Läsa bilder – Alberto Manguel

Argentinskfödde Alberto Manguel är inte konstvetare utan författare, något han klargör redan i förordet till Läsa bilder – En historia om kärlek och hat. Boken är skriven utifrån hans egen nyfikenhet på bilden och kretsar kring möjligheten att tolka det vi ser. De tolv kapitlen är fristående men sammanlänkade essäer som med enigmatiska titlar som ”Bilden som frånvaro” och ”Bilden som gåta” fångar mig redan vid innehållsförteckningen.

Det rör sig alltså om ett utforskande av bildens betydelse och Manguels icke-akademiska utgångspunkt blir snabbt tydlig i och med det poetiska, snarare än polemiska språk med vilket han behandlar ämnet. I kulturvetenskapliga texter finns ibland en nästan aggressiv underton som bottnar i forskarens behov av att övertyga kollegorna om att den egna tesen är den korrekta. Manguel är befriad från sådana ambitioner. Han vill berätta. Andelen konstteoretiker han refererar till är i minoritet, det är snarare hos filosofer, teologer, författare och konstnärerna själva han hämtar sitt stoff.

Lasa bilder - Alberto Manguel

I bokens titel döljer sig den röda tråd som håller samman de tolv essäerna, frågan om det går att fastställa ett språk med vilket bilder kan förstås. Kan vi lära oss att läsa en tavla precis som vi läser en bok? Eller är en målning i själva verket bara en spegling av våra egna erfarenheter och upplevelser?

I varje kapitel låter Manguel en målares, skulptörs eller arkitekts historia illustrera det tema han tar upp. ”Bilden som filosofi” är till exempel lika mycket en diskussion kring arkitekturens relation till ideologi, som en biografi om Claude-Nicolas Ledoux. Denne arkitekt blev under franska revolutionen fängslad för sitt samröre med aristokratin. För honom var arkitekturen förnuftets främsta verktyg, en övertygelse som i hans trånga cell växte sig ur proportion. Han ritade en utopisk stad vars klotformade hus ter sig futuristiska än idag.

Jag läser boken lika fängslad som Ledoux. Manguels språk är vackert samtidigt som han inte skyggar för det obehagliga och skrämmande. Jag lär känna flickan med ansiktet täckt av hår och skulptören vars smärtsamma sjukdom får honom att hugga av sina egna fingrar med en mejsel. Författaren lyckas genom de historiska personernas berättelser beröra de största frågorna och de tyngsta ämnena. Det är i ”Bilden som minne” jag förstår vidden av Manguels finkänsliga skarpsinne. Texten är en svidande kritik mot de Förintelsemonument som planerats eller uppförts efter andra världskriget. Ett monument, menar Manguel, är begränsat till sin form och kan därför aldrig gestalta något som är så fruktansvärt att det inte går att greppa. Istället för att fylla syftet att påminna oss om det som har hänt blir minnesmärkena fåfänga monument över monumenten själva.