bokbloggen.com

Det är med stor förväntan jag sitter med den 582 sidor tjocka pocketboken i handen. Jag kan nästan känna doften av spänning och intriger… Det är den nya Mankell-boken Kinesen. Många krimböcker har det blivit genom åren och således också en mängd olika krimförfattare, bra och mindre bra. Mankell tillhör dock skaran av författare som gör det bra, kanske till och med bäst. Hans bok Steget efter är en av mina absoluta favoriter.

Dagen har i alla fall kommit när det är dags att ge sig in i Mankells senaste värld. Boken börjar, i lik Mankell-anda, med en brutal händelse. Den här gången så brutal att jag börjar undra om Mankell själv börjat tröttna på bara ett simpelt mord. 19 människor blir ihjälhuggna i den lilla byn utanför Hudiksvall. Alla är grannar och alla är släkt. Bara en sån sak. Vad är oddsen? Den lokala polisen börjar nysta i saken och står som väntat helt handfallna. Trots att man drar in stora kavalleriet från Stockholm, står utredningen och trampar. Inte förrän en domare från Helsingborg vid namn Birgitta får se ett av de drabbade husen i tidningen händer det saker. Hon inser nämligen att det är hennes mors tidigare hem.

Jag har lite svårt att bestämma mig för vad jag egentligen tycker om huvudpersonen Birgitta. Eftersom hon arbetar som domare blir det så självklart att hon ställer rätt frågor vid rätt tillfälle och att hon givetvis tänker på de små detaljerna. Inte sjutton hade jag tänkt på att fråga servitrisen om mannen som åt middag på den lokala kinarestaurangen möjligtvis hade jacka på sig när han kom? Det hade han inte…

Birgitta blir här indragen i en historia som bottnar i kommunistisk kinesisk historia från senare 1800-tal, tar oss via Mao Zedong med en mängd av hans kända citat, gör en avresa till Afrika och som sedan återvänder till Sverige igen.
Någonstans i denna tidsresa reser Birgitta till Kina på semester med sin väninna Karin. Här passar hon samtidigt på att följa upp det lilla spår hon utan resultat överlämnat till polisen i Sverige. Man kan då tycka att hon verkar osedvanligt korkad när hon blir rånad, förföljd och förhörd utan att koppla dessa händelser till morden i Sverige.

I receptionen förklarade hon att hon tappat sin plastnyckel och fick en ny. Det gick så fort att hon insåg att den redan låg färdig och väntade på henne. Kvinnan bakom disken log. Hon vet, tänkte Birgitta. Polisen har redan varit här, informerat om överfallet, förberett dem. När hon gick mot hissarna tänkte hon att hon borde vara tacksam. Istället kände hon olust. Den minskade inte när hon kom in på hotellrummet. Hon såg att någon varit där, inte bara städerskan.

Det är spännande, absolut! Jag ska också villigt erkänna att mina historiakunskaper om Kina inte sträcker sig särskilt långt vilket gör att jag emellanåt har svårt att skilja på fiction och verklighet. Ni tror säkert att det är negativt, men tvärtom! Det är här Mankell lyckas. Han lotsar oss skickligt igenom politiska konspirationer om Kina som nästa supermakt, väver ihop världen till en liten spelplan och har som vanligt bred kunskap om världshistorien. Tror jag?! Jag kommer som sagt på mig själv med att fundera på om händelserna är verkliga eller om det är ännu en snyggt berättad historia. Hur mycket ”storebror ser dig” finns i Kina? Eller är det kanske framtiden som knackar på dörren?

Som jag sade inledningsvis: Mankells bok Steget efter är en av mina favoriter och det kommer den att fortsätta vara ett tag till men Kinesen är en bok som är väl värd sin plats bland Mankells bästa böcker.

För knappt 3000 år sedan blev en man ihjälslagen vid en sjö några mil nordväst om Stockholm. Lämningarna efter honom hittas igen 1953 på godset Granhammar av en lantarbetare som dikar en åker. Ytterligare ett halvsekel senare inleder författaren en mordutredning för att försöka hitta lösningen på ”Granhammarmannens” död och vem han var. Lindström är själv arkeolog och arbetar på bred front för att försöka gräva fram historien om denna människa som levde under det som kallats för bronsåldern.

En hel bok om några skelettdelar och en liten samling bronsåldersverktyg låter väl inte märkvärdigt, men det blir riktigt intressant och spännande. Genom att omvandla den arkeologiska upptäckten till en rättsteknisk undersökning tar Lindström ett grepp om läsaren och likt kommissarie Grissom i CSI använder han sig av alla upptänkliga metoder. Utifrån Granhammarmannens personliga livsöde broderas texten ut och blir en grundlig genomgång av bronsåldern. Det känns dock lite märkligt att Lindström använder ett numera ganska ålderdomligt begrepp som bronsåldern utan att diskutera det. Men i övrigt äger han en historisk trovärdighet som funkar även när han resonerar lite mer yvigt kring tänkbara förlopp och företeelser i forntiden.

Granhammarmannen blir mördad med en s.k. holkyxa och lämnas att dö i vattnet där han så småningom sjunker till botten. Som alla deckarhistorier tar också Bronsåldersmordet en oväntad vändning i slutet. Lindström lyckas beskriva det arkeologiska arbetet på ett mycket livfullt sätt där hans eget liv på 2000-talet blandas med flintstensskärvor, benflisor, hällristningar och andra bronsåldersfynd.

Med hjälp av DNA-analyser, isotopsarkeologi, meteorologi, astronomi m.m. tecknas en ganska fullständig bild av hur Granhammarmannnens liv skulle kunnat sett ut. Var han har bott, vilket yrke han hade, familjeförhållanden, språk, status m.m. Dessutom får läsaren en genomgång av hur samhället styrdes på bronsåldern, vilken världsbild man hade och vilka relationer människor hade till varandra. Hela tiden beskrivs Granhammarmannen, hans omvärld och undersökningen kring hans liv med såväl saklighet som värme och humor!

Max är 13 år och bor på en ö utanför Göteborg tillsammans med sin pappa i en prästgård. Männen i hans släkt har alltid varit präster, men Max pappa valde att gå till sjöss istället. Men ändå så bor de i den gamla prästgården som ser ut som ett ruckel.

Under den senaste tiden så har Max haft svårt att sova, han har blivit väckt under natten av att en kvinna i långa kjolar har stått bredvid hans säng och nynnat på en barnvisa. Är kvinnan ett spöke eller bara en dröm?

Samtidigt som han har sina sömnproblem, så börjar de med ett nytt grupparbete i skolan. Släktforskning. Max paras ihop med klassens sötaste tjej. Medan de släktforskar så upptäcker de att en av Amandas släktingar, Lisa Kristina Larsdotter, dödade sitt barn. Max och Amanda försöker ta reda på varför. Kan Max spöke ha något samband med Amandas släkting?

Detta är en lättläst bok, och det var rätt länge sedan jag läste en sån bok sist. Så till en början blir jag lite lätt irriterad över att allt känns så enkelt. Men den känslan släppte snabbt. För boken är verkligen riktigt mysig. Berättelsen är spännande och även fast den är kort så tar den upp många intressanta saker som ex. kärlek, vänskap, spöken, utanförskap, adoptioner, mystiska händelser och annat smått o gott. Kort och gott så är det en bok värd att läsas.

Om man ska tro baksidestexten så är det här en djärv och provokativ bok. Glöm den förhoppningen med en gång! Den är blek, antydande och befolkad av underligt konturlösa personer som aldrig blir riktigt bekanta. Ändå börjar den lovande.

Hälsoskribenten Jean lever, vad som verkar vara, ett mycket bekvämt liv med sin man, den framgångsrike reklammakaren Mark. De har kommit så långt i sina karriärer att de inte längre behöver bo i London utan istället flyttat till den tropiska ön Saint Jacques och reser numera bara hem till England när jobbet så kräver. Frid och fröjd, alltså. Men så kan det förstås inte förbli. En dag öppnar Jean ett brev adresserat till Mark. Det visar sig innehålla ett erotiskt laddat meddelande och en adress till ett mejlkonto från någon som kallar sig Thing 2. Jean bestämmer sig för att svara i Marks namn och inleder en mejlväxling med Giovana som kanske eller kanske inte är Marks älskarinna.

Det låter ju inte så dumt. Problemet är att det aldrig någonsin bränner till. Trots att Jean verkligen får mycket att brottas med; som Marks eventuella otrohet, en gammal far som plötsligt blir sjuk, karriärval och den egna åldrande kroppen, så känns hela anrättningen fadd och ljummen. Gång på gång måste jag stanna upp och tänka till, eftersom jag inte kommer ihåg vilka de olika personerna är. Phyllis? Få se nu, var det mamman? Eller kanske systern? När den stora uppgörelsen kommer i slutet är jag inte ens riktigt säker på vad som faktiskt har hänt.

Jag är helt säker på att det finns djärva och provokativa böcker om medelklass och medelålderskriser – men det här är inte en av dem.

Många är de poetiska textstroferna och de sköna musikslingorna som Peter LeMarc har släppt ifrån sig de senaste tjugo åren. I 100 sånger och sanningen bakom dem, som känns mer som ett gigantiskt skivkonvolut än memoarer, berättar LeMarc om sitt liv med musiken och allt runt omkring. Från en kaxig drömmare som försökte hävda sig i Trollhättan till rosad och folkkär artist med platinasäljande skivor. Sedan tidigare är också baksidan med LeMarcs framgångar väl belyst. Ångesten över att gå upp på en scen som drabbar honom vid några tillfällen i karriären beskrivs också och vilken betydelse det egna känslolivet har för skapandet.

LeMarc är en känslosam artist med full koll på musikens alla vrår, vilket han också gärna delar med sig. Inspiration och ackord kommer från många olika håll och som ”vanlig” musikintresserad blir det många referenser som inte säger mig så mycket. Han är också en tänkande och reflekterande person och influenserna är inte enbart musikaliska. Ibland blir det nästan psykoanalytiskt när låtars uppkomst och innebörd ska förklaras:

”Brudbuketten” är en betraktelse, kanske en allegori, över slumpen och den fria viljan. På sätt och vis en existentialistisk sångtext, om jag får vara så pretentiös. Jean-Paul Sartre menade att vi är dömda till frihet, men också ansvariga för våra val. Det är ångesten och ansvaret som får människor att ta avstånd från denna frihet. I textens dröm möter jag mej själv som det barn jag en gång var och kanske fortfarande är. Slutorden beskriver den rädsla jag kan känna över att överhuvudtaget finnas till.

Peter LeMarc är en fantastisk textförfattare och parat med hans intellektuella stil så blir läsningen av 100 sånger… intressant. Den som är ett LeMarc-fan ska naturligtvis ha denna bok, men man ska också veta att ganska mycket av de knappt 200 sidorna består av låttexter och bilder. Någon heltäckande biografi över hans liv får man inte och det är nog inte heller författarens avsikt. Som avslutning en personlig favoritvers från låten ”Drivved”:

Det finns två sorters människor här i världen
Dom som får stjärnhimlen när dom begär den
Och som med självklarhet tar för sig var dag
Så finns det som får slåss för varje andetag
Åh lille konstnär, min känsliga själ
Du vill få världen att skratta
Men den har dig ihjäl
Ett spel med märkta kort
Ett spel du aldrig kan vinna
Och denna sällsamma längtan är allt du ska finna

Sam sitter i skolan och lyssnar på sin historielärare, samtidigt som han dagdrömmer om havet och surfing. Men plötsligt händer något som förändrar hans liv och många andras.

Alla över 15 år försvinner, ingen vet vart de har tagit vägen. Alla gick upp i rök under bara några sekunder. Kvar är alla ungdomar, som inte har en aning om vad de ska göra. Samtidigt som alla går upp i rök så upptäcker de en kupol, en kupol som de befinner sig i. De är fast och ingen vet vad som väntar dem den dag de själva fyller 15…

.

“- Jag tror Josh, i vår klass, kan ha varit femton” sa Sam
“-Och?”
“-Han var femton Quinn. Han bara … försvann. Han var borta på ett ögonblick”
“- Inte en chans” Sa Quinn och skakade på huvudet. “Alla vuxna och alla äldre barn i hela skolan bara försvinner? Det verkar ju inte klokt.”
“Det är inte bara i skolan..” Sa Astrid.

Jag vet att detta är en kort beskrivning på handlingen, men om jag avslöjar mer så kommer spänningen för er förstöras när ni läser boken. För läsa boken tycker jag verkligen att ni borde göra, även om det är en ungdomsbok. Boken var spännande från början tillslut och helt klart läsvärd för både ungdomar och vuxna. Detta är första boken ur en serie som ska komma, och jag kommer helt klart läsa fortsättningen.

Precis som succéromanen Yacobians hus är det här en kollektivroman. Men den här gången är miljön inte det myllrande Kairo utan istället en betydligt kallare amerikansk storstad. I Chicago samlas en mängd egyptier för att gå på prestigefulla forskarutbildningar på amerikanska universitet. Här hittar man också deras framgångsrika föregångare som har valt att stanna i USA och arbeta där istället för att återvända till hemlandet.

När jag läste den förra romanen blev jag förvånad över frispråkigheten. Samma känsla dyker upp nu. Al-Aswany skriver om korruption, förtryck och tortyr på ett sätt som jag inte visste var möjligt i Egypten. Kan det vara riskfritt att vara så öppet kritisk mot regimen och landets muslimska fundamentalister? Uppenbarligen är Al-Aswani en mycket läst och uppskattad författare även i sitt hemland, så någon omedelbar livsfara verkar han inte sväva i.

Jag har svårt att sätta fingret på skillnaden, men Chicago känns inte alls lika tilltalande som Yacobians hus. Kanske beror det på att handlingen är placerad i USA istället för Egypten. Den amerikanska litteraturen är välkänd mark, här har jag mängder av referensramar. Så nu när berättelserna utspelar sig i en miljö jag är van att läsa om verkar persongalleriet helt plötsligt ganska platt och ensidigt. Varje person har ett syfte och därför blir de aldrig riktigt levande. I stället känns de inskrivna i romanen för att bevisa en tes. Som till exempel att ingen egyptier kan bli riktigt lycklig utanför sitt hemland. Det verkar i alla fall vara sant för doktor Salah som vid sextio års ålder ångrar det mesta i sitt liv. Han berättar för sin amerikanska fru att han vill separera och tillbringar sina nätter i källaren. Där lyssnar han på Umm Kulthum, klädd i sina gamla egyptiska kläder som han fått en skräddare att lägga ut så att de passar hans åldrande kropp och när klockan blivit nio på morgonen i Egypten börjar han ringa telefonnummer han inte ringt på trettio år.

Han pratade snabbt på snabbt och ljög med en entusiasm som överraskade honom själv. Allt för att avleda den andres uppmärksamhet så att denne inte skulle fundera över det underliga i samtalet och börja tycka synd om Salah.
De skulle inte få veta att han krossats under trycket av sin hemlängtan, att han upptäckt – vid sextio års ålder – att han gjort fel när han lämnat sitt land, att han in till döden ångrade att han emigrerat.

Någon kritiker jämförde den här romanen med en såpopera. Det är ganska välfunnet. Här hittar man samma sorts tydliga personer, överraskande mycket sex och ett relativt enkelt intrigbygge. Trots att många av de ämnen författaren tar upp är tunga, som fundamentalism, kvinnoförtryck, tortyr och främlingskap, så är det hela tiden mycket lättläst. Tyvärr går den lika lätt att glömma. Det är underhållande, men saknar de där bilderna som bränner sig fast och stannar i minnet.

Då och då stöter man på böcker som ger en insikt om varför historievetenskapen är viktig för människans framtid. Orlando Figes har i ett mastodontverk gett röst och utrymme åt alla de människor som direkt eller indirekt drabbades av diktatorn Stalins terrorvälde i Sovjetunionen. I ett myller av berättelser från verkliga människor kan man faktiskt som läsare få ett litet grepp om vansinnet som drev miljontals människor i döden och Gulag. De som viskade tar sin början under ryska revolutionen och lägger störst tonvikt vid det stalinistiska förtrycket.

Det mest bestående minnet kommer nog bli skildringen av hur så många människor dels accepterade regimens övergrepp och till och med fann sig i sitt öde när man blev placerad i arbetsläger eller när släktingar arresterades. Skräcken för vad man kunde råka ut för är visserligen en förklaring, men det är tydligt att de kommunistiska ledarna på ett skickligt sätt hade inympat föreställningen om att allt tjänade ett högre syfte. Barn vände sig mot sina föräldrar och äkta makar godtog att en fängslad man eller fru var folkfiende. Titeln på boken är en talande beskrivning av ett folk som alltid levde i rädsla för angivare:

Att prata var farligt i det här samhället. Om man utanför hemmet återgav diskussioner som hade förts inom familjen riskerade man att bli arresterad och satt i fängelse. Barnen var den största anledningen till fara eftersom de var pratsamma av naturen men för unga för att förstå den politiska innebörden av vad de hade hört. På i synnerhet lekplatser florerade angivarna. ”Vi blev ombedda att vakta vår tunga och att inte prata med någon om vår familj”, erinrar sig dottern till en bolsjevikfunktionär på mellannivå i Saratov:

”Det fanns vissa regler när det gällde att lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss. Det vi hörde de vuxna säga med en viskning och det vi hörde dem säga bakom våra ryggar visste vi att vi inte fick föra vidare till någon annan.”

Som sovjetmedborgare gällde det att anpassa sig så mycket som möjligt till samhällets regler. Förutom det politiska förtrycket levde många också i ekonomisk och social misär. Kollektiviseringen av jordbruket drev många familjer från hus och hem och trångboddheten i städerna var olidlig. Figes ger otroliga exempel på hur människor fick anpassa sig. Med en genomsnittlig boyta på 5 kvadratmeter och grannar som kunde misstänkas vara angivare fanns de som av eget val bodde i grottor utgrävda i marken för att få någon form av privatliv.

Kollektivlägenheterna var kommunistiska samhällen i mikroformat. Genom att tvinga folk att dela på bostadsyta trodde bolsjevikerna att de skulle kunna göra dem kommunistiska i sitt tänkande och uppförande. Privata bostäder och ägodelar skulle försvinna och familjelivet skulle ersättas av ett kommunistiskt broderskap och sätt att leva samman. Individens privata liv skulle bli föremål för kontroll från dem man hade i sin närhet.

I kapitlet om ”Den stora skräcken” skildras hur människor slits från sina familjer, barn i mängder får växa upp utan sina föräldrar. Figes tecknar några hjältar i dessa fasansfulla händelser och det är mor- och farmödrar som tar sig an barnen med risk för egen hälsa. Vansinnet byråkratiseras när 1,3 miljoner människor fängslas på under två år för ”brott mot staten”, ungefär hälften avrättas. Naturligtvis blir det ett samhälle med ständig paranoia och skräck. Med ideologiska motiv rättfärdigades politiken både av ledarna och sovjetmedborgarna själva. Så småningom övergår motiven till att bli mer egoistiska. För att nå status i detta samhälle gällde det att hålla med övermakten och se till att den personliga meritförteckningen tålde en stalinistisk granskning.

Även om berättarstilen är lite rörig där de muntliga historierna blandas om vartannat ger Figes en tydlig helhetsbild av den tystnad och terror som rådde i Stalins Sovjet. Den tar sig effektivt under skinnet på läsaren och man grips av alla dessa människors öden.

Jag gillade Glodecks förra bok Röda vita rosen, så den här boken såg jag fram emot att läsa redan innan jag ens hade nosat på baksidestexten. Förväntningarna blev inte direkt mindre när jag upptäckte vad det skulle handla om. Dominanslekar, disciplin, lack, läder och smärta – det kittlar ju onekligen nyfikenheten. Den sensationslystna läsaren riskerar dock att bli besviken, det här är en överraskande osexig bok. Det är inte någon negativ kritik, jag är ganska nöjd med att BDSM-världen bara fungerar som bakgrund i historien.

Oknytt, eller Jonas som han också heter, träffar orm i en jouröppen butik där de sitter med varsin pappmugg kaffe. Det börjar med hud. Ärrad hud. Något de känner igen hos varandra. De går hem till Oknytt.

Fast samtidigt rädslan att det inte skulle vara annorlunda den här gången heller. Sex var fortfarande en sällsynt nyhet, men inte en särskilt lockande. De lätträknade tillfällen han snavat över hittills hade bara fått honom att känna sig ensam.

Det blir en lek med jakt, kvävningslekar och hårda slag. Något som tilltalar Oknytt mycket mer än sex någonsin gjort. Men orm tillhör en annan. Orm tillhör varg och snart blir även Oknytt en del av deras kollektiv som även omfattar lo. Det är inte ett enkelt liv. Förhållanden är svåra även när de bara består av två personer. Med fyra är det nästan omöjligt. Men som orm säger: Det här är relationskonst. Vi är artister, eller hur, inte svennar.

Den här gruppen har blivit Oknytts familj. Tidigt förlorade han sina föräldrar och sin bror i en olycka. Allt som återstår av släkten är moster Loppa som utan någon vidare entusiasm tagit hand om Oknytt. Hon skaffar honom hans första egna lägenhet och på hennes kafé Paradiset har han alltid kunnat komma och äta. Men att växa upp innebär att man lämnar sin familj och trots de starka banden till den kollektiva familjen bryter Oknytt upp.

När Oknytt ger sig iväg till Amsterdam byter boken skepnad. Återigen hamnar han i ett förhållande som styrs helt av kontrakt, men den här gången i form av en anställning. Han blir guvernant till flickan Rafael som aldrig någonsin har varit ute. Hon känner bara världen genom de böcker hon läser. Nu vill hon lära sig svenska för att kunna läsa Strindberg på originalspråk. Här får boken plötsligt en sagoton som känns långt ifrån de tidigare kapitlen. Men det stör inte. Jag läser gärna vidare.

För det är just det som är Glodecks styrka. Hon tråkar inte ut mig. Jag har läst tillräckligt många böcker om unga män som söker sig själva för att veta hur ovanligt det är. En stor guldstjärna för det.

Eftersom jag tidigare bott i Göteborg och nu bor i London, tyckte jag att det verkade spännande att läsa boken Kära Lilla London, den första boken av tre delar som handlar om hur Göteborg växte upp till en storstad under 1800-talets andra hälft. Böckerna ska vara skrivna med lika mycket kärlek och kännedom om staden som Fogelströms böcker om Stockholm, enligt informationsbladet. Boken handlar om den unga prästsonen Lars Lambergs uppväxt i hamnstaden (den andra boken skildrar hans ungdomsår som student och den sista om hans liv som affärsman som återvänder till Sverige från Amerika). Med en barnaskara på fyra får prästfamiljen ibland vända på slantarna, men de har det mycket bättre än många andra i staden. Lars största nöje är att åka ut till farbrors lantgård i Floda, och senare att utforska Göteborgs gator på egen hand med bästa kompisen Frans. Mycket av Göteborgs historia vävs in i berättelsen, som de stora bränderna, den strandade valen som hamnade på naturhistoriska, och arbetarna som börjar starta en förening tillsammans. Det är just detta som gör boken läsvärd. Lars liv är varken speciellt eller spännande, och det är svårt att känna för någon i berättelsen, det är som om man aldrig riktigt får komma någon in på livet. Jag vill gärna veta mer om faderns osämja med sin kollega, men mer spännande än så blir det inte. Men om man istället ser den växande staden som en huvudkaraktär i boken, blir läsningen mer intressant. Det finns massor av referenser av platser och händelser, så för en infödd Götborgare tror jag att boken är mer än läsvärd.

Jag har läst mer intressanta barndomskildringar än denna. Lars är ingen karaktär man tar sig till hjärtat, eller ens minns några veckor senare. Men de hala gatorna, människorna som fryser ihjäl under vintern och först hittas när det börjar tina, den stora fascinationen över bränder (eftersom det är ett av få nöjen som är gratis) och Frans försupna farbror som alltid sover ruset av sig i köksoffan när barnen läser sina läxor – dessa saker stannar kvar. Jag tror att Kära Lilla London skulle vara en utmärkt present eller julklapp till en något äldre, inbiten Göteborgare.