bokbloggen.com

Jag har aldrig känt några zigenare, eller romer, som de flesta föredrar att kallas. Jag läste visserligen om Katitzi när jag var liten och blev upprörd över hur orättvist hon behandlades, men där både börjar och slutar mina erfarenheter. Med en känsla av att något är väldigt orättvist. Senare års nyhetsrapportering från Italien, Rumänien och forna Jugoslavien har bara förstärkt intrycket. Romernas situation verkar närapå hopplös.

Irka Cederbergs bok ger verkligen inte några förhoppningar om att situationen är på väg att bli bättre. I ekonomiskt pressade tider är det de svagaste som råkar mest illa ut. Och romerna som folk måste höra till de allra mest utsatta. Kanske för att ingen känner något dåligt samvete gentemot dem. Under andra världskriget utsattes romerna för samma sorts systematiska terror som judarna. De sattes i läger, de avrättades och de utsattes för experiment. Men under Nürnbergrättegångarna ställdes ingen till svars för brotten mot romerna. Inte en enda rom kallades för att vittna. Först 1985 erkändes det offentligt att även romerna varit offer för nazisternas raspolitik. Kanske hade romernas situation varit annorlunda om brotten mot dem hade blivit allmänt kända. Kanske hade det då inte varit lika enkelt att avfärda dem som något annat lands problem.

Det finns någonstans mellan femton och tjugo miljoner romer i världen. De allra flesta lever i Europa. Men var kommer de ifrån? Enligt forskning, som åtminstone verkar stämma överens med merparten av romernas uppfattning, så härstammar de från Indien. Vad som fått dem att migrera är däremot inte helt klart. Naturkatastrofer, svält och krig är några gissningar. Men alltfler forskare tror att det romska folket uppstod inom en retirerande hinduisk armé som tidigare rekryterat soldater från olika folkslag i Asien.

Vad som än fick dem att röra sig västerut, verkar de inte ha mottagits med någon större entusiasm. De tvångsrekryterades till arméer, trängdes undan av konflikter, beskylldes för att sprida digerdöden. Under 500 år var romerna också slavar i det som idag är Rumänien. De var egendom som kunde köpas och säljas som vilka andra varor som helst. Något resten av Europa inte protesterade stort emot ens när protesterna mot det amerikanska slaveriet var hödljudda. Först 1864 blev dessa romer fria, men tvingades då betala en skärskild skatt som skulle hålla de tidigare slavägarna skadelösa.

I samband med utvidgningen av EU var många romer hoppfulla. EU ställde tydliga krav på att medlemsländerna skulle förbättra levnadssituationen och garantera mänskliga rättigheter för de romska minoriteterna. Men av de stora orden har inte kommit några betydande resultat. Stora delar av de frikostigt utbetalade EU-anslagen har hamnat i fickorna på lokala politiker i tidigare öststatsländer.

Fortfarande får stora mängder skolpliktiga romska barn överhuvudtaget ingen skolgång. De som går i skolan placeras ofta i specialklasser för mindre begåvade barn och hindras därmed möjligheter till postgymnasial utbildning.

Med tanke på att världens ledare inte verkar komma närmare någon lösning på romernas situation så är det kanske inte så konstigt att det här bitvis känns som ganska hopplös läsning. Genomgången av romernas tillvaro i olika europeiska länder är så intill förväxling lika att jag har svårt att hålla reda på var jag är i boken. Och efter att ha läst boken känner jag mig tyvärr inte särskilt hoppfull om att situationen ska förändras till det bättre inom den närmaste framtiden.

För knappt 3000 år sedan blev en man ihjälslagen vid en sjö några mil nordväst om Stockholm. Lämningarna efter honom hittas igen 1953 på godset Granhammar av en lantarbetare som dikar en åker. Ytterligare ett halvsekel senare inleder författaren en mordutredning för att försöka hitta lösningen på ”Granhammarmannens” död och vem han var. Lindström är själv arkeolog och arbetar på bred front för att försöka gräva fram historien om denna människa som levde under det som kallats för bronsåldern.

En hel bok om några skelettdelar och en liten samling bronsåldersverktyg låter väl inte märkvärdigt, men det blir riktigt intressant och spännande. Genom att omvandla den arkeologiska upptäckten till en rättsteknisk undersökning tar Lindström ett grepp om läsaren och likt kommissarie Grissom i CSI använder han sig av alla upptänkliga metoder. Utifrån Granhammarmannens personliga livsöde broderas texten ut och blir en grundlig genomgång av bronsåldern. Det känns dock lite märkligt att Lindström använder ett numera ganska ålderdomligt begrepp som bronsåldern utan att diskutera det. Men i övrigt äger han en historisk trovärdighet som funkar även när han resonerar lite mer yvigt kring tänkbara förlopp och företeelser i forntiden.

Granhammarmannen blir mördad med en s.k. holkyxa och lämnas att dö i vattnet där han så småningom sjunker till botten. Som alla deckarhistorier tar också Bronsåldersmordet en oväntad vändning i slutet. Lindström lyckas beskriva det arkeologiska arbetet på ett mycket livfullt sätt där hans eget liv på 2000-talet blandas med flintstensskärvor, benflisor, hällristningar och andra bronsåldersfynd.

Med hjälp av DNA-analyser, isotopsarkeologi, meteorologi, astronomi m.m. tecknas en ganska fullständig bild av hur Granhammarmannnens liv skulle kunnat sett ut. Var han har bott, vilket yrke han hade, familjeförhållanden, språk, status m.m. Dessutom får läsaren en genomgång av hur samhället styrdes på bronsåldern, vilken världsbild man hade och vilka relationer människor hade till varandra. Hela tiden beskrivs Granhammarmannen, hans omvärld och undersökningen kring hans liv med såväl saklighet som värme och humor!

Jag har aldrig varit på Kuba. Inte heller har jag haft några funderingar på att resa dit. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå stort nöje av den här boken. Längre ifrån turistbroschyrernas glättiga språk kan man antagligen inte komma. Men för den sakens skull är det inte någon eländesskildring. Det är helt enkelt 100 korta nedslag i vad jag gissar är ett kubanskt vardagsliv, där fiffel, våld, och extrem machokultur blandas med glädje, sex, musik och kampen att sätta mat på bordet i ett land där alla kor formellt är Fidels egendom oavsett vem som äger dem.

Här blandas stort och smått. Bokens kapitel utgår ifrån la charada cubana. Ett system där varje siffra har kopplats samman med ett begrepp på mer eller mindre logiska sätt. 33 är till exempel Jesus eftersom har var så gammal när han korsfästes, 88 är glasögon och 7 står för bajs. Det här sättet att skriva ger onekligen inblick i både de stora frågorna som en inblick i det mest privata. I det tolfte kapitlet som handlar om de kubanska kvinnorna får man som läsare dela författarens upprörda känslor över att kvinnomisshandel ses som ett normaltillstånd och att det är kvinnorna som står för all service från morgon till kväll.

De lär sig att ställa sig upp om en jämnårig pojke vill sitta, jodå, jag har själv sett en mor och sjuksyster säga till en åttaårig flicka: res dig, Luis vill sitta.

De eventuella illusioner man kan ha haft om det kubanska samhället försvinner ganska fort när man läser den här boken. Ja, sjukvården är förvisso gratis, men vad hjälper det när sjukhusen varken har utrustning eller mediciner. Trots att kubanerna själva är mycket medvetna om hur deras samhälle fungerar är mytbildningen omkring Fidel fortfarande stark. Om Fidel bara visste… Då skulle det lokala sjukhuset ha penicillin och röntgenutrustning. Då skulle man inte behöva muta sina lokala tjänstemän och poliser för att ens klara vardagen.

Intressant att läsa om är också gaykulturen. Eller rättare sagt, den ickeexisterande gaykulturen. Trots Kubas utpräglade machokultur verkar det vanligtvis inte vara någon som lägger sig i vad andra har för sig, så länge man inte pratar om det. Kanske för att om man tar upp ämnet så visar det sig att fäder, onklar, söner, bröder och vänner alla har erfarenheter av sex med andra män. Talar man inte om det så finns det inte. Detta gäller naturligtvis manlig homosexualitet. Kvinnlig är något annat. Redan det faktum att man är kvinna innebär att man automatiskt har lägre status.

Jag upprepar: i denna rätt våldsamma fallocentriska kultur är det fullt begripligt att också män deltar i kulten av mandom och kukkraft, att vara lite bög kan passera i den allmänna mansdominansens namn – men att som kvinna, redan svag, välja bort att dyrka den heliga fallosen, vända ryggen åt hela det latinska patriarkatet, se det är riktigt avvikande – oroande på något sätt, som om de underminerade den normala samhällsordningen, istället för att som bögarna, om än inverterat, bekräfta den.

Det här är en perfekt bok att läsa några kapitel i taget. Underhållande och intressant, rolig och upprörande om vartannat. Är man, som jag, ett fan av reportageböcker kan man nästan inte önska sig något bättre.

Vetenskaperna är av naturen exklusiva, det är en nödvändighet. Då deras syfte är att penetrera ett avgränsat område krävs alltmer avancerade verktyg i takt med att utövaren gräver djupare. Verktygen kräver i sin tur allt skickligare utövare och på den vägen skiljs agnarna från vetet och gapet mellan experten och den vanliga lekmannen vidgas. Lyckligtvis finns inom alla kunskapsområden forskare som ser till sin uppgift att försöka överbrygga avstånden - att göra framgångarna begripliga och inte minst tilltalande för resten av oss.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia – knappast det mest lekmannavänliga forskningsområdet – men han har i ungefär ett halvt årtionde även odlat ett intresse för övergivna platser. Emellan de två finns rimligtvis en koppling; att platser uppstår och överges är en del av ekonomiska processer. Jörnmark har därför försök slå ihop sitt intresse med sin expertis och göra en tilltalande och tillgänglig beskrivning av svensk ekonomisk historia med särskild fokus på folkhemmets uppgång och fall.

Den som införskaffar Övergivna platser (eller ger bort den, den har kallats en ’bra presentbok’) bör vara medveten om att fokus här ligger på den ekonomiska kontexten, snarare än den övergivna platsens ontologi. Jag är betydligt mer intresserad av den senare och finner därför texten ointressant och trögläst. Visst försöker Jörnmark popularisera materialet genom att här och var väva in citat från rocklåtar och visst gör han kortare redogörelser för platsernas estetik, men de existentiella aspekterna av den övergivna platsen får knappt, om något utrymme. Ett typiskt stycke kan vara:

Skattetrycket hade hårdnat under hela 1960-talet, och eftersom räntekostnaderna var avdragsgilla till 100 procent betydde detta att medelsvenson helt oväntat hade både råd och möjlighet att köpa sig en villa. Från och med 1970-71 var problematiken totalt uppochnedvänd. I allmänheten blev det 10-20 procent billigare att bo i en egen villa, jämfört med kostnaden för att bo i de nya åttavåningshusen i skogsbrynet.

Detta gör givetvis inte boken dålig. Jörnmark betraktar helt enkelt de övergivna platserna ur ett helt annat perspektiv än mitt. För den som är intresserad av fakta om svensk företagshistoria är detta given läsning. Jag finner istället mitt nöje i att ögna igenom det digra fotomaterialet och utifrån detta fundera kring allt som finns bortom årtal, ortnamn och förkortningar: den övergivna platsens väsen.

Efter att ha läst Ernst Billgrens lilla pocketbok Vad är konst och 100 andra jätteviktiga frågor kan jag inte annat än förvånas över att jag hittade den bland kok- och hundböcker på ett varuhus med mycket begränsat och allmänt utbud. Utan några större förhoppningar om att få svar på titelns fråga, såg jag ändå fram emot att läsa lite konstteori i lättfilosofisk tappning. Istället visade sig boken vara en förvånansvärt nischad liten sak, en praktisk och bitvis plågsamt pragmatisk handbok för aspirerande konstnärer.

Visst måste Billgren vara ute efter att provocera. Att inleda med att föreslå att han är ett slags konstvetandets Carl von Linné som presenterar fakta (till skillnad från andra som enbart tycker saker om konst) blir ju skrattretande i ljuset av frågor som ”Varför känns allt tomt och meningslöst ibland?”. För att insikten om livets meningslöshet och världens förgänglighet är en utmärkt utgångspunkt för den som vill måla ”till exempel ett stilleben med två meloner och en vas”, svarar Billgren. Den tänkande människans kanske fruktbaraste fråga har därmed reducerats till en fullkomligt banal nyttoaspekt.

”Undvik åsikter” skriver Billgren längre fram och får mig att tänka på ett stilleben med två stenar och ett glashus. Med detta inte sagt att konstnärens åsikter aldrig väcker tankar. På frågan ”Är det viktigt att provocera?” skriver han:

”Många inom kulturvärlden säger sig gilla provokationer, det är en anakronism i sig eller så har provokationen misslyckats. Idén med en provokation borde vara att man retar upp någon, får den att känna irritation eller vrede. Vad folk menar med att de gillar provokationer är att de gillar att andra än de själva blir provocerade.”

Mig lyckas Billgren provocera med svaret på frågan ”Är det bra med kritik?”. ”Ja om den är för. Nej om den är emot.” svarar Billgren och menar att kritik bara är bra om den är ämnad att hjälpa konstnären. Detta är dock sällan fallet, fortsätter han, då kritiker snarare är ute efter att lägga fram sina åsikter som om de vore de rätta. ”Värst är kritik när den berättar och förklarar vad man håller på med och avslöjar magin, kritiker är antikryptiska av naturen.”

Att Billgren besvarar frågan helt utifrån konstnärens perspektiv är i linje med resten av boken och föga förvånande. Implikationerna är däremot häpnadsväckande. Billgren dömer inte bara ut den värderande konstkritiken utan även den analyserande. Som om en Caravaggio kunde förlora sin trollkraft när vi försökte förstå den. Billgren kunde inte ha mer fel. Kvalitativ konstkritik ger nya perspektiv och rikare upplevelser. Stor konst kan inte avmystifieras. Det är knappast Caravaggio Billgren värnar om. Så vad är det konstnären är så rädd för – egentligen?

Vad betyder det egentligen att bli kränkt? Har man blivit kränkt först när man blivit utsatt för ren tortyr, eller räcker det med att chefen inte hälsar på morgonen? Att det har skett en betydelseglidning för ordet kränkt är ganska klart, men vad innebär det i praktiken? Överläkaren i psykiatri, David Eberhard, har mycket att säga om svenskarnas förmåga att känna sig kränkta. Tidigare har han skrivit den mycket omdebatterade boken I trygghetsnarkomanernas land, nu följer han upp den med en bok om hur vi blir allt mer lättkränkta och hur tacksamt det är att ikläda sig en roll som offer.

Ämnet är intressant, men det är inte helt enkelt att ta till sig innehållet. Inte för att det är komplicerat eller krångligt skrivet. Men Eberhard är ganska provocerande med sitt totala underkännande av det omhändertagande samhället. Vi är för trygga. Vi har det för bra. Vi är så överbeskyddade och kontrollerade av pappa staten att vi inte längre kan hantera motgångar. Psykoterapi är dåligt. Jantelagen styr landet. Eberhard svingar högt och lågt mot allt han inte gillar. Håller man då inte med honom så är det svårt att hålla fokus på de intressanta aspekter han faktiskt tar upp. För här är det tvärsäkert, minst sagt.

Vi tar ingen skit. Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna för att vi brutit nyckelbenet eller för att vi snortat kokain en kväll förra veckan. Vi tar ingen skit för vi har rätten att bli vad vi vill. Alldeles oavsett om vi har kämpat för det eller inte. Alldeles oavsett om vi har förmågan eller inte. Vi ser på vår omvärld och tycker synd om oss själva för att alla inte förstår vår storhet. Vi ser på vår stat och kräver att bli omhändertagna.

David Eberhard själv är kanske varken lättkränkt eller långsint – men oj vad han ältar. Att han är övertygad om att vi mår sämre ju bättre vi får det, har jag förstått redan efter ett par kapitel. När han sedan upprepar detta gång på gång blir jag bara irriterad. Jag har redan fattat att du tycker det, tack.

Lite hårdare redigering hade gjort underverk för den här boken. För visst finns det poänger i det han säger. Problemet är bara att det går rundgång i hans argumentering. Visst finns det människor som utnyttjar systemet och förvandlas till rättshaverister för missöden som ingen annan uppfattar som kränkande – men är det ett jättestort problem? Att Folkhälsoinstitutet har fått fram uppgifter på att tjugofem procent av befolkningen anser sig ha blivit kränkta någon gång, betyder det verkligen att de frivilligt tar på sig en offerroll och kräver att samhället ska göra något åt saken? Eller har de bara anammat kvällstidningarnas användning av ordet och använder det som en synonym till förolämpad och skitsur? Jag är övertygad om att den som hävdar att hon känner sig kränkt när någon tränger sig före i en kö, inte alls lägger samma betydelse i ordet som Eberhard.

Trots invändningarna är boken ganska underhållande. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med författaren för att få sig en och annan tankeställare.

Kleopatra VII regerade över det ptolemeiska riket i Egypten strax innan Jesu födelse. Hon är en av de allra mest kända historiska personerna och ändå vet man egentligen inte så mycket om henne. Förstahandskällorna till drottning Kleopatra är få och det kan ibland vara lite frustrerande att läsa en biografi utifrån de förutsättningarna. ”Men hur var det egentligen” funderar man ofta när olika utsagor, förklaringar och tolkningar presenteras som skulle kunna beskriva en händelse för drygt 2000 år sedan.

Den som förväntar sig en komplett biografi över Kleopatras liv blir besviken om man läser denna bok av den enkla anledningen att det inte går att skriva en sådan. Av hennes barndom finns nästan inga säkra fakta alls och det vi vet om resten av hennes liv har framför allt nedtecknats av romerska politiker och historiker, dvs. många av de som såg henne som Roms fiende. Mycket av boken handlar också om romerska rikets historia snarare än om huvudpersonen. Julius Caesars maktövertagande och maktkampen mellan Octavianus och Marcus Antonius är utförligt beskrivna och det är verkligen inte ovidkommande eftersom Kleopatra är en central gestalt i dessa historiska skeenden. Ändå känns det ibland som om berättelsen om Kleopatra hamnar i bakgrunden av den romerska historien.

Det går att dra paralleller till en annan nyligen utkommen biografi om en person som levde nästan samtida med Kleopatra. Precis som i Jonas Gardells Om Jesus försöker Klynne skilja på den historiska Kleopatra och den föreställning om henne som eftervärlden har skapat. Bilden av Kleopatra har naturligtvis tecknats av samtidens ögon och hon har tillförts egenskaper som troligen inte har med den historiska personen att göra.

Bokens stora behållning om man inte är så intresserad av romersk politik är diskussionerna kring eviga frågor om kärlek, makt och könsroller. Vad handlade t.ex. Kleopatras relationer med Julius Caesar och Marcus Antonius om, kärlek eller politisk strategi? Nidbilderna av Kleopatra som sprids i Rom under och efter hennes liv visar också hur synen på kvinnor i maktposition kan ses som extra hotfullt. En kvinna som ledare utmanade den romerska patriarkala samhällsbyggnaden. När hon inledde relationer med de romerska ledarna blev hon ”den egyptiska skökan” som förledde de romerska männen till otrohet mot Rom och sina fruar. När hon dessutom födde potentiella arvtagare till Roms mäktigaste män blev det än mer politiskt viktigt att svartmåla henne.

Även om man som läsare inte får en fullständig bild av Kleopatras liv så tjänar boken som en bra beskrivning av hur historiker försöker hitta den verkliga personen bakom alla berättelser.

Gardells biografi om Jesus kändes som en lämplig bok att läsa under påsken! Oavsett om man är troende eller inte har de flesta en föreställning om Jesus. Vår bild av honom som ljushyad, skäggig, reslig och välnärd är ganska allmänt vedertagen i det gemensamma medvetandet. Gardell har i sin bok försökt tränga in bakom den föreställningen för att ta reda på vem den historiske Jesus kan ha varit, hur uppståndelsen gjorde honom till Guds son och på vilket sätt kristendomen har förvaltat Jesu budskap. Eftersom nästan allt man vet kommer från Nya Testamentet är det svårt att säga någonting alls med säkerhet om Jesus.

Alla som någonsin skrivit om Jesus har gjort det i syfte att få sina läsare att tro det ena eller det andra. Det gäller Paulus, och det gäller de för oss okända författare som traditionen så småningom kallade ”Markus”, ”Matteus”, ”Lukas”, och ”Johannes”.

Gardell är noga med att påpeka att i likhet med alla andra som har skrivit om Jesus skriver han boken utifrån sin egen världsbild, även om han har en objektiv ansats. Det är en källkritisk redovisning som diskuterar mycket av det som är motsägelsefullt i bibeln. Bara genom att jämföra evangelierna ser man att det ursprungliga budskapet har förändrats av tidens tand och författarnas intresse. Den som har läst Gardells Om Gud känner igen sig. Det som gör berättelsen både trovärdig och intressant är att Gardell själv är troende. Han vill genom sin egen forskning i Jesu liv hitta det kärleksfulla budskapet i Jesu budskap som är hans egen kristna tro. Det är inte alltid enkelt eftersom både Gud och Jesus lika ofta kan vara hatiska och fördömande.

Det löper genom bibeln två parallella linjer. De löper aldrig samman. De står emot varandra och låter sin inte förenas: försoningens Gud och hämndens, kärlekens inkluderande Gud och den Gud som gör ett urval.

Gång på gång kommer Gardell tillbaka till det som är hans huvudtes. Jesus själv vände sig till syndarna och bjöd dem att följa honom, utan att kräva motprestation. Kyrkan har genom alla tider varit bra på att utesluta och peka ut dem som eventuellt kan vara värdiga Guds frälsning. Gardell visar att den människosynen inte rimmar med Jesu budskap. Kopplat till bokens tema om den historiske Jesus med ett humanistiskt kärleksbudskap, finns Gardells personliga betraktelser som är hans författarskaps stora styrka. Det gör att Om Jesus inte bara är en historisk biografi eller en redovisning av Jesus andliga betydelse, här är ett exempel:

Titta runt omkring er i samhället, i er egen församling, eller låt bli, men tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som har skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna. Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss i Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat.

Det är så bra att nästan en inbiten ateist kan vilja bli lite troende.

Förra årets mest skrämmande bok var utan tvekan Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson. Alla skickliga thriller och skräckförfattare får ursäkta – men varken seriemördare eller demoner lyckades göra mig lika obehaglig till mods som sanningen om vad livsmedelsproducenterna stoppar i vår mat.

Det är få böcker som förändrar ens liv, men den boken förändrade i varje fall mitt beteende. Sedan jag läste Nilssons förra bok har mina shoppingturer hos de lokala stormarknaderna blivit betydligt kortare. Allt färre halvfabrikat har hamnat i varukorgen och jag upptäcker ofta att jag står och läser innehållsförteckningar på varor som jag tidigare köpt utan att ens tänka på saken. Vem vill egentligen äta skinka bestående av tumlade köttslamsor, med vatten, socker, konserveringsmedel och smaktillsatser? Inte jag. Det får bli några få dyra, men betydligt godare, skivor spansk serranoskinka istället. 

Den här uppföljaren är inte en bok man läser från pärm till pärm. Det är snarare en uppslagsbok som hjälper konsumenter i vardagshandlandet. Här hittar man en detaljerad genomgång av 150 livsmedel som både börjar och slutar på systembolaget. Från alkoholdrycker till öl. Är det någon mer än jag som blir överraskad över att både öl och whiskey ofta får sin snygga färg från karamellfärg?

Om den förra boken visade hur lurade vi är av livsmedelsföretagen, så svarar den här boken på frågan: men vad ska vi äta istället? Här finns både alternativ och förslag på säsongens varor. Kanske ska vi sluta äta smaklös gurka från Spanien och istället njuta av den när den smakar som allra bäst under den svenska sommaren? Genom att välja frukt och grönsaker efter säsong, sparar man inte bara pengar – man får också de allra bästa smakerna. Så varför nöja sig med något sämre?

Varje person som är det minsta intresserad av mat borde ta sig en titt på de här böckerna. Jag lovar att de bjuder på både spännande och otäck läsning och att de är en mycket bättre investering än att köpa ännu en kokbok som blir stående oanvänd i kökshyllan.

Argentinskfödde Alberto Manguel är inte konstvetare utan författare, något han klargör redan i förordet till Läsa bilder – En historia om kärlek och hat. Boken är skriven utifrån hans egen nyfikenhet på bilden och kretsar kring möjligheten att tolka det vi ser. De tolv kapitlen är fristående men sammanlänkade essäer som med enigmatiska titlar som ”Bilden som frånvaro” och ”Bilden som gåta” fångar mig redan vid innehållsförteckningen.

Det rör sig alltså om ett utforskande av bildens betydelse och Manguels icke-akademiska utgångspunkt blir snabbt tydlig i och med det poetiska, snarare än polemiska språk med vilket han behandlar ämnet. I kulturvetenskapliga texter finns ibland en nästan aggressiv underton som bottnar i forskarens behov av att övertyga kollegorna om att den egna tesen är den korrekta. Manguel är befriad från sådana ambitioner. Han vill berätta. Andelen konstteoretiker han refererar till är i minoritet, det är snarare hos filosofer, teologer, författare och konstnärerna själva han hämtar sitt stoff.

I bokens titel döljer sig den röda tråd som håller samman de tolv essäerna, frågan om det går att fastställa ett språk med vilket bilder kan förstås. Kan vi lära oss att läsa en tavla precis som vi läser en bok? Eller är en målning i själva verket bara en spegling av våra egna erfarenheter och upplevelser?

I varje kapitel låter Manguel en målares, skulptörs eller arkitekts historia illustrera det tema han tar upp. ”Bilden som filosofi” är till exempel lika mycket en diskussion kring arkitekturens relation till ideologi, som en biografi om Claude-Nicolas Ledoux. Denne arkitekt blev under franska revolutionen fängslad för sitt samröre med aristokratin. För honom var arkitekturen förnuftets främsta verktyg, en övertygelse som i hans trånga cell växte sig ur proportion. Han ritade en utopisk stad vars klotformade hus ter sig futuristiska än idag.

Jag läser boken lika fängslad som Ledoux. Manguels språk är vackert samtidigt som han inte skyggar för det obehagliga och skrämmande. Jag lär känna flickan med ansiktet täckt av hår och skulptören vars smärtsamma sjukdom får honom att hugga av sina egna fingrar med en mejsel. Författaren lyckas genom de historiska personernas berättelser beröra de största frågorna och de tyngsta ämnena. Det är i ”Bilden som minne” jag förstår vidden av Manguels finkänsliga skarpsinne. Texten är en svidande kritik mot de Förintelsemonument som planerats eller uppförts efter andra världskriget. Ett monument, menar Manguel, är begränsat till sin form och kan därför aldrig gestalta något som är så fruktansvärt att det inte går att greppa. Istället för att fylla syftet att påminna oss om det som har hänt blir minnesmärkena fåfänga monument över monumenten själva.