bokbloggen.com

Det händer här är Henrik Bromanders debut inom skönlitteratur. Vi får ta del av fyra berättelser om fyra ungdomar på fyra platser i fyra till synes helt olika liv. De har dock alla en sak gemensamt och det är den ensamhet som ungdomar kan uppleva på grund av utanförskap av något slag.

Första delen handlar om Jennie, en tonårstjej som desperat söker efter sig själv och sin skrivarglädje. Hon förälskar sig i ”fel” kille och tror att sex är det medel som får alla att tycka om henne. Vändningen i Jennies liv kommer när hennes pappa anmäler henne på ett popkollo i Hultsfred som arrangeras av Marit Bergman för unga tjejer som sysslar med musik.
Den här delen tycker jag inte om alls. Jag höll på att lägga ned boken innan jag knappt börjat. Bromander byter alla ”och” mot ett ”&” för att få ett mer ”tonårsflyt” i berättelsen och det funkar inte alls. Det känns som om man läser både på in- och utandning och det blir bara hackigt. Jag känner att jag då och då får börja om för att få en känsla av hur meningarna hänger ihop.

I andra delen får vi träffa Thomas, en utstött och mobbad kille som på något sätt förlikat sig med tanken om att livet ska vara just så här pissigt. Det går inte en dag utan att han blir trakasserad, inte bara av klasskamraterna utan även av lärarna. Han har för länge sedan tappat tron på att få vara en del av barnens värld. När Thomas följer med sina, givetvis pinsamma, föräldrar till Lanzarote träffar han den kriminella Petri som visar honom en helt annan värld. Thomas får vara med om inbrott, sex med en prostituerad och knivhot.
Även här har Bromander inkluderat sex och den här gången på vägen mot Thomas förbättrade självkänsla.

Del tre handlar om Amanda från överklassen i Örgryte, Göteborg. Hon är kreatör och konstnär till sin mammas stora förtret som i sin överklass inte alls tycker att det passar sig. Hennes mamma gör en stor grej av att Amanda är minst värd av sina tre döttrar och behandlar henne därefter.
Amanda får efter många konfrontationer med sin mamma flytta till New York där hennes pappa bor på veckorna.
Den här delen tycker jag inte handlar om någonting. Det finns givetvis en sensmoral även här men den här gången har jag svårare att känna sympati trots att Amandas mamma egentligen aldrig borde fött henne. Berättelsen sätter inte direkt några avtryck och det är denna jag har svårast att komma ihåg.
…och ja, sex är med även denna gång.

I sista delen möter vi Robert. En kille som tröttnat på vardagen hemma i Karlskrona och åker till Thailand för att träna thaiboxning. Han träffar Lai, en prostituerad kvinna – f.d.man – som han inleder ett förhållande med.
Här håller inte Bromander igen på någonting och vi får följa blodiga matcher och ingående sexscener utan några som helst hämningar. Språket är rått och direkt.
Slutet är väldigt överraskande och dyker upp lika direkt som resten av berättelsen.

Vi får bara ana att vissa händelser i dessa böcker för något gott med sig då alla berättelser avslutas abrupt och lämnar läsaren med sina egna reflektioner. I vissa fall skulle jag önska att jag fick läsa lite mer för allt blir lite ytligt när man inte lär känna huvudpersonerna mer. Som att läsa fyra noveller vilket kanske är Bromanders syfte.
Men han skriver bra och språket ändrar sig efter den typ av person vi får följa. Ibland verkar det dock som om Bromanders sexfantasier tar överhand och det blir lite väl beskrivande, även om man läser det med en skräckblandad förtjusning…
För att fånga ytterligare några läsare hade jag inte valt att lägga berättelsen om Jennie först då den är mest riktad och svårast att läsa.
Som sagt skulle jag önska att det fanns mer att läsa om t.ex. Thomas så kanske det är början till en ny bok?

När Daniel Woodrell och andra amerikaner skriver böcker av det här slaget kallas de numera Country Noir. Mina språkkunskaper är inte tillräckliga för att kunna ge genren ett motsvarande italienskt namn och kanske skulle det inte heller vara helt rättvisande. Men likheterna är många. Här berättas historier om de underprivilegierade, de marginaliserade, de chanslösa. Människorna vars enda hopp ligger i orealistiska drömmar om det snabba klippet. Ammaniti är närapå lika svartsynt som sina amerikanska författarkollegor, men här finns också en humor som gör svärtan betydligt enklare att uthärda.

Christiano är tretton år och bor med sin pappa Rino i ett fallfärdigt hus som aldrig städas. Rino är inte precis någon mönsterförälder. Han är en arbetslös, våldsam skinnskalle som tycker att en hakkorsflagga är en lämplig dekoration i vardagsrummet. Men han älskar för sin son och hans största rädsla är att myndigheterna ska ta Christiano ifrån honom. Det betyder inte att han behandlar sin son med särskilt milda händer, sonen måste förberedas för världen utanför. Och världen bjuder inte på någonting gratis till sådana som dem. Det man vill ha måste man se till att skaffa sig själv. Så när Rino inte kan sova för att grannens hund vägrar sluta skälla väcker han Christiano och skickar ut honom i snöfallet för att skjuta den.

Ena halvan av hjärnan sa att det visst var tillräckligt med stake i grabben för att han skulle våga skjuta en hund. Men den andra var inte lika övertygad om saken. Christiano var fortfarande alldeles för mycket ett barn, han gjorde saker bara för att han var rädd för pappa. Och när man gör saker av rädsla och inte av ursinne så har man inte tillräckligt mycket stake i sig för att klara av att sätta fingret på avtryckaren.

Christiano må vara rädd för sin pappa och ibland själv förbanna hans supande och våldsamhet. Men han är obrottsligt lojal och ser redan sig själv gå i pappans fotspår. Att söka till gymnasiet är meningslöst, han är trött på att plugga och vill hellre jobba tillsammans med sin pappa. Att pappan inte haft något annat än enstaka svartjobb de senaste åren verkar inte påverka hans beslut. Det är så det är. De flesta de känner är arbetslösa och hankar sig fram på bidrag och enstaka påhugg.

Men nu ska det bli ändring på det. Det är i alla fall tanken. För Rinos kompis Danilo har en plan. Tillsammans med Corrado Rumitz, även kallad Quattro Formaggio, ska de spränga en bankomat. Bara de lyckas med den kuppen kommer livet att förändras. Danilo kommer att få tillbaka sin hustru som lämnat honom efter att deras lilla dotter dött i en olycka. Quattro Formaggio, som inte varit riktigt normal sedan hans fiskespö kom i kontakt med en högspänningsledning, planerar att köpa mer lera och en elektrisk modelljärnväg till den jättelika krubba han bygger hemma i vardagsrummet. Rino behöver pengarna, men blir när dagen närmar sig allt mer tveksam till att genomföra planen. De andra är idioter. Även om de är hans vänner kan han inte bortse ifrån det. Och det här är den slags brott som från början kan verka ofarligt och harmlöst men som plötsligt förvandlas till en massaker.

Naturligtvis för Rino helt rätt. Ingenting går bra i den här boken. Men samtidigt som det är tragiskt och hjärtskärande så är det samtidigt otroligt underhållande, hur mystiskt det än kan låta. Ammaniti har tidigare skrivit Jag är inte rädd. Det var en mycket bra bok. Den här är ännu bättre. Missa inte den här italienaren!

Fevanna Kargesdotter Side har tröttnat på att gå hemma i byn. Hon känner att hon skulle göra mer nytta för sin familj om hon kunde tjäna in egna pengar inne i stan Hannebor. Så när den årliga marknadsdagen inne i Hannebor är, så passar Fevanna på att strosa runt för att finna sig ett arbete. Hon har turen med sig och lyckas få sig ett arbete på värdshuset Gyllene Kannan.

Det tar inte lång tid tills den stora dagen för avresa är kommen, hennes farbror Dor är den som har äran att skjutsa in henne till Hannebor. Dor har fått stränga order om att skjutsa henne ända fram till Gyllene Kannan. Men Fevanna lyckas övertala honom på vägen in att det räcker med att släppa av henne vid stadsmuren så letar hon sig själv fram till Gyllene Kannan, och han får chansen att göra sina ärenden i lugn och ro.

Väl framme vid Gyllene Kannan så får hon sätta igång och arbeta hårt på en gång. Men Fevanna njuter ändå av varje minut där hon själv tjänar sina egna pengar och inte är beroende av något annat. När den långa arbetsdagen är slut går hon ut för att ta sig lite luft. Fevanna går inte långt ifrån dörren, men blir ändå överfallen av en man i svart kappa . Hon tar upp en sten och kastar på mannen i självförsvar, och efter det blir allt mörkt.

Nästa gång Fevanna vaknar upp har hon så fruktansvärt ont och kan inte röra sig, äventyret har börjat.

“Ge henne vad hon tål, Zeke.” Den andra triumferade. Hon kunde inte sluta stirra på mannen som närmade sig. Håret var verkligen vitt i kontrast till hans mörka ögon och svarta kläder. Hon tvivlade inte ett ögonblick på att det var ondskan som var orsaken till att det såg ut som det gjorde. Alla visste ju hur korpsvarta Maredalarna var.

Denna bok är helt klart ett bevis på att en bok kan vara riktigt bra även fast den är kort. Spänningen i boken håller i sig från början till slut och det är en bok som jag varmt rekommenderar. Det enda som kan vara ett litet minus är att man gärna skulle velat få veta mer om karaktärerna och deras historia. Men om vi har tur kanske det kommer en fortsättning där vi får veta mer?

Vem tycker inte om Mma Ramotswe och hennes bravader på Damernas Detektivområde? Alexander McCall Smith har nu skrivit tio böcker om henne och hennes vänner. Nio är till dags datum översatta till svenska och filmerna går för tillfället på SVT.

För mig har turen kommit till bok nummer åtta där Mma Ramotswe bland annat får hantera ett fall om oförklarliga dödsfall på sjukhus som alla inträffar på samma veckodag och tid. Det dyker också upp en och annan otrogen man…
Den här gången får hon även ta sig an sin gode make, bilmekanikern J.L.B. Matekoni, som har tröttnat på sina bilar och också vill lösa mystiska fall som sin fru.
I tillägg till detta bestämmer sig Mma Ramotswes sekreterare Mma Makutsi för att nu gå vidare och börjar leta efter nya jobb.

Om jag kan reparera en bil, intalade mr J.L.B. Matekoni sig själv, så kan jag göra en så enkel sak som att ta reda på ifall en man träffar en kvinna. Men nu när det blivit dags att inleda utredningen var han ändå iNär alla dessa problem och händelser nått sin upplösning är Mma Ramotswe fortfarande en traditionellt byggd kvinna som dricker sitt rooiboste i sitt älskade Botswana.nte säker på att det skulle bli så okomplicerat som han hade föreställt sig. Han kunde ha bett Mma Ramotswe om råd, men hon var helt upptagen av konsekvenserna av Mma Makutsis avgång.

För dig som aldrig läst någon av böckerna säger jag bara: Grattis! Du har några sköna stunder med små suspekta leenden på läpparna att vänta. Mma Ramotswe kommer med hög mysfaktor och finurliga historier. Till detta en språklig enkelhet som smidigt serverar känslan av Afrika.
Mma Ramotswe tycker inte om att man pratar om Afrika och Botswana med samma innebörd men vad kan man som ovetande nordeuropé göra?

Ett tips om du tänkt börja läsa böckerna. Börja med bok nummer ett - Damernas Detektivbyrå.

Svensk medeltid inklusive det som kallas för vikingatid handlar den andra delen av Sveriges historia om. Vi befinner oss alltså i Odens och Arns tidevarv och en period som många har associationer till. Det är 750 år då bygderna och länderna norr om Östersjön genom många konflikter och stor samhällsomvandling formades till ett rike styrt av en centralmakt. Egentligen är det först i slutet av denna andra bok som man kan hävda att det handlar om Sveriges historia. Sverige som begrepp används första gången 1384.

Under bokens period genomgår det svenska området många förvandlingar på olika plan. Den tidiga medeltiden präglas av ett bygdesamhälle med förkristen religion och mestadels muntlig tradition. Runor börjar användas och därmed tar forntiden slut och skriftliga källor kan användas för att få kunskap om den tidens verklighet. Återigen gör man upp med den nationalromantiska bilden av vikingen som någon sorts ursvensk. Det är en bild som biter sig kvar i nutida kultur och behöver diskuteras.

Så småningom tas en ny religion in från kontinenten, vilket får stort inflytande över människors liv och i de politiska förhållandena. Under samma tid växer också de första städerna upp som ekonomiska och religiösa centra. Under 1100-1200 pågår alla maktkamper mellan olika familjer och deras bundsförvanter som till slut leder fram till ett mer enat rike. Det är tydligt att debatterna om var Sverige uppstod blir en irrelevant fråga ur ett historiskt perspektiv. Harrison visar att det inte var någon förutbestämd tanke att det skulle bli ett enat svenskt rike av de mindre självständiga bygderna. För att det skulle bli så krävdes många olika komponenter, t.ex. en gemensam religion, skatteväsende och lagstiftning som också hämtades utifrån, en militariserad stat m.m. Birger Jarl ser med hänsynslöst våld och politisk skicklighet till att skapa en svensk monarki som trots prövningar behåller makten över landet och dess invånare.

Som en översikt för svensk medeltid är det en självklar läsning. Är man som jag mer än lovligt intresserad av svensk medeltid är det också intressant, men för fördjupningen får man kanske också komplettera med annan specialiserad litteratur. Det är också stor tonvikt på den politiska historien även om försök görs att bredda beskrivningen med en del social historia. Ibland saknar jag också Harrisons mer personliga anslag från hans andra böcker, troligen är det medvetet nedtonat i detta som ska vara ett standardverk för svensk historia.

En seriemördare som härjar i Egypten 1300 år före Kristus, det känns onekligen som en ganska ny intrig. Men den exotiska omgivningen till trots så är detta en ganska ordinär deckare. Det som ändå gör den lite rolig att läsa är de historiska detaljerna. Brottsutredaren Rai Rahotep vid medjay, den egyptiska polisen, får inte bara i uppdrag att försöka lösa en serie sadistiska mord på unga pojkar och prostituerade, han kallas också till hovet för att utreda de mystiska hot som lämnats till den unge faraon Tutankhamun.

Om vi bortser från att Rai har den tama babianen Thot som vaktdjur och följeslagare skiljer han sig inte så mycket från sina nutida kollegor. Han är medelålders, grubblar över livet och har blivit förbisprungen i karriären av mer målinriktade kollegor. Men han är också en kärleksfull familjefar som brottas med problemet att han är borta från familjen alltför mycket. Känns det igen, kanske? Det här är ingen historisk roman, det är främst en deckare placerad i en historisk miljö. Det är nästan lite synd, för det forntida Egypten är faktiskt tillräckligt spännande utan brottsutredningar.

Den unge faraon Tutankhamun och hans hustru och tillika halvsyster Ankehesenamun har i allt betydande ingen verklig makt. Landet styrs istället av vesiren Ay som byggt sitt styre på terror och härskar över riket med oförsonlig hand. Fast besluten att inte släppa makten ifrån sig. Men Ankehesenamun har andra planer. Hon har lyckats övertyga sin man om att det är dags att han återtar makten och nu fruktar hon att hoten ska få honom att förlora modet.

”Var är faraos apa” frågade jag.
”Den är hos farao. Den ger honom tröst”, svarade Ankhesenamun. Och sedan som för att förklara faraos barnslighet fortsatte hon: ”Det har tagit mig flera år övertyga honom om vår plan och imorgon ska den fullbordas. På något vis måste han trots allt som hänt hitta modet. På något sätt måste jag hjälpa honom att med det.
Vi såg oss omkring på de bisarra sakerna i rummet.
”Han bryr sig mer om leksakerna än han bryr sig om alla världens rikedomar”, förklarade hon stilla och utan större hopp i rösten.

Jag är lite tveksam till språket i den här romanen. På sina ställen känns det så modernt att jag rycks ur berättelsen. När vesiren blir förbannad har det inget med besvärjelser att göra. Han är helt enkelt arg. Den unga prostituerade flickan som mördats jobbar på en klubb och omnämns som tjejen. Inte precis den språkdräkt jag förknippar med en historisk berättelse. Men sammantaget så ger den här boken ändå en lagom stunds förströelse. Oförargligt och lättläst är inte det sämsta betyget en bok kan få.

Det finns flera sätt att tråka ut mig. Men ett av de allra säkraste är att börja berätta något man har drömt. Då stänger min hjärna ner. Samma sak händer i böcker. Så fort det kommer en drömsekvens tappar jag koncentrationen och börjar skumma igenom texten. Denna personliga lilla egenhet gör att jag får problem med den här boken. Här är det visserligen inte drömmar det handlar om, utan de tankar som rör sig i en schizofren pojkes hjärna. Men de associationer och tankehopp som finns här påminner så mycket om drömsekvenser att jag tappar läslusten. Trots att det är skickligt genomfört.

Will Heller är sexton år och har slutat ta sin medicin. Han har precis blivit utskriven från ett mentalsjukhus och nu har han försvunnit ned i tunnelbanan. Genom att sluta med medicinerna har han brutit villkoren för sin utskrivning och han är nu efterlyst och jagas av sin mamma Violetta tillsammans med polisen Ali Lateef. Vad de inte vet är att Will, eller Lowboy som han kallar sig, har ett uppdrag. Han ska nämligen rädda världen. På ett sätt som man antagligen måste vara hormonstinn tonårspojke för att hitta logiken i.

Det han var tvungen att göra var lika tydligt som om det bränts in i honom med en elektrisk sladd. Han var tvungen att spräcka det membran som hållit honom instängd under hela hans liv och glida ut i den ruttnande världen. Han var tvungen att föra in sig själv in i en annan kropp.

För att lyckas med sina planer på att rädda världen behöver Lowboy få tag i Emily. Flickan som aldrig tycks ha blivit skrämd av hans udda beteende, trots att hon var inblandad i de händelser som fick honom inlagd på sjukhuset. Lowboy söker Emily, samtidigt som polisen och mamman söker honom. Ibland nära, ibland långt ifrån. Men nästan hela tiden i eller omkring New Yorks tunnelbanesystem.

Mamman, den österrikiska Violetta, gör kriminalinspektör Lateef allt mer förvirrad. Hon är övertygad om att sonen aldrig skulle skada någon, trots bevis på motsatsen. Lateef känner sig ömsom dragen till den här kvinnan och ömsom irriterad på henne. Att hon döljer något blir allt mer uppenbart men vad det är blir han inte klok på.

Det är skickligt skrivet och den som tycker att det är spännande med psykoser kan säkert få ut mycket av den här boken. Personligen tyckte jag att den var överraskande tråkig. Så även om författaren har omnämnts som en av de bästa unga nutida amerikanerna, kommer det nog att dröja innan jag läser något mer av John Wray.

Ruben är en enstöring, och de enda människor han egentligen träffar är sin granne Berit och duvsällskapet. Duvor är hans största intresse, och om någon dag så är det dags för tävling. Han kollar till sina duvor flera gånger om dagen, men vid ett av besöken så har han fått in en extra fågel. Duvan är väldigt grann, men lite sliten. Den verkar ha rest långt. Ruben blir genast exalterad och tror att han äntligen ska få trycka till Cederroth och få ha en lite ovanligare duva än han.

Glädjen blir dock inte långvarig, redan senare samma dag så börjar Ruben känna sig krasslig och när han kollar till sina duvor så finner han några döda. Men även fast han känner sig dålig kilar han över till grannen Berit för middag. Han går hem ganska direkt efter middagen, febern verkar stiga och det blir svårt att svälja.

Dagen efter vaknar inte Ruben upp alls, och Berit börjar också känna sig krasslig..

Allting går väldigt snabbt och offer för vad de tror är den vanliga influensan börjar rulla in på sjukhuset. Men efter ett tag inser läkaren Jonathan att det inte handlar om den vanliga influensan utan en helt ny sort som man inte är van vid. När Jonathan försöker få tag på medicinen Tamiflu, så visar det sig att den svenska regeringen köpte in ytterst lite och att allt nästan är slut..

Kriminalinspektören Maria Wern är nyskild och har 2 barn tillsammans med pajasen Krister. Emil hennes äldsta barn åker iväg på fotbollsläger. Hon känner sig tillfreds med det och slipper ha dåligt samvete medan hon jobbar. Men sen börjar det på nyheterna talas om fågelinfluensa, och både hon och resten av föräldrarna som har barnen på fotbollslägret vill hämta hem sina barn. Till både barn och föräldrars förtret så är inte det möjligt, för alla på lägret är satta i karantän efter att man upptäckt att Berit, grannen till Ruben har varit mattant åt dem.

I dagsläget så är det svininfluensan som är den mest oroande influensan. Men boken känns fortfarande väldigt aktuell eftersom det bara är att byta ut ordet “fågel” mot “svin” så kan man få samma scenarion och hysteri.

Eftersom boken känns aktuell så blir den både spännande och intressant. För man behöver inte fundera särskilt länge innan man inser att det som beskrivs faktiskt kan hända väldigt lätt.
Författaren skriver även på ett sätt som tilltalar mig, det känns hela tiden som att man är med i händelsernas centrum vilket gör boken ännu mer spännande.

Som jag skrev tidigare så är detta verkligen en bok som fortfarande är aktuell och den är helt klart läsvärd.

Länskriminalchef, justitieminister, brottsmåladvokat, generaldirektör…

Det är inte direkt förvånande att Bodström skriver en bok som radar upp den ena titeln efter den andra från den politiska arenan och det svenska rättssamhället. Det är ju hans expertområde. Jag hade inga förväntningar på boken när jag började läsa men ganska snart började historien att fånga mitt intresse. Kanske beror det just på att det är Bodström som skrivit?

I korta drag handlar boken om att Miros kusin Vlado blir knivhuggen och mördad på Österåkeranstalten. Miro är säker på att han står på tur och ber sin advokat om hjälp att få ut honom från fängelset.
Samtidigt är länskriminalchef Christian Pedersen fast besluten att sätta dit Vlados mördare, med eller utan lagliga medel. När han lyckas med konstverket att hitta två misstänkta är det deras advokat Mattias Berglund som i sitt arbete kommer över polisernas högst tvivelaktiga metoder. Dessa metoder ligger till grund för justitieminister Gerd Lundins fortsatta framtid i regeringen.
Gerd är en osympatisk och okunnig person som inte hade klarat sig en minut utan sin pressekreterare Petra.
Som läsare känner man inte någon som helst sympati för henne trots hennes ibland något oturliga politiska framfart. Man kan heller inte låta bli att undra vilka personer Bodström såg framför sig när han skapade dessa karaktärer. Han tar sig i alla fall friheten att nämna sig själv från sin tid som justitieminister.

”Det kan vi kanske utnyttja”, sa Petra stillsamt.
”Vad menar du?” frågade Gerd.
Hon ställde ner flaskan på bordet med en duns.
”Det är du eller han. Finns inget värre än att vara på fel plats när saker händer.”
Gerd såg lite lättad ut för första gången på länge.
”Tänk på Bodström och Göteborgskravallerna”, fortsatte Petra.
”Sämsta presskonferensen genom tiderna just för att han var på fel plats och hade noll koll.”

Boken innehåller allt som en svensk politisk thriller ”ska”; mord, intriger, otrohet och Bodström har även adderat ett av sina egna stora intressen i periferin – fotboll.
Oavsett åsikter om Bodström och hans politik så tycker jag att han har lyckats få ihop en helt okej bok. Trots att historien är lite tunn och slutet lite väl forcerat så funkar det. Jag hade inga problem att plocka upp boken för att läsa ännu några kapitel om Rosenbad och dess skådespel. Någon gång i framtiden kommer jag även att krypa upp i soffan med Bodströms andra bok, Idealisten.

Advokaten Jenny Cooper får till slut nog, hon kollapsar. Hon fixar inte sitt jobb, hennes äktenskap är i spillror och hon får ständigt panikattacker. Skilsmässan är ett faktum, och hon står utan ett hem och familj. Hennes exman lyckas få ensam vårdnad om deras barn. Hon är helt ensam.

För att kunna återhämta sig och bygga upp sitt liv träffar hon sin läkare/psykolog 2 gånger i veckan. Sakta men säkert lyckas hon komma tillbaka, hon hittar ett pittoreskt hus ute på landet och lyckas få ett nytt jobb med lite annorlunda uppgifter.

Hennes nya jobb innebär att hon ska dödförklara en människa juridiskt och får bestämma om en vidare utredning måste ske gällande hur dödsfallet gick till. Men hennes företrädare lämnade allt i ett stort kaos, när hon börjar gräva bland fallen på sitt nya skrivbord så inser hon att det finns två outredda och mystiska fall. Både gällande två unga tonåringar…

Själva historien i denna bok är riktigt bra och det finns även flera småhistorier i den gällande relationen till exmaken, hans nya flickvän, sonen, huset och den charmiga hippien som hjälper henne med huset. Men ibland känns boken ändå rätt platt, för man skulle kunna utveckla alla historier så pass mycket mer och få en bättre och mer spännande bok som verkligen fastnar i ens sinne. Istället så kommer denna bok vara något som man läser och tycker om, men ändå glöms bort i bokhyllan. Det tycker jag känns väldigt trist för boken kunde ha varit så pass mycket bättre med en liten extra ansträngning från författarens sida.