bokbloggen.com

Mäster August Palm är den som tog socialismen till Sverige och detta är romanen om hur det kan ha gått till. Som barn lever han i en fattig och utsatt familj vilket leder till att han hamnar hos en skräddare som utackorderad. Hans uppväxt präglas av hunger och armod och en längtan efter både ett bättre liv och kärleken, en kärlek som saknas honom efter att ha separerats från sin familj. Efter att ha avslutat sitt liv som instängd barnarbetare i Skåne hamnar han i Tyskland som skräddargesäll och tar sig sakta uppåt i sin yrkesroll. Där träffar han också Johanna som jobbar på bageri och får Palm att tro på att han kan älskas.

I Tyskland vaknar Augusts politiska medvetenhet och han inleder en envis kamp mot de sociala orättvisor som han har upplevt i sitt eget liv och i sin omgivning. Berättelsen ger en smärtsamt tydlig upplevelse av hur ett liv i fattigdom känns. Därför blir det också en trovärdig skildring av hur arbetarna började kräva sina rättigheter och inledde kampen för ett jämlikare samhälle. De mest omskakande scenerna i boken är när föräldrar tvingas auktionera ut sina egna barn på ackord.

Ser Christina och Frederick där de står i sockenstugan med gråtsvullna ansikten inför de inbjudna. Hammarin från sockennämnden harklar sig. Fattighjälpen säger han sävligt, har beslutat att auktionera ut dessa båda minderåriga barn, han glider sakta med grodblicken över folket som kommit dit, åt den som fordrar lägst ersättning för vård och underhåll.

August tänker på den leda som hans syster dömdes till då hon som elvaårig flicka blev piga i Malmö. Tänker på sin lillebror Frederick som gick till sjöss som gast så fort han fick en plats.

Tänker på sig själv.

Min son ska ha det annorlunda..

Det är inte bara August som är huvudperson i Ahndorils ”Mäster-verk”. Läsaren får också följa Johannas slit för familjens och barnens överlevnad. Hon är inte lika övertygad som sin man utan längtar efter ett välordnat liv utan oron för vad som kommer hända honom vid nästa agitation. Att vara socialist innebär en stor risk, t.ex. i kontakten med polis, och solidariteten från andra arbetare är inte så självklar som man kan tro. Beskrivningen av arbetarklassen är också uppfriskande mångsidig. Männens kamp för rättvisa blandas med kvinnornas förhållanden och Palm inser att man kan utnyttjas på olika sätt i det kapitalistiska samhället.

Hela Palms liv slits mellan idé och verklighet och det kräver mycket av honom i form av personlig offervilja, mod och envishet. Konflikten med mer liberala socialister som t.ex. Hjalmar Branting finns också med. Med Palms bakgrund har han svårt att acceptera någon annan inriktning än den rena socialismen. Samarbete med liberalerna avfärdar han med idealistiska skäl, men också p.g.a. den känsla av underlägsenhet som han känner gentemot medelklassen. Trots alla motgångar kämpar han träget vidare mot målet att väcka de arbetande massorna till att organisera sig.

Palms strävan beskrivs trovärdigt i denna fiktiva berättelse som fullbordar Ahndorils trilogi om vetenskap, religion och politik. De två tidigare böckerna; Stjärneborg om Tyko Brahe samt Birgitta och Katarina om heliga Birgitta kan också starkt rekommenderas. Författaren har ett språk som känns samtida och målar effektiva personporträtt i historisk miljö.

Vetenskaperna är av naturen exklusiva, det är en nödvändighet. Då deras syfte är att penetrera ett avgränsat område krävs alltmer avancerade verktyg i takt med att utövaren gräver djupare. Verktygen kräver i sin tur allt skickligare utövare och på den vägen skiljs agnarna från vetet och gapet mellan experten och den vanliga lekmannen vidgas. Lyckligtvis finns inom alla kunskapsområden forskare som ser till sin uppgift att försöka överbrygga avstånden - att göra framgångarna begripliga och inte minst tilltalande för resten av oss.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia – knappast det mest lekmannavänliga forskningsområdet – men han har i ungefär ett halvt årtionde även odlat ett intresse för övergivna platser. Emellan de två finns rimligtvis en koppling; att platser uppstår och överges är en del av ekonomiska processer. Jörnmark har därför försök slå ihop sitt intresse med sin expertis och göra en tilltalande och tillgänglig beskrivning av svensk ekonomisk historia med särskild fokus på folkhemmets uppgång och fall.

Den som införskaffar Övergivna platser (eller ger bort den, den har kallats en ’bra presentbok’) bör vara medveten om att fokus här ligger på den ekonomiska kontexten, snarare än den övergivna platsens ontologi. Jag är betydligt mer intresserad av den senare och finner därför texten ointressant och trögläst. Visst försöker Jörnmark popularisera materialet genom att här och var väva in citat från rocklåtar och visst gör han kortare redogörelser för platsernas estetik, men de existentiella aspekterna av den övergivna platsen får knappt, om något utrymme. Ett typiskt stycke kan vara:

Skattetrycket hade hårdnat under hela 1960-talet, och eftersom räntekostnaderna var avdragsgilla till 100 procent betydde detta att medelsvenson helt oväntat hade både råd och möjlighet att köpa sig en villa. Från och med 1970-71 var problematiken totalt uppochnedvänd. I allmänheten blev det 10-20 procent billigare att bo i en egen villa, jämfört med kostnaden för att bo i de nya åttavåningshusen i skogsbrynet.

Detta gör givetvis inte boken dålig. Jörnmark betraktar helt enkelt de övergivna platserna ur ett helt annat perspektiv än mitt. För den som är intresserad av fakta om svensk företagshistoria är detta given läsning. Jag finner istället mitt nöje i att ögna igenom det digra fotomaterialet och utifrån detta fundera kring allt som finns bortom årtal, ortnamn och förkortningar: den övergivna platsens väsen.

Det övernaturliga är något som alltid fascinerat mänskligheten. Många gånger så är vår tro antingen svart eller vit. Alltså antingen tror man fullt på spöken och övernaturliga saker eller så tycker man att det bara är historier som skapats för att roa människan. Mellantinget finns sällan.

Jag är en troende person, jag har alltid trott på spöken och annat smått och gott så därför var denna bok ett självklart val att läsa. I boken så har författarna samlat på sig ett flertal spökhistorier som sägs vara helt sanna. Till varje historia har även författarna lagt till en rubrik som heter “Vad hände sen?” om spökerierna har varit en engångsföreteelse eller om det faktiskt fortsatt spöka år efter år.

Boken innehåller 12 spökhistorier av varierande slag, vissa av dem låter riktigt trovärdiga medan andra känns som att de knappt kan räknas till att vara spökerier. Alla kapitel är väldigt lättlästa och boken passar därför för de allra flesta åldrar. Även om jag är en människa som tror på spöken så har jag ändå svårt att känna den där “kusliga” känslan som man vill få när man läser spökhistorier. Jag vet inte om det beror på att författaren inte har med så många detaljer, eller om historierna inte känns sanna eller rent utav tråkiga.

Den historia som blir min favorit ur boken är “Den otursförföljda U-65″ som handlar om en u-båt som tvingas sjösättas innan besättningen är redo, och innan u-båten ens har hunnit lämna hamn så sker ett dödsfall. De flesta i besättningen tolkar detta som att något hemskt ska ske och de hoppar av så man får leta ny besättning. 4 veckor senare så lämnar de hamnen, det är bara det att flera besättningsmän ser en vålnad som liknar den besättningsman som dog…

Även fast jag tycker att klassen på historierna är lite sisådär, så tycker jag att det är en bra bok som var kul att få läsa.

Efter mycket konflikter mellan irer och saxar har till slut Wighard blivit utnämnd till ärkebiskop i Canterbury. När han befinner sig i Rom hittas han strypt i sitt rum. En irisk munk som påträffas i närheten grips ganska snabbt för mordet och stölden av ärkebiskopens ägodelar som var gåvor till Hans Helighet. Samtidigt som Wighard mördas har syster Fidelma av Kildare kommit till Rom för att få klosterregler godkända av påven, trots att hennes orden tillhör motståndarna till Roms representanter på de brittiska öarna.

Eftersom mordet på Wighard kan vara startskott på ett större krig mellan saxar och irer inser biskopen i Rom, Gelasius, att mordet måste få en riktig lösning. Fidelma, som är både nunna och jurist, får tillsammans med hennes vän, saxaren Eadulf i uppdrag att utreda mordet. Tillsammans förväntas de hitta en lösning som tillfredsställer både irer och saxar.

Som titeln avslöjar döljer ärkebiskopen en hemlighet som ligger bakom mordet på honom. Den religiösa och politiska konflikten med tillhörande äregirighet, stöldgodset, hämndbegär och den romerska miljön bildar ett ramverk för denna pusseldeckare som utspelas på 600-talet. Tyvärr är det förutsägbart, stereotypt, dåligt korrekturläst och inte särskilt trovärdigt. Fidelma är en allvetande, moralisk och modern kvinna som sätter alla potentater i Rom på plats. Dessutom har hon vissa attraktiva drag och hennes relation till Eadulf ska kittla läsaren lite, men man har läst det förut. Även om brottslingarna delvis är både irer och romare så framställs deras motiv som något ädlare, medan de mörka muslimska araberna bara är tjuvaktiga och hotfulla.

Författaren är kunnig i områden rörande romersk, keltisk och irisk historia, vilket är styrkan i boken. Det blir emellertid obalans i skildringen av det iriska hemlandet som något oförstört och ett föredöme i motsats till det korrumperade Rom och det ogudaktiga mellanöstern. Varken den historiska beskrivningen eller deckarstoryn gör boken särskilt intressant.

Det tar inte många sidor innan den här boken börjar irritera mig. Det är synd, för miljön och epoken känns väl värd att läsa om. Teatermiljö, London i mitten artonhundratalet, magnetism och ett helt nyinrättat Scotland Yard som ännu inte fått namn efter den gata det ligger vid – allt låter lovande. Men språket är så irriterande att jag får lust att slänga boken ifrån mig.

Jag förstår att det är en pastisch. Men måste man nödvändigtvis låta det påverka berättartekniken så till den milda grad? De ideliga parenteserna som stör texten minskar visserligen i antal ju längre in i texten man kommer för att så småningom försvinna nästan helt. Men då är skadan redan skedd. Jag är redan negativt inställd. Och parenteserna är inte det enda som gör texten stolpig.

Amaryllis Spoons satt melankoliskt och tuggade i sig två äpplen. De visste att de inte borde ha följt med på den här turnén, för de visste hur nyckfull en dålig turné kunde vara med urusla löner och föreställningar på de sämsta teatrarna. Men mrs Preston och mrs Spoons var båda över fyrtio och allmänt betraktade som gamla (som mr Tryfont så ovänligt hade påpekat) och de behövde pengarna.
”Ja, den där feta direktören är en riktig jävel”, sa Rillie (som Amaryllis kallade sig).

Cordelia har en gång varit en uppburen skådespelerska, men nu är hon och väninnan Rillie för länge sedan passé. Rollerna går till betydligt yngre skådespelerskor och allt som återstår är dystra småroller där de dessutom själva tvingas stå för sina scenkläder. Det är dags för en förändring. Magnetism är på modet och Cordelia har visserligen lite kunskaper om både det och frenologi, men framför allt har hon skådespelartalang. Alltså tar de båda vännerna och startar en freno-magnetisörklinik med äktenskapsrådgivning.

Det tar inte lång tid innan de blir omåttligt populära. Mest för att de upptäcker att unga giftasvuxna flickor inte har den blekaste aning om vad som väntar dem i äktenskapet. De flyttar till en stor våning med sådana moderniteter som vattenklosett och vattenkranar inomhus. Men naturligtvis kan idyllen inte fortgå. Mord, ond bråd död, hemska svek och ett förflutet som plötsligt gör sig påmint ställer allt på ända.

Handlingen är kanske tidstypisk, men ändå känns det inte äkta. Jag tycker mest att det här är tramsigt. Det finns tillräckligt mycket äkta vara att läsa, varför slösa tid på det här. Läs Dickens istället. Det är garanterat ett bättre val.

Kleopatra VII regerade över det ptolemeiska riket i Egypten strax innan Jesu födelse. Hon är en av de allra mest kända historiska personerna och ändå vet man egentligen inte så mycket om henne. Förstahandskällorna till drottning Kleopatra är få och det kan ibland vara lite frustrerande att läsa en biografi utifrån de förutsättningarna. ”Men hur var det egentligen” funderar man ofta när olika utsagor, förklaringar och tolkningar presenteras som skulle kunna beskriva en händelse för drygt 2000 år sedan.

Den som förväntar sig en komplett biografi över Kleopatras liv blir besviken om man läser denna bok av den enkla anledningen att det inte går att skriva en sådan. Av hennes barndom finns nästan inga säkra fakta alls och det vi vet om resten av hennes liv har framför allt nedtecknats av romerska politiker och historiker, dvs. många av de som såg henne som Roms fiende. Mycket av boken handlar också om romerska rikets historia snarare än om huvudpersonen. Julius Caesars maktövertagande och maktkampen mellan Octavianus och Marcus Antonius är utförligt beskrivna och det är verkligen inte ovidkommande eftersom Kleopatra är en central gestalt i dessa historiska skeenden. Ändå känns det ibland som om berättelsen om Kleopatra hamnar i bakgrunden av den romerska historien.

Det går att dra paralleller till en annan nyligen utkommen biografi om en person som levde nästan samtida med Kleopatra. Precis som i Jonas Gardells Om Jesus försöker Klynne skilja på den historiska Kleopatra och den föreställning om henne som eftervärlden har skapat. Bilden av Kleopatra har naturligtvis tecknats av samtidens ögon och hon har tillförts egenskaper som troligen inte har med den historiska personen att göra.

Bokens stora behållning om man inte är så intresserad av romersk politik är diskussionerna kring eviga frågor om kärlek, makt och könsroller. Vad handlade t.ex. Kleopatras relationer med Julius Caesar och Marcus Antonius om, kärlek eller politisk strategi? Nidbilderna av Kleopatra som sprids i Rom under och efter hennes liv visar också hur synen på kvinnor i maktposition kan ses som extra hotfullt. En kvinna som ledare utmanade den romerska patriarkala samhällsbyggnaden. När hon inledde relationer med de romerska ledarna blev hon ”den egyptiska skökan” som förledde de romerska männen till otrohet mot Rom och sina fruar. När hon dessutom födde potentiella arvtagare till Roms mäktigaste män blev det än mer politiskt viktigt att svartmåla henne.

Även om man som läsare inte får en fullständig bild av Kleopatras liv så tjänar boken som en bra beskrivning av hur historiker försöker hitta den verkliga personen bakom alla berättelser.

Gardells biografi om Jesus kändes som en lämplig bok att läsa under påsken! Oavsett om man är troende eller inte har de flesta en föreställning om Jesus. Vår bild av honom som ljushyad, skäggig, reslig och välnärd är ganska allmänt vedertagen i det gemensamma medvetandet. Gardell har i sin bok försökt tränga in bakom den föreställningen för att ta reda på vem den historiske Jesus kan ha varit, hur uppståndelsen gjorde honom till Guds son och på vilket sätt kristendomen har förvaltat Jesu budskap. Eftersom nästan allt man vet kommer från Nya Testamentet är det svårt att säga någonting alls med säkerhet om Jesus.

Alla som någonsin skrivit om Jesus har gjort det i syfte att få sina läsare att tro det ena eller det andra. Det gäller Paulus, och det gäller de för oss okända författare som traditionen så småningom kallade ”Markus”, ”Matteus”, ”Lukas”, och ”Johannes”.

Gardell är noga med att påpeka att i likhet med alla andra som har skrivit om Jesus skriver han boken utifrån sin egen världsbild, även om han har en objektiv ansats. Det är en källkritisk redovisning som diskuterar mycket av det som är motsägelsefullt i bibeln. Bara genom att jämföra evangelierna ser man att det ursprungliga budskapet har förändrats av tidens tand och författarnas intresse. Den som har läst Gardells Om Gud känner igen sig. Det som gör berättelsen både trovärdig och intressant är att Gardell själv är troende. Han vill genom sin egen forskning i Jesu liv hitta det kärleksfulla budskapet i Jesu budskap som är hans egen kristna tro. Det är inte alltid enkelt eftersom både Gud och Jesus lika ofta kan vara hatiska och fördömande.

Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sin inte förenas: försoningens Gud och hämndens, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval.

Gång på gång kommer Gardell tillbaka till det som är hans huvudtes. Jesus själv vände sig till syndarna och bjöd dem att följa honom, utan att kräva motprestation. Kyrkan har genom alla tider varit bra på att utesluta och peka ut dem som eventuellt kan vara värdiga Guds frälsning. Gardell visar att den människosynen inte rimmar med Jesu budskap. Kopplat till bokens tema om den historiske Jesus med ett humanistiskt kärleksbudskap, finns Gardells personliga betraktelser som är hans författarskaps stora styrka. Det gör att Om Jesus inte bara är en historisk biografi eller en redovisning av Jesus andliga betydelse, här är ett exempel:

Titta runt omkring er i samhället, i er egen församling, eller låt bli, men tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som har skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna. Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss i Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat.

Det är så bra att nästan en inbiten ateist kan vilja bli lite troende.

Framlidne tyske författaren W. G. Sebald blev främst känd för sitt litterära bearbetande av faderns och faderlandets nazistiska förflutna. Även i hans nyöversatta essäsamling Svindel. Känslor finns kriget närvarande, om än i periferin. Det centrala som löst håller samman de fyra fängslande essäerna är istället det förflutna i vid bemärkelse. Sebald reser genom Italien, genom kulturhistorien och genom sin barndom i Bayern, lika mån om att hålla sina egna, som andras minnen vid liv.

Boken utgår från en redogörelse för 1800-talsförfattaren Stendhals känslomässiga och fysiska kärlekskrämpor. ”Vad är det som får en författare att gå under?” är den genomgående frågan i Stendhals författarskap och svaret tycks vara syfilis och ett brustet hjärta. Sebalds skildring visar på ett stort mått av empati för Stendhals ofrånkomliga ensamhet och hans passionerade, på gränsen till maniska försök att närma sig kvinnor. Medkännandet bottnar med all sannolikhet i Sebalds egen socialt inkompetenta karaktär. Besattheten återspeglas i en självupplevd anekdot då Sebald blir så till sig av två tvillingpojkars likhet med en ung Kafka att hans maniska försök att förmedla sin fascination kulminerar i att han misstas för pederast. Till skillnad från Stendhal är det dock det förflutnas intrång i nuet som väcker Sebalds passion, snarare än de levande objekten.

Det korta avsnittet är symptomatiskt för Sebalds hela förhållningssätt till tiden. Hur mycket historien än kan smärta tycks nuet och den dunkla förnimmelsen om framtiden vara oändligt mycket mer skrämmande. Sebald reser genom Italien, men är på ständigt flykt undan en okänd fara. Han drabbas av återkommande panikattacker och finner tröst i sin tysk-italienska ordbok, talande nog tryckt 1878. Att den utgör ”en praktisk hjälpreda för alla som vill göra snabba och säkra framsteg i italienskt talspråk” blir närmast komiskt – vem väljer att lära sig en hundra år gammal lingo om inte någon för vilken relationen till historien är viktigare än kommunikationen med nuet?

Sebald har nämnt Elias Canetti som en av sina förebilder och det förvånar mig på sätt och vis. Där Canetti har ett rakt, avskalat språk är Sebalds formuleringar så snirklande att jag inte sällan måste läsa om meningar för att reda ut dem. Samtidigt är innehållet minst lika komplext som formen och det gör att språket inte bara känns motiverat utan rent av stimulerande. Svindel. Känslor är en relativt liten bok, men den klaras knappast av på en eftermiddag. När jag nu har läst från första till sista sidan vet jag att jag bara har skrapat på ytan. Här finns så mycket berättelser, tankar och kunskap att den hamnar bland de verk som inte bara får läsaren att växa, utan som läsaren måste växa in i.

Baskien har en spännande historia och i Dragspelarens son lever huvudpersonerna mitt i den. Boken tar sin början på andra sidan Atlanten på en ranch i Amerika där Joseba träffar sin barndomsvän David i slutskedet av livet. Efter hans död får Joseba en bok av frun Mary-Ann, skriven på baskiska, som handlar just om dragspelarens son, David. Memoarerna efter David innehåller hans uppväxt såväl som anekdoter som spelat stor roll i hans liv. David växer upp med en far som, förutom dragspelare, också har varit en lokal politisk kraft på fascismens sida.

David tar efter faderns dragspelande, hela tiden med viss motvilja. Fadern är eventuellt skyldig till mord under inbördeskriget och när David får reda på det blir deras relation än frostigare än tidigare. Dragspelet får stå som symbolen för bandet mellan far och son som är svårt att bryta trots det som har hänt. Även om David helst vill slippa spela, slutar det oftast med att han fortsätter i faderns fotspår. Så småningom blir han också politiskt involverad, precis som sin far, fast på motsatt sida. Memoarerna är en uppgörelse med sitt ambivalenta förhållande till sin far och till det öde som följt av hans tillhörighet som baskisk övre medelklass. Han får gå i skola i San Sebastián, men längtar hela tiden till byn Obaba där han har sina vänner och sin morbror Juans gård Iruain.

Till en början blev det bara några enstaka eftermiddagar; därefter hela dagar; senare i slutet av juni när morbror Juan kom, blev det vistelser på tre, fyra dagar. Och dessa besök upphörde inte när examenstiden var över. Under sommarens lopp for jag många gånger fram och tillbaka längs vägen till Iruain.
Ángel – jag föredrar att omtala honom med hans förnamn framför att kalla honom ”far” – blev arg på mig: ”Nu ränner du på den där bondgården igen. Och dragspelet står där på stolen och skrattar ut dig.” Han kallade Iruain för ”bondgård” trots att där bara fanns hästar.

Davids berättelse löper parallellt med Baskiens och landar i den nationalism som uppstår ur det fascistiska förtrycket i Spanien. Betydelsen av att värna hemlandet och dess språk tar han med sig i flytten till ranchen Stoneham som han tar över efter sin morbror. Tillsammans med sina döttrar begraver han baskiska ord i tändsticksaskar för att de ska lära sig några av dem. När Joseba gräver upp en ask, efter Davids död, hittar han en benämning från ”det gamla språket” på fjäril – Mitxirrika. Han förklarar för Mary-Ann varför David använde baskiska, som hans fru och döttrar inte förstår, för att skriva sina memoarer:

”Att skriva på spanska eller på engelska skulle ha varit svårt för David”, sa jag. ”Vi är mycket få. Mindre än en miljon människor. Så fort en enda av oss överger språket får man en känsla av att han medverkar till dess utdöende.”

Det är en oemotståndlig berättelse om vänskap och kärlek. Men det är också en intressant skildring av hur tunn gränsen kan vara mellan kärleken till hembygden och politisk nationalism. Författaren tar som tur är ställning till vilka metoder som är rimliga i kampen för att försvara den egna ”nationen”, oavsett vilken sida man befinner sig på.

Mon Dieu! Min Gud, vilken dålig bok. Det här kan vara det fånigaste jag läst på evigheter. Jag borde inte bli förvånad. Redan beskrivningen; Musik, mystik och magi i en mörk historisk gåta, borde ge mig en vink om kvaliteten. Men att det skulle vara så här uselt hade jag inte kunnat inbilla mig i min vildaste fantasi. Kryptan påminner om de mysrysare jag brukade frossa i under mina tidigaste tonår – den enda skillnaden är att den här boken är oändligt mycket längre och har högre pretentioner.

Jag vet inte om författarinnan är enormt stolt över sina kunskaper i franska, eller om hon är orolig för att läsaren ska glömma bort var boken utspelar sig? Men inte en enda sida passerar utan några franska ord, som direkt följs av sin översättning. Det kanske är tänkt att ge lokalfärg, men jag finner det bara enormt störande. Om jag vill fräscha upp min gamla skolfranska så tar jag en kurs, jag läser inte böcker med insprängda franska ord, tack.

De franska orden är ändå inte det största problemet med den här romanen. Jag hade kunnat förlåta det om handlingen hade varit spännande. Men det är den tyvärr inte. Inte för att Kate Mosse inte försöker, för det gör hon minsann. Här bjuds det på kalla kårar både i det sena artonhundratalet och idag. Det är tarotkort, förbannelser, kryptor, demoner och onda krafter. De två hjältinnorna ryser och darrar av plötslig skräck och onda aningar i sina parallella historier. Tyvärr är de ensamma om det, själv blir jag inte ens en gnutta skrämd.

Léonie märkte att hennes ögon drogs mot fönstren. Fönsterluckorna var stängda mot natten, ändå var hon mycket medveten om mörkret där utanför. Det verkade ha en levande närvaro som andades.

Jaha, där ser man. Mycket mer skrämmande än så där blir det aldrig. Sjuttonåriga Léonie befinner sig tillsammans med sin bror på lantegendomen Domaine de la Cade. Men mystiska saker är i görningen, det talas om ett vilddjur som härjar i skogen och somliga hävdar att det är själva Djävulen som släppts lös. Mer förnuftiga människor skyller på vargar eller vildkatter. Den spotska Léonie (förlåt uttrycket, men bokens språk och människobeskrivningar för tankarna till 50-talets flickböcker) hittar inte bara mystiska böcker som ger henne rysningar, hon hittar också en bortglömd krypta och unika tarotkort som sägs kunna styra över liv och död.

I nutidshistorien lallar en kvinnlig forskare omkring i Frankrike på jakt efter fakta om Claude Debussy. Men hon vill även passa på att söka sin egen familjs rötter. Något som tar henne till samma lantegendom som nu har förvandlats till ett hotell, där hon träffar den vanvettigt tjusige Hal, vars far nyligen dött under mystiska omständigheter. Vilda djur tycks vara inblandade, men polisen avfärdar det hela som en olycka. Jag gissar att vargar och vildkatter är framgångsrika rovdjur även i det moderna Frankrike – naturprogrammen på tv tycks dock ha missat detta.

Logiken i den här sörjan är i det närmaste obefintlig. Men Mosses förra bok sålde tydligen miljoner, så kanske är det jag som har fel. Måhända finns det läsare som verkligen ryser vid tanken på tarotkort, svamliga gamla texter om andeväsen och mystiska drömmar? Grattis i så fall – Kryptan är full av dem.