bokbloggen.com

Modern arbetarlitteratur hör inte till vanligheterna. Vem skriver om fabriksarbete idag? Inte många, tydligen. Men här kommer en kollektivroman som utspelar sig på en bilfabrik någonstans i Sverige.

Prologen är bisarr och tragikomisk. En frågvis besökare på en guidad tur genom fabriken halkar i utspillt fett och blir liggande medvetslös på linan. Alla blir stående handfallna tills en av fabriksarbetarna vaknar till och trycker på stoppknappen som stannar det löpande bandet. Detta får chefsingenjören att komma utrusande. Hans enda tanke är att få undan kroppen så att produktionen kan fortsätta. Att vänta på ambulansen är inte att tänka på. Det skulle ta för lång tid.

Det finns dagar då jag önskar att jag hade ett enkelt, mekaniskt arbete. Ett sådant där man kan koppla bort hjärnan och låta händerna rutinmässigt sköta arbetsuppgifterna. Nästa gång jag känner så, ska jag plocka fram den här boken och påminna mig själv om att jag ändå är ganska lyckligt lottad. För det är verkligen ingen drömtillvaro Hamberg beskriver. De drömmar om livet som huvudpersonerna i boken har nöts ned allteftersom. Arbetet som bara skulle vara ett steg på vägen till något bättre blir en permanent del av tillvaron.

Här skildras inte bara arbetarnas monotona slit och stress utan också vad som händer med den som byter arbete. Anna-Greta som inte kan sova på nätterna på grund av smärtor i armen blir lättad när hon får ett tidmätarjobb, men får också leva med att somliga arbetskamrater helt slutar prata med henne på kafferasterna. Förmannen Lennartsson började på fabriksgolvet och tog sig uppåt den långa vägen. Men nu stressas han av att företaget anställer civilingenjörer som går in med högre grundlön än hans och pratar om saker han inte riktigt förstår. Produktionen ska dokumenteras och styras, koncernspråket har blivit engelska och datorn ett självklart arbetsredskap. Ingenting av detta går enkelt för Lennartsson.

Det finns arbetsledare som blivit degraderade. Inte till golvet, så långt har det inte gått, men omplacerade till något förråd eller undanskymd verksamhet utan betydelse. Kalle, hans kompis från förmanskursen blev chef över sophanteringen! De brukade alltid äta lunch tillsammans, numera undviker de varandra. Det är så pinsamt. Vad ska man säga? Låtsas att det är en befordran?

Solidariteten är inte självklar på lajnen heller. För somliga är det naturligt att hjälpa en arbetskamrat som kommit efter, medan andra gärna smiter undan. Det höga tempot gör att var och en är sig själv närmast och även om det heter att man arbetar i självstyrande grupper är kontrollen rigorös och utrymmet för egna beslut obefintligt.

Drömfabriken har både fördelarna och nackdelarna med en kollektivroman. Det stora persongalleriet gör det svårt att bli riktigt engagerad i individerna, men samtidigt bjuder den på många perspektiv. Och här och där bränner den till med bilder som stannar i minnet. Sammantaget blir det en klart läsvärd bok.

Aliide Truu hittar en dag en ung och medtagen kvinna utanför sitt hus på den estniska landsbygden. Efter mycket tvekan angående kvinnans ursprung och ärende hjälper hon henne in. Zara som kvinnan heter har inte hamnat hos Aliide av en slump, de är främlingar med gemensamma rötter. Zara som är på flykt från sin hallick håller till en början inne med uppgifter som tvingar den äldre Aliide att minnas sitt fasansfulla förflutna.

…

Aliides egen förmåga till rädsla var något som borde ha hört till en förgången tid. Hon hade lämnat den bakom sig och den hade ingenting att göra med några stenkastare. Men nu när en främmande flicka befann sig i hennes kök och spred ut sin nakna rädsla över vaxduken kunde hon inte torka bort den som hon borde ha gjort, i stället lät hon den slinka in mellan tapeten och det gamla klistret i gliporna som fanns kvar efter gömda och senare förstörda fotografier. Rädslan slog sig ner som i ett välbekant hus. Som om den aldrig hade varit borta. Som om den bara hade varit på besök någonstans och återvänt hem till kvällen.

Det självständiga Estland på 1990-talet möter sovjetrepubliken Estland efter andra världskriget genom de två kvinnornas gestalter. Under andra världskriget ockuperas Estland när Aliide är en ung kvinna. Hela tiden lever hon i skuggan av sin vackra och skickliga syster Ingel. Hon är kär i sin svåger som är ”vit” motståndsman, men hamnar själv i det röda lägret och träffar en hängiven kommunist. Det stalinistiska förtrycket med angiveri, brutala förhörsmetoder och arresteringar drabbar Aliide och hela familjen. Aliide bär en stor skuld trots att hon är offer.

Zara som är uppvuxen på andra sidan kontinenten i Vladivostok, träder in i vuxenlivet ungefär samtidigt som kommunistsystemet brakar samman. En ny tid är kommen där unga drömmer om väst och allt är möjligt att sälja. Många unga kvinnor hamnar i traffickingnätet som styrs av maffian som tagit över säkerhetstjänstens förtryck.

Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen.

Utrensning är en roman som griper över mycket och är oerhört gripande. Den skildrar både Estlands traumatiska historia och två kvinnor som inte knäcks trots övergrepp och förnedring. Istället plockar de fram en inre styrka för att ta kontroll över sina liv. Oksanen är redan en stor författare som i unga år nämns som en framtida kandidat till Nobelpriset. Efter att ha läst Utrensning är jag inte förvånad. Hon växlar mellan outtalat och poetiskt språk till rakt och brutalt, anpassat efter den situation som beskrivs och den karaktär som är huvudperson i handlingen. Förutom att Oksanen visar på stor berättarkonst tar hon också upp angelägna teman som är avgörande för människan och mänskligheten.

Att slå ihop en Åsa Grennvallbok är som att få ett nytt liv; att få tänka: detta handlar inte om mig. Efter att ha läst hennes serier, hårt ritade i spretigt svart, tänker jag att jag är lyckligt lottad. Att jag just nu inte lever i psykisk ohälsa, kvinnovåld eller utanförskap. Så drabbande är hennes serier, precis så rakt och naket är hennes berättande. Stundtals kritisk mot den svenska psykvården, alltid på den trasiges sida.

Svinet centrar kring Dan, och kvinnorna runt honom. Alla bryts de ned och formas efter Dans sadism, de tre flickvännerna och mamman. Den tillsynes svaga, undanfallande mamman som inte drar sig för att anklaga flickvännerna för att vara hysteriska och säga att det inte är konstigt att Dan blir lite arg på dem ibland. Mamman, som har korta ögonblick av klarsyn. Hon säger till den flickvän som vågar anmäla honom för misshandel: ”Jag önskar jag vore en av er. En av er som fick lämna honom. Jag skulle så gärna vilja hata det där svinet, precis som ni gör, men jag får inte.”

Kvinnorna är olika, vad de har gemensamt är att de blir passiva, underlägsna av Dans sätt. När Dan blir tillsammans med Ginger, den kaxiga och frispråkiga tjejen, känner jag lite, lite hopp om att hon ska sätta honom på plats, men hoten och våldet som Dan utövar är blint för offrens personlighetsdrag. Alla kvinnorna kan tryckas ihop till blåslagna, passiva spillror med hjälp av hans anklagelser, hot och martyrium.

Det gör ont att läsa de tvådimensionella, hårda bilderna. I det jobbiga finns också igenkänning och humor, och boken känns oändligt viktig. Viktig för alla dem som upplevt kvinnovåld, men också för de som inte har det. Detta kunde lika gärna vara en fallstudie. Det är såhär det kan se ut i världen.

Det finns flera sätt att tråka ut mig. Men ett av de allra säkraste är att börja berätta något man har drömt. Då stänger min hjärna ner. Samma sak händer i böcker. Så fort det kommer en drömsekvens tappar jag koncentrationen och börjar skumma igenom texten. Denna personliga lilla egenhet gör att jag får problem med den här boken. Här är det visserligen inte drömmar det handlar om, utan de tankar som rör sig i en schizofren pojkes hjärna. Men de associationer och tankehopp som finns här påminner så mycket om drömsekvenser att jag tappar läslusten. Trots att det är skickligt genomfört.

Will Heller är sexton år och har slutat ta sin medicin. Han har precis blivit utskriven från ett mentalsjukhus och nu har han försvunnit ned i tunnelbanan. Genom att sluta med medicinerna har han brutit villkoren för sin utskrivning och han är nu efterlyst och jagas av sin mamma Violetta tillsammans med polisen Ali Lateef. Vad de inte vet är att Will, eller Lowboy som han kallar sig, har ett uppdrag. Han ska nämligen rädda världen. På ett sätt som man antagligen måste vara hormonstinn tonårspojke för att hitta logiken i.

Det han var tvungen att göra var lika tydligt som om det bränts in i honom med en elektrisk sladd. Han var tvungen att spräcka det membran som hållit honom instängd under hela hans liv och glida ut i den ruttnande världen. Han var tvungen att föra in sig själv in i en annan kropp.

För att lyckas med sina planer på att rädda världen behöver Lowboy få tag i Emily. Flickan som aldrig tycks ha blivit skrämd av hans udda beteende, trots att hon var inblandad i de händelser som fick honom inlagd på sjukhuset. Lowboy söker Emily, samtidigt som polisen och mamman söker honom. Ibland nära, ibland långt ifrån. Men nästan hela tiden i eller omkring New Yorks tunnelbanesystem.

Mamman, den österrikiska Violetta, gör kriminalinspektör Lateef allt mer förvirrad. Hon är övertygad om att sonen aldrig skulle skada någon, trots bevis på motsatsen. Lateef känner sig ömsom dragen till den här kvinnan och ömsom irriterad på henne. Att hon döljer något blir allt mer uppenbart men vad det är blir han inte klok på.

Det är skickligt skrivet och den som tycker att det är spännande med psykoser kan säkert få ut mycket av den här boken. Personligen tyckte jag att den var överraskande tråkig. Så även om författaren har omnämnts som en av de bästa unga nutida amerikanerna, kommer det nog att dröja innan jag läser något mer av John Wray.

Dale ”Barbie” Barbara är på väg att lämna småstaden Chester Mills där han jobbat som kock. Just när han närmar sig stadsgränsen sänker sig en kupol (Dome) som stänger in hela staden likt en osynlig ostkupa. Det första han ser är ett murmeldjur som delas på mitten av kupolen, det andra ett flygplan som störtar. Kupolen ger förutsättningarna för att beskriva en innesluten stad med rädda invånare och en värld utanför som tittar på. Två frågor blir viktiga att lösa för Chester Mills ledande personer, bl.a. den osympatiske Jim Rennie som är bilhandlare, vice borgmästare och i praktiken högsta hönset; vem har skapat kupolen och hur kan man få bort den igen? Flygkraschen och attacken mot civila får naturligtvis amerikanerna att misstänka terrorister för det som hänt och armén engageras i fallet, liksom hela landet. Barbie som tjänat i armén i Irak utses på order av president Obama att ta över ledningen i staden, men hamnar i en förödande maktkamp med Rennie som själv letar syndabockar.

När folket i Chester Mills drabbas av förvirring och panik söker de sig till en stark ledare något som Jim Rennie utnyttjar. Han tillsätter en marionett som polischef och bygger upp en egen polisstyrka bestående av unga, våldsamma män som inte ifrågasätter order, hur märkliga de än ter sig. Istället för att arbeta för lugn och ordning i staden trappas motsättningarna upp mellan gott och ont. En av Kings starkare sidor är att bygga upp trovärdiga och intressanta karaktärer och det goda eller onda finns i alla stadens invånare och drar dem åt olika håll. Det är en fördel med dessa stora episka berättelser där författaren har tid att rita upp de olika personerna och organisera deras inbördes relationer. Man får känslor för alla inblandade trots att de är ganska många och det som de utsätts för berör. En känsla som dominerar läsningen av denna bok är frustration, över att de som vill tänka klart och göra gott hela tiden utsätts för egoistiska, cyniska eller bara fega människor som förstör möjligheterna att lösa den svåra situationen.

Med hjälp av en kupol över en småstad i Maine (var annars) lyckas King med att berätta mycket om vår samtid. Amerikansk utrikespolitik i form av Irakkrig och rädsla för terrorism ligger som en bakgrund genom hela boken. Jim Rennie som allt mer utvecklas till en despot genom berättelsen är också starkt involverad i den fundamentalistiska kyrka som har samlat många medlemmar. Han låter tron motivera politiska beslut och rättsväsendet förändras till ”skjut först – fråga senare” och ”guilt by association” som gör det lättare att fängsla människor på lösa grunder. ”Allt för stadens bästa” är mottot och alla som protesterar mot polisens provokationer och rättsliga övertramp ses som möjliga förrädare. Den kritiska lokaltidningen utsätts också för påtryckningar. Händelseförloppet i boken visar tydligt varför det är viktigt att följa regler om rättssäkerhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, särskilt vid krissituationer. Det finns många paralleller med den tidigare administrationen i USA även om det i denna berättelse är tillskruvat några varv. Det är också en kommentar till klimatförändringar, trots instängdheten fortsätter många av Chester Mills invånare att använda bilen…

Detta är en klassisk stor King-roman, både i volym (1074 sid.) och innehåll och det enda som inte riktigt känns helt klockrent är själva kupolen. Den är inte trovärdig när den slår ner över Chester Mills och förklaringen av dess existens är inte heller riktigt tillfredsställande. Bortser man från det, (även om det är en förutsättning för hela berättelsen…) så får man en spännande, omtumlande, tänkvärd och ganska skrämmande läsupplevelse!

Om man ska tro baksidestexten så är det här en djärv och provokativ bok. Glöm den förhoppningen med en gång! Den är blek, antydande och befolkad av underligt konturlösa personer som aldrig blir riktigt bekanta. Ändå börjar den lovande.

Hälsoskribenten Jean lever, vad som verkar vara, ett mycket bekvämt liv med sin man, den framgångsrike reklammakaren Mark. De har kommit så långt i sina karriärer att de inte längre behöver bo i London utan istället flyttat till den tropiska ön Saint Jacques och reser numera bara hem till England när jobbet så kräver. Frid och fröjd, alltså. Men så kan det förstås inte förbli. En dag öppnar Jean ett brev adresserat till Mark. Det visar sig innehålla ett erotiskt laddat meddelande och en adress till ett mejlkonto från någon som kallar sig Thing 2. Jean bestämmer sig för att svara i Marks namn och inleder en mejlväxling med Giovana som kanske eller kanske inte är Marks älskarinna.

Det låter ju inte så dumt. Problemet är att det aldrig någonsin bränner till. Trots att Jean verkligen får mycket att brottas med; som Marks eventuella otrohet, en gammal far som plötsligt blir sjuk, karriärval och den egna åldrande kroppen, så känns hela anrättningen fadd och ljummen. Gång på gång måste jag stanna upp och tänka till, eftersom jag inte kommer ihåg vilka de olika personerna är. Phyllis? Få se nu, var det mamman? Eller kanske systern? När den stora uppgörelsen kommer i slutet är jag inte ens riktigt säker på vad som faktiskt har hänt.

Jag är helt säker på att det finns djärva och provokativa böcker om medelklass och medelålderskriser – men det här är inte en av dem.

Jag gillade Glodecks förra bok Röda vita rosen, så den här boken såg jag fram emot att läsa redan innan jag ens hade nosat på baksidestexten. Förväntningarna blev inte direkt mindre när jag upptäckte vad det skulle handla om. Dominanslekar, disciplin, lack, läder och smärta – det kittlar ju onekligen nyfikenheten. Den sensationslystna läsaren riskerar dock att bli besviken, det här är en överraskande osexig bok. Det är inte någon negativ kritik, jag är ganska nöjd med att BDSM-världen bara fungerar som bakgrund i historien.

Oknytt, eller Jonas som han också heter, träffar orm i en jouröppen butik där de sitter med varsin pappmugg kaffe. Det börjar med hud. Ärrad hud. Något de känner igen hos varandra. De går hem till Oknytt.

Fast samtidigt rädslan att det inte skulle vara annorlunda den här gången heller. Sex var fortfarande en sällsynt nyhet, men inte en särskilt lockande. De lätträknade tillfällen han snavat över hittills hade bara fått honom att känna sig ensam.

Det blir en lek med jakt, kvävningslekar och hårda slag. Något som tilltalar Oknytt mycket mer än sex någonsin gjort. Men orm tillhör en annan. Orm tillhör varg och snart blir även Oknytt en del av deras kollektiv som även omfattar lo. Det är inte ett enkelt liv. Förhållanden är svåra även när de bara består av två personer. Med fyra är det nästan omöjligt. Men som orm säger: Det här är relationskonst. Vi är artister, eller hur, inte svennar.

Den här gruppen har blivit Oknytts familj. Tidigt förlorade han sina föräldrar och sin bror i en olycka. Allt som återstår av släkten är moster Loppa som utan någon vidare entusiasm tagit hand om Oknytt. Hon skaffar honom hans första egna lägenhet och på hennes kafé Paradiset har han alltid kunnat komma och äta. Men att växa upp innebär att man lämnar sin familj och trots de starka banden till den kollektiva familjen bryter Oknytt upp.

När Oknytt ger sig iväg till Amsterdam byter boken skepnad. Återigen hamnar han i ett förhållande som styrs helt av kontrakt, men den här gången i form av en anställning. Han blir guvernant till flickan Rafael som aldrig någonsin har varit ute. Hon känner bara världen genom de böcker hon läser. Nu vill hon lära sig svenska för att kunna läsa Strindberg på originalspråk. Här får boken plötsligt en sagoton som känns långt ifrån de tidigare kapitlen. Men det stör inte. Jag läser gärna vidare.

För det är just det som är Glodecks styrka. Hon tråkar inte ut mig. Jag har läst tillräckligt många böcker om unga män som söker sig själva för att veta hur ovanligt det är. En stor guldstjärna för det.

När Willy Novinsky träffar Eric Oberdorf har hon egentligen inga andra intressen än tennis. Hon är tennis. Trots att hennes föräldrar har gjort allt för att avskräcka henne från att satsa på en karriär som professionell tennisspelare har hon lyckats skaffa sig träningsmöjligheter och börjat klättra på rankinglistorna. Eric däremot får det mesta serverat. Han är den lyckade äldste sonen i en välbärgad familj och när han börjar med tennis blir han snabbt framgångsrik även där. Willy ligger visserligen långt före honom och slår honom enkelt i början av deras förhållande. Men det ska förändras mycket snabbare än hon tror. Och med förödande effekter för deras äktenskap.

Det är inte helt behagligt att läsa Shriver. Hon har en förmåga att sätta fingret på alla små futtigheter och karaktärsbrister som blir så orimligt stora i ett förhållande som håller på att gå snett. Och att det här förhållandet kommer att sluta illa är enkelt att se från första början. Periodvis tycker jag så illa om både Willy och Eric att jag har lust att lägga ifrån mig boken. Det är inte helt enkelt att gilla så här utpräglade tävlingsmänniskor och flera gånger kommer jag på mig själv med att sucka högt över att de beter sig så idiotiskt.

Willys tränare Max är direkt negativ till relationen redan från början. Visserligen har han och Willy haft ett förhållande tidigare, men det är knappast svartsjuka som gör att han tycker att äktenskap mellan två tennisspelare är en riktigt dålig idé. Han känner Willy och vet att hela världen är en tävling för henne.

”Saken är den, kära Willy, att om du är så här störtförälskad efter alla dina år som fröken Istapp, då är jag beredd att satsa min sista dollar på att den här killen är precis likadan som du.”
”Vore det så förskräckligt?”
”Det vore”, sa Max och lät handen falla ner utefter sidan, ”rena katastrofen.”

Att man så uppenbart kan se att det här förhållandet är dödsdömt förtar lite av effekten. Willy och Eric kan knappt spela Alfapet utan att deras tävlingsinstinkt tar över helt. Som läsare får man aldrig möjligheten att tro att det finns en chans för det här paret att bli lyckliga. Det enda som händer är att sympatierna skiftar från den ena till den andra tills man till slut inser att de båda är lika hopplöst omöjliga. Ingen utav dem klarar av att förlora och när de inte båda är framgångsrika går det omedelbart ut över förhållandet.
När Eric har åkt ut ur en turnering tidigt reser han till Willys tävling för att se henne vinna. Fast just vinsten ser han inte, eftersom han passar på att gå på toaletten och missar hennes matchboll. Sedan kritiserar han hennes vinnartal, surar hela kvällen och förstör all feststämning för Willy.
Lika illa går det när Willy plötsligt börjar förlora sina matcher. När Eric går om sin fru på rankinglistorna når Willy helt nya djup av självförakt. När hon sedan faller under en match och skadar korsbandet är katastrofen ett faktum. Hon kan lika lite glädjas över hans framgångar som han kunde göra över hennes. Varje match han vinner gör bara hennes oförmåga tydligare. Det är verkligen inte någon upplyftande läsning, men trots min irritation är det stört omöjligt att lägga boken åt sidan. Trots att jag mycket väl fattar vart det barkar läser jag vidare. Det är väl ett bra betyg år Shriver.

Slutligen, det är verkligen inte någon stor grej i boken, men som svensk kan jag ju inte låta bli att tycka att det är jätteroligt när Willy och Eric diskuterar Edberg.

”Edberg är en tråkmåns. Typisk svensk. Han saknar personlighet och hans ansikte är ungefär lika uttrycksfullt som stelnad cement.”
”Vem behöver personlighet med en sådan volley?”

Vad skulle hända om Usama bin Ladin bosatte sig i en svensk förort och genom gudomlig försorg begåvades med svenskspråkighet? Hur skulle en fanatisk terroristledare förändras av mötet med det svenska, liberala samhället? I Lena Anderssons Slutspelat är det den ökända terroristen Vladimir Ibn Nilad (lös anagrammet i efternamnet) som tillsammans med sina lojala vänner slår sig ner i en lägenhet i Tensta. Där planerar de nästa dåd som ska utplåna den världsliga mänskligheten för att komma till paradiset.

I Stockholm rakar Vladimir av sig skägget och går på gatorna som en vanlig man. Han lockas att se en Beckettpjäs och träffar därefter Kristina som är både prostituerad och intellektuell. Han dras till Kristina och upplever en stark konflikt mellan kärleken till Gud och kärleken till kvinnan. Kristina är inte troende men är beredd att ompröva vissa sanningar för Vladimirs skull.

Vladimirs vistelse i Stockholm blir inte som han har tänkt sig och de föreställningar han har burit med sig om livet efter detta kommer också på skam. Det är både religionskritik och ett försök att tränga in i terroristens psykologiska tillstånd. Under ytan uppfattar man också ett hopp om att även de mest extrema motsatser kan mötas och hitta godhet och kärlek hos varandra. Perspektiven vrids och vänds på t.ex. i Vladimirs möte med journalisten som hyllar den liberala demokratin men som inte står för den liberala politiken. För Vladimir kan det inte finnas olika tillåtna sanningar om det redan finns en gudomlig.

Vilket nedslående drag hos demokratin, att en valbar ledare inte kunde uppvisa ansiktsbehåring. Det var bara en känsla hos väljarna, en förnimmelse om något ohederligt byggd på empiri och avlagrade fördomar samt slutsatser som inte höll reda på vad som var det ena och vad som var det andra. Men folkets förnimmelser måste ledarna vörda och krypa för. Den som mött Gud däremot visste vem som var skickad att bestämma. Hur genant var det inte att ledare gjorde sig till folkets dressyrhundar.

I den hårdföra terroristcellen ryms mer tvivel än vad som är nyttigt för deras sak. Religiösa regler, attribut och föreställningar ställs på ända. Ett exempel är när Awazazir ifrågasätter alla nakna jungfrur som väntar i paradiset på martyrerna.

- Och det krävs enorma mängder flickor i himlen för att var och en av oss ska få vår beskärda del. De är med nödvändighet engångsartiklar och därför fordras för många för att det sa gå ihop. Jag frågar mig vidare: varför är det så bra att kvinnorna är nakna där, när vi vill att kvinnorna här inte ska få visa ens lillfingrets nagel? Och vart försvann deras kläder? För att komma ifråga måste de haft på sig en hel del.

Vladimir svarar att:

- Det är barnsligt att ställa sådana frågor. Att vara så konkret. Vi talar om Guds verk och Guds mysterium. Självklart är inte kläder ett problem för den som är utanför och bortom skapelsen.

Slutsatsen blir att paradiset är något som finns i våra föreställningar och endast där. Så småningom kommer människan skapa sig sitt paradis och kanske är vi redan där. Det blev inte bättre än så här…

I en parallell verklighet har nazi-Tyskland vunnit andra världskriget och hela Europa lever i det tredje Riket. Thomas och Karin lever som par i 1970-talets nazi-Sverige och umgås i de ledande kretsarna. Thomas som arbetar som sportjournalist, är son till Kurt Robladh som är vän med führern. Efter Hitler, eller Den Gamle, har Albert Speer tagit över som ledare för Riket. Han har lyckats bygga ett välordnat och framgångsrikt samhälle efter ”befrielsekriget”. Sverige är en av de mest pålitligaste länderna i Hitlers imperium och svenskarna ser också sig själva som urgermaner och förebilden för arier.

Sverige, det var en bundsförvant att räkna med. Sverige hade alltid varit en klippa, neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade sig förlorarna in i ledet. Utan Sveriges stålhårda, pålitliga stöd och rikliga naturtillgångar hade Riket inte kunnat vara vad det är idag, resonerar Speer.

Thomas får möjlighet att intervjua en f.d. straffånge och författare, Jan Sundberg i sin serie om idrottsminnen. I och med kontakten med Sundberg stöter han på allt fler uppgifter om vad som egentligen hände under kriget och i utkanten av Riket. De judar som överlevde har deporterats bortom Uralbergen och andra ”slaggfolk” har också rensats bort så att det ariska folkets ska kunna förfinas. Dessutom upptäcker Thomas att hans egen historia har förfalskats och hans världsbild raseras allt mer. Som sportjournalist har han relativt fria händer och kan använda sina reportage till att skildra sådant som inte hade låtit sig göras på annat sätt.

Karin får ett arbete som assistent hos sin favoritförfattare Ullman, som hon träffar via Thomas. Eftersom konsten och kulturen enligt Speer är samhällets fundament har författarna fått en särskilt upphöjd position i rådgivande församlingar. Själv är hon medlem i en hemlig antinazistisk motståndsrörelse som planerar ett attentat mot führern. Hennes uppdrag hos Ullman och Thomas upptäckter driver dem allt mer ifrån varandra trots att deras gemensamma nämnare blir fler.

Detta är inte den första kontrafaktiska romanen som skildrar en värld där nazismen har nått framgångar. Philip Roths Konspirationen mot Amerika är en annan och jag tycker inte att Samuelsson når upp till dess storhet. Men det är en intressant beskrivning av ett Sverige där den starkes rätt genomsyrar synen på människa och samhälle. Idag tar vi för självklart att vi har en av världens främsta demokratier där mänskliga rättigheter och jämställdhet är givna förutsättningar. Det är lätt att glömma att det för bara 60-70 år sedan fanns ett ganska utbrett stöd för den tyska politiken och inte minst den rasforskning där Sverige var ledande och fungerade som förebild. I Jag var en arier har man tagit forskningen ett steg vidare när alla barn får genomgå en skiktröntgen av hjärnan för att få ett utlåtande på den s.k. Kellerskalan som visar hur arisk man egentligen är.

Det är viktigt med litteratur som vänder på perspektiven och får läsaren att tänka. Detta är en sådan bok. Även om man som jag inte fångas så mycket av de inblandades öden, tvingas man ändå att fundera över hur tunt samhällets skydd mot totalitära tendenser är. När högerextrema rörelser avancerar i hela Europa krävs det att vi ser tillbaka och lär av historien så att en annan verklighet inte framträder.