bokbloggen.com

Titeln stirrar tillbaka mot mig från bokens ovansida; gäckande, sorgtyngd, självklar. Under den marcherar en kolonn av krigsfångar över en plan yta. Bilden är tagen under gulfkriget, men skulle lika gärna kunna vara från första eller andra världskriget, från kriget mellan Iran och Irak, eller från ett kommande krig ett par år framåt tiden. Det samma kan säga om titeln. I all sin orimlighet kommer den nära frågor som de flesta krigsböcker inte ens snuddar vid. Den får mig närmast att tänka på filmer som ”War of the Worlds” eller ”Mars Attacks”. Dystopiska fantasier om hot från yttre rymden. Men i kontrast till den verklighet boken beskriver blir titeln till en drypande anklagelse. Här finns inga enskilda hjältar, inga geniala krigsherrar. Här finns bara två, fyra, åtta, sexton sidor som alla påstår sig gå i krig för samma sak. För vem går i krig mot mänskligheten?

I nästan trettio år har Robert Fisk verkat som korrespondent i mellanöstern. Årtionden som i efterhand inte tycks ha haft något annat än dåliga nyheter om mellanöstern med sig. När är det inte krig i mellanöstern? Och Fisk har varit i dem alla. Tre gånger har han träffat Usama Bin Ladin, första gången redan 1979, när Bin Ladin var en okänd gerillaledare som med amerikanska pengar gjorde motstånd mot den ryska invasionen i Afghanistan. Nedtonade möten med en skygg, intelligent man som i skuggan av elfte september får en stark, närmast profetisk laddning. Men för Fisk är inte Bin Ladin den stora gestalt som omskapat världen, ondskans förste fanbärare; här blir han istället en logisk fortsättning på det som varit, summan av den tvångströja som tvingats på länderna i mellanöstern.

Konsekvent förvägrar Fisk kriget sina frälsare och demoner. Han har varit med om framryckningar och tillbakadraganden både hos irakier och iranier under det åtta år långa kriget mellan länderna. Ett krig som tros ha skördat en miljon människoliv. Färdats på tåg med svårt hostande, gasskadade soldater, sett söndersprängda tanks invändigt klädda med resterna av kroppsdelar. Han har sett talibanerna ta makten i ett genomkorrupt och krigshärjat land och se dem förlora den några år senare. Han har färdats över de vibrerande gränserna mellan Israel och Palestina.

Men hans beskrivningar är inte av smarta truppförflyttningar, av hjältedåd. Det han ser är något annat, och han ser det i slag efter slag. Människor som dör, som blir skadade för livet. Och andra som klarar sig utan fysiska skador, men ändå har förlorat mer än vad någon vill föreställa sig. Ändå tvingar Fisk läsaren att delta, att se vad han ser. Boken är närmast en orgie i orättvisor och den fråga som kriget ställer på sin spets när kulan snuddar vid min kind och träffar personen bakom. Varför jag? Varför han/hon?

Klart och med stark röst berättar Fisk historien om Mellanöstern, om europeiska kolonisatörer och gränsdragningar över huvudet på människorna på marken, medan han samtidigt fördjupar sig i krigskorrespondentens vardag, dessa handelsresande i krig. Han hymlar aldrig med varför han själv har hittat dit och om pojkböckernas dragningskraft. Det är en magnifik sammanställning, inte så mycket som uppslagsbok, det är den något för splittrad för, men av krigets vansinne och av vad mänskligheten gör för, och framförallt mot sig själv. När jag slår ihop boken har de olika krigen glidit ihop till ett, som tycks ha pågått sedan tidernas begynnelse.

Det här är faktiskt en riktigt smart idé. Saylor utgår från Ciceros autentiska försvarstal i rätten och bygger historier omkring dem. Här blandas alltså historiska personer med ett uppdiktat persongalleri där den forntida detektiven, eller hittaren, Gordanius och hans familj står i centrum.

I den här boken söker den egyptiske ambassadören och filosofen Dio upp Gordanius och ber om hans hjälp. Han har blivit utsatt för ett flertal mordförsök och är övertygad om att hans dagar är räknade. Gordanius ska resa ifrån Rom dagen efter och beklagar, men han kan inte hjälpa sin gamle lärare. Om han skulle låta Dio bo i sitt hus så skulle han utsätta sin hustru och dotter för fara och det vägrar han göra. Dio går besviken därifrån och blir senare samma natt knivdödad.

Precis som i de flesta historiska deckare är det inte själva kriminalhistorien som är den stora behållningen. Istället är det beskrivningen av tidsepoken den utspelar sig i. Här tar författaren verkligen tillfället i akt att använda sig av det antika Rom och dess kändisar. Här finns förutom Cicero även poeten Catullus och flera av det romerska rikets mest inflytelserika familjer. Här skvallras det för fullt i badhusen och väggarna i staden täcks av obscent klotter. Det ska snart visa sig att ingenting är riktigt som man först misstänker.

Antikens Rom – mycket mer behövs faktiskt inte för att jag ska vara fast. Jag har väldigt roligt när jag läser om dekadenta fester, politiskt ränkspel, tempel och kärlekskranka eunucker. Vem mördaren är bekymrar mig inte speciellt, även om själva historien faktiskt är ganska finurligt ihoptråcklad. Tydligen har Saylor skrivit nio böcker om Gordanius redan. Jag kommer inte att rusa ut och köpa dem alla, men hittar jag dem på biblioteket så får de säkert följa med hem.

Nu ska jag tala allvar ett ögonblick. Om en författare ägnat nio år åt att skriva en bok, så är väl det minsta man kan begära att någon korrekturläser översättningen? I den här boken har man slarvat ordentligt med det. På de första 60 sidorna hittar jag både skrivfel, inkonsekvenser och rena faktafel. Om nu inte kameler har fått hovar sedan jag kollade sist?

Det är synd, för det finns onekligen en hel del som talar för den här boken. 1600-talets Persien, mattvävning och färgstark kultur är saker som tilltalar mig. Men efter den knackiga starten har jag svårt att släppa taget och gå in i författarens verklighet. Jag litar helt enkelt inte på berättelsen.

Men för den som inte störs av småfel väntar en vindlande historia om en namnlös flicka från landet, som efter sin fars död tvingas resa till huvudstaden Esfahan tillsammans med sin mor, för att leva på nåder hos sin farbror. Faderns bror är biträdande färgmästare i shahens mattväveri och har huset fullt av värdefulla ting och tjänare. Att ta hand om sina fattiga släktingar borde alltså vara en självklarhet. Men riktigt så resonerar inte hans hustru och flickan och hennes mor finner snart att de snarare räknas till tjänstestaben än som familjemedlemmar.

För mig ligger behållningen av den här boken i vad den berättar om kulturen, vanor och seder i dåtidens Persien. Sex utanför äktenskapet är självklart förbjudet. Men tidsbestämda korta äktenskap är ett sätt att komma runt problemet med hedern i behåll. En liten laglig krumbukt som tydligen används än i dag för att göra prostitution laglig i vissa länder.

Den namnlösa huvudpersonen intresserar mig mindre. Jag tycker helt enkelt inte speciellt mycket om henne. Det borde inte betyda så mycket, men det gör att min läsning bitvis blir ganska oengagerad. Jag tycker att det är betydligt roligare att läsa om hur man färgar ull än vad som händer huvudpersonen. Så tror jag inte att författaren hade tänkt sig det hela.

Den romerska poeten heter Plotius Tucca och cirkelmakaren är en jude vid namn Jechiel ben Amittai. De möts av en slump i Antiochia och kastas i samma fängelsecell. Tiden är 37 f.Kr. och det är stor oro i världen efter Julius Caesars död. Tucca är en romersk adelsman vars motto utgår från filosofen Epikouros som förespråkar att man eftersträvar lyckan och undviker lidande bl.a. genom att studera naturens lagar. Enligt Tucca innebär det inte att blanda sig i politiken, men han tvingas in i spelet mellan blivande kejsar Augustus, Marcus Antonius och Octavia; Augustus syster och Antonius fru. Jechiel ingår i en mordkomplott mot den romerske kungen i Judéen, Herodes och har tvingats fly därifrån.

Tucca och Jechiel har naturligtvis väldigt olika bakgrunder och de grälar mycket om Roms inflytande på Judéen, vars folk kämpar för självständighet och om judendomen eller romersk religion är den mest förnuftiga. Trots att de först har svårt att förstå varandra växer en vänskap fram under deras uppdrag till Jerusalem, som blir en följd av fängelsevistelsen. Det är en småtrevlig bok om hemliga agenter och intrigerna i imperiet strax före Jesu födelse.

Far och son Wikander är båda väl bevandrade i antikens samhällsliv och språk och har tillsammans skrivit en berättelse om den tiden. Att historien känns autentisk är väl därför rätt givet. Karaktärerna är också mänskliga och emellanåt ganska lustiga att följa. Det som ändå blir det mest bestående minnet är de lån av andra verk som författarna har gjort och som kommer lite oväntat. Inspirationen kommer bl.a. från Jesus och Monty Pyton. När Jechiel kommer till fängelset ropar någon till honom.

- Varför får du sådan där lyxbehandling? sade figuren och spottade. Tror du att du är Antonius själv?

- Lyxbehandling? Vilken lyxbehandling? De slog mig i huvudet…

- Ha! ropade gubben. ’Slog dig i huvudet’ Jag och många andra härinne hade blivit lyckliga över att komma undan med ett slag i huvudet! Lyx det är vad det är!

Som agentroman i antik tappning blir det inte så spännande. Men förtjänsterna ligger framför allt i de historiska aspekterna och mötet mellan olika kulturer där vänskapen uppstår trots olika världsbilder.

Några saker som Island är känt för: forntida sagor och legender, vildsint natur, brottning, nationalromantik, språkvård, frimärkssamlande (nåja) och på senare tid deckare. Alla dessa ingredienser finns med i denna egendomliga roman av Sjón. Det är en mytologisk berättelse om islänningar och de som möter det isländska utifrån.

Leo Löwe är en tjeckisk jude som flyr till Island med en hattask där en liten pojke i lera ligger. Med hjälp av getmjölk och guld som han ska återfinna kommer pojken Josef, som är bokens egentliga berättare, att födas och bli mänsklig. Guldet stals på den äventyrliga båtfärden över Atlanten och Leo får hjälp av en svart amerikan som gömmer sig på ön och en rysk ambassadör.

I romanen får man som läsare bl.a. reda på varför islänningar är så engagerade frimärkssamlare och vad varulvar äter. Dessutom ingår en mordhistoria, men man ska inte lura sig till att detta är en deckare. Även om mordgåtan ingår och det i undertiteln sägs att det handlar om ett brott så är det ingen spänningsroman i den vanliga bemärkelsen.

Huvuddraget i boken är att diskutera islänningars självbild och hur icke-islänningar betraktas. Författaren förmedlar en viss självgodhet hos islänningen som präglar nationalism hos vissa. En nationalism som man bör göra upp med. Bland annat jämförs islänningarna med judarna som Guds sändebud på jorden och utstötta i den danska gemenskapen. Genom Löwes anekdoter om ansökan om medborgarskap och språkstudier skildras det isländska sinnelaget med viss satir. Så här beskriver Löwes språklärare isländskan:

- Det isländska språkets främsta kännemärken är dessa: Det är rent, ljust, vackert, mjukt, starkt, elegant, konstfärdigt, ordrikt – och därför: särdeles väl lämpat för diktning. Detta är respekterade språkvetare världen runt ense om. Om ni vill disputera med dem, så var så goda!

Jag tror många har antingen läst eller hört talas om “Mormors Husapotek” i vilken det finns många olika huskurer som användes förr i tiden. Denna bok kan man säga är en modernare variant av det.

Författaren beskriver med lite humor olika åkommor, och saker man kan göra för att det ska bli bättre. Många olika tips finns det, vissa är säkert användbara och andra inte. Samtidigt som författaren berättar om olika tips så har hon en del presentationer av personer som hade bra råd och klok syn förr i världen. Hur som helst så är boken väldigt rolig och intresssant att läsa, visste ni förresten följande?

Har du problem med eksem? I så fall kan du gnida in eksemet med morgonsaliv, gör det i 12 dagar så ska eksemet sedan vara borta.

Lider man av öronsusningar kan man pröva nejlikolja som man blandar med löksaft som man sedan droppar på en bomullstuss och stoppar in i örat.

Vid diarré kan man prova med att tugga och äta 10 råa vitlöksklyftor.

Vanlig vitkål är ett bra förebyggande medel mot baksmälla.

Tänk om Dracula fortfarande levde? Historikern handlar om den unga tjejen vars far (de båda namnges inte i boken) har forskat i legenden om Dracula. Boken är faderns berättelse till sin dotter om hur han en dag fick en kuslig bok med tomma sidor och ett träsnitt av en drake, med ordet Drakulya skrivet under. Hans handledare vid universitetet visar sig själv ha en likadan bok och har försökt hitta den sanna historien kring den medeltida tyrannen Vlad III Dracul ”Pålspetsaren”. Rossi försvinner under mystiska omständigheter och huvuddelen av berättelsen är faderns och Rossis dotter Helenas sökande efter honom.

Historikern är naturligtvis en gotisk skräckroman som tar upp den klassiska Draculalegenden. Den är emellertid mycket mer än så. Det är i första hand en kärleksförklaring till böcker (gärna gamla sådana) och historiens berättelser. Alla karaktärer i boken är mer eller mindre historiker även om de utger sig för att vara något annat. Mycket av handlingen utspelar sig också i bibliotek, gamla arkiv och på historiska platser. Därför är det samtidigt en mycket allmänbildande bok där läsaren kan lära sig mycket om medeltiden, östeuropa, kalla kriget m.m. För mig som gillar skräck, historia och böcker var läsupplevelsen mycket givande. Jag tror dock att många kan tycka att boken är lite seg emellanåt och de drygt 600 sidorna känns ibland lite väl många.

Under tiden som historien kring faderns och Helenas sökande efter Rossi och Draculas grav nystas upp för dottern, försvinner fadern till ett kloster i Pyrenéerna. Först är det fadern själv som berättar i samband med deras gemensamma resor och senare får dottern ta del av brev som han lämnat efter sig till henne. Dottern följer i sin fars fotspår och får under tiden reda på mer om sin egen historia och hur Helena blev hennes mamma för att sedan försvinna från familjen. Upplösningen är inte så överraskande men ändå en nagelbitare.

I inledningen ger författaren sken av att Historikern är en sann berättelse och det stämmer nog kring många av de historiska berättelserna och personerna. I vissa fall är boken uppbyggd som en mer populärvetenskaplig historisk redogörelse med samtida källor. Samtidigt ger hon subtila ledtrådar som gör att man förstår att kommentaren är ett sätt att kittla läsarens nyfikenhet. Naturligtvis är legenden kring Dracula och vampyrer bara skrönor och vidskepelse, eller?

Min lillebror säljer jultidningar och som storasyster känner man då ett visst krav att köpa av honom så han kan nå upp till någon bra gräns som han vill ha. Detta år köpte jag bland annat Världens Största Fiaskon eftersom jag tyckte det verkade vara en kul och intressant bok.

Som man kan förstå av bokens titel så handlar det om olika fiaskon världen runt, författaren tar exempelvis upp Enigma, Charlie Chaplin, Vasa och en sydpolsexpedition. Jag börjar med boken och jag har stora förväntningar, detta ska bli intressant tycker jag!

Men redan efter de första sidorna blir jag fruktansvärt besviken, författaren hoppar fram och tillbaka i historien och tar upp flera saker som är totalt ointressanta och nästan inte alls hör till händelserna. Men jag väljer att läsa klart boken och den har sina intressanta delar, men efter att ha läst litteraturförteckningen så har jag kommit fram till att jag faktiskt kan göra ett bättre jobb själv utan att ta upp en massa dravel som inte hör dit. (Alltså skriva samma typ av bok)

Så för allt i världen, gör inte samma misstag som jag och läs denna bok! Om ni vill läsa om dessa “stora” fiaskon så skriv en kommentar så kan jag ge er namnet på de böcker och hemsidor författaren använde när han skrev boken. De är antagligen mycket bättre och intressantare.

Ofärd är historieprofessor Harrisons första roman. Den handlar om Ulvbjörn Vamodsson från Borg i Östra Götaland som lever på 600-talet. Våld och skogens mörker är inget som skrämmer den udda Ulvbjörn och när äventyret i form av en sjöresa till frisernas land uppenbarar sig är han nyfiken. Han vill följa i spåren efter den legendariske Hugleik som härjade på kontinenten och återvände med skatter. I staden Frisaborg blir Ulvbjörn tillfångatagen som slav vilket han så småningom befrias från. Istället blir han som krigare en del av spelet mellan drottningar och stormän i Frankland.

Harrison har som motiv för romanskrivandet sagt att han ville kunna ljuga lite som omväxling. Han har prisats för sina (populär-) historiska böcker om bland annat medeltiden och digerdöden. Även om det naturligtvis är en påhittad historia märker man att det finns vetenskaplig grund bakom skildringen av slutet på folkvandringstiden. Det är en intressant presentation av hur människor levde, tänkte och trodde på 600-talet. Kulturkrockar, religiösa föreställningar, politiskt spel och sociala förhållanden skiljer sig naturligtvis från nutid och det speglas väl.

Ulvbjörn lever i en tid där blodshämnd är ett fullt rimligt sätt att skipa rättvisa på och dagens vän kan vara morgondagens fiende. I ett samhälle där plundring är en stor del i maktutövandet och ekonomin hittar han sin roll som hantlangare. Hans mörka sida som har drag av odjur gör sig påmind när han råkar ut för oförätter och drabbas av hämndbegär. Harrison har ett levande och bra språk som man känner igen från hans facklitterära böcker. Det är också språket och den historiska skildringen som är den stora behållningen av Ofärd. Historien om Ulvbjörn är i och för sig också ganska läsvärd men kommer kanske inte vara lika bestående i minnet.

Den kinesiska muren utsågs i år till ett av världens sju nya underverk i en stor omröstning. Den har väckt mångas beundran och många felaktiga myter har spridits om den, bland annat har den  påståtts vara synlig från månen. Lovell har skrivit Kinas historia utifrån den stora muren i norra delen av landet.

Egentligen är muren många olika murar som byggts vid olika epoker sedan några hundra år innan Kristi födelse. Av den ursprungliga muren, byggd av den Första kejsaren Qin finns inte mycket kvar. Det som turisterna möter norr om Beijing är delar av en mur som byggdes under Ming-dynastin på 1500- och 1600-talen. Då uppfördes de stora tegelmurar som ringlar sig över bergen och som har blivit sinnebilden av muren.

Det är en fascinerande berättelse om muren, Kina och dess historia 3000 år tillbaka i tiden. Uttrycket “Den stora muren” står inte bara för stenbefästningen utan också den mentala mur som Kina och dess ledare ställt upp inför omvärlden. Det är kanske i första hand en västerländsk känsla som förmedlas av Kina som ett otillgängligt land. I boken får man en insikt om hur bilden av Kina som ett inskränkt land och muren som monument har spridits till västvärlden av missionärer och upptäcktsresande. I avslutningen för Lovell en intressant diskussion om muren som nationalistisk symbol och en jämförelse med den stora kommunistiska brandväggen mot det fria åsiktsutbytet på Internet.

Ska man resa till Kina eller bara vill veta mer om det stora landet är “Den stora muren” ett bra lästips. Ibland blir det lite mycket militärhistoria, men det är kanske inte så konstigt eftersom muren i sig har som syfte att dels försvara Kina mot “barbarer”, till exempel Djingis Khan, men också befästa imperiets erövringar i norr. Som försvar var muren oftast ett misslyckande, men som nationalsymbol och turistmagnet är den effektiv, vilket kineserna så småningom insåg och utnyttjade.