bokbloggen.com

Några saker som Island är känt för: forntida sagor och legender, vildsint natur, brottning, nationalromantik, språkvård, frimärkssamlande (nåja) och på senare tid deckare. Alla dessa ingredienser finns med i denna egendomliga roman av Sjón. Det är en mytologisk berättelse om islänningar och de som möter det isländska utifrån.

Leo Löwe är en tjeckisk jude som flyr till Island med en hattask där en liten pojke i lera ligger. Med hjälp av getmjölk och guld som han ska återfinna kommer pojken Josef, som är bokens egentliga berättare, att födas och bli mänsklig. Guldet stals på den äventyrliga båtfärden över Atlanten och Leo får hjälp av en svart amerikan som gömmer sig på ön och en rysk ambassadör.

I romanen får man som läsare bl.a. reda på varför islänningar är så engagerade frimärkssamlare och vad varulvar äter. Dessutom ingår en mordhistoria, men man ska inte lura sig till att detta är en deckare. Även om mordgåtan ingår och det i undertiteln sägs att det handlar om ett brott så är det ingen spänningsroman i den vanliga bemärkelsen.

Huvuddraget i boken är att diskutera islänningars självbild och hur icke-islänningar betraktas. Författaren förmedlar en viss självgodhet hos islänningen som präglar nationalism hos vissa. En nationalism som man bör göra upp med. Bland annat jämförs islänningarna med judarna som Guds sändebud på jorden och utstötta i den danska gemenskapen. Genom Löwes anekdoter om ansökan om medborgarskap och språkstudier skildras det isländska sinnelaget med viss satir. Så här beskriver Löwes språklärare isländskan:

- Det isländska språkets främsta kännemärken är dessa: Det är rent, ljust, vackert, mjukt, starkt, elegant, konstfärdigt, ordrikt – och därför: särdeles väl lämpat för diktning. Detta är respekterade språkvetare världen runt ense om. Om ni vill disputera med dem, så var så goda!

Jag tror många har antingen läst eller hört talas om “Mormors Husapotek” i vilken det finns många olika huskurer som användes förr i tiden. Denna bok kan man säga är en modernare variant av det.

Författaren beskriver med lite humor olika åkommor, och saker man kan göra för att det ska bli bättre. Många olika tips finns det, vissa är säkert användbara och andra inte. Samtidigt som författaren berättar om olika tips så har hon en del presentationer av personer som hade bra råd och klok syn förr i världen. Hur som helst så är boken väldigt rolig och intresssant att läsa, visste ni förresten följande?

Har du problem med eksem? I så fall kan du gnida in eksemet med morgonsaliv, gör det i 12 dagar så ska eksemet sedan vara borta.

Lider man av öronsusningar kan man pröva nejlikolja som man blandar med löksaft som man sedan droppar på en bomullstuss och stoppar in i örat.

Vid diarré kan man prova med att tugga och äta 10 råa vitlöksklyftor.

Vanlig vitkål är ett bra förebyggande medel mot baksmälla.

Tänk om Dracula fortfarande levde? Historikern handlar om den unga tjejen vars far (de båda namnges inte i boken) har forskat i legenden om Dracula. Boken är faderns berättelse till sin dotter om hur han en dag fick en kuslig bok med tomma sidor och ett träsnitt av en drake, med ordet Drakulya skrivet under. Hans handledare vid universitetet visar sig själv ha en likadan bok och har försökt hitta den sanna historien kring den medeltida tyrannen Vlad III Dracul ”Pålspetsaren”. Rossi försvinner under mystiska omständigheter och huvuddelen av berättelsen är faderns och Rossis dotter Helenas sökande efter honom.

Historikern är naturligtvis en gotisk skräckroman som tar upp den klassiska Draculalegenden. Den är emellertid mycket mer än så. Det är i första hand en kärleksförklaring till böcker (gärna gamla sådana) och historiens berättelser. Alla karaktärer i boken är mer eller mindre historiker även om de utger sig för att vara något annat. Mycket av handlingen utspelar sig också i bibliotek, gamla arkiv och på historiska platser. Därför är det samtidigt en mycket allmänbildande bok där läsaren kan lära sig mycket om medeltiden, östeuropa, kalla kriget m.m. För mig som gillar skräck, historia och böcker var läsupplevelsen mycket givande. Jag tror dock att många kan tycka att boken är lite seg emellanåt och de drygt 600 sidorna känns ibland lite väl många.

Under tiden som historien kring faderns och Helenas sökande efter Rossi och Draculas grav nystas upp för dottern, försvinner fadern till ett kloster i Pyrenéerna. Först är det fadern själv som berättar i samband med deras gemensamma resor och senare får dottern ta del av brev som han lämnat efter sig till henne. Dottern följer i sin fars fotspår och får under tiden reda på mer om sin egen historia och hur Helena blev hennes mamma för att sedan försvinna från familjen. Upplösningen är inte så överraskande men ändå en nagelbitare.

I inledningen ger författaren sken av att Historikern är en sann berättelse och det stämmer nog kring många av de historiska berättelserna och personerna. I vissa fall är boken uppbyggd som en mer populärvetenskaplig historisk redogörelse med samtida källor. Samtidigt ger hon subtila ledtrådar som gör att man förstår att kommentaren är ett sätt att kittla läsarens nyfikenhet. Naturligtvis är legenden kring Dracula och vampyrer bara skrönor och vidskepelse, eller?

Min lillebror säljer jultidningar och som storasyster känner man då ett visst krav att köpa av honom så han kan nå upp till någon bra gräns som han vill ha. Detta år köpte jag bland annat Världens Största Fiaskon eftersom jag tyckte det verkade vara en kul och intressant bok.

Som man kan förstå av bokens titel så handlar det om olika fiaskon världen runt, författaren tar exempelvis upp Enigma, Charlie Chaplin, Vasa och en sydpolsexpedition. Jag börjar med boken och jag har stora förväntningar, detta ska bli intressant tycker jag!

Men redan efter de första sidorna blir jag fruktansvärt besviken, författaren hoppar fram och tillbaka i historien och tar upp flera saker som är totalt ointressanta och nästan inte alls hör till händelserna. Men jag väljer att läsa klart boken och den har sina intressanta delar, men efter att ha läst litteraturförteckningen så har jag kommit fram till att jag faktiskt kan göra ett bättre jobb själv utan att ta upp en massa dravel som inte hör dit. (Alltså skriva samma typ av bok)

Så för allt i världen, gör inte samma misstag som jag och läs denna bok! Om ni vill läsa om dessa “stora” fiaskon så skriv en kommentar så kan jag ge er namnet på de böcker och hemsidor författaren använde när han skrev boken. De är antagligen mycket bättre och intressantare.

Ofärd är historieprofessor Harrisons första roman. Den handlar om Ulvbjörn Vamodsson från Borg i Östra Götaland som lever på 600-talet. Våld och skogens mörker är inget som skrämmer den udda Ulvbjörn och när äventyret i form av en sjöresa till frisernas land uppenbarar sig är han nyfiken. Han vill följa i spåren efter den legendariske Hugleik som härjade på kontinenten och återvände med skatter. I staden Frisaborg blir Ulvbjörn tillfångatagen som slav vilket han så småningom befrias från. Istället blir han som krigare en del av spelet mellan drottningar och stormän i Frankland.

Harrison har som motiv för romanskrivandet sagt att han ville kunna ljuga lite som omväxling. Han har prisats för sina (populär-) historiska böcker om bland annat medeltiden och digerdöden. Även om det naturligtvis är en påhittad historia märker man att det finns vetenskaplig grund bakom skildringen av slutet på folkvandringstiden. Det är en intressant presentation av hur människor levde, tänkte och trodde på 600-talet. Kulturkrockar, religiösa föreställningar, politiskt spel och sociala förhållanden skiljer sig naturligtvis från nutid och det speglas väl.

Ulvbjörn lever i en tid där blodshämnd är ett fullt rimligt sätt att skipa rättvisa på och dagens vän kan vara morgondagens fiende. I ett samhälle där plundring är en stor del i maktutövandet och ekonomin hittar han sin roll som hantlangare. Hans mörka sida som har drag av odjur gör sig påmind när han råkar ut för oförätter och drabbas av hämndbegär. Harrison har ett levande och bra språk som man känner igen från hans facklitterära böcker. Det är också språket och den historiska skildringen som är den stora behållningen av Ofärd. Historien om Ulvbjörn är i och för sig också ganska läsvärd men kommer kanske inte vara lika bestående i minnet.

Den kinesiska muren utsågs i år till ett av världens sju nya underverk i en stor omröstning. Den har väckt mångas beundran och många felaktiga myter har spridits om den, bland annat har den  påståtts vara synlig från månen. Lovell har skrivit Kinas historia utifrån den stora muren i norra delen av landet.

Egentligen är muren många olika murar som byggts vid olika epoker sedan några hundra år innan Kristi födelse. Av den ursprungliga muren, byggd av den Första kejsaren Qin finns inte mycket kvar. Det som turisterna möter norr om Beijing är delar av en mur som byggdes under Ming-dynastin på 1500- och 1600-talen. Då uppfördes de stora tegelmurar som ringlar sig över bergen och som har blivit sinnebilden av muren.

Det är en fascinerande berättelse om muren, Kina och dess historia 3000 år tillbaka i tiden. Uttrycket “Den stora muren” står inte bara för stenbefästningen utan också den mentala mur som Kina och dess ledare ställt upp inför omvärlden. Det är kanske i första hand en västerländsk känsla som förmedlas av Kina som ett otillgängligt land. I boken får man en insikt om hur bilden av Kina som ett inskränkt land och muren som monument har spridits till västvärlden av missionärer och upptäcktsresande. I avslutningen för Lovell en intressant diskussion om muren som nationalistisk symbol och en jämförelse med den stora kommunistiska brandväggen mot det fria åsiktsutbytet på Internet.

Ska man resa till Kina eller bara vill veta mer om det stora landet är “Den stora muren” ett bra lästips. Ibland blir det lite mycket militärhistoria, men det är kanske inte så konstigt eftersom muren i sig har som syfte att dels försvara Kina mot “barbarer”, till exempel Djingis Khan, men också befästa imperiets erövringar i norr. Som försvar var muren oftast ett misslyckande, men som nationalsymbol och turistmagnet är den effektiv, vilket kineserna så småningom insåg och utnyttjade.