bokbloggen.com

Advokaten Jenny Cooper får till slut nog, hon kollapsar. Hon fixar inte sitt jobb, hennes äktenskap är i spillror och hon får ständigt panikattacker. Skilsmässan är ett faktum, och hon står utan ett hem och familj. Hennes exman lyckas få ensam vårdnad om deras barn. Hon är helt ensam.

För att kunna återhämta sig och bygga upp sitt liv träffar hon sin läkare/psykolog 2 gånger i veckan. Sakta men säkert lyckas hon komma tillbaka, hon hittar ett pittoreskt hus ute på landet och lyckas få ett nytt jobb med lite annorlunda uppgifter.

Hennes nya jobb innebär att hon ska dödförklara en människa juridiskt och får bestämma om en vidare utredning måste ske gällande hur dödsfallet gick till. Men hennes företrädare lämnade allt i ett stort kaos, när hon börjar gräva bland fallen på sitt nya skrivbord så inser hon att det finns två outredda och mystiska fall. Både gällande två unga tonåringar…

Själva historien i denna bok är riktigt bra och det finns även flera småhistorier i den gällande relationen till exmaken, hans nya flickvän, sonen, huset och den charmiga hippien som hjälper henne med huset. Men ibland känns boken ändå rätt platt, för man skulle kunna utveckla alla historier så pass mycket mer och få en bättre och mer spännande bok som verkligen fastnar i ens sinne. Istället så kommer denna bok vara något som man läser och tycker om, men ändå glöms bort i bokhyllan. Det tycker jag känns väldigt trist för boken kunde ha varit så pass mycket bättre med en liten extra ansträngning från författarens sida.

Dale ”Barbie” Barbara är på väg att lämna småstaden Chester Mills där han jobbat som kock. Just när han närmar sig stadsgränsen sänker sig en kupol (Dome) som stänger in hela staden likt en osynlig ostkupa. Det första han ser är ett murmeldjur som delas på mitten av kupolen, det andra ett flygplan som störtar. Kupolen ger förutsättningarna för att beskriva en innesluten stad med rädda invånare och en värld utanför som tittar på. Två frågor blir viktiga att lösa för Chester Mills ledande personer, bl.a. den osympatiske Jim Rennie som är bilhandlare, vice borgmästare och i praktiken högsta hönset; vem har skapat kupolen och hur kan man få bort den igen? Flygkraschen och attacken mot civila får naturligtvis amerikanerna att misstänka terrorister för det som hänt och armén engageras i fallet, liksom hela landet. Barbie som tjänat i armén i Irak utses på order av president Obama att ta över ledningen i staden, men hamnar i en förödande maktkamp med Rennie som själv letar syndabockar.

När folket i Chester Mills drabbas av förvirring och panik söker de sig till en stark ledare något som Jim Rennie utnyttjar. Han tillsätter en marionett som polischef och bygger upp en egen polisstyrka bestående av unga, våldsamma män som inte ifrågasätter order, hur märkliga de än ter sig. Istället för att arbeta för lugn och ordning i staden trappas motsättningarna upp mellan gott och ont. En av Kings starkare sidor är att bygga upp trovärdiga och intressanta karaktärer och det goda eller onda finns i alla stadens invånare och drar dem åt olika håll. Det är en fördel med dessa stora episka berättelser där författaren har tid att rita upp de olika personerna och organisera deras inbördes relationer. Man får känslor för alla inblandade trots att de är ganska många och det som de utsätts för berör. En känsla som dominerar läsningen av denna bok är frustration, över att de som vill tänka klart och göra gott hela tiden utsätts för egoistiska, cyniska eller bara fega människor som förstör möjligheterna att lösa den svåra situationen.

Med hjälp av en kupol över en småstad i Maine (var annars) lyckas King med att berätta mycket om vår samtid. Amerikansk utrikespolitik i form av Irakkrig och rädsla för terrorism ligger som en bakgrund genom hela boken. Jim Rennie som allt mer utvecklas till en despot genom berättelsen är också starkt involverad i den fundamentalistiska kyrka som har samlat många medlemmar. Han låter tron motivera politiska beslut och rättsväsendet förändras till ”skjut först – fråga senare” och ”guilt by association” som gör det lättare att fängsla människor på lösa grunder. ”Allt för stadens bästa” är mottot och alla som protesterar mot polisens provokationer och rättsliga övertramp ses som möjliga förrädare. Den kritiska lokaltidningen utsätts också för påtryckningar. Händelseförloppet i boken visar tydligt varför det är viktigt att följa regler om rättssäkerhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, särskilt vid krissituationer. Det finns många paralleller med den tidigare administrationen i USA även om det i denna berättelse är tillskruvat några varv. Det är också en kommentar till klimatförändringar, trots instängdheten fortsätter många av Chester Mills invånare att använda bilen…

Detta är en klassisk stor King-roman, både i volym (1074 sid.) och innehåll och det enda som inte riktigt känns helt klockrent är själva kupolen. Den är inte trovärdig när den slår ner över Chester Mills och förklaringen av dess existens är inte heller riktigt tillfredsställande. Bortser man från det, (även om det är en förutsättning för hela berättelsen…) så får man en spännande, omtumlande, tänkvärd och ganska skrämmande läsupplevelse!

När Sara och hennes dotter Agnes åker till Iran för att tillsammans med brodern sälja huset efter föräldrarna grips de av den iranska säkerhetstjänsten. Brodern Reza, som har flyttat tillbaka till Teheran från Sverige, har jobbat för en advokatbyrå och kommit över hemliga dokument som visar hur västerländska och israeliska vapen har sålts till den iranska diktaturen. Innan säkerhetstjänsten har hunnit röja undan alla spår har Saras man, Thomas, som är kvar i Sverige fått kopior på dokumenten. Thomas har nu svårtydda dokument som han inte vet vad han ska göra med och dessutom är hans familj försvunnen i ett okänt land.

Thomas är en vanlig musiklärare som nu hamnar i en katt-och-råtta-lek. En grupp lönnmördare jagar honom och de har stöd från mäktiga intressen. Detta är en politisk thriller med konspirationer som rör vapenhandel och terrorism. De hemliga dokumenten bevisar en förljugen världsordning och demokratiska länder som smugglar material till en ”skurkstat”. Även delar av den svenska regeringen är inblandad, så när Thomas kontaktar UD för att få hjälp med att få hem sin familj, är inte stödet för hans sak självklar.

Parallellt med berättelsen om Thomas och hans familj får man följa journalisten David Linton som bytt sida under Bush-regeringen från att tidigare ha varit en vänsterdebattör. Poängen med Lintons sidohistoria avslöjas först i slutet och blir inte helt tydlig.

Nordqvist använder många beprövade knep för att fånga läsarens intresse. Otroliga konspirationsteorier på hög politisk nivå vävs in i berättelsen. Autentiska händelser blandas med de fiktiva för att öka trovärdigheten. En ”vanlig” människa helt plötsligt befinner sig helt plötsligt i en omöjlig situation där han måste kämpa för att rädda sin familj. Maktlösheten över att inte kunna skydda sitt barn mot alla faror symboliseras bl.a. av en barncykel med stödhjul. Ändå blir det bara ganska spännande och liksom många andra actionstorys glappar trovärdigheten emellanåt. Men det är en helt ok underhållning för stunden och man lär sig en del om Iran och internationell politik.

Mitt i natten är Jamie nära att köra på en clown som står mitt i vägen. Efter att ha hittat en påse med suspekt innehåll har han fler clowner efter sig som inte verkar skämta. Hans hem blir sönderslaget och han får en uppmaning att få clownerna att skratta inom 48 timmar. En ofrivillig audition som leder till ett oväntat karriärbyte, från dörrvakt till clown. Cirkusen som drivs av bröderna Pilo visar sig vara en kaotisk plats på väg till andra världar, men ser på ytan ut som en vanlig cirkus med alla tillbehör. Jamie befinner sig i ett limbo där det gäller att utföra sin roll och följa order för att få en någorlunda dräglig tillvaro och slippa döden, eller något ännu värre.

Jamie stirrade ner och försökte låta bli att föreställa sig att hans eget ansikte skulle bli lika svårt tilltygat som det som låg och blödde vid hans fötter. Han visste inte alls hur han skulle reagera på det här. Han antog att det bästa vara att hålla munnen stängd och vänta på att situationen på något sätt skulle klarna. Säkerligen skulle någon när som helst berätta för honom att han var med i ”Dolda kameran”, offer för ett ovanligt dyrt radioskämt, föremål för ett sociologiskt experiment, vad som helst.

Cirkus Pilo är en surrealistisk skräckfantasi med influenser från Lovecraft, Stephen King m.fl. Elaka clowner är numera en ganska klassisk skräckfigur och fungerar bra som arketyp för förklädd ondska. Jamie utvecklas också till en Dr. Jekyll/Mr. Hyde på cirkusen. Sminket som clownerna använder förvandlar dem till värre kopior av sig själva. Berättelsen känns allegorisk och skulle kunna handla om människor i ett kaotiskt och fascistiskt samhälle. Associationerna kan också gå till krig där personer mer eller mindre hamnar ofrivilligt, tar på sig uniform och blir något annat, gärna med lite hjälp av stimulantia. Döden finns nära inpå och man trubbas av när det gäller mänskligt lidande, lyda order blir ett sätt att både ta sig uppåt och ha ryggen fri.

Det visar sig att cirkusen har en mycket negativ inverkan på den riktiga världen. Genom små ondskefulla attacker kan den sätta igång händelseförlopp som blir katastrofala för mänskligheten. Som i alla hårt styrda samhällen finns det en motståndsgrupp som vill bryta cirkusens makt och dess inflytande över världen. Jamie kommer också i kontakt med dessa frihetslängtande personer som finns i alla de grupper som utgör cirkusen. Hans dubbla personlighet blir emellertid ett problem för hans pålitlighet.

Surrealismen i berättelsen gör att man som läsare inte blir särskilt skrämd av den direkta historien. Däremot fungerar allegorin och den manar till eftertanke kring mänskligt beteende. Elliott vann med denna debutbok en författartävling i Australien, det är verkligen inte svårt att förstå varför. Hur mycket av Elliotts egna erfarenheter av ett liv med diagnosen schizofreni som ligger till grund för berättelsen vet jag inte, men det är en trovärdig skildring av en person med dubbla personligheter i en psykotisk värld.

Llewelyn Moss råkar av en slump på flera döda män i ödemarken i västra Texas när han jagar antiloper. Det visar sig vara en knarkaffär som har gått snett, både pengar och heroin finns kvar. Moss faller för frestelsen och tar hand om pengarna, en portfölj full med stora sedlar. Vad han inte upptäcker är att väskan är försedd med sändare och ganska snart inser han att han är jagad av flera olika personer. Framför allt är den hänsynslöse psykopaten Chigurh efter honom. Den lokale sheriffen, Bell, försöker också hitta honom när han inser vilken situation Moss har försatt sig i. Bell följer i spåren efter Moss/Chigurh och bevittnar hur förödelsen sprider sig runt de två. Det är en våldsam historia som vevas upp.

McCarthy är en skicklig författare som skapar levande karaktärer och intressant prosa, men han är också en riktig dysterkvist. Precis som den utmärkta dystopin Vägen handlar No Country for Old Men om en värld i förfall, även om det ännu inte har kommit lika långt. Sheriffen Bell grubblar mycket kring mänsklighetens tillkortakommanden, ondska och ”det var bättre förr”.

Jag sa till en journalist här för en tid sen – en ung flicka, hon verkade trevlig. Hon försökte bara göra sitt jobb. Hon sa: Hur kommer det sig att du låtit våldet gå så långt i ditt county? Jag tyckte att det var en befogad fråga. Det kanske det var. Hur som helst sa jag till henne: Det börjar med att man struntar i om folk är ohövliga. Så fort folk slutar säga sir och ma´am, då är slutet nära. Det var vad jag sa till henne, jag sa: Det tränger ner i alla skikt. Du har väl hört talas om det? Alla skikt? Till sist råkar man ut för en så fullständig kollaps i affärsmoralen att det plötsligt sitter ett antal döda gubbar ute i öknen i sina fordon och vid det laget är det för sent.

Bell är uppgiven och känner att han slåss, både mot spöken och väderkvarnar. Nyckelordet är moral, vilket han anser är något som saknas i det land han lever i. Gud har abdikerat, Mammon styr och mänskligheten är förlorad. Han börjar ifrågasätta sitt yrkesval samtidigt som han mer och mer uppskattar stunderna med hustrun Loretta. Pessimismen blir lätt tröttsam och visserligen ställs många frågor kring världens tillstånd, men det ges inga positiva motbilder.

No Country for Old Men är troligen mer känd som bröderna Coens film, vilken har hyllats väldeliga. Boken motsvarade inte de förväntningarna som filmens rykte ger den. Det ges inte mycket utrymme för hopp utan läsaren lämnas hängande i luften.

Att överleva en olycka är inte alltid till sin fördel. Edgar Freemantle som är byggnadskonstruktör blir överkörd av en lyftkran och förlorar sin högra arm, minnet delvis och sin fru i skilsmässa. Deprimerad och nedbruten beslutar han sig för att hyra ett hus vid Duma Key i Florida för rehabilitering. Han börjar måla tavlor, vilket får honom på bättre humör och läker hans kropp och själ. Dessutom träffar han en ny god vän, Jerome Wireman, som alltid har ett talesätt på lager för att understryka en situation eller företeelse. Hans dotter Ilse kommer på besök, men verkar vara hotad av något på ön.

Duma Key är givetvis en skräckroman med mycket övernaturliga inslag. Men framför allt skulle jag vilja säga att det handlar om konst. Det är ett försök att berätta om konst, hur den blir till, vad den betyder och vad den kan åstadkomma. I boken ägnar sig konstnären Freemantle åt teckning och målning, men det skulle lika gärna kunna vara författande eller något annat. Eftersom Freemantle brottas med ett sämre minne efter olyckan kretsar en hel del av hans vardag kring minne och minnesförluster. Minnet är viktigt för att kunna uttrycka sig konstnärligt och vid något tillfälle säger Elizabeth Eastlake, ägaren till Freemantles hus, att “Konst är minne” och ju klarare minne desto klarare konstverk.

När Freemantle målar märker han snart att han kan se in i framtiden i sina tavlor och t.o.m. förändra den. Att bra konst kan förändra världen är väl känt och han kan på ett mycket konkret sätt ändra på saker och ting bara genom att måla det. Därför har konstnären också ett ansvar att hålla sig sanningsenlig. Det är något som King ofta återkommer till, att i hans fall skriva sanna berättelser i den meningen att det som uttrycks är äkta. Eftersom det man gör kan påverka många människor och inte minst måste man som konstnär leva med sina verk. Freemantle blir inbjuden att ställa ut sin konst och gör stor succé, till hans familjs stora olycka…

Onda krafter härjar vid Duma Key och Freemantles nya gåvor är inte enbart hans egna utan utnyttjas av dessa krafter. Det är spännande och gripande när berättelsen om Freemantle varvas med Elizabeth Eastlakes gamla historia. Hon slog i huvudet som tvååring och fick tillbaka minne och förmågor genom att teckna. Hon slutade igen när hennes systrar drunknade i havet på ett dramatiskt sätt. Elizabeth visade sig ha liknande gåvor som Freemantle, båda efter att ha varit med om olyckor, brutna människor som är speciella människor. Även om upplösningen inte följde upp den första 2/3-delarna av boken på samma utmärkta sätt var det en upplevelse att läsa Duma Key. Man kan bara instämma i lovorden från Marcus Birro och P.O. Enquist på omslaget, de är väl förtjänta.

”Om du kan se, betrakta. Om du kan betrakta, var uppmärksam.” Uppmaningen undertecknade Rådsboken inleder nobelpristagare José Saramagos Blindheten. Pocketomslaget utlovar bland många andra adjektiv en stark och omskakande bok, men glömmer nämna flödande. Saramago har låtit dialog, berättelse och kommentarer smälta ihop i en närmast oavbruten textmassa som förvånansvärt nog inte förvirrar, utan snarare skapar ett ojämförligt flyt i läsandet:

Läkarfrun stod och såg på de båda grälande blinda och lade märke till att de inte gestikulerade, att de nästan inte rörde på kroppen, så snabbt hade de lärt sig att endast rösten och hörseln var till någon nytta, visserligen saknade de inte armar, de kunde slåss, brottas, gå till handgripligheter, som man brukar säga, men för en förväxlad säng var det inte värt besväret, om alla missförstånd i världen ändå vore som det här, det räckte med att de blev överens, Tvåan är min, trean är din, för att allt skulle bli uppklarat en gång för alla, Vore vi inte blinda så skulle det här missförståndet aldrig ha hänt, Precis, felet är att vi är blinda. Hela världen finns här inne, sade läkarfrun till sin man.

Scenen i fråga utspelar sig i den koncentrationslägerlika karantän dit de drabbade av den vita sjukan skyfflas. Det rör sig om en oförklarlig typ av vitstrålande blindhet, vars orsak och spridningform är omöjlig att fastställa. Den enda som av någon anledning får behålla synen är läkarfrun, något hon är noga med att inte avslöja.

De utsatta spekulerar vilt i orsaker till sin åkomma och med det öppnar boken för en rad möjliga läsningar. I lägrets gradvisa förfall finns lika mycket undergångsroman som moralsaga. Den kan även ses som en studie i maktrelationer, plågsamt uppenbara då lägret omringas av soldater som inte bara har vapen utan än viktigare, synförmågan kvar. Det uppstår såleden en närmast metafysisk mur mellan blinda och deras övervakare, där de senare inte bara har privilegiet att se, utan att inte synas. Det blir den dödsdömda kampen mellan gudar och människor, med den seende läkarfrun som något slags överbryggande, obarmhärtig Jesusgestalt. Det uppstår även konflikter inom murarna och där får Saramago chansen att visa de mer konkreta aspekterna av hur maktmässiga över- och underlägen uppstår.

Blindheten bjuder till djup analys och är, gissar jag, en litteraturforskares dröm. Som ren läsupplevelse finner jag dock att jag gradvis tappar intresset. De intressanta filosofiska spåren bleknar bland ändlösa banala dialoger och skatologiska beskrivningar – smutsen, exkrementerna, de ruttnande liken och blodiga sängarna gör allt svagare intryck och i slutändan blir även bokens stilistik till dess nackdel. Texten flyter för bra, ögonen flyger över orden, men tar de inte med sig.

Novellen är en litterär form som inte är lika vanlig som den var förr. Inom skräcklitteraturen finns det författare som vill hålla novellen vid liv, kanske för att korta historier med lite oväntat slut är effektivt för att skrämmas. Spökhistorierna från läger eller sena kvällar i skriftlig form. Joe Hill är en av dessa författare som använder novellen för att utveckla sitt skrivande och i Vålnader har han samlat femton mer eller mindre skrämmande historier.

I Vålnader finns många klassiska skräckteman med, vampyrer, zombies, klaustrofobi, spöken m.m. Hill ger också sin uppskattning till de som har varit före honom i skräckbranschen t.ex. Bram Stoker, George Romero, Neil Gaiman. I novellen Hör syrsor sjunga finns möjligen en variant av Kafkas Förvandlingen som har inspirerat.

I en novellsamling är det svårt att beskriva någon handling utan att avslöja för mycket. Min favorit blev Min faders mask som är en ganska skruvad berättelse. Jack är på väg till en stuga för semester med föräldrarna. Resan blir en bisarr upplevelse där föräldrarna klär sig i masker och Jack får gå på en kuslig promenad i skogen. Möjligen är det en beskrivning av övergången från barndom till vuxenliv då Jack är tretton år. Han får en inblick i de vuxnas lekar och befinner sig samtidigt i en form av barnsaga där huvudpersonen går vilse i skogen där han träffar barn som hjälper honom.

Att skriva skräck är inte svårt. Att skriva bra skräck är otroligt svårt. Det finns mycket skräck inom film och litteratur och det är inte så ofta man stöter på något som är riktigt bra och berör. Joe Hill är fortfarande en ganska färsk författare och han har hittat nyckeln till skräckens beståndsdelar. Språket är ibland poetiskt och känslan i berättelserna är gripande. För er som har upptäckt John Ajvide Lindqvist kan jag rekommendera att prova Joe Hill, ni kommer till viss del känna igen er och blir nog inte besvikna.

Den som har läst Snabba cash känner igen sig direkt. De korta meningarna. Förortssvenskan. Det våldsamma drivet. Allt är på plats. Jens Lapidus prosa är speciell. Det räcker med några rader så sugs man in i berättelsen. Tempot är så högt att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Sidorna virvlar förbi utan att jag egentligen reflekterar över om jag tycker att det är bra eller inte.

Några av personerna från förra boken dyker upp även här. Som Radovan och Jorge. Men den här gången rör sig handlingen inte omkring Stureplan utan i områdena kring Stockholms södra förorter. Här rör sig Mahmud som nyligen har kommit ut efter ett fängelsestraff. Skulder som växer okontrollerat gör honom till ett lätt byte när Radovan och juggemaffian behöver hans tjänster. Att förråda en av sina egna verkar vara lösningen men istället hamnar han ur askan i elden. Visst tjänar han pengar, men samtidigt har han blivit just det han inte vill vara – någon annans springpojke.

Berättelsen kretsar även kring den cyniske ordningspolisen Thomas som blir förflyttad till trafikpolisen efter en internutredning och legosoldaten Niklas som har kommit hem från Irak med skador som kanske inte syns utanpå, men som snart blir uppenbara. Deras historier vävs ihop när de alla på var sitt sätt söker rättvisa, hämnd och upprättelse.

Även om de tre historierna så småningom passas ihop som bitar i ett pussel är det egentligen bara två som intresserar mig. Konspirationsteorier och verkliga brott kan Lapidus låta Leif GW Persson skriva istället. Här tillför de ingenting utom trötta suckar från min sida. Jag kommer på mig själv med att skumma de delar som handlar om den utredning Thomas bedriver i hemlighet på sin fritid. Detta till trots är det ganska roligt att läsa Jens Lapidus. Tempot och replikerna placerar boken i en helt egen nisch, tydligt avskild från andra svenska romaner om brott. Mer action, betydligt färre långsamma funderingar och inte en enda grubblande kriminalkommissarie. När jag slår igen boken känner jag mig på samma sätt som när jag sett en actionfilm. Jag har haft ganska roligt, men nästa vecka kommer jag troligtvis att ha glömt handlingen.

Blaze, eller Clayton Blaisdell Jr som han egentligen heter, är en stor kille med ett hål i pannan efter det att hans pappa slängt honom ner för trappan. Blaze får en hjärnskada och stannar i den mentala utvecklingen, även om hans minne är skarpt. Han åker in och ut på ungdomshem och där får han ta del av kunskaper av kriminella kamrater. Bästa kompisen, George Rackley, kommer på den lysande idén att kidnappa barnet till det stenrika paret Gerard. Innan de hinner genomföra det planerade brottet som ska göra dem rika dör George. Blaze fortsätter ändå, nu med Georges röst som vägleder och kritiserar honom. Vad Blaze inte har räknat med är att han ska bli så fäst i bebisen Joe…

Blaze är den efterblivna pojken med en utsatt barndom som blir brottsling. När han kidnappar ett barn till en rik familj blir han naturligtvis jagad av ett stort polisuppbåd. Bachman beskriver händelseförloppet utifrån Blazes perspektiv med stor medkänsla, trots det vidriga brottet. Med den förmåga som Blaze har, tar han hand om lille Joe och försöker samtidigt få lösensumma från honom. Som läsare känner man med Blaze och det är vad som håller berättelsen intressant. Det är inte polisjakten som är spännande utan hur Blaze ska ta hand om Joe och försöka reda ut den knipa han har satt sig i.

I inledningen av sin numera otroliga författarkarriär drabbades Stephen King av skrivkramp. Då föddes pseudonymen Richard Bachman som skulle lösa upp den. Blaze är en roman som påbörjades för många år sedan, men som King nyligen skrev färdigt, bl.a. för att stödja en fond till minne av en kollega som drabbats av en olycka.

Bachmans historier har ofta något sorgligt över sig. Han skriver om tragiska människor och samhällen som är på väg att möta undergången. Ett annat exempel som också har blivit film med Arnold Schwarzenegger är Den flyende mannen/The Running Man där en dödsdömd får chansen i ett TV-program att bli fri om han lyckas hålla sig levande på flykt, i direktsändning. Blaze är en helt okej historia som griper tag emellanåt, men kanske inte riktigt lika bra som Bachmans övriga böcker.