bokbloggen.com

Varför läser inte fler människor noveller? Det är ju den perfekta läsningen på resor, på stranden eller som bredvidläsning när man har en riktigt tung roman på gång. Jag älskar novellsamlingar. Koncentrerade berättelser där allt onödigt är borta och bara det viktigaste är kvar. Ingen utfyllnad och inga långrandiga miljöbeskrivningar – bara berättelsens essens. Kan det bli bättre?

Den här boken har varit min följeslagare på väg till och från jobbet. Det har nog inte varit den allra bästa tänkbara miljön att läsa de här novellerna i. De hade förtjänat bättre. För jag tyckte verkligen om de flesta av de här berättelserna även om flera av dem gav mig en obehaglig klump i halsgropen. Det är inte precis några glada lättsamma historier Björn Collarp berättar. Istället handlar de om ensamhet, drogmissbruk, åldrande, kärlek och förlusten av den.

Här finns mannen på den psykiatriska kliniken som desperat går upp i de andra patienterna och försöker hela dem med beröring och inte kan hitta lugnet för att förstå vad det är som har hänt honom eftersom allt går för fort.

Du tar ut en melodislinga på pianot, lägger den under och lägger den andra ovanpå, så tar du om och tar om och tar om, så bygger du snart upp ett helt system av toner. Du spelar för Mattias men du är för våldsam över tangenterna.

Men du vet att du kan spela piano också. Du som aldrig rört vid ett piano tidigare.

Det finns en skärande ensamhet i de här novellerna, även när personerna är tillsammans med andra människor. Jag hade aldrig orkat med det här i romanform, men som noveller fungerar det perfekt. Även om novellen Waxholm nära på fick mig att börja gråta på en fullsatt buss i morgonrusningen. Men jag kan förlåta sådant.

Vill du läsa en utav de läskigaste böckerna som skrivits? Vill du gråta? Må illa? Låsa in dig i ditt hem och aldrig gå ut igen? Vill du bli förbannad? Vill du lära dig mer om sekter?

Då är detta boken för dig!

Som man redan hör på titeln så handlar boken om sekter. Men istället för att koncentrera sig på hur det är för vuxna i sekter så har författaren koncentrerat sig helt på barnen. Hon har intervjuat “offer” som växt upp i de vanligaste sekterna i världen, och koncentrerat sig helt på hur det var för dem som barn och hur deras liv blev efter de har kommit ut i livet efter att ha flytt.

Denna bok är så fruktansvärt läskig så det finna inga ord som räcker till för att beskriva vilket helvete barnen i sekter går igenom, hur myckets fysisk och psykisk misshandel som sker bakom stängda dörrar.  Och man undrar gång på gång, hur kan detta få ske? Vi lever på 2000-talet och detta sker fortfarande, religionsfrihet i alla ära, men ibland undrar man faktiskt…. Varför reagerar inte anhöriga? Varför reagerar inte socialtjänsten? Varför låtsats folk som ingenting?

 Utdrag ur boken om Knutbysekten.

Det är inte bara det här att få disciplin på den gapiga ungen det handlar om…. utan det är ju frågan om att fostra dem , så att de ska kunna lyda gud. (….) Uppror är en synd mot Gud!  Det är en synd mot Gud att vara upprorisk! Att säga “jag vill inte”. Det här är en synd mot Gud! Mina barn syndar mot mig där de inte gör som jag säger. Ur predikan av Åsa Waldau 2001

Den som älskar sin son, tuktar honom i tid. (….) Är det inte bättre att få stryk än att gå till helvetet? Ur predikan av Helge Fossmo,2003

Läskigt är vad det är, och jag undrar under hela knutbykapitlet, VAR finns Uppsalas socialtjänst……

 Utdrag ur bokens kapitel om Jehovas Vittnen.

Maja kommer tydligt ihåg hur förvånad hon blev när hon i skolan på mellanstadiet fick reda på att vuxna inte får slå barn och att aga är helt förbjudet. “Att aga barn var väldigt vanligt, speciellt under mötena i Rikets Sal. Det var inte något man funderade på eller som man tyckte var fel, eftersom det var helt normalt att göra så” berättar hon.

I Jehovas Vittnens tidning Vakttornet 15 Juli 1995 skriver de så här:

Barnen har också ett stort behov av att bli visade till rätta. Som förälder bör du sätta upp gränser för dem. I ordspråksboken 13:24 heter det: Den som håller tillbaka sin käpp hatar sin son, men den som älskar honom, han ser verkligen efter honom med tuktan.

Uppenbart står det i deras tidningar att de uppmanar till tuktan, med käpp, och ingen reagerar? Ingen reagerar över den barnmisshandel som finns inom Jehovas vittnen och låter det fortgå dag ut och dag in?

Medan jag satt och läste boken så ringde det på dörren, gissa vilka det var? Jo, Jehovas vittnen som ville frälsa mig till den rätta tron, jag var väldigt nära att spotta dem i ansiktet och säga vad jag tyckte, men insåg snabbt att det inte skulle hjälpa för fem öre. Jag skulle inte sjunka till deras nivå, de såg mig ändå som mindre vetande eftersom jag inte har den rätta tron.

Till sist tänker jag ta upp Hare Krishna, fler sekter tas upp, men Hare Krishna tror folk att det är en bra sekt som värnar om naturen, barnen osv, tyvärr kan jag inte hålla med eftersom jag mådde illa under hela kapitlet.

Både på Korsnäs och Almviks gård blev Sandra och hennes klasskamrater ofta misshandlade och sparkade av sina lärare. En anledning till stryk var ifall barnen inte satt stilla. Läraren använde ofta den traditionella pekpinnen och slog barnen över fingrarna. “Läraren lyfte mig i båda öronen flera gånger så att huden bakom örat sprack och började blöda” En av de saker som Sandra har haft svårast att hantera senare i livet, har varit att bara sitta ner i ett klassrum och studera. Denna miljö har påmint alltför mycket om klassrummen hos Hare Krishna.

……

Det var väldigt kallt och vi barn hade rakade huvuden allihop. Och lunginflammation, vilket läkaren konstaterade efter sin undersökning. Men vi fick inte antibiotika, det skulle ju till varje pris undvikas enligt Hare Krishna. Idag undrar hon varför läkaren inte gjorde något åt hennes och de andra barnens situation, eftersom de var så tydligt sjuka, undernärda och tunnklädda. Har inte en läkare skyldighet att anmäla vanvård av barn? Varför slog han inte larm om barnens misär?

Jag önskar mer än något att barn som finns i sekter ska få hjälp att ta sig därifrån… För när man läser om barnens tillvaro så blir man så gråtfärdig och önskar att man kunde rädda dem alla och låta dem bo hos en själv.

Denna bok är så fruktansvärt bra och jag tycker den SKA läsas av alla människor som kan komma i kontakt med folk som kommer ifrån sekter eller som har rymt där ifrån.  Boken borde vara en självklarhet att ha läst bland skolpersonal, dagispersonal, läkare och psykologer med mera. Kunskapen om sekter måste ökas!

På Domarö är havet ett ständigt närvarande hot mot dess invånare. Här har Anders vuxit upp och så småningom gjort till sommarställe för familjen i ”Smäcket” som deras stuga heter. På en vinterpromenad över isen till Gåvasten där fyren står försvinner dottern Maja spårlöst. Ena stunden syns hennes röda overall tydligt och i nästa är hon borta, mot all förnuftig logik. Efter katastrofen och skilsmässan söker sig Anders till Domarö igen och har hela tiden en känsla av att Maja finns närvarande, liksom något annat.

Vinden ven runt väggarna och Anders huttrade till. Plötsligt kände han sig utsatt. Som ett oönskat barn i skogen. Utsatt. Hans bräckliga lilla hus stod ensamt, utsatt på udden. Det djupa havet pressade sig uppåt och sträckte ut sina armar. Vinden ålade sig runt, spände sina muskler och sökte efter vägar in.

Ofärd stundar. Det vill åt mig.

Vad ”det” var för något visste han inte. Bara att det var stort, starkt och att det ville åt honom. Att hans befästningar var klena.

Människohamn är en sorglig och otäck berättelse. Anders saknad efter dottern och rädsla för det okända onda för honom orubbligt mot hans egen undergång. Han söker tröst i alkoholen och hos Simon och Anna-Greta som är hans farfar och farmor och som lever som särbo på ön, med egna hemligheter för varandra.

John Ajvide Lindqvist har ibland kallats Sveriges svar på Stephen King och det ligger en hel del i det, även om det också finns mycket som skiljer. Något de har gemensamt är att de på ett skickligt sätt bygger upp karaktärer som man bryr sig om och miljöer som verkar bekanta. Det gör att när verkligheten välts över ända, känner man som läsare verkligen skräcken som smyger sig på huvudpersonerna. Båda författarna har också en känsla för detaljer som levandegör berättandet. I Människohamn fungerar t.ex. pärlplattor, Bamse och en GB-glassgubbe (en blinkning åt Kings Det?) som rekvisita för att beskriva Maja och Anders.

Ett genomgående drag i boken är funderingar kring hur mycket man egentligen kan känna en annan människa, oavsett om man har levt ihop länge och har starka band. Vid flera tillfällen i boken uppenbaras hemligheter och insikter om nära och kära och besvikelsen som då infinner sig skildras ganska brutalt.

Jag kände henne aldrig.

Nej. När han stod mitt på köksgolvet med filten omkring sig insåg han att sakens kärna kunde uttryckas så: han hade aldrig vetat vem Maja var.

Den här boken ligger en bra bit utanför min komfortzon. De första kapitlen påminner alldeles för mycket om poesi för att jag ska känna mig bekväm. Poesi och lyrisk prosa är inte min favoritläsning. Nu för tiden väljer jag bort det direkt efter allt för många misslyckade försök som bara lämnat mig frågande och uttråkad.

De första styckena gör mig bara irriterad och förvirrad. Vad är det här för en hysterisk människa? Hon lindar alger runt äppelklyftor, tjatar om puderjärn, frön och spolar. Hon har ceremoniella regler för varje liten detalj av livet. Allt för att vara redo att skapa skapelsen levande. Vad det nu ska betyda?

Jag funderar faktiskt på att lägga ifrån mig boken. Det känns inte som om jag kan ge en rättvis bild av den. Lika meningslöst som att be en helt tondöv person beskriva ett musikstycke. Men samtidigt är det något som gör att jag fortsätter läsa. En humor som glimtar till då och då.

Som i reglerna kring den erotiska kärleken. Älskar man varandra ska man nämligen rusa.

Att liknöjt släntra på väg till mötet med min älskade, är fel. Förbehåll kan finnas för denna regel vis särskilda tillfällen då jag eller min älskade befinner oss i sorg eller nöd och/eller av fysiska handikapp är förhindrade att rusa.

Det kräver sin kvinna att anpassa avstånd, tid och plats för att kunna rusa rätt, minst sagt. Man får ju inte komma fram andfådd.

Sedan är jag fast. Trots att det här verkligen inte är min sorts läsning, så blir det underhållande att följa den här kvinnan genom livet med skapande, kärlek och familjeliv. Och trots mitt motstånd i början av läsningen kommer jag garanterat att hålla ögonen öppna för fler böcker av Sara Mannheimer.

Antihjälten Evert Bäckström är polis men borde knappast vara det enligt all politisk korrekthet. Han har något emot de flesta, framför allt inom kåren; kvinnor, invandrare, homosexuella m.fl. Han utreder ett mord på en gammal ”fyllskalle”, Karl Danielsson, som har slagits ihjäl med ett grytlock efter en skiva i offrets egen lägenhet. Fingeravtrycken från kompisen, en f.d. polis, finns överallt och till att börja med verkar utredningen bli en smal sak. Så småningom blir det mer invecklat och man misstänker kopplingar till den organiserade brottsligheten, framför allt när tidningsbudet som hittat Danielsson också hittas mördad.

Persson har skrivit flera romaner om brott, bl.a. rörande Palmemordet. De tidigare böckerna har präglats av ett intressant upplägg med ganska mångsidiga karaktärer och ett behagligt om än något torrt språk emellanåt. Evert Bäckström blir ganska tröttsam att läsa om i längden. Hans nedsättande tankar och kommentarer, hans försupna och depraverade liv blir ganska enahanda. Persson har själv sagt att han hade roligt när han skrev boken, men den är inte lika rolig att läsa.

Bäckström går mycket på känsla och ramlar över teorier som visar sig stämma då och då. Hans känsla och ibland brist på densamma utsätter honom för en hel del risker både i yrket och i privatlivet. Runt omkring honom arbetar mestadels kloka och skötsamma poliser som naturligtvis retar sig på hans infall. Det som ändå gör Bäckströms karaktär så platt är att han nästan blir en provkarta över oönskade mänskliga drag och beskrivningen av honom är rätt humorfri.

Som alltid finns det inslag av kriminologen GW:s synpunkter i hans deckare. Ofta är gärningsmannen ganska ovanlig i statistisk mening, vilket förvillar polisen. Det finns väl ett syfte med att visa några aspekter av brottet ur en lite populärvetenskaplig synvinkel för att få människor att tänka utanför ramen. Även om berättelsen är någorlunda underhållande för stunden känns den inte så originell som tidigare böcker av Persson har varit.

Komjaga är en opritjnik, medlem av säkerhetstjänsten, i framtidens Ryssland och i hans uppgifter ingår bl.a. att söka upp samhällets fiender under valspråket ”Ord och gärning”. Berättelsen är en dag i Komjagas liv som består av disciplinering och dekadens om vartannat. Disciplinering av ryska folket och ett utsvävande liv tillsammans med andra inom säkerhetstjänsten.

Sorokin försöker göra en Orwell i rysk tappning och istället för 1984 är det år 2027 i ett enväldigt rike. Härskaren som styr har låtit bygga en mur mot väst och för att tygla sina medborgare är den ortodoxa tron ideologin som råder. Böcker bränns, oliktänkande och omoral straffas hårt, så länge det inte handlar om Härskarens eget folk. Precis som i 1984 handlar I det heliga Rysslands tjänst om samtiden och innehåller en beskrivning av en tänkbar förlängning av det samhälle man lever i nu. Att Ryssland är ett land med beskurna mänskliga rättigheter och styrd av en liten elit med Putin som ledare är numera ett ganska etablerat faktum. Avhoppade agenter och sanningssägande journalister tystas och i Sorokins bok arbetar de för ”statens bästa”.

I varje hem, i varje nyhetsbubbla, ser och förnimmer alla rättroende medborgare Härskarens och statens styrka. De förstår Ordet och Gärningen.

Det är som vår härskare har sagt:

”Lag och ordning – det är på det som Det Heliga Rus, pånyttfött ur Grå askan, bygger och skall byggas.”

En helig sanning!

Lag och ordning är ett uttryck som används av Putin och Sorokin beskriver ett samhälle i framtiden, som liknar dåtiden och handlar om nutiden. Här blandas nya uppfinningar, som mobilapparater och tiofiliga vägar som går mellan Guangzhou i Kina och Paris, med en samhällsstruktur som har feodala såväl som kommunistiska inslag. Satiren mot dagens Ryssland som backar in i framtiden är bitande, men känns inte heller helt osannolik. Orwell förutsade mycket av dagens övervakningssamhälle, frågan är hur rätt Sorokin får om 20 år?

Detta är en intressant och annorlunda bok. Känslan man har är att hade man varit ryss så hade säkert igenkänningsfaktorn i olika symboliska handlingar i boken varit ännu högre.

Sam är en 18-årig skejtare (inte skridskor - bräda) som berättar om när hans liv förändrades och han ”slammade” rejält. Slam är en grov miss på skateboardspråk. På ett eftertänksamt och humoristiskt sätt börjar Sams redogörelse för när han som 16-åring träffade snygga Alicia. Trots att det var hans mamma som tussade ihop dem på en fest blev båda nyfikna på varandra. Sam lever för skateboard och legenden Tony Hawk är hans samtalspartner genom den affisch som hänger i pojkrummet och Hawks självbiografi. När Sam träffar Alicia är det självklart att berätta för ”TH” allt som händer och hur han känner.

TH… Han var inte jag. Men han var den jag ville vara, så därmed var han den bästa versionen av mig, och det kan inte vara någon nackdel att den bästa versionen av en själv sitter på sovrumsväggen och håller koll. Det känns som om man inte vill göra sig själv besviken.

Sam själv kom till av ett misstag och hans föräldrar är mycket unga. Hela sitt liv har han hört vilka möjligheter som mamman hade innan Sam kom till världen och han kan inte tänka sig att bli tonårspappa. Därför drabbas han av panik när han inser att Alicia, som han börjar tröttna på, kan vara gravid. Hon berättar att hon är ”sen” och han flyr till badorten Hastings, kastar sin mobiltelefon i sjön och hoppas börja ett nytt liv. Han får lite pengar av en vresig man som behöver hjälp med sin rullator när han ska ta sig ut från pensionatet där han bor. Efter en tid inser Sam att även om Alicia skulle råka vara med barn, kan det knappast vara värre än att leva som fattig tonåring hunsad och försörjd av den mannen. Han återvänder för att få svar på det test som Alicia har tagit.

Hornby har som vanligt ett ledigt språk med lite underfundig och småtrevlig humor. Han skriver ur en tonårings perspektiv och gör det ganska trovärdigt, även om Sam ibland känns lite väl övermogen i sina tankar om än inte i sitt handlande. Trots att Hornbys böcker ofta handlar om människor som genomgår någon form av förändring som ställer saker på ända, har de i regel en feelgood-känsla över sig. Så är det också med Slam och tyvärr tycker jag att det ibland minskar äktheten i berättandet även om det är underhållande.

En fruktansvärd bok. En fruktansvärt bra bok. Johanna Nilsson skriver alltid om trasiga människor och hemska öden. I SOS från mänskligheten söker hon sig än djupare ner till mänsklighetens mörka sidor och skildrar förtvivlade själar som söker tröst och anledningar att leva. I centrum av berättelsen står Benjamin som erbjuder eskort och lindring till både män och kvinnor. Själv har han ett stort sår efter sin syster Sasha som försvann utför stupet, men han kommer inte ihåg om hon hoppade eller om han knuffade henne.

Människorna i boken kretsar kring Benjamin som är deras hora och frälsare. I de mönster som spinns kring honom stöter de också på varandra, t.ex. paret Oskar och Louise där båda i hemlighet träffar Benjamin. Eller Mikael som letar efter sin försvunna flickvän och går till Benjamin för att sova. Han möter Erika, som är otrogen mot sin pojkvän med de underbara barnen, i trappuppgången utanför Benjamins. De är ganska lika i sina karriärliv och olycklighet och känner igen sig i varandra. När Erika bryter ihop tröstar Mikael med: ”Det är inte farligt, du har bara lite panikångest.” Ingen stor grej.

Även om det är nattsvart finns det hopp om människan, det är ett återkommande tema hos Nilsson. Det går att förändra en situation som är åt helvete, men man behöver vilja och hjälp. Hjälp som kanske inte alltid kan komma från ”samhället” med sina brister. Ofta kommer Nilssons komplicerade figurer från olika skikt i samhället. Lycka är relativt och har väldigt lite med pengar och klass att göra, mer med frihet och en bekräftelse för den man är. Berättelserna handlar också om fördomar och hur fel de ofta har. T.ex. Fredrik som har Downs syndrom och vinner 100 000 på bingo men vars lycka inte har med vinsten att göra (som de övriga bingospelarna tror) utan tanken på att stå hand i hand med bingoutroparen Cornelia och se på istapparna i solen.

Det finns mycket ondska i boken, medveten och omedveten men också mycket kärlek, även om den mestadels är olycklig och missförstådd. Som läsare blir man också lätt förälskad i personerna som kämpar ett drägligt liv. Johanna Nilsson måste vara en av Sverige bästa författare just nu, varje ord och mening berör.

Charles A. Lindbergh var först med att flyga över Atlanten i det berömda flygplanet Spirit of St. Louis. Han var också nazistsympatisör och bekant med ledarna i Tredje Rikets Tyskland. Vad hade hänt om han hade tackat jag till den förfrågan han fick om att bli republikansk presidentkandidat? I Roths bok vinner han dessutom valet mot Roosevelt och blir president i USA.

Philip Roth använder sin egen familj som huvudpersoner i denna roman som berättar en historia som skulle kunna ha hänt där USA blir allierad med Hitler-Tyskland. Philip är yngsta barnet i familjen där pappa Herman arbetar med att sälja försäkringar och är en skarp kritiker är Lindbergh. Samtidigt blir storebror Sandy engagerad i ”Vanligt folk” som är en organisation där framför allt judiska barn får möjlighet att göra en resa till landet. Mostern Evelyn är tillsammans med en rabbin som legitimerar Lindberghs politik och menar att presidentens politik gynnar alla amerikaner i och med att han håller USA utanför världskriget. Evelyn ser till att Sandy uppmärksammas i organisationen. Naturligtvis sår det misstro hos familjen Roth.

Till att börja med märks inte förvandlingen av USA så mycket, men den intolerans mot andra folk, även amerikanska medborgare, som nu blir accepterad utgör en grogrund för allvarligare händelser. Regeringen använder sig av ”söndra och härska” bland den judiska befolkningen och familjer och nätverk splittras på olika sätt. Så småningom tänds gnistan som utlöser förföljelserna av judar i flera städer och då har tryggheten och sammanhållningen bland människorna försvunit. Roths budskap är naturligtvis att det som hände i Tyskland på 1930-talet också skulle kunna hända någon annanstans i en annan tid. Det går att dra paralleller med dagens Amerika där Homeland Security Act och Guantánamo tar ifrån vissa grupper av människor sina medborgerliga rättigheter ”i demokratins och frihetens namn”.

Frågan är vad som händer när samhället delas upp av intolerans och man tillåter särbehandling av människor. När jag läser boken känns det som att mycket av den politik som Lindbergh för i boken skulle kunna vara taget från Sverigedemokraternas program. Vad händer om de partier i Europa som står för inskränkthet och förakt för det annorlunda får tillräckligt stort inflytande? Kanske säger vi om några år att man borde insett vad som skulle hända, men att man reagerade för sent…

Betraktat i backspegeln var det obevekligt oförutsedda det som vi barn studerade under beteckningen ”Historia”, som ofarlig historia, där allt som på sin tid var oväntat blivit nedtecknat i böckerna som oundvikligt. Skräcken för det oförutsedda döljs av historievetenskapen när den förvandlar en katastrof till en berättelse.

Ibland är det roligt att fundera över hur saker och ting hänger ihop. Den enklaste förklaringen är kanske inte alltid den rätta. Orsak och verkan är inte alltid så självklara.

Den amerikanske ekonomen Steven D. Levitt betraktar fenomen som man kanske inte vanligtvis förknippar med ekonomisk forskning. I boken Freakonomics är det inte nationalekonomi som utreds utan istället varför knarklangare bor hemma hos sina mammor och hur Ku Klux Klan tappade fart och började bryta samman när deras hemliga lösenord helt plötsligt började dyka upp i ett radioprogram för barn.

I USA har boken blivit mycket diskuterad och en del av Levitts slutsatser har fått utstå hård kritik. Tanken att legalisering av aborter skulle vara den viktigaste orsaken till att brottsligheten har minskat drastiskt, faller naturligtvis inte i god jord hos konservativa befolkningsgrupper.

Det här är en bok som vinner på att läsas ganska långsamt. Ett kapitel i taget. Riktigt intressant blir det när man börjar fundera över saker som man normalt tar för givna. Är de verkligen sanna? Visst borde det vara bra att läsa högt för sina barn och ta med dem på museum? Det borde väl påverka barnen på ett positivt sätt? Att det är mycket farligare att åka bil än att flyga har tröstat många flygrädda. Men är det verkligen sant?

Om bokens slutsatser är korrekta är svårt för en lekman att bedöma. Kanske är det inte heller så viktigt. Vad den erbjuder är perspektiv och en uppmaning till att inte ta vedertagna sanningar för givna. Det räcker långt och ger dessutom intressanta saker att diskutera på kafferasten, när man är färdig med att klaga på vädret.