittring och förtryck.

När munkar gick ut i fredliga demonstrationer efter kraftiga höjningar av bränslepriserna 2007 hamnade Burma i fokus. Protesterna slogs ner med våld och försöken att tysta ner händelserna visade sig svårare nu än tidigare år tack vare nya media. Inte så långt därefter drabbades hundratusentals burmeser av en orkan som drabbade fattiga människor hårt. Ändå lyckas juntan sitta kvar och omvärlden tappar intresset efter ett tag. Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD har en svår situation men fortsätter med sin icke-vålds-strategi á la Gandhi.

Aung San Suu Kyis kamp är inte bara politisk utan även mycket personlig. Hennes far Aung San är en burmesisk frihetshjälte som kämpade för landets frihet från både brittisk och japansk ockupation. Han mördades innan självständigheten och under lång tid hade inte dottern någon ambition att ta över hans roll. Men ödet och hennes patos gjorde det nästan oundvikligt för henne att bli ledare för oppositionen. För detta har hon emellertid också fått försaka mycket i sitt privatliv. Aung San Suu Kyis man, Michael Aris, och hennes söner har inte kunnat bo med henne i Burma och hon har inte kunnat resa ut ur landet p.g.a. risken att nekas inresetillstånd igen. Därför blir en biografi över hennes lite inte bara intressant och fascinerande utan också ganska sorglig läsning.

De största arkeologiska fynden i Sverige presenteras här i formen av presentbok. Eketorps fornborg som får pryda framsidan är ett av många kända fornminnen som blandas med mindre kända men lika viktiga upptäckter. Ambitionen är att lyfta fram de fynd som har ändrat vårt sätt att se på historien och oss själva. Det är också en beskrivning av det arkeologiska hantverket när historierna bakom fynden berättas.

Bokens största behållning är den indelning som författaren har valt. Kapitlen är uppdelade efter olika sorters kvarlevor och med viss kronologisk ordning. Det ger ett bra sammanhang för läsaren och det blir tydligt vilken betydelse fynd av olika karaktär har haft för historisk forskning. Ibland finns det en risk att historisk litteratur blir en uppräkning av fynd och händelser utan att sammanhanget framgår. I den första delen av Norstedts Sveriges historia som är en fördjupad redogörelse över svensk forntid, blir det emellanåt för mycket av arkeologisk metod och historien drunknar i detaljer. Jämfört med den är Arkeologiska upptäckter i Sverige mer läsarvänlig om än inte så detaljrik. Även om den är mer sammanfattad och inte tar upp lika mycket av den arkeologiska forskningen är det ingen ytlig sammanställning. De arkeologiska fynden får utgöra exempel på historiska händelser och historiesynen som har rått i olika tider.

För den forntidsintresserade är det förstås intressant läsning. Författaren visar också att arkeologi inte nödvändigtvis behöver vara enbart uråldrig historia, när t.ex. lämningar från andra världskriget beskrivs. Tolkningarna som har gjorts av historiska fynd säger också något om det samhälle som ska skriva historien. I olika tider har perspektiven varierat och det blir tydligt i de beskrivningar som Lihammer tar upp.

Förutom den utmärkta läsningen är boken också full av snygga och informativa bilder som bidrar till förståelse och känsla. För en populärvetenskaplig läsning rekommenderar jag den varmt.

Svensk medeltid inklusive det som kallas för vikingatid handlar den andra delen av Sveriges historia om. Vi befinner oss alltså i Odens och Arns tidevarv och en period som många har associationer till. Det är 750 år då bygderna och länderna norr om Östersjön genom många konflikter och stor samhällsomvandling formades till ett rike styrt av en centralmakt. Egentligen är det först i slutet av denna andra bok som man kan hävda att det handlar om Sveriges historia. Sverige som begrepp används första gången 1384.

Under bokens period genomgår det svenska området många förvandlingar på olika plan. Den tidiga medeltiden präglas av ett bygdesamhälle med förkristen religion och mestadels muntlig tradition. Runor börjar användas och därmed tar forntiden slut och skriftliga källor kan användas för att få kunskap om den tidens verklighet. Återigen gör man upp med den nationalromantiska bilden av vikingen som någon sorts ursvensk. Det är en bild som biter sig kvar i nutida kultur och behöver diskuteras.

Så småningom tas en ny religion in från kontinenten, vilket får stort inflytande över människors liv och i de politiska förhållandena. Under samma tid växer också de första städerna upp som ekonomiska och religiösa centra. Under 1100-1200 pågår alla maktkamper mellan olika familjer och deras bundsförvanter som till slut leder fram till ett mer enat rike. Det är tydligt att debatterna om var Sverige uppstod blir en irrelevant fråga ur ett historiskt perspektiv. Harrison visar att det inte var någon förutbestämd tanke att det skulle bli ett enat svenskt rike av de mindre självständiga bygderna. För att det skulle bli så krävdes många olika komponenter, t.ex. en gemensam religion, skatteväsende och lagstiftning som också hämtades utifrån, en militariserad stat m.m. Birger Jarl ser med hänsynslöst våld och politisk skicklighet till att skapa en svensk monarki som trots prövningar behåller makten över landet och dess invånare.

Som en översikt för svensk medeltid är det en självklar läsning. Är man som jag mer än lovligt intresserad av svensk medeltid är det också intressant, men för fördjupningen får man kanske också komplettera med annan specialiserad litteratur. Det är också stor tonvikt på den politiska historien även om försök görs att bredda beskrivningen med en del social historia. Ibland saknar jag också Harrisons mer personliga anslag från hans andra böcker, troligen är det medvetet nedtonat i detta som ska vara ett standardverk för svensk historia.

En seriemördare som härjar i Egypten 1300 år före Kristus, det känns onekligen som en ganska ny intrig. Men den exotiska omgivningen till trots så är detta en ganska ordinär deckare. Det som ändå gör den lite rolig att läsa är de historiska detaljerna. Brottsutredaren Rai Rahotep vid medjay, den egyptiska polisen, får inte bara i uppdrag att försöka lösa en serie sadistiska mord på unga pojkar och prostituerade, han kallas också till hovet för att utreda de mystiska hot som lämnats till den unge faraon Tutankhamun.

Om vi bortser från att Rai har den tama babianen Thot som vaktdjur och följeslagare skiljer han sig inte så mycket från sina nutida kollegor. Han är medelålders, grubblar över livet och har blivit förbisprungen i karriären av mer målinriktade kollegor. Men han är också en kärleksfull familjefar som brottas med problemet att han är borta från familjen alltför mycket. Känns det igen, kanske? Det här är ingen historisk roman, det är främst en deckare placerad i en historisk miljö. Det är nästan lite synd, för det forntida Egypten är faktiskt tillräckligt spännande utan brottsutredningar.

Den unge faraon Tutankhamun och hans hustru och tillika halvsyster Ankehesenamun har i allt betydande ingen verklig makt. Landet styrs istället av vesiren Ay som byggt sitt styre på terror och härskar över riket med oförsonlig hand. Fast besluten att inte släppa makten ifrån sig. Men Ankehesenamun har andra planer. Hon har lyckats övertyga sin man om att det är dags att han återtar makten och nu fruktar hon att hoten ska få honom att förlora modet.

”Var är faraos apa” frågade jag.
”Den är hos farao. Den ger honom tröst”, svarade Ankhesenamun. Och sedan som för att förklara faraos barnslighet fortsatte hon: ”Det har tagit mig flera år övertyga honom om vår plan och imorgon ska den fullbordas. På något vis måste han trots allt som hänt hitta modet. På något sätt måste jag hjälpa honom att med det.
Vi såg oss omkring på de bisarra sakerna i rummet.
”Han bryr sig mer om leksakerna än han bryr sig om alla världens rikedomar”, förklarade hon stilla och utan större hopp i rösten.

Jag är lite tveksam till språket i den här romanen. På sina ställen känns det så modernt att jag rycks ur berättelsen. När vesiren blir förbannad har det inget med besvärjelser att göra. Han är helt enkelt arg. Den unga prostituerade flickan som mördats jobbar på en klubb och omnämns som tjejen. Inte precis den språkdräkt jag förknippar med en historisk berättelse. Men sammantaget så ger den här boken ändå en lagom stunds förströelse. Oförargligt och lättläst är inte det sämsta betyget en bok kan få.

För knappt 3000 år sedan blev en man ihjälslagen vid en sjö några mil nordväst om Stockholm. Lämningarna efter honom hittas igen 1953 på godset Granhammar av en lantarbetare som dikar en åker. Ytterligare ett halvsekel senare inleder författaren en mordutredning för att försöka hitta lösningen på ”Granhammarmannens” död och vem han var. Lindström är själv arkeolog och arbetar på bred front för att försöka gräva fram historien om denna människa som levde under det som kallats för bronsåldern.

En hel bok om några skelettdelar och en liten samling bronsåldersverktyg låter väl inte märkvärdigt, men det blir riktigt intressant och spännande. Genom att omvandla den arkeologiska upptäckten till en rättsteknisk undersökning tar Lindström ett grepp om läsaren och likt kommissarie Grissom i CSI använder han sig av alla upptänkliga metoder. Utifrån Granhammarmannens personliga livsöde broderas texten ut och blir en grundlig genomgång av bronsåldern. Det känns dock lite märkligt att Lindström använder ett numera ganska ålderdomligt begrepp som bronsåldern utan att diskutera det. Men i övrigt äger han en historisk trovärdighet som funkar även när han resonerar lite mer yvigt kring tänkbara förlopp och företeelser i forntiden.

Granhammarmannen blir mördad med en s.k. holkyxa och lämnas att dö i vattnet där han så småningom sjunker till botten. Som alla deckarhistorier tar också Bronsåldersmordet en oväntad vändning i slutet. Lindström lyckas beskriva det arkeologiska arbetet på ett mycket livfullt sätt där hans eget liv på 2000-talet blandas med flintstensskärvor, benflisor, hällristningar och andra bronsåldersfynd.

Med hjälp av DNA-analyser, isotopsarkeologi, meteorologi, astronomi m.m. tecknas en ganska fullständig bild av hur Granhammarmannnens liv skulle kunnat sett ut. Var han har bott, vilket yrke han hade, familjeförhållanden, språk, status m.m. Dessutom får läsaren en genomgång av hur samhället styrdes på bronsåldern, vilken världsbild man hade och vilka relationer människor hade till varandra. Hela tiden beskrivs Granhammarmannen, hans omvärld och undersökningen kring hans liv med såväl saklighet som värme och humor!

Då och då stöter man på böcker som ger en insikt om varför historievetenskapen är viktig för människans framtid. Orlando Figes har i ett mastodontverk gett röst och utrymme åt alla de människor som direkt eller indirekt drabbades av diktatorn Stalins terrorvälde i Sovjetunionen. I ett myller av berättelser från verkliga människor kan man faktiskt som läsare få ett litet grepp om vansinnet som drev miljontals människor i döden och Gulag. De som viskade tar sin början under ryska revolutionen och lägger störst tonvikt vid det stalinistiska förtrycket.

Det mest bestående minnet kommer nog bli skildringen av hur så många människor dels accepterade regimens övergrepp och till och med fann sig i sitt öde när man blev placerad i arbetsläger eller när släktingar arresterades. Skräcken för vad man kunde råka ut för är visserligen en förklaring, men det är tydligt att de kommunistiska ledarna på ett skickligt sätt hade inympat föreställningen om att allt tjänade ett högre syfte. Barn vände sig mot sina föräldrar och äkta makar godtog att en fängslad man eller fru var folkfiende. Titeln på boken är en talande beskrivning av ett folk som alltid levde i rädsla för angivare:

Att prata var farligt i det här samhället. Om man utanför hemmet återgav diskussioner som hade förts inom familjen riskerade man att bli arresterad och satt i fängelse. Barnen var den största anledningen till fara eftersom de var pratsamma av naturen men för unga för att förstå den politiska innebörden av vad de hade hört. På i synnerhet lekplatser florerade angivarna. ”Vi blev ombedda att vakta vår tunga och att inte prata med någon om vår familj”, erinrar sig dottern till en bolsjevikfunktionär på mellannivå i Saratov:

”Det fanns vissa regler när det gällde att lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss. Det vi hörde de vuxna säga med en viskning och det vi hörde dem säga bakom våra ryggar visste vi att vi inte fick föra vidare till någon annan.”

Som sovjetmedborgare gällde det att anpassa sig så mycket som möjligt till samhällets regler. Förutom det politiska förtrycket levde många också i ekonomisk och social misär. Kollektiviseringen av jordbruket drev många familjer från hus och hem och trångboddheten i städerna var olidlig. Figes ger otroliga exempel på hur människor fick anpassa sig. Med en genomsnittlig boyta på 5 kvadratmeter och grannar som kunde misstänkas vara angivare fanns de som av eget val bodde i grottor utgrävda i marken för att få någon form av privatliv.

Kollektivlägenheterna var kommunistiska samhällen i mikroformat. Genom att tvinga folk att dela på bostadsyta trodde bolsjevikerna att de skulle kunna göra dem kommunistiska i sitt tänkande och uppförande. Privata bostäder och ägodelar skulle försvinna och familjelivet skulle ersättas av ett kommunistiskt broderskap och sätt att leva samman. Individens privata liv skulle bli föremål för kontroll från dem man hade i sin närhet.

I kapitlet om ”Den stora skräcken” skildras hur människor slits från sina familjer, barn i mängder får växa upp utan sina föräldrar. Figes tecknar några hjältar i dessa fasansfulla händelser och det är mor- och farmödrar som tar sig an barnen med risk för egen hälsa. Vansinnet byråkratiseras när 1,3 miljoner människor fängslas på under två år för ”brott mot staten”, ungefär hälften avrättas. Naturligtvis blir det ett samhälle med ständig paranoia och skräck. Med ideologiska motiv rättfärdigades politiken både av ledarna och sovjetmedborgarna själva. Så småningom övergår motiven till att bli mer egoistiska. För att nå status i detta samhälle gällde det att hålla med övermakten och se till att den personliga meritförteckningen tålde en stalinistisk granskning.

Även om berättarstilen är lite rörig där de muntliga historierna blandas om vartannat ger Figes en tydlig helhetsbild av den tystnad och terror som rådde i Stalins Sovjet. Den tar sig effektivt under skinnet på läsaren och man grips av alla dessa människors öden.

Eftersom jag tidigare bott i Göteborg och nu bor i London, tyckte jag att det verkade spännande att läsa boken Kära Lilla London, den första boken av tre delar som handlar om hur Göteborg växte upp till en storstad under 1800-talets andra hälft. Böckerna ska vara skrivna med lika mycket kärlek och kännedom om staden som Fogelströms böcker om Stockholm, enligt informationsbladet. Boken handlar om den unga prästsonen Lars Lambergs uppväxt i hamnstaden (den andra boken skildrar hans ungdomsår som student och den sista om hans liv som affärsman som återvänder till Sverige från Amerika). Med en barnaskara på fyra får prästfamiljen ibland vända på slantarna, men de har det mycket bättre än många andra i staden. Lars största nöje är att åka ut till farbrors lantgård i Floda, och senare att utforska Göteborgs gator på egen hand med bästa kompisen Frans. Mycket av Göteborgs historia vävs in i berättelsen, som de stora bränderna, den strandade valen som hamnade på naturhistoriska, och arbetarna som börjar starta en förening tillsammans. Det är just detta som gör boken läsvärd. Lars liv är varken speciellt eller spännande, och det är svårt att känna för någon i berättelsen, det är som om man aldrig riktigt får komma någon in på livet. Jag vill gärna veta mer om faderns osämja med sin kollega, men mer spännande än så blir det inte. Men om man istället ser den växande staden som en huvudkaraktär i boken, blir läsningen mer intressant. Det finns massor av referenser av platser och händelser, så för en infödd Götborgare tror jag att boken är mer än läsvärd.

Jag har läst mer intressanta barndomskildringar än denna. Lars är ingen karaktär man tar sig till hjärtat, eller ens minns några veckor senare. Men de hala gatorna, människorna som fryser ihjäl under vintern och först hittas när det börjar tina, den stora fascinationen över bränder (eftersom det är ett av få nöjen som är gratis) och Frans försupna farbror som alltid sover ruset av sig i köksoffan när barnen läser sina läxor – dessa saker stannar kvar. Jag tror att Kära Lilla London skulle vara en utmärkt present eller julklapp till en något äldre, inbiten Göteborgare.

För första gången på 40 år har ett stort verk om Sveriges historia börjat utges av Norstedts förlag och detta är första delen av åtta. En bok om arkeologi och om människorna i den del av världen som vi idag kallar Sverige. Under den period som boken behandlar fanns inte Sverige så titeln är i sig en anakronism. Stig Welinders beskrivning om det man vet om denna långa period visar tydligt hur präglat Sverige redan från början är av in- och utvandring. Frågan om vem som var först ställs, men besvaras inte eftersom det inte är en relevant historisk fråga.

När isarna drar sig undan den skandinaviska halvön börjar fler och fler hitta hit och bosätter sig allt eftersom det är möjligt. Mänsklig verksamhet har en tendens att lämna rester efter sig, till eftervärldens och arkeologernas lycka. Däremot är det en utmaning att tolka det man hittar i gamla stolphål från hyddor, gravar med brända ben och matrester. Det krävs mycket teknik och tolkning för att få fram något av hur människor levde då. Vad de tänkte är naturligtvis ännu svårare och det ges inte mycket svar på det.

För de gamla grekerna låg Skandinavien, som de aldrig hade haft anledning att höra talas om, vid världens obeboeliga rand, is och töcken, ibland ständigt mörker. De är förlåtna. Det var först sedan arkeologin under loppet av 1800-talet hade blivit en fungerande vetenskap som människorna i Skandinavien fick verkliga berättelser om det förflutna. För den tidsrymd, som behandlas i denna bok, är den skrivna historien kort och ofullkomlig, arkeologin är lång – och ofullkomlig.

Det är en ambitiös sammanställning som tyvärr blir lite tradig emellanåt. Som intresserad och lärare i historia var det en givande läsning. Den kommer säkert finnas med på diverse utbildningar som kurslitteratur. Men enligt omslaget är boken också skriven för en bred publik och ska fungera som ett fascinerande läsäventyr. Då blir jag mer osäker på om den är anpassad till sitt syfte. I allt för stor utsträckning ägnas boken åt otaliga uppräkningar av diverse fynd vid utgrävningar. Det kan ibland bli lite för mycket stolphål, benrester, stenverktyg och annat som gör att man förlorar översikten som läsare. Ganska mycket utrymme ges också åt arkeologisk metod, vilket kan vara intressant i sig, men stör ibland historiens innehåll. Samtidigt får man ha förståelse för svårigheterna att berätta spännande historier kring dessa år, om man ska ha en vetenskaplig hållning. De källkritiska problemen med internationella skriftliga källor som beskriver nordens människor gör att man lätt faller över i fantasifulla gissningar om man försöker använda dessa för att ge röst åt den tysta historien.

Den förhistoriska arkeologins människor är föremål. Att ordna människor i förhållande till varandra är sålunda detsamma som att ordna föremål: relationer mellan människor är relationer mellan föremål. Relationer mellan hushåll eller motsvarande små grupper av människor får sålunda bli relationer mellan hus.

Den stora förtjänsten med denna nya satsning är naturligtvis att den svenska historien uppdateras. Gamla sanningar vänds upp och ner och man får till sig nya kunskaper som den akademiska världen har känt till, men som inte har fått en stor spridning. Ett tydligt exempel på detta är när författaren inte längre använder indelningen stenålder-bronsålder-järnålder som länge varit vedertaget. Som inledning av en historisk resa var det lite trögstartat, men jag ser mycket fram emot nästa del som handlar om medeltiden och är skriven av Dick Harrison.