bokbloggen.com

Novellen är en litterär form som inte är lika vanlig som den var förr. Inom skräcklitteraturen finns det författare som vill hålla novellen vid liv, kanske för att korta historier med lite oväntat slut är effektivt för att skrämmas. Spökhistorierna från läger eller sena kvällar i skriftlig form. Joe Hill är en av dessa författare som använder novellen för att utveckla sitt skrivande och i Vålnader har han samlat femton mer eller mindre skrämmande historier.

I Vålnader finns många klassiska skräckteman med, vampyrer, zombies, klaustrofobi, spöken m.m. Hill ger också sin uppskattning till de som har varit före honom i skräckbranschen t.ex. Bram Stoker, George Romero, Neil Gaiman. I novellen Hör syrsor sjunga finns möjligen en variant av Kafkas Förvandlingen som har inspirerat.

I en novellsamling är det svårt att beskriva någon handling utan att avslöja för mycket. Min favorit blev Min faders mask som är en ganska skruvad berättelse. Jack är på väg till en stuga för semester med föräldrarna. Resan blir en bisarr upplevelse där föräldrarna klär sig i masker och Jack får gå på en kuslig promenad i skogen. Möjligen är det en beskrivning av övergången från barndom till vuxenliv då Jack är tretton år. Han får en inblick i de vuxnas lekar och befinner sig samtidigt i en form av barnsaga där huvudpersonen går vilse i skogen där han träffar barn som hjälper honom.

Att skriva skräck är inte svårt. Att skriva bra skräck är otroligt svårt. Det finns mycket skräck inom film och litteratur och det är inte så ofta man stöter på något som är riktigt bra och berör. Joe Hill är fortfarande en ganska färsk författare och han har hittat nyckeln till skräckens beståndsdelar. Språket är ibland poetiskt och känslan i berättelserna är gripande. För er som har upptäckt John Ajvide Lindqvist kan jag rekommendera att prova Joe Hill, ni kommer till viss del känna igen er och blir nog inte besvikna.

Den som har läst Snabba cash känner igen sig direkt. De korta meningarna. Förortssvenskan. Det våldsamma drivet. Allt är på plats. Jens Lapidus prosa är speciell. Det räcker med några rader så sugs man in i berättelsen. Tempot är så högt att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Sidorna virvlar förbi utan att jag egentligen reflekterar över om jag tycker att det är bra eller inte.

Några av personerna från förra boken dyker upp även här. Som Radovan och Jorge. Men den här gången rör sig handlingen inte omkring Stureplan utan i områdena kring Stockholms södra förorter. Här rör sig Mahmud som nyligen har kommit ut efter ett fängelsestraff. Skulder som växer okontrollerat gör honom till ett lätt byte när Radovan och juggemaffian behöver hans tjänster. Att förråda en av sina egna verkar vara lösningen men istället hamnar han ur askan i elden. Visst tjänar han pengar, men samtidigt har han blivit just det han inte vill vara – någon annans springpojke.

Berättelsen kretsar även kring den cyniske ordningspolisen Thomas som blir förflyttad till trafikpolisen efter en internutredning och legosoldaten Niklas som har kommit hem från Irak med skador som kanske inte syns utanpå, men som snart blir uppenbara. Deras historier vävs ihop när de alla på var sitt sätt söker rättvisa, hämnd och upprättelse.

Även om de tre historierna så småningom passas ihop som bitar i ett pussel är det egentligen bara två som intresserar mig. Konspirationsteorier och verkliga brott kan Lapidus låta Leif GW Persson skriva istället. Här tillför de ingenting utom trötta suckar från min sida. Jag kommer på mig själv med att skumma de delar som handlar om den utredning Thomas bedriver i hemlighet på sin fritid. Detta till trots är det ganska roligt att läsa Jens Lapidus. Tempot och replikerna placerar boken i en helt egen nisch, tydligt avskild från andra svenska romaner om brott. Mer action, betydligt färre långsamma funderingar och inte en enda grubblande kriminalkommissarie. När jag slår igen boken känner jag mig på samma sätt som när jag sett en actionfilm. Jag har haft ganska roligt, men nästa vecka kommer jag troligtvis att ha glömt handlingen.

Blaze, eller Clayton Blaisdell Jr som han egentligen heter, är en stor kille med ett hål i pannan efter det att hans pappa slängt honom ner för trappan. Blaze får en hjärnskada och stannar i den mentala utvecklingen, även om hans minne är skarpt. Han åker in och ut på ungdomshem och där får han ta del av kunskaper av kriminella kamrater. Bästa kompisen, George Rackley, kommer på den lysande idén att kidnappa barnet till det stenrika paret Gerard. Innan de hinner genomföra det planerade brottet som ska göra dem rika dör George. Blaze fortsätter ändå, nu med Georges röst som vägleder och kritiserar honom. Vad Blaze inte har räknat med är att han ska bli så fäst i bebisen Joe…

Blaze är den efterblivna pojken med en utsatt barndom som blir brottsling. När han kidnappar ett barn till en rik familj blir han naturligtvis jagad av ett stort polisuppbåd. Bachman beskriver händelseförloppet utifrån Blazes perspektiv med stor medkänsla, trots det vidriga brottet. Med den förmåga som Blaze har, tar han hand om lille Joe och försöker samtidigt få lösensumma från honom. Som läsare känner man med Blaze och det är vad som håller berättelsen intressant. Det är inte polisjakten som är spännande utan hur Blaze ska ta hand om Joe och försöka reda ut den knipa han har satt sig i.

I inledningen av sin numera otroliga författarkarriär drabbades Stephen King av skrivkramp. Då föddes pseudonymen Richard Bachman som skulle lösa upp den. Blaze är en roman som påbörjades för många år sedan, men som King nyligen skrev färdigt, bl.a. för att stödja en fond till minne av en kollega som drabbats av en olycka.

Bachmans historier har ofta något sorgligt över sig. Han skriver om tragiska människor och samhällen som är på väg att möta undergången. Ett annat exempel som också har blivit film med Arnold Schwarzenegger är Den flyende mannen/The Running Man där en dödsdömd får chansen i ett TV-program att bli fri om han lyckas hålla sig levande på flykt, i direktsändning. Blaze är en helt okej historia som griper tag emellanåt, men kanske inte riktigt lika bra som Bachmans övriga böcker.

Det är svinkall vinter i Linköping när Malin Fors kallas till ett träd där det hänger en död man. Mannen visar sig vara ”Bollbengan” som lever i utkanten av samhället och har fått sitt smeknamn från att vara bollkalle vid fotbollsmatcherna i Ljungsbro. Polisen får många tips på personer som kan ha haft något att göra med Bengt Andersson som den döde egentligen heter. Tonårsligister, asatroende, de galna bröderna Murvall m.fl. Ledtrådar kan ibland vara villovägar, vilket Malin får erfara.

I boken får man kommentarer från den döde och man får också följa de olika personernas tankegångar. Det är ett skickligt sätt av Kallentoft att bygga sina karaktärer och hur deras innersta själsliv påverkar det de gör och säger. I dessa tankar märker man att en känsla dominerar hos många och har stor betydelse för människans handlande; ensamhet. Man vill inte vara den som är utanför och det kan ibland visa sig vara orsaken till illdåd eller bara obetänksamhet. Malin själv lever med sin ensamhet som tar sig i uttryck i att hon jobbar för mycket och inte sköter om sig och sina relationer på bästa sätt. Hennes 13-åriga dotter Tove är viktigaste personen i hennes liv, men hon börjar också bli vuxen och leva sitt liv med pojkvän och hemligheter.

Budskapet i Midvinterblod handlar mycket om att människors onda handlingar oftast har en historia. Malin Fors gör en egen analys:

Det är inte svårare än så, tänker Malin. Ta hand om de som är små, de som är svaga. Visa dem kärleken. Det finns ingen given ondska. Ondskan skapas. Men jag tror ändå att det finns en given godhet. Men inte nu, inte i den här skogen, här har godheten sedan länge flytt. Här finns bara överlevnad.

Som alla moderna deckare har också Midvinterblod inslag av samhällsskildring och kritik. Den känns väldigt aktuell och hanteras på ett balanserat sätt som inte är moraliserande utan snarare begrundande. Kallentoft har ett bra språk och berättarteknik som ger mersmak. Deckaren är ganska spännande om än lite förutsägbar efter halva boken, men det gör inte så mycket eftersom det är en i övrigt välskriven berättelse.

Mathieu Duray är en ganska ovanlig kombination, kriminalpolis och passionerad katolik. Den kombinationen visar sig komma väl till hands i det fall som ramlar över honom. Hans barndomsvän och kollega Luc ligger i koma efter ett självmordsförsök. Mat kan inte förstå hur Luc, som också är troende, kan begå en dödssynd som detta och börjar nysta i Lucs egna undersökningar. Ett mord på en knarklangare som är det första fallet han tittar på verkar inte tillräckligt för ett sådant sammanbrott. Det visar sig handla om några helt andra mord på franska landsbygden där personer som haft nära-döden-upplevelser mördar och blir mördade. Den katolska tron visar sig viktig eftersom det verkar som om personerna också under sin tid som död upplevt att de har mött djävulen själv.

Jag kallade Luc till min hjälp. Kommen så här långt i utredningen, vad hade han beslutat? Hur hade han kommit vidare? Det fanns en fundamental skillnad mellan honom och mig. Luc trodde på Satan, inte jag.

En lång thriller med mycket religiös symbolik och med besök på många kända europeiska platser. Känns upplägget igen? Nej, det är inte en ny Dan Brown eller Raymond Khoury som tur är. Visst finns de obligatoriska klichéerna med: Ja, huvudpersonen utsätts för livsfara. Ja, han får ihop det med en snygg tjej. Ja, han är en ensamvarg, kanske mer än vanligt. Ändå känns det ganska fräscht när västerländsk naturvetenskap och katolsk världsbild möts i berättelsen och i huvudpersonen Mathieu. Ibland är det förutsägbart och ibland händer det saker som man inte väntar sig.

Är det djävulen som har räddat människor från döden och i så fall i vilket syfte? Mathieu använder rättsläkare, präster, vetenskapsmän och t.o.m. heliga stolens expertis för att söka sanningen. Det blir ganska intressanta diskussioner om gott och ont i och utanför människan, oavsett om man är troende eller inte. Dessutom är det ganska spännande emellanåt.

På Domarö är havet ett ständigt närvarande hot mot dess invånare. Här har Anders vuxit upp och så småningom gjort till sommarställe för familjen i ”Smäcket” som deras stuga heter. På en vinterpromenad över isen till Gåvasten där fyren står försvinner dottern Maja spårlöst. Ena stunden syns hennes röda overall tydligt och i nästa är hon borta, mot all förnuftig logik. Efter katastrofen och skilsmässan söker sig Anders till Domarö igen och har hela tiden en känsla av att Maja finns närvarande, liksom något annat.

Vinden ven runt väggarna och Anders huttrade till. Plötsligt kände han sig utsatt. Som ett oönskat barn i skogen. Utsatt. Hans bräckliga lilla hus stod ensamt, utsatt på udden. Det djupa havet pressade sig uppåt och sträckte ut sina armar. Vinden ålade sig runt, spände sina muskler och sökte efter vägar in.

Ofärd stundar. Det vill åt mig.

Vad ”det” var för något visste han inte. Bara att det var stort, starkt och att det ville åt honom. Att hans befästningar var klena.

Människohamn är en sorglig och otäck berättelse. Anders saknad efter dottern och rädsla för det okända onda för honom orubbligt mot hans egen undergång. Han söker tröst i alkoholen och hos Simon och Anna-Greta som är hans farfar och farmor och som lever som särbo på ön, med egna hemligheter för varandra.

John Ajvide Lindqvist har ibland kallats Sveriges svar på Stephen King och det ligger en hel del i det, även om det också finns mycket som skiljer. Något de har gemensamt är att de på ett skickligt sätt bygger upp karaktärer som man bryr sig om och miljöer som verkar bekanta. Det gör att när verkligheten välts över ända, känner man som läsare verkligen skräcken som smyger sig på huvudpersonerna. Båda författarna har också en känsla för detaljer som levandegör berättandet. I Människohamn fungerar t.ex. pärlplattor, Bamse och en GB-glassgubbe (en blinkning åt Kings Det?) som rekvisita för att beskriva Maja och Anders.

Ett genomgående drag i boken är funderingar kring hur mycket man egentligen kan känna en annan människa, oavsett om man har levt ihop länge och har starka band. Vid flera tillfällen i boken uppenbaras hemligheter och insikter om nära och kära och besvikelsen som då infinner sig skildras ganska brutalt.

Jag kände henne aldrig.

Nej. När han stod mitt på köksgolvet med filten omkring sig insåg han att sakens kärna kunde uttryckas så: han hade aldrig vetat vem Maja var.

Den andra boken jag läser av Ian Rankin och jag fastnar bara mer och mer för denna skotska författare.

I denna bok så får vi återigen följa Kommisarie John Rebus och hans kollega Siobhan på nya mysterier, ja det låter lite barnsligt att skriva mysterier, men tro mig det är en hel del sådana i Ian Rankin böcker och Adress fleshmarket close är inget undantag.

I en av Edinburghs förorter hittas en man av utländsk härkomst brutalt nerhuggen, medierna och samhället vill få det till ett rasistmord. Men är det verkligen sanningen?

Samtidigt som detta sker så hittas även 2 skelett i en källare till en lokal pub, en mor och dess dotter, hur har de hamnat där? Vilka är det?

Och om inte detta vore nog så får Siobhan ett gammalt fall på bordet igen. En ung flicka blev våldtagen för några år sedan, i sviterna av våldtäkten tog hon livet av sig och lämnade sörjande föräldrar och syster efter sig. Men nu har systern försvunnit och det finns inga spår, har hon också blivit våldtagen? Mördad? Ledtrådarna leder till prostitution och strippklubbar…

Jag tycker Ian Rankin är en fantastisk författare, han fångar ens intresse från första bladet till det sista. Boken är spännande och tar även upp en del samhällsfrågor. Ian Rankin knyter ihop boken på ett fantastiskt sätt på slutet, så den är värd att läsas bara av just den anledningen.

Jag har hört mycket om Ian Rankin och att han ska vara en riktigt bra författare, men har dock inte läst någon bok av honom förrän nu.

Boken handlar om kommisarie John Rebus och hans kollega Siobhan, de kommer in i ett fall som handlar om att en officer har gått in i en skola och skjutit ner elever och sedan tagit livet av sig. Vem var han som person? Och varför gjorde han det? En stor mediabevakning dras igång och en av offrens pappor står i centrum och försöker bättra på sin politikerkarriär. Men han försöker även sabba utredningen med en massa anklagelser mot poliserna.

Samtidigt som detta pågår så anklagas självaste kommissarie Rebus för mordbrand på en smågangster, alla bevis pekar på honom men kan det verkligen stämma?

Boken är spännande från början till slut och man kan inte sluta läsa den, och jag tänker lätt läsa fler böcker av denna författare.

I en fiktiv självbiografi möter författaren Bret Easton Ellis sin karaktär från boken American Psycho, seriemördaren Patrick Bateman. Någon har kopierat brotten i boken och nu dras också författaren Ellis in i leken. Själv försöker författaren få ordning på sitt liv som har kantats av sex, droger och lyxliv. Han har försonats med sin tidigare flickvän, skådespelerskan Jayne Dennis och flyttat ihop med henne, deras gemensamma son Robby och Jaynes dotter Sarah.

Lunar Park är en Stephen King-inspirerad skräckhistoria som i vissa delar är en riktig rysare. Den innehåller spöken, leksaker som får liv och kusliga fenomen. Samtidigt finns det en mer självbiografisk berättelse i boken som känns äkta, om Ellis relation till sin far och tankar kring barns förhållande till sina föräldrar. I boken försvinner barn som bor i samma förort som Ellis och han oroar sig naturligtvis för sin son som han har svårt att få kontakt med.

När man läser boken känns det som att huvudpersonen befinner sig i en värld av kvicksand. Ellis kan varken ta sig upp ur beroendet eller känslan av att familjen faller sönder. Dessutom har han mördare och övernaturliga krafter att slåss mot som han inte kan kontrollera. Hopplösheten är total och någon verkar vilja tala om något för honom, men han får inte fatt i budskapet. Lunar Park är en uppgörelse med Ellis eget liv och författarskap förklädd i en riktigt bra skräckroman.

Kriminalinspektör Dennis Milne extraknäcker som yrkesmördare. Det är okej, för han går bara med på att mörda brottslingar. Denna gång tar han med sig en kompis som chaufför och mördar i enlighet med sitt kontrakt tre människor i en bil. Dennis vet inte vilka de är, men Raymond sa ju att de var brottslingar och avskum.

Ett ögonvittne till mordet skapar problem och i hans officiella sysselsättning får Dennis hand om ett fall där unga prostituerades försvinnanden verkar ovanligt skumma.

Handel med döden är en riktigt bra och spännande bok. Berättelsen börjar som en lite långsam, hårdkokt noir och utvecklas till en rasande, actionfylld deckare. Dennis Milne är en våldsam, likgiltig person men ändå sympatiserar jag med honom. Rekommenderas varmt.