bokbloggen.com

Kvällspressen har bytts ut mot Aftonposten. Journalisten Annika Bengtsson heter numera Dessie Larsson, även hon journalist. Ingen av dem är speciellt socialt begåvad och de har heller inga vidare bra erfarenheter av förhållanden. Med andra ord, allt är precis som vanligt. Förutom en sak och det är en viktig sak. Marklund brukar vanligtvis imponera på mig med den research hon lägger ner inför varje bok. Nu är historien banal och det är en historia utan någon som helst eftertanke och känsla.
Att hon har fått med James Patterson på tåget är inte alls konstigt. Hans böcker bygger på just denna typ av innehåll. Mördare, offer, poliser i en historia helt utan mening och utan att lägga tid på något annat än händelserna vi läser om. Synd bara att Marklund nu sjunker till hans nivå bara för att få ut sitt namn till hans läsare. Ok, jag ska inte underskatta Marklund som affärskvinna. Det är inte helt osmart av henne att ta del av alla de läsare hon nu når genom Patterson men det känns lite som att det är på bekostnad av hennes egna läsare.
Handlingen utspelar sig mestadels i Stockholm vilket är en kontrast i sig. Jag känner mig som en främling när jag läser förklaringen till vad Systembolaget är… Genom resten av boken snabbguidas vi igenom de sevärdheter som finns i Stockholm.
Journalisten Dessie Larsson får ett vykort till redaktionen med texten: ”To be or not to be in Stockholm, that is the question. We’ll be in touch.” Hon har, som flera andra journalister i Europa, blivit utvald av en eller flera mördare som härjar runt och dödar unga par på semester. Dessie dras in i en mordutredning som vandrat från det ena landet till det andra och nu nått Sverige. Den polis som insett sambandet mellan de olika länderna är Jacob Kanon vars dotter är en av de mördade i Italien.
Vi mixar en lite för cool amerikansk skit-i-alla-andra-polis, en skopa svensk byråkrati, en liten skvätt homosexualitet och en stor gnutta kulturgalenskap och vips, så har vi en lättläst, förutsägbara deckare.
Jag tror jag nöjer mig med det.

Om det här bara är en bråkdel av det hela, så är jag ganska nöjd med att Toltz inte bestämde sig för att berätta hela historien. 630 sidor är ändå i mastigaste laget för en bok som man har svårt att lägga ifrån sig. För det var verkligen inte enkelt att sluta läsa den här boken. Den är bitvis rent sanslöst underhållande med en berättarröst som förstärker den skruvade handlingen.

Handlingen ja, den är en sak för sig. Långa stunder glömmer jag helt av vem som är huvudpersonen och vad boken sägs handla om. Stora delar handlar nämligen om helt andra saker än Jasper Deans historia om hur han hamnade i det fängelse där han befinner sig när boken börjar. Men för att förstå Jasper måste man förstå hans familj. Om det nu är möjligt. Jaspers familj skiljer sig nämligen en hel del från normen. Han uppfostras, om det nu är rätt ord, av sin far Martin. Men minst lika viktig är den frånvarande farbrodern Terry – en legendarisk brottsling som är lika älskad som hatad i Australien.

I ett försök att bli mer populär berättade jag om min koppling till Terry Dean. Jag gjorde allt för att sprida det utom att anlita en reklambyrå. Det var en stor nyhet ett tag och ett av de värsta misstag jag någonsin har gjort. Till att börja med blev mina jämnåriga avundsjuka. Men sedan kom ungar i alla åldrar och ville slåss med mig.

Det här är den mest skruvade familjekrönika jag någonsin läst. Berättelsen vindlar sig fram mellan olika kontinenter, bihistorier och bisarra händelser. Hela tiden kommenterade av Jaspers punchlines.

Galenskap är inte smittsamt, även om historien är full av exempel på massysteri – som när alla i västvärlden gick i vita loafers utan strumpor – men när Terry försvann till mentalsjukhuset blev även vårt hus ett mörkrets hem.

Det hade kunnat bli för roligt. Då och då kan det kännas som att se stand up comedy, jag glömmer närapå historien i väntan på nästa snabba poäng. Men Toltz lyckas ändå hålla sig på rätt sida om gränsen. Det är fantasirikt, galet och ibland känner jag mig som om jag har hamnat mitt i den labyrint som Jaspers far bygger runt deras hus, men på något sätt leds jag ut och hittar tråden igen. Och jag har väldigt roligt under tiden.

Alla trängdes i baren och försökte fånga bartenderns uppmärksamhet. Några streberaktiga kunder viftade med sina pengar i luften som för att säga ”Hallå, jag har kontanter! Servera mig först! De andra vill betala med ägg!”

Sara Granérs förmåga att formulera den slutklämmen man så länge går och ångrar att man inte sa är fenomenal. Något hon bevisat om och om igen, med förra boken Det är bara lite AIDS och varje söndag i Aftonbladet. Hon är helt enkelt på pricken, hela tiden.

Det är inte bara enrutingar i Med Vänlig Hälsning. Det finns också längre delar, som Hej Princess där prinsessan Madeleine får bröllopsråd, den hysteriskt roliga kursbeskrivningen av Manshat 1-20 hp, eller dekalen att klippa ut och sätta upp vid behov med budskapet att vi för allas trevnad inte begår sexuella övergrepp i lokalen.

Det är i såna här fall som humor verkligen är ett vapen. Mot främlingsfientlighet, misogynitet, normalitet och orättvisor. Det är tänkvärt, underfundigt och bara så rätt. Hälften av sidorna vill jag klippa ut och sätta i det offentliga rummet, resten vill jag sticka under näsan på alla som nånsin gjort mig en orätt.

…ty den ska handla om hur David bröt mot det främsta budet bland människorna och gjorde flera personer olyckliga för resten av deras liv.

David har begått det värsta brott man kan göra. Han har haft ihjäl två människor och som följd hamnat i fängelse på livstid. Under hans vistelse i fängelset kommer ett av hans tre barn, Kasper på besök, vid flera tillfällen och vi får lära känna David och hans historia just på grund av hans kärlek till Kasper.
Vi får träffa David redan som barn då han får äran att följa med sin far, bonden Henrik, när han i sitt extraknäck reser runt i nejden för att sälja Singer symaskiner. Ranelid visar upp stora kontraster mellan överklass och medelklass och trots den stolthet David känner över sin pappa genomsyras den här delen av berättelsen av sorgsna detaljer som David bär med sig i hela sitt liv. Det är under dessa resor som David får ta del av en värld som inte ens vuxna hanterar. Nämligen kärlekens värld.

Ranelid skriver om människans godhet och hur viktig den är:
”…den här berättelsen skyr och undviker inte de viktiga och stora orden såsom kärlek, glädje, sorg, lidande, passion och skuld.” Ranelid har helt rätt i att godhet är viktigt och att vi egentligen inte kan få nog av godhet i dagens värld men att försöka övertala läsaren eller gnugga in det genom att säga det flera gånger får mig att känna mig lurad. Lurad också för att jag föreställde mig att Ranelid i sitt författarskap hade tid för eftertanke och därmed kunde välja sina ord. Eller rättare sagt, välja färre ord och inte skriva så som han talar. Nu tar det evinnerliga ordbajsandet aldrig slut. Ranelid närmar sig sakta epicentrum av bokens berättelse. Med en indikation här och en antydan där närmar vi oss anledningen till hur och varför David hamnade i fängelset. Titeln på boken är ett utmärkt exempel på detta… Men som sagt, under vägen dit är det maraton i upprepningar.

David gifter sig i unga år med Anna, hans livs stora kärlek. De lever tillsammans i flera år innan de till slut får barn.
David har en matematisk hjärna och arbetar under större delen av berättelsen på Öresundsbron som byggnadsingenjör. Han har under hela sitt liv haft problem med stavning, läsning och allt som har med språk och bokstäver att göra. Under sin vistelse i fängelset lär han sig ta del av orden och hur de tillsammans bildar den svenska meningsbyggnaden och för att få sin berättelse nedskriven tar han hjälp av ”författaren”.
Redan från början är författaren närvarande. Det är nästan som om Ranelid själv inte förstår att vi läsare inser vem som har skrivit boken. Han vill vara en del av historien vilket gör att vi abrupt kastas mellan en dokumentärkänsla och en fiktiv berättelse.

Det är författarens uppgift och kall att inte rädas och sky mördare, tyranner och envåldshärskare. Deras ord måste omfatta även galningar, tiggare och bortstötta människor. Om de inte skriver om dessa varelser, så glöms de bort och det blir som om de aldrig existerat.

Om det blir fler Ranelid-böcker för min del vet jag inte. Jag kommer i framtiden att föredra att lyssna på honom. Det känns mer äkta.

…och förresten. David begick det värsta brott man kan göra – trots kärlekens och godhetens närvaro.

Sara Stridsbergs nya roman kommer med enorma förväntningar på sig, inte minst sedan hennes senaste, Drömfakulteten, för bara några månader sedan framröstades som förra decenniets bästa svenska roman av landets kulturskribenter.

I Drömfakulteten fantiserade Stridsberg fritt kring SCUM-författaren Valerie Solanas liv, och skapade en skimrande, hårt spänd muskel till bok. Den här gången hämtar hon sitt råmaterial från en av nittonhundratalets mest omtalade romaner, Vladimir Nabokovs Lolita. Men det är inte någon omskrivning eller fortsättning av Lolita det handlar om. Darling River står fullständigt fri, och stark, i sin egen stil. Liksom fallet var med Drömfakulteten är det ett egendomligt och brutalt konstverk Stridsberg presenterar.

Undertiteln ”Doloresvariationer” fångar väl in vad romanen är; en slags omtagningar, med den förenande nämnaren Dolores Haze. Stridsberg väcker Dolores från den död i barnsäng Nabokov gett henne, och leder henne fram till strålkastarljuset i ett antal olika skepnader. En av dem är på väg till Alaska, mot friheten, med ett barn i sin mage som kommer att bli hennes död. En annan, som helst kallar sig Lo, tappar sin överlevnadsinstinkt när hon överlever sin namne. En tredje är en apflicka som sitter ständigt övervakad av en vetenskapsman som med lika delar hot och ömhet försöker få henne att teckna.

De är starka kvinnor, men inburade. Och männen patetiska, men våldsamma. Los far tar med henne ut i natten och skjuter hål på hennes mors kvarlämnade klänningar. Vetenskapsmannen tvingar upp den prostituerade Célestes mun med sina båda händer och låter saliven rinna ner i hennes hals tills hon spyr, då han upptäckt att hon vänder sig bort när han vill kyssa henne. Det är en värld där männen har makten, även om de ser sig som förlorarna. Det är också de som kommer, åtminstone fysiskt, oskadda ur romanen.

I Darling River överlever Dolores Haze, åtminstone för ett tag. Det är en stycke magi Stridsberg utför när hon lyfter upp den blanka lockande flickan från Nabokovs roman och låter henne välla ut över alla breddar. Flertalet gånger under läsningen kommer jag att tänka på Birgitta Trotzig. Stridsbergs prosa är lika självklar och obönhörligt vacker som dennes. Hennes egensinne lika stort. Och även om Darling River inte lyckas engagera på samma sätt som Drömfakulteten, gör meningar som dessa den värd att läsa, och att läsa om:

Far tyckte om att köra över vägens djur. Med den blänkande karossen siktade han på rävar, kaniner och fåglar som försökte rädda sig ner i den brinnande skogen. Min far var en diskret jägare som började tala om döden när han skymtade ett djur längre bort på vägen och sedan lät han bilen nästan omärkligt glida över i körbanan där djuret befann sig.

De största arkeologiska fynden i Sverige presenteras här i formen av presentbok. Eketorps fornborg som får pryda framsidan är ett av många kända fornminnen som blandas med mindre kända men lika viktiga upptäckter. Ambitionen är att lyfta fram de fynd som har ändrat vårt sätt att se på historien och oss själva. Det är också en beskrivning av det arkeologiska hantverket när historierna bakom fynden berättas.

Bokens största behållning är den indelning som författaren har valt. Kapitlen är uppdelade efter olika sorters kvarlevor och med viss kronologisk ordning. Det ger ett bra sammanhang för läsaren och det blir tydligt vilken betydelse fynd av olika karaktär har haft för historisk forskning. Ibland finns det en risk att historisk litteratur blir en uppräkning av fynd och händelser utan att sammanhanget framgår. I den första delen av Norstedts Sveriges historia som är en fördjupad redogörelse över svensk forntid, blir det emellanåt för mycket av arkeologisk metod och historien drunknar i detaljer. Jämfört med den är Arkeologiska upptäckter i Sverige mer läsarvänlig om än inte så detaljrik. Även om den är mer sammanfattad och inte tar upp lika mycket av den arkeologiska forskningen är det ingen ytlig sammanställning. De arkeologiska fynden får utgöra exempel på historiska händelser och historiesynen som har rått i olika tider.

För den forntidsintresserade är det förstås intressant läsning. Författaren visar också att arkeologi inte nödvändigtvis behöver vara enbart uråldrig historia, när t.ex. lämningar från andra världskriget beskrivs. Tolkningarna som har gjorts av historiska fynd säger också något om det samhälle som ska skriva historien. I olika tider har perspektiven varierat och det blir tydligt i de beskrivningar som Lihammer tar upp.

Förutom den utmärkta läsningen är boken också full av snygga och informativa bilder som bidrar till förståelse och känsla. För en populärvetenskaplig läsning rekommenderar jag den varmt.

Jag har avslutat min första bok av Anne Holt där huvudpersonen inte längre heter Hanne Wilhelmsen. Visserligen dyker hon upp snabbt i boken ändå men numera skriver Holt om kriminalkommissarie Yngvar Stubö och hans käresta kriminologen Inger Johanne Vik. Detta är den fjärde boken om paret och Holt guidar oss igenom huvudpersonernas liv utan att verka upprepande för de trogna läsarna eller otydliga för oss nya.

Vi kommer direkt in i Inger Johanne och Yngvars liv när den äldsta dottern Kristiane vandrar ut från hotell Continental i Oslo i bara nattlinnet. Det är vinter, klockan närmar sig midnatt och Kristiane är sekunder från att bli överkörd av en spårvagn. Om det inte varit för den okända mannen som räddar henne i sista stund.

Inte långt därefter hittas ett lik i Oslofjorden och efter ett tag får man veta att en biskop mördats på julafton i Bergen.
Vi har nu fått med oss upptrappningen till en historia där organiserad brottslighet blandas med personliga tragedier som får värre konsekvenser än man kan tänka sig.

Bokens handling kulminerar när Inger Johanne träffar sin amerikanska väninna Karen som arbetar i underrättelseverksamheter mot hatorganisationer. Det är här vi får veta mer om gruppen 25′ers, en organisation som bland annat livnär sig på att förinta homosexuella. Nu har de kommit till Norge för att utöva sitt kall.

Holt är en mästare på personbeskrivningar och det är en fröjd att läsa om alla karaktärer som figurerar i handlingen. Hon inleder dock med att låta oss på kort stund stifta snabba och intensiva nya bekantskaper. Detta gör att det blir lite smått rörigt och för mig som ovan Stubö/Vik-läsare är det väldigt många personer inblandade i början. Men trots att Holt bara skrapar på ytan på alla dessa människors liv håller hon mig flytande hela vägen till slutet där jag plötsligt drunknar i aha-upplevelser.
Dialogen är rapp och finurlig och Holts humor är befriande enkel.

-Vi har hittat en jävligt tjock bunt med hatbrev, sa Sigmund.
-Är du kvar i Bergen?
-Ja. I ett kassaskåp på biskopens tjänsterum.
-Är du i ett kassaskåp på biskopens tjänsterum?
-Lägg av. Breven.

De flesta böcker i den här genren brukar hålla mig sysselsatt en stund för att sedan försvinna in i de glömda böckernas värld. Inte den här. Ja, den må vara enkel och det finns många billiga författarknep i boken som jag väljer att ignorera. Det är en lättläst deckare och Anne Holt har enligt min mening skrivit en riktigt bra bok. Jag ser fram emot att lära känna paret Stubö/Vik i de redan skrivna böckerna men även i många efterföljande.

Syskonen Anni och Sami växer upp i Sverige i en familj med finsk invandrarbakgrund. Här flödar alkoholen och livet är minst sagt enkelt.
Sami protesterar så som ett barn och senare en ungdom kan genom att helt enkelt störa vardagen; gunga på stolen, flytta på mjölkpaketet, inte dyka upp där man ska, spela för högt osv. Anni bet på naglarna.
Lärarna slog Sami och pappan slog Sami. Ingen såg genom den yta som Anni såg när hon såg sin älskade bror till slut bli misshandlad av samhället. Observationsklass. Med hjälpmedel som aggression, bristande koncentration och dålig ordning gick livet nedför för Sami. Anni tuggade på naglarna.

Minns du, jag ringde dig och grät. Snälla Sami. Förstår du inte Sami. Sami du måste. Du sa, ta det lugnt syrran, var inte så hispig, jag har killarna varje helg, då tar jag aldrig något. Men en gång satt du uppe hela natten uppkrupen i sängen med en sabel, beredd att döda dem som jagade dig, sa jag. Sami, minns du inte dina farliga fantasifoster.

Anni älskar Sami. Men hon kan inte hindra hans oroliga själ från att så småningom låta drogerna ta över hans liv. Hon står utanför och ser när observationsklassen förvandlas till anstalt och vårdhem.

Boken är en hyllning till syskonkärlek lika mycket som den är en sågning av det samhälle som ska hjälpa, inte stjälpa.
Susanna Alakoski hittar Annis tankar och agerande med fingertoppskänsla. Hennes korta och snabba språk beskriver Annis raska övergångar från att ena stunden älska till att lika snabbt hata sin bror och det är när Alakoski beskriver motstridigheterna i Annis huvud som hon är som bäst. Att låta Annis hjärna prata när förnuftigheten kommer fram är genialiskt. Hjärtat tar dock överhanden och Anni kan inte dölja kärleken till sin bror.

Är den bra då? Ja, för att hon översätter händelserna till ett språk som gör det verkligt. Däremot tycker jag att den upprepar sig lite väl mycket och stundtals blir den rent av tjatig. Ämnet är dock så rörande och lämnar ingen oberörd så jag tycker ändå att alla borde läsa boken.

Aliide Truu hittar en dag en ung och medtagen kvinna utanför sitt hus på den estniska landsbygden. Efter mycket tvekan angående kvinnans ursprung och ärende hjälper hon henne in. Zara som kvinnan heter har inte hamnat hos Aliide av en slump, de är främlingar med gemensamma rötter. Zara som är på flykt från sin hallick håller till en början inne med uppgifter som tvingar den äldre Aliide att minnas sitt fasansfulla förflutna.

…

Aliides egen förmåga till rädsla var något som borde ha hört till en förgången tid. Hon hade lämnat den bakom sig och den hade ingenting att göra med några stenkastare. Men nu när en främmande flicka befann sig i hennes kök och spred ut sin nakna rädsla över vaxduken kunde hon inte torka bort den som hon borde ha gjort, i stället lät hon den slinka in mellan tapeten och det gamla klistret i gliporna som fanns kvar efter gömda och senare förstörda fotografier. Rädslan slog sig ner som i ett välbekant hus. Som om den aldrig hade varit borta. Som om den bara hade varit på besök någonstans och återvänt hem till kvällen.

Det självständiga Estland på 1990-talet möter sovjetrepubliken Estland efter andra världskriget genom de två kvinnornas gestalter. Under andra världskriget ockuperas Estland när Aliide är en ung kvinna. Hela tiden lever hon i skuggan av sin vackra och skickliga syster Ingel. Hon är kär i sin svåger som är ”vit” motståndsman, men hamnar själv i det röda lägret och träffar en hängiven kommunist. Det stalinistiska förtrycket med angiveri, brutala förhörsmetoder och arresteringar drabbar Aliide och hela familjen. Aliide bär en stor skuld trots att hon är offer.

Zara som är uppvuxen på andra sidan kontinenten i Vladivostok, träder in i vuxenlivet ungefär samtidigt som kommunistsystemet brakar samman. En ny tid är kommen där unga drömmer om väst och allt är möjligt att sälja. Många unga kvinnor hamnar i traffickingnätet som styrs av maffian som tagit över säkerhetstjänstens förtryck.

Allt upprepade sig. Trots att rubeln var utbytt mot kronan, att stridsflygplanens turer över hennes huvud hade minskat och officersfruarna sänkt sina röster, trots att självständighetssången tonade ur högtalaren i Långe Hermann varje dag, kom det alltid en ny kromläderstövel, det kom alltid en ny stövel, likadan eller olik, den trampade på samma sätt över strupen.

Utrensning är en roman som griper över mycket och är oerhört gripande. Den skildrar både Estlands traumatiska historia och två kvinnor som inte knäcks trots övergrepp och förnedring. Istället plockar de fram en inre styrka för att ta kontroll över sina liv. Oksanen är redan en stor författare som i unga år nämns som en framtida kandidat till Nobelpriset. Efter att ha läst Utrensning är jag inte förvånad. Hon växlar mellan outtalat och poetiskt språk till rakt och brutalt, anpassat efter den situation som beskrivs och den karaktär som är huvudperson i handlingen. Förutom att Oksanen visar på stor berättarkonst tar hon också upp angelägna teman som är avgörande för människan och mänskligheten.

Att slå ihop en Åsa Grennvallbok är som att få ett nytt liv; att få tänka: detta handlar inte om mig. Efter att ha läst hennes serier, hårt ritade i spretigt svart, tänker jag att jag är lyckligt lottad. Att jag just nu inte lever i psykisk ohälsa, kvinnovåld eller utanförskap. Så drabbande är hennes serier, precis så rakt och naket är hennes berättande. Stundtals kritisk mot den svenska psykvården, alltid på den trasiges sida.

Svinet centrar kring Dan, och kvinnorna runt honom. Alla bryts de ned och formas efter Dans sadism, de tre flickvännerna och mamman. Den tillsynes svaga, undanfallande mamman som inte drar sig för att anklaga flickvännerna för att vara hysteriska och säga att det inte är konstigt att Dan blir lite arg på dem ibland. Mamman, som har korta ögonblick av klarsyn. Hon säger till den flickvän som vågar anmäla honom för misshandel: ”Jag önskar jag vore en av er. En av er som fick lämna honom. Jag skulle så gärna vilja hata det där svinet, precis som ni gör, men jag får inte.”

Kvinnorna är olika, vad de har gemensamt är att de blir passiva, underlägsna av Dans sätt. När Dan blir tillsammans med Ginger, den kaxiga och frispråkiga tjejen, känner jag lite, lite hopp om att hon ska sätta honom på plats, men hoten och våldet som Dan utövar är blint för offrens personlighetsdrag. Alla kvinnorna kan tryckas ihop till blåslagna, passiva spillror med hjälp av hans anklagelser, hot och martyrium.

Det gör ont att läsa de tvådimensionella, hårda bilderna. I det jobbiga finns också igenkänning och humor, och boken känns oändligt viktig. Viktig för alla dem som upplevt kvinnovåld, men också för de som inte har det. Detta kunde lika gärna vara en fallstudie. Det är såhär det kan se ut i världen.