Stulet land: svensk makt på samisk mark - Lennart Lundmark
onsdag, 5 november 2008 av Henrik
Om man skulle göra en undersökning i Sverige så gissar jag att fler svenskar skulle kunna beskriva indianernas öde i Nordamerika än samernas i Norden. När jag läste Stulet land skämdes jag, av två anledningar. Det är pinsamt hur lite man vet om Sveriges ursprungsbefolkning och historien om landets norra del. Det är också fruktansvärt att ta del av hur svenska staten har behandlat den samiska befolkningen och vilken människosyn som har varit rådande långt in på 1900-talet.
Stulet land handlar om hur svenska staten med olika medel har tagit mark från samerna och hur det har drabbat den samiska befolkningen. Lennart Lundmark är historiker och boken tar sin början i forntiden för att bl.a. avliva en del myter om samerna. Från Gustav Vasa och framåt blir samerna allt mer utsatta för svenskt förtryck som framför allt handlar om uppfinningsrik myndighetsutövning. Möjligen är det en anledning till att samernas historia inte är så känd, förtrycket har inte innehållit så mycket dramatik som t.ex. fördrivandet av indianer. Ändå har det följt ungefär samma principer, där majoritetsbefolkningen har tagit mark från den nomadiserande ursprungsbefolkningen och förstört deras näringar.
Fram till 1700-talet hade samerna ett ganska bra förhandlingsläge mot svenska staten eftersom de hade varor som eftertraktades, t.ex. päls. Om staten inte betalade eller behandlade samerna väl kunde de flytta över gränsen. Därför klarade sig samerna t.ex. från utskrivning till alla de krig som Sverige förde under renässansen. Skatterna var inte heller lika betungande som för resten av befolkningen. Från 1700-talet börjar staten kunna kontrollera Norrland bättre och samernas förhandlingsläge försämras.
En stor del av boken behandlar de rasistiska föreställningar som har styrt politiken kring samernas rättigheter. Samerna, eller lapparna som de mestadels kallades, drabbades av nationalromantiska myter och rasbiologisk forskning. Enligt den utvecklingsteori som kategoriserade människor efter en föreställning om hur utvecklat folket var, stod bofasta dvs. svenskar högre än nomader på stegen. Det var också så att man skulle hålla sig till sitt folks särart:
Konsekvenserna blev att samerna skulle hållas på avstånd från den svenska kulturen. Om samer ägnade sig åt något annat än renskötsel hamnade de i armod och elände. Eller som ecklesiastikminister Fridtjuv Berg uttryckte det i en riksdagsdebatt 1913: “Om lapprasen upphör med sitt nomadiserande liv, är den dömd att dö ut” Han försäkrade också “att lapprasen genom sin art och nedärvda anpassning efter naturförhållandena inte lämpar sig för vår svenska bofasta befolknings levnadssätt”. Allt fler började nu beskriva “lappens natur” som “barnslig”, “slö”, “klenmodig” etcetera.
Efter att ha läst Lundmarks bok skäms man lite mindre för det är en bra redogörelse för den samisk-svenska historien. Även om texten blir lite akademisk torr är boken intressant och man läs sig mycket på relativt få sidor.




Vad vet du om islam, egentligen? Om du som jag har vissa diffusa kunskaper tycker jag att du bör läsa Vems islam. På 300 sidor får man lära sig en hel del om islam och den muslimska världen då och nu. Fazlhashemi utgår ifrån den bild av islam och muslimer som är ganska negativ och som klumpar ihop 1,5 miljard människor i en klump som västvärlden kan ha åsikter om utifrån det som syns i media. Det krävs ganska lite tankemöda för att inse att så många människor som bor på vitt skilda platser inte lever, tänker och tycker på samma sätt.
För två år sedan kom Fabian Göransons efterlängtade debut, Gaskriget. Det var en vältecknad och sammanhållen berättelse, med en stark koncentrerad röst, som utspelade sig i Latinamerika och Sverige. En berättelse om motstånd och förtryck, berättad med vad jag i brist på annat får kalla patos. Kanske det årets bästa debut. Då hade han redan medverkat i olika tidskrifter och tidningar under ett flertal år, och tecknat i över ett decennium. Ett samlingsalbum var alltså att vänta sig.
Titeln stirrar tillbaka mot mig från bokens ovansida; gäckande, sorgtyngd, självklar. Under den marcherar en kolonn av krigsfångar över en plan yta. Bilden är tagen under gulfkriget, men skulle lika gärna kunna vara från första eller andra världskriget, från kriget mellan Iran och Irak, eller från ett kommande krig ett par år framåt tiden. Det samma kan säga om titeln. I all sin orimlighet kommer den nära frågor som de flesta krigsböcker inte ens snuddar vid. Den får mig närmast att tänka på filmer som ”War of the Worlds” eller ”Mars Attacks”. Dystopiska fantasier om hot från yttre rymden. Men i kontrast till den verklighet boken beskriver blir titeln till en drypande anklagelse. Här finns inga enskilda hjältar, inga geniala krigsherrar. Här finns bara två, fyra, åtta, sexton sidor som alla påstår sig gå i krig för samma sak. För vem går i krig mot mänskligheten?
I början på 1960-talet åker Truman Capote till Kansas som journalist för att följa händelseutvecklingen i ett brottsfall. Det visar sig bli en fullträff för hans karriär som författare när han ger ut boken Med kallt blod.
Ingen har väl undgått de senaste dagarnas protester mot Kinas förtryck av oliktänkande och Tibet i samband med OS-facklans färd mot Peking. Denna bok utger sig för att jämföra OS i Berlin 1936 och Peking 2008. Båda spelen utnyttjas av diktaturer för att framhäva sina egen storhet. Även om Lindström har skrivit en intressant bok handlar det inte så mycket om OS som man kanske kan tro.
Einsteins fru var enligt denna bok en viktig kugge i maken Alberts upptäckter men blev bedragen och övergiven. Därför blir han utsedd till ”historiens allra mest provocerande pojkvän” i en tv-show. Denna bok som egentligen är ett seriealbum behandlar religion, könsskillnader eller uppfattningar om dem, några intressanta kvinnor i historien bl.a. Britney Spears och Stalins fru samt Cornelis Wreeswijks hatbrott.
Jag gillar helger. Inte bara för att jag är ledig utan också för att det är då man kan hitta långa reportage i morgontidningarna. Texter som får ta plats och breda ut sig. Vad reportagen handlar om har inte lika stor betydelse. En bra skribent kan göra vilket ämne som helst intressant.