bokbloggen.com

Det finns flera sätt att tråka ut mig. Men ett av de allra säkraste är att börja berätta något man har drömt. Då stänger min hjärna ner. Samma sak händer i böcker. Så fort det kommer en drömsekvens tappar jag koncentrationen och börjar skumma igenom texten. Denna personliga lilla egenhet gör att jag får problem med den här boken. Här är det visserligen inte drömmar det handlar om, utan de tankar som rör sig i en schizofren pojkes hjärna. Men de associationer och tankehopp som finns här påminner så mycket om drömsekvenser att jag tappar läslusten. Trots att det är skickligt genomfört.

Will Heller är sexton år och har slutat ta sin medicin. Han har precis blivit utskriven från ett mentalsjukhus och nu har han försvunnit ned i tunnelbanan. Genom att sluta med medicinerna har han brutit villkoren för sin utskrivning och han är nu efterlyst och jagas av sin mamma Violetta tillsammans med polisen Ali Lateef. Vad de inte vet är att Will, eller Lowboy som han kallar sig, har ett uppdrag. Han ska nämligen rädda världen. På ett sätt som man antagligen måste vara hormonstinn tonårspojke för att hitta logiken i.

Det han var tvungen att göra var lika tydligt som om det bränts in i honom med en elektrisk sladd. Han var tvungen att spräcka det membran som hållit honom instängd under hela hans liv och glida ut i den ruttnande världen. Han var tvungen att föra in sig själv in i en annan kropp.

För att lyckas med sina planer på att rädda världen behöver Lowboy få tag i Emily. Flickan som aldrig tycks ha blivit skrämd av hans udda beteende, trots att hon var inblandad i de händelser som fick honom inlagd på sjukhuset. Lowboy söker Emily, samtidigt som polisen och mamman söker honom. Ibland nära, ibland långt ifrån. Men nästan hela tiden i eller omkring New Yorks tunnelbanesystem.

Mamman, den österrikiska Violetta, gör kriminalinspektör Lateef allt mer förvirrad. Hon är övertygad om att sonen aldrig skulle skada någon, trots bevis på motsatsen. Lateef känner sig ömsom dragen till den här kvinnan och ömsom irriterad på henne. Att hon döljer något blir allt mer uppenbart men vad det är blir han inte klok på.

Det är skickligt skrivet och den som tycker att det är spännande med psykoser kan säkert få ut mycket av den här boken. Personligen tyckte jag att den var överraskande tråkig. Så även om författaren har omnämnts som en av de bästa unga nutida amerikanerna, kommer det nog att dröja innan jag läser något mer av John Wray.

Ruben är en enstöring, och de enda människor han egentligen träffar är sin granne Berit och duvsällskapet. Duvor är hans största intresse, och om någon dag så är det dags för tävling. Han kollar till sina duvor flera gånger om dagen, men vid ett av besöken så har han fått in en extra fågel. Duvan är väldigt grann, men lite sliten. Den verkar ha rest långt. Ruben blir genast exalterad och tror att han äntligen ska få trycka till Cederroth och få ha en lite ovanligare duva än han.

Glädjen blir dock inte långvarig, redan senare samma dag så börjar Ruben känna sig krasslig och när han kollar till sina duvor så finner han några döda. Men även fast han känner sig dålig kilar han över till grannen Berit för middag. Han går hem ganska direkt efter middagen, febern verkar stiga och det blir svårt att svälja.

Dagen efter vaknar inte Ruben upp alls, och Berit börjar också känna sig krasslig..

Allting går väldigt snabbt och offer för vad de tror är den vanliga influensan börjar rulla in på sjukhuset. Men efter ett tag inser läkaren Jonathan att det inte handlar om den vanliga influensan utan en helt ny sort som man inte är van vid. När Jonathan försöker få tag på medicinen Tamiflu, så visar det sig att den svenska regeringen köpte in ytterst lite och att allt nästan är slut..

Kriminalinspektören Maria Wern är nyskild och har 2 barn tillsammans med pajasen Krister. Emil hennes äldsta barn åker iväg på fotbollsläger. Hon känner sig tillfreds med det och slipper ha dåligt samvete medan hon jobbar. Men sen börjar det på nyheterna talas om fågelinfluensa, och både hon och resten av föräldrarna som har barnen på fotbollslägret vill hämta hem sina barn. Till både barn och föräldrars förtret så är inte det möjligt, för alla på lägret är satta i karantän efter att man upptäckt att Berit, grannen till Ruben har varit mattant åt dem.

I dagsläget så är det svininfluensan som är den mest oroande influensan. Men boken känns fortfarande väldigt aktuell eftersom det bara är att byta ut ordet “fågel” mot “svin” så kan man få samma scenarion och hysteri.

Eftersom boken känns aktuell så blir den både spännande och intressant. För man behöver inte fundera särskilt länge innan man inser att det som beskrivs faktiskt kan hända väldigt lätt.
Författaren skriver även på ett sätt som tilltalar mig, det känns hela tiden som att man är med i händelsernas centrum vilket gör boken ännu mer spännande.

Som jag skrev tidigare så är detta verkligen en bok som fortfarande är aktuell och den är helt klart läsvärd.

Länskriminalchef, justitieminister, brottsmåladvokat, generaldirektör…

Det är inte direkt förvånande att Bodström skriver en bok som radar upp den ena titeln efter den andra från den politiska arenan och det svenska rättssamhället. Det är ju hans expertområde. Jag hade inga förväntningar på boken när jag började läsa men ganska snart började historien att fånga mitt intresse. Kanske beror det just på att det är Bodström som skrivit?

I korta drag handlar boken om att Miros kusin Vlado blir knivhuggen och mördad på Österåkeranstalten. Miro är säker på att han står på tur och ber sin advokat om hjälp att få ut honom från fängelset.
Samtidigt är länskriminalchef Christian Pedersen fast besluten att sätta dit Vlados mördare, med eller utan lagliga medel. När han lyckas med konstverket att hitta två misstänkta är det deras advokat Mattias Berglund som i sitt arbete kommer över polisernas högst tvivelaktiga metoder. Dessa metoder ligger till grund för justitieminister Gerd Lundins fortsatta framtid i regeringen.
Gerd är en osympatisk och okunnig person som inte hade klarat sig en minut utan sin pressekreterare Petra.
Som läsare känner man inte någon som helst sympati för henne trots hennes ibland något oturliga politiska framfart. Man kan heller inte låta bli att undra vilka personer Bodström såg framför sig när han skapade dessa karaktärer. Han tar sig i alla fall friheten att nämna sig själv från sin tid som justitieminister.

”Det kan vi kanske utnyttja”, sa Petra stillsamt.
”Vad menar du?” frågade Gerd.
Hon ställde ner flaskan på bordet med en duns.
”Det är du eller han. Finns inget värre än att vara på fel plats när saker händer.”
Gerd såg lite lättad ut för första gången på länge.
”Tänk på Bodström och Göteborgskravallerna”, fortsatte Petra.
”Sämsta presskonferensen genom tiderna just för att han var på fel plats och hade noll koll.”

Boken innehåller allt som en svensk politisk thriller ”ska”; mord, intriger, otrohet och Bodström har även adderat ett av sina egna stora intressen i periferin – fotboll.
Oavsett åsikter om Bodström och hans politik så tycker jag att han har lyckats få ihop en helt okej bok. Trots att historien är lite tunn och slutet lite väl forcerat så funkar det. Jag hade inga problem att plocka upp boken för att läsa ännu några kapitel om Rosenbad och dess skådespel. Någon gång i framtiden kommer jag även att krypa upp i soffan med Bodströms andra bok, Idealisten.

Advokaten Jenny Cooper får till slut nog, hon kollapsar. Hon fixar inte sitt jobb, hennes äktenskap är i spillror och hon får ständigt panikattacker. Skilsmässan är ett faktum, och hon står utan ett hem och familj. Hennes exman lyckas få ensam vårdnad om deras barn. Hon är helt ensam.

För att kunna återhämta sig och bygga upp sitt liv träffar hon sin läkare/psykolog 2 gånger i veckan. Sakta men säkert lyckas hon komma tillbaka, hon hittar ett pittoreskt hus ute på landet och lyckas få ett nytt jobb med lite annorlunda uppgifter.

Hennes nya jobb innebär att hon ska dödförklara en människa juridiskt och får bestämma om en vidare utredning måste ske gällande hur dödsfallet gick till. Men hennes företrädare lämnade allt i ett stort kaos, när hon börjar gräva bland fallen på sitt nya skrivbord så inser hon att det finns två outredda och mystiska fall. Både gällande två unga tonåringar…

Själva historien i denna bok är riktigt bra och det finns även flera småhistorier i den gällande relationen till exmaken, hans nya flickvän, sonen, huset och den charmiga hippien som hjälper henne med huset. Men ibland känns boken ändå rätt platt, för man skulle kunna utveckla alla historier så pass mycket mer och få en bättre och mer spännande bok som verkligen fastnar i ens sinne. Istället så kommer denna bok vara något som man läser och tycker om, men ändå glöms bort i bokhyllan. Det tycker jag känns väldigt trist för boken kunde ha varit så pass mycket bättre med en liten extra ansträngning från författarens sida.

Dale ”Barbie” Barbara är på väg att lämna småstaden Chester Mills där han jobbat som kock. Just när han närmar sig stadsgränsen sänker sig en kupol (Dome) som stänger in hela staden likt en osynlig ostkupa. Det första han ser är ett murmeldjur som delas på mitten av kupolen, det andra ett flygplan som störtar. Kupolen ger förutsättningarna för att beskriva en innesluten stad med rädda invånare och en värld utanför som tittar på. Två frågor blir viktiga att lösa för Chester Mills ledande personer, bl.a. den osympatiske Jim Rennie som är bilhandlare, vice borgmästare och i praktiken högsta hönset; vem har skapat kupolen och hur kan man få bort den igen? Flygkraschen och attacken mot civila får naturligtvis amerikanerna att misstänka terrorister för det som hänt och armén engageras i fallet, liksom hela landet. Barbie som tjänat i armén i Irak utses på order av president Obama att ta över ledningen i staden, men hamnar i en förödande maktkamp med Rennie som själv letar syndabockar.

När folket i Chester Mills drabbas av förvirring och panik söker de sig till en stark ledare något som Jim Rennie utnyttjar. Han tillsätter en marionett som polischef och bygger upp en egen polisstyrka bestående av unga, våldsamma män som inte ifrågasätter order, hur märkliga de än ter sig. Istället för att arbeta för lugn och ordning i staden trappas motsättningarna upp mellan gott och ont. En av Kings starkare sidor är att bygga upp trovärdiga och intressanta karaktärer och det goda eller onda finns i alla stadens invånare och drar dem åt olika håll. Det är en fördel med dessa stora episka berättelser där författaren har tid att rita upp de olika personerna och organisera deras inbördes relationer. Man får känslor för alla inblandade trots att de är ganska många och det som de utsätts för berör. En känsla som dominerar läsningen av denna bok är frustration, över att de som vill tänka klart och göra gott hela tiden utsätts för egoistiska, cyniska eller bara fega människor som förstör möjligheterna att lösa den svåra situationen.

Med hjälp av en kupol över en småstad i Maine (var annars) lyckas King med att berätta mycket om vår samtid. Amerikansk utrikespolitik i form av Irakkrig och rädsla för terrorism ligger som en bakgrund genom hela boken. Jim Rennie som allt mer utvecklas till en despot genom berättelsen är också starkt involverad i den fundamentalistiska kyrka som har samlat många medlemmar. Han låter tron motivera politiska beslut och rättsväsendet förändras till ”skjut först – fråga senare” och ”guilt by association” som gör det lättare att fängsla människor på lösa grunder. ”Allt för stadens bästa” är mottot och alla som protesterar mot polisens provokationer och rättsliga övertramp ses som möjliga förrädare. Den kritiska lokaltidningen utsätts också för påtryckningar. Händelseförloppet i boken visar tydligt varför det är viktigt att följa regler om rättssäkerhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, särskilt vid krissituationer. Det finns många paralleller med den tidigare administrationen i USA även om det i denna berättelse är tillskruvat några varv. Det är också en kommentar till klimatförändringar, trots instängdheten fortsätter många av Chester Mills invånare att använda bilen…

Detta är en klassisk stor King-roman, både i volym (1074 sid.) och innehåll och det enda som inte riktigt känns helt klockrent är själva kupolen. Den är inte trovärdig när den slår ner över Chester Mills och förklaringen av dess existens är inte heller riktigt tillfredsställande. Bortser man från det, (även om det är en förutsättning för hela berättelsen…) så får man en spännande, omtumlande, tänkvärd och ganska skrämmande läsupplevelse!

Det är sommar 1989 och Evelyn får se sin pojkvän Adam tillsammans med en annan kvinna. Hon lämnar honom och åker iväg på den semesterresa hon så länge pratat om. Adam följer efter, oinbjuden. Adam trivs med sitt liv som skräddare hemma I DDR, men Evelyn drömmer om livet i väst och hoppas på att ryktet stämmer om att ungrarna snart kommer att öppna vägen till väst. Samtidigt som tusentals andra hoppfulla ungdomar beger hon sig tillsammans med två vänner mot Balatonasjön. Och när stängslen plötsligt öppnas måste Adam välja om han ska lämna sitt trygga liv I öst eller följa efter Evelyn.

Jag vet inte om det beror på översättningen eller inte, men jag hade mycket svårt för att hänga med i texten. Det är som om meningar fattas här och var, och som om inte det vore nog ändras innehållet I dialogen efter varannan replik så att det är svårt att veta vad någon pratar om eller vad karaktärerna egentligen vill eller menar.

Titeln anspelar på berättelsen om paradiset, och Adam verkar på sätt och vis redan vara i paradiset, när han jobbar och blir avgudad av alla sina klienter. Evelyn drömmer om väst, där hon kan studera vad hon vill. Vad som är paradiset och vad som är helvetet verkar väldigt flytande, liksom om Adam eller Evelyn vill vara tillsammans eller inte.

Det här var ingen bok för mig, men min fästman, som annars aldrig läser romaner, tog faktiskt upp boken när han såg var och när den utspelade sig, och började läsa. Så helt hopplös kanske den inte är trots allt?

Jag blir obehagligt berörd av människor som sätter skor och kläder på sina hundar. Det är alltså ingen högoddsare att förutsätta att Oates senaste alster kommer att få mig att må direkt dåligt. Föräldrar som ställer ut sina barn som dresserade sällskapsdjur ligger inte högt på listan över mina favoritmänniskor och föräldraparet i Älskade syster kan vara ett av de mest avskyvärda jag har läst om.

Men så uppfattar de naturligtvis inte sig själva. Bix och Betsy Rampike är framgångsrika, kristna människor och kärleksfulla föräldrar till Skyler och Edna Louise. Att deras barn ska bli lyckade är självklart och den som står i vägen för dem kan räkna med att bli stämd, allra minst. När Skyler faller och skadar sig under den gymnastikträning han inte alls är lämpad för, blir det slutet både för träningsinstitutet och för föräldrarnas förhoppningar för honom. Skyler repar sig aldrig helt, utan blir halt och beroende av smärtstillande tabletter och käpp för att kunna gå. Då vänds mammans förhoppningar istället till lilla Edna Louise som visar sig vara en naturbegåvning på skridskor.

Oates har utgått ifrån en verklig händelse. Mordet på den sexåriga skönhetsmissen JoBenét Ramsey väckte enormt mediaintresse 1996. Flickan hittades mördad i familjens källare, men ingen har fällts för brottet. Oates fastställer direkt att hennes bok inte på något vis handlar om familjen Ramsey. Det är en ren fantasi och inte en spekulation kring vad som hände den verkliga familjen.

Här är det Skyler som är författare. Det vi får läsa är hans berättelse tio år senare, när han som nittonåring försöker ge sin egen redogörelse för vad som hände hans syster. Greppet ger Oates möjlighet att leka med en helt opålitlig berättare som både slåss mot depression och drogberoende, samtidigt som han försöker tolka sina reaktioner som åttaåring. Texten är bitvis resonerande andra gånger full av barnsliga infall och skämt.

”Bliss! Det är ditt nya namn raring. Edna Louise har ändrats till ’Bliss’ - är det inte underbart?”
Den förbryllade lilla flickan log mot mamma. Var det här goda nyheter? Var det här en trevlig överraskning? Med tanke på mammas ansiktsuttryck skulle man absolut kunna tro det.

Jag är enormt förtjust i den här boken, även om jag tycker att den är lite lång. Den beskriver ett fullständigt absurt samhälle där barn aldrig någonsin är ute och leker spontant utan istället skjutsas runt till varandra för organiserade lekstunder. Till lämpliga lekkamrater ur familjer som Betsey Rampike vill umgås med, förstås. I stort sett vartenda barn har åtminstone någon diagnos och att medicinera dem är en självklarhet.

Som ett extra plus i kanten serverar Oates en lösning på mordet. I den här fiktiva berättelsen får vi faktiskt reda på vem mördaren är. Trovärdigt eller inte, så ger det i alla fall en liten gnutta hopp i den här svarta berättelsen.

Ren är 12 år gammal och han saknar sin vänstra hand. Under hela sitt liv har han undrat vilka hans föräldrar är, var de godhjärtade? Döda? Varför lämnade dem bort honom till Sankt Antoniusklostret?

För det är på klostret han är uppväxt, och han har varit där så länge han kan minnas. På klostret lekar han med sina bästa vänner, Ichy och Brom. De är tvillingar, och tvillingar sägs ge otur. Men Ren tycker att det kan kvitta han är ju redan otursförföljd.

Då och då händer det att någon bonde eller en familj som inte kan få barn kommer till klostret och väljer ut någon av pojkarna till att bli deras son.

Dock kommer det aldrig att bli så för Ren, Ichy and Brom. Ingen vill ha ett barn utan en hand, eller tvillingar som för otur med sig. Ren, Ichy och Brom de får leva sitt liv där, samlar stenar, ber böner och gör bus som leder till prygling. Samt vänta på deras 18årsdag då de skickas till armén.

Men en dag så kommer en mystisk främling och alla barn får som vanligt ställa upp sig vid den heliga statyn. Mannen går fram och tillbaka och känner o klämmer på pojkarna. Han verkar leta efter något speciellt. Plötsligt ställer han sig framför Ren, kollar på honom och lyfter upp honom i ett glädjetjut!
Mannen heter Benjamin Nab och hävdar att han är Rens bror och att han har letat efter honom överallt. Munkarna ger Ren rätt snabbt till Benjamin Nab, det är ju ingen som kommer sakna Ren och munkarna tycker att det är bättre att ge honom till Nab istället för armén.

Ren hade drömt om dagen då han skulle slippa ifrån klostret, han hade drömt om tillagade middagar och en mor som nattar honom. Tyvärr blir det inte riktigt så i verkligheten, Benjamin är inget annat än en tjuv. Istället för hemlagade middagar dras han in i en härva av gravplundring, lurendrejeri och gangsters.

Junot Diaz har på boken omslag kommenterat:

Vacker, oförglömlig och helt lysande! Tinti är en äventyrerska som blottlägger sina romanfigurers hjärtan med en precision och oräddhet som ruskar om dig

Precis så som Junot Diaz skriver, så är det. Boken är helt fantastiskt, man tror att boken ska vara grym och fruktansvärd och man får nästan en liten klump i magen. Men boken är fantastisk även fast den innehåller hemska saker så finns kärleken och empatin där. Författaren låter kärleken ligga djupt begraven emellanåt men den finns där och det är det som gör boken fantastiskt.
Den gode tjuven kommer helt klart läggas till bland mina favoritböcker.

Bengt Ohlsson fick 2004 August-priset för sin bok Gregorius och den står fortfarande och väntar på mig i bokhyllan. Även denna gång blir den bortprioriterad när valet i stället föll på boken Syster av samma författare.

Marjories tonåriga storasyster Miriam försvinner spårlöst och kvar är Marjorie med sina två föräldrar som ger sig in i kampen om att hitta Miriam. Under denna tid finns det inget utrymme för Marjorie. Hon får flytta in hos sin faster Ilse ett tag, en familjemedlem som hon inte har träffat på länge. Ilse är bra på att berätta historier, sanna eller påhittade, och det är i dessa berättelser som Ilse och Marjorie kommer varandra närmare.

Marjorie och Ilse satt på kökstrappan. Marjorie hade borstat trappstegen rena från tallbarr och grässtrån. Hon borstade försiktigt med fingertopparna. När hon var färdig med ett trappsteg flyttade hon ner till nästa. Hon hade bara ett trappsteg kvar.
Ilse satt kvar på det översta. Tystnaden efter hennes berättelse var kall och plötslig, som om hon hade gått i moln där uppe.
Marjorie ville inte vända sig om. Då skulle hon vara tvungen att börja låtsas. Låtsas att berättelsen runnit av henne. Att den inte betydde något särskilt.

Marjorie är ett barn som pendlar mellan att vara en utstuderad vuxen och ett naivt barn. Läsaren får bekanta sig med en Marjorie som ena stunden är glad över att den allvarsamma systern är försvunnen, och lämnar mera plats åt Marjorie, och den andra stunden är väldigt imponerad över Miriams sätt att hantera vuxenvärlden, oberört och moget. Precis så som syskonkärlek brukar yttra sig, med en avundsjuka hängande över axlarna.

Språkligt är Bengt Ohlsson ett geni. Han hoppar mellan Ilses berättelser och Marjories nutid på ett genialt sätt. Trots att han byter, utan någon som helst förvarning i form av kapitel eller årtal, är man som läsare helt beredd på skiftet. Hans beskrivningar av ett barns betraktelser av vuxenvärlden är både fängslande och skrämmande korrekta. Men för att vara en bok där man kommer huvudpersonen väldigt nära genom dennes tankar och funderingar är det en väldigt ytlig bok, och den verkar bara skrapa på ytan på en djupare avgrund. Man får en känsla av att något avgörande kommer att inträffa när Marjories tankar svävar iväg, när Ilses historier rör vid hennes och Marjories pappas barndom eller när polisen knackar på dörren… Tyvärr gör det inte det och boken avslutas som om den aldrig påbörjats.

Spaningsbataljonen ligger i Kuwait och väntar på invasionen av Irak 2003. Det finns en förväntan hos soldaterna att äntligen få komma iväg. Varför de ska inleda ett krig mot ett land lång hemifrån funderar man inte så mycket på. Journalisten Wright ska följa med som inbäddad och ta del av allt som sker på vägen mot Bagdad. Det blir en resa genom öken och städer på vägar och gator som kantas av skadade människor, jublande människor, döda människor, stridande människor om vartannat. En chockerande upplevelse av krig och lidande i syfte att befria irakierna från Saddam. Ytterligare en ung generation ska dra in i strid:

De här unga männen representerar vad som mer eller mindre är Amerikas första generation slit-och-slängbarn. Mer än hälften av killarna i plutonen kommer från splittrade hem och har växt upp med frånvarande, ensamstående, arbetande föräldrar. Många har närmare kontakt med tv-spel, realityteve och Internetporr än med sin egen familj. Innan ”kriget mot terrorismen” proklamerades var det inte så mycket som förväntades av den generationen annat än att de skulle ta sig genom high school utan alltför många mordorgier, som i Columbine. Men efter attackerna den 11 september har ansvaret för detta ”krig mot terrorismen” fallit på deras axlar.

Som läsare kommer man in under skinnet på soldaterna, det känns som en ärlig redogörelse av deras vardag i stridande förband. Kriget är spänning, tristess och blandade känslor. De unga soldaterna lockas av striden, samtidigt som man brottas med många etiska frågor kring dödandet och de risker man tvingas ta. Förutom de strategiska avvägningar som trupperna gör varje dag försvåras livet också av att man har svårt att skilja på beväpnade fiender och civila. Reglerna är klara när det gäller att man inte beskjuter civilbefolkningen om inte annat för att inte förlora goodwill hos omvärlden. I fält ändras dock regler allt eftersom när fienden kan klä sig i civila kläder för att lura invasionsstyrkorna. Skildringen av de civila offrens umbäranden är också det som ger störst intryck. Den irakiska befolkningen visar en häpnadsväckande förståelse för de civila offren, kanske av erfarenhet eller av rädsla och soldaterna visar i dessa sammanhang en hel del medkänsla.

Colbert har nu ett ansiktsuttryck som jag har kommit att se allt oftare på den senaste tiden. Han ser hjälplöst bekymrad ut. När soldaterna ställs inför mänskliga tragedier, när de tvingas möta dem på nära håll, så sluter sig de flesta. Deras ansikten blir uttryckslösa. Trots sitt rykte som Iceman är Colbert inte speciellt bra på att dölja sina känslor. I strid ser han nästan extatisk ut, nu verkar han närmast uppgiven fastän han fortfarande försöker åstadkomma något vettigt under omständigheterna. Han lämnar över barnet till modern och sätter en vattenflaska i handen på henne. ”Badda ditt barn med vatten”, säger han på engelska rätt in i mammans oförstående ansikte. Hon nickar tacksamt, kanske hon tror att han har gjort mer än han verkligen har gjort.

Man slås av flera saker när man läser om invasionen av Irak t.ex. det entusiastiska mottagandet av många civila (det är lite ovant att läsa hyllningskörer till George W Bush) och bristen på planering i modern krigföring. Visst får man ta del av nya sidor av hur livet krig ter sig, men jag kan inte låta bli att tycka att det blir tråkigt. Trots alla händelser där soldaterna utsätts för extremt känslofyllda situationer kan jag som läsare inte riktigt ta till mig det. Troligen beror det på det Wrights journalistiska språk som inte riktigt funkar i bokform. Han försöker måla upp miljöer och personporträtt som ska få läsaren intresserad och det finns mycket kritik inbäddad. Ändå tappar jag intresset för bataljonen och deras färd mot Bagdad.