bokbloggen.com

Även fast jag inte har några egna barn, så tycker jag om att passa andras. Allt blir i en väldigt lagom dos då. Så när jag fann denna bok så blev det självklart att jag ville läsa den.

Precis som bokens titel avslöjar lite, så handlar boken om barnvaktande. Boken är fullspäckad med tips du kan göra tillsammans med antingen dina egna barn eller barn som du passar, eller varför inte använda boken i ditt arbete som förskollärare/lärare?

Författarna Lena Lidbeck och Kerstin Sterner har samlat på sig alla förslag och tips under den tid då deras egna barn växt upp och även nu när de passar sina barnbarn. Kerstin Sterner är dessutom lärare och har kunnat samla på sig en hel del roliga saker att göra genom sitt arbete med barn.

I boken så får vi bland annat tips på vad vi kan baka för något i köket och hur vi främjar barnens lust att hjälpa till. Vi får även tips på hur vi kan använda tråd och garn, papper, naturen, språket, spel och lekar och sång och musik för att ha en kul stund tillsammans.

Boken är upplagd på ett väldigt enkelt sätt, men den är fantastiskt bra och rekommenderas!

I en parallell verklighet har nazi-Tyskland vunnit andra världskriget och hela Europa lever i det tredje Riket. Thomas och Karin lever som par i 1970-talets nazi-Sverige och umgås i de ledande kretsarna. Thomas som arbetar som sportjournalist, är son till Kurt Robladh som är vän med führern. Efter Hitler, eller Den Gamle, har Albert Speer tagit över som ledare för Riket. Han har lyckats bygga ett välordnat och framgångsrikt samhälle efter ”befrielsekriget”. Sverige är en av de mest pålitligaste länderna i Hitlers imperium och svenskarna ser också sig själva som urgermaner och förebilden för arier.

Sverige, det var en bundsförvant att räkna med. Sverige hade alltid varit en klippa, neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade sig förlorarna in i ledet. Utan Sveriges stålhårda, pålitliga stöd och rikliga naturtillgångar hade Riket inte kunnat vara vad det är idag, resonerar Speer.

Thomas får möjlighet att intervjua en f.d. straffånge och författare, Jan Sundberg i sin serie om idrottsminnen. I och med kontakten med Sundberg stöter han på allt fler uppgifter om vad som egentligen hände under kriget och i utkanten av Riket. De judar som överlevde har deporterats bortom Uralbergen och andra ”slaggfolk” har också rensats bort så att det ariska folkets ska kunna förfinas. Dessutom upptäcker Thomas att hans egen historia har förfalskats och hans världsbild raseras allt mer. Som sportjournalist har han relativt fria händer och kan använda sina reportage till att skildra sådant som inte hade låtit sig göras på annat sätt.

Karin får ett arbete som assistent hos sin favoritförfattare Ullman, som hon träffar via Thomas. Eftersom konsten och kulturen enligt Speer är samhällets fundament har författarna fått en särskilt upphöjd position i rådgivande församlingar. Själv är hon medlem i en hemlig antinazistisk motståndsrörelse som planerar ett attentat mot führern. Hennes uppdrag hos Ullman och Thomas upptäckter driver dem allt mer ifrån varandra trots att deras gemensamma nämnare blir fler.

Detta är inte den första kontrafaktiska romanen som skildrar en värld där nazismen har nått framgångar. Philip Roths Konspirationen mot Amerika är en annan och jag tycker inte att Samuelsson når upp till dess storhet. Men det är en intressant beskrivning av ett Sverige där den starkes rätt genomsyrar synen på människa och samhälle. Idag tar vi för självklart att vi har en av världens främsta demokratier där mänskliga rättigheter och jämställdhet är givna förutsättningar. Det är lätt att glömma att det för bara 60-70 år sedan fanns ett ganska utbrett stöd för den tyska politiken och inte minst den rasforskning där Sverige var ledande och fungerade som förebild. I Jag var en arier har man tagit forskningen ett steg vidare när alla barn får genomgå en skiktröntgen av hjärnan för att få ett utlåtande på den s.k. Kellerskalan som visar hur arisk man egentligen är.

Det är viktigt med litteratur som vänder på perspektiven och får läsaren att tänka. Detta är en sådan bok. Även om man som jag inte fångas så mycket av de inblandades öden, tvingas man ändå att fundera över hur tunt samhällets skydd mot totalitära tendenser är. När högerextrema rörelser avancerar i hela Europa krävs det att vi ser tillbaka och lär av historien så att en annan verklighet inte framträder.

Jag gillade verkligen Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café när jag läste den första gången för snart tjugo år sedan. Den var full av charm, roliga infall och bitvis till och med spännande. Sedan dess har jag väntat på att Fanny Flagg ska upprepa magin, Tyvärr har det aldrig hänt. Senast läste jag En röd liten fågel i juletid som var så outhärdligt sentimental och sötsliskig att jag började oroa mig för mitt blodsocker. Den där sortens böcker kan inte vara bra för hälsan.

Så det är med ganska stor skepsis jag slår upp Flaggs senaste bok. Baksidestexten verkar inte direkt lovande. Den gamla Mrs Elner Shimfizzle hinner inte mer än tänka hoppsan, när hon stöter till getingboet i trädet dit hon klättrat upp för att plocka några färska fikon att ge bort. Sedan minns hon ingenting mer förrän hon vaknar upp liggande på rygg i något som verkar vara en sjukhussäng. Men det är underligt tomt och tyst omkring henne. När hon reser sig upp och traskar iväg för att hitta någon i personalen hamnar hon inte alls där hon tänkt sig. Istället för att hitta ett personalrum träffar hon på sin syster Ida som, trots att hon är död sedan länge, inte har kommit över den frisyr hon fick på sin begravning. Hur kunde de låta Tot Whooten lägga hennes hår?

”Hör du Ida”, sa hon. ”Elda inte upp dig på det där viset. Norma hade inget val. Tot är en god vän. Hur kan man säga en sådan sak till någon utan att såra hennes känslor? Hon kom till begravningsbyrån med alla sina pryttlar. Hon tyckte att hon gjorde dig en tjänst. Norma hade inte hjärta att säga att hon inte fick göra dig iordning.”

Elners död får hela staden i gungning. För det här är naturligtvis en sådan där liten trevlig stad som bara verkar finnas i böcker och teve-serier, med hjälpsamma grannar och roliga tvära original med hjärtan av guld. Och inte blir det bättre när Elner oväntat vaknar upp till de levandes skara igen. Tja, oväntat för figurerna i boken alltså – som läsare blir man inte direkt förvånad. Den som dödas av bin eller getingstick har en tendens att vakna upp igen i litteraturen. Elner har en hel del att berätta om livet efter detta, men det är verkligen inte alla som vill ha sin världsbild förändrad.

Det är inget större fel på den här boken. Men den slår nästan knut på sig själv för att charma läsaren. Här staplas det aforismer och lätt obehagliga republikanska floskler efter varandra, när alla stadens charmigt originella människor får komma till tals. Det blir för mycket för mig, men vill man läsa någon rart och ganska oförargligt så varför inte? Att läsa Välkommen till himlen är som att äta sockerkaka, ungefär. Sött men ganska menlöst.

I vanliga fall består biografiförfattarens bekymmer av att nå ända in i verklighetens kärna, att upptäcka och avtäcka en människas levnadsöde så sanningsenligt som möjligt. Men Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman är ingen vanlig biografi och författarens problematik en helt annan. Det är inte verkligheten som håller sig utom räckhåll för Solstad utan självaste fiktionen.

Den 99 fotnoter långa boken vars summa utgör å ena sidan en saklig och tämligen linjär redogörelse för den fiktive ambassadören Armands liv, å andra sidan författarens kommentarer till sin egen redogörelse, är vad man skulle kunna kalla ett modernistiskt formexperiment. Bokens premiss – något som framgår redan av titeln – är att det Solstad nedtecknar inte är den egentliga berättelsen om Armand utan enbart fotnoterna till den. Den egentliga berättelsen, ”texten där uppe”, är oskriven, existerar bara på något abstrakt idéplan och är av någon anledning otillgänglig för författaren själv.

För att premissen ska fungera krävs mer än att man engageras av Armands öde, man måste finna det berikande att ta del av författarens förmodade kamp med sin egen text och sitt författarskap. Jag skriver förmodade, för som med de flesta så kallade formexperiment är även detta betydligt mindre anarkistiskt än det utger sig för att vara. Bakom fotnoterna och deras organisation måste finnas noggrann eftertanke och bearbetning. Solstad är ingen amatör, han har publicerat mängder med böcker sedan sent 60-tal och hur intressanta fotnoterna om Armand än blir kan jag inte komma ifrån känslan av konstlad förvirring i resterande delar.

”Jag skriver på övertid. Mitt författarskap avslutades med T. Singer, skriven och utgiven 1999.” Romanen om Armand är ingen roman. Dess författare ingen författare. Reducerat till två enkla påståenden är det möjligt att jag berövar Solstad hans poäng, men jag kan inte komma ifrån känslan av att en berättelse med potential kvävs av en formalistisk gimmick. Vilket behov tillfredsställer Solstad genom att så villigt blotta sin ’otillräcklighet’?

Mäster August Palm är den som tog socialismen till Sverige och detta är romanen om hur det kan ha gått till. Som barn lever han i en fattig och utsatt familj vilket leder till att han hamnar hos en skräddare som utackorderad. Hans uppväxt präglas av hunger och armod och en längtan efter både ett bättre liv och kärleken, en kärlek som saknas honom efter att ha separerats från sin familj. Efter att ha avslutat sitt liv som instängd barnarbetare i Skåne hamnar han i Tyskland som skräddargesäll och tar sig sakta uppåt i sin yrkesroll. Där träffar han också Johanna som jobbar på bageri och får Palm att tro på att han kan älskas.

I Tyskland vaknar Augusts politiska medvetenhet och han inleder en envis kamp mot de sociala orättvisor som han har upplevt i sitt eget liv och i sin omgivning. Berättelsen ger en smärtsamt tydlig upplevelse av hur ett liv i fattigdom känns. Därför blir det också en trovärdig skildring av hur arbetarna började kräva sina rättigheter och inledde kampen för ett jämlikare samhälle. De mest omskakande scenerna i boken är när föräldrar tvingas auktionera ut sina egna barn på ackord.

Ser Christina och Frederick där de står i sockenstugan med gråtsvullna ansikten inför de inbjudna. Hammarin från sockennämnden harklar sig. Fattighjälpen säger han sävligt, har beslutat att auktionera ut dessa båda minderåriga barn, han glider sakta med grodblicken över folket som kommit dit, åt den som fordrar lägst ersättning för vård och underhåll.

August tänker på den leda som hans syster dömdes till då hon som elvaårig flicka blev piga i Malmö. Tänker på sin lillebror Frederick som gick till sjöss som gast så fort han fick en plats.

Tänker på sig själv.

Min son ska ha det annorlunda..

Det är inte bara August som är huvudperson i Ahndorils ”Mäster-verk”. Läsaren får också följa Johannas slit för familjens och barnens överlevnad. Hon är inte lika övertygad som sin man utan längtar efter ett välordnat liv utan oron för vad som kommer hända honom vid nästa agitation. Att vara socialist innebär en stor risk, t.ex. i kontakten med polis, och solidariteten från andra arbetare är inte så självklar som man kan tro. Beskrivningen av arbetarklassen är också uppfriskande mångsidig. Männens kamp för rättvisa blandas med kvinnornas förhållanden och Palm inser att man kan utnyttjas på olika sätt i det kapitalistiska samhället.

Hela Palms liv slits mellan idé och verklighet och det kräver mycket av honom i form av personlig offervilja, mod och envishet. Konflikten med mer liberala socialister som t.ex. Hjalmar Branting finns också med. Med Palms bakgrund har han svårt att acceptera någon annan inriktning än den rena socialismen. Samarbete med liberalerna avfärdar han med idealistiska skäl, men också p.g.a. den känsla av underlägsenhet som han känner gentemot medelklassen. Trots alla motgångar kämpar han träget vidare mot målet att väcka de arbetande massorna till att organisera sig.

Palms strävan beskrivs trovärdigt i denna fiktiva berättelse som fullbordar Ahndorils trilogi om vetenskap, religion och politik. De två tidigare böckerna; Stjärneborg om Tyko Brahe samt Birgitta och Katarina om heliga Birgitta kan också starkt rekommenderas. Författaren har ett språk som känns samtida och målar effektiva personporträtt i historisk miljö.

Efter fyra års frånvaro gör den närmast sönderhyllade Johannes Anyuru en efterlängtad återkomst med en ny diktsamling, sin tredje, på nytt förlag. Liksom i sin debut, ”Det är bara gudarna som är nya”, tar han här avstamp i en av antiken absoluta mästerverk. Då var det Homeros ”Illiaden”, nu är det romarnas motsvarighet, deras nationalepos, Vergilius ”Aenieden”. Om Aenieden kan man kort säga att den handlar om hjälten Aeneas som flyr från det fallna Troja för att finna en plats där ett nytt rike ska uppstå. Ett rike som så småningom ska utvecklas till romarriket och i viss mån kan sägas vara grunden till det Europa vi ser idag. Det Europa (och kanske framförallt den moderna värld) som Anyuru med febrig närvaro vill gestalta.

Den som hoppats på att Anyurus återkomst skulle vara en rak fortsättning från de två tidigare samlingarna måste jag till att börja med varna. Ni kommer att bli besvikna, eller tvungna att revidera ert hopp. Det flytande, rytmiska språk och de metafortäta stycken han då skrev har här körts genom en pappersstrimlare; hackats upp till igenkänningsbart, men fragmenterat gods.

Det är en diktsamling som skaver, kräver. Dess omfång, trehundrafemtiosju sidor, är som fyra normaltjocka diktsamlingars. Ord, meningar, bilder ligger staplade uppe på varandra, med oftast svaga associativa band; ibland bara för att de låter lika, eller rimmar. I ett par av dikterna sitter någon och zappar mellan olika tevekanaler, en bild, som om man vill, skulle kunna lyftas ut och användas som poetik för samlingen. Det pågår ett ständigt skifte av perspektiv, vilket när det fungerar ger en sugande känsla av samtidig kaos och närvaro. Av tvåtusen år av mänskligt liv.

Detta kaos är uppbundet kring ett par centrala symboler, som i sin enkelhet visar sig ha många bottnar. Det är klassiska symboler som Anyuru visar sig kunna ingjuta nya betydelser i, nytt blod. Det handlar om en kniv, ett lås, lagen, nycklar, dörrar. Och framför allt om ett ”han”, som dikten igenom återkommer till baksätet av en polisbil. Vart han är på väg? Till Hall, för att låsas in. Det är han och alla andra missanpassade hjältar som står i centrum av ”Städerna inuti Hall”. Som är arvtagare till det romarrike som den plikttrogne Aeneas bär på sina axlar. Ett rike där

Snön är drivor av matkassar, emballage
fuktigt toapapper, porslin

En diktsamling som kräver alltså. Och om det var ”Städerna inuti Hall” som skulle recensera mig skulle jag troligtvis bli underkänd. För trots goda föresatser, trots att Anyuru är en glimrande poet, orkar jag inte följa med i dess oupphörliga kast, dess maniska tendens att ständigt byta riktning, mutera, att aldrig stanna upp. I viljan att gestalta detta gytter av mänsklig utveckling och degeneration har Anyuru tappat bort sin läsare. Eller så är det helt enkelt så att han hoppas på en annan mottagare.

Inger Frimansson rör sig i samma landskap som Karin Alvtegen. Här finns inget polisarbete, inga noggrant planerade brott eller komplicerade utredningar. Här är det istället de människor som är inblandade i brotten som spelar huvudrollen. Både förövare och utsatta. Och i Frimanssons böcker är det inte så enormt stor skillnad mellan dem. Slumpen och tillfället kan göra nästan vem som helst till brottsling, om man ska tro författaren. Det stämmer nog. Åtminstone känns det trovärdigt under läsningen, för här verkar det helt logiskt att en kvinna blir instängd i en ljudisolerad källare tillsammans med råttor.

Bokförläggaren Titus ligger för döden. Men innan han dör vill han tala en sista gång med sin förra hustru Rose. När hon inte svarar i telefon skickar han sin nuvarande fru Ingrid för att be Rose komma och besöka honom på sjukhuset.

Det sög till i magen. Snart skulle hon vara framme. Skulle Rose känna igen henne? Visste hon överhuvudtaget hur Ingrid såg ut? En gång i bokhandeln. En episod. En kund som kanske var Rose. Smal och hätsk, kan jag hjälpa dig? En glödande blick av förakt, nej det tror jag knappast. Hon hade nämnt det för Titus efteråt, kunde det ha varit hon, tror du? Han hade snäst åt henne.

Jag är inte direkt rädd för råttor. Men den som tycker att gnagare är världens mest motbjudande djur lär inte uppskatta den här boken. Rose har nämligen råttor i sitt hus. Det har hon lärt sig leva med. De har blivit halvtama och Rose har gett dem namn och ser själv till att hålla flocken i lagom storlek genom att döda de flesta ungarna. Allt mer isolerad ute i sitt lilla hyrda hus på landet trivs hon bra med att bara ha Tranbär, Fikon, Smultron och lilla Neljä som sällskap.

Det är inga fantastiska goda eller onda människor som befolkar Frimanssons böcker. De är som folk är mest. Lite tafatta, lite småsinta och benägna att tro det värsta. När Ingrid försvinner är Titus döttrar bara alltför villiga att tro det värsta om henne. Hon, den tredje frun som de alltid avskytt, sviker förstås deras pappa på dödsbädden. Kanske har hon verkligen rest utomlands för att vila upp sig? De skulle inte förvåna dem alls. Att undersöka saken närmare faller dem inte in.

Inte vansinnigt spännande, om man nu inte har råttfobi, men ändå läsvärt. Råttfångerskan är faktiskt något så ovanligt som trovärdig. Inger Frimansson beskriver sina figurer så väl att även deras mest konstiga handlingar ter sig logiska. Det önskar jag att fler deckarförfattare tog som riktmärke.

Hur får jag hunden att…?
- gå fint i kopplet
- klara av hundmöten
- komma på inkallning
- bli rumsren
- hälsa fint
- klara av att vara ensam

Detta är några av de saker som tas upp i denna bok. Enligt Memea Mohlin så är det dessa frågeställningar som hon oftast får på sina kurser. Det är sällan hon får frågor på hur man lär hunden tricks utan det största problemet som hundägare har är just vardagslydnaden.

I denna bok så går hon igenom lite hur hundar tänker och varför problem kan uppstå. Hon går igenom även hur vi beter oss gentemot hunden, är vi auktoritära eller mesiga? Låter vi hunden bete sig hur som helst eller säger vi ifrån? Hur påverkar vårt beteende hunden?

När ovanstående saker har gåtts igenom så börjar hon gå igenom hur man kan lösa de problem man har med hunden. Dock tycker jag faktiskt inte att hon ger konkreta råd och träningstips, och inte heller några steg för steg metoder heller. Utan hon hoppar väldigt mycket fram och tillbaka i sina tips, så det mesta blir något av en röra. Röran är kanske inte jobbig egentligen, men jag tycker den är något irriterande eftersom jag föredrar när man förklarar saker steg för steg.

Något som jag tycker är väldigt bra med boken är att i slutet så har hon skrivit ihop en stegringsplan. (stegringsplanen är som ett schema, som man kan följa “vecka för vecka”) Så lite utav det jag saknade under tiden jag läste boken dök upp i slutet.

Min allmänna åsikt av boken är ändå att den är bra, och att den passar under alla stadier av hundens liv.

Först läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och fick en trevlig läsupplevelse från en svensk klassiker. Sedan tog jag mig an Mordets praktik och njöt i fulla drag av en blivande klassiker! Kerstin Ekman har skrivit en skuggroman till Söderbergs mästerverk och lyckats med konststycket att lyfta originalberättelsen ytterligare.

Läkaren i Ekmans roman, Pontus Revinge, lever som en skugga eller spegelbild till Söderbergs romanfigur. I den verklighet där Revinge lever ser han sig själv som upphovet till doktor Glas. Den verkligheten är inte nödvändigtvis samma som den kände författaren uppfattar.

Men romanen vore också otänkbar utan mig. Den hade helt enkelt inte blivit skriven. Därför har jag beslutat mig för att anteckna allt som förekommit mellan mig och författaren Söderberg. Jag tänker berätta det i den ordning det skedde.

Innan jag skrev hans namn tvekade jag. Vi leva alla i vår egen värld. Bara som skuggor röra vi oss i andra människors världar. Men jag utövar inget våld på hans verklighet. Allt detta skedde och jag tänker skriva ned det.

Vid några möten mellan Revinge och Söderberg diskuteras förutsättningarna för det dilemma som doktor Glas står inför, dvs. har man rätt att hjälpa någon från sitt liv om denne eller omgivningen skulle må bättre av det? Enligt Revinges berättelse föreslår han för författaren vilket tillvägagångssätt man kan använda

Revinge lever själv i en situation där han önskar livet ur en läkarkollega och arbetsgivare, Jonathan Skade, som beskrivs leva ett moraliskt förkastligt liv. Som personligt motiv finns också möjligheten att ta över den praktik som han är anställd på och t.o.m. den familj med mor och dotter som Skade lever med. I bakgrunden finns också en uppväxt som på ett freudianskt sätt styr huvudpersonens liv mot hans handlingar i nutid. Föreställningen att han är Glas skugga eller originalgestalt gör att Revinge gör verklig handling av en litterär hypotes.

Mordets praktik är en smutsigare spegel av förebilden, men minst lika gripande. Ekman har fångat det tidstypiska språket och företeelserna mycket trovärdigt. När man som jag läste Doktor Glas precis före blandar man nästan ihop historierna som utspelar sig, så likt är det. Och så bra är det!

Ingrid Tapper är en hyfsat välkänd etolog, inriktad mot hundar. Hon har skrivit ett flertal böcker och de som jag har läst har varit riktigt bra. Anledningen till att jag tycker att hennes böcker är bra är för att även om hon tar upp ett avancerat ämne så lyckas hon förklara fackliga termer och svåra saker på ett sätt som “den vanliga människan förstår”.

Med tanke på mina erfarenheter från Ingrid Tappers tidigare böcker så var min förväntan stor på denna bok som behandlar hundars rädsla och aggressioner. Detta ämne är något som är otroligt viktigt, särskilt nu när det var och varannan dag står i tidningar om hundar som bitit.

I boken så tar hon upp alla “typer” av aggressioner och rädslor som finns ex. hundar som är rädda för människor, eller är rädda för att vara ensamma, rädda för underlag, resursaggressivitet (ex. att hunden vaktar matskålen) hundaggressivitet och rädsleaggression.

Hon beskriver alla aggressioner och rädslor noggrant, och varför de kan ha uppkommit och varför det faktiskt också är “naturligt” för en hund att ha vissa av dessa aggressioner. Efter varje avdelning så ger hon även förslag på hur man kan träna bort detta, men hon poängterar samtidigt att man kan behöva träffa en professionell tränare.

I slutet av boken så finns det lite extra fördjupning som behandlar nervceller, gener, hjärnan, hormoner m.m.

Jag tycker inte att boken håller samma klass som hennes tidigare böcker, denna känns lite som ett hafsigt arbete som man ville publicera i samband med att tidningar rapporterade mycket om s.k. kamphundar. Dock tycker jag fortfarande att det faktiskt är en bra och intressant bok, en bok som faktiskt inte bara hundmänniskor bör läsa. Boken tar upp så pass viktiga och intressanta saker, och jag tror många människor skulle få en ökad förståelse gentemot hundar och deras rädslor, aggressioner, genom att läsa boken.