bokbloggen.com

Lubnas berättelse handlar inte bara om sin egen kamp utan om alla kvinnors kamp för rättvisa och respekt. Landet för dessa händelser är Sudan och om ni läste min förra recension om livet för kvinnorna i Saudiarabien så är Sudan, om möjligt, än värre. Någonstans har mänskligheten kommit bort och alla människor blir behandlade som om de inte längre är någonting värda. Myndigheterna arbetar envist med att hänvisa alla märkliga bestämmelser på Koranen och vid minsta övertramp hittar man en eller annan tolkning i Koranen som bekräftar denna nya regel. Man klarar helt enkelt inte att skilja på religion och politik.

Ett specifikt agerande som gör att landet behöver många år på sig för att förändra sin nuvarande situation är inrättandet av sedlighetspolis vid universiteten. Deras uppgift är att kontrollera att alla kvinnliga studenter klär sig passande. Om den polis som står där för dagen inte tycker att sjalen är tillräckligt täckande eller tillräckligt lång så kan kvinnan, utan några som helst rättigheter, bli avstängd från sina studier och dömd till de piskrapp eller den tid i fängelse som anses passande. Man har inga order att kontrollera männen… Detta gör att flertalet kvinnor kommer efter eller helt enkelt inte kan avsluta sina studier och förvisas till ett liv utan utbildning.

Lubna blir anhållen en dag år 2009 för att ha burit byxor, ett plagg helt opassande för kvinnor. Tillsammans med henne grips tretton andra kvinnor av samma anledning på restaurangen Oum Kalthoum. Flera av kvinnorna blir dömda direkt utan försvar och straffen (oftast piskrapp) utdelades redan dagen efter.

”Du har brutit mot den allmänna moralen genom ditt oanständiga beteende, du har klätt dig i byxor, du har kränkt allmänhetens känslor. Erkänner du? Om du förklarar dig skyldig och svär på att aldrig återfalla i brott kommer ditt straff att minskas till tio piskrapp. Om du framhärdar i din skamlöshet kommer du att dömas till fyrtio piskrapp.” En efter en stiger de anklagade kvinnorna fram. En efter en lyssnar de på anklagelseakten. En efter en bedöms de av polismannen som är det enda godkända vittnet, och som fastställer: ”Ja, det är hon.” En efter en erkänner de med gråtfylld röst. En efter en förs de in i ett angränsande rum. En efter en ställs de likt korsfästa upp med ansiktet mot en vägg som är nedsölad av spyor och blod, och de hålls fast av två starka män. En efter en kröker de rygg. De ser inte bödeln, en kvinna som ursinnigt svänger med piskan. En efter en underkastar de sig straffen. Tio piskrapp.

Lubna har efter många år kämpat sig igenom utbildning bland annat inom kommunikation och är numera en känd journalist och skribent i Sudan men även utanför landets gränser. Detta är till stor hjälp i hennes fall. Hon vägrar erkänna sig själv skyldig till brott och sprider sin och således andra kvinnors historia över hela världen.

Tillsammans med Djénane Kareh Tager har hon skrivit ner sin berättelse i denna mycket välskrivna och lättlästa bok. En bok som jag rekommenderar alla att läsa, kvinnor som män. Det är en bok som gör mig väldigt upprörd och som ger mig en stor känsla av maktlöshet inför vetskapen att kvinnor i skrivande stund blir behandlade så som Lubna blev. Så om jag känner mig maktlös, hur känner sig då inte dessa kvinnor?

Händelser i Sudan enligt boken:
• I september 1983 införde den sudanesiske presidenten Jafar Numayri sharia, den islamiska lagen som han tolkade den, i strafflagen. De domare som vägrade tillämpa dessa lagar blev avskedade. Samtidigt som detta skedde satte presidenten punkt för det avtal som skrevs 1972 där södra delen av Sudan erbjöds självstyre. Till följd gjorde armén uppror och kriget mellan nord och syd återupptogs efter tio års uppehåll.
• 1991 vässade general Omar al-Bashir, som tog makten 1989, sharialagarna genom att hitta på nya lagar, förvärra existerande straff, lägga till nya och inrätta en ordningspolis, dvs en sedlighetspolis. I paragraf 152 i strafflagen, lämnades inga exempel på någon överträdelse eller förbjudet beteende, utan genom att nöja sig med fördöma ”det som kränker den allmänna moralen”, banade det väg för början på en mardröm. Ingen visste längre hur man skulle klä sig eller uppföra sig.
• Paragraf 154: Alla män och kvinnor som befinner sig på samma plats utan att vara bundna av äktenskap eller blodsband är i stånd att synda, i den mån en av männen ”skulle kunna utföra en sexuell handling”. Hur tänker man här??
• 43 000 kvinnor blev 2008 dömda för förargelseväckande beteende.

Den hänförande färden till Sharialand börjar på en gång. Jag kan inte hjälpa min fascination för denna plats och detta land som befinner sig i ett så fullkomligt annorlunda skede än vårt västerländska samhälle. Bokens uppgift är att först och främst belysa kvinnornas rättigheter i det muslimska samhället. Vi får en god uppfattning genom Svt-journalisten Tina Thunanders resa som sätter tonen i boken direkt;

Det är bara kvinnan som avviker. Hon är heltäckt… Tack vare det tunna tyget kan hon skönja var hon sätter ner fötterna, medan betraktaren varken ser ansikte eller ögon. I nacken faller sjalen över en stor hårknut som kan få vem som helt att fantisera om vad som döljer sig under. Hållningen är stolt och självmedveten. Klädernas kvalitet säger att hon har råd. Denna kvinna är det mest sensuella man kan tänka sig.

För att Tina ska komma in i Saudiarabien krävs att ambassaden godkänner hennes ankomst. Hon kommer ensam och att resa på egen hand som kvinna i detta land är inte tillåtet. Därför har man utsett en chaufför tillika förmyndare åt Tina som ska köra henne till de möten och platser hon vill. Eller rättare sagt, fått tillåtelse till. Hon får inte köra på egen hand då kvinnor inte får köra bil. Väl i bilen sitter hon skyddad från männen och dess blickar…

Bilbälte är obligatoriskt för den som sitter i framsätet. Regeln gäller förstås alla, men en kvinna behöver inte bekymra sig om hon slarvat för om bilen skulle bli stoppad av en polis och polismannen skulle ha mage att komma med ett påpekande kan hon bara svara: ”Hur vet du det? Du är inte tillåten att titta på mig.

Regler och undantag
Det finns ett helt kapitel som heter så och det är helt förståeligt i blandningen av statliga regler och lagar och muslimska lagar, sharia. De muslimska lagarna tolkas ur Koranen och görs lite när det passar tillfället eller händelsen. Många gånger lämnar man saken till varje familj – och då främst mannen – att avgöra en intern händelse. Det gör att kvinnor sällan har chansen att få en rättvis dom.
Klädkraven som gäller för kvinnorna, med täckande av kroppen genom abaya eller hijab, finns där för att skydda kvinnorna mot sexuella attacker och detta motiverar man med texter från Koranen.
Kvinnor får av samma orsak inte heller sjunga. Detta inte strikt enligt islams lagar utan för att männen tycker att det vore som att annonsera efter en älskare.
Hela tiden pågår en kamp om vad framtiden har att bringa för kvinnans rätt i samhället. Samhället är idag mer strikt än vad det varit tidigare och det mesta beror på vad sittande kung anser vara rätt och fel. Man har även stor respekt för de högt stående koranlärda män – mufti - som har rätt att utfärda en fatwa – nytt juridiskt utlåtande på en rättsfråga.

Tina reser runt i landet och träffar flera högt uppstående män för att diskutera landet och dess kvinnosyn. Oavsett utbildning eller status är deras svar vanligtvis detsamma, kvinnor har egentligen ingen rätt i samhället. Hon är en flitig resenär och hon har många historier att berätta. Detta gör boken något hoppig och när man väl kommit in i en berättelse är det dags för nästa. Inte för att det finns några direkta personer att lära känna men det ger ett lätt rörigt intryck. Detta är dock det enda negativa i boken. Tina har ett skönt språk och skriver enkelt och ärligt. Man anar givetvis att det ligger mycket mer under ytan men som läsare räknar man inte med att intervjuobjekten (professorer, husfruar, muftis, prinsar m.fl.) talar ur skägget, både bildligt och bokstavligt talat.

Den viktigaste frågan kommer inte upp förrän på sidan 178 när Tina frågar prins Abdullah, barnbarn till statens grundare, om sharia och islam är ett hinder för utvecklingen i Saudiarabien. Han börjar med en massa förklaringar om lagar framtagna utanför sharia men svarar sedan som privatperson att ja, det är ett hinder. Han fortsätter med att berätta att de totala motståndarna till en annan tolkning än den gängse religiösa tolkningen motsätter sig moderniseringen. Regeringen är passiv och säger att folket vill ha det så här.

Det sjuder under ytan i Saudiarabien och så småningom kommer det krävas förändringar. Kvinnor har börjat utbilda sig men de kan ännu inte utnyttja sin utbildning till fullo. Så småningom kommer man inte kunna stoppa dem…

Jag kan inte låta bli att jämföra den här spänningsromanen med Stieg Larssons tre böcker. Det finns en hel del paralleller. Även det här ska bli en trilogi och huvudpersonerna är ungefär lika osannolika. I stället för en journalist som leker utredare får vi här Viggo, en bisexuell dramatiker och regissör som agerar privatspanare. Lisbet Salanders motsvarighet blir kinesiskan Yi Young – utnyttjad och könsstympad, men samtidigt väl bevandrad i kampsport och en dokumentärfilmare av guds nåde.

Som tur är finns det skillnader i stil. Till exempel låter Lantz bli att dela med sig av vartenda produktnamn. Jag slipper alltså läsa att Viggo svarar i sin Ericsson T30 på varje sida. Tack för det! Dessutom utspelar sig boken till stora delar i Göteborg vilket förstås är extra roligt för en göteborgare. Här dör folk på Hotell 11 och blir misshandlade på Ostindiefararen, vilket ju är mycket festligare än när det händer i Stockholm, Kymlinge eller Ystad. Åtminstone om man är göteborgare.

Det finns en otäck verklighet bakom den historia Åsa Lantz berättar. Kinesiska ungdomar har försvunnit efter att de sökt asyl i väst. I romanen är Yi Young en av dem. Men nu är hon vuxen, dokumentärfilmare och redo att avslöja allt. Vilket visar sig vara svårare och farligare än hon trott. Hon tvingas gå under jorden redan efter det första avsnittet sänts och frågan är om hon kommer att lyckas producera några fler. Det är många som försöker hindra henne. Lite för många. Det läggs ut så många trådar att hela historien till slut känns både osannolik och onödigt tillkrånglad.

Så trots Göteborgsmiljöerna är jag inte speciellt förtjust i boken. Tempot är visserligen så högt att det är svårt att lägga den ifrån sig, men redan under läsningen glömmer jag vem som är vem och har svårt att hänga med i handlingen. Kanske beror det på hastigheten och den stackatoaktiga berättarstilen med korta stycken, snabba tillbakablickar och byten av perspektiv. Kanske beror det på att jag faktiskt inte lyckas bry mig om bokens huvudpersoner. För trots alla vidrigheter som Yi råkat ut för är jag distanserat oengagerad eftersom hon aldrig blir verklig för mig. Jag tror inte på historien och då försvinner en stor del av spänningen, tyvärr.

Jag har aldrig känt några zigenare, eller romer, som de flesta föredrar att kallas. Jag läste visserligen om Katitzi när jag var liten och blev upprörd över hur orättvist hon behandlades, men där både börjar och slutar mina erfarenheter. Med en känsla av att något är väldigt orättvist. Senare års nyhetsrapportering från Italien, Rumänien och forna Jugoslavien har bara förstärkt intrycket. Romernas situation verkar närapå hopplös.

Irka Cederbergs bok ger verkligen inte några förhoppningar om att situationen är på väg att bli bättre. I ekonomiskt pressade tider är det de svagaste som råkar mest illa ut. Och romerna som folk måste höra till de allra mest utsatta. Kanske för att ingen känner något dåligt samvete gentemot dem. Under andra världskriget utsattes romerna för samma sorts systematiska terror som judarna. De sattes i läger, de avrättades och de utsattes för experiment. Men under Nürnbergrättegångarna ställdes ingen till svars för brotten mot romerna. Inte en enda rom kallades för att vittna. Först 1985 erkändes det offentligt att även romerna varit offer för nazisternas raspolitik. Kanske hade romernas situation varit annorlunda om brotten mot dem hade blivit allmänt kända. Kanske hade det då inte varit lika enkelt att avfärda dem som något annat lands problem.

Det finns någonstans mellan femton och tjugo miljoner romer i världen. De allra flesta lever i Europa. Men var kommer de ifrån? Enligt forskning, som åtminstone verkar stämma överens med merparten av romernas uppfattning, så härstammar de från Indien. Vad som fått dem att migrera är däremot inte helt klart. Naturkatastrofer, svält och krig är några gissningar. Men alltfler forskare tror att det romska folket uppstod inom en retirerande hinduisk armé som tidigare rekryterat soldater från olika folkslag i Asien.

Vad som än fick dem att röra sig västerut, verkar de inte ha mottagits med någon större entusiasm. De tvångsrekryterades till arméer, trängdes undan av konflikter, beskylldes för att sprida digerdöden. Under 500 år var romerna också slavar i det som idag är Rumänien. De var egendom som kunde köpas och säljas som vilka andra varor som helst. Något resten av Europa inte protesterade stort emot ens när protesterna mot det amerikanska slaveriet var hödljudda. Först 1864 blev dessa romer fria, men tvingades då betala en skärskild skatt som skulle hålla de tidigare slavägarna skadelösa.

I samband med utvidgningen av EU var många romer hoppfulla. EU ställde tydliga krav på att medlemsländerna skulle förbättra levnadssituationen och garantera mänskliga rättigheter för de romska minoriteterna. Men av de stora orden har inte kommit några betydande resultat. Stora delar av de frikostigt utbetalade EU-anslagen har hamnat i fickorna på lokala politiker i tidigare öststatsländer.

Fortfarande får stora mängder skolpliktiga romska barn överhuvudtaget ingen skolgång. De som går i skolan placeras ofta i specialklasser för mindre begåvade barn och hindras därmed möjligheter till postgymnasial utbildning.

Med tanke på att världens ledare inte verkar komma närmare någon lösning på romernas situation så är det kanske inte så konstigt att det här bitvis känns som ganska hopplös läsning. Genomgången av romernas tillvaro i olika europeiska länder är så intill förväxling lika att jag har svårt att hålla reda på var jag är i boken. Och efter att ha läst boken känner jag mig tyvärr inte särskilt hoppfull om att situationen ska förändras till det bättre inom den närmaste framtiden.

I många av Europas länder har nationalistiska partier fått stort inflytande och intoleransen har fått större utrymme. Sverige har med undantag av Ny Demokratis tre år i riksdagen på 1990-talet varit ganska långt ifrån att ge främlingsfientliga krafter något stort inflytande över politiken. I höst kan det ändras. Sverigedemokraterna har i opinionsundersökningarna legat runt fyraprocentspärren. Det är därför inte så förvånande att det nu kommer flera böcker om detta parti och det de står för. Några av de främsta experterna i ämnet är Mikael Ekman och Daniel Poohl som arbetar på Expo som under många år har granskat den nationella rörelsen i Sverige.

Ut ur skuggan är en bok i tre delar. Den börjar med Sverigedemokraternas historia, fortsätter med dagens parti och dess politik och avslutas med en del om partiets väljare. Det är naturligtvis ingen objektiv beskrivning av Sverigedemokraterna, det är inte syftet. Men det är en saklig och grundlig genomgång som författarna har gjort. För att komma så nära partiets kärna som möjligt har man intervjuat personer som varit och är aktiva, grävt djupt i partimaterial och press m.m. Det är inte enbart Sverigedemokraterna som behandlas eftersom deras relation till resten av den nationella rörelsen och samhället runt omkring är viktig för förståelsen. För läsaren ger det en helhetsbild som tydligt visar hur partiet har anpassat sig till samhällsdiskussionen och därigenom nått framgångar.

Historiken handlar mycket om hur Sverigedemokraterna gick från en rasistisk rörelse – Bevara Sverige Svenskt – till att bli ett allt mer etablerat parti. Det är en period av många intressanta händelser. Till och med bildandet har i partiets egen historieskrivning förfalskats och dagens Sverigedemokrater gör allt för att använda historien till att legitimera sin politik idag. Man vill visa hur man har ”rensat ut” oönskade element, alltså de personer som har mer extrema åsikter eller beteenden.

Just relationen till nazismen och extrema nationella organisationer är ett av Sverigedemokraternas stora dilemman. Man vill ta tillräckligt avstånd för att kunna bli ett rumsrent parti, samtidigt som man delar en del av argumenten och ideologin med dessa. Dessutom visar boken att man fortfarande har personer med mer omfattande kontakter med andra nationalister än partiet vill erkänna. Det är t.o.m. så att flera av partiets egna ledande medlemmar har lämnat Sverigedemokraterna efter det att de har upptäckt främlingsfientligheten.

Invandringen är Sverigedemokraternas stora och ibland enda fråga som man driver. Alla andra politikområden som man driver kopplas ihop till detta. Det ligger också, visar Ekman och Poohl, i linje med åsikterna hos partiets väljare. I bokens tredje del finns en politiskt intressant genomgång av den aktuella forskningen kring nationella partier och dess väljare i Sverige och Europa. Det är ett ambitiöst arbete som ligger bakom denna intressanta genomgång av det som kan bli Sveriges nästa parti som tar sig in i riksdagen.

I avslutningen ger författarna några råd till nuvarande partier och andra som vill bemöta Sverigedemokraterna. Ett annat tips kan vara att börja med att läsa Ut ur skuggan, som är ett politiskt reportage när det är som mest intressant.

Aung San Suu Kyi har blivit en symbol för frihetskamp och mänskliga rättigheter. Oppositionsledaren i det slutna landet Burma fick Nobels fredspris 1991 och sedan dess har hon stått i centrum för motståndet mot militärjuntan som håller befolkningen i ett järngrepp. Största delen av de senaste 20 åren har hon suttit i husarrest med begränsade möjligheter att bedriva sitt politiska arbete. Jesper Bengtsson beskriver i sin biografi hur hon ändå har haft en avgörande indirekt betydelse som en samlande kraft för motståndsrörelsen.

För den som vill ha en koncentrerad beskrivning av Burmas historia sedan kolonialtiden är denna biografi en utmärkt läsning. Bengtsson är en kännare av Burma med flera utgivna böcker om landet som placerar sig i samma liga av slutna, fattiga diktaturer som t.ex. Nordkorea och Eritrea. Juntan gör allt för att hålla omvärlden utanför och genom propaganda hålla befolkningen i schack trots fattigdom, etnisk splittring och förtryck.

När munkar gick ut i fredliga demonstrationer efter kraftiga höjningar av bränslepriserna 2007 hamnade Burma i fokus. Protesterna slogs ner med våld och försöken att tysta ner händelserna visade sig svårare nu än tidigare år tack vare nya media. Inte så långt därefter drabbades hundratusentals burmeser av en orkan som drabbade fattiga människor hårt. Ändå lyckas juntan sitta kvar och omvärlden tappar intresset efter ett tag. Aung San Suu Kyi och hennes parti NLD har en svår situation men fortsätter med sin icke-vålds-strategi á la Gandhi.

Aung San Suu Kyis kamp är inte bara politisk utan även mycket personlig. Hennes far Aung San är en burmesisk frihetshjälte som kämpade för landets frihet från både brittisk och japansk ockupation. Han mördades innan självständigheten och under lång tid hade inte dottern någon ambition att ta över hans roll. Men ödet och hennes patos gjorde det nästan oundvikligt för henne att bli ledare för oppositionen. För detta har hon emellertid också fått försaka mycket i sitt privatliv. Aung San Suu Kyis man, Michael Aris, och hennes söner har inte kunnat bo med henne i Burma och hon har inte kunnat resa ut ur landet p.g.a. risken att nekas inresetillstånd igen. Därför blir en biografi över hennes lite inte bara intressant och fascinerande utan också ganska sorglig läsning.

Ren är 12 år gammal och han saknar sin vänstra hand. Under hela sitt liv har han undrat vilka hans föräldrar är, var de godhjärtade? Döda? Varför lämnade dem bort honom till Sankt Antoniusklostret?

För det är på klostret han är uppväxt, och han har varit där så länge han kan minnas. På klostret lekar han med sina bästa vänner, Ichy och Brom. De är tvillingar, och tvillingar sägs ge otur. Men Ren tycker att det kan kvitta han är ju redan otursförföljd.

Då och då händer det att någon bonde eller en familj som inte kan få barn kommer till klostret och väljer ut någon av pojkarna till att bli deras son.

Dock kommer det aldrig att bli så för Ren, Ichy and Brom. Ingen vill ha ett barn utan en hand, eller tvillingar som för otur med sig. Ren, Ichy och Brom de får leva sitt liv där, samlar stenar, ber böner och gör bus som leder till prygling. Samt vänta på deras 18årsdag då de skickas till armén.

Men en dag så kommer en mystisk främling och alla barn får som vanligt ställa upp sig vid den heliga statyn. Mannen går fram och tillbaka och känner o klämmer på pojkarna. Han verkar leta efter något speciellt. Plötsligt ställer han sig framför Ren, kollar på honom och lyfter upp honom i ett glädjetjut!
Mannen heter Benjamin Nab och hävdar att han är Rens bror och att han har letat efter honom överallt. Munkarna ger Ren rätt snabbt till Benjamin Nab, det är ju ingen som kommer sakna Ren och munkarna tycker att det är bättre att ge honom till Nab istället för armén.

Ren hade drömt om dagen då han skulle slippa ifrån klostret, han hade drömt om tillagade middagar och en mor som nattar honom. Tyvärr blir det inte riktigt så i verkligheten, Benjamin är inget annat än en tjuv. Istället för hemlagade middagar dras han in i en härva av gravplundring, lurendrejeri och gangsters.

Junot Diaz har på boken omslag kommenterat:

Vacker, oförglömlig och helt lysande! Tinti är en äventyrerska som blottlägger sina romanfigurers hjärtan med en precision och oräddhet som ruskar om dig

Precis så som Junot Diaz skriver, så är det. Boken är helt fantastiskt, man tror att boken ska vara grym och fruktansvärd och man får nästan en liten klump i magen. Men boken är fantastisk även fast den innehåller hemska saker så finns kärleken och empatin där. Författaren låter kärleken ligga djupt begraven emellanåt men den finns där och det är det som gör boken fantastiskt.
Den gode tjuven kommer helt klart läggas till bland mina favoritböcker.

Spaningsbataljonen ligger i Kuwait och väntar på invasionen av Irak 2003. Det finns en förväntan hos soldaterna att äntligen få komma iväg. Varför de ska inleda ett krig mot ett land lång hemifrån funderar man inte så mycket på. Journalisten Wright ska följa med som inbäddad och ta del av allt som sker på vägen mot Bagdad. Det blir en resa genom öken och städer på vägar och gator som kantas av skadade människor, jublande människor, döda människor, stridande människor om vartannat. En chockerande upplevelse av krig och lidande i syfte att befria irakierna från Saddam. Ytterligare en ung generation ska dra in i strid:

De här unga männen representerar vad som mer eller mindre är Amerikas första generation slit-och-slängbarn. Mer än hälften av killarna i plutonen kommer från splittrade hem och har växt upp med frånvarande, ensamstående, arbetande föräldrar. Många har närmare kontakt med tv-spel, realityteve och Internetporr än med sin egen familj. Innan ”kriget mot terrorismen” proklamerades var det inte så mycket som förväntades av den generationen annat än att de skulle ta sig genom high school utan alltför många mordorgier, som i Columbine. Men efter attackerna den 11 september har ansvaret för detta ”krig mot terrorismen” fallit på deras axlar.

Som läsare kommer man in under skinnet på soldaterna, det känns som en ärlig redogörelse av deras vardag i stridande förband. Kriget är spänning, tristess och blandade känslor. De unga soldaterna lockas av striden, samtidigt som man brottas med många etiska frågor kring dödandet och de risker man tvingas ta. Förutom de strategiska avvägningar som trupperna gör varje dag försvåras livet också av att man har svårt att skilja på beväpnade fiender och civila. Reglerna är klara när det gäller att man inte beskjuter civilbefolkningen om inte annat för att inte förlora goodwill hos omvärlden. I fält ändras dock regler allt eftersom när fienden kan klä sig i civila kläder för att lura invasionsstyrkorna. Skildringen av de civila offrens umbäranden är också det som ger störst intryck. Den irakiska befolkningen visar en häpnadsväckande förståelse för de civila offren, kanske av erfarenhet eller av rädsla och soldaterna visar i dessa sammanhang en hel del medkänsla.

Colbert har nu ett ansiktsuttryck som jag har kommit att se allt oftare på den senaste tiden. Han ser hjälplöst bekymrad ut. När soldaterna ställs inför mänskliga tragedier, när de tvingas möta dem på nära håll, så sluter sig de flesta. Deras ansikten blir uttryckslösa. Trots sitt rykte som Iceman är Colbert inte speciellt bra på att dölja sina känslor. I strid ser han nästan extatisk ut, nu verkar han närmast uppgiven fastän han fortfarande försöker åstadkomma något vettigt under omständigheterna. Han lämnar över barnet till modern och sätter en vattenflaska i handen på henne. ”Badda ditt barn med vatten”, säger han på engelska rätt in i mammans oförstående ansikte. Hon nickar tacksamt, kanske hon tror att han har gjort mer än han verkligen har gjort.

Man slås av flera saker när man läser om invasionen av Irak t.ex. det entusiastiska mottagandet av många civila (det är lite ovant att läsa hyllningskörer till George W Bush) och bristen på planering i modern krigföring. Visst får man ta del av nya sidor av hur livet krig ter sig, men jag kan inte låta bli att tycka att det blir tråkigt. Trots alla händelser där soldaterna utsätts för extremt känslofyllda situationer kan jag som läsare inte riktigt ta till mig det. Troligen beror det på det Wrights journalistiska språk som inte riktigt funkar i bokform. Han försöker måla upp miljöer och personporträtt som ska få läsaren intresserad och det finns mycket kritik inbäddad. Ändå tappar jag intresset för bataljonen och deras färd mot Bagdad.

Det börjar på en numera känd internatskola, Solbacka. Jan Guillou skulle bli jurist eller författare och ge igen på sina gamla plågoandar. Han lyckades också med det fast som journalist, vilket blev ett yrke han mer eller mindre påtvingades. Därefter rullas en fascinerande levnadsberättelse upp. IB-affären ägnas med rätta mycket utrymme eftersom det är en historia som innehåller så mycket av det som journalistiken handlar om; yttrandefrihet, censur, källskydd, grävande reportage m.m. Boken handlar inte så mycket om Hamilton och Arn som man kanske förväntar sig då dessa böcker är bland de mest lästa i Sverige.

Alla har en åsikt om Jan Guillou, inte minst han själv. Det sista blir väldigt tydligt i hans berättelse om sitt skrivande liv. Hans egna reflektioner och omdömen om sina olika insatser som journalist och författare lyfter denna historiebeskrivning till att blir så intressanta som memoarer kan vara. Guillou kan uppfattas som en ganska arrogant person och den sidan av självhävdelse visar han upp även här. Men det som också blir tydligt är den emellanåt ganska hänsynslösa självkritik som bedrivs. Samtidigt är det inte svårt att förstå dem, t.ex. Peter Bratt som var med att avslöja IB, som känner sig orättvist karikerade. Charmen med memoarer är att huvudpersonen kan få stort utrymme utan filter, men den som utpekas har också svårt att få replik.

Politik har präglat socialisten Guillou, inte bara som medlem i kommunistpartiet. Hans gärningar har alltid ett politiskt syfte oavsett om det handlar om ett reportage eller skrivandet på en ny bok. Ordets makt och vanmakt blir därför också en intressant politisk skildring av samhällsklimatet, yttrandefriheten, internationella relationer m.m. Som sjuttiotalist känns det som att stiga in i en annan värld när svensk politik, både inrikes och utrikes beskrivs ur kalla krigets perspektiv. Man får en historielektion som känns riktigt påtaglig.

Samtidigt som jag påbörjar och läser Guillous memoarer slås nyheten upp i Expressen att han har haft kontakter och lämnat information till KGB. Jag kan förstå syftet med att utelämna detta i memoarerna, men samtidigt känns det lite som urvalsförfalskning då detta sker en tid innan IB och har viss relevans. Som läsare blir man fundersam till hur det står till med resten av det som nystas upp, har det utelämnats eller lagts till något mer av vikt? Guillou ska skriva ett tillägg om KGB-kontakterna och man kan väl konstatera att journalisten, författaren och kolumnisten Guillou är i högsta grad aktuell och en del två kommer det säkert finnas material till.

Jag har aldrig varit på Kuba. Inte heller har jag haft några funderingar på att resa dit. Men det spelar ingen roll. Jag har ändå stort nöje av den här boken. Längre ifrån turistbroschyrernas glättiga språk kan man antagligen inte komma. Men för den sakens skull är det inte någon eländesskildring. Det är helt enkelt 100 korta nedslag i vad jag gissar är ett kubanskt vardagsliv, där fiffel, våld, och extrem machokultur blandas med glädje, sex, musik och kampen att sätta mat på bordet i ett land där alla kor formellt är Fidels egendom oavsett vem som äger dem.

Här blandas stort och smått. Bokens kapitel utgår ifrån la charada cubana. Ett system där varje siffra har kopplats samman med ett begrepp på mer eller mindre logiska sätt. 33 är till exempel Jesus eftersom har var så gammal när han korsfästes, 88 är glasögon och 7 står för bajs. Det här sättet att skriva ger onekligen inblick i både de stora frågorna som en inblick i det mest privata. I det tolfte kapitlet som handlar om de kubanska kvinnorna får man som läsare dela författarens upprörda känslor över att kvinnomisshandel ses som ett normaltillstånd och att det är kvinnorna som står för all service från morgon till kväll.

De lär sig att ställa sig upp om en jämnårig pojke vill sitta, jodå, jag har själv sett en mor och sjuksyster säga till en åttaårig flicka: res dig, Luis vill sitta.

De eventuella illusioner man kan ha haft om det kubanska samhället försvinner ganska fort när man läser den här boken. Ja, sjukvården är förvisso gratis, men vad hjälper det när sjukhusen varken har utrustning eller mediciner. Trots att kubanerna själva är mycket medvetna om hur deras samhälle fungerar är mytbildningen omkring Fidel fortfarande stark. Om Fidel bara visste… Då skulle det lokala sjukhuset ha penicillin och röntgenutrustning. Då skulle man inte behöva muta sina lokala tjänstemän och poliser för att ens klara vardagen.

Intressant att läsa om är också gaykulturen. Eller rättare sagt, den ickeexisterande gaykulturen. Trots Kubas utpräglade machokultur verkar det vanligtvis inte vara någon som lägger sig i vad andra har för sig, så länge man inte pratar om det. Kanske för att om man tar upp ämnet så visar det sig att fäder, onklar, söner, bröder och vänner alla har erfarenheter av sex med andra män. Talar man inte om det så finns det inte. Detta gäller naturligtvis manlig homosexualitet. Kvinnlig är något annat. Redan det faktum att man är kvinna innebär att man automatiskt har lägre status.

Jag upprepar: i denna rätt våldsamma fallocentriska kultur är det fullt begripligt att också män deltar i kulten av mandom och kukkraft, att vara lite bög kan passera i den allmänna mansdominansens namn – men att som kvinna, redan svag, välja bort att dyrka den heliga fallosen, vända ryggen åt hela det latinska patriarkatet, se det är riktigt avvikande – oroande på något sätt, som om de underminerade den normala samhällsordningen, istället för att som bögarna, om än inverterat, bekräfta den.

Det här är en perfekt bok att läsa några kapitel i taget. Underhållande och intressant, rolig och upprörande om vartannat. Är man, som jag, ett fan av reportageböcker kan man nästan inte önska sig något bättre.