bokbloggen.com

Novellen är en litterär form som inte är lika vanlig som den var förr. Inom skräcklitteraturen finns det författare som vill hålla novellen vid liv, kanske för att korta historier med lite oväntat slut är effektivt för att skrämmas. Spökhistorierna från läger eller sena kvällar i skriftlig form. Joe Hill är en av dessa författare som använder novellen för att utveckla sitt skrivande och i Vålnader har han samlat femton mer eller mindre skrämmande historier.

I Vålnader finns många klassiska skräckteman med, vampyrer, zombies, klaustrofobi, spöken m.m. Hill ger också sin uppskattning till de som har varit före honom i skräckbranschen t.ex. Bram Stoker, George Romero, Neil Gaiman. I novellen Hör syrsor sjunga finns möjligen en variant av Kafkas Förvandlingen som har inspirerat.

I en novellsamling är det svårt att beskriva någon handling utan att avslöja för mycket. Min favorit blev Min faders mask som är en ganska skruvad berättelse. Jack är på väg till en stuga för semester med föräldrarna. Resan blir en bisarr upplevelse där föräldrarna klär sig i masker och Jack får gå på en kuslig promenad i skogen. Möjligen är det en beskrivning av övergången från barndom till vuxenliv då Jack är tretton år. Han får en inblick i de vuxnas lekar och befinner sig samtidigt i en form av barnsaga där huvudpersonen går vilse i skogen där han träffar barn som hjälper honom.

Att skriva skräck är inte svårt. Att skriva bra skräck är otroligt svårt. Det finns mycket skräck inom film och litteratur och det är inte så ofta man stöter på något som är riktigt bra och berör. Joe Hill är fortfarande en ganska färsk författare och han har hittat nyckeln till skräckens beståndsdelar. Språket är ibland poetiskt och känslan i berättelserna är gripande. För er som har upptäckt John Ajvide Lindqvist kan jag rekommendera att prova Joe Hill, ni kommer till viss del känna igen er och blir nog inte besvikna.

Jag hade antagligen missuppfattat recensionerna av Theorins första bok, men jag var övertygad om att detta var ytterligare en traditionell deckarserie. Om än på Öland. Sällan har jag blivit så belåten över att ha fel. Det här var inte alls vad jag hade väntat mig. Det här var något mycket roligare och mer spännande.

Det finns visserligen en slags kriminalhistoria i boken, men det är lika mycket en spökhistoria som Theorin väljer att berätta när han beskriver hur familjen Westin flyttar från Stockholm och börjar rusta upp den gamla gården Åludden. Huset har stått öde intill de två fyrarna under lång tid och det är ett stort arbete som ligger framför dem. Men det är inget som avskräcker dem. Joakim och Katarina har renoverat hus tidigare. De ska skapa sig ett bra liv här tillsammans med sina två små barn.

Kanske spökar det på Åludden. Det går i alla fall många historier om gården som sägs ha byggts av timmer från förlista båtar som gått under i fåken, den öländska stormen som drar in med snö, is och dimma och snabbt förvandlar havet och landskapet till dödsfällor.

Historierna om att de döda återvänder till det Åludden på julafton är från början bara spännande folklore, men när en familjemedlem drunknar under mystiska omständigheter förvandlas sägnerna till något mer hotfullt.

Lågan i den norra fyren på Åludden slocknade det här året. Den har såvitt jag vet aldrig tänts igen.
Men Ragnar Davidsson berättade för mig att det fortfarande lyser ibland i fyrtornet – natten innan någon ska dö.
Kanske är det en gammal eld som flammar upp ibland i fyren. Minnet av en svår olycka.

Trots några små logiska luckor fungerar den här boken utmärkt. Theorin är skicklig på att bygga upp en krypande kuslig stämning där det är svårt att vara helt säker på vad som är fantasi och vad som är verklighet. Historien som tidvis är spretig med många olika spår knyts ihop riktigt bra på slutet. Enligt uppgift ska det komma ytterligare två fristående böcker som utspelar sig i samma öländska landskap. Något att se fram emot för alla som uppskattar spännande läsning med en lagom dos spökerier.

Om det är någon gång man vill att resan ska bli perfekt så är det troligen efter bröllopet. Erik och Lina är på väg genom Europa i en hyrbil. De är nygifta och Lina är gravid, de planerar sitt liv tillsammans, kärleken är fullkomlig. Trots att allt borde vara bra känner sig Erik nedstämd. Han har en känsla av att hans humör och världens tillstånd går hand i hand. Enligt hans uppfattning så är det när han är i svacka som jordbävningar och översvämningar händer. Därför kommer det inte riktigt som en överraskning för honom när vattnet i floden vid hotellet som de bor på börjar stiga.

Början på Erik och Linas semester är ganska vanlig, trevlig och nästan lite tråkig. De checkar in på Hotell Europa i den gamla staden, äter i hotellrestauranten, gör små utflykter och myser på hotellrummet. Beskrivningarna av deras första dagar är ganska detaljerade, vanliga men också tilltalande i språket. Hela tiden störs det idylliska livet av någon liten detalj i utkanten av synfältet som får läsaren att huttra lite. Någon som iakttar, en hotellgäst som försvinner, vattnet som närmar sig flodkanten och hotellet eller något annat:

Han funderade på om han skulle tända och läsa en stund, men Lina sov gott och han ville inte störa henne. Han hade ändå inget att läsa. Diktboken låg på nattygsbordet men han hade bara bläddrat i den.

I springan under dörren såg han två mörka fält bryta av ljuset, två skuggor, två ben, två fötter som stod alldeles utanför deras dörr.

Han hörde kyrkklockorna igen. Medan de ringde höll han andan. Varför ringde de om natten? De störde inte, de slog på långt avstånd och ljudet var dovt, men det lät så tomt, så ensamt.

Erik och Lina verkar ganska obekymrade över den hotande faran i form av översvämningen. Även om de överväger att åka vidare blir de, nästan lite slumpartat, kvar på hotellet. De träffar ett annat svenskt par, Olof och Ulrika, som de umgås med ett par dagar. Efter en blöt kväll där Erik däckar tidigt och drömmer märkligt blir historien mer kuslig. Sakta förvandlas det pittoreska hotellet till en hotfull plats. Erik funderar mycket på översättaren som bor ovanför deras rum, hotellägaren som stoppar upp djur, den gamle mannen som sitter i restauranten varje kväll – några meter från en gammal kvinna. Många av gästerna har bekanta drag och Erik drabbas flera gånger av deja vú. Någonting mycket märkligt händer på Hotell Europa.

Kullander var en mycket trevlig bekantskap och Medan floden stiger är en härligt spännande och gåtfull bok. Den är svår att placera i en genre, möjligen i kategorin ”bör läsas”.

På Domarö är havet ett ständigt närvarande hot mot dess invånare. Här har Anders vuxit upp och så småningom gjort till sommarställe för familjen i ”Smäcket” som deras stuga heter. På en vinterpromenad över isen till Gåvasten där fyren står försvinner dottern Maja spårlöst. Ena stunden syns hennes röda overall tydligt och i nästa är hon borta, mot all förnuftig logik. Efter katastrofen och skilsmässan söker sig Anders till Domarö igen och har hela tiden en känsla av att Maja finns närvarande, liksom något annat.

Vinden ven runt väggarna och Anders huttrade till. Plötsligt kände han sig utsatt. Som ett oönskat barn i skogen. Utsatt. Hans bräckliga lilla hus stod ensamt, utsatt på udden. Det djupa havet pressade sig uppåt och sträckte ut sina armar. Vinden ålade sig runt, spände sina muskler och sökte efter vägar in.

Ofärd stundar. Det vill åt mig.

Vad ”det” var för något visste han inte. Bara att det var stort, starkt och att det ville åt honom. Att hans befästningar var klena.

Människohamn är en sorglig och otäck berättelse. Anders saknad efter dottern och rädsla för det okända onda för honom orubbligt mot hans egen undergång. Han söker tröst i alkoholen och hos Simon och Anna-Greta som är hans farfar och farmor och som lever som särbo på ön, med egna hemligheter för varandra.

John Ajvide Lindqvist har ibland kallats Sveriges svar på Stephen King och det ligger en hel del i det, även om det också finns mycket som skiljer. Något de har gemensamt är att de på ett skickligt sätt bygger upp karaktärer som man bryr sig om och miljöer som verkar bekanta. Det gör att när verkligheten välts över ända, känner man som läsare verkligen skräcken som smyger sig på huvudpersonerna. Båda författarna har också en känsla för detaljer som levandegör berättandet. I Människohamn fungerar t.ex. pärlplattor, Bamse och en GB-glassgubbe (en blinkning åt Kings Det?) som rekvisita för att beskriva Maja och Anders.

Ett genomgående drag i boken är funderingar kring hur mycket man egentligen kan känna en annan människa, oavsett om man har levt ihop länge och har starka band. Vid flera tillfällen i boken uppenbaras hemligheter och insikter om nära och kära och besvikelsen som då infinner sig skildras ganska brutalt.

Jag kände henne aldrig.

Nej. När han stod mitt på köksgolvet med filten omkring sig insåg han att sakens kärna kunde uttryckas så: han hade aldrig vetat vem Maja var.

Då och då får man läsupplevelser som går lite utöver det vanliga och man upptäcker att böcker kan skrivas på sätt som man inte har läst tidigare. Vägen är en sådan bok för mig. Det är en mörk och dyster historia som utspelar sig i framtiden efter Katastrofen.

Mannen och pojken färdas till fots med en vagn österut mot havet. För att inte överraskas av några eller något håller de sig i rörelse så mycket som möjligt. Överleva är en praktisk utmaning men att fortsätta vara en moralisk människa är en mer påfrestande utmaning. Berättelsen pendlar hela tiden kring dessa två saker och behandlar dels triviala göromål för att få mat för dagen och dels filosofiska resonemang kring människans väsen. Hela tiden påminner pappan sonen om att han måste prata med honom. Språket och samtalet känns plötsligt livsviktigt i en värld utan mening. Men går det att fortsätta vara en god människa när hopplösheten och laglösheten styr?

På vägen måste man akta sig för de onda människorna som bokstavligen kan äta upp dig. Solen syns inte och en grå dimma efter många bränder gör det svårt att andas. De människor som redan är döda är mer avundsvärda än tidigare och mannen och pojken sparar sin sista kula i pistolen, av kärlek.

Han lät revolvern ligga lätt gripbar på den ihopvikta presenningen ovanpå vagnen. Han höll pojken nära vid sidan. Det mesta av staden var nerbränt. Inga tecken till liv. Bilar på gatan med ett tjockt ihopbakat lager av aska, allt täckt av aska och stoft. Fossila spår i den torkade sörjan. Ett lik i en dörröppning torkat till läder. Det grinade mot dagen. Han drog pojken närmare. Kom bara ihåg att det du stoppar i huvudet blir kvar där för alltid, sa han. Du borde kanske lägga det på minnet.

Man glömmer väl en del saker?

Ja. Man glömmer det man vill minnas och man minns det man vill glömma.

Hoppet är det sista som överger människan sägs det. Frågan är om inte hoppet redan är ute i denna tid som boken utspelar sig. Ändå fortsätter mannen och pojken leta efter överlevande som är som de. Under tiden berättar de historier och pappan som levt innan världen blev ett kaos kan berätta för sonen om mamman och hur det var då. Det gör dock sonen ganska frustrerad eftersom det är en verklighet som inte finns för honom. Det blir en känslosam och skräckfylld vandring som är oerhört gripande och kuslig.

I en fiktiv självbiografi möter författaren Bret Easton Ellis sin karaktär från boken American Psycho, seriemördaren Patrick Bateman. Någon har kopierat brotten i boken och nu dras också författaren Ellis in i leken. Själv försöker författaren få ordning på sitt liv som har kantats av sex, droger och lyxliv. Han har försonats med sin tidigare flickvän, skådespelerskan Jayne Dennis och flyttat ihop med henne, deras gemensamma son Robby och Jaynes dotter Sarah.

Lunar Park är en Stephen King-inspirerad skräckhistoria som i vissa delar är en riktig rysare. Den innehåller spöken, leksaker som får liv och kusliga fenomen. Samtidigt finns det en mer självbiografisk berättelse i boken som känns äkta, om Ellis relation till sin far och tankar kring barns förhållande till sina föräldrar. I boken försvinner barn som bor i samma förort som Ellis och han oroar sig naturligtvis för sin son som han har svårt att få kontakt med.

När man läser boken känns det som att huvudpersonen befinner sig i en värld av kvicksand. Ellis kan varken ta sig upp ur beroendet eller känslan av att familjen faller sönder. Dessutom har han mördare och övernaturliga krafter att slåss mot som han inte kan kontrollera. Hopplösheten är total och någon verkar vilja tala om något för honom, men han får inte fatt i budskapet. Lunar Park är en uppgörelse med Ellis eget liv och författarskap förklädd i en riktigt bra skräckroman.

Tänk om Dracula fortfarande levde? Historikern handlar om den unga tjejen vars far (de båda namnges inte i boken) har forskat i legenden om Dracula. Boken är faderns berättelse till sin dotter om hur han en dag fick en kuslig bok med tomma sidor och ett träsnitt av en drake, med ordet Drakulya skrivet under. Hans handledare vid universitetet visar sig själv ha en likadan bok och har försökt hitta den sanna historien kring den medeltida tyrannen Vlad III Dracul ”Pålspetsaren”. Rossi försvinner under mystiska omständigheter och huvuddelen av berättelsen är faderns och Rossis dotter Helenas sökande efter honom.

Historikern är naturligtvis en gotisk skräckroman som tar upp den klassiska Draculalegenden. Den är emellertid mycket mer än så. Det är i första hand en kärleksförklaring till böcker (gärna gamla sådana) och historiens berättelser. Alla karaktärer i boken är mer eller mindre historiker även om de utger sig för att vara något annat. Mycket av handlingen utspelar sig också i bibliotek, gamla arkiv och på historiska platser. Därför är det samtidigt en mycket allmänbildande bok där läsaren kan lära sig mycket om medeltiden, östeuropa, kalla kriget m.m. För mig som gillar skräck, historia och böcker var läsupplevelsen mycket givande. Jag tror dock att många kan tycka att boken är lite seg emellanåt och de drygt 600 sidorna känns ibland lite väl många.

Under tiden som historien kring faderns och Helenas sökande efter Rossi och Draculas grav nystas upp för dottern, försvinner fadern till ett kloster i Pyrenéerna. Först är det fadern själv som berättar i samband med deras gemensamma resor och senare får dottern ta del av brev som han lämnat efter sig till henne. Dottern följer i sin fars fotspår och får under tiden reda på mer om sin egen historia och hur Helena blev hennes mamma för att sedan försvinna från familjen. Upplösningen är inte så överraskande men ändå en nagelbitare.

I inledningen ger författaren sken av att Historikern är en sann berättelse och det stämmer nog kring många av de historiska berättelserna och personerna. I vissa fall är boken uppbyggd som en mer populärvetenskaplig historisk redogörelse med samtida källor. Samtidigt ger hon subtila ledtrådar som gör att man förstår att kommentaren är ett sätt att kittla läsarens nyfikenhet. Naturligtvis är legenden kring Dracula och vampyrer bara skrönor och vidskepelse, eller?

Det här trodde jag inte fanns. Skräck på svenska. Riktig skräck med splattereffekter som får middagen att röra oroligt på sig i magen.

Jag är inte lättskrämd. Det var många år sedan jag läste något som gjorde mig mörkrädd. Men den här boken gjorde mig orolig för att somna. Jag ville inte för allt i världen drömma om det jag läste. För här slaktas det människor så det står härliga till. Det är tarmar, blod, spyor, maskar och kringslängda kroppsdelar på var och varannan sida. Det är äckligt, men effektfullt.

Frosseriet i kroppar som slits sönder, blod och kokande skinn hade lätt kunnat bli löjligt. Men det blir det faktiskt inte. Även om jag personligen tycker att det är lite för mycket. Det finns detaljer som jag tycker är mer skrämmande än rykande inälvor. Som när skogsägaren Åke Svensson kommer ut på en plats där hans skog har fällts som av en plötslig tromb. När han sakta och mödosamt lyckas ta sig till mitten av området finner han fem döda rådjurskid med avskurna halsar liggande i en cirkel på en platt sten. I mitten av cirkeln finns en liten pyramid av röda äpplen. Då blir det plötsligt riktigt kusligt istället för motbjudande.

Boken består av flera löst sammanhängande historier som beskriver vad som händer när helvetets portar öppnas mitt i det vardagliga Sverige. Kanske är det Martin som för förödelsen med sig. Martin som tillsammans med några andra turister fängslas av kinesiska soldater i Tibet under förevändningen att området de är på väg till är avspärrat på grund av en olycka. Och något verkar uppenbarligen ha hänt. Hur skulle annars den kedjade gamle tibetanske mannen plötsligt kunna sväva skrikande i luften samtidigt som insektsben skjuter ut ur hans kropp och fiskar forsar ut ur hans anus?

Det här påminner inte om någonting jag läst förut. Om boken hade skrivits av en amerikan och utspelat sig i USA så tror jag inte alls att jag hade uppskattat den. För mig är det just igenkänningen av det jag uppfattar som typiskt svenskt som gör att den här boken fungerar. När helvetet drabbar Vitmåla med sina få hus och ungar på trimmade mopeder så blir det för en stund nästan möjligt att tro på, trots ett absurt slaktande och blodskvättande. Jag sveps med och har jätteroligt när jag läser.

Riktig skräck på svenska. Bara det är ju värt en applåd.

Lisey Landons man, den populäre författaren Scott Landon, dör och lämnar efter sig en stor saknad hos Lisey. Visst, allt var inte en dans på rosor alla gånger eftersom Scotts demoner plågade honom periodvis. Demonerna existerade inte bara i tanken, det vet Lisey eftersom hon följt med honom flera gånger till Booya-månen. Hon har till och med räddat honom därifrån, när begäret efter frid hållt honom kvar där.

Lisey städar i sin mans arbetsrum och får hjälp av sin syster, soon to be katatonisk. En litteraturprofessor vill inget hellre än att få se Scotts anteckningar och opublicerade verk, och råkar ofrivilligt rekrytera en galning som med våld ska pressa Lisey att ge bort Scotts material. Lisey brottas med sina minnen som vill komma upp till ytan, och Scott har placerat ut ledtrådar som ska hjälpa henne på traven.

Jag gillar Stephen Kings böcker när de handlar om grupper av människor i extrema, gärna övernaturligt kryddade, situationer. När gruppens olika karaktärer börjar destilleras fram ur vad som såg ut som en homogen samling människor är King i sitt esse, tycker jag.

Lisey’s berättelse är mer inåtvänd, med många minnen och flashbacks som är lite för lika för att jag inte ska börja blanda ihop dem. Det vinkas om flera händelser i parets gemensamma liv vars förklaring inte nås förrän mycket sent i boken, och jag har då tappat intresset för dem. Berättelsen föll mig inte alls i smaken, jag hade hellre läst Pestens Tid, Det, eller Shawshank Redemption en gång till.

Stephen King är skräckförfattaren som alltmer börjar accepteras i lite mer vida litterära kretsar. Härom året fick han till exempel ett prestigefyllt pris för sitt bidrag till amerikansk litteratur, vilket i och för sig inte var helt okontroversiellt. Med Lisey berättelse kommer han troligen än mer bli uppskattad som författare. Det är en underbar historia om kärlek, saknad, sorg, skräck och inspiration.

Lisey Landon är änka efter författaren Scott och berättelsen tar sin början när hon städar ur hans arbetsrum. Idén till boken fick King i samband med att han nästan blev ihjälkörd av en bil som kördes av en påtänd man. När han kom hem efter olyckan märkte han hur hans fru Tabitha hade städat i Kings arbetsrum. King har själv åtskilliga gånger påpekat att Scott och Lisey inte är han själv och Tabitha. Ändå kan man inte hjälpa att man funderar över hur mycket som är hämtat från deras relation. Lisey hittar en “bool”, en sorts skattjakt, som Scott lämnat efter sig. Det leder till en nostalgitripp där deras händelserika tid tillsammans repeteras. När Lisey tänker tillbaka på sitt liv med Scott, känns det oerhört personligt eftersom man får ta del av deras allra intimaste stunder. På det viset kan man också mycket påtagligt känna Liseys sorg.

Samtidigt som Lisey minns och bearbetar sorgen efter Scott har hon två andra problem. Hennes syster som har en psykisk sjukdom hamnar i ett katatoniskt tillstånd och behöver hjälp som bara Lisey kan ge. Dessutom har en fanatisk beundrare till Scott börjat hota och trakassera henne, vilket bidrar till en krypande spänning i boken. För att klara av att hantera allt i sitt liv tar Lisey hjälp av den parallellvärld som Scott presenterade för henne och som han kallade Boo’ya Moon. Det är naturligtvis ingen King-berättelse utan en del övernaturligt. Ibland kan trovärdigheten i denna andra värld kännas som ett gränsfall. Men som symbolisk värld fungerar den utmärkt, eftersom den innehåller mycket av de erfarenheter som människor bär med sig. Scott förklarar att han hämtar sin inspiration och sina berättelser i denna värld och för de som kommer dit känns det som en underbar plats. Naturligtvis bor det också monster i denna värld som man måste kämpa mot, kanske en symbol för de mer vardagliga prövningar och den ångest man kan uppleva i vår vanliga värld.

Liseys berättelse är kanske Kings bästa bok hittills och ligger i alla fall på min topp-5-lista. Då har jag läst det mesta som han har gett ut. Det var en känslomässig berg-och-dalbana på drygt 500 sidor.