bokbloggen.com

Julafton är inte speciellt spännande när man väl blivit vuxen. Däremot kan en ny bok av en favoritförfattare fortfarande väcka liv i de där känslorna av spänd förväntan.
Så en ny Ajvide Lindqvist är nästan som den största julklappen under granen. Jag sparar lite på den. Tittar på omslaget och drar ut på stunden innan jag öppnar den. För tänk om den inte är lika bra som jag hoppats? Tänk om det fina paketet innehåller ett virkat överkast istället för den där fantastiska julklappen jag drömt om.
Allvarligt, med de förväntningar jag har på den här boken är förutsättningarna för en total succé inte precis stora. Och jag blir inte heller lika tagen av den här boken som av Låt den rätte komma in. Hur skulle jag kunna bli det? Lindqvists debut slog fullständigt undan fötterna på mig. Den upplevelsen är svår att upprepa. Ändå väcks hoppet varje gång Ordfront meddelar att det är en ny Lindqvistroman på väg.

Det betyder inte att Lilla stjärna skulle vara tråkig eller oengagerande. Jag får verkligen tvinga mig att lägga ifrån mig boken då och då. Ändå är de drygt 400 sidorna slut efter två dagar. För jag vill verkligen veta vad som ska hända. Och det är väl nästan det bästa betyg en roman kan få?

Att det saknas tydliga övernaturliga element gör inte boken mindre otäck. Bara tanken att förvägra ett barn ett språk ger mig rysningar. Men det är just vad den avdankade dansbandsmusikern Lennart gör med barnet han hittar i en plastpåse i skogen. Han ger henne inte ens ett namn. Istället låter han henne leva isolerad i källaren.

Lennart hade strängt förbjudit henne att ha någon som helst kontakt med barnet utom det nödvändigaste. Hon fick inte prata, inte sjunga, inte ställa till med något oväsen. Barnet skulle leva i en bubbla av tystnad bortsett från de sångövningar som Lennart höll med henne.

Hans fru Laila vågar inte bryta mot hans förbud. I alla fall inte öppet. Men de lyckas inte hålla henne helt gömd. Deras son Jerry upptäcker henne när han kommer på ett av sina sällsynta besök och mot all förmodan gillar han tanken på att ha en syster. Även om det verkar vara något fel i huvudet på henne. Han ger henne namnet Teres. Lennart får ge upp när det gäller språket, men någon skola eller normalt socialt umgänge ska hon inte utsättas för.

Teresas uppväxt är mer vanlig. Normal, även om Teresa själv säkert aldrig skulle känna det så. Men hur många tonårsflickor känner sig normala? Hon är allvarlig, skriver dikter och känner sig som om hon inte är riktigt verklig. Inget ovanligt med det. Ändå är det i berättelserna om henne och de andra figurerna runt Teres som Lindqvist visar prov på sin allra bästa sida. Förmågan att få läsaren att bry sig om figurerna. Teres själv är för extrem för att väcka några starkare känslor. Hon blir istället det ämne som får andra runt omkring att reagera. Teres tankar och känslor får vi aldrig dela, de tolkas genom andra. Deras ensamhet, besvikelser och drömmar skapar henne och till slut den oundvikliga katastrofen. Själv kommer jag nog aldrig att se på en verktygslåda på samma sätt igen. Så om du inte redan har läst den, vad väntar du på?

Doktor Faraday kallas till Hundreds Hall där den välbärgade familjen Ayers bor för att se till tjänsteflickan Betty som klagar över magont, men som i själva verket är uppskrämd av någonting. Efter det blir Faraday en allt mer vanlig besökare på godset och han får därmed bevittna en fruktansvärd händelse. På en fest för de nyblivna grannarna biter husets hund Gyp grannflickan i ansiktet så illa att hon blir vanställd. Hunden avlivas men det visar sig bara vara början på familjen Ayers bekymmer.

Berättelsen utspelar sig i slutet på 40-talet och familjen Ayers problem och huset Hundreds Halls förfall får symbolisera den förändring som sker i ett England där överklassens dominans bryts och ett mer modernt samhälle växer fram. Ayers består av mor, son och dotter som kämpar för att driva godset vidare. Sonen Rod som efter faderns död är herrn i huset börjar prata om märkliga händelser och krafter som hotar både honom och hela familjen. Han lider av en skada från kriget som Faraday försöker bota med moderna läkarmetoder. Faraday blir inte bara deras husläkare utan allt mer en del av familjen och är den som berättar historien. Rod förefaller dras allt mer in i en psykisk sjukdom och efter en brand i hans rum och andra utfall beslutar Faraday att sonen ska placeras på institution.

De spöklika händelserna på Hundreds Hall fortsätter men kvinnorna i huset gör allt för att hålla stället igång. Det visar sig dock att gamla tragedier kommer ikapp dem och påverkar deras själsliv. Huset är en viktig karaktär med ett eget liv och det blir allt svårare att skilja på vad som verkligen händer och vad som är olika personers hallucinationer. Faraday är i alla fall klar över att det som händer i huset måste ha någon naturlig förklaring, alternativt att de boende där drabbats av vanföreställningar. Han blir känslomässigt bunden både till familjen och till huset vilket gör att han engagerar sig mer än vad som är bra för hans eget bästa…

Till en början förstod jag inte riktigt att boken fått så mycket hyllningar, men Waters är skicklig på att bygga upp en känsla för karaktärerna. Vid ett tillfälle diskuterar några av huvudpersonerna hur problemen för Ayers ackumuleras och det är ett bra sätt att beskriva läsupplevelsen också. Boken växer för varje sida och man dras ofrånkomligen mot upplösningen som är en katastrof för familjen Ayers, men som också skildrar hur ”vanligt folk” får det allt bättre. Som symbol för det står bl.a. tjänsteflickan Betty och nya familjehus som byggs på mark som tidigare tillhört Hundreds Hall. Boken bjuder också på intressanta resonemang kring psykisk sjukdom eller ”galenskap” och övernaturliga fenomen. Hur tacklar det moderna rationella samhället gamla förklaringar som lever kvar som sanningar hos folk?

Främlingen i huset är en klassisk spökhistoria och en skildring av ett samhälle i brytningstid då gamla värderingar möter nya och många är osäkra på hur framtiden ska te sig. Skräcklitteratur när den är som bäst!

Dale ”Barbie” Barbara är på väg att lämna småstaden Chester Mills där han jobbat som kock. Just när han närmar sig stadsgränsen sänker sig en kupol (Dome) som stänger in hela staden likt en osynlig ostkupa. Det första han ser är ett murmeldjur som delas på mitten av kupolen, det andra ett flygplan som störtar. Kupolen ger förutsättningarna för att beskriva en innesluten stad med rädda invånare och en värld utanför som tittar på. Två frågor blir viktiga att lösa för Chester Mills ledande personer, bl.a. den osympatiske Jim Rennie som är bilhandlare, vice borgmästare och i praktiken högsta hönset; vem har skapat kupolen och hur kan man få bort den igen? Flygkraschen och attacken mot civila får naturligtvis amerikanerna att misstänka terrorister för det som hänt och armén engageras i fallet, liksom hela landet. Barbie som tjänat i armén i Irak utses på order av president Obama att ta över ledningen i staden, men hamnar i en förödande maktkamp med Rennie som själv letar syndabockar.

När folket i Chester Mills drabbas av förvirring och panik söker de sig till en stark ledare något som Jim Rennie utnyttjar. Han tillsätter en marionett som polischef och bygger upp en egen polisstyrka bestående av unga, våldsamma män som inte ifrågasätter order, hur märkliga de än ter sig. Istället för att arbeta för lugn och ordning i staden trappas motsättningarna upp mellan gott och ont. En av Kings starkare sidor är att bygga upp trovärdiga och intressanta karaktärer och det goda eller onda finns i alla stadens invånare och drar dem åt olika håll. Det är en fördel med dessa stora episka berättelser där författaren har tid att rita upp de olika personerna och organisera deras inbördes relationer. Man får känslor för alla inblandade trots att de är ganska många och det som de utsätts för berör. En känsla som dominerar läsningen av denna bok är frustration, över att de som vill tänka klart och göra gott hela tiden utsätts för egoistiska, cyniska eller bara fega människor som förstör möjligheterna att lösa den svåra situationen.

Med hjälp av en kupol över en småstad i Maine (var annars) lyckas King med att berätta mycket om vår samtid. Amerikansk utrikespolitik i form av Irakkrig och rädsla för terrorism ligger som en bakgrund genom hela boken. Jim Rennie som allt mer utvecklas till en despot genom berättelsen är också starkt involverad i den fundamentalistiska kyrka som har samlat många medlemmar. Han låter tron motivera politiska beslut och rättsväsendet förändras till ”skjut först – fråga senare” och ”guilt by association” som gör det lättare att fängsla människor på lösa grunder. ”Allt för stadens bästa” är mottot och alla som protesterar mot polisens provokationer och rättsliga övertramp ses som möjliga förrädare. Den kritiska lokaltidningen utsätts också för påtryckningar. Händelseförloppet i boken visar tydligt varför det är viktigt att följa regler om rättssäkerhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, särskilt vid krissituationer. Det finns många paralleller med den tidigare administrationen i USA även om det i denna berättelse är tillskruvat några varv. Det är också en kommentar till klimatförändringar, trots instängdheten fortsätter många av Chester Mills invånare att använda bilen…

Detta är en klassisk stor King-roman, både i volym (1074 sid.) och innehåll och det enda som inte riktigt känns helt klockrent är själva kupolen. Den är inte trovärdig när den slår ner över Chester Mills och förklaringen av dess existens är inte heller riktigt tillfredsställande. Bortser man från det, (även om det är en förutsättning för hela berättelsen…) så får man en spännande, omtumlande, tänkvärd och ganska skrämmande läsupplevelse!

Mitt i natten är Jamie nära att köra på en clown som står mitt i vägen. Efter att ha hittat en påse med suspekt innehåll har han fler clowner efter sig som inte verkar skämta. Hans hem blir sönderslaget och han får en uppmaning att få clownerna att skratta inom 48 timmar. En ofrivillig audition som leder till ett oväntat karriärbyte, från dörrvakt till clown. Cirkusen som drivs av bröderna Pilo visar sig vara en kaotisk plats på väg till andra världar, men ser på ytan ut som en vanlig cirkus med alla tillbehör. Jamie befinner sig i ett limbo där det gäller att utföra sin roll och följa order för att få en någorlunda dräglig tillvaro och slippa döden, eller något ännu värre.

Jamie stirrade ner och försökte låta bli att föreställa sig att hans eget ansikte skulle bli lika svårt tilltygat som det som låg och blödde vid hans fötter. Han visste inte alls hur han skulle reagera på det här. Han antog att det bästa vara att hålla munnen stängd och vänta på att situationen på något sätt skulle klarna. Säkerligen skulle någon när som helst berätta för honom att han var med i ”Dolda kameran”, offer för ett ovanligt dyrt radioskämt, föremål för ett sociologiskt experiment, vad som helst.

Cirkus Pilo är en surrealistisk skräckfantasi med influenser från Lovecraft, Stephen King m.fl. Elaka clowner är numera en ganska klassisk skräckfigur och fungerar bra som arketyp för förklädd ondska. Jamie utvecklas också till en Dr. Jekyll/Mr. Hyde på cirkusen. Sminket som clownerna använder förvandlar dem till värre kopior av sig själva. Berättelsen känns allegorisk och skulle kunna handla om människor i ett kaotiskt och fascistiskt samhälle. Associationerna kan också gå till krig där personer mer eller mindre hamnar ofrivilligt, tar på sig uniform och blir något annat, gärna med lite hjälp av stimulantia. Döden finns nära inpå och man trubbas av när det gäller mänskligt lidande, lyda order blir ett sätt att både ta sig uppåt och ha ryggen fri.

Det visar sig att cirkusen har en mycket negativ inverkan på den riktiga världen. Genom små ondskefulla attacker kan den sätta igång händelseförlopp som blir katastrofala för mänskligheten. Som i alla hårt styrda samhällen finns det en motståndsgrupp som vill bryta cirkusens makt och dess inflytande över världen. Jamie kommer också i kontakt med dessa frihetslängtande personer som finns i alla de grupper som utgör cirkusen. Hans dubbla personlighet blir emellertid ett problem för hans pålitlighet.

Surrealismen i berättelsen gör att man som läsare inte blir särskilt skrämd av den direkta historien. Däremot fungerar allegorin och den manar till eftertanke kring mänskligt beteende. Elliott vann med denna debutbok en författartävling i Australien, det är verkligen inte svårt att förstå varför. Hur mycket av Elliotts egna erfarenheter av ett liv med diagnosen schizofreni som ligger till grund för berättelsen vet jag inte, men det är en trovärdig skildring av en person med dubbla personligheter i en psykotisk värld.

De allra flesta känner nog till filmen 1408 med Samuel L. Jacksson som handlar om en författare som besöker hemsökta platser. Personligen så tycker jag att filmen var riktigt dålig, men att själva storyn var bra.

Oftast så brukar böcker vara bättre än filmen, så förhoppningen när jag köpte denna bok var att boken skulle vara betydligt bättre.

Däremot så visade det sig att filmen faktiskt bara är baserad på en novell vid namnet 1408, denna novell kan man finna i Stephen Kings novellsamling “Allt kan hända”.

Noveller har aldrig varit min grej, men jag pinade mig ändå igenom dem. Jag förväntade mig att bli något skrämd eller få lite kalla kårar, men berättelserna kändes mest tråkiga och platta och jag somnade nästan av tristess.

Till slut så kom jag till novellen 1408, och den var faktiskt bra. Jag fick inte riktigt de känslorna som jag ville ha, men jag kunde ändå leva mig in i berättelsen och bli lite skrämd. Novellen är bättre än filmen, men jag har fortfarande känslan att den skulle kunna vara så mycket bättre. Man skulle kunna fylla ut novellen med både mer detaljer och händelser utan att det skulle bli tråkigt.

Men nu är det som det är, novellen 1408 kan jag i alla fall rekommendera men resten av dem tyckte jag inte speciellt mycket om.

En enkel med effektiv liten episod inleder Benjamin Stengårds samling serienoveller, en av de böcker jag med störst spänning har sett fram emot under våren. En pojkes tvillingbror åker in på sjukhus och när han äntligen kommer hem är han helt förändrad. Stengårds skräck drar åt det groteska och det märks redan i denna första episod, men till skillnad från den splatterestetik där dekonstruktionen av kroppen har ett egenvärde förstår man omedelbart att det är något annat som här är i upplösning. Det är jaget och den subjektiva verkligheten som är på väg att smälta.

Som i berättelsen ”Gestalt” där ett vid första anblicken fint förhållande visar sig dölja en spricka i fasaden. Under en sömnlös natt pratar paret om tillvarons tyngd, när kvinnan utan förklaring börjar göra obehagliga grimaser och ljud. Märkligt nog blir mannen inte förvånad utan påpekar ”Nej, det där är helt fel. Så där skulle du aldrig göra.” Vi börjar ana att hon mittemot är ett manifesterat minne som mannen varken kan släppa eller hålla fast vid i sin fulla form.

Alienation och ensamhet genomsyrar boken och presenteras i sin mest förödande form i ”Beläte”. En psykiskt sjuk man med grav social fobi bestämmer sig för att sluta ta sina mediciner från en dag till en annan. Istället skapar han en liten lerfigur att prata med. I takt med att kemikalierna släpper sitt grepp tar den lille terapeuten över och låter allt värre sidor ur mannens undermedvetna komma fram. Små detaljer höjer känslan av realism och ger intrycket av att författaren – som döpt huvudpersonen efter sig själv – har kännedom om den tillvaro han skildrar. Dessvärre går berättelsen mot ett något för pompöst och inte helt originellt slut.

Då kommer Stengårds begåvning till sin fulla rätt i ”Rede”. Ett par presenterar sitt helylleliv som vore de med i ett livsstilsprogram. Deras gemytliga lägenheten blir dock för läsaren allt mer bunkerlik när det framgår att paret lider av en närmast paranoid rädsla för det som finns utanför. Precis som i ”Beläte” visar författaren hur den som vänder världen ryggen snart bara har sin egen verklighet att utgå från. Den absurda humor som skymtar fram här och var når sin höjdpunkt i illustrationerna av hur paret så att säga har blivit en del av lägenheten och i ett närmast genialt grepp av metaberättande frågar de sig plötsligt vem det är de presenterar lägenheten för. Det finns ju ingen annan där. Stengård visar hur drömmen om 15 minuter i rampljuset har skapat ett samhälle där gränsen mellan allmänt och privat har kollapsat, där vi inte kan ta två steg utan att tänka på publiken och där vi är våra egna fångvaktare – ensammare än vi någonsin har varit.

Mon Dieu! Min Gud, vilken dålig bok. Det här kan vara det fånigaste jag läst på evigheter. Jag borde inte bli förvånad. Redan beskrivningen; Musik, mystik och magi i en mörk historisk gåta, borde ge mig en vink om kvaliteten. Men att det skulle vara så här uselt hade jag inte kunnat inbilla mig i min vildaste fantasi. Kryptan påminner om de mysrysare jag brukade frossa i under mina tidigaste tonår – den enda skillnaden är att den här boken är oändligt mycket längre och har högre pretentioner.

Jag vet inte om författarinnan är enormt stolt över sina kunskaper i franska, eller om hon är orolig för att läsaren ska glömma bort var boken utspelar sig? Men inte en enda sida passerar utan några franska ord, som direkt följs av sin översättning. Det kanske är tänkt att ge lokalfärg, men jag finner det bara enormt störande. Om jag vill fräscha upp min gamla skolfranska så tar jag en kurs, jag läser inte böcker med insprängda franska ord, tack.

De franska orden är ändå inte det största problemet med den här romanen. Jag hade kunnat förlåta det om handlingen hade varit spännande. Men det är den tyvärr inte. Inte för att Kate Mosse inte försöker, för det gör hon minsann. Här bjuds det på kalla kårar både i det sena artonhundratalet och idag. Det är tarotkort, förbannelser, kryptor, demoner och onda krafter. De två hjältinnorna ryser och darrar av plötslig skräck och onda aningar i sina parallella historier. Tyvärr är de ensamma om det, själv blir jag inte ens en gnutta skrämd.

Léonie märkte att hennes ögon drogs mot fönstren. Fönsterluckorna var stängda mot natten, ändå var hon mycket medveten om mörkret där utanför. Det verkade ha en levande närvaro som andades.

Jaha, där ser man. Mycket mer skrämmande än så där blir det aldrig. Sjuttonåriga Léonie befinner sig tillsammans med sin bror på lantegendomen Domaine de la Cade. Men mystiska saker är i görningen, det talas om ett vilddjur som härjar i skogen och somliga hävdar att det är själva Djävulen som släppts lös. Mer förnuftiga människor skyller på vargar eller vildkatter. Den spotska Léonie (förlåt uttrycket, men bokens språk och människobeskrivningar för tankarna till 50-talets flickböcker) hittar inte bara mystiska böcker som ger henne rysningar, hon hittar också en bortglömd krypta och unika tarotkort som sägs kunna styra över liv och död.

I nutidshistorien lallar en kvinnlig forskare omkring i Frankrike på jakt efter fakta om Claude Debussy. Men hon vill även passa på att söka sin egen familjs rötter. Något som tar henne till samma lantegendom som nu har förvandlats till ett hotell, där hon träffar den vanvettigt tjusige Hal, vars far nyligen dött under mystiska omständigheter. Vilda djur tycks vara inblandade, men polisen avfärdar det hela som en olycka. Jag gissar att vargar och vildkatter är framgångsrika rovdjur även i det moderna Frankrike – naturprogrammen på tv tycks dock ha missat detta.

Logiken i den här sörjan är i det närmaste obefintlig. Men Mosses förra bok sålde tydligen miljoner, så kanske är det jag som har fel. Måhända finns det läsare som verkligen ryser vid tanken på tarotkort, svamliga gamla texter om andeväsen och mystiska drömmar? Grattis i så fall – Kryptan är full av dem.

Vårens hajp på förlagsfronten stavas serieroman. Formatet är ingalunda nytt; längre och mer komplexa berättelser i serieform har publicerats tidigare i Sverige. Det nya är snarare antalet serietecknare som romandebuterar och att de gör det på stora förlag. Nytt är också att framgångsrika författare som Jens Lapidus väljer att närma sig en form som av tradition har uppfattats som alltför underground för att marknadsföras för en större publik, olämplig för vuxna eller rent av litterärt mindrevärdig.

I väntan på de potentiellt revolutionerande svenska titlarna kan jag varmt rekommendera Charles Burns Black Hole, som kom ut i svensk översättning för ett par år sedan. Den tvetydiga titeln syftar på den ångestfyllda tonårstillvaron, men kan även förstås som en metafor för den sexualskräck som är seriens tema, eller mer konkret (och i direkt anknytning) – det kvinnliga könsorganet. Det sistnämnda är ett återkommande visuellt motiv, explicit såväl som i de implicita, mardrömslika bildassociationer som lär göra varje freudianskt orienterad läsare lycklig.

I en amerikansk småstad i mitten av 70-talet sprids ”bacillen” i rasande fart. Det rör sig om en sexuellt överförbar sjukdom som bara drabbar high school-elever och som manifesteras i mer eller mindre bisarra mutationer. Somliga kroppar förvrids och förfaller till oigenkännlighet, andra har turen att förvärva sig estetiska attribut som käcka små svansar. Oavsett symtom har de smittade en sak gemensamt: Upptäcks deras sjukdom blir de omedelbart utstötta ur den friska helylleamerikanska gemenskapen. En efter en tar de tillflykt i den växande kolonin dold i skogarna utanför staden.

Utanförskapet och den mörka känslan av meningslöshet som drabbar en och annan tonåring är oerhört skickligt fångad. Det märkliga scenariot blir helt naturligt eftersom de skeva aspekterna ger skärpa åt budskapet, snarare än grumlar det. Hade Black Hole varit en film hade jag satt den köttsliga alienationens mästare David Cronenberg i regissörsstolen. Nu verkar det istället bli David Fincher som regisserar, en filmatisering är nämligen på väg. Oavsett vem det blir hoppas jag att man behåller Burns visuella stil. De svartvita, expressionistiska teckningarna med tydliga linjer och kraftfulla kontraster är klart cinematiska och oerhört effektiva i att skapa en hemlik och samtidigt skrämmande obekant atmosfär.

Att överleva en olycka är inte alltid till sin fördel. Edgar Freemantle som är byggnadskonstruktör blir överkörd av en lyftkran och förlorar sin högra arm, minnet delvis och sin fru i skilsmässa. Deprimerad och nedbruten beslutar han sig för att hyra ett hus vid Duma Key i Florida för rehabilitering. Han börjar måla tavlor, vilket får honom på bättre humör och läker hans kropp och själ. Dessutom träffar han en ny god vän, Jerome Wireman, som alltid har ett talesätt på lager för att understryka en situation eller företeelse. Hans dotter Ilse kommer på besök, men verkar vara hotad av något på ön.

Duma Key är givetvis en skräckroman med mycket övernaturliga inslag. Men framför allt skulle jag vilja säga att det handlar om konst. Det är ett försök att berätta om konst, hur den blir till, vad den betyder och vad den kan åstadkomma. I boken ägnar sig konstnären Freemantle åt teckning och målning, men det skulle lika gärna kunna vara författande eller något annat. Eftersom Freemantle brottas med ett sämre minne efter olyckan kretsar en hel del av hans vardag kring minne och minnesförluster. Minnet är viktigt för att kunna uttrycka sig konstnärligt och vid något tillfälle säger Elizabeth Eastlake, ägaren till Freemantles hus, att “Konst är minne” och ju klarare minne desto klarare konstverk.

När Freemantle målar märker han snart att han kan se in i framtiden i sina tavlor och t.o.m. förändra den. Att bra konst kan förändra världen är väl känt och han kan på ett mycket konkret sätt ändra på saker och ting bara genom att måla det. Därför har konstnären också ett ansvar att hålla sig sanningsenlig. Det är något som King ofta återkommer till, att i hans fall skriva sanna berättelser i den meningen att det som uttrycks är äkta. Eftersom det man gör kan påverka många människor och inte minst måste man som konstnär leva med sina verk. Freemantle blir inbjuden att ställa ut sin konst och gör stor succé, till hans familjs stora olycka…

Onda krafter härjar vid Duma Key och Freemantles nya gåvor är inte enbart hans egna utan utnyttjas av dessa krafter. Det är spännande och gripande när berättelsen om Freemantle varvas med Elizabeth Eastlakes gamla historia. Hon slog i huvudet som tvååring och fick tillbaka minne och förmågor genom att teckna. Hon slutade igen när hennes systrar drunknade i havet på ett dramatiskt sätt. Elizabeth visade sig ha liknande gåvor som Freemantle, båda efter att ha varit med om olyckor, brutna människor som är speciella människor. Även om upplösningen inte följde upp den första 2/3-delarna av boken på samma utmärkta sätt var det en upplevelse att läsa Duma Key. Man kan bara instämma i lovorden från Marcus Birro och P.O. Enquist på omslaget, de är väl förtjänta.

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Uppmaningen undertecknade Rådsboken inleder nobelpristagare José Saramagos Blindheten. Pocketomslaget utlovar bland många andra adjektiv en stark och omskakande bok, men glömmer nämna flödande. Saramago har låtit dialog, berättelse och kommentarer smälta ihop i en närmast oavbruten textmassa som förvånansvärt nog inte förvirrar, utan snarare skapar ett ojämförligt flyt i läsandet:

Läkarfrun stod och såg på de båda grälande blinda och lade märke till att de inte gestikulerade, att de nästan inte rörde på kroppen, så snabbt hade de lärt sig att endast rösten och hörseln var till någon nytta, visserligen saknade de inte armar, de kunde slåss, brottas, gå till handgripligheter, som man brukar säga, men för en förväxlad säng var det inte värt besväret, om alla missförstånd i världen ändå vore som det här, det räckte med att de blev överens, Tvåan är min, trean är din, för att allt skulle bli uppklarat en gång för alla, Vore vi inte blinda så skulle det här missförståndet aldrig ha hänt, Precis, felet är att vi är blinda. Hela världen finns här inne, sade läkarfrun till sin man.

Scenen i fråga utspelar sig i den koncentrationslägerlika karantän dit de drabbade av den vita sjukan skyfflas. Det rör sig om en oförklarlig typ av vitstrålande blindhet, vars orsak och spridningform är omöjlig att fastställa. Den enda som av någon anledning får behålla synen är läkarfrun, något hon är noga med att inte avslöja.

De utsatta spekulerar vilt i orsaker till sin åkomma och med det öppnar boken för en rad möjliga läsningar. I lägrets gradvisa förfall finns lika mycket undergångsroman som moralsaga. Den kan även ses som en studie i maktrelationer, plågsamt uppenbara då lägret omringas av soldater som inte bara har vapen utan än viktigare, synförmågan kvar. Det uppstår såleden en närmast metafysisk mur mellan blinda och deras övervakare, där de senare inte bara har privilegiet att se, utan att inte synas. Det blir den dödsdömda kampen mellan gudar och människor, med den seende läkarfrun som något slags överbryggande, obarmhärtig Jesusgestalt. Det uppstår även konflikter inom murarna och där får Saramago chansen att visa de mer konkreta aspekterna av hur maktmässiga över- och underlägen uppstår.

Blindheten bjuder till djup analys och är, gissar jag, en litteraturforskares dröm. Som ren läsupplevelse finner jag dock att jag gradvis tappar intresset. De intressanta filosofiska spåren bleknar bland ändlösa banala dialoger och skatologiska beskrivningar – smutsen, exkrementerna, de ruttnande liken och blodiga sängarna gör allt svagare intryck och i slutändan blir även bokens stilistik till dess nackdel. Texten flyter för bra, ögonen flyger över orden, men tar de inte med sig.