bokbloggen.com

Erik jobbar för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua i Managua med att starta utvecklingsprojekt för befolkningen. Tillsammans med kollegan Jaime får han i uppdrag att avlyssna ambassadekonomen Tomas Lindqvist för att ta reda på den svenska biståndsstrategin för Nicaragua. Kommer den nytillträdda svenska högerregeringen dra in pengarna till det sandinistledda landet som i många år har tagit del av svensk solidaritet? Förutom det bryderiet hamnar Erik i ett relationsdrama när han faller pladask för Tomas fru Kristin som också arbetar för biståndsorganisationerna i landet. Samtidigt har han ett förhållande med sin piga Luisa vars man, Franscesco, dels är Jaimes bror men också mycket våldsam.

Feghet och mod är temat för boken, vilket titeln avslöjar. Erik själv anklagar många i sin omgivning för att inte stå upp för sina ideal. Som politiskt aktiv vänster tycker han att det är självklart att kritisera en mängd saker; svensk utrikespolitik för att vara för USA-vänlig, USA för att begå övergrepp i Latinamerika, internationella valutafondens krav för nedmonteringen av den sociala välfärden i Nicaragua, svenska ambassaden för kolonialism osv. Därför blir han också besviken när han möter det som han beskriver som modlöshet framför allt hos dem som han ser som sina meningsfränder.

Hur många sammanhang och miljöer hade inte Erik Holmberg vistats i, där vänsterfolk till varje pris undvek att säga sitt hjärtas mening? Det var inte bara det vanligaste utan också det mest behagliga sättet att vara feg på, tystnadens och självcensurens, även om alla sätt verkade mer eller mindre behagliga. Det störde Erik att det var så enkelt att vara feg. Det irriterade honom att man kom så billigt undan. Det retade honom till vansinne att man inte ens behövde bry sig om fegheten, än mindre reflektera över vilken skepnad den antog.

De modlösa är en roman som ger stor inblick i Nicaraguas politiska och social liv. Det märks tydligt att författaren själv har en liknande bakgrund som huvudpersonen. Ibland tar romanen nästan formen av memoarer. Skildringen av Eriks kärlek till Kristin blir ibland lite väl klyschig om än ganska ärlig. Överhuvudtaget känns det som en bra sammanfattning av en bok som samtidigt vill vara en kärlekshistoria och ett politiskt debattinlägg. Läsaren får ta del både av intima detaljer och subjektiva ideologiska resonemang. Berättelsen växer också efterhand och tar några oväntade vändningar i sista tredjedelen.

Vetenskaperna är av naturen exklusiva, det är en nödvändighet. Då deras syfte är att penetrera ett avgränsat område krävs alltmer avancerade verktyg i takt med att utövaren gräver djupare. Verktygen kräver i sin tur allt skickligare utövare och på den vägen skiljs agnarna från vetet och gapet mellan experten och den vanliga lekmannen vidgas. Lyckligtvis finns inom alla kunskapsområden forskare som ser till sin uppgift att försöka överbrygga avstånden - att göra framgångarna begripliga och inte minst tilltalande för resten av oss.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia – knappast det mest lekmannavänliga forskningsområdet – men han har i ungefär ett halvt årtionde även odlat ett intresse för övergivna platser. Emellan de två finns rimligtvis en koppling; att platser uppstår och överges är en del av ekonomiska processer. Jörnmark har därför försök slå ihop sitt intresse med sin expertis och göra en tilltalande och tillgänglig beskrivning av svensk ekonomisk historia med särskild fokus på folkhemmets uppgång och fall.

Den som införskaffar Övergivna platser (eller ger bort den, den har kallats en ’bra presentbok’) bör vara medveten om att fokus här ligger på den ekonomiska kontexten, snarare än den övergivna platsens ontologi. Jag är betydligt mer intresserad av den senare och finner därför texten ointressant och trögläst. Visst försöker Jörnmark popularisera materialet genom att här och var väva in citat från rocklåtar och visst gör han kortare redogörelser för platsernas estetik, men de existentiella aspekterna av den övergivna platsen får knappt, om något utrymme. Ett typiskt stycke kan vara:

Skattetrycket hade hårdnat under hela 1960-talet, och eftersom räntekostnaderna var avdragsgilla till 100 procent betydde detta att medelsvenson helt oväntat hade både råd och möjlighet att köpa sig en villa. Från och med 1970-71 var problematiken totalt uppochnedvänd. I allmänheten blev det 10-20 procent billigare att bo i en egen villa, jämfört med kostnaden för att bo i de nya åttavåningshusen i skogsbrynet.

Detta gör givetvis inte boken dålig. Jörnmark betraktar helt enkelt de övergivna platserna ur ett helt annat perspektiv än mitt. För den som är intresserad av fakta om svensk företagshistoria är detta given läsning. Jag finner istället mitt nöje i att ögna igenom det digra fotomaterialet och utifrån detta fundera kring allt som finns bortom årtal, ortnamn och förkortningar: den övergivna platsens väsen.

Vad betyder det egentligen att bli kränkt? Har man blivit kränkt först när man blivit utsatt för ren tortyr, eller räcker det med att chefen inte hälsar på morgonen? Att det har skett en betydelseglidning för ordet kränkt är ganska klart, men vad innebär det i praktiken? Överläkaren i psykiatri, David Eberhard, har mycket att säga om svenskarnas förmåga att känna sig kränkta. Tidigare har han skrivit den mycket omdebatterade boken I trygghetsnarkomanernas land, nu följer han upp den med en bok om hur vi blir allt mer lättkränkta och hur tacksamt det är att ikläda sig en roll som offer.

Ämnet är intressant, men det är inte helt enkelt att ta till sig innehållet. Inte för att det är komplicerat eller krångligt skrivet. Men Eberhard är ganska provocerande med sitt totala underkännande av det omhändertagande samhället. Vi är för trygga. Vi har det för bra. Vi är så överbeskyddade och kontrollerade av pappa staten att vi inte längre kan hantera motgångar. Psykoterapi är dåligt. Jantelagen styr landet. Eberhard svingar högt och lågt mot allt han inte gillar. Håller man då inte med honom så är det svårt att hålla fokus på de intressanta aspekter han faktiskt tar upp. För här är det tvärsäkert, minst sagt.

Vi tar ingen skit. Vi kämpar för idealet att få vara sjukskrivna för att vi brutit nyckelbenet eller för att vi snortat kokain en kväll förra veckan. Vi tar ingen skit för vi har rätten att bli vad vi vill. Alldeles oavsett om vi har kämpat för det eller inte. Alldeles oavsett om vi har förmågan eller inte. Vi ser på vår omvärld och tycker synd om oss själva för att alla inte förstår vår storhet. Vi ser på vår stat och kräver att bli omhändertagna.

David Eberhard själv är kanske varken lättkränkt eller långsint – men oj vad han ältar. Att han är övertygad om att vi mår sämre ju bättre vi får det, har jag förstått redan efter ett par kapitel. När han sedan upprepar detta gång på gång blir jag bara irriterad. Jag har redan fattat att du tycker det, tack.

Lite hårdare redigering hade gjort underverk för den här boken. För visst finns det poänger i det han säger. Problemet är bara att det går rundgång i hans argumentering. Visst finns det människor som utnyttjar systemet och förvandlas till rättshaverister för missöden som ingen annan uppfattar som kränkande – men är det ett jättestort problem? Att Folkhälsoinstitutet har fått fram uppgifter på att tjugofem procent av befolkningen anser sig ha blivit kränkta någon gång, betyder det verkligen att de frivilligt tar på sig en offerroll och kräver att samhället ska göra något åt saken? Eller har de bara anammat kvällstidningarnas användning av ordet och använder det som en synonym till förolämpad och skitsur? Jag är övertygad om att den som hävdar att hon känner sig kränkt när någon tränger sig före i en kö, inte alls lägger samma betydelse i ordet som Eberhard.

Trots invändningarna är boken ganska underhållande. Man behöver inte nödvändigtvis hålla med författaren för att få sig en och annan tankeställare.

Efter nästan två års tjänstgöring för FN har Laura Macdissi skrivit ner sina upplevelser från sin tid i krigets Irak. Hon kommer dit 2005 när det har gått ett par år sedan den amerikanska invasionen och arbetet för att bygga en fungerande irakisk stat pågår febrilt. Att arbeta för FN i Irak visar sig vara mycket svårt. De är kringskurna rent fysiskt där de befinner sig i den så kallade ”Gröna zonen” och resor till övriga delar av Bagdad och Irak medför stora risker och besvär. Dessutom ses FN av många som en del av den amerikanska ockupationsmakten och det begränsar ytterligare möjligheterna till framgångar för fredsarbetet.

Macdissi har i första hand skrivit ett tidsdokument som är mer eller mindre en dagbok kring det hon är med om. Det handlar naturligtvis mycket om de politiska skeendena i Irak där hon befinner sig i händelsernas centrum. Hon träffar de flesta av högt uppsatta politiker och religiösa ledare i landet, ofta i sällskap med FN:s ambassadör i Bagdad, Bhutto. Kända händelser som t.ex. rättegången mot Saddam Hussein skildras med kommentarer av inblandade domare och andra. Det är också detta som är styrkan med boken, att man som läsare får del av hur det politiska spelet fungerar. Det beskrivs med en tydlighet som gör det lätt att följa med i förvecklingarna.

Macdissi har valt att inte bara skildra sin professionella gärning i Bagdad utan också sina mer privata erfarenheter. Hon träffar en gift man som hon inleder ett förhållande med och samtidigt som hon befinner sig på en av de mest våldsamma platser på jorden, upplever hon en passionerad romans. Det är lite svårt att förstå denna blandning av fokus i boken. Det är ganska utlämnande och fungerar som ett försök att ge en helhetsbild av hur det är att leva och verka i en så utsatt situation. Naturligtvis utgör kärlekshistorien en viktig del i författarens liv, men för läsaren känns det en aning malplacerat. Framför allt som det inte känns som att man känner Laura och Aladdin, som älskaren kallas, och inte egentligen berörs så mycket av den. Det blir en bihistoria som är lite svår att ta till sig.

Macdissi ger en intressant inblick i det splittrade Irak. Sekterismen och motsättningarna mellan, kurder, sunniter, shiiter och alla andra grupper som finns i Irak beskrivs på ett initierat sätt. Det bringar en stor förståelse för hur komplicerad situationen är i Irak efter Saddam och USA:s invasion. Att bygga ett land tar tid och med så många olika viljor blir det lätt konflikter där historiska orättvisor och religiösa skiljaktigheter används för att kapa åt sig så mycket som möjligt åt sina egna. Man frågar sig hur USA ska kunna lämna detta kaos som man har skapat utan att det leder till ännu mer lidande hos den irakiska befolkningen.

En ganska tunn bok med ett stort innehåll. Kan man sammanfatta Amos Oz presentation till lösning på konflikten mellan Israel och Palestina så? Det är väl få idag som skulle ge sig på ett försök att både förklara situationen i Mellanöstern och komma med förslag till hur freden kan bli verklighet. Oz diskuterar först fanatismen som företeelse och hur båda sidor i konflikten präglas av den. För att ta itu med kriget måste man först tygla fanatismen. Enligt Oz är det bara sansade personer i den egna gruppen som kan göra detta.

Ibland hittar man som läsare böcker som förklarar eller i alla fall presenterar en ny sida av någonting som är aktuellt i ens liv. I skrivande stund råder en bräcklig vapenvila efter Israels anfall mot Gaza. Israel har de senaste veckorna, med all rätt i mitt tycke, pekats ut som skurken i just denna strid. Oz försöker göra läsaren uppmärksam på att i konflikten är det faktiskt två sidor som har rätt. Egentligen är det också två sidor med mycket gemensamt. Judarna, ett folk som stöttes ut ur Europa och palestinierna som drabbades både av europeiska kolonialmakters och arabländers misstycke. Man kan tro att det handlar om religion och kultur, men Oz är övertygande när han menar att det framför allt handlar om mark och två nationers rätt till ett hemland.

Det vi behöver är en plågsam kompromiss. Ordet kompromiss har ett förfärligt dåligt rykte i Europa. Särskilt bland unga idealister, som alltid betraktar kompromisser som opportunism, som något oärligt, som något lömskt och ljusskyggt, som ett tecken på bristande integritet. Inte i min vokabulär. För mig betyder ordet kompromiss liv. Och motsatsen till kompromiss är inte idealism, inte hängivenhet, motsatsen till kompromiss är fanatism och död. Vi behöver en kompromiss. Kompromiss, inte kapitulation. En kompromiss innebär att det palestinska folket aldrig ska gå ner på knä, och det ska inte heller det israelisk-judiska folket göra.

Oförmågan att sätta sig in i den andres situation och lyssna på hennes bevekelsegrunder skapar misstro och fiendeskap. Förutom att beskriva fanatism och kriget i Mellanöstern skriver Oz också om varför han blev författare. Han menar att en bra författare måste kunna leva sig in i andra människor och den egenskapen ger honom större möjlighet att förstå hur andra tänker. Den fantasi som krävs för att berätta eller ta till sig en berättelse kan också fungera som en väg till förståelse mellan människor. Litteratur som ett motgift mot fanatism.

Idag svär Barack Obama eden som Amerikas nyvalde president. Han har skrivit historia, inte bara som politiker utan också som författare. Att våga hoppas är skriven efter det att han blivit invald och verkat i senaten i några år och efter det att han höll sitt omskrivna tal vid demokraternas konvent 2004, då han blev känd för en större publik. Även om han själv inte vill kalla det för ett politiskt manifest har boken ändå blivit en riktningsvisare för vilken politik han står för.

 Många har naturligtvis höga förväntningar på Obama som tar över efter en president som både världen och en stor del av amerikanerna har lärt sig att förakta och parodiera. Det blir troligen hans största utmaning, att i tider av ekonomisk kris, stora budgetunderskott, två krig kunna leverera förbättringar. Det finns också en risk som han skriver om i boken att man tillskriver honom uppfattningar som han bör ha som liberal. Obama har varit tydlig på att han vill söka förstå olika grupperingar och det kan nog komma att störa hans anhängare.

Obama vill få läsaren att förstå några saker om politik. Det är inte så svart eller vitt som det framstår när olika sidor försöker vinna i en debatt. Verkligheten är mer komplicerad än så och det borde fler politiker inse. Att inte alltid leta fel hos motståndaren utan att faktiskt se till vad man kan komma fram till gemensamt, är en attityd som är ledstjärna för Obama. Det vill han ska prägla amerikanernas syn på varandra och även i kontakter med andra länder.

I boken finns många förslag till förändring, men framför allt är det en diskussion om politikens former. Obama är knappast ensam om att anklaga Bush-styret för att ha misshandlat den amerikanska konstitutionen och dess grundläggande värderingar. Han påpekar det ganska självklara i att för att kunna hävda demokrati och mänskliga rättigheter så måste man leva upp till det även när det känns obekvämt:

Och varför ska vi göra på det viset? Jo, för att ingen har mer att vinna på att världens “trafikregler” följs än vi. Vi kan inte få folk att bli anhängare av detta regelsystem om vi själva beter oss som om det gäller för alla utom oss. När världens enda supermakt däremot frivilligt lägger band på sig själv och följer de internationellt överenskomna normerna skickas en signal om att dessa regler är väl värda att följa, och då neutraliserar vi terroristernas och diktatorernas argument om att systemet enbart skulle vara verktyg i händerna på den amerikanska imperialismen. 

Boken har många intressanta resonemang kring livschanser, tro, familjen, internationella frågor och ras. För den som är lite intresserad av politik och i synnerhet amerikansk sådan är detta en välskriven bok. Obama är en intelligent och balanserad politiker. Det är väl bara att våga hoppas på att han också blir den president som kan genomföra det ambitiösa program som han lägger fram i boken. 

Om man skulle göra en undersökning i Sverige så gissar jag att fler svenskar skulle kunna beskriva indianernas öde i Nordamerika än samernas i Norden. När jag läste Stulet land skämdes jag, av två anledningar. Det är pinsamt hur lite man vet om Sveriges ursprungsbefolkning och historien om landets norra del. Det är också fruktansvärt att ta del av hur svenska staten har behandlat den samiska befolkningen och vilken människosyn som har varit rådande långt in på 1900-talet.

Stulet land handlar om hur svenska staten med olika medel har tagit mark från samerna och hur det har drabbat den samiska befolkningen. Lennart Lundmark är historiker och boken tar sin början i forntiden för att bl.a. avliva en del myter om samerna. Från Gustav Vasa och framåt blir samerna allt mer utsatta för svenskt förtryck som framför allt handlar om uppfinningsrik myndighetsutövning. Möjligen är det en anledning till att samernas historia inte är så känd, förtrycket har inte innehållit så mycket dramatik som t.ex. fördrivandet av indianer. Ändå har det följt ungefär samma principer, där majoritetsbefolkningen har tagit mark från den nomadiserande ursprungsbefolkningen och förstört deras näringar.

Fram till 1700-talet hade samerna ett ganska bra förhandlingsläge mot svenska staten eftersom de hade varor som eftertraktades, t.ex. päls. Om staten inte betalade eller behandlade samerna väl kunde de flytta över gränsen. Därför klarade sig samerna t.ex. från utskrivning till alla de krig som Sverige förde under renässansen. Skatterna var inte heller lika betungande som för resten av befolkningen. Från 1700-talet börjar staten kunna kontrollera Norrland bättre och samernas förhandlingsläge försämras.

En stor del av boken behandlar de rasistiska föreställningar som har styrt politiken kring samernas rättigheter. Samerna, eller lapparna som de mestadels kallades, drabbades av nationalromantiska myter och rasbiologisk forskning. Enligt den utvecklingsteori som kategoriserade människor efter en föreställning om hur utvecklat folket var, stod bofasta dvs. svenskar högre än nomader på stegen. Det var också så att man skulle hålla sig till sitt folks särart:

Konsekvenserna blev att samerna skulle hållas på avstånd från den svenska kulturen. Om samer ägnade sig åt något annat än renskötsel hamnade de i armod och elände. Eller som ecklesiastikminister Fridtjuv Berg uttryckte det i en riksdagsdebatt 1913: “Om lapprasen upphör med sitt nomadiserande liv, är den dömd att dö ut” Han försäkrade också “att lapprasen genom sin art och nedärvda anpassning efter naturförhållandena inte lämpar sig för vår svenska bofasta befolknings levnadssätt”. Allt fler började nu beskriva “lappens natur” som “barnslig”, “slö”, “klenmodig” etcetera.

Efter att ha läst Lundmarks bok skäms man lite mindre för det är en bra redogörelse för den samisk-svenska historien. Även om texten blir lite akademisk torr är boken intressant och man läs sig mycket på relativt få sidor.

Femton killar med olika bakgrund skriver om manlighet. Dels behandlas den traditionella mansrollen. Varför är det så att det mesta våldet begås av män och pojkar? Varför är män oftare otrogna? Varför kan män inte prata om känslor? Dessutom försöker författarna hitta uttryck för den nya manligheten där macho inte ingår.

Författarna till texterna i boken är både kända och okända i varierande grad. Gemensamt för alla är att de har funderat mycket över sin egen och andras manlighet. Många återkommer till händelser och företeelser i sin barn- och ungdom. Varierande är också kvaliteten på det som skrivs. Ett par berättelser känns intetsägande och är i mitt tycke ganska dåligt skrivna, medan andra träffar rätt på spiken i både innehåll och språk.

Min favorit är nog Adamis text om homofobi. Själv har jag svårt att förstå rädslan som många killar och män känner inför homosexuella män. Som lärare för gymnasieungdomar känner jag igen sättet för killar att försöka trycka ner andra killar. Flera texter handlar om hur sexualiteten används som förtryck. Som man förväntas du alltid vilja ha sex med kvinnor och förneka allt som kan tolkas som det minsta bögigt.

Kravet på att bevisa att du är man handlar lika mycket, om inte mer, om att bevisa att du inte är bög. I meningen ”är du bög eller” ligger det så mycket makt. Det kan få oss att göra vad som helst. Cykla ner för tvåmetersstup. Frivilligt bli slagen för att du förlorar ett vad. Slå på någon du knappt känner för att du blivit utmanad.

Detta är inte en bok för riktiga machomän med taskig kvinnosyn, hård yta och som gillar att dra bögskämt. Eller också är den just för dem. Frågan är bara hur många av dem som kommer att läsa den. De som redan har en mer modern syn kan säkert nicka igenkännande och bli bekräftad i sin egen manlighet?

På nitton minuter hinner man klippa gräsmattan, färga håret, se en period i en hockeymatch. På nitton minuter kan man baka scones eller få en tand lagad hos tandläkaren, man kan vika tvätten för en familj på fem personer.

Nitton minuter tog det för Tennese Titans att få utsålt till slutspelen. Det är programtiden för en pratshow minus reklaminslagen. Det är så lång tid det tar att köra mellan Vermonts delstatsgräns och staden Sterling i New Hampshire.

På nitton minuter kan man beställa en pizza och få den hemkörd. Man kan läsa en saga för ett barn eller få oljan bytt i bilen. Man kan promenera en och en halv kilometer. Man kan lägga upp en kjol.

På nitton minuter kan man stoppa världen eller bara hoppa av den.

På nitton minuter kan man hämnas…..

Genom att bara läsa denna spännande inledningen så var jag fast. Fast i en av världens bästa böcker. Boken är delvis inspirerad av händelserna vid Columbine, där 2 personer gick in i en skola och sköt ihjäl ett flertal personer.

Men i denna bok så får vi följa Peter, Peter som har blivit mobbad från den första dagen i skolan då han satte sig i bussen och en kille fällde honom och kastade ut hans nya matlåda på vägen.  Mobbningen fortsätter dag ut och dag in, och författaren beskriver detta väldigt noggrant så man är ständigt illamående och tycker verkligen att barn är grymma.

En dag orkar han inte längre, han orkar inte leva i skuggan av sin perfekta bror som dog i en  bilolycka, orkar inte bli mobbad dag ut och dag in, där alla ser mobbningen men ingen hjälper honom.  Så  en dag får han nog, och hämnas för alla de år då han har blivit mobbad….

Boken är fantastiskt och en sådan bok som man sträckläser.  Efter att ha läst denna bok så kan jag förstå varför man en dag inte orkar längre,  man ser och hör Peters förtvivlan och man vill hoppa in i boken och rädda honom från mobbarna. Jag vet inte om det är jag som är knäpp eller författaren som har vinklat boken, men rakt igenom boken så står jag på Peters sida, jag kan inte tycka synd om de som mobbade Peter när de blir skjutna.. För det enda jag tänker då är “Som man bäddar får man ligga……”

Vad vet du om islam, egentligen? Om du som jag har vissa diffusa kunskaper tycker jag att du bör läsa Vems islam. På 300 sidor får man lära sig en hel del om islam och den muslimska världen då och nu. Fazlhashemi utgår ifrån den bild av islam och muslimer som är ganska negativ och som klumpar ihop 1,5 miljard människor i en klump som västvärlden kan ha åsikter om utifrån det som syns i media. Det krävs ganska lite tankemöda för att inse att så många människor som bor på vitt skilda platser inte lever, tänker och tycker på samma sätt.

Boken inleds med lite historia om hur Muhammed grundar islam på 600-talet och sprider religionen över arabiska halvön, bl.a. med hjälp av Koranen som han har låtit nedskrivas. Sedan beskrivs olika diskussioner som har förts kring islams förhållande till omvärlden sedan dess. Till att börja med var den muslimska världen framstående inom t.ex. vetenskap och kultur vilket spillde över mycket på Europa. Fazlhashemi menar att man i väst till stor del undanhåller de positiva saker som araber och perser bidrog med under medeltiden och vilken betydelse det hade för den naturvetenskapliga och kulturella utvecklingen i Europa under renässansen och upplysningstiden.

Den största delen av boken behandlar aktuella politiska diskussioner utifrån synen på islam som kvinnofientlig, västfientlig och antidemokratisk. Detta är intressanta kapitel som visar på helt andra utvecklingsmöjligheter för den muslimska världen och väst än vad som är fallet idag. Föreställningen att det enligt Koranen och därmed Guds ord är omöjligt med jämställdhet och demokrati i kombination med islam grusas ordentligt i diskussionen. Det grundläggande förhållningssättet som Koranen förespråkar är rättvisa och utgår man från det kan man tänka sig båda delar. Enligt många feministiska muslimer var Muhammed själv ganska radikal och bidrog till att ge kvinnor bättre rättigheter för sin tid, t.ex. arvsrätt och rätt till utbildning. Det och mycket annat kan man läsa i kapitlet med det underbara namnet; Genusjihad.

Att många muslimska länder idag är hårdföra diktaturer som styrs med religiösa förtecken menar Fazlhashemi beror mycket på en besvikelse över tidigare styren, bl.a. demokratiska västländer som inte levde upp till idealen om mänskliga rättigheter under sin tid som kolonialmakter. Däremot skulle islam må mycket bra av en demokratisering enligt författaren för det skulle utveckla religionen som han menar delvis har stelnat efter alltför traditionella och konservativa tolkningar av Koranen och Muhammeds liv. Det finns också stöd för demokrati hos muslimer, bl.a. refereras till en undersökning som visar att 70-95% av invånarna i muslimska länder anser att demokrati är det bästa styrelsesättet.

Vems islam är en mycket aktuell bok och tjänar på att läsas just nu. Ett kapitel handlar om Mohammedteckningarna i Danmark, varför de publicerades just där och att det kanske var största anledningen till upprördheten hos muslimerna. Det är ett något akademiskt språk eftersom författaren är docent, men det är inte på något vis svårläst.