bokbloggen.com

Mon Dieu! Min Gud, vilken dålig bok. Det här kan vara det fånigaste jag läst på evigheter. Jag borde inte bli förvånad. Redan beskrivningen; Musik, mystik och magi i en mörk historisk gåta, borde ge mig en vink om kvaliteten. Men att det skulle vara så här uselt hade jag inte kunnat inbilla mig i min vildaste fantasi. Kryptan påminner om de mysrysare jag brukade frossa i under mina tidigaste tonår – den enda skillnaden är att den här boken är oändligt mycket längre och har högre pretentioner.

Jag vet inte om författarinnan är enormt stolt över sina kunskaper i franska, eller om hon är orolig för att läsaren ska glömma bort var boken utspelar sig? Men inte en enda sida passerar utan några franska ord, som direkt följs av sin översättning. Det kanske är tänkt att ge lokalfärg, men jag finner det bara enormt störande. Om jag vill fräscha upp min gamla skolfranska så tar jag en kurs, jag läser inte böcker med insprängda franska ord, tack.

De franska orden är ändå inte det största problemet med den här romanen. Jag hade kunnat förlåta det om handlingen hade varit spännande. Men det är den tyvärr inte. Inte för att Kate Mosse inte försöker, för det gör hon minsann. Här bjuds det på kalla kårar både i det sena artonhundratalet och idag. Det är tarotkort, förbannelser, kryptor, demoner och onda krafter. De två hjältinnorna ryser och darrar av plötslig skräck och onda aningar i sina parallella historier. Tyvärr är de ensamma om det, själv blir jag inte ens en gnutta skrämd.

Léonie märkte att hennes ögon drogs mot fönstren. Fönsterluckorna var stängda mot natten, ändå var hon mycket medveten om mörkret där utanför. Det verkade ha en levande närvaro som andades.

Jaha, där ser man. Mycket mer skrämmande än så där blir det aldrig. Sjuttonåriga Léonie befinner sig tillsammans med sin bror på lantegendomen Domaine de la Cade. Men mystiska saker är i görningen, det talas om ett vilddjur som härjar i skogen och somliga hävdar att det är själva Djävulen som släppts lös. Mer förnuftiga människor skyller på vargar eller vildkatter. Den spotska Léonie (förlåt uttrycket, men bokens språk och människobeskrivningar för tankarna till 50-talets flickböcker) hittar inte bara mystiska böcker som ger henne rysningar, hon hittar också en bortglömd krypta och unika tarotkort som sägs kunna styra över liv och död.

I nutidshistorien lallar en kvinnlig forskare omkring i Frankrike på jakt efter fakta om Claude Debussy. Men hon vill även passa på att söka sin egen familjs rötter. Något som tar henne till samma lantegendom som nu har förvandlats till ett hotell, där hon träffar den vanvettigt tjusige Hal, vars far nyligen dött under mystiska omständigheter. Vilda djur tycks vara inblandade, men polisen avfärdar det hela som en olycka. Jag gissar att vargar och vildkatter är framgångsrika rovdjur även i det moderna Frankrike – naturprogrammen på tv tycks dock ha missat detta.

Logiken i den här sörjan är i det närmaste obefintlig. Men Mosses förra bok sålde tydligen miljoner, så kanske är det jag som har fel. Måhända finns det läsare som verkligen ryser vid tanken på tarotkort, svamliga gamla texter om andeväsen och mystiska drömmar? Grattis i så fall – Kryptan är full av dem.

Alan Turing var en excentrisk matematiker som under andra världskriget tog fram metoder för att knäcka nazisternas hemliga koder. Han lade också en idémässig grund för utvecklandet av den moderna datamaskinen. Lagercrantz bok handlar om Turing, men framför allt om Leonard Corell, polisen som utreder Turings död som verkar vara självmord. Corell som själv haft matematiska färdigheter blir intresserad av Turings öde, både som privatperson och vetenskapsman. Turing var homosexuell och därmed utsatt för förföljelse eftersom det är olagligt i Storbritannien. Det råder en jakt och en paranoia gentemot homosexuella som anses vara en risk för rikets säkerhet med sin läggning.

Man kan nöja sig med att beskriva Syndafall i Wilmslow som en dramatisering av Turings liv och en spännande pusselroman. Vill man veta lite mer om matematik och spioner under andra världskriget så får man sitt lystmäte med boken. Boken balanserar emellertid också mellan framstegsoptimism och en nedslående känsla av begränsningar. Det är i mitt tycke kanske dess främsta behållning. Både Turing och Corell lider av att ha blivit beskurna och inte kunna leva sina liv som de ytterst drömmer om. Turing utsätts för misstänksam granskning p.g.a. sin sexuella läggning vilket hindrar honom i karriären. Corell lider av dålig självkänsla som är lätt att känna igen sig i. Det gäller både i sitt yrkesliv och i det privata. Han försöker med stor vånda ta mod till sig att bjuda ut Julie som jobbar i klädbutiken, men betraktar henne mest på avstånd. Farley som har jobbat med Turing och är satt att ta reda på vad Corell har lyckats få veta vid Turings död beskriver polismannen:

Polisens sätt att ena stunden verka världsvan och lite storslagen, och i nästa bortkommen och vilsen, fick Farley att erinra sig känslan från de där åren av att vara oförlöst, att bara i brottsstycken eller i enstaka scener få vara den man ville. Ett ögonblick hade han till och med tänkt med saknad på sin egna gamla osäkerhet, precis som något viktigt gått förlorat när han vuxit in i sin personlighet och blivit den självsäkre konversatör han var idag…

Lagercrantz återkommer hela tiden i berättelsen till upplevelser som lägger hämsko på karaktärerna. Det kan vara föräldrarnas beteende, mobbning under uppväxten eller annat som påverkar synen på den egna personen. Budskapet är ändå i någon mån positiv. Det som man ser som sin egen otillräcklighet kan vara något andra ser upp till. Corell betraktas mer positivt i andras ögon än i hans egen självbild. Corell visar prov på både mod och slutledningsförmåga när han nystar i Turings historia, vilket får andra i hans omgivning att höja på ögonbrynen. Genom att ta vara på sina drömmar och stå för de ideal man har visar också berättelsen att man växer som människa i andras såväl som i sina egna ögon. Lite romantiskt men också ganska hoppingivande.

Under andra världskriget följer svenska folket nyhetssändningarna i radio med spänning och fruktan. Finlands sak är vår när Sovjetunionen anfaller och är man kommunist kan man räkna med tillmälen och eventuellt arbetsläger. Det startas frivilligkårer som ställer upp på Finlands sida och dessa stöds av flera i etablissemanget som inte är nöjda med den svenska neutraliteten. På våren 1940 genomförs ett brandattentat mot den kommunistiska tidningen Norrskensflamman i Luleå. Fem personer, varav två barn, dör i terroristdådet som har haft stöd av uppsatta militärer, journalister och tjänstemän.

Ljungberg gör ingen Marklund när hon skriver om svensk terrorism. Hon är tydlig med att hennes berättelse inte är autentisk utan endast inspirerad av en verklig händelse. Hon visar också att det kan vara minst lika effektivt för att skildra en verklighet. I boken följer läsaren journalisten Paul Wilhelmsson som är med och planerar och utför sprängningen av Norrskensflammans lokaler. Det är ett porträtt av en terrorist som tappar känslan för vilka medel som är tillåtna för att försvara viktiga ideal. Kommunistskräcken är påtaglig i norra Sverige och grannar som misstänks för landsförräderi betraktas som potentiella fiender.

Han visar in Wilhelmsson i ett rum fyllt av pärmar. Drar ut en och slår upp den på måfå, ögnar igenom texten, sätter ner fingret och låter Wilhelmsson läsa. Ragnar Ylitalo, hemmansägare. Starka kommunistsympatier. På nästa rad står det: Gunnar Spik, skogsarbetare, prenumererar på Flamman, svåger till Herman Juuto (se dito). Namnen fyller sidan. Wilhelmsson bläddrar. Här måste finnas tusentals namn. Vissa har små tecken framför. Wilhelmsson lyfter blicken och ser på bokhyllorna med pärmar.

- Det här, säger Dahlström, är framför allt Liljegrens förtjänst. Här inne finns namnen på alla som har kommunistsympatier i länet. Detta är en del av arbetet med att få folk överförda till interneringslägren.

Han tänder en cigarett och drar in djupt.

- Uppdragsgivaren är Milostabens personalavdelning. I arbetet ingår kontroll av Flamman och det har diskuterats hur Flamman ska kunna oskadliggöras.

Berättelsen varvas mellan händelseförloppet fram till attentatet och rättegången mot attentatsmännen. Wilhelmssons tankar upptas förvånansvärt lite av själva aktionen. Wilhelmsson är idealist och berörs av Finlands situation, medan dådet på Flamman är mer en praktikalitet. Han reflekterar mer över beteendet hos människor i hans närhet, bl.a. hustrun Inga som han känner en ömhet för, mer som en vän vars förtroende är viktigt för honom.

Som läsare får man verkligen känslan för hur det var att leva i krigets skugga i Sverige under 1940-talet. Ljungberg skildrar det på ett sätt som känns historiskt riktigt utifrån den tidens världsbild. Bilden av hur en idealist låter sig dras in i en konspiration och förvandlas till terrorist är trovärdig och säger också något om vår samtid.

Argentinskfödde Alberto Manguel är inte konstvetare utan författare, något han klargör redan i förordet till Läsa bilder – En historia om kärlek och hat. Boken är skriven utifrån hans egen nyfikenhet på bilden och kretsar kring möjligheten att tolka det vi ser. De tolv kapitlen är fristående men sammanlänkade essäer som med enigmatiska titlar som ”Bilden som frånvaro” och ”Bilden som gåta” fångar mig redan vid innehållsförteckningen.

Det rör sig alltså om ett utforskande av bildens betydelse och Manguels icke-akademiska utgångspunkt blir snabbt tydlig i och med det poetiska, snarare än polemiska språk med vilket han behandlar ämnet. I kulturvetenskapliga texter finns ibland en nästan aggressiv underton som bottnar i forskarens behov av att övertyga kollegorna om att den egna tesen är den korrekta. Manguel är befriad från sådana ambitioner. Han vill berätta. Andelen konstteoretiker han refererar till är i minoritet, det är snarare hos filosofer, teologer, författare och konstnärerna själva han hämtar sitt stoff.

I bokens titel döljer sig den röda tråd som håller samman de tolv essäerna, frågan om det går att fastställa ett språk med vilket bilder kan förstås. Kan vi lära oss att läsa en tavla precis som vi läser en bok? Eller är en målning i själva verket bara en spegling av våra egna erfarenheter och upplevelser?

I varje kapitel låter Manguel en målares, skulptörs eller arkitekts historia illustrera det tema han tar upp. ”Bilden som filosofi” är till exempel lika mycket en diskussion kring arkitekturens relation till ideologi, som en biografi om Claude-Nicolas Ledoux. Denne arkitekt blev under franska revolutionen fängslad för sitt samröre med aristokratin. För honom var arkitekturen förnuftets främsta verktyg, en övertygelse som i hans trånga cell växte sig ur proportion. Han ritade en utopisk stad vars klotformade hus ter sig futuristiska än idag.

Jag läser boken lika fängslad som Ledoux. Manguels språk är vackert samtidigt som han inte skyggar för det obehagliga och skrämmande. Jag lär känna flickan med ansiktet täckt av hår och skulptören vars smärtsamma sjukdom får honom att hugga av sina egna fingrar med en mejsel. Författaren lyckas genom de historiska personernas berättelser beröra de största frågorna och de tyngsta ämnena. Det är i ”Bilden som minne” jag förstår vidden av Manguels finkänsliga skarpsinne. Texten är en svidande kritik mot de Förintelsemonument som planerats eller uppförts efter andra världskriget. Ett monument, menar Manguel, är begränsat till sin form och kan därför aldrig gestalta något som är så fruktansvärt att det inte går att greppa. Istället för att fylla syftet att påminna oss om det som har hänt blir minnesmärkena fåfänga monument över monumenten själva.

Vikingatiden är en epok i Sverige som alla känner till, men frågan är hur mycket gemene man känner till om hur livet egentligen såg ut då. Fortfarande präglas våra föreställningar om tiden 700-1000-talet av de romantiska bilder som tillverkades under 1800-talet i nationalistisk anda. Den svenske, blonde vikingakämpen med hornbeprydd hjälm har aldrig funnits utan är ett påhitt. Vill man veta mer om vad vikingatiden verkligen innebar är Vikingaliv en bra översikt.

Med utgångspunkt i tio olika människor från vikingatiden beskriver Harrison och Svensson det man vet om den delen i vår historia. Eftersom det handlar om en tid med få skriftliga källor blir det ofta en diskussion om arkeologiska fynd och tolkningar av diverse sagor. Trots osäkerheten kring många saker ger läsningen stor lärdom om förr. Hur användes runorna och i vilket syfte? Vilken kontakt hade vikingarna med Amerika, eller Vinland som de kallade det? Varför drog vikingarna ut i världen och härjade, plundrade och handlade? Vem var Beowulf? Detta är alla frågor som får lite mer svar.

Det som intresserade mig mest var beskrivningarna av hur vikingarna själva såg på sin verklighet. Det blir naturligtvis mycket spekulationer men Harrison och Svensson ger en tydlig redovisning av vad man vet och vad man får gissa. Detta är övergången från hednisk till kristen tid och det innebär en stor omställning av samhället. Samtidigt är det inte svart och vitt och man blandar och ger efter behov också vad gäller religionen. Eftersom staten fortfarande inte finns som en självklar kontrollapparat tillåts man leva efter eget huvud, eller eget överhuvud i form av en hövding.

En intressant epok i nordisk historia är detta och den presenteras på ett snyggt och livfullt sätt ed mycket bilder och med personliga berättelser. Den utgår också från senaste forskning, vilket inte gör den tung att läsa, men mer trovärdig vilket inte är en nackdel!

Om man skulle göra en undersökning i Sverige så gissar jag att fler svenskar skulle kunna beskriva indianernas öde i Nordamerika än samernas i Norden. När jag läste Stulet land skämdes jag, av två anledningar. Det är pinsamt hur lite man vet om Sveriges ursprungsbefolkning och historien om landets norra del. Det är också fruktansvärt att ta del av hur svenska staten har behandlat den samiska befolkningen och vilken människosyn som har varit rådande långt in på 1900-talet.

Stulet land handlar om hur svenska staten med olika medel har tagit mark från samerna och hur det har drabbat den samiska befolkningen. Lennart Lundmark är historiker och boken tar sin början i forntiden för att bl.a. avliva en del myter om samerna. Från Gustav Vasa och framåt blir samerna allt mer utsatta för svenskt förtryck som framför allt handlar om uppfinningsrik myndighetsutövning. Möjligen är det en anledning till att samernas historia inte är så känd, förtrycket har inte innehållit så mycket dramatik som t.ex. fördrivandet av indianer. Ändå har det följt ungefär samma principer, där majoritetsbefolkningen har tagit mark från den nomadiserande ursprungsbefolkningen och förstört deras näringar.

Fram till 1700-talet hade samerna ett ganska bra förhandlingsläge mot svenska staten eftersom de hade varor som eftertraktades, t.ex. päls. Om staten inte betalade eller behandlade samerna väl kunde de flytta över gränsen. Därför klarade sig samerna t.ex. från utskrivning till alla de krig som Sverige förde under renässansen. Skatterna var inte heller lika betungande som för resten av befolkningen. Från 1700-talet börjar staten kunna kontrollera Norrland bättre och samernas förhandlingsläge försämras.

En stor del av boken behandlar de rasistiska föreställningar som har styrt politiken kring samernas rättigheter. Samerna, eller lapparna som de mestadels kallades, drabbades av nationalromantiska myter och rasbiologisk forskning. Enligt den utvecklingsteori som kategoriserade människor efter en föreställning om hur utvecklat folket var, stod bofasta dvs. svenskar högre än nomader på stegen. Det var också så att man skulle hålla sig till sitt folks särart:

Konsekvenserna blev att samerna skulle hållas på avstånd från den svenska kulturen. Om samer ägnade sig åt något annat än renskötsel hamnade de i armod och elände. Eller som ecklesiastikminister Fridtjuv Berg uttryckte det i en riksdagsdebatt 1913: “Om lapprasen upphör med sitt nomadiserande liv, är den dömd att dö ut” Han försäkrade också “att lapprasen genom sin art och nedärvda anpassning efter naturförhållandena inte lämpar sig för vår svenska bofasta befolknings levnadssätt”. Allt fler började nu beskriva “lappens natur” som “barnslig”, “slö”, “klenmodig” etcetera.

Efter att ha läst Lundmarks bok skäms man lite mindre för det är en bra redogörelse för den samisk-svenska historien. Även om texten blir lite akademisk torr är boken intressant och man läs sig mycket på relativt få sidor.

Berättelsen om hur Abrahams hustru Sara beordrar honom att göra slavinnan Hagar med barn och fostra det som sitt eget är väl känd. De kunde inte själva få barn och såg till att använda sin ofria tjänarinna till det ändamålet. Efter Guds ingrepp får sedan Abraham och Sara egna barn och Hagar blir förvisad. Slavägarens rätt att behandla sin egendom som han eller hon vill är inget som ifrågasätts, varken i Bibeln eller någon annanstans förrän i modern tid. Här tar Harrison avstamp i sin världshistoria om ofrihet och slaveri.

Det blir väldigt snart uppenbart hur självklart slaveriet har varit en del av mänsklighetens sociala verklighet. Alla har accepterat ofriheten även om slavarna själva naturligtvis inte vill vara i den situationen. Krig och fattigdom är enligt Harrison de viktigaste anledningarna till att man blir slav. Eftersom de flesta samhällen inte vill förslava sina egna blir krigsfångar ett sätt att skaffa ofria. Fattigdom driver många i skuld och för att citera en ganska känd politiker; ”den som är satt i skuld är inte fri”.

Harrison är skicklig på att göra facklitteratur populär och två anledningar till det är att han behärskar ett varierat språk och väver in anekdoter som levandegör fakta. Han är också bra på att vända perspektiv som man har, eller i alla fall förväntas ha. Ett exempel på det är hur han presenterar vår nuvarande syn på slaveriet, det handlar om svarta ofria på plantager i Nordamerika. Egentligen är det en ganska ovanlig form av slaveri om man ser till historien. Det krävs mycket resurser för att frakta och kontrollera så många slavar. På antiken var det t.ex. mycket vanligare med få slavar som arbetade i hushållet.

Ibland säger man att rasismen var upphov till slaveriet utifrån den föreställning som vi har, men egentligen är det tvärtom. Att just svarta afrikaner blev förslavade har bidragit mycket till den nervärderade syn som vita européer har på afrikaner som lägre stående. Harrison citerar själv en tidigare president i Trinidad och Tobago: ”Slaveri föddes inte ur rasism; snarare var rasismen en konsekvens av slaveriet.” Att slavar inte ansågs vara fullvärdiga människor med t.ex. juridiska rättigheter har naturligtvis avspeglat sig i synen på de individer och folk som blev ofria. Aristoteles, den grekiske filosofen, jämförde t.ex. slaven med en oxe i mänsklig gestalt.

En annan företeelse som får en del utrymme i boken är det faktum att det är många kvinnor som hamnar i slaveri. Att äga sexslavar var inget som var särskilt anmärkningsvärt under antiken t.ex. Fallet med Hagar ovan är inget som väcker uppståndelse utifrån att hon blir utnyttjad av sin ägarinna som sexslav. Däremot gick sexslaveriet ut över prostituerade som tidigare hade något högre status, men när de gjorde samma sysslor som slavinnor och utbudet av ofria horor ökade minskade fria prostituerades position i samma takt.

Slaveri är inte bara en intressant läsning angående temat, allt från slavuppror i Rom och Irak till Portugals slavhandel i Afrika, utan också en allmänbildande världshistoria. Eftersom ofrihet har funnits i nästan alla samhällen får man en översikt över många epoker och delar av världen. I denna första del handlar det mycket om Europa och Mellanöstern men också om Asien och Afrika.

Det har skrivits otaliga tjocka böcker om Romarriket och dess historia. Här är ännu en, i romanform. Roma handlar om hur Rom förvandlas från en liten handelsplats till huvudstad i imperiet. I centrum av den tusen år långa historien finns ätterna Potitius och Pinarius. De är påhittade, men de berättelser som vävs kring dem har historiska inslag. De båda ätterna värnar om de religiösa traditionerna i Rom och spelar vid flera perioder stor politisk roll, om än i kulisserna.

Historien börjar 1000 år f.Kr. vid vadstället vid Tibern där Lara möter en man och grundar en ätt. Ätten blir också bärare av en fallos-amulett som symboliserar naturguden Fascinus. Efter det att halvguden Herkules räddat byn från en människoätande jätte får potitierna och pinarierna hand om den religiösa kulten kring Herkules. Läsaren får via släkterna bekanta sig med bl.a. Romulus och Remus, Cato, Scipio, Sulla, Julius Caesar och Kleopatra. Man lär sig mer om de vestaliska jungfrurna, plebejernas kamp för inflytande, krigen mot galler och karthager, den religiösa kulten kring Jupiter, senatens politiska förvecklingar m.m.

Saylor bekänner sig till en historieskrivning som baseras på vetenskaplig historisk forskning och arkeologiska fynd, klädd i en livfull berättelse. Han jämför sig med den berömde historieskrivaren från antiken, Livius. Därför får gamla legender stort utrymme i boken, vilket är intressant. Som historielektion funkar boken bra, och dramatiseringen av olika historiska händelser skapar kunskap om fastnar. Det är förvisso också en läsvärd bok, men jag blev inte helt uppslukad av berättelserna kring huvudpersonerna. Ibland känns det som om författaren inte kan bestämma sig för vad som ska väga tyngst, berättandet eller den historiska verkligheten. Han låter karaktärer ibland göra långa utläggningar kring olika fakta, som hur statsskicket fungerar vid en viss period eller annat, och då blir det mer studentlitteratur över läsningen.

Om man vill ha lite koll på vad som är historiskt riktigt i berättelsen kan man med fördel skumma lite i någon kortfattad sammanställning över romersk historia. Då framträder många av de personer och händelser som finns i Roma. Som historieintresserad var det nästan största behållningen av denna läsupplevelse.

Ofta är det historierna om de lite vid sidan om som är de verkligt intressanta. De som lever i skuggan av förändringarna, som påverkas av det högre maktspelet och får svara med ett lägre för att hålla sig kvar, för att överleva. Många är de som offrats (och offras), men Edelcrantz en av de få som lyckades klamra sig fast till slutet. I sin tid var han en man som de flesta kände till. Han satt med i Svenska Akademien, var chef för Operan och förde ångkraften till Sverige. Han såg kungar passera och anpassade sig efter deras respektive styre. Han fick ett stort stycke mark på Djurgården och kunde göra långa forskningsresor i Europa. En man med inflytande alltså, men i Perssons bok en man som ingen älskade, förutom möjligtvis barndomsvännen och poeten Kellgren. En kappvändare. En ensam människa. Men samtidigt med en mission.

Det är ett fascinerande porträtt Persson ger oss, av en man som offrar allt för sin position. Han hatar skådespelarna som han är chef över och gläds när den mördade Gustav III:s efterträdare drar ner rejält på anslagen, så att han får tid åt det han verkligen är intresserad av, sina uppfinningar. Men tjänsten, som innebär en gratis paradvåning mitt i stan klamrar han sig ändå fast vid. Liksom mycket annat som tar tid men ger fördelar, fördelar som han anser sig behöva. Efter hand faller vännerna runt omkring ifrån och när också Kellgren dör ansätter tvivlen honom allt hårdare. Tvivel som han skjuter ifrån sig, som han inte har tid att tänka på. För mycket finns att göra, för många människor att övertyga.

Vad gäller bokens riktighet är Persson noggrann med att påpeka att han inte försöker skriva den absoluta sanningen, närmast tjatig till och med, då det inte finns någon större anledning att tro något annat. Framförallt är det väl en gliring åt det litteraturklimat som råder, där var och varannan författare experimenterar med begreppen fiktion och verklighet. Att berätta en rak historia, ja, att hitta på, är sedan några år en död kulturform. Åtminstone om man inte utger sig för att berätta sanningen. Ju mer äkta desto bättre. Böcker som är ”baserade på en sann historia” säljer som smör. Och Persson tar de chanser han får att minera den marken ytterligare.

Därtill experimenterar han vilt med formen. Ibland fungerar det och ibland inte. Ofta försvinner han ut i meningslösa ordlekar som leder honom bort från historiens centrum. Texten tycks alltför tungt lastad och jag tappar ständigt fokus. Det är som om den vill för mycket. Vara idéroman, biografi, nydanande och gammaldags på samma gång. Men i andra partier är den glimrande, som i iscensättandet av kaoset vid mordet på Gustaf III. Ett mummel av röster som lika gärna (med vissa ord utbytta) kunde vara transkriberade från en förhandsvisning av den nya Batmanfilmen.

Vad vet du om islam, egentligen? Om du som jag har vissa diffusa kunskaper tycker jag att du bör läsa Vems islam. På 300 sidor får man lära sig en hel del om islam och den muslimska världen då och nu. Fazlhashemi utgår ifrån den bild av islam och muslimer som är ganska negativ och som klumpar ihop 1,5 miljard människor i en klump som västvärlden kan ha åsikter om utifrån det som syns i media. Det krävs ganska lite tankemöda för att inse att så många människor som bor på vitt skilda platser inte lever, tänker och tycker på samma sätt.

Boken inleds med lite historia om hur Muhammed grundar islam på 600-talet och sprider religionen över arabiska halvön, bl.a. med hjälp av Koranen som han har låtit nedskrivas. Sedan beskrivs olika diskussioner som har förts kring islams förhållande till omvärlden sedan dess. Till att börja med var den muslimska världen framstående inom t.ex. vetenskap och kultur vilket spillde över mycket på Europa. Fazlhashemi menar att man i väst till stor del undanhåller de positiva saker som araber och perser bidrog med under medeltiden och vilken betydelse det hade för den naturvetenskapliga och kulturella utvecklingen i Europa under renässansen och upplysningstiden.

Den största delen av boken behandlar aktuella politiska diskussioner utifrån synen på islam som kvinnofientlig, västfientlig och antidemokratisk. Detta är intressanta kapitel som visar på helt andra utvecklingsmöjligheter för den muslimska världen och väst än vad som är fallet idag. Föreställningen att det enligt Koranen och därmed Guds ord är omöjligt med jämställdhet och demokrati i kombination med islam grusas ordentligt i diskussionen. Det grundläggande förhållningssättet som Koranen förespråkar är rättvisa och utgår man från det kan man tänka sig båda delar. Enligt många feministiska muslimer var Muhammed själv ganska radikal och bidrog till att ge kvinnor bättre rättigheter för sin tid, t.ex. arvsrätt och rätt till utbildning. Det och mycket annat kan man läsa i kapitlet med det underbara namnet; Genusjihad.

Att många muslimska länder idag är hårdföra diktaturer som styrs med religiösa förtecken menar Fazlhashemi beror mycket på en besvikelse över tidigare styren, bl.a. demokratiska västländer som inte levde upp till idealen om mänskliga rättigheter under sin tid som kolonialmakter. Däremot skulle islam må mycket bra av en demokratisering enligt författaren för det skulle utveckla religionen som han menar delvis har stelnat efter alltför traditionella och konservativa tolkningar av Koranen och Muhammeds liv. Det finns också stöd för demokrati hos muslimer, bl.a. refereras till en undersökning som visar att 70-95% av invånarna i muslimska länder anser att demokrati är det bästa styrelsesättet.

Vems islam är en mycket aktuell bok och tjänar på att läsas just nu. Ett kapitel handlar om Mohammedteckningarna i Danmark, varför de publicerades just där och att det kanske var största anledningen till upprördheten hos muslimerna. Det är ett något akademiskt språk eftersom författaren är docent, men det är inte på något vis svårläst.