Kungen bugar och dödar – Herta Müller

För Herta Müller är språket livet. Eller är det kanske livet som är språket? I hennes värld skapas nya ord istället för de som på grund av den kontrollerande kommunismen i Rumänien inte får uttalas. Hennes två språk rumänska och tyska jämförs, dissekeras och tänjs på gränsen till fanatism.

Men det är få förunnat att kunna vrida på ord så att de anpassas och blir mer användarvänliga i det sammanhang de är tänkta att verka. Herta Müller är verkligen en mästare på att leka med språket och att utnyttja varje ord och betydelse till sin spets. Hon söker tröst i ordens makt när hennes liv kräver det, vilket är en del av hennes sätt att bearbeta sitt dramatiska liv.

Kungen bugar och dödar - Herta Müller

Jag har inte läst tidigare böcker av Müller men hela boken känns som en sammanfattning eller kanske en förlängning av tidigare alster och då framför allt Hjärtedjur. Exempelvis är just ordet Hjärtedjur ett substitut för Kungen som ännu inte växt fram. Ordet symboliserar de makthavande som ståtligt fängslar och avrättar. Kungen bugar och dödar.

Boken beskriver delar av Müllers liv och flykt från Ceausescus Rumänien i en tid där hennes tyskspråkiga minoritet inte längre var välkommen. Kampen mot yttrandefrihet är stor och i hennes kritik mot regimen förbjuds hennes alster i hemlandet. Hon flyr till Tyskland där hon bor idag.

Två gånger köpte jag blommor i samma affär. Expediten, en kvinna omkring de femtio, kom ihåg mig från den ena gången till den andra. Som belöning för att jag kom tillbaka, sökte hon ut de vackraste lejongapen ur hinken, tvekade en aning och frågade: ”Vilken landsmaninna är ni, är ni fransyska?” Eftersom jag inte gillar ordet landsmaninna, tvekade även jag och en tystnad blev hängande mellan oss innan jag sade: ”Nej, jag kommer från Rumänien.” Hon sade: ”Ja, men det gör ju inget”, och log som om hon plötsligt hade fått tandvärk.

Jag kommer på mig själv med att falla bort när jag läser och får hoppa tillbaka för att läsa igen. Inte bara för att jag faktiskt tycker att vissa delar är tråkiga men även för att förstå innebörden av vad hon skriver. För trots att jag blir fascinerad över hennes språkbegåvning är händelserna i boken lite väl invecklade i beskrivningen. När jag egentligen vill läsa mer om Herta Müller och hennes liv drunknar det i ingående beskrivningar och metaforer som antagligen passar en Nobelpristagare.

Jag kan kalla mig lite kulturell för en stund men det är ingen bok som kommer ligga kvar särskilt länge i mitt minne.

Jag vill avsluta med att ge en stor eloge till översättaren Karin Löfdahl som måste ha en strålande kunskap i det tyska språket och sättet att uttrycka sig.