Lazarusprojektet – Aleksandar Hemon

Med en syrlig underton och komisk sarkasm sätter Hemon igång med sin berättelse som växlar mellan nutid och tidigt 1900-tal. I nutidens historia möter vi, Vladimir Brik, som kommer från Bosnien, bor i USA och kämpar med att ta till sig, och höra hemma i, det amerikanska samhället. Men historien börjar med en annan man…

Det är 1900-tal i Chicago och Lazarus Averbuch knackar på dörren till en polismästare. I ett tumult av okunskap och rädsla för främlingar, i det här fallet judar, blir Lazarus mördad. Ingen vet varför Lazarus knackade på just polismästarens dörr eller vad han hade för ärende. Hans syster Olga tvingas leva kvar med dessa frågeställningar tillsammans med upprepade trakasserier som hon sedan utsätts för av polis och advokater som kräver information hon inte kan ge dem om Lazarus och hans vänner.

Lazarusprojektet_Aleksandar Hemon

Konstaplarna genomsöker lägenheten med lidelsen hos ett par soldater som utkämpar ett rättmätigt krig. Olga står med tallriken i handen och betraktar dem uttryckslöst. De rotar fram saker under sängen: böcker, bylten med slitna kläder och en koffert i papp ur vilken de skakar ut ett manuskript och en bunt brev skrivna på ryska. De konfiskerar allt. De bläddrar igenom de subversiva böckerna; Fitzpatrick läser upp titlarna: Berättelsen om en ond konung, I de frias land, Hur ni värnar Er kropp och själ, Vad konstitutionen lär etc. ”Jag har aldrig förr stött på en judejävel som kan läsa engelska”, säger Fitzpatrick.

Denna historia om Lazarus rullar genom hela boken i vartannat kapitel.

I de övriga kapitlen får vi som tidigare nämnt följa Vladimir Brik. Han är gift med Mary, en amerikansk läkare, ständigt på jakt efter det perfekta och intetsägande liv i vilket Vladimir känner sig vilsen. I jakten på en förklaring till sin egen otillfredsställelse får han som författare möjligheten att genom ett stipendium söka efter svaret på Lazarus plötsliga död. Detta tar honom Östeuropa där även Lazarus hade sitt ursprung.

Med sig har han barndomsvännen och fotografen Rora som följer med för att återge resan i bilder. Rora är också en fantastisk historieberättare som ger deras resa genom Moldavien, Ukraina och Bosnien en grym känsla.

Vet du, fortsatte Rora. att en gång krävde Miller att jag skulle ta foton av barn som flydde från prickskyttarna – när de sprang iväg och duckade bakom sopcontainrar, mitt under en kraftig eldgivning. Han betalade några av ungarna för att springa fram och tillbaka under beskjutningen så att jag skulle få en perfekt bild.

Hemon skriver inte särskilt vackert. Han skriver snyggt. Orden är nästan lite coola att läsa men tillsammans med den tidigare nämnda sarkasmen får berättelsen en hård yta som är lite svår att ta sig igenom. Kanske det liv som många levt i Östeuropa behöver framställas så för att västerlänningar ska kunna få någon förståelse för det men i det här fallet blir det mest ytligt. Det är synd på en så bra historia att boken inte griper tag mig men jag inte hjälpa att tycka att den är ganska händelsefattig.

När kapitlen tagit slut och således även berättelserna om Olga och Vladimir har vi fortfarande inte fått fler svar om Lazarus. Istället har berättelsen vänt till att bli nutidens historia om Vladimir som hittat hem, både bildligt och bokstavligt.