bokbloggen.com

Hedersmord är ett begrepp som vi fått lära oss på senare år och som har diskuterats mycket. Dödergök handlar just om hedersmord, men kanske inte enbart som något som sker i familjer från ”andra kulturer”. Visserligen finns här det traditionella hedersmordet i en kurdisk familj där dottern har ett förhållande med en iransk kille som inte har godkänts. Men berättelsen innehåller ytterligare ett brott där en svensk polisman har dömts för att ha mördat sin hustru.

Maria Allende och hennes man Tobias letar efter drömhuset, till sig och tvååriga dottern Alma, på den övervärderade bostadsmarknaden. Maria är arbetslös efter att ha blivit sparkad från sin vikarietjänst som journalist och ser sig själv hamna allt längre från arbetsmarknaden. Hon får reda på att huset de har köpt tidigare bebotts av polisen Joakim Lind som misshandlat och sedan skjutit sin fru, Louise. Journalisten i henne vaknar och familjen får stå tillbaka när hon vill skriva historien om Louise. Det visar sig dock att det finns en del ouppklarat med fallet som ställer Maria inför ett knivigt val om hon ska publicera berättelsen.

En iransk kille hittas hängd på en vind där hans flickväns familj bor. Självmordet utreds snart som ett misstänkt mord av polis och åklagaren Madeleine Edwards. Edwards är övertygad om att självmordet var påtvingat eller t.o.m. ett mord men får mycket kritik från media och andra, som menar att hon styrs av fördomar mot invandrarfamiljer. Ändå drivs hon starkt av ett rättvisepatos och vill lösa fallet, vilket ger henne mindre tid för sig själv och med dottern Alexandra.

Parallellt får man följa de båda fallen som båda handlar om män som med alla medel vill kontrollera kvinnan och hennes ”heder”. Av någon anledning anses det ena vara kulturellt och det andra ett utslag av en störd personlighet. Edwards tänker vid ett tillfälle tillbaka på sin egen ungdom:

Hennes pappa hade mer eller mindre förbjudit Madeleine att bli seriös med ”den där drasuten” och demonstrativt vägrat ta killen i hand under det halvår som han och Madeleine hängde ihop. Kontrollerande föräldrar och pappor som har åsikter om sina döttrars val av pojkvän är inte precis en enbart kurdisk företeelse.

Maria och Madeleine är två ganska lika personer. De strävar efter framgången i karriären samtidigt som familjen är viktig men får stå tillbaka ibland. Beskrivningen av de två är levande och mänsklig. Som småbarnsförälder har boken stor igenkänningsfaktor, förutom att det är en ganska bra roman som vill få läsaren att tänka och utmana sina egna fördomar om verkligheten.

Jag är den första att erkänna att jag är misstänksam mot religion i alla former. Människor som anser sig ha patent på den enda sanningen ter sig i lika delar löjeväckande och skräckinjagande i mina ögon. Därför kastar jag mig självklart över den här boken, ivrig att få mina tankar bekräftade. För visst är väl Jehovas vittnen en sekt som stänger in människor och tvingar dem till konformism genom att hindra dem från att tänka själva.

Eftersom boken är skriven av ett tidigare vittne så väntar jag mig en svidande uppgörelse med organisationen. Men istället får jag en del av mina egna funderingar tillbaka i ansiktet. Som när huvudpersonen Jens pappa berättar om sin väg till Jehovas vittnen.

Pappa berättade för mig att innan han blev ett Jehovas vittne hade hans föräldrar sagt att det fanns lika många sätt att se på livet som det fanns människor. Det viktigaste i livet var att hitta sin sanning och följa den, för det var då man blev lycklig.

”Och när jag gjorde det blev de arga på mig”, sa pappa och fortsatte: ”Så är det med världsliga påfund. Idéerna håller inte i verkligheten, utan enbart i teorin.”

Jens växer upp i en kärleksfull familj och är tacksam över den tur han haft. Han har ju fötts rakt in i sanningen nu i tidens allra sista dagar. För nu är slutet nära. Vad gör det då att han blir retad i skolan och inte få lov att fira jul eller födelsedagar? Det är först som tonåring, när han träffar sin första kärlek Emma, som han själv börjar ifrågasätta de sanningar han har blivit uppfostrad att tro på.

Att tänka själv och ställa frågor är inte uppskattat bland vittnena. Det finns bara en enda sanning och även de minsta invändningar kan leda till att uteslutning. Vad som är sanningen för ögonblicket bestäms av De äldste som till exempel finner det lämpligt att omtolka betydelsen av ordet generation när domedagen inte tycks infalla som man beräknat. För Jens blir det så småningom omöjligt att förbli ett vittne och han lämnar först organisationen och så småningom även sin tro på gud.

För den som är det minsta intresserad av slutna religiösa system är det här intressant läsning. Men tyvärr bjuder boken inte på särskilt mycket mer. Människorna känns väldigt platta och texten lyfter aldrig riktigt. Jag kan uppskatta den här romanen som en redogörelse för hur det kan vara att leva som ett Jehovas vittne, men som litteratur lämnar den en hel del övrigt att önska.

Det kan väl knappast kallas nyskapande att skriva någorlunda självbiografiskt i romanform om sin taskiga uppväxt med föräldrar som inte alltid är guds bästa barn. Om man ändå låter bli att jämföra med utmärkta Svinalängorna och fantastiska Mig äger ingen eller liknande och låter Lodalens beskrivning av en dotter och hennes bohemiske far stå för sig själv, är det en levande ibland tragisk och ibland komisk berättelse.

Connies mor dör när hon är liten och hennes far, Ted, är en gigolo, bohem och enligt många en tattare. Istället för att bo hos sin pappa växer Connie upp hos moster Britt och hennes man Lennart. Lennart är en ganska sur gubbe som hela tiden retar sig på Ted som lever oansvarigt och kör de häftigaste bilarna. Britt är den som försöker få Ted att sköta sina åtaganden mot Connie. Så småningom slutar Connie bli besviken de fredagar pappa aldrig dyker upp, trots att det var bestämt.

De gånger Ted ändå hämtar sin dotter blir det äventyr som enligt vilken måttstock som helst inte är barnanpassade. Connie trivs dock och får via ett av pappans alla förhållanden en ”blodsbroder” – Kalle. Connie och Kalle lever rövare på alla sätt som de kan komma på och har på barns vis hysteriskt roligt åt det. De har dessutom förmågan att nästan alltid komma undan, eftersom de också har mycket av street smart i sig.

Boken är skriven ur barnets perspektiv och som alltid när vuxna ger sig på det känns det ibland lite lillgammalt. Men det finns en ärlig känsla inför de händelser som präglar Connies liv. Den episod i boken som lämnar djupast spår efteråt är när Connie och Kalle får åka på kollo en sommar. Trots de kristna förtecknen hos ledarna på kollot beskrivs det som en helvetisk mardröm för ett barn. Disciplineringen som används gör att man mår dåligt när man läser om det.

Redan första kapitlet avslöjar att Fält är en bok där språkets form är lika viktigt som dess innehåll. När huvudpersonerna Nadia och Nadir möts på den psykiatriska kliniken skildras deras möte på nio sidor där alla meningar börjar med ”Vi”. En kort period i deras liv var de ”vi” och träffades under omständigheter som var påtvingade. För att inte hitta olikheter fokuserar de bara på det de har gemensamt.

Nadia har en historia med föräldrar som flydde från förföljelser i Polen och familjen håller hårt på Gud, familjen, nationen och historien. Just historia har Nadia mycket av och det påverkar henne på ett dramatiskt sätt. När hon hittar ett brev från sin farmor som just gått bort börjar hon grubbla mycket om mänsklighetens historia och ondskan som är ständigt närvarande. Farmodern skriver att människans okränkbarhet är en paradox med tanke på hur ofta människor kränks, inte minst i sammanhang med frihetliga ideal.

Nadir har i motsats till Nadia nästan ingen historia. Han var ett barn som blev lämnat och växte upp på barnhem. Hans verklighet blir allt mer absurd ju längre hans psykotiska tillstånd utvecklar sig. När Nadirs röst berättar i boken handlar det om tunnlar och märkliga händelser. Att skriva ur ett psykotiskt delirium kan inte vara lätt, men den förvirring man känner när man läser Fält ger en känsla av surrealism. Det blir ett virr-varr av tankar och ord som staplas på varandra. Det blir också ganska trögläst även om man förstår författarens tanke med formen i språket.

Det psykologiska sammanbrottet har Nadia och Nadir gemensamt trots ganska olika bakgrund. Rotlöshet är något båda känner och den personliga identiteten är inte glasklar. Som inföding i Sverige är det nog svårt att sätta sig in i den verklighet dessa personer lever i. Läser man boken koncentrerat framgår ändå viktiga budskap. Rasism finns överallt och historien kan ge lärdomar om än inte vaccinera mot all ondska. De möten som sker med flyktingsmugglare, Migrationsverket, ”Normala människors riksförbund” ter sig både absurda och omänskliga. Detta är en bok som bäst läses med tid för eftertanke för den ställer krav.

Om det är någon gång man vill att resan ska bli perfekt så är det troligen efter bröllopet. Erik och Lina är på väg genom Europa i en hyrbil. De är nygifta och Lina är gravid, de planerar sitt liv tillsammans, kärleken är fullkomlig. Trots att allt borde vara bra känner sig Erik nedstämd. Han har en känsla av att hans humör och världens tillstånd går hand i hand. Enligt hans uppfattning så är det när han är i svacka som jordbävningar och översvämningar händer. Därför kommer det inte riktigt som en överraskning för honom när vattnet i floden vid hotellet som de bor på börjar stiga.

Början på Erik och Linas semester är ganska vanlig, trevlig och nästan lite tråkig. De checkar in på Hotell Europa i den gamla staden, äter i hotellrestauranten, gör små utflykter och myser på hotellrummet. Beskrivningarna av deras första dagar är ganska detaljerade, vanliga men också tilltalande i språket. Hela tiden störs det idylliska livet av någon liten detalj i utkanten av synfältet som får läsaren att huttra lite. Någon som iakttar, en hotellgäst som försvinner, vattnet som närmar sig flodkanten och hotellet eller något annat:

Han funderade på om han skulle tända och läsa en stund, men Lina sov gott och han ville inte störa henne. Han hade ändå inget att läsa. Diktboken låg på nattygsbordet men han hade bara bläddrat i den.

I springan under dörren såg han två mörka fält bryta av ljuset, två skuggor, två ben, två fötter som stod alldeles utanför deras dörr.

Han hörde kyrkklockorna igen. Medan de ringde höll han andan. Varför ringde de om natten? De störde inte, de slog på långt avstånd och ljudet var dovt, men det lät så tomt, så ensamt.

Erik och Lina verkar ganska obekymrade över den hotande faran i form av översvämningen. Även om de överväger att åka vidare blir de, nästan lite slumpartat, kvar på hotellet. De träffar ett annat svenskt par, Olof och Ulrika, som de umgås med ett par dagar. Efter en blöt kväll där Erik däckar tidigt och drömmer märkligt blir historien mer kuslig. Sakta förvandlas det pittoreska hotellet till en hotfull plats. Erik funderar mycket på översättaren som bor ovanför deras rum, hotellägaren som stoppar upp djur, den gamle mannen som sitter i restauranten varje kväll – några meter från en gammal kvinna. Många av gästerna har bekanta drag och Erik drabbas flera gånger av deja vú. Någonting mycket märkligt händer på Hotell Europa.

Kullander var en mycket trevlig bekantskap och Medan floden stiger är en härligt spännande och gåtfull bok. Den är svår att placera i en genre, möjligen i kategorin ”bör läsas”.

Vad vet du om islam, egentligen? Om du som jag har vissa diffusa kunskaper tycker jag att du bör läsa Vems islam. På 300 sidor får man lära sig en hel del om islam och den muslimska världen då och nu. Fazlhashemi utgår ifrån den bild av islam och muslimer som är ganska negativ och som klumpar ihop 1,5 miljard människor i en klump som västvärlden kan ha åsikter om utifrån det som syns i media. Det krävs ganska lite tankemöda för att inse att så många människor som bor på vitt skilda platser inte lever, tänker och tycker på samma sätt.

Boken inleds med lite historia om hur Muhammed grundar islam på 600-talet och sprider religionen över arabiska halvön, bl.a. med hjälp av Koranen som han har låtit nedskrivas. Sedan beskrivs olika diskussioner som har förts kring islams förhållande till omvärlden sedan dess. Till att börja med var den muslimska världen framstående inom t.ex. vetenskap och kultur vilket spillde över mycket på Europa. Fazlhashemi menar att man i väst till stor del undanhåller de positiva saker som araber och perser bidrog med under medeltiden och vilken betydelse det hade för den naturvetenskapliga och kulturella utvecklingen i Europa under renässansen och upplysningstiden.

Den största delen av boken behandlar aktuella politiska diskussioner utifrån synen på islam som kvinnofientlig, västfientlig och antidemokratisk. Detta är intressanta kapitel som visar på helt andra utvecklingsmöjligheter för den muslimska världen och väst än vad som är fallet idag. Föreställningen att det enligt Koranen och därmed Guds ord är omöjligt med jämställdhet och demokrati i kombination med islam grusas ordentligt i diskussionen. Det grundläggande förhållningssättet som Koranen förespråkar är rättvisa och utgår man från det kan man tänka sig båda delar. Enligt många feministiska muslimer var Muhammed själv ganska radikal och bidrog till att ge kvinnor bättre rättigheter för sin tid, t.ex. arvsrätt och rätt till utbildning. Det och mycket annat kan man läsa i kapitlet med det underbara namnet; Genusjihad.

Att många muslimska länder idag är hårdföra diktaturer som styrs med religiösa förtecken menar Fazlhashemi beror mycket på en besvikelse över tidigare styren, bl.a. demokratiska västländer som inte levde upp till idealen om mänskliga rättigheter under sin tid som kolonialmakter. Däremot skulle islam må mycket bra av en demokratisering enligt författaren för det skulle utveckla religionen som han menar delvis har stelnat efter alltför traditionella och konservativa tolkningar av Koranen och Muhammeds liv. Det finns också stöd för demokrati hos muslimer, bl.a. refereras till en undersökning som visar att 70-95% av invånarna i muslimska länder anser att demokrati är det bästa styrelsesättet.

Vems islam är en mycket aktuell bok och tjänar på att läsas just nu. Ett kapitel handlar om Mohammedteckningarna i Danmark, varför de publicerades just där och att det kanske var största anledningen till upprördheten hos muslimerna. Det är ett något akademiskt språk eftersom författaren är docent, men det är inte på något vis svårläst.

Längre bort från Bullerbyn kan man nog inte komma. I den här boken är barnen inte snälla och de vuxna verkar leva i en helt egen värld totalt utan insikt i den verklighet där barnen befinner sig.

Lisa låg på marken vid kanten av fotbollsplanen, fäktande med armarna för att komma loss. Chauffören lade armen över sätet och blinkade.

”Snöbollskrig. Är det inte härligt? Det borde va vinter jämt.”

Alex firar sin elfte födelsedag ensam. Hon har inte bjudit någon. Det är bäst så. Till mamman säger hon att de andra har blivit sjuka. Inte för att de är direkt elaka mot henne i skolan. Åtminstone inte så länge Lisa finns där. Men om Lisa är sjuk måste Alex hålla sig undan för då väljer de någon annan. Det måste alltid finnas någon att slå.

Men under jullovet händer något. Sara som bor i det stora huset med pelarna på andra sidan viken vill plötsligt vara med Alex. Hon bjuder in sig själv och helt plötsligt har Alex en vän. En vän som hon är beredd att göra nästan vad som helst för att behålla. Men att vara vän med Sara är inte så enkelt som Alex först tror. Där finns Jakob som riskerar att förstöra allt.

Boken börjar med att Alex som vuxen mycket motvilligt reser tillbaka till Åland för att begrava sin mamma. Minnena av vad som hände den där vintern tränger sig plötsligt på igen och blir omöjliga att blunda för. Men vad var det egentligen som hände? Vad var sant utav alla de olika saker som Sara berättade och vad hände egentligen med Jakob den där dagen ute på isen.

Islekar är betydligt mer spännande än alla deckare jag har läst i år. Glöm seriemördare och konspirationer! Välj den här boken istället och ta reda på vad som egentligen hände den där vintern på Åland. Det är den värd.

Det är svinkall vinter i Linköping när Malin Fors kallas till ett träd där det hänger en död man. Mannen visar sig vara ”Bollbengan” som lever i utkanten av samhället och har fått sitt smeknamn från att vara bollkalle vid fotbollsmatcherna i Ljungsbro. Polisen får många tips på personer som kan ha haft något att göra med Bengt Andersson som den döde egentligen heter. Tonårsligister, asatroende, de galna bröderna Murvall m.fl. Ledtrådar kan ibland vara villovägar, vilket Malin får erfara.

I boken får man kommentarer från den döde och man får också följa de olika personernas tankegångar. Det är ett skickligt sätt av Kallentoft att bygga sina karaktärer och hur deras innersta själsliv påverkar det de gör och säger. I dessa tankar märker man att en känsla dominerar hos många och har stor betydelse för människans handlande; ensamhet. Man vill inte vara den som är utanför och det kan ibland visa sig vara orsaken till illdåd eller bara obetänksamhet. Malin själv lever med sin ensamhet som tar sig i uttryck i att hon jobbar för mycket och inte sköter om sig och sina relationer på bästa sätt. Hennes 13-åriga dotter Tove är viktigaste personen i hennes liv, men hon börjar också bli vuxen och leva sitt liv med pojkvän och hemligheter.

Budskapet i Midvinterblod handlar mycket om att människors onda handlingar oftast har en historia. Malin Fors gör en egen analys:

Det är inte svårare än så, tänker Malin. Ta hand om de som är små, de som är svaga. Visa dem kärleken. Det finns ingen given ondska. Ondskan skapas. Men jag tror ändå att det finns en given godhet. Men inte nu, inte i den här skogen, här har godheten sedan länge flytt. Här finns bara överlevnad.

Som alla moderna deckare har också Midvinterblod inslag av samhällsskildring och kritik. Den känns väldigt aktuell och hanteras på ett balanserat sätt som inte är moraliserande utan snarare begrundande. Kallentoft har ett bra språk och berättarteknik som ger mersmak. Deckaren är ganska spännande om än lite förutsägbar efter halva boken, men det gör inte så mycket eftersom det är en i övrigt välskriven berättelse.

Varför läser inte fler människor noveller? Det är ju den perfekta läsningen på resor, på stranden eller som bredvidläsning när man har en riktigt tung roman på gång. Jag älskar novellsamlingar. Koncentrerade berättelser där allt onödigt är borta och bara det viktigaste är kvar. Ingen utfyllnad och inga långrandiga miljöbeskrivningar – bara berättelsens essens. Kan det bli bättre?

Den här boken har varit min följeslagare på väg till och från jobbet. Det har nog inte varit den allra bästa tänkbara miljön att läsa de här novellerna i. De hade förtjänat bättre. För jag tyckte verkligen om de flesta av de här berättelserna även om flera av dem gav mig en obehaglig klump i halsgropen. Det är inte precis några glada lättsamma historier Björn Collarp berättar. Istället handlar de om ensamhet, drogmissbruk, åldrande, kärlek och förlusten av den.

Här finns mannen på den psykiatriska kliniken som desperat går upp i de andra patienterna och försöker hela dem med beröring och inte kan hitta lugnet för att förstå vad det är som har hänt honom eftersom allt går för fort.

Du tar ut en melodislinga på pianot, lägger den under och lägger den andra ovanpå, så tar du om och tar om och tar om, så bygger du snart upp ett helt system av toner. Du spelar för Mattias men du är för våldsam över tangenterna.

Men du vet att du kan spela piano också. Du som aldrig rört vid ett piano tidigare.

Det finns en skärande ensamhet i de här novellerna, även när personerna är tillsammans med andra människor. Jag hade aldrig orkat med det här i romanform, men som noveller fungerar det perfekt. Även om novellen Waxholm nära på fick mig att börja gråta på en fullsatt buss i morgonrusningen. Men jag kan förlåta sådant.

Vill du läsa en utav de läskigaste böckerna som skrivits? Vill du gråta? Må illa? Låsa in dig i ditt hem och aldrig gå ut igen? Vill du bli förbannad? Vill du lära dig mer om sekter?

Då är detta boken för dig!

Som man redan hör på titeln så handlar boken om sekter. Men istället för att koncentrera sig på hur det är för vuxna i sekter så har författaren koncentrerat sig helt på barnen. Hon har intervjuat “offer” som växt upp i de vanligaste sekterna i världen, och koncentrerat sig helt på hur det var för dem som barn och hur deras liv blev efter de har kommit ut i livet efter att ha flytt.

Denna bok är så fruktansvärt läskig så det finna inga ord som räcker till för att beskriva vilket helvete barnen i sekter går igenom, hur myckets fysisk och psykisk misshandel som sker bakom stängda dörrar.  Och man undrar gång på gång, hur kan detta få ske? Vi lever på 2000-talet och detta sker fortfarande, religionsfrihet i alla ära, men ibland undrar man faktiskt…. Varför reagerar inte anhöriga? Varför reagerar inte socialtjänsten? Varför låtsats folk som ingenting?

 Utdrag ur boken om Knutbysekten.

Det är inte bara det här att få disciplin på den gapiga ungen det handlar om…. utan det är ju frågan om att fostra dem , så att de ska kunna lyda gud. (….) Uppror är en synd mot Gud!  Det är en synd mot Gud att vara upprorisk! Att säga “jag vill inte”. Det här är en synd mot Gud! Mina barn syndar mot mig där de inte gör som jag säger. Ur predikan av Åsa Waldau 2001

Den som älskar sin son, tuktar honom i tid. (….) Är det inte bättre att få stryk än att gå till helvetet? Ur predikan av Helge Fossmo,2003

Läskigt är vad det är, och jag undrar under hela knutbykapitlet, VAR finns Uppsalas socialtjänst……

 Utdrag ur bokens kapitel om Jehovas Vittnen.

Maja kommer tydligt ihåg hur förvånad hon blev när hon i skolan på mellanstadiet fick reda på att vuxna inte får slå barn och att aga är helt förbjudet. “Att aga barn var väldigt vanligt, speciellt under mötena i Rikets Sal. Det var inte något man funderade på eller som man tyckte var fel, eftersom det var helt normalt att göra så” berättar hon.

I Jehovas Vittnens tidning Vakttornet 15 Juli 1995 skriver de så här:

Barnen har också ett stort behov av att bli visade till rätta. Som förälder bör du sätta upp gränser för dem. I ordspråksboken 13:24 heter det: Den som håller tillbaka sin käpp hatar sin son, men den som älskar honom, han ser verkligen efter honom med tuktan.

Uppenbart står det i deras tidningar att de uppmanar till tuktan, med käpp, och ingen reagerar? Ingen reagerar över den barnmisshandel som finns inom Jehovas vittnen och låter det fortgå dag ut och dag in?

Medan jag satt och läste boken så ringde det på dörren, gissa vilka det var? Jo, Jehovas vittnen som ville frälsa mig till den rätta tron, jag var väldigt nära att spotta dem i ansiktet och säga vad jag tyckte, men insåg snabbt att det inte skulle hjälpa för fem öre. Jag skulle inte sjunka till deras nivå, de såg mig ändå som mindre vetande eftersom jag inte har den rätta tron.

Till sist tänker jag ta upp Hare Krishna, fler sekter tas upp, men Hare Krishna tror folk att det är en bra sekt som värnar om naturen, barnen osv, tyvärr kan jag inte hålla med eftersom jag mådde illa under hela kapitlet.

Både på Korsnäs och Almviks gård blev Sandra och hennes klasskamrater ofta misshandlade och sparkade av sina lärare. En anledning till stryk var ifall barnen inte satt stilla. Läraren använde ofta den traditionella pekpinnen och slog barnen över fingrarna. “Läraren lyfte mig i båda öronen flera gånger så att huden bakom örat sprack och började blöda” En av de saker som Sandra har haft svårast att hantera senare i livet, har varit att bara sitta ner i ett klassrum och studera. Denna miljö har påmint alltför mycket om klassrummen hos Hare Krishna.

……

Det var väldigt kallt och vi barn hade rakade huvuden allihop. Och lunginflammation, vilket läkaren konstaterade efter sin undersökning. Men vi fick inte antibiotika, det skulle ju till varje pris undvikas enligt Hare Krishna. Idag undrar hon varför läkaren inte gjorde något åt hennes och de andra barnens situation, eftersom de var så tydligt sjuka, undernärda och tunnklädda. Har inte en läkare skyldighet att anmäla vanvård av barn? Varför slog han inte larm om barnens misär?

Jag önskar mer än något att barn som finns i sekter ska få hjälp att ta sig därifrån… För när man läser om barnens tillvaro så blir man så gråtfärdig och önskar att man kunde rädda dem alla och låta dem bo hos en själv.

Denna bok är så fruktansvärt bra och jag tycker den SKA läsas av alla människor som kan komma i kontakt med folk som kommer ifrån sekter eller som har rymt där ifrån.  Boken borde vara en självklarhet att ha läst bland skolpersonal, dagispersonal, läkare och psykologer med mera. Kunskapen om sekter måste ökas!