bokbloggen.com

Om man skulle göra en undersökning i Sverige så gissar jag att fler svenskar skulle kunna beskriva indianernas öde i Nordamerika än samernas i Norden. När jag läste Stulet land skämdes jag, av två anledningar. Det är pinsamt hur lite man vet om Sveriges ursprungsbefolkning och historien om landets norra del. Det är också fruktansvärt att ta del av hur svenska staten har behandlat den samiska befolkningen och vilken människosyn som har varit rådande långt in på 1900-talet.

Stulet land handlar om hur svenska staten med olika medel har tagit mark från samerna och hur det har drabbat den samiska befolkningen. Lennart Lundmark är historiker och boken tar sin början i forntiden för att bl.a. avliva en del myter om samerna. Från Gustav Vasa och framåt blir samerna allt mer utsatta för svenskt förtryck som framför allt handlar om uppfinningsrik myndighetsutövning. Möjligen är det en anledning till att samernas historia inte är så känd, förtrycket har inte innehållit så mycket dramatik som t.ex. fördrivandet av indianer. Ändå har det följt ungefär samma principer, där majoritetsbefolkningen har tagit mark från den nomadiserande ursprungsbefolkningen och förstört deras näringar.

Fram till 1700-talet hade samerna ett ganska bra förhandlingsläge mot svenska staten eftersom de hade varor som eftertraktades, t.ex. päls. Om staten inte betalade eller behandlade samerna väl kunde de flytta över gränsen. Därför klarade sig samerna t.ex. från utskrivning till alla de krig som Sverige förde under renässansen. Skatterna var inte heller lika betungande som för resten av befolkningen. Från 1700-talet börjar staten kunna kontrollera Norrland bättre och samernas förhandlingsläge försämras.

En stor del av boken behandlar de rasistiska föreställningar som har styrt politiken kring samernas rättigheter. Samerna, eller lapparna som de mestadels kallades, drabbades av nationalromantiska myter och rasbiologisk forskning. Enligt den utvecklingsteori som kategoriserade människor efter en föreställning om hur utvecklat folket var, stod bofasta dvs. svenskar högre än nomader på stegen. Det var också så att man skulle hålla sig till sitt folks särart:

Konsekvenserna blev att samerna skulle hållas på avstånd från den svenska kulturen. Om samer ägnade sig åt något annat än renskötsel hamnade de i armod och elände. Eller som ecklesiastikminister Fridtjuv Berg uttryckte det i en riksdagsdebatt 1913: “Om lapprasen upphör med sitt nomadiserande liv, är den dömd att dö ut” Han försäkrade också “att lapprasen genom sin art och nedärvda anpassning efter naturförhållandena inte lämpar sig för vår svenska bofasta befolknings levnadssätt”. Allt fler började nu beskriva “lappens natur” som “barnslig”, “slö”, “klenmodig” etcetera.

Efter att ha läst Lundmarks bok skäms man lite mindre för det är en bra redogörelse för den samisk-svenska historien. Även om texten blir lite akademisk torr är boken intressant och man läs sig mycket på relativt få sidor.

Femton killar med olika bakgrund skriver om manlighet. Dels behandlas den traditionella mansrollen. Varför är det så att det mesta våldet begås av män och pojkar? Varför är män oftare otrogna? Varför kan män inte prata om känslor? Dessutom försöker författarna hitta uttryck för den nya manligheten där macho inte ingår.

Författarna till texterna i boken är både kända och okända i varierande grad. Gemensamt för alla är att de har funderat mycket över sin egen och andras manlighet. Många återkommer till händelser och företeelser i sin barn- och ungdom. Varierande är också kvaliteten på det som skrivs. Ett par berättelser känns intetsägande och är i mitt tycke ganska dåligt skrivna, medan andra träffar rätt på spiken i både innehåll och språk.

Min favorit är nog Adamis text om homofobi. Själv har jag svårt att förstå rädslan som många killar och män känner inför homosexuella män. Som lärare för gymnasieungdomar känner jag igen sättet för killar att försöka trycka ner andra killar. Flera texter handlar om hur sexualiteten används som förtryck. Som man förväntas du alltid vilja ha sex med kvinnor och förneka allt som kan tolkas som det minsta bögigt.

Kravet på att bevisa att du är man handlar lika mycket, om inte mer, om att bevisa att du inte är bög. I meningen ”är du bög eller” ligger det så mycket makt. Det kan få oss att göra vad som helst. Cykla ner för tvåmetersstup. Frivilligt bli slagen för att du förlorar ett vad. Slå på någon du knappt känner för att du blivit utmanad.

Detta är inte en bok för riktiga machomän med taskig kvinnosyn, hård yta och som gillar att dra bögskämt. Eller också är den just för dem. Frågan är bara hur många av dem som kommer att läsa den. De som redan har en mer modern syn kan säkert nicka igenkännande och bli bekräftad i sin egen manlighet?

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret, se en period i en hockeymatch. På nitton minuter kan man baka scones eller få en tand lagad hos tandläkaren, man kan vika tvätten för en familj på fem personer.

Nitton minuter tog det för Tennese Titans att få utsålt till slutspelen. Det är programtiden för en pratshow minus reklaminslagen. Det är så lång tid det tar att köra mellan Vermonts delstatsgräns och staden Sterling i New Hampshire.

På nitton minuter kan man beställa en pizza och få den hemkörd. Man kan läsa en saga för ett barn eller få oljan bytt i bilen. Man kan promenera en och en halv kilometer. Man kan lägga upp en kjol.

På nitton minuter kan man stoppa världen eller bara hoppa av den.

På nitton minuter kan man hämnas…..

Genom att bara läsa denna spännande inledningen så var jag fast. Fast i en av världens bästa böcker. Boken är delvis inspirerad av händelserna vid Columbine, där 2 personer gick in i en skola och sköt ihjäl ett flertal personer.

Men i denna bok så får vi följa Peter, Peter som har blivit mobbad från den första dagen i skolan då han satte sig i bussen och en kille fällde honom och kastade ut hans nya matlåda på vägen.  Mobbningen fortsätter dag ut och dag in, och författaren beskriver detta väldigt noggrant så man är ständigt illamående och tycker verkligen att barn är grymma.

En dag orkar han inte längre, han orkar inte leva i skuggan av sin perfekta bror som dog i en  bilolycka, orkar inte bli mobbad dag ut och dag in, där alla ser mobbningen men ingen hjälper honom.  Så  en dag får han nog, och hämnas för alla de år då han har blivit mobbad….

Boken är fantastiskt och en sådan bok som man sträckläser.  Efter att ha läst denna bok så kan jag förstå varför man en dag inte orkar längre,  man ser och hör Peters förtvivlan och man vill hoppa in i boken och rädda honom från mobbarna. Jag vet inte om det är jag som är knäpp eller författaren som har vinklat boken, men rakt igenom boken så står jag på Peters sida, jag kan inte tycka synd om de som mobbade Peter när de blir skjutna.. För det enda jag tänker då är “Som man bäddar får man ligga……”

Vad vet du om islam, egentligen? Om du som jag har vissa diffusa kunskaper tycker jag att du bör läsa Vems islam. På 300 sidor får man lära sig en hel del om islam och den muslimska världen då och nu. Fazlhashemi utgår ifrån den bild av islam och muslimer som är ganska negativ och som klumpar ihop 1,5 miljard människor i en klump som västvärlden kan ha åsikter om utifrån det som syns i media. Det krävs ganska lite tankemöda för att inse att så många människor som bor på vitt skilda platser inte lever, tänker och tycker på samma sätt.

Boken inleds med lite historia om hur Muhammed grundar islam på 600-talet och sprider religionen över arabiska halvön, bl.a. med hjälp av Koranen som han har låtit nedskrivas. Sedan beskrivs olika diskussioner som har förts kring islams förhållande till omvärlden sedan dess. Till att börja med var den muslimska världen framstående inom t.ex. vetenskap och kultur vilket spillde över mycket på Europa. Fazlhashemi menar att man i väst till stor del undanhåller de positiva saker som araber och perser bidrog med under medeltiden och vilken betydelse det hade för den naturvetenskapliga och kulturella utvecklingen i Europa under renässansen och upplysningstiden.

Den största delen av boken behandlar aktuella politiska diskussioner utifrån synen på islam som kvinnofientlig, västfientlig och antidemokratisk. Detta är intressanta kapitel som visar på helt andra utvecklingsmöjligheter för den muslimska världen och väst än vad som är fallet idag. Föreställningen att det enligt Koranen och därmed Guds ord är omöjligt med jämställdhet och demokrati i kombination med islam grusas ordentligt i diskussionen. Det grundläggande förhållningssättet som Koranen förespråkar är rättvisa och utgår man från det kan man tänka sig båda delar. Enligt många feministiska muslimer var Muhammed själv ganska radikal och bidrog till att ge kvinnor bättre rättigheter för sin tid, t.ex. arvsrätt och rätt till utbildning. Det och mycket annat kan man läsa i kapitlet med det underbara namnet; Genusjihad.

Att många muslimska länder idag är hårdföra diktaturer som styrs med religiösa förtecken menar Fazlhashemi beror mycket på en besvikelse över tidigare styren, bl.a. demokratiska västländer som inte levde upp till idealen om mänskliga rättigheter under sin tid som kolonialmakter. Däremot skulle islam må mycket bra av en demokratisering enligt författaren för det skulle utveckla religionen som han menar delvis har stelnat efter alltför traditionella och konservativa tolkningar av Koranen och Muhammeds liv. Det finns också stöd för demokrati hos muslimer, bl.a. refereras till en undersökning som visar att 70-95% av invånarna i muslimska länder anser att demokrati är det bästa styrelsesättet.

Vems islam är en mycket aktuell bok och tjänar på att läsas just nu. Ett kapitel handlar om Mohammedteckningarna i Danmark, varför de publicerades just där och att det kanske var största anledningen till upprördheten hos muslimerna. Det är ett något akademiskt språk eftersom författaren är docent, men det är inte på något vis svårläst.

För två år sedan kom Fabian Göransons efterlängtade debut, Gaskriget. Det var en vältecknad och sammanhållen berättelse, med en stark koncentrerad röst, som utspelade sig i Latinamerika och Sverige. En berättelse om motstånd och förtryck, berättad med vad jag i brist på annat får kalla patos. Kanske det årets bästa debut. Då hade han redan medverkat i olika tidskrifter och tidningar under ett flertal år, och tecknat i över ett decennium. Ett samlingsalbum var alltså att vänta sig.

I år kom det så. Jag kan förstå att Göranson vill ge ut dessa serier. De är inte dåliga. Här finns mycket att hämta, och det kan vara intressant att se hans utveckling mot Gaskriget. Den korta serien Odalmannen, på två sidor, visar på hans lust att sträcka ut tecknandet, uppbyggd som den är av tvärliggande korta streck som förstärker textens svartsynta ödslighet.

Men överlag saknar jag den där helhetskänslan som var så befriande i debutalbumet. Förhoppningsvis är det här bara ett sätt att göra avslut, även om det också finns serier ritade efter Gaskriget med i albumet. Jag vill se Göranson ta en halvnelson på sig själv och rita ett nytt temaalbum där humorn knuffas lite åt sidan och han vågar lägga mer tid på teckningarna och på själva berättelsen. När han är som bäst har han ett språk och en fantasi som sopar banan med de flesta andra seriekonstnärer.

Titeln stirrar tillbaka mot mig från bokens ovansida; gäckande, sorgtyngd, självklar. Under den marcherar en kolonn av krigsfångar över en plan yta. Bilden är tagen under gulfkriget, men skulle lika gärna kunna vara från första eller andra världskriget, från kriget mellan Iran och Irak, eller från ett kommande krig ett par år framåt tiden. Det samma kan säga om titeln. I all sin orimlighet kommer den nära frågor som de flesta krigsböcker inte ens snuddar vid. Den får mig närmast att tänka på filmer som ”War of the Worlds” eller ”Mars Attacks”. Dystopiska fantasier om hot från yttre rymden. Men i kontrast till den verklighet boken beskriver blir titeln till en drypande anklagelse. Här finns inga enskilda hjältar, inga geniala krigsherrar. Här finns bara två, fyra, åtta, sexton sidor som alla påstår sig gå i krig för samma sak. För vem går i krig mot mänskligheten?

I nästan trettio år har Robert Fisk verkat som korrespondent i mellanöstern. Årtionden som i efterhand inte tycks ha haft något annat än dåliga nyheter om mellanöstern med sig. När är det inte krig i mellanöstern? Och Fisk har varit i dem alla. Tre gånger har han träffat Usama Bin Ladin, första gången redan 1979, när Bin Ladin var en okänd gerillaledare som med amerikanska pengar gjorde motstånd mot den ryska invasionen i Afghanistan. Nedtonade möten med en skygg, intelligent man som i skuggan av elfte september får en stark, närmast profetisk laddning. Men för Fisk är inte Bin Ladin den stora gestalt som omskapat världen, ondskans förste fanbärare; här blir han istället en logisk fortsättning på det som varit, summan av den tvångströja som tvingats på länderna i mellanöstern.

Konsekvent förvägrar Fisk kriget sina frälsare och demoner. Han har varit med om framryckningar och tillbakadraganden både hos irakier och iranier under det åtta år långa kriget mellan länderna. Ett krig som tros ha skördat en miljon människoliv. Färdats på tåg med svårt hostande, gasskadade soldater, sett söndersprängda tanks invändigt klädda med resterna av kroppsdelar. Han har sett talibanerna ta makten i ett genomkorrupt och krigshärjat land och se dem förlora den några år senare. Han har färdats över de vibrerande gränserna mellan Israel och Palestina.

Men hans beskrivningar är inte av smarta truppförflyttningar, av hjältedåd. Det han ser är något annat, och han ser det i slag efter slag. Människor som dör, som blir skadade för livet. Och andra som klarar sig utan fysiska skador, men ändå har förlorat mer än vad någon vill föreställa sig. Ändå tvingar Fisk läsaren att delta, att se vad han ser. Boken är närmast en orgie i orättvisor och den fråga som kriget ställer på sin spets när kulan snuddar vid min kind och träffar personen bakom. Varför jag? Varför han/hon?

Klart och med stark röst berättar Fisk historien om Mellanöstern, om europeiska kolonisatörer och gränsdragningar över huvudet på människorna på marken, medan han samtidigt fördjupar sig i krigskorrespondentens vardag, dessa handelsresande i krig. Han hymlar aldrig med varför han själv har hittat dit och om pojkböckernas dragningskraft. Det är en magnifik sammanställning, inte så mycket som uppslagsbok, det är den något för splittrad för, men av krigets vansinne och av vad mänskligheten gör för, och framförallt mot sig själv. När jag slår ihop boken har de olika krigen glidit ihop till ett, som tycks ha pågått sedan tidernas begynnelse.

I början på 1960-talet åker Truman Capote till Kansas som journalist för att följa händelseutvecklingen i ett brottsfall. Det visar sig bli en fullträff för hans karriär som författare när han ger ut boken Med kallt blod.

Boken handlar om mordet på familjen Clutter i Holcomb, Kansas. Herb Clutter är en rik farmare med bra rykte hos anställda och omgivningen. Han mördas en kväll tillsammans med sin fru, son och ena dotter. Bundna och försedda med munkavle har de skjutits på nära håll och brottsplatsen är en makaber syn för vännerna till dottern Nancy som hittar offren. Två kända brottslingar, Dick Hickock och Perry Smith, som har suttit i fängelse ihop har dödat familjen vid ett försök att råna den på påstått stora summor pengar. Det visar sig dock att de i reda pengar bara får med sig 40 dollar. Dessa två flyr sedan till Mexiko där de gör av med pengar som de fått ut via checkar som de fått med sig från Clutter. Panka och rastlösa söker de sig sedan tillbaka till USA där de söker efter jobb eller annan försörjning.

Capotes bok är ett reportage av ett verkligt fall även om den också går att läsa som deckare. Den är skriven med ett stilfullt språk och med en insiktsfull känsla om de inblandade, vilket gör den till en mycket intressant läsning. Nästan alla inblandade får ge sin sida av saken, offer, förövare, poliser, vittnen, advokater, närstående m.fl. Inget är förenklat utan beskrivs från olika perspektiv. Även om han har fått kritik i efterhand av de som följt i hans spår att inte alltid ha hållit sig till alla detaljer, märks det att han har lagt åtskilliga timmar på att reda ut frågorna som hopar sig vid brottet; varför, vem, till vilket pris, vilka konsekvenser och hur ser rättvisan ut? Om det inte in i minsta kommatecken är hel sanning så kan man läsa boken med stor behållning.

Capote har bildat skola när det gäller att beskriva ett mordfall oavsett verkligt eller inte. Läser man nyare deckare så känner man igen mycket av stilen och upplägget på boken, även om mördaren avslöjas tidigt. Omsorgen om beskrivningen av människor och miljöer är stor och bidrar till den intressanta läsningen. Dessutom är det en skarp skildring av amerikanskt samhälle, t.ex. argumentationen kring dödsstraffet. Nu ser jag fram emot att se filmen om Capote när han skriver boken…

Ingen har väl undgått de senaste dagarnas protester mot Kinas förtryck av oliktänkande och Tibet i samband med OS-facklans färd mot Peking. Denna bok utger sig för att jämföra OS i Berlin 1936 och Peking 2008. Båda spelen utnyttjas av diktaturer för att framhäva sina egen storhet. Även om Lindström har skrivit en intressant bok handlar det inte så mycket om OS som man kanske kan tro.

Första halvan av boken handlar mycket om hur sportmärkesföretagen adidas och Puma utvecklas. Två tyska bröder, Adolf och Rudolf Dassler, som bli osams startar respektive märke och har från början draghjälp av den nazistiska regimen. Parallellt med detta berättas historien om Berlin och om svenska idrottsledare som inte var främmande för en nationalistisk ideologi. Andra halvan är en mycket målande beskrivning av diktaturen i Kina och hur den ibland hamnar i skymundan när det ekonomiska undret beskrivs.

De skräckexempel på brott mot mänskliga rättigheter, miljöförstöring och vattenproblem som tränger igenom mediebruset blir som exotiska anekdoter som det är svårt att tro på som mera allmänna företeelser. Journalister från väst blir lätt en del av det kinesiska systemet och tvingas indirekt acceptera censurens övervakning och andra ofriheter. De har svårt att skapa bredd och översikt för att landets statistik i många avseenden är hemlig och i andra fall manipulerad så att den understödjer regimens bild av tillståndet i landet.

Vidriga förhållanden för hundratusentals kinesiska arbetare i ”Världens fabrik” som bl.a. tillverkar sportartiklar till väst. Läger för tvångsarbete och ”omskolning”, dvs. hjärntvätt. En utvecklad övervakning av medborgarna i en orwellsk anda och en nästan rasistisk uppdelning av den kinesiska befolkningen. Detta är några av avsnitten i delen som berör Kina och det är klart att man kan fundera på hur IOK, med sina ideal om demokrati, kan ha gett Kina olympiska spelen. Som exempel kan nämnas att man räknar med att cirka 10 % av Pekings befolkning har deporterats från staden inför byggnationer m.m. som har med OS att göra.

Det stora sveket är en intressant bok om förhållanden i Kina. Men som debattbok angående OS i Peking och den eventuella jämförelsen med Berlin tycker jag inte riktigt att den håller måttet. Det är ganska få sidor som ägnas åt den diskussion som har många argument för och emot. Det finns tecken på att Kina har öppnat sig på senare år och det finns kineser både i exil och som bor i Kina som menar att OS kan ha en positiv effekt på mänskliga rättigheter. Man kan fundera på om händelserna i Tibet hade diskuterats så intensivt om de hade hänt utan ett kommande OS. Nu får det stor uppmärksamhet och Kina har ögonen på sig.

Lindström kommer inte egentligen med några lösningar eller ställningstaganden kring OS i Peking, utan nöjer sig med att konstatera att situationen i Kina inte rimmar med de olympiska idealen. Man kan naturligtvis hålla med om att ge OS till Kina i sig är ett politiskt ställningstagande, men det är inte första gången en diktatur får spelen. Är IOK:s roll att sprida sina demokratiska ideal till stater i världen eller att låta människor mötas för att idrotta?

Einsteins fru var enligt denna bok en viktig kugge i maken Alberts upptäckter men blev bedragen och övergiven. Därför blir han utsedd till ”historiens allra mest provocerande pojkvän” i en tv-show. Denna bok som egentligen är ett seriealbum behandlar religion, könsskillnader eller uppfattningar om dem, några intressanta kvinnor i historien bl.a. Britney Spears och Stalins fru samt Cornelis Wreeswijks hatbrott.

Strömquist tecknar otroligt rolig samhällskritik där hon driver med våra könsroller och olika kända personers tillkortakommanden. Sting verkar hon ha ett särskilt ont öga till, han hamnar i skottgluggen vid ett flertal tillfällen. Det är små kärnfulla serier på några sidor där skönmåleri inte är huvudsaken utan att med ett vasst och humoristiskt språk skildra verkligheten och dräpa diverse myter.

Min personliga favorit är ”Dom som sa hora – en serie om den babyloniska skökan”. En historia om hur kristendomen avvecklade dyrkandet av kvinnogestalter för att upprätta en mer patriarkal religion. De som sa hora var alltså de kristna…

Boken är något ojämn ibland även om höjdpunkterna är flera. Språket är mer eller mindre talspråk och mycket underhållande. Man får nog också ha en del självdistans för att uppskatta humorn i boken eftersom de flesta egenskaper och åsikter utsätts för granskning.

Jag gillar helger. Inte bara för att jag är ledig utan också för att det är då man kan hitta långa reportage i morgontidningarna. Texter som får ta plats och breda ut sig. Vad reportagen handlar om har inte lika stor betydelse. En bra skribent kan göra vilket ämne som helst intressant.

Den här boken är alltså perfekt för mig. Som en långhelg mellan två hårda pärmar. Ola Wong arbetar sedan flera år som utrikeskorrespondent i Kina för ett flertal tidningar. Här har han samlat ett flertal reportage som alla handlar om vad som händer i Kina idag. Han har intervjuat allt från prostituerade till politiker, fattiga kolarbetare och nyrika företagare. Här får man alltså läsa både om de människor som drabbas och om de som gynnas av förändringarna i politiken, i ekonomin och i samhället.

Ingen som någonsin läser en tidning eller ser ett nyhetsprogram kan ha missat de stora förändringar som skett i Kina under de senaste decennierna; OS-satsningen, företagsamheten och det ekonomiska undret. Frågan som ständigt upprepas är vad som kommer att hända när alla dessa kineser vill ha bilar. Hur kommer det att påverka miljön? Hur länge kan Kina slippa undan de miljökrav som läggs på företag i rikare länder?

Ibland är det skrämmande läsning. Som i kapitlet IT-kyrkogården där man kan läsa om det elektronikavfall som rika länder exporterar till fattiga länder. För i länder där daglönen är tjugo kronor lönar det sig att utvinna metaller och plast ur uttjänta teknikprodukter. I Guiyu är floden svart, luften gul och marken giftig. Här skyfflar de allra fattigaste marken där man tidigare bränt kretskort, för att utvinna de sista guldresterna ur jorden. Människorna har sårig hud och hosta, men de oroar sig inte för miljön, istället oroar de sig för att chefen stjäl deras löner. Att klaga hjälper inte. Här är mutor och klantänkande en självklarhet. Korruptionen garanterar att den olagliga verksamheten kan fortsätta ostört.

Andra avsnitt är mer roande. Som texten I dildons rike där vi får följa med Ola Wong på besök i sexleksaksbranschen.

Tomtefar själv, direktör Fang, vankar nöjt omkring bredvid produktionslinjen med händerna knäppta bakom ryggen på den slickade grå kavajen. Ibland lyfter han upp en apparat för inspektion. Den här har ljudfunktion, säger han och knäpper på högtalaren: »Oh yeah, harder, faster« väser en burkig röst samtidigt som ägget vibrerar. Han skrattar nöjt och byter språk. Nu stönar den på kinesiska »Hao, hao, aah, hao« (Bra, bra).

De får bara se vissa delar av fabriken, mycket är hemligt. För trots att direktör Fang har fått se presslegitimation så misstänker han ändå att Ola och fotografen egentligen är industrispioner utsända av en konkurrent. Piratkopiering är stort i Kina.

Jag har aldrig varit i Kina och har inga planer på att åka dit. Men det behövdes verkligen inte för att ha nöje av den här boken. Jag gillade den från första sidan till sista.