Döda paret och deras “vänner” – Joakim Pirinen

Hur många gånger har Pirinen fått höra att han är ett geni? Med säkerhet alldeles för många. Jag har det själv på tungan. Det är svårt att öppna ett album utan att känna hur ordet rullar ner och lägger sig tillrätta i munhålan. Jag hoppas innerligen att han håller för öronen och blundar. För hur många gånger klarar man av att höra det innan man börjar tro på det?

I livsmönstring #1-#5 har en av Pirinens välkända nallar kommit till stationen före sin återfödelse. Ett par enkla val väntar innan han kan träda in genom livets portar. Vill han/hon bli kvinna eller man? Ha arbete eller kärlek? Ohämmad eller trygg sexualitet? Frågorna ställda och ifrågasatta av ett par groteska och allt hånfullare byråkratänglar. Ritat och berättat med en sådan fantasi och precision att jag bara skakar på huvudet och ler. När nallen svarar ”Kvinna såklart!” på den första frågan replikerar änglarna: ”Men är det så jävla säkert?!” Ja, nä, snygg är du inte!” ”Nä, hur fan ska puberteten kunna marknadsanpassa den kroppen?” Och avslutar med: ”Ogift, kokerska, ska vi skriva ‘kristen’ på dig direkt?”

När Pirinen är som starkast är han på en helt annan nivå än den övriga svenska tecknarparnassen. Han svävar högt ovanför den. Men för att nå de höjderna måste man kanske tillåta sig att rita bottennappen också. För det har alltid funnits delar som fallit platt till marken hos Pirinen. De flesta säkert opublicerade, refuserade av honom själv eller av förlaget. Endast ett fåtal har slunkit igenom filtren. Men kan man redigera och stryka i ett genis verk? För med största sannolikhet tycker även förläggarna på Galago att han är ett sådant. Och just bristen på redigering är det största problemet för ”Döda paret och deras ‘vänner’”. Mycket är helt enkelt inte bra. Döda Paret var det sämsta med hans förra album ”Ingens bästa vän” och lyckas inte lyfta här heller. De stapplar omkring i sin förfulade designvärld, klädda i s/m-dräkter och förnedrar sig själva och andra. Det är övertydligt och plumpt. Utan finess. Och i mitten av albumet finns ytterligare ett trettiotal sidor med titlar som ”Mitt Afrika” och ”Mina bakterier” som gärna hade fått stanna i arkiven.

”Döda paret och deras ‘vänner’” är alltså långt ifrån ett helgjutet album. Det är ett mischmasch av stilar och karaktärer som skevar betänkligt på sina ställen. Men trots det kan jag inte annat än att sälla mig till hyllningskörerna. Jag önskar ingen att gå miste om ”Professor Pirinens tecknarskola”, där enkla streck bryts ner till atomnivå och sedan byggs upp till nya strukturer. Eller de metamorfosiska teckningarna, en del av sitt konstnärsskap som han här förfinar ytterligare. Hur han långsamt manipulerar strecken, fälten och synintrycken för mig. Ömsom löser upp och sätter ihop. Det är med ett par omprogrammerade ögonen jag ser på världen när jag slår ihop pärmarna.