bokbloggen.com

Svenska Al-Qaida förväntas spränga Globen vid ett framträdande med Carola och även kidnappa drottningen. Tack vare möjlighet att avlyssna och övervaka telefoner och internettrafik har Säpo snappat upp planerna och gripit flera misstänkta. När förhörsledaren Eva Tanguy hastigt och lustigt flyttas från ekobrottsmyndigheten till Säpo inser hon att Sveriges största terroristmål inte riktigt är vad det ger sken av.

Vem blir terrorist och kan man strunta i yttrandefrihet, integritet, tryckfrihet och rättssäkerhet i kampen mot terrorismen? Guillou flyttar den amerikanske terroristnojan till Sverige och diskuterar hur svensk lagstiftning har anpassats till ”kriget mot terrorismen”. Den västerländska bilden av muslimer som potentiella terrorister har också en central plats i boken. De terroristlagar som Sverige har, som mer eller mindre kan sätta andra lagar ur spel, drabbar p.g.a. den bilden muslimer hårdare.

Guillous alter ego Erik Ponti spelar också en stor roll i boken som journalist på Dagens Eko när han gräver i historien. Trots stort hemlighetsmakeri kan Ponti få fram uppgifter som visar att historien om ”svenska Al-Qaida” är grovt överdriven. Säpo och riksåklagaren gör allt för att sätta dit de misstänkta och mycket av etablerad media är behjälplig med att sprida myter och påhittade fakta.

Som vanligt är Guillous berättelse intressant som politisk debattbok och samtidsskildring av de stämningar som finns i samhället. Hans cyniska framställning av Säpo, politiker och media känns igen och ibland blir det övertydligt när han drar paralleller med sin egen roll i IB-affären. Som spänningsroman är dock inte boken på samma nivå. Det är framför allt spelet kring vem som kan lägga beslag på den allmänna sanningen och frågeställningen hur man skapar en terrorist som är tankeväckande.

Olika religioner är väldigt intressant enligt mig, och en religion som det går många lösa rykten om och många har funderingar över är Islam. I denna bok så har författaren intervjuat ett flertal olika muslimer som alla följer sin tro på olika sätt. Några av dem bär slöja, andra inte. Några av dem äter griskött och dricker alkohol andra skulle aldrig göra det. Vissa av dem ber regelbundet och skulle aldrig missa det, medan andra säger att Gud vet att jag tror utan att jag ber.

Hur som helst så är boken väldigt intressant att läsa, särskilt om man som jag inte har så stor kunskap om Islam och vad det innebär. Och det jag vill påpeka som jag har lärt mig efter att ha läst denna bok är att det är en väldigt fredlig religion och dessa som självmordsbombar och krigar i guds namn har misstolkat allt.

För Guds skull är lättläst och man behöver inte sträckläsa den utan man kan ta ett kapitel lite då och då när man har ork och lust. Boken rekommenderas verkligen!

Journalisten Politkovskaja mördades hösten 2006. Hon var känd som en obekväm rysk reporter som starkt kritiserat bl.a. presidenten Vladimir Putin och Tjetjenienkriget. Strax innan hennes död var Rysk dagbok färdig för publicering. Det är en samtidsskildring av det Ryssland som hon lever i och berättar om. Under ett par års tid, 2003-2005, följer man hur demokratin i Ryssland går från svag till nästan obefintlig. Putin samlar makten till sig, valen manipuleras, rättsväsendet är korrupt, media censureras och människors livsöde styrs av godtyckliga beslut.

Några stora händelser som dominerar är valen till duman 2003 och till presidentposten 2004. Dessa beskrivs som regisserade föreställningar som går ut på att bevisa Putins storhet som ledare. Politkovskaja kritiserar inte bara makten för att skjuta alla demokratiska strävanden i sank utan är också besviken på det ryska folket. Gång på gång tvingas hon se hur människor bara rycker på axlarna åt brott mot mänskliga rättigheter och statens beteende.

Två dramatiska gisslandraman är också centrala inslag. Dels stormningen av Dubrovkateatern i Moskva och aktionen mot ockupationen av en skola i Beslan. I båda fallen är det terrorister som tagit människor som gisslan och där säkerhetstjänsten FSB och militären stormar anläggningarna. Både terrorister och gisslan dödas och myndigheterna gör allt för att mörka vad som hände. Granskningen av myndigheternas hantering blandas med skakande vittnesmål från inblandade och anhöriga. Det är en mörk bild som målas upp av dagens Ryssland och det borde uppmärksammas mer av demokratiska länder som har kontakter med Putin.

Efter att ha följt de nyligen avslutade valet i Ryssland där Putin befäste sin makt och oppositionen förföljdes känns boken än mer angelägen.

Denna bok ligger väl under genren samhällsdebatt eller liknande, men den kunde lika gärna stå bland skräcklitteraturen. Den handlar om mänsklighetens framtid på riktigt och det syns inte till någon Bruce Willis eller Stallone som kan rädda världen. Alla som har läst Al Gores En obekväm sanning känner igen sig. Detta är den fördjupade och kanske mindre optimistiska versionen.

Jag började läsa boken eftersom jag känner till Andreas Malm från min gymnasietid då han var politiskt engagerad på vänsterkanten. Att han fortfarande håller fast vid den sidan av politiken är tydligt i boken men han tappar inte i saklighet för det. Han refererar nutida forskning och gör en pedagogisk sammanställning av jordens utveckling från början (till slut?).

Boken är inte alldeles lättläst hela tiden, men Malm skriver med både humor och fantasi när han försöker förklara med mer konkreta liknelser.

Det tycks som om evolutionen i detta ögonblick betedde sig som en flicka som river ut alla leksaker på en gång, håller varje låda upp och ned, öser ut lego och playmo och bilar på golvet och sedan sysselsätter sig med bara tre eller fyra leksaker resten av kvällen. Alla andra ligger bortglömda.

Malm menar att forskningens stora miss från Darwin och framåt är att man har sett världen utifrån ett linjärt perspektiv där de små delarna har svaren. Nutida forskning visar snarare att världen är en totalitet där utvecklingen sker i skred eller hopp när utvecklingen har nått en kritisk punkt. Klimatet beter sig inte linjärt utan genom att livet påverkar miljön som i sig inverkar på livet i ständig återkoppling. Malms inledning om jordens utveckling är hissnande och av karaktären att man nästan blir religiös. Den mera dystra framtidsvisionen är skrämmande och det är nog meningen. Malm vill få oss att inse hur bråttom det är, att det faktiskt är vi själva och våra barn som lever vid den kritiska punkten.

Tänk vad mycket en taxichaufför får höra och vara med om under en arbetsdag. Passagerarna ser chauffören som någon de kan bikta sig för eftersom de antagligen aldrig kommer att träffas igen och berättar allt om sina liv.

I Alexandra Pascalidous bok Taxi så låter hon istället taxichaufförerna världen över berätta om sina liv och resultatet är 23 fängslande livsöden i en söt svartgul bok som jag sträckläste under en bussresa. Och medan jag läste kändes det inte som om det var Norge och Sverige jag reste genom, utan genom alla de länder och städer taxichaufförerna berättar om - Los Angeles, Abuja, Phuket eller Teheran.

”Jag talar fem språk – persiska, spanska, portugisiska, tyska och uppenbarliga engelska”, är det första han säger.

”Du är ett geni!” utbrister jag.

”Nej. Jag är taxichaufför.”

”Sverige har kanske världens högs utbildade taxikår”, skriver Pascalidou. I boken får vi möta de som migrerat och ser taxiyrket som social degradering efter de högutbildade jobb de haft i hemlandet. Men vi får också höra de som trivs med yrket och de som känner att de med det tagit sig upp till ett bättre liv än vad som bjöds dem tidigare. Vi får bland annat möta en taxichaufför som valt yrket då han gärna vill resa men inte har råd att göra det. Genom att köra turister mellan flygplatsen och hotellen kan han få höra allt om världen där utanför.

I berättelserna finns allt representerat, sorg, glädje, kärlek och inte minst en stolthet över taxiyrket, som inte alltid omvärlden ser på samma sätt. Läs den här boken – eller försök i alla fall inleda ett samtal med chauffören nästa gång du åker taxi. Du vet aldrig vem du åker med, eller vad du kan lära dig.

När man vill läsa om Kina brukar man hitta två sorters böcker: reseguider med sammanfattningar om historia och geografi plus en oändlig massa sidor om hotell och restauranger skiftande prisklasser eller tunga, sövande historieböcker med så mycket politik i att man blir yr. Jag blev därför alldeles salig när jag fick låna ”I mittens rike” av en bekant för den här boken är alldeles lagom.

Björkstén bor och jobbar i Kina sedan många år och skriver ur en svensk persons synvinkel på ett lagom lättsmält och medryckande sätt. Han får ett kapitel med titeln Ekonomisk liberalisering att faktiskt vara intressant, även för mig som i vanliga fall i det närmaste får utslag av sådana uttryck. Det är kortfattat, innehållsrikt och spännande. Dessutom älskar jag de gula rutorna där man får lära sig skojiga saker som att den största ordboken i Kina innehåller 47035 tecken (men den goda nyheten är att du bara behöver lära dig 5000 av dessa tecken för att kunna läsa en roman) och att siffran fyra betyder otur därför att dess uttal liknar ordet död.

Man känner sig bildad när man läst boken. Som om man verkligen fått en glimt av Kina, det riktiga Kina. Så jag rekommenderar den varmt till alla som är eller vill bli intresserade av Kina. Har man redan läst mycket om Kina kanske den däremot känns lite för enkel.

Svensk flyktingfientlighet på 30-talet och idag. 1939 hölls ett möte för studenter i Bollhuset i Uppsala där ämnet för dagen var huruvida tio judiska läkare skulle släppas in i landet. Detta var en hjärtfråga för många studenter kan tyckas, eftersom deltagarantalet uppgick till 1500. Speciellt läkarstudenterna var oroliga för att deras framtida status kunde äventyras av denna medmänskliga handling, då landet ju skulle översvämmas av utländska läkare.

Juden Leiba Wolfberg försöker ta sig från Oslo in till Sverige, för att ha en större chans att överleva. Dessa två historier får i Djävulssonaten skildra svenskarnas inställning till judiska flyktingar under krigsåren. Paralleller dras också till dagens argument mot invandring.

Jag vill gärna tycka att Djävulssonaten är en bra bok men jag lyckas inte riktigt. Kalla mig kiosklitteraturvetare om du vill, men denna bok är långtråkig och föga medryckande.

Ibland är det roligt att fundera över hur saker och ting hänger ihop. Den enklaste förklaringen är kanske inte alltid den rätta. Orsak och verkan är inte alltid så självklara.

Den amerikanske ekonomen Steven D. Levitt betraktar fenomen som man kanske inte vanligtvis förknippar med ekonomisk forskning. I boken Freakonomics är det inte nationalekonomi som utreds utan istället varför knarklangare bor hemma hos sina mammor och hur Ku Klux Klan tappade fart och började bryta samman när deras hemliga lösenord helt plötsligt började dyka upp i ett radioprogram för barn.

I USA har boken blivit mycket diskuterad och en del av Levitts slutsatser har fått utstå hård kritik. Tanken att legalisering av aborter skulle vara den viktigaste orsaken till att brottsligheten har minskat drastiskt, faller naturligtvis inte i god jord hos konservativa befolkningsgrupper.

Det här är en bok som vinner på att läsas ganska långsamt. Ett kapitel i taget. Riktigt intressant blir det när man börjar fundera över saker som man normalt tar för givna. Är de verkligen sanna? Visst borde det vara bra att läsa högt för sina barn och ta med dem på museum? Det borde väl påverka barnen på ett positivt sätt? Att det är mycket farligare att åka bil än att flyga har tröstat många flygrädda. Men är det verkligen sant?

Om bokens slutsatser är korrekta är svårt för en lekman att bedöma. Kanske är det inte heller så viktigt. Vad den erbjuder är perspektiv och en uppmaning till att inte ta vedertagna sanningar för givna. Det räcker långt och ger dessutom intressanta saker att diskutera på kafferasten, när man är färdig med att klaga på vädret.

Åsas pappa Leif Andersson är Sveriges bästa härdarmästare på Metallverken i Västerås. Detta är en berättelse om den stolte arbetaren som älskar sin dotter och kämpar med livet.

Linderborg har nog skrivit den bästa skildringen av barndom och uppväxt jag har läst. Familjen har en del sociala problem, bl.a. går mycket av pappans inkomster till alkohol och ett tag förlorar han nästan sin lägenhet. Ändå är det inte misär som präglar intrycket av boken. Pappa Leif gör allt för att Åsa ska få en kärleksfull uppväxt och är nog en ganska otypisk ensam förälder i sjuttiotalets Sverige. Mamman finns kvar i Åsas liv och i tonåren flyttar hon också dit, men det är helt klart pappan som är huvudpersonen. Som läsare får man följa relationen mellan Åsa och hennes far fram till hans död. Linderborg spelar upp händelser ur vardagen som visar alla sidor hos sin far, men även hos sig själv.

Förutom att boken är en underbar skildring av Åsas uppväxt och hennes ensamstånde far är det en oerhört träffsäker beskrivning av arbetarklassen. Ibland har den nästan allegoriska drag när hennes pappa får representera den svenske arbetaren på sjuttio- och åttiotalet. I den brokiga Anderssonska/Linderborgska familjen, som splittras redan när Åsa är fyra år, ryms både revolutionär och reformistisk vänster. ”Mamma och pappa var inte vänster på samma sätt. Pappa kände sig förtryckt – också om han aldrig skulle använda ordet om sig själv då han uppfattade det som förnedrande – men han kämpade inte. Mamma varken kände sig eller var särskilt förtryckt men kämpade för dem som var det.” Pappa Leif drömmer om det klasslösa samhället men rädslan för att sticka ut och bli till åtlöje hindrar honom från att engagera sig. Tidigare hade jag läst Linderborgs mycket intressanta avhandling om svensk socialdemokrati. Det känns som att en del av hennes akademiska slutsatser också går igen i denna skildring.

Det ryms kärlek, nostalgi, politik och en del sorg i ”Mig äger ingen”. Läsupplevelsen var enorm och gripande. Eftersom jag nyss läst Alakoskis ”Svinalängorna” blir jämförelsen nästan oundviklig. I mitt tycke är Linderborg snäppet bättre!

Hämnare i Göteborg. När hösten kommer till Göteborg börjar Marcus förändras, han kan inte bortse från alla idioter längre. Han blir så förbannad varje gång någon spottar på golvet eller tränger sig i kön att det känns som om han ska explodera.

Men just nu står jag vid fönstret och ser en röd bil parkera mycket nära en blå bil, så att den blå blir klämd och omöjligen kan komma ut. Föraren kliver ur, låser dörren och går visslande därifrån.

Idiotdjävel.

[...] Förut var allting så enkelt. Saker rann av mig. Men nu har de börjat lämna ekon och jag ser saker jag inte såg tidigare. Fula saker. Saker som stör mig.

Irritationen tar överhanden och driver Marcus att börja bryta fler och djupare normer.

Han säger åt en gammal klasskamrat att det är ingen idé att “ta en fika”, för de har inget gemensamt. Han plockar upp en kvinna som tränger sig i en kö och bär henne sparkande till slutet av kön. Marcus märker efter dessa incidenter att han känner ingen skam, ingen inre konflikt trots de djupt rotade tabun de innebär. Finns det en gräns? När börjar jag känna något? Och vad behövs för att alla djävla idioter ska skärpa sig?

Marcus drar ut i Göteborg på ett personligt korståg mot idioterna, för att få dem att skärpa till sig. Han blir en hämnare, beväpnad med slagträ och orubblig övertygelse om hans rätt att döma och straffa.

Vigilante är en mattsvart thriller om våra mörka tankar och den irritation som präglar en storstad. Precis som i Andreas Romans utmärkta fantasyböcker är människan komplex och egoistisk, inte god eller ond.

Denna bok rekommenderas varmt, och är fantasy din tekopp så läs även Drakväktare, Dräparen och Demonen.