bokbloggen.com

Efter fyra års frånvaro gör den närmast sönderhyllade Johannes Anyuru en efterlängtad återkomst med en ny diktsamling, sin tredje, på nytt förlag. Liksom i sin debut, ”Det är bara gudarna som är nya”, tar han här avstamp i en av antiken absoluta mästerverk. Då var det Homeros ”Illiaden”, nu är det romarnas motsvarighet, deras nationalepos, Vergilius ”Aenieden”. Om Aenieden kan man kort säga att den handlar om hjälten Aeneas som flyr från det fallna Troja för att finna en plats där ett nytt rike ska uppstå. Ett rike som så småningom ska utvecklas till romarriket och i viss mån kan sägas vara grunden till det Europa vi ser idag. Det Europa (och kanske framförallt den moderna värld) som Anyuru med febrig närvaro vill gestalta.

Den som hoppats på att Anyurus återkomst skulle vara en rak fortsättning från de två tidigare samlingarna måste jag till att börja med varna. Ni kommer att bli besvikna, eller tvungna att revidera ert hopp. Det flytande, rytmiska språk och de metafortäta stycken han då skrev har här körts genom en pappersstrimlare; hackats upp till igenkänningsbart, men fragmenterat gods.

Det är en diktsamling som skaver, kräver. Dess omfång, trehundrafemtiosju sidor, är som fyra normaltjocka diktsamlingars. Ord, meningar, bilder ligger staplade uppe på varandra, med oftast svaga associativa band; ibland bara för att de låter lika, eller rimmar. I ett par av dikterna sitter någon och zappar mellan olika tevekanaler, en bild, som om man vill, skulle kunna lyftas ut och användas som poetik för samlingen. Det pågår ett ständigt skifte av perspektiv, vilket när det fungerar ger en sugande känsla av samtidig kaos och närvaro. Av tvåtusen år av mänskligt liv.

Detta kaos är uppbundet kring ett par centrala symboler, som i sin enkelhet visar sig ha många bottnar. Det är klassiska symboler som Anyuru visar sig kunna ingjuta nya betydelser i, nytt blod. Det handlar om en kniv, ett lås, lagen, nycklar, dörrar. Och framför allt om ett ”han”, som dikten igenom återkommer till baksätet av en polisbil. Vart han är på väg? Till Hall, för att låsas in. Det är han och alla andra missanpassade hjältar som står i centrum av ”Städerna inuti Hall”. Som är arvtagare till det romarrike som den plikttrogne Aeneas bär på sina axlar. Ett rike där

Snön är drivor av matkassar, emballage
fuktigt toapapper, porslin

En diktsamling som kräver alltså. Och om det var ”Städerna inuti Hall” som skulle recensera mig skulle jag troligtvis bli underkänd. För trots goda föresatser, trots att Anyuru är en glimrande poet, orkar jag inte följa med i dess oupphörliga kast, dess maniska tendens att ständigt byta riktning, mutera, att aldrig stanna upp. I viljan att gestalta detta gytter av mänsklig utveckling och degeneration har Anyuru tappat bort sin läsare. Eller så är det helt enkelt så att han hoppas på en annan mottagare.

Tom Malmquist, hockeyspelaren som blev författare, har kommit ut med sin andra diktsamling. Den första, Sudden death, fick motta fina recensioner. I Fadersmjölken ligger fokus på hur man som far för vidare känslor, åskådningar, upplevelser med mera till sina barn. Relationen man har till sin far eller till sitt barn skildras med ögonblicksbilder och i metaforer. Malmquist står för en modern manlighet där invanda roller kan förändras och mönster brytas, om man vill.

Detta är ingen recension av Fadersmjölken, det skulle inte vara rättvist mot författaren eller mot de som läser poesi. Jag har alltid haft svårt för poesi. Oftast säger det mig inte särskilt mycket, även om jag bryter ner texten och förstår innebörden. Så är det säkert för många andra också och de allra flesta tänker nog inte på det. Som litteraturintresserad känns det ändå som en brist i mitt läsande att inte kunna ta till mig denna form av skriven text. Att jag valde just denna bok beror på att jag har läst krönikor av Malmquist som jag har gillat och hört kloka inlägg i något debattprogram. I förhoppningen att jag också skulle tycka om hans diktande läste jag hans poetiska alster. Jag läser och läser om. Jag läser högt för mig själv och för andra. Men tyvärr, det hjälper inte. Det är märkligt för jag tycker om språk, målande beskrivningar, ordens form och ljud. Dikter blir dock något som jag sällan kan fånga utan det blir ord som staplas på varandra.

Ordrikheten i Fadersmjölken imponerar, ibland känns det som om Svenska Akademins ordlista sköljer över en. Det sprängs också in klassiska litterära referenser i dikterna från stora författare som har berört samma frågor som Malmquist gör. Naturligtvis är detta bra poesi, så långt är jag med. Ibland hittar jag strofer som också ger mig något. Kanske är det så att diktning är så personligt att man behöver vara på samma våglängd som författaren för att kunna ta till sig det till fullo? Skam den som ger sig, jag får fortsätta pröva mig fram. Jag antar att för att uppskatta poesi, liksom andra konstformer, krävs det att man tränar.

Första gången jag hörde talas om Else Lasker-Schüler var via Gottfried Benns samtida vänporträtt. Några diktrader citerades där vilka, trots att de handlade om smärta, verkade motsäga den ton av medlidande som genomsyrade den omgivande texten. Jag tog detta för styrka och la namnet på minnet. Senare fick jag veta att en översättning var på väg, och nu har jag läst den. Intrycken är många.

Grundtonen i dikterna är som väntat mörk, inte för intet räknas hon bland expressionisterna, vilka hon även var samtida och i många fall personligt bekant med. F.ö. finns även ett tydligt släktskap med såväl Sapfo som bibeln. Men mot en Trakls skri ställer hon ett mer sobert beklagande, och mot psalmistens oreflekterade gnäll, en mognad smärta. Dessutom kan man föreställa sig, om den ene skrev orden som tårar, och den andre istället för tårar, att Lasker-Schüler fattat pennan strax efter gråten, när hon gjort sig oavhängig men inte helt distanserat sig från känslan.

Ändå har dikten redan där börjat mutera, varje ord i den från början enkla meningen har tillåtits blomma fritt vart och ett för sig och sen ställts tillbaka på samma plats igen, mindre begriplig men kanske mer uttrycksfull. Utropet: “titta, ett hus” låter nu som “öppna kroppens blå fönster mot byggherrens dagar av möda”. Det är språket som avgör om det blir något banalt eller något ursprungligt; två begrepp sinsemellan så lätta att förväxla trots ranggapet. Vid läsningen upplever man än det ena än det andra, ibland båda. Ofta hittar man inget alls bakom ordskynket. Då undrar man om man verkligen måste förvränga verkligheten på det viset för att rikta uppmärksamheten på den, om det verkligen finns en ursäkt för att säga banaliteter genom exotiska bilder. Blir en enkel tråd till poesi som nystan? Ibland tycker jag att hon skriver om ovidkommande saker genom ord vid sidan av. Sen tänker jag att jag letar på fel ställen, för värdet ligger inte i tilltalet eller överhuvudtaget det kommunikativa, utan i presentationen. Och inte av lungor i genomskärning utan av andningen, livet, dödens, kärlekens stötvisa, rosslande, lugna andning. Men det sker via omvägar, som blyga vägslingor leder till en halsbrytande utsikt. Inför dessa potentiellt banala ämnen har hon valt motsatsen till stilisering, d.v.s. ornamentik. Att med ordens valörer måla språkliga piktogram. Smärtan smyckas för att göra den större, lyfts från nervbanorna till en för andra synlig gest, och därmed rättfärdigas den. Det är kanske en för konstnärer unik förmåga att känna stolthet över sin ynkliga bekännelses vackra språkdräkt, men i det ligger diktens stora förvandlingsnummer, i moralens eller i alla fall smakens transformation. “Det är fortfarande inte bra säger hon till sig själv, men det är vackert, och i morgon blir det säkert bra.”

Man kan bara hoppas att poeten fick lika mycket tröst när hon skrev som läsaren får glädje av dikterna. Då behöver hon inte vårt medlidande längre.

Mats Söderlund är för mig framförallt en skicklig naturlyriker (sagt med positiv betoning) med stark känsla för rytm och ton. Han har en förmåga att dra trådar mellan landskapen och in i de minsta insekters beståndsdelar. Från horisont till bågnande ryggplåtar. Ständigt med en intensiv, brinnande röst som menar att det här är på allvar. Att lyriken kan vara avgörande. I ”Stillhetens sträckta halsar” med ett underbart hypnostiscerande språk och i den senaste samlingen, ”Hyperparasiterna”, mer koncentrerat, nästan splittrat. Men bara nästan.

Med ”Komage” fortsätter Söderlund sitt febriga sökande efter språket som ska lyckas fånga in, klargöra, beskriva. Vad? Det kan vara svårt att säkert veta. Människan är mitt banala svar. Den mänskliga naturen. Hur vi minns. Hur vi talar. Hur vi ser. Och på den vägen nå längre in i oss. Vart? Till punkten där vi fattar våra beslut. Där vi blir till. Där man kan förändra.

Det är som om han fått en aha-upplevelse och insett att vi inte tänker som texten i en bok ser ut. Att hjärnan inte löser problem genom att gå från a till ö. Många är de poeter som de senaste åren arbetat i den fåran. Ofta sammanklumpade under beteckningen språkmaterialister. Nu sällar sig Söderlund till den skaran, vare sig han vill det eller inte.

Hos Nietzche har han hittat en programförklaring, eller åtminstone en utgångspunkt för samlingen. ”Såframt vi icke omvända oss och varda som kor komma vi icke in i himmelriket. Vi måste lära ett av dem: idisslandet”. Genom omtagningar, nedbrytande av ord, sammanblandade av bilder, försöker Söderlund närma sig kons fyra magars arbetssätt. I korta rader kan man hitta stycken som ännu inte brutits ner till mindre beståndsdelar, men oftast slutar det i förvirring. Jag försöker läsa det noggrant, ord för ord. Jag försöker läsa texten rekordsnabbt. Jag läser omedvetet som en ko maler gräset i sina magar. Och här finns verkligen rader som är oerhört starka, men knappast någon gång känner jag att formen förstärker innehållet. Istället klibbar delarna fast vid varandra och lämnar mig likgiltig. Det är synd på en sådan angelägen poet.