bokbloggen.com

Erik jobbar för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua i Managua med att starta utvecklingsprojekt för befolkningen. Tillsammans med kollegan Jaime får han i uppdrag att avlyssna ambassadekonomen Tomas Lindqvist för att ta reda på den svenska biståndsstrategin för Nicaragua. Kommer den nytillträdda svenska högerregeringen dra in pengarna till det sandinistledda landet som i många år har tagit del av svensk solidaritet? Förutom det bryderiet hamnar Erik i ett relationsdrama när han faller pladask för Tomas fru Kristin som också arbetar för biståndsorganisationerna i landet. Samtidigt har han ett förhållande med sin piga Luisa vars man, Franscesco, dels är Jaimes bror men också mycket våldsam.

Feghet och mod är temat för boken, vilket titeln avslöjar. Erik själv anklagar många i sin omgivning för att inte stå upp för sina ideal. Som politiskt aktiv vänster tycker han att det är självklart att kritisera en mängd saker; svensk utrikespolitik för att vara för USA-vänlig, USA för att begå övergrepp i Latinamerika, internationella valutafondens krav för nedmonteringen av den sociala välfärden i Nicaragua, svenska ambassaden för kolonialism osv. Därför blir han också besviken när han möter det som han beskriver som modlöshet framför allt hos dem som han ser som sina meningsfränder.

Hur många sammanhang och miljöer hade inte Erik Holmberg vistats i, där vänsterfolk till varje pris undvek att säga sitt hjärtas mening? Det var inte bara det vanligaste utan också det mest behagliga sättet att vara feg på, tystnadens och självcensurens, även om alla sätt verkade mer eller mindre behagliga. Det störde Erik att det var så enkelt att vara feg. Det irriterade honom att man kom så billigt undan. Det retade honom till vansinne att man inte ens behövde bry sig om fegheten, än mindre reflektera över vilken skepnad den antog.

De modlösa är en roman som ger stor inblick i Nicaraguas politiska och social liv. Det märks tydligt att författaren själv har en liknande bakgrund som huvudpersonen. Ibland tar romanen nästan formen av memoarer. Skildringen av Eriks kärlek till Kristin blir ibland lite väl klyschig om än ganska ärlig. Överhuvudtaget känns det som en bra sammanfattning av en bok som samtidigt vill vara en kärlekshistoria och ett politiskt debattinlägg. Läsaren får ta del både av intima detaljer och subjektiva ideologiska resonemang. Berättelsen växer också efterhand och tar några oväntade vändningar i sista tredjedelen.

Det här är en liten bok. Behändig. Bara drygt 150 sidor som jag enkelt borde kunna läsa på några timmar. Men oj, vad mycket ångest författaren lyckas klämma in på sidorna. Så mycket att jag får ont i magen när jag läser och faktiskt gärna lägger ifrån mig boken då och då. Texten om Magnus som under en dag går omkring i Stockholm och väntar på ett telefonsamtal från flickvännen Josefin berör mig betydligt mer illa än allsköns ”based on a true story” om omänskliga föräldrar och plågade barn. För det här är vardagsångest som jag har mycket enklare att relatera till.

Det är 1998. Det är stekhet sommar. En sådan där dag då man borde vara någon annan stans. Absolut inte mitt inne i stan. Men där är Magnus. En frilansare inom film och tv-branschen som borde ha lyckats mycket bättre än han har gjort. Det verkar nämligen ha gått så mycket lättare för alla andra. Den ena kompisen och klasskamraten efter den andra har gått vidare med fasta jobb och framgångsrika karriärer. Men det verkar aldrig hända Magnus. Istället får han allt färre jobb.

Han har ordnat det bra för sig i livet, Joakim. Det avundas jag honom. Det är konstigt egentligen, för när vi gick i skolan spelade han på något sätt alltid andrafiolen. Han var ju den minst begåvade av oss, verkade det som. Vi andra gjorde alltid saker som fick uppmärksamhet.

Nu är rollerna motsatta. Idag är Magnus uppe på Joakims kontor och lämnar ett jobb som han hoppas ska leda till fler uppdrag. Men trots att Joakim pratar om att företaget går bra och att de ska anställa två personer, lyckas Magnus inte ens klämma ur sig en fråga om fler jobb. Istället går han därifrån förödmjukad med betydligt mindre pengar än hade hoppats på. Men det är ändå inte hans största problem. Det är Josefin. Flickvännen som borde ha kommit hem från landet idag, men som inte har hört av sig. Trots att han kontrollerar sin telefon gång på gång för att vara säker på att hon inte har försökt ringa eller skicka meddelanden. För säkerhets skull alltså. Ifall det skulle vara något fel på ringsignalen.

Hon skulle se att jag hade ringt. Så nu kunde jag i alla fall inte ringa igen. Det skulle verka för angeläget, Ja, nu visste hon att jag hade ringt. Skulle hon ringa mig? Om hon inte gjorde det… Om hon såg att jag hade ringt och ändå inte ringde tillbaka…

Jag kan inte påstå att jag direkt tycker om Klings bok. Det är inte speciellt njutbart att befinna sig inne i Magnus huvud en hel dag. Men det är absolut mycket skickligt genomfört. Jag lider med Magnus, samtidigt som jag vill ruska om honom och säga till honom att skärpa sig för guds skull. Klipp dig och skaffa en kombi! som en av mina bekanta skulle säga. Men väjer du inte för vardagsångest, pinsamhet och inre monologer så läs för all del. Det är boken värd.

En olycka inleder denna bok som kretsar kring familjen Doyle. Efter det att Tip, en av f.d. borgmästaren Bernards två svarta adopterade söner, räddas av en okänd kvinna från att bli påkörd av bilen som dyker upp i snöovädret, följer ett händelserikt dygn. Tip och hans bror Teddy är moderlösa sedan barndomen, men den dramatiska händelsen som sker efter ett tal av politikern Jesse Jackson får dem att fundera över sin bakgrund och framtid. Den okända kvinnan visar sig stå närmre familjen Doyle än de vetat om och hennes osjälviska handling blir mer förståelig. Kvinnans 11-åriga dotter, Kenya, lämnas ensam vid olycksplatsen och det blir självklart för Doyles att ta hand om henne medan mamman väntar på operation.

Mötet med Kenya rör om i en familj där fadern har politiska ambitioner för sina söner, men de har själva andra drömmar. Tip lever för sina fiskar som han har ett stort vetenskapligt intresse för. Teddy hyser en stor religiös övertygelse, något som har utvecklats mycket i hans nära relation till moderns morbror, fader Sullivan. Bernard har en komplicerad relation till sin biologiska son Sullivan som bidrog till hans fall från posten som Bostons borgmästare. Sullivan dyker upp på trappan till deras hus samma dygn som olyckan, efter att ha arbetat som volontär i Afrika under flera år. Genom Kenya och i speglingen av hennes liv får vi veta mycket om dessa personers drömmar, hemligheter och känsloliv. Beslut och händelser i det förgångna får stor verkan i nuet och oftast finns det samband som har med etnicitet, kön och klass att göra.

Det största felet med Någon vakar i natten är att den är för kort. Patchett ger sina karaktärer liv och som läsare vill man veta mer om dem och hur deras liv gestaltar sig, även om avslutningen ger en viss tillfredsställelse i den riktningen. Min favoritpassage i boken är när Tip visar Kenya sin arbetsplats där han bl.a. arbetar med att systematisera en mängd fisksorter. Därefter ger sig Kenya ut på en löpträning och visar prov på stor talang, deras fascination och uppskattning inför varandras intressen och färdigheter är påtaglig. Det knyter också ett starkt band mellan dem.

Hur kunde det kännas att redan som elvaåring veta att man kunde uträtta något stort? Det var vad Doyle hade önskat av honom och hans bror, vad fader Sullivan hade önskat: en uppgift, en kallelse. Tip trodde att han hade funnit den i sina fiskar med det gick inte att jämföra med det här. Kenya som löpare var en ren begåvning: styrka, grace, koncentration, och det konstiga var att Tip trodde att hennes skicklighet måste vara överförbar. Det var inte bara att han såg henne springa, han såg också vem hon var. Det verkade fullständigt rimligt att tro att hon kunde ta den energin och lägga den på vad som helst.

Patchett skriver på ett mycket inbjudande sätt. Hennes sätt att låta personerna utveckla resonemang kring olika stora frågor är skön läsning. Med små antydningar låter hon också läsaren veta att nya saker kommer avslöjas längre fram i boken som gör att man fastnar. I efterhand kan det också vara en lustig parentes att hon nästan förutsåg Obamas valseger, dels i form av en skylt och dels i vissa personlighetsdrag hos en av bröderna. Också många tankar kring tillhörighet som de svarta bröderna i en vit familj har känns igen från presidentens självbiografi.

Att vara filosof gör att verkligheten ibland måste balanseras mellan det man vet är etiskt riktigt och känslan att vilja något annat. Isabel Dalhousie, redaktör för tidskriften ”Praktiskt tillämpad etik” vet en del om detta. När hon blir kickad som redaktör för tidningen trots att hon har lyft dess försäljning och kvalitet brottas hon med överlämnandet till Dove som manipulerat bort henne. Hon har barn med den 14 år yngre Jamie som tidigare varit ihop med hennes brorsdotter. Barnflickan Grace är pålitlig men kanske lite väl påstridigt när det gäller skötseln av Charlie.

När Isabel på en konstauktion bjuder på en tavla av en favoritkonstnär, McInnes, blir hon inblandad i en eventuell konstförfalskningshärva. Tavlan är på pricken lik konstnärens andra verk, men några detaljer gör att hon fattar misstanke. Dessutom drunknade McInnes för flera år sedan, för övrigt på samma plats där Orwell skrev 1984. Historien med tavlan bidrar med lite brittisk deckarstämning över denna ganska harmlösa roman. Det är för övrigt den andra boken i rad med tema konstförfalskning – Edinburgh som jag läst denna sommar (se också Ian Rankins Öppet hus), verkar vara ett vinnande koncept.

Efter succén med Damernas detektivbyrå har McCall Smith återvänt till Skottland, vilket märks. Det är storslagna beskrivningar av hemlandet och framför allt den skotska landsbygden. Isabels liv beskrivs också som ett föredömligt liv trots den emellanåt kaotiska tillvaron. Det blir tyvärr lite väl högdraget ibland och väl konservativt när författaren beskriver världen och människan. Kulturer som kanske borde hållas åtskilda trots allt och beskrivningar av fria kvinnor som billiga, lättfotade eller i bästa fall förvirrade.

Även om vissa beskrivningar känns lite hårdsmälta, har karaktärerna personlighet och handlingen är ganska trivsam. Den dramatik som finns känns inte hotande för läsaren. Detta är ingen svår läsning trots att det blandas upp med en del filosofiska resonemang.

Skulle Immanuel Kant ha vetat hur man håller en bebis? undrade hon för sig själv. Det var högst osannolikt; bebisar var alldeles för irrationella, alldeles för stökiga för honom, fast han skulle naturligtvis ha ansett att varje litet barn skulle behandlas som ett mål i sig och inte bara som ett medel. Skälet till att man skaffade barn borde vara att man ville att just det barnet skulle födas och få ett liv, inte att man själv ville ha nöjet att ha barn; det var den kantianska synen på den saken.

Berättelsen om den självutnämnde profeten Böddi, eller Bödvar H. Steingrímsson, börjar med att han får sparken från sin tjänst på gymnasieskolan i byn Saudarkrokur på norra Island. Det ger honom mer tid till att skriva krönikor på sin blogg ”Stormland” som delar namn med Böddis hem. Han bor med sin mamma som är storkonsument av TV, vilket fyller den kulturella idealisten med frustration. Hans krönikor är vassa, spydiga påhopp på personer och samhället. Han ser sin by och sitt land fördärvas av ytlig mediekonsumtion, skräpmat och liknöjdhet. Detta trots Islands stolta historia och kultur. Böddi är en pessimistisk revolutionär med en vurm för den tyska romantikens kultur efter tio års studier i Berlin.

Han var den orakade typ som man då och då träffar på i det mörkaste hörnet av baren och börjar diskutera de yttersta ting med. Och allting han säger är så sant och riktigt och läggs fram på ett så klart och enkelt sätt att man förundrar sig över att en sån person inte är rektor för universitetet eller statsminister. Men genast när man kommit över på andra sidan gatan och ser honom på avstånd står det klart för var och en att han tillhör de besvikna. Helt oberoende av anlag, utseende och intelligens har livet kommenderat in honom i den kategorin; han är brännmärkt av bitterhet för all framtid; en panelhöna. I ett större samhälle hade Böddi givetvis varit förstklassigt material till en högintelligent massmördare men här i landet fanns det ingen mordtradition. Istället fimpade han cigaretter.

Böddi upplever många stora förändringar under det år som boken skildrar, omvälvningar som han har svårt att hantera. Han förlorar sitt arbete, får ett nytt, förlorar en stor kärlek, hittar tillfälligt en annan - som föder hans barn, förlorar sin mor och sitt hus. Det som finns kvar är bloggen och hans kall att öppna ögonen på den isländska befolkningen. Krönikorna innehåller en ordsvada som är oemotståndlig, liksom resten av berättelsen om Böddi. Det är en känslomässig historia med ett sluttande plan mot en ganska kaotisk upplösning. Helgason använder också mycket svart humor och låter karikatyren Böddi pendla mellan litterära referenser och plumpa utfall mot sin omgivning. I kombination med den isländska miljön och det sömniga landsortslivet blir Böddis cynism en hissnande politisk satir av det isländska samhället. Dessutom kryddas det emellanåt både med underhållande scener och one-liners:

Om sex är Hitler är kärleken Bush: ytlig, dum och full av felsägningar. Men bestämmer ändå allt.

Island fascinerar och överraskar ofta. Dess historia är rik på sagor och skrönor. Detta är också en sådan om än något annorlunda. Jag skulle tro att den då och då ursinniga språkdräkten och Böddis karaktär gör att man kan tycka att detta antingen är riktigt bra eller ganska usel läsning. Men jag gillar det, språket tilltalar och Böddis förvandling är både intressant och lite skrämmande.

Llewelyn Moss råkar av en slump på flera döda män i ödemarken i västra Texas när han jagar antiloper. Det visar sig vara en knarkaffär som har gått snett, både pengar och heroin finns kvar. Moss faller för frestelsen och tar hand om pengarna, en portfölj full med stora sedlar. Vad han inte upptäcker är att väskan är försedd med sändare och ganska snart inser han att han är jagad av flera olika personer. Framför allt är den hänsynslöse psykopaten Chigurh efter honom. Den lokale sheriffen, Bell, försöker också hitta honom när han inser vilken situation Moss har försatt sig i. Bell följer i spåren efter Moss/Chigurh och bevittnar hur förödelsen sprider sig runt de två. Det är en våldsam historia som vevas upp.

McCarthy är en skicklig författare som skapar levande karaktärer och intressant prosa, men han är också en riktig dysterkvist. Precis som den utmärkta dystopin Vägen handlar No Country for Old Men om en värld i förfall, även om det ännu inte har kommit lika långt. Sheriffen Bell grubblar mycket kring mänsklighetens tillkortakommanden, ondska och ”det var bättre förr”.

Jag sa till en journalist här för en tid sen – en ung flicka, hon verkade trevlig. Hon försökte bara göra sitt jobb. Hon sa: Hur kommer det sig att du låtit våldet gå så långt i ditt county? Jag tyckte att det var en befogad fråga. Det kanske det var. Hur som helst sa jag till henne: Det börjar med att man struntar i om folk är ohövliga. Så fort folk slutar säga sir och ma´am, då är slutet nära. Det var vad jag sa till henne, jag sa: Det tränger ner i alla skikt. Du har väl hört talas om det? Alla skikt? Till sist råkar man ut för en så fullständig kollaps i affärsmoralen att det plötsligt sitter ett antal döda gubbar ute i öknen i sina fordon och vid det laget är det för sent.

Bell är uppgiven och känner att han slåss, både mot spöken och väderkvarnar. Nyckelordet är moral, vilket han anser är något som saknas i det land han lever i. Gud har abdikerat, Mammon styr och mänskligheten är förlorad. Han börjar ifrågasätta sitt yrkesval samtidigt som han mer och mer uppskattar stunderna med hustrun Loretta. Pessimismen blir lätt tröttsam och visserligen ställs många frågor kring världens tillstånd, men det ges inga positiva motbilder.

No Country for Old Men är troligen mer känd som bröderna Coens film, vilken har hyllats väldeliga. Boken motsvarade inte de förväntningarna som filmens rykte ger den. Det ges inte mycket utrymme för hopp utan läsaren lämnas hängande i luften.

Gravt dysfunktionella familjer kan porträtteras i vitt skilda tonlägen, men jag har sällan stött på en så underhållande skildring av helt fruktansvärda omständigheter som i Konsten att gråta i kör. Romanens vinnande grepp är att låta historien om terror och övergrepp berättas ur en naiv 11-årig pojkes perspektiv. Genom vad han ser, men inte fullt förstår, får vi en inblick i en familj där saker till den grad har kommit att kretsa kring faderns välmående att denne till och med får förgripa sig på sin dotter utan att någon direkt ingriper.

För pojken blir det en självklarhet att syster Sanne ska ligga hos far i soffan, annars blir ju far ledsen. Blir han det – och det blir han ofta – går det ut över hela familjen. Att pojken hamnar i maskopi med sin far är historiens mest utmanande faktor och i den hyllade filmatiseringen från 2006 ledde det till att man som åskådare emellanåt nästan kände lika stor ilska gentemot honom som mot fadern. I boken, som är minst lika bra, finns däremot ingen kamera som skapar distans till huvudpersonen. Historien berättas helt och hållet ur hans perspektiv och här framgår tydligare att han inte riktigt ser kopplingen mellan övergreppen och systerns sviktande hälsa. ”Och att hon är sinnessjuk beror på att hon har sovit för mycket på soffan med far. Tror jag. Eller för lite.” Det enda han egentligen vill är att alla ska må bra och han tror sig förstå att det gäller att ha överseende, att nöjda vuxna ger nöjda barn.

Ibland kan det vara svårt att få ett rakt svar från de vuxna, det är som att det är en viss osäkerhet förbunden med vad de säger, men jag tror att de lider av det minst lika mycket själva. Det får man ha överseende med som barn och försöka underlätta för dem – och för sig själv.

Berättaren visar sig inte bara vara offer för en sjukligt egocentrisk far utan för vuxenvärlden som sådan. För det är den Erling Jepsen egentligen skriver om, även om han väljer att exemplifiera den med dess uslaste sidor. Konsten att gråta i kör handlar inte i första hand om sexuella övergrepp utan om den förljugenhet och småaktighet som hör vuxenvärlden till. I den ena dråpliga episoden efter den andra får vi genom en 11-årings ögon se hur långt vuxna är beredda att gå för att få känna sig som mittpunkten i sina små universum, i det här fallet en liten konservativ, frikyrklig by i 1970-talets Jylland.

Jag blir inte klok på den här boken. Enligt förlaget är det en karikatyr av mediebranschen, en vass roman i bit-lit-genren. Jag är inte helt säker på vad det betyder. En snabb sökning tyder på att den vanligaste användningen av beteckningen bit-lit syftar på vampyrböcker – men i de här tv-tjejernas bok finns inte en enda charmig blodsugare. Det är synd, den hade kanske blivit roligare då.

För det är humorn jag hela tiden sitter och väntar på. Men den kommer aldrig. Vi som hade alla rätt är helt enkelt inte någon rolig bok. Jag vet inte riktigt varför jag väntar mig att den ska vara det, men hela upplägget får mig att sitta och vänta på att få skratta lite. Det gör jag aldrig. Kanske är det inte heller författarnas avsikt, även om de beskriver den som en underhållningsroman.

Det handlar i alla fall om programledaren Cissi och fotografen Minna som båda jobbar på Sveriges största kommersiella tv-kanal. När de pluggade var de nära vänner med sedan dess har deras liv tagit olika vägar. Cissis popularitet har börjat dala och hon tröstar sig med en klart olämplig älskare och allt för mycket lådvin. Hemma har alla stolta planer på ett jämlikt äktenskap fallit platt.

Kanske kan Emma hämta en dag extra? Att fråga Hasse är ingen idé, det vet hon av erfarenhet. Så fort hon behöver göra något har han alltid ett viktigt möte. Eller så är det en golfrunda som han bara inte kan avstå ifrån.

Minna är frånskild och agerar supermamma de veckor hon har sin dotter hos sig. De övriga veckorna koncentrerar hon sig på jobbet. Hon anstränger sig allt vad hon kan för att inte säga ett ont ord om vare sig dotterns pappa eller hans nya flickvän, men kan inte låta bli att undra varför han har valt en kvinna som är hennes totala motsats.

Nu återförenas Cissi och Minna när de får i uppdrag att göra ett porträtt av Sveriges snyggaste minister, ett jobb ingen utav dem ser fram emot. Det blir inte lättare av att de tvingas ha med sig den enormt entusiastiske och övernitiske vikarien Björn.

Det är onekligen en ganska krass bok och jag tvivlar inte på att det ligger en hel del sanning i den bild av medievärlden som de tecknar. Lägg till livspusslet och odrägliga karlar så blir bilden ännu mörkare. Men mitt problem är att jag faktiskt varken gillar eller ogillar någon av personerna i boken tillräckligt mycket för att engagera mig i hur det går för dem. Så när det ganska tramsiga slutet kommer blir jag inte ens irriterad utan rycker bara på axlarna och konstaterar att det där tror jag inte ett dugg på.

Framlidne tyske författaren W. G. Sebald blev främst känd för sitt litterära bearbetande av faderns och faderlandets nazistiska förflutna. Även i hans nyöversatta essäsamling Svindel. Känslor finns kriget närvarande, om än i periferin. Det centrala som löst håller samman de fyra fängslande essäerna är istället det förflutna i vid bemärkelse. Sebald reser genom Italien, genom kulturhistorien och genom sin barndom i Bayern, lika mån om att hålla sina egna, som andras minnen vid liv.

Boken utgår från en redogörelse för 1800-talsförfattaren Stendhals känslomässiga och fysiska kärlekskrämpor. ”Vad är det som får en författare att gå under?” är den genomgående frågan i Stendhals författarskap och svaret tycks vara syfilis och ett brustet hjärta. Sebalds skildring visar på ett stort mått av empati för Stendhals ofrånkomliga ensamhet och hans passionerade, på gränsen till maniska försök att närma sig kvinnor. Medkännandet bottnar med all sannolikhet i Sebalds egen socialt inkompetenta karaktär. Besattheten återspeglas i en självupplevd anekdot då Sebald blir så till sig av två tvillingpojkars likhet med en ung Kafka att hans maniska försök att förmedla sin fascination kulminerar i att han misstas för pederast. Till skillnad från Stendhal är det dock det förflutnas intrång i nuet som väcker Sebalds passion, snarare än de levande objekten.

Det korta avsnittet är symptomatiskt för Sebalds hela förhållningssätt till tiden. Hur mycket historien än kan smärta tycks nuet och den dunkla förnimmelsen om framtiden vara oändligt mycket mer skrämmande. Sebald reser genom Italien, men är på ständigt flykt undan en okänd fara. Han drabbas av återkommande panikattacker och finner tröst i sin tysk-italienska ordbok, talande nog tryckt 1878. Att den utgör ”en praktisk hjälpreda för alla som vill göra snabba och säkra framsteg i italienskt talspråk” blir närmast komiskt – vem väljer att lära sig en hundra år gammal lingo om inte någon för vilken relationen till historien är viktigare än kommunikationen med nuet?

Sebald har nämnt Elias Canetti som en av sina förebilder och det förvånar mig på sätt och vis. Där Canetti har ett rakt, avskalat språk är Sebalds formuleringar så snirklande att jag inte sällan måste läsa om meningar för att reda ut dem. Samtidigt är innehållet minst lika komplext som formen och det gör att språket inte bara känns motiverat utan rent av stimulerande. Svindel. Känslor är en relativt liten bok, men den klaras knappast av på en eftermiddag. När jag nu har läst från första till sista sidan vet jag att jag bara har skrapat på ytan. Här finns så mycket berättelser, tankar och kunskap att den hamnar bland de verk som inte bara får läsaren att växa, utan som läsaren måste växa in i.

Baskien har en spännande historia och i Dragspelarens son lever huvudpersonerna mitt i den. Boken tar sin början på andra sidan Atlanten på en ranch i Amerika där Joseba träffar sin barndomsvän David i slutskedet av livet. Efter hans död får Joseba en bok av frun Mary-Ann, skriven på baskiska, som handlar just om dragspelarens son, David. Memoarerna efter David innehåller hans uppväxt såväl som anekdoter som spelat stor roll i hans liv. David växer upp med en far som, förutom dragspelare, också har varit en lokal politisk kraft på fascismens sida.

David tar efter faderns dragspelande, hela tiden med viss motvilja. Fadern är eventuellt skyldig till mord under inbördeskriget och när David får reda på det blir deras relation än frostigare än tidigare. Dragspelet får stå som symbolen för bandet mellan far och son som är svårt att bryta trots det som har hänt. Även om David helst vill slippa spela, slutar det oftast med att han fortsätter i faderns fotspår. Så småningom blir han också politiskt involverad, precis som sin far, fast på motsatt sida. Memoarerna är en uppgörelse med sitt ambivalenta förhållande till sin far och till det öde som följt av hans tillhörighet som baskisk övre medelklass. Han får gå i skola i San Sebastián, men längtar hela tiden till byn Obaba där han har sina vänner och sin morbror Juans gård Iruain.

Till en början blev det bara några enstaka eftermiddagar; därefter hela dagar; senare i slutet av juni när morbror Juan kom, blev det vistelser på tre, fyra dagar. Och dessa besök upphörde inte när examenstiden var över. Under sommarens lopp for jag många gånger fram och tillbaka längs vägen till Iruain.
Ángel – jag föredrar att omtala honom med hans förnamn framför att kalla honom ”far” – blev arg på mig: ”Nu ränner du på den där bondgården igen. Och dragspelet står där på stolen och skrattar ut dig.” Han kallade Iruain för ”bondgård” trots att där bara fanns hästar.

Davids berättelse löper parallellt med Baskiens och landar i den nationalism som uppstår ur det fascistiska förtrycket i Spanien. Betydelsen av att värna hemlandet och dess språk tar han med sig i flytten till ranchen Stoneham som han tar över efter sin morbror. Tillsammans med sina döttrar begraver han baskiska ord i tändsticksaskar för att de ska lära sig några av dem. När Joseba gräver upp en ask, efter Davids död, hittar han en benämning från ”det gamla språket” på fjäril – Mitxirrika. Han förklarar för Mary-Ann varför David använde baskiska, som hans fru och döttrar inte förstår, för att skriva sina memoarer:

”Att skriva på spanska eller på engelska skulle ha varit svårt för David”, sa jag. ”Vi är mycket få. Mindre än en miljon människor. Så fort en enda av oss överger språket får man en känsla av att han medverkar till dess utdöende.”

Det är en oemotståndlig berättelse om vänskap och kärlek. Men det är också en intressant skildring av hur tunn gränsen kan vara mellan kärleken till hembygden och politisk nationalism. Författaren tar som tur är ställning till vilka metoder som är rimliga i kampen för att försvara den egna ”nationen”, oavsett vilken sida man befinner sig på.