bokbloggen.com

Dale ”Barbie” Barbara är på väg att lämna småstaden Chester Mills där han jobbat som kock. Just när han närmar sig stadsgränsen sänker sig en kupol (Dome) som stänger in hela staden likt en osynlig ostkupa. Det första han ser är ett murmeldjur som delas på mitten av kupolen, det andra ett flygplan som störtar. Kupolen ger förutsättningarna för att beskriva en innesluten stad med rädda invånare och en värld utanför som tittar på. Två frågor blir viktiga att lösa för Chester Mills ledande personer, bl.a. den osympatiske Jim Rennie som är bilhandlare, vice borgmästare och i praktiken högsta hönset; vem har skapat kupolen och hur kan man få bort den igen? Flygkraschen och attacken mot civila får naturligtvis amerikanerna att misstänka terrorister för det som hänt och armén engageras i fallet, liksom hela landet. Barbie som tjänat i armén i Irak utses på order av president Obama att ta över ledningen i staden, men hamnar i en förödande maktkamp med Rennie som själv letar syndabockar.

När folket i Chester Mills drabbas av förvirring och panik söker de sig till en stark ledare något som Jim Rennie utnyttjar. Han tillsätter en marionett som polischef och bygger upp en egen polisstyrka bestående av unga, våldsamma män som inte ifrågasätter order, hur märkliga de än ter sig. Istället för att arbeta för lugn och ordning i staden trappas motsättningarna upp mellan gott och ont. En av Kings starkare sidor är att bygga upp trovärdiga och intressanta karaktärer och det goda eller onda finns i alla stadens invånare och drar dem åt olika håll. Det är en fördel med dessa stora episka berättelser där författaren har tid att rita upp de olika personerna och organisera deras inbördes relationer. Man får känslor för alla inblandade trots att de är ganska många och det som de utsätts för berör. En känsla som dominerar läsningen av denna bok är frustration, över att de som vill tänka klart och göra gott hela tiden utsätts för egoistiska, cyniska eller bara fega människor som förstör möjligheterna att lösa den svåra situationen.

Med hjälp av en kupol över en småstad i Maine (var annars) lyckas King med att berätta mycket om vår samtid. Amerikansk utrikespolitik i form av Irakkrig och rädsla för terrorism ligger som en bakgrund genom hela boken. Jim Rennie som allt mer utvecklas till en despot genom berättelsen är också starkt involverad i den fundamentalistiska kyrka som har samlat många medlemmar. Han låter tron motivera politiska beslut och rättsväsendet förändras till ”skjut först – fråga senare” och ”guilt by association” som gör det lättare att fängsla människor på lösa grunder. ”Allt för stadens bästa” är mottot och alla som protesterar mot polisens provokationer och rättsliga övertramp ses som möjliga förrädare. Den kritiska lokaltidningen utsätts också för påtryckningar. Händelseförloppet i boken visar tydligt varför det är viktigt att följa regler om rättssäkerhet, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter, särskilt vid krissituationer. Det finns många paralleller med den tidigare administrationen i USA även om det i denna berättelse är tillskruvat några varv. Det är också en kommentar till klimatförändringar, trots instängdheten fortsätter många av Chester Mills invånare att använda bilen…

Detta är en klassisk stor King-roman, både i volym (1074 sid.) och innehåll och det enda som inte riktigt känns helt klockrent är själva kupolen. Den är inte trovärdig när den slår ner över Chester Mills och förklaringen av dess existens är inte heller riktigt tillfredsställande. Bortser man från det, (även om det är en förutsättning för hela berättelsen…) så får man en spännande, omtumlande, tänkvärd och ganska skrämmande läsupplevelse!

Det är sommar 1989 och Evelyn får se sin pojkvän Adam tillsammans med en annan kvinna. Hon lämnar honom och åker iväg på den semesterresa hon så länge pratat om. Adam följer efter, oinbjuden. Adam trivs med sitt liv som skräddare hemma I DDR, men Evelyn drömmer om livet i väst och hoppas på att ryktet stämmer om att ungrarna snart kommer att öppna vägen till väst. Samtidigt som tusentals andra hoppfulla ungdomar beger hon sig tillsammans med två vänner mot Balatonasjön. Och när stängslen plötsligt öppnas måste Adam välja om han ska lämna sitt trygga liv I öst eller följa efter Evelyn.

Jag vet inte om det beror på översättningen eller inte, men jag hade mycket svårt för att hänga med i texten. Det är som om meningar fattas här och var, och som om inte det vore nog ändras innehållet I dialogen efter varannan replik så att det är svårt att veta vad någon pratar om eller vad karaktärerna egentligen vill eller menar.

Titeln anspelar på berättelsen om paradiset, och Adam verkar på sätt och vis redan vara i paradiset, när han jobbar och blir avgudad av alla sina klienter. Evelyn drömmer om väst, där hon kan studera vad hon vill. Vad som är paradiset och vad som är helvetet verkar väldigt flytande, liksom om Adam eller Evelyn vill vara tillsammans eller inte.

Det här var ingen bok för mig, men min fästman, som annars aldrig läser romaner, tog faktiskt upp boken när han såg var och när den utspelade sig, och började läsa. Så helt hopplös kanske den inte är trots allt?

Jag blir obehagligt berörd av människor som sätter skor och kläder på sina hundar. Det är alltså ingen högoddsare att förutsätta att Oates senaste alster kommer att få mig att må direkt dåligt. Föräldrar som ställer ut sina barn som dresserade sällskapsdjur ligger inte högt på listan över mina favoritmänniskor och föräldraparet i Älskade syster kan vara ett av de mest avskyvärda jag har läst om.

Men så uppfattar de naturligtvis inte sig själva. Bix och Betsy Rampike är framgångsrika, kristna människor och kärleksfulla föräldrar till Skyler och Edna Louise. Att deras barn ska bli lyckade är självklart och den som står i vägen för dem kan räkna med att bli stämd, allra minst. När Skyler faller och skadar sig under den gymnastikträning han inte alls är lämpad för, blir det slutet både för träningsinstitutet och för föräldrarnas förhoppningar för honom. Skyler repar sig aldrig helt, utan blir halt och beroende av smärtstillande tabletter och käpp för att kunna gå. Då vänds mammans förhoppningar istället till lilla Edna Louise som visar sig vara en naturbegåvning på skridskor.

Oates har utgått ifrån en verklig händelse. Mordet på den sexåriga skönhetsmissen JoBenét Ramsey väckte enormt mediaintresse 1996. Flickan hittades mördad i familjens källare, men ingen har fällts för brottet. Oates fastställer direkt att hennes bok inte på något vis handlar om familjen Ramsey. Det är en ren fantasi och inte en spekulation kring vad som hände den verkliga familjen.

Här är det Skyler som är författare. Det vi får läsa är hans berättelse tio år senare, när han som nittonåring försöker ge sin egen redogörelse för vad som hände hans syster. Greppet ger Oates möjlighet att leka med en helt opålitlig berättare som både slåss mot depression och drogberoende, samtidigt som han försöker tolka sina reaktioner som åttaåring. Texten är bitvis resonerande andra gånger full av barnsliga infall och skämt.

”Bliss! Det är ditt nya namn raring. Edna Louise har ändrats till ’Bliss’ - är det inte underbart?”
Den förbryllade lilla flickan log mot mamma. Var det här goda nyheter? Var det här en trevlig överraskning? Med tanke på mammas ansiktsuttryck skulle man absolut kunna tro det.

Jag är enormt förtjust i den här boken, även om jag tycker att den är lite lång. Den beskriver ett fullständigt absurt samhälle där barn aldrig någonsin är ute och leker spontant utan istället skjutsas runt till varandra för organiserade lekstunder. Till lämpliga lekkamrater ur familjer som Betsey Rampike vill umgås med, förstås. I stort sett vartenda barn har åtminstone någon diagnos och att medicinera dem är en självklarhet.

Som ett extra plus i kanten serverar Oates en lösning på mordet. I den här fiktiva berättelsen får vi faktiskt reda på vem mördaren är. Trovärdigt eller inte, så ger det i alla fall en liten gnutta hopp i den här svarta berättelsen.

Ren är 12 år gammal och han saknar sin vänstra hand. Under hela sitt liv har han undrat vilka hans föräldrar är, var de godhjärtade? Döda? Varför lämnade dem bort honom till Sankt Antoniusklostret?

För det är på klostret han är uppväxt, och han har varit där så länge han kan minnas. På klostret lekar han med sina bästa vänner, Ichy och Brom. De är tvillingar, och tvillingar sägs ge otur. Men Ren tycker att det kan kvitta han är ju redan otursförföljd.

Då och då händer det att någon bonde eller en familj som inte kan få barn kommer till klostret och väljer ut någon av pojkarna till att bli deras son.

Dock kommer det aldrig att bli så för Ren, Ichy and Brom. Ingen vill ha ett barn utan en hand, eller tvillingar som för otur med sig. Ren, Ichy och Brom de får leva sitt liv där, samlar stenar, ber böner och gör bus som leder till prygling. Samt vänta på deras 18årsdag då de skickas till armén.

Men en dag så kommer en mystisk främling och alla barn får som vanligt ställa upp sig vid den heliga statyn. Mannen går fram och tillbaka och känner o klämmer på pojkarna. Han verkar leta efter något speciellt. Plötsligt ställer han sig framför Ren, kollar på honom och lyfter upp honom i ett glädjetjut!
Mannen heter Benjamin Nab och hävdar att han är Rens bror och att han har letat efter honom överallt. Munkarna ger Ren rätt snabbt till Benjamin Nab, det är ju ingen som kommer sakna Ren och munkarna tycker att det är bättre att ge honom till Nab istället för armén.

Ren hade drömt om dagen då han skulle slippa ifrån klostret, han hade drömt om tillagade middagar och en mor som nattar honom. Tyvärr blir det inte riktigt så i verkligheten, Benjamin är inget annat än en tjuv. Istället för hemlagade middagar dras han in i en härva av gravplundring, lurendrejeri och gangsters.

Junot Diaz har på boken omslag kommenterat:

Vacker, oförglömlig och helt lysande! Tinti är en äventyrerska som blottlägger sina romanfigurers hjärtan med en precision och oräddhet som ruskar om dig

Precis så som Junot Diaz skriver, så är det. Boken är helt fantastiskt, man tror att boken ska vara grym och fruktansvärd och man får nästan en liten klump i magen. Men boken är fantastisk även fast den innehåller hemska saker så finns kärleken och empatin där. Författaren låter kärleken ligga djupt begraven emellanåt men den finns där och det är det som gör boken fantastiskt.
Den gode tjuven kommer helt klart läggas till bland mina favoritböcker.

Bengt Ohlsson fick 2004 August-priset för sin bok Gregorius och den står fortfarande och väntar på mig i bokhyllan. Även denna gång blir den bortprioriterad när valet i stället föll på boken Syster av samma författare.

Marjories tonåriga storasyster Miriam försvinner spårlöst och kvar är Marjorie med sina två föräldrar som ger sig in i kampen om att hitta Miriam. Under denna tid finns det inget utrymme för Marjorie. Hon får flytta in hos sin faster Ilse ett tag, en familjemedlem som hon inte har träffat på länge. Ilse är bra på att berätta historier, sanna eller påhittade, och det är i dessa berättelser som Ilse och Marjorie kommer varandra närmare.

Marjorie och Ilse satt på kökstrappan. Marjorie hade borstat trappstegen rena från tallbarr och grässtrån. Hon borstade försiktigt med fingertopparna. När hon var färdig med ett trappsteg flyttade hon ner till nästa. Hon hade bara ett trappsteg kvar.
Ilse satt kvar på det översta. Tystnaden efter hennes berättelse var kall och plötslig, som om hon hade gått i moln där uppe.
Marjorie ville inte vända sig om. Då skulle hon vara tvungen att börja låtsas. Låtsas att berättelsen runnit av henne. Att den inte betydde något särskilt.

Marjorie är ett barn som pendlar mellan att vara en utstuderad vuxen och ett naivt barn. Läsaren får bekanta sig med en Marjorie som ena stunden är glad över att den allvarsamma systern är försvunnen, och lämnar mera plats åt Marjorie, och den andra stunden är väldigt imponerad över Miriams sätt att hantera vuxenvärlden, oberört och moget. Precis så som syskonkärlek brukar yttra sig, med en avundsjuka hängande över axlarna.

Språkligt är Bengt Ohlsson ett geni. Han hoppar mellan Ilses berättelser och Marjories nutid på ett genialt sätt. Trots att han byter, utan någon som helst förvarning i form av kapitel eller årtal, är man som läsare helt beredd på skiftet. Hans beskrivningar av ett barns betraktelser av vuxenvärlden är både fängslande och skrämmande korrekta. Men för att vara en bok där man kommer huvudpersonen väldigt nära genom dennes tankar och funderingar är det en väldigt ytlig bok, och den verkar bara skrapa på ytan på en djupare avgrund. Man får en känsla av att något avgörande kommer att inträffa när Marjories tankar svävar iväg, när Ilses historier rör vid hennes och Marjories pappas barndom eller när polisen knackar på dörren… Tyvärr gör det inte det och boken avslutas som om den aldrig påbörjats.

Spaningsbataljonen ligger i Kuwait och väntar på invasionen av Irak 2003. Det finns en förväntan hos soldaterna att äntligen få komma iväg. Varför de ska inleda ett krig mot ett land lång hemifrån funderar man inte så mycket på. Journalisten Wright ska följa med som inbäddad och ta del av allt som sker på vägen mot Bagdad. Det blir en resa genom öken och städer på vägar och gator som kantas av skadade människor, jublande människor, döda människor, stridande människor om vartannat. En chockerande upplevelse av krig och lidande i syfte att befria irakierna från Saddam. Ytterligare en ung generation ska dra in i strid:

De här unga männen representerar vad som mer eller mindre är Amerikas första generation slit-och-slängbarn. Mer än hälften av killarna i plutonen kommer från splittrade hem och har växt upp med frånvarande, ensamstående, arbetande föräldrar. Många har närmare kontakt med tv-spel, realityteve och Internetporr än med sin egen familj. Innan ”kriget mot terrorismen” proklamerades var det inte så mycket som förväntades av den generationen annat än att de skulle ta sig genom high school utan alltför många mordorgier, som i Columbine. Men efter attackerna den 11 september har ansvaret för detta ”krig mot terrorismen” fallit på deras axlar.

Som läsare kommer man in under skinnet på soldaterna, det känns som en ärlig redogörelse av deras vardag i stridande förband. Kriget är spänning, tristess och blandade känslor. De unga soldaterna lockas av striden, samtidigt som man brottas med många etiska frågor kring dödandet och de risker man tvingas ta. Förutom de strategiska avvägningar som trupperna gör varje dag försvåras livet också av att man har svårt att skilja på beväpnade fiender och civila. Reglerna är klara när det gäller att man inte beskjuter civilbefolkningen om inte annat för att inte förlora goodwill hos omvärlden. I fält ändras dock regler allt eftersom när fienden kan klä sig i civila kläder för att lura invasionsstyrkorna. Skildringen av de civila offrens umbäranden är också det som ger störst intryck. Den irakiska befolkningen visar en häpnadsväckande förståelse för de civila offren, kanske av erfarenhet eller av rädsla och soldaterna visar i dessa sammanhang en hel del medkänsla.

Colbert har nu ett ansiktsuttryck som jag har kommit att se allt oftare på den senaste tiden. Han ser hjälplöst bekymrad ut. När soldaterna ställs inför mänskliga tragedier, när de tvingas möta dem på nära håll, så sluter sig de flesta. Deras ansikten blir uttryckslösa. Trots sitt rykte som Iceman är Colbert inte speciellt bra på att dölja sina känslor. I strid ser han nästan extatisk ut, nu verkar han närmast uppgiven fastän han fortfarande försöker åstadkomma något vettigt under omständigheterna. Han lämnar över barnet till modern och sätter en vattenflaska i handen på henne. ”Badda ditt barn med vatten”, säger han på engelska rätt in i mammans oförstående ansikte. Hon nickar tacksamt, kanske hon tror att han har gjort mer än han verkligen har gjort.

Man slås av flera saker när man läser om invasionen av Irak t.ex. det entusiastiska mottagandet av många civila (det är lite ovant att läsa hyllningskörer till George W Bush) och bristen på planering i modern krigföring. Visst får man ta del av nya sidor av hur livet krig ter sig, men jag kan inte låta bli att tycka att det blir tråkigt. Trots alla händelser där soldaterna utsätts för extremt känslofyllda situationer kan jag som läsare inte riktigt ta till mig det. Troligen beror det på det Wrights journalistiska språk som inte riktigt funkar i bokform. Han försöker måla upp miljöer och personporträtt som ska få läsaren intresserad och det finns mycket kritik inbäddad. Ändå tappar jag intresset för bataljonen och deras färd mot Bagdad.

Det är med stor förväntan jag sitter med den 582 sidor tjocka pocketboken i handen. Jag kan nästan känna doften av spänning och intriger… Det är den nya Mankell-boken Kinesen. Många krimböcker har det blivit genom åren och således också en mängd olika krimförfattare, bra och mindre bra. Mankell tillhör dock skaran av författare som gör det bra, kanske till och med bäst. Hans bok Steget efter är en av mina absoluta favoriter.

Dagen har i alla fall kommit när det är dags att ge sig in i Mankells senaste värld. Boken börjar, i lik Mankell-anda, med en brutal händelse. Den här gången så brutal att jag börjar undra om Mankell själv börjat tröttna på bara ett simpelt mord. 19 människor blir ihjälhuggna i den lilla byn utanför Hudiksvall. Alla är grannar och alla är släkt. Bara en sån sak. Vad är oddsen? Den lokala polisen börjar nysta i saken och står som väntat helt handfallna. Trots att man drar in stora kavalleriet från Stockholm, står utredningen och trampar. Inte förrän en domare från Helsingborg vid namn Birgitta får se ett av de drabbade husen i tidningen händer det saker. Hon inser nämligen att det är hennes mors tidigare hem.

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om huvudpersonen Birgitta. Eftersom hon arbetar som domare blir det så självklart att hon ställer rätt frågor vid rätt tillfälle och att hon givetvis tänker på de små detaljerna. Inte sjutton hade jag tänkt på att fråga servitrisen om mannen som åt middag på den lokala kinarestaurangen möjligtvis hade jacka på sig när han kom? Det hade han inte…

Birgitta blir här indragen i en historia som bottnar i kommunistisk kinesisk historia från senare 1800-tal, tar oss via Mao Zedong med en mängd av hans kända citat, gör en avresa till Afrika och som sedan återvänder till Sverige igen.
Någonstans i denna tidsresa reser Birgitta till Kina på semester med sin väninna Karin. Här passar hon samtidigt på att följa upp det lilla spår hon utan resultat överlämnat till polisen i Sverige. Man kan då tycka att hon verkar osedvanligt korkad när hon blir rånad, förföljd och förhörd utan att koppla dessa händelser till morden i Sverige.

I receptionen förklarade hon att hon tappat sin plastnyckel och fick en ny. Det gick så fort att hon insåg att den redan låg färdig och väntade på henne. Kvinnan bakom disken log. Hon vet, tänkte Birgitta. Polisen har redan varit här, informerat om överfallet, förberett dem. När hon gick mot hissarna tänkte hon att hon borde vara tacksam. Istället kände hon olust. Den minskade inte när hon kom in på hotellrummet. Hon såg att någon varit där, inte bara städerskan.

Det är spännande, absolut! Jag ska också villigt erkänna att mina historiakunskaper om Kina inte sträcker sig särskilt långt vilket gör att jag emellanåt har svårt att skilja på fiction och verklighet. Ni tror säkert att det är negativt, men tvärtom! Det är här Mankell lyckas. Han lotsar oss skickligt igenom politiska konspirationer om Kina som nästa supermakt, väver ihop världen till en liten spelplan och har som vanligt bred kunskap om världshistorien. Tror jag?! Jag kommer som sagt på mig själv med att fundera på om händelserna är verkliga eller om det är ännu en snyggt berättad historia. Hur mycket ”storebror ser dig” finns i Kina? Eller är det kanske framtiden som knackar på dörren?

Som jag sade inledningsvis: Mankells bok Steget efter är en av mina favoriter och det kommer den att fortsätta vara ett tag till men Kinesen är en bok som är väl värd sin plats bland Mankells bästa böcker.

För knappt 3000 år sedan blev en man ihjälslagen vid en sjö några mil nordväst om Stockholm. Lämningarna efter honom hittas igen 1953 på godset Granhammar av en lantarbetare som dikar en åker. Ytterligare ett halvsekel senare inleder författaren en mordutredning för att försöka hitta lösningen på ”Granhammarmannens” död och vem han var. Lindström är själv arkeolog och arbetar på bred front för att försöka gräva fram historien om denna människa som levde under det som kallats för bronsåldern.

En hel bok om några skelettdelar och en liten samling bronsåldersverktyg låter väl inte märkvärdigt, men det blir riktigt intressant och spännande. Genom att omvandla den arkeologiska upptäckten till en rättsteknisk undersökning tar Lindström ett grepp om läsaren och likt kommissarie Grissom i CSI använder han sig av alla upptänkliga metoder. Utifrån Granhammarmannens personliga livsöde broderas texten ut och blir en grundlig genomgång av bronsåldern. Det känns dock lite märkligt att Lindström använder ett numera ganska ålderdomligt begrepp som bronsåldern utan att diskutera det. Men i övrigt äger han en historisk trovärdighet som funkar även när han resonerar lite mer yvigt kring tänkbara förlopp och företeelser i forntiden.

Granhammarmannen blir mördad med en s.k. holkyxa och lämnas att dö i vattnet där han så småningom sjunker till botten. Som alla deckarhistorier tar också Bronsåldersmordet en oväntad vändning i slutet. Lindström lyckas beskriva det arkeologiska arbetet på ett mycket livfullt sätt där hans eget liv på 2000-talet blandas med flintstensskärvor, benflisor, hällristningar och andra bronsåldersfynd.

Med hjälp av DNA-analyser, isotopsarkeologi, meteorologi, astronomi m.m. tecknas en ganska fullständig bild av hur Granhammarmannnens liv skulle kunnat sett ut. Var han har bott, vilket yrke han hade, familjeförhållanden, språk, status m.m. Dessutom får läsaren en genomgång av hur samhället styrdes på bronsåldern, vilken världsbild man hade och vilka relationer människor hade till varandra. Hela tiden beskrivs Granhammarmannen, hans omvärld och undersökningen kring hans liv med såväl saklighet som värme och humor!

Max är 13 år och bor på en ö utanför Göteborg tillsammans med sin pappa i en prästgård. Männen i hans släkt har alltid varit präster, men Max pappa valde att gå till sjöss istället. Men ändå så bor de i den gamla prästgården som ser ut som ett ruckel.

Under den senaste tiden så har Max haft svårt att sova, han har blivit väckt under natten av att en kvinna i långa kjolar har stått bredvid hans säng och nynnat på en barnvisa. Är kvinnan ett spöke eller bara en dröm?

Samtidigt som han har sina sömnproblem, så börjar de med ett nytt grupparbete i skolan. Släktforskning. Max paras ihop med klassens sötaste tjej. Medan de släktforskar så upptäcker de att en av Amandas släktingar, Lisa Kristina Larsdotter, dödade sitt barn. Max och Amanda försöker ta reda på varför. Kan Max spöke ha något samband med Amandas släkting?

Detta är en lättläst bok, och det var rätt länge sedan jag läste en sån bok sist. Så till en början blir jag lite lätt irriterad över att allt känns så enkelt. Men den känslan släppte snabbt. För boken är verkligen riktigt mysig. Berättelsen är spännande och även fast den är kort så tar den upp många intressanta saker som ex. kärlek, vänskap, spöken, utanförskap, adoptioner, mystiska händelser och annat smått o gott. Kort och gott så är det en bok värd att läsas.

Om man ska tro baksidestexten så är det här en djärv och provokativ bok. Glöm den förhoppningen med en gång! Den är blek, antydande och befolkad av underligt konturlösa personer som aldrig blir riktigt bekanta. Ändå börjar den lovande.

Hälsoskribenten Jean lever, vad som verkar vara, ett mycket bekvämt liv med sin man, den framgångsrike reklammakaren Mark. De har kommit så långt i sina karriärer att de inte längre behöver bo i London utan istället flyttat till den tropiska ön Saint Jacques och reser numera bara hem till England när jobbet så kräver. Frid och fröjd, alltså. Men så kan det förstås inte förbli. En dag öppnar Jean ett brev adresserat till Mark. Det visar sig innehålla ett erotiskt laddat meddelande och en adress till ett mejlkonto från någon som kallar sig Thing 2. Jean bestämmer sig för att svara i Marks namn och inleder en mejlväxling med Giovana som kanske eller kanske inte är Marks älskarinna.

Det låter ju inte så dumt. Problemet är att det aldrig någonsin bränner till. Trots att Jean verkligen får mycket att brottas med; som Marks eventuella otrohet, en gammal far som plötsligt blir sjuk, karriärval och den egna åldrande kroppen, så känns hela anrättningen fadd och ljummen. Gång på gång måste jag stanna upp och tänka till, eftersom jag inte kommer ihåg vilka de olika personerna är. Phyllis? Få se nu, var det mamman? Eller kanske systern? När den stora uppgörelsen kommer i slutet är jag inte ens riktigt säker på vad som faktiskt har hänt.

Jag är helt säker på att det finns djärva och provokativa böcker om medelklass och medelålderskriser – men det här är inte en av dem.