bokbloggen.com

Enligt både karta och text så ska Saltön faktiskt ha en förbindelse med fastlandet. Men det är svårt att tro. Vad annat än generationer av inavel skulle kunna frambringa så här många dysfunktionella människor på en och samma plats? Jag vet inte om det är våren, men folket på Saltön verkar galnare än någonsin.

Under de första kapitlen störs jag hela tiden av intrycket att jag läser en julkalender för infantila vuxna. Här är varenda människa ett original och det vimlar av galna infall. Den som letar efter djup eller någon större psykologisk trovärdighet söker garanterat förgäves. I Viveca Lärns böcker kan en vuxen kvinna mycket väl klä ut sig till påskkärring och våldgästa en man hon tror är miljonär i hopp om att lite spritblandat kaffe ska sätta fart på romantiken.

Inavel, tänker jag igen och himlar med ögonen.

Men samtidigt kommer jag på mig själv med att då och då sitta och småle. För hon är ju faktiskt kul. Figurerna må vara skruvade, men Lärn gillar dem och det känns. Dessutom finns en rapphet och en ton som känns väldigt göteborgsk och sådant är jag lite svag för. Allt är faktiskt inte ordvitsar i rikets andra stad.

Ingen av dem hade någonsin varit inne i en vintagebutik, ett badhus, ett bibliotek, ett antikvariat, en bastu, en loppis eller en auktionshall. Philip och Lizette avskydde begagnade ting. Men de tyckte mycket om varandra, på ett bildat, belevat och elegant sätt. Deras kärleksliv gjorde dem båda mycket tillfredsställda och de var flitiga användare av deodoranter.

Det här är den sjätte och sista boken om de boende på Saltön. Naturligtvis kommer den, precis som de tidigare, att filmas som tv-serie. Den är som gjord för just det. Att läsa Aprilväder känns som att återkomma till en halvfnoskig komisk såpa. Man har vant sig vid figurerna och lärt sig att gilla dem. Att få människor i verkligheten beter sig som personerna på Saltön spelar faktiskt mindre roll.

För två år sedan kom Fabian Göransons efterlängtade debut, Gaskriget. Det var en vältecknad och sammanhållen berättelse, med en stark koncentrerad röst, som utspelade sig i Latinamerika och Sverige. En berättelse om motstånd och förtryck, berättad med vad jag i brist på annat får kalla patos. Kanske det årets bästa debut. Då hade han redan medverkat i olika tidskrifter och tidningar under ett flertal år, och tecknat i över ett decennium. Ett samlingsalbum var alltså att vänta sig.

I år kom det så. Jag kan förstå att Göranson vill ge ut dessa serier. De är inte dåliga. Här finns mycket att hämta, och det kan vara intressant att se hans utveckling mot Gaskriget. Den korta serien Odalmannen, på två sidor, visar på hans lust att sträcka ut tecknandet, uppbyggd som den är av tvärliggande korta streck som förstärker textens svartsynta ödslighet.

Men överlag saknar jag den där helhetskänslan som var så befriande i debutalbumet. Förhoppningsvis är det här bara ett sätt att göra avslut, även om det också finns serier ritade efter Gaskriget med i albumet. Jag vill se Göranson ta en halvnelson på sig själv och rita ett nytt temaalbum där humorn knuffas lite åt sidan och han vågar lägga mer tid på teckningarna och på själva berättelsen. När han är som bäst har han ett språk och en fantasi som sopar banan med de flesta andra seriekonstnärer.

Einsteins fru var enligt denna bok en viktig kugge i maken Alberts upptäckter men blev bedragen och övergiven. Därför blir han utsedd till ”historiens allra mest provocerande pojkvän” i en tv-show. Denna bok som egentligen är ett seriealbum behandlar religion, könsskillnader eller uppfattningar om dem, några intressanta kvinnor i historien bl.a. Britney Spears och Stalins fru samt Cornelis Wreeswijks hatbrott.

Strömquist tecknar otroligt rolig samhällskritik där hon driver med våra könsroller och olika kända personers tillkortakommanden. Sting verkar hon ha ett särskilt ont öga till, han hamnar i skottgluggen vid ett flertal tillfällen. Det är små kärnfulla serier på några sidor där skönmåleri inte är huvudsaken utan att med ett vasst och humoristiskt språk skildra verkligheten och dräpa diverse myter.

Min personliga favorit är ”Dom som sa hora – en serie om den babyloniska skökan”. En historia om hur kristendomen avvecklade dyrkandet av kvinnogestalter för att upprätta en mer patriarkal religion. De som sa hora var alltså de kristna…

Boken är något ojämn ibland även om höjdpunkterna är flera. Språket är mer eller mindre talspråk och mycket underhållande. Man får nog också ha en del självdistans för att uppskatta humorn i boken eftersom de flesta egenskaper och åsikter utsätts för granskning.

Den här boken cirkulerar på mitt jobb just nu. När jag som sjätte person läst ut den frågade de andra vad jag tyckte. ”Eh… den är speciell”, blev mitt svar. För speciell, det är den här boken. Den handlar om en (i mina ögon) ganska osympatisk kille som bara tänker på en enda sak. Han berättar helt enkelt om hur ofta han har sex och hur han har det, hur ofta han tänker på sex och vad han tänker då, hur ofta han tar saken i egna händer och till vilket nedladdat porrklipp han gör det till. Halvägs in i boken kände jag att det började bli för mycket av alla dessa beskrivningar. Fast jag kunde inte sluta läsa för det.

Berättaren, som man aldrig får veta namnet på eller vad han jobbar med, är ihop med Casey som har en lite för fet röv och vill gifta sig. Så möter han collegestudenten Alyna, som har en väldigt fin rumpa och inte har en tanke på man och barn, och nästan verkar vara för bra för att vara sann. Så dilemmat blir hur man får till det med snyggingen utan att riskera att riskera att förlora flickvännen (och tillgången till garanterat regelbundet sex) i onödan. Men det känns inte som att handlingen är det viktiga i den här boken. Jag låter bli att illustrera med hjälp av ett citat – jag nöjer mig med att säga att vilken sida du än slår upp innehåller någon slags sexfantasi, porrfilm eller någon berättelse om hur killen smular sönder bröstförstoringspulver och lägger i sin flickväns mat.

The Average American Male är inte något litterärt mästerverk, men den är snuskig, smaskig, rolig och du kan inte sluta läsa förrän den är slut. Rekommenderas! (Men är inget för pryda). Om du är tjej kommer du säkert liksom jag undra om det är så här killar verkligen är. Om du är kille så… vet jag faktiskt inte om jag vill veta vad du tänker på längre.

Gunnar är en ganska ensam man som har fått ett nytt hjärta. Eftersom hjärtat inte fungerar som det ska har han blivit sjukskriven men trivs inte med att gå hemma, Gunnar vill räknas med. Han tycker att hans sonson Conny är en av de vettigaste personer han känner, en person han kan fråga om råd när det kommer till de viktiga sakerna. När han lämnar Conny på dagis får han träffa dagisfröken Anna och börjar fundera på hur han ska gå till väga för att bli ihop med henne.

Efter operationen ser Gunnar inte längre världen på samma sätt. Hans bitterhet blir ibland ganska rolig, speciellt när han möter människor som inte reagerar som han förväntar sig. Gunnar utvecklar en teori som går ut på att hela samhället är uppbyggt av självhat och att det är bara för att vi hatar oss själva som vi går med på att göra de tråkiga uppgifterna som måste göras. Som att stå i kassan på Konsum. Så träffar när han träffar en kassörska som trivs med sitt yrke och ser en större mening i det blir han alldeles förvirrad.

Gunnar är Bob Hanssons romandebut, jag har tidigare läst ett par av hans diktsamlingar och när Gunnar är som bäst påminner språket i romanen om Hanssons poesi. Tyvärr så får jag inte den känslan hela tiden, jag blir aldrig tillräckligt engagerad i karaktären Gunnar för att bry mig om vad som händer honom. Jag kommer på mig själv med att jämföra Gunnar med Naiv.Super där huvudkaraktären liksom Gunnar börjar se livet på ett nytt sätt, nästan som ur ett barns ögon. Naiv.Super vinner i den jämförelsen.

Läs eventuellt om du liksom Gunnar funderar mycket över hur gurkor fungerar eller hur man ska få tiden att gå när man är sjukskriven men inte är intresserad av att fiska.

Jag tänker faktiskt kapa texten direkt från baksidan för den är så fruktansvärt klockren, och det är genom att läsa den som man får en stor lust att läsa hela boken.








Olivia Joules levnadsregler:

1. Drabbas aldrig av panik. Stanna upp, andas djupt, tänk
2. Ingen tänker på dig. Alla tänker på sig själva precis som du gör
3. Ändra aldrig frisyr eller hårfärg före ett viktigt möte
4. Ingenting är vare sig dåligt eller så bra som det verkar
5. Gör mot andra så som du vill att de ska göra mot dig = Du ska inte döda
6. Det är bättre att köpa en enda dyr sak som du verkligen tycker om än flera billiga som du gillar lite grann
7. Nästan ingenting spelar någon roll. Om du blir upprörd ska du fråga dig själv, ”Spelar det här någon roll?”
8. Nyckeln till framgång är att kunna komma igen efter motgångar
9. Var ärlig och snäll
10.Köp bara kläder som du vill dansa i

Jag menar efter att ha läst dessa 10 regler, så kan man inte låta bli att läsa boken, boken är väldigt mysig och passar perfekt att läsa på stranden eller i hängmattan nu i sommar. Man behöver inte koncentrera sig till 100% men när man väl gör det faller man lätt in i boken och hänger på Olivia Joules fria fantasier, för fantasi saknar Olivia absolut inte.

Jag tycker att denna bok var jättetrevlig och jag tycker Helen Fielding är en väldigt trevlig författare, det är hon som har skapat Bridget Jones Dagbok och bara det säger ju en del. Bridget Jones Dagbok är bättre än denna bok men den här boken är i alla fall helt klart bra tidsfördriv.

Om du är en person som ofta läser bloggar och då särskilt på Aftonbladets bloggtjänst så kanske du känner igen Ronny Olovsson, det var han som hade Pappabloggen på Aftonbladet. Den är numera nerlagd men jag tycker fortfarande att det är väl värt ett besök att läsa om alla hans trevliga upplevelser med sina barn Lovisa och Isak.

Denna bok handlar precis som bloggen om hans upplevelser när han fick sitt första barn, man får vara med från när beskedet kommer och under graviditeten och ändra fram tills Lovisa är något år gammal och när Isak som är hans andra barn kommer in i bilden. På framsidan av boken beskrivs den som “En totalt oauktoritär pappahandbok” och det är precis vad den är. Han tar upp flera skillnader på hur samhället ser på mamman och pappan, exempelvis att det inte finns skötbord inne på herrarnas toalett utan bara på damernas.

Allt han skriver är skrivet med humor och man sitter och småler hela tiden, Lovisa verkar vara en toppenunge och Ronny verkar vara en toppenpappa och jag tycker att denna bok kan läsas av alla, både kvinnor och män, med och utan barn, unga som gamla. Den är ett trevligt tidsfördriv och lättläst så kila genas iväg till biblioteket eller till någon bokshop och köp den för den är helt klart läsvärd!

Doppler är tillbaka! Tillsammans med sonen Gregus och älgkalven Bongo har Doppler tagit sig över gränsen och in till Sverige. Här möter de Maj-Britt, en bitter gammal dam som älskar att röka hasch, och hennes ärkefiende, von Borring.

Gregus och Bongo anser att Doppler bara festar och röker hasch och inte längre för sitt korståg mot duktigheten, så de lämnar honom. Vänskap uppstår med von Borring, som är gammal scoutledare, och han vill hjälpa Doppler att hitta sin forna entusiasm.

Väldigt bra bok. Lika avslappnad och mysig som Doppler.

Inspirerad av den kontroversielle forskaren Thor Heyerdahl, som genom att färdas från Peru till Raroia i en tidsenlig skorv bevisade att det var möjligt att Polynesien befolkades av Sydamerikaner, kläcker Erlend en ny teori i Heyerdahls anda. Han ska visa hur urbefolkningen i Sydamerika faktiskt åkte skridskor till Polynesien.

Finansiellt backad av en rik herre som uppskattar hans tåga drar Erlend igång Expedition L. Han samlar ihop ytterligare sex moderna och driftiga män och åker till Manuae, en obebodd ö i Stilla Havet. Allt för att begå stordåd och likt Heyerdahl knäppa etablissemanget på näsan.

Det är väl ingen hemlighet längre att jag högaktar Loes författarskap, men nu fick jag ännu mer respekt för norrmannen. Det verkar faktiskt som att Erlend och hans ‘Expedition L’ har varit på den nämnda ön, eftersom boken innehåller fotografier från nästan allt som berättas om i boken. Tokigt.

Suverän bok. Läs den inte och missa något stort.

En neurotisk monolog har denna bok beskrivits som. Huvudpersonen i boken har fått i uppdrag att skriva en broschyr om Finland, en broschyr som är så fängslande och djup att den får alla Norrmän som läser den att genast vilja turista i Finland. Ingen lätt uppgift om man inte vet något om Finland.

Jaja, handlingen spelar ingen roll egentligen. Som i de flesta (alla?) av Erlend Loes böcker är det varken handlingen eller slutet som är det viktiga. Det viktiga finns där någonstans hela tiden, utspritt över hela läsupplevelsen.

Fakta om Finland är skriven som en monolog som förs i en rasande takt, med meningar som inte tycks ta slut eller börja.

På det viset håvar de in räntor, det blir inte mycket på en enstaka transaktion, men sammantaget, allt läggs ju ihop, plussas, som i lekskolan, och summan av transaktionerna blir pengar, det är detta bankerna lever på, bland annat, ser jag framför mig, men vad vet väl jag, jag vet nästan ingenting om banker, eller om Finland heller för den delen, men jag har min uppfattning om dem i alla fall, jag har min uppfattning om banker, och om Finland, precis som alla andra. Och finska banker. Där törs jag inte ens ha en uppfattning. Där är jag fullständigt blank.

Han tänker: tre år i rad är ingenting, glöm det, lägg det bakom dig och koncentrera dig på Finland, och nu ska jag dunka ankan i asfalten tills den ger sig, den ska svinbankas i asfalten, jag ska banka den här gula ankan så satans hårt i asfalten, upprepade gånger, stenhårt, allt jag kan, den ska helt enkelt bara slås så jäkla hårt i asfalten, den ska smällas, ankan, mot asfalten, tills den ger sig, men tre år är ok, tänk inte mer på det.

En del kanske tycker det kan vara lite jobbigt med en sådan oupphörlig monolog. Det tyckte jag också, lite grann, men tyckte det var ganska kul att läsa en bok med lite annorlunda tempo. Helt klart värt det.