bokbloggen.com

Om det här bara är en bråkdel av det hela, så är jag ganska nöjd med att Toltz inte bestämde sig för att berätta hela historien. 630 sidor är ändå i mastigaste laget för en bok som man har svårt att lägga ifrån sig. För det var verkligen inte enkelt att sluta läsa den här boken. Den är bitvis rent sanslöst underhållande med en berättarröst som förstärker den skruvade handlingen.

Handlingen ja, den är en sak för sig. Långa stunder glömmer jag helt av vem som är huvudpersonen och vad boken sägs handla om. Stora delar handlar nämligen om helt andra saker än Jasper Deans historia om hur han hamnade i det fängelse där han befinner sig när boken börjar. Men för att förstå Jasper måste man förstå hans familj. Om det nu är möjligt. Jaspers familj skiljer sig nämligen en hel del från normen. Han uppfostras, om det nu är rätt ord, av sin far Martin. Men minst lika viktig är den frånvarande farbrodern Terry – en legendarisk brottsling som är lika älskad som hatad i Australien.

I ett försök att bli mer populär berättade jag om min koppling till Terry Dean. Jag gjorde allt för att sprida det utom att anlita en reklambyrå. Det var en stor nyhet ett tag och ett av de värsta misstag jag någonsin har gjort. Till att börja med blev mina jämnåriga avundsjuka. Men sedan kom ungar i alla åldrar och ville slåss med mig.

Det här är den mest skruvade familjekrönika jag någonsin läst. Berättelsen vindlar sig fram mellan olika kontinenter, bihistorier och bisarra händelser. Hela tiden kommenterade av Jaspers punchlines.

Galenskap är inte smittsamt, även om historien är full av exempel på massysteri – som när alla i västvärlden gick i vita loafers utan strumpor – men när Terry försvann till mentalsjukhuset blev även vårt hus ett mörkrets hem.

Det hade kunnat bli för roligt. Då och då kan det kännas som att se stand up comedy, jag glömmer närapå historien i väntan på nästa snabba poäng. Men Toltz lyckas ändå hålla sig på rätt sida om gränsen. Det är fantasirikt, galet och ibland känner jag mig som om jag har hamnat mitt i den labyrint som Jaspers far bygger runt deras hus, men på något sätt leds jag ut och hittar tråden igen. Och jag har väldigt roligt under tiden.

Alla trängdes i baren och försökte fånga bartenderns uppmärksamhet. Några streberaktiga kunder viftade med sina pengar i luften som för att säga ”Hallå, jag har kontanter! Servera mig först! De andra vill betala med ägg!”

Sara Granérs förmåga att formulera den slutklämmen man så länge går och ångrar att man inte sa är fenomenal. Något hon bevisat om och om igen, med förra boken Det är bara lite AIDS och varje söndag i Aftonbladet. Hon är helt enkelt på pricken, hela tiden.

Det är inte bara enrutingar i Med Vänlig Hälsning. Det finns också längre delar, som Hej Princess där prinsessan Madeleine får bröllopsråd, den hysteriskt roliga kursbeskrivningen av Manshat 1-20 hp, eller dekalen att klippa ut och sätta upp vid behov med budskapet att vi för allas trevnad inte begår sexuella övergrepp i lokalen.

Det är i såna här fall som humor verkligen är ett vapen. Mot främlingsfientlighet, misogynitet, normalitet och orättvisor. Det är tänkvärt, underfundigt och bara så rätt. Hälften av sidorna vill jag klippa ut och sätta i det offentliga rummet, resten vill jag sticka under näsan på alla som nånsin gjort mig en orätt.

Vem tycker inte om Mma Ramotswe och hennes bravader på Damernas Detektivområde? Alexander McCall Smith har nu skrivit tio böcker om henne och hennes vänner. Nio är till dags datum översatta till svenska och filmerna går för tillfället på SVT.

För mig har turen kommit till bok nummer åtta där Mma Ramotswe bland annat får hantera ett fall om oförklarliga dödsfall på sjukhus som alla inträffar på samma veckodag och tid. Det dyker också upp en och annan otrogen man…
Den här gången får hon även ta sig an sin gode make, bilmekanikern J.L.B. Matekoni, som har tröttnat på sina bilar och också vill lösa mystiska fall som sin fru.
I tillägg till detta bestämmer sig Mma Ramotswes sekreterare Mma Makutsi för att nu gå vidare och börjar leta efter nya jobb.

Om jag kan reparera en bil, intalade mr J.L.B. Matekoni sig själv, så kan jag göra en så enkel sak som att ta reda på ifall en man träffar en kvinna. Men nu när det blivit dags att inleda utredningen var han ändå iNär alla dessa problem och händelser nått sin upplösning är Mma Ramotswe fortfarande en traditionellt byggd kvinna som dricker sitt rooiboste i sitt älskade Botswana.nte säker på att det skulle bli så okomplicerat som han hade föreställt sig. Han kunde ha bett Mma Ramotswe om råd, men hon var helt upptagen av konsekvenserna av Mma Makutsis avgång.

För dig som aldrig läst någon av böckerna säger jag bara: Grattis! Du har några sköna stunder med små suspekta leenden på läpparna att vänta. Mma Ramotswe kommer med hög mysfaktor och finurliga historier. Till detta en språklig enkelhet som smidigt serverar känslan av Afrika.
Mma Ramotswe tycker inte om att man pratar om Afrika och Botswana med samma innebörd men vad kan man som ovetande nordeuropé göra?

Ett tips om du tänkt börja läsa böckerna. Börja med bok nummer ett - Damernas Detektivbyrå.

Mikko Virtanen är något så ovanligt som en nationalitetstransvestit. Han är en svensk man född i en finsk mans kropp. Redan som barn började han älska Sverige och allt som är svenskt, och blir ensam om att tala svenska i den lilla finska staden där han växer upp. Hans husgudar är Per Albin Hansson och Olof Palme, och han firar trofast varje år högtidsdagar som Tomas Brolins födelsedag, Abbas Schlagerseger och Hjalmar Brantings bröllopsdag komplett med nattvarden bestående av snaps och knäckebröd med Kalles kaviar. Han förlorar släkt och vänner på grund av sin svenskhetsmani. I brist på äkta svenskar att prata med, köper han skyltdockor och spelar upp scener ur Rederiet och Scener ur ett äktenskap.

Mikko ger sig inte förrän han är helt och hållet svensk, en del av det svenska folkhemmet, en förstående och jämställd familjefar med en son och en dotter. Men för Mikko räcker det inte med att flytta till Sverige och starta ett nytt liv där, han vill utplåna sin bakgrund genom att ta över någon annans liv…

Det här en riktigt rolig och bisarr historia, en galning hyllning till en fantastisk bild av Sverige, som inte ens Sverige kan leva upp till. Jag tror att vilken finne eller svensk som helst skulle tycka om den här boken, så det är bara att cykla iväg till biblioteket och låna nu!

Jag gillade verkligen Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café när jag läste den första gången för snart tjugo år sedan. Den var full av charm, roliga infall och bitvis till och med spännande. Sedan dess har jag väntat på att Fanny Flagg ska upprepa magin, Tyvärr har det aldrig hänt. Senast läste jag En röd liten fågel i juletid som var så outhärdligt sentimental och sötsliskig att jag började oroa mig för mitt blodsocker. Den där sortens böcker kan inte vara bra för hälsan.

Så det är med ganska stor skepsis jag slår upp Flaggs senaste bok. Baksidestexten verkar inte direkt lovande. Den gamla Mrs Elner Shimfizzle hinner inte mer än tänka hoppsan, när hon stöter till getingboet i trädet dit hon klättrat upp för att plocka några färska fikon att ge bort. Sedan minns hon ingenting mer förrän hon vaknar upp liggande på rygg i något som verkar vara en sjukhussäng. Men det är underligt tomt och tyst omkring henne. När hon reser sig upp och traskar iväg för att hitta någon i personalen hamnar hon inte alls där hon tänkt sig. Istället för att hitta ett personalrum träffar hon på sin syster Ida som, trots att hon är död sedan länge, inte har kommit över den frisyr hon fick på sin begravning. Hur kunde de låta Tot Whooten lägga hennes hår?

”Hör du Ida”, sa hon. ”Elda inte upp dig på det där viset. Norma hade inget val. Tot är en god vän. Hur kan man säga en sådan sak till någon utan att såra hennes känslor? Hon kom till begravningsbyrån med alla sina pryttlar. Hon tyckte att hon gjorde dig en tjänst. Norma hade inte hjärta att säga att hon inte fick göra dig iordning.”

Elners död får hela staden i gungning. För det här är naturligtvis en sådan där liten trevlig stad som bara verkar finnas i böcker och teve-serier, med hjälpsamma grannar och roliga tvära original med hjärtan av guld. Och inte blir det bättre när Elner oväntat vaknar upp till de levandes skara igen. Tja, oväntat för figurerna i boken alltså – som läsare blir man inte direkt förvånad. Den som dödas av bin eller getingstick har en tendens att vakna upp igen i litteraturen. Elner har en hel del att berätta om livet efter detta, men det är verkligen inte alla som vill ha sin världsbild förändrad.

Det är inget större fel på den här boken. Men den slår nästan knut på sig själv för att charma läsaren. Här staplas det aforismer och lätt obehagliga republikanska floskler efter varandra, när alla stadens charmigt originella människor får komma till tals. Det blir för mycket för mig, men vill man läsa någon rart och ganska oförargligt så varför inte? Att läsa Välkommen till himlen är som att äta sockerkaka, ungefär. Sött men ganska menlöst.

“Många uppfattar den som genial, andra bara som äcklig.” har die Zeit skrivit enligt baksidan av boken Våtmarker av Charlotte Roche.

18-åriga Helen har råkat på ett infekterat skärsår efter en intimrakning och åker in på sjukhus där hon får genomgå en komplicerad analoperation. Medan hon ligger på sjukhuset hoppas hon på att kunna sammanföra sina frånskilda föräldrar igen. Medan hon väntar tänker hon på sina älskare, sina avokadoodlingar och den snälle sjukskötaren Robin.

Och ja, äckligheter finns det gott om i den här boken. Öppna vilken sida som helt och det står något helt galet där. Allt som andra inte vågar göra eller ens tänka, gör Helen. Minst av allt är hon rädd för bakterier och smittsamma sjukdomar. Hon snarare utmanar omgivningen genom att sprida så mycket av sina egna kroppsvätskor omkring sig som möjligt, och försöker ta del av andras. Det fanns stunder då jag tänkte “vad sjutton läser jag egentligen?” men efter ett tag blev jag liksom avtrubbad, jag blev inte lika chockad längre och var mest bekymrad över om Helens skilda föräldrar skulle bli tillsammans igen.

Jag antar att meningen med boken är att den ska chocka och utmana. Att ifrågasätta om det är okej att 18-åriga tjejer skulle vara som Helen, som verkligen bejakar sin sexualitet och gör allt det hon känner för. Och inte bryr sig om att alla ser hennes öppna rumpsår. Men jag vet inte jag. Det blir lite för mycket för mig.

Våtmarker har sina roliga stunder, men jag rekommenderar istället Crème Fraiche av Susanne Brögger, som jag läste för några år sedan. Lite liknande tema, mindre äcklig. Fast bättre.

Efter att ha läst Ernst Billgrens lilla pocketbok Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor kan jag inte annat än förvånas över att jag hittade den bland kok- och hundböcker på ett varuhus med mycket begränsat och allmänt utbud. Utan några större förhoppningar om att få svar på titelns fråga, såg jag ändå fram emot att läsa lite konstteori i lättfilosofisk tappning. Istället visade sig boken vara en förvånansvärt nischad liten sak, en praktisk och bitvis plågsamt pragmatisk handbok för aspirerande konstnärer.

Visst måste Billgren vara ute efter att provocera. Att inleda med att föreslå att han är ett slags konstvetandets Carl von Linné som presenterar fakta (till skillnad från andra som enbart tycker saker om konst) blir ju skrattretande i ljuset av frågor som ”Varför känns allt tomt och meningslöst ibland?”. För att insikten om livets meningslöshet och världens förgänglighet är en utmärkt utgångspunkt för den som vill måla ”till exempel ett stilleben med två meloner och en vas”, svarar Billgren. Den tänkande människans kanske fruktbaraste fråga har därmed reducerats till en fullkomligt banal nyttoaspekt.

”Undvik åsikter” skriver Billgren längre fram och får mig att tänka på ett stilleben med två stenar och ett glashus. Med detta inte sagt att konstnärens åsikter aldrig väcker tankar. På frågan ”Är det viktigt att provocera?” skriver han:

”Många inom kulturvärlden säger sig gilla provokationer, det är en anakronism i sig eller så har provokationen misslyckats. Idén med en provokation borde vara att man retar upp någon, får den att känna irritation eller vrede. Vad folk menar med att de gillar provokationer är att de gillar att andra än de själva blir provocerade.”

Mig lyckas Billgren provocera med svaret på frågan ”Är det bra med kritik?”. ”Ja om den är för. Nej om den är emot.” svarar Billgren och menar att kritik bara är bra om den är ämnad att hjälpa konstnären. Detta är dock sällan fallet, fortsätter han, då kritiker snarare är ute efter att lägga fram sina åsikter som om de vore de rätta. ”Värst är kritik när den berättar och förklarar vad man håller på med och avslöjar magin, kritiker är antikryptiska av naturen.”

Att Billgren besvarar frågan helt utifrån konstnärens perspektiv är i linje med resten av boken och föga förvånande. Implikationerna är däremot häpnadsväckande. Billgren dömer inte bara ut den värderande konstkritiken utan även den analyserande. Som om en Caravaggio kunde förlora sin trollkraft när vi försökte förstå den. Billgren kunde inte ha mer fel. Kvalitativ konstkritik ger nya perspektiv och rikare upplevelser. Stor konst kan inte avmystifieras. Det är knappast Caravaggio Billgren värnar om. Så vad är det konstnären är så rädd för – egentligen?

Jag hade ganska höga förväntningar på den här boken. Jag gillade Jacksons förra bok Visst finns det gudar i Alabama. Den var rapp, hade roliga karaktärer och sköna replikskiften som gjorde boken både komisk och lättläst. Ett kul och charmigt tidsfördriv, alltså.

Mina två mammor har mycket av samma sak. Här finns ett klassiskt galleri av typiska litterära skruvade sydstatskaraktärer. Huvudpersonen Nonny har vuxit upp hos den välbärgade familjen Frett, men har alltid varit medveten om att hennes biologiska mor var den då bara femtonåriga grannflickan Hazel Crabtree. För henne spelar det ingen roll, hon betraktar den dövblinda Stacia som sin mamma. Till familjen hör också den nervösa Genny, Stacias syster och ständiga tolk, deras beskäftiga storasyster Bernese och hennes barnbarn Fisher.

Till denna udda familjebildning ska man sedan lägga grannfamiljen Frett. Nonnys biologiska släktingar. Mellan Crabtrees och Fretts har det aldrig rått någon vidare grannsämja. Familjen Frett äger i stort sett hela den lilla staden, medan de flesta medlemmar ur familjen Crabtree åker in och ut ur fängelse på regelbunden basis. Att familjen Frett har uppfostrat Nonny har inte gjort saker bättre.

Upplägget är ju som gjort för festliga familjefejder och roande rivalitet. Tyvärr blir det lite för mycket av det goda. Figurerna är för skruvade och historien känns konstruerad just för att bjuda underhållande sydstatscharm. Det är inte dåligt alls, men det är inte riktigt bra heller.

Kanske hade jag haft mer nöje av boken om jag hade tyckt om huvudpersonen? Men Nonny är ganska outhärdlig. Jag retar mig till vansinne på hennes oförmåga att fatta beslut och hennes vana att bara låta saker och ting hända. Det retar i och för sig en del av hennes släktingar också, men det hjälper inte mig. Jag blir bara irriterad. Det här gör att jag faktiskt aldrig bryr mig speciellt mycket om vad som händer Nonny och hennes jobbiga släktingar. Jag vill bara gå in och ruska om dem allihop och be dem att skärpa sig.

Däremot kan jag inte låta bli att känna lite för Nonnys mormor, Ona Crabtree. Det är ingen mysig bullbakande rund liten mormorstyp, tvärtom. Hennes kärlek är livsfarlig. Men hon vill så gärna få vara en del av Nonnys liv och där blir boken faktiskt ganska rörande. Hade jag fått mer av det och mindre av Nonnys trista velande kring sin skilsmässa så hade jag varit mycket mer positiv. Nu blir betyget ganska medelmåttigt, vilket var något av en besvikelse.

Gravt dysfunktionella familjer kan porträtteras i vitt skilda tonlägen, men jag har sällan stött på en så underhållande skildring av helt fruktansvärda omständigheter som i Konsten att gråta i kör. Romanens vinnande grepp är att låta historien om terror och övergrepp berättas ur en naiv 11-årig pojkes perspektiv. Genom vad han ser, men inte fullt förstår, får vi en inblick i en familj där saker till den grad har kommit att kretsa kring faderns välmående att denne till och med får förgripa sig på sin dotter utan att någon direkt ingriper.

För pojken blir det en självklarhet att syster Sanne ska ligga hos far i soffan, annars blir ju far ledsen. Blir han det – och det blir han ofta – går det ut över hela familjen. Att pojken hamnar i maskopi med sin far är historiens mest utmanande faktor och i den hyllade filmatiseringen från 2006 ledde det till att man som åskådare emellanåt nästan kände lika stor ilska gentemot honom som mot fadern. I boken, som är minst lika bra, finns däremot ingen kamera som skapar distans till huvudpersonen. Historien berättas helt och hållet ur hans perspektiv och här framgår tydligare att han inte riktigt ser kopplingen mellan övergreppen och systerns sviktande hälsa. ”Och att hon är sinnessjuk beror på att hon har sovit för mycket på soffan med far. Tror jag. Eller för lite.” Det enda han egentligen vill är att alla ska må bra och han tror sig förstå att det gäller att ha överseende, att nöjda vuxna ger nöjda barn.

Ibland kan det vara svårt att få ett rakt svar från de vuxna, det är som att det är en viss osäkerhet förbunden med vad de säger, men jag tror att de lider av det minst lika mycket själva. Det får man ha överseende med som barn och försöka underlätta för dem – och för sig själv.

Berättaren visar sig inte bara vara offer för en sjukligt egocentrisk far utan för vuxenvärlden som sådan. För det är den Erling Jepsen egentligen skriver om, även om han väljer att exemplifiera den med dess uslaste sidor. Konsten att gråta i kör handlar inte i första hand om sexuella övergrepp utan om den förljugenhet och småaktighet som hör vuxenvärlden till. I den ena dråpliga episoden efter den andra får vi genom en 11-årings ögon se hur långt vuxna är beredda att gå för att få känna sig som mittpunkten i sina små universum, i det här fallet en liten konservativ, frikyrklig by i 1970-talets Jylland.

Enligt både karta och text så ska Saltön faktiskt ha en förbindelse med fastlandet. Men det är svårt att tro. Vad annat än generationer av inavel skulle kunna frambringa så här många dysfunktionella människor på en och samma plats? Jag vet inte om det är våren, men folket på Saltön verkar galnare än någonsin.

Under de första kapitlen störs jag hela tiden av intrycket att jag läser en julkalender för infantila vuxna. Här är varenda människa ett original och det vimlar av galna infall. Den som letar efter djup eller någon större psykologisk trovärdighet söker garanterat förgäves. I Viveca Lärns böcker kan en vuxen kvinna mycket väl klä ut sig till påskkärring och våldgästa en man hon tror är miljonär i hopp om att lite spritblandat kaffe ska sätta fart på romantiken.

Inavel, tänker jag igen och himlar med ögonen.

Men samtidigt kommer jag på mig själv med att då och då sitta och småle. För hon är ju faktiskt kul. Figurerna må vara skruvade, men Lärn gillar dem och det känns. Dessutom finns en rapphet och en ton som känns väldigt göteborgsk och sådant är jag lite svag för. Allt är faktiskt inte ordvitsar i rikets andra stad.

Ingen av dem hade någonsin varit inne i en vintagebutik, ett badhus, ett bibliotek, ett antikvariat, en bastu, en loppis eller en auktionshall. Philip och Lizette avskydde begagnade ting. Men de tyckte mycket om varandra, på ett bildat, belevat och elegant sätt. Deras kärleksliv gjorde dem båda mycket tillfredsställda och de var flitiga användare av deodoranter.

Det här är den sjätte och sista boken om de boende på Saltön. Naturligtvis kommer den, precis som de tidigare, att filmas som tv-serie. Den är som gjord för just det. Att läsa Aprilväder känns som att återkomma till en halvfnoskig komisk såpa. Man har vant sig vid figurerna och lärt sig att gilla dem. Att få människor i verkligheten beter sig som personerna på Saltön spelar faktiskt mindre roll.