Städerna inuti Hall - Johannes Anyuru
lördag, 19 september 2009 av Johan
Efter fyra års frånvaro gör den närmast sönderhyllade Johannes Anyuru en efterlängtad återkomst med en ny diktsamling, sin tredje, på nytt förlag. Liksom i sin debut, ”Det är bara gudarna som är nya”, tar han här avstamp i en av antiken absoluta mästerverk. Då var det Homeros ”Illiaden”, nu är det romarnas motsvarighet, deras nationalepos, Vergilius ”Aenieden”. Om Aenieden kan man kort säga att den handlar om hjälten Aeneas som flyr från det fallna Troja för att finna en plats där ett nytt rike ska uppstå. Ett rike som så småningom ska utvecklas till romarriket och i viss mån kan sägas vara grunden till det Europa vi ser idag. Det Europa (och kanske framförallt den moderna värld) som Anyuru med febrig närvaro vill gestalta.
Den som hoppats på att Anyurus återkomst skulle vara en rak fortsättning från de två tidigare samlingarna måste jag till att börja med varna. Ni kommer att bli besvikna, eller tvungna att revidera ert hopp. Det flytande, rytmiska språk och de metafortäta stycken han då skrev har här körts genom en pappersstrimlare; hackats upp till igenkänningsbart, men fragmenterat gods.
Det är en diktsamling som skaver, kräver. Dess omfång, trehundrafemtiosju sidor, är som fyra normaltjocka diktsamlingars. Ord, meningar, bilder ligger staplade uppe på varandra, med oftast svaga associativa band; ibland bara för att de låter lika, eller rimmar. I ett par av dikterna sitter någon och zappar mellan olika tevekanaler, en bild, som om man vill, skulle kunna lyftas ut och användas som poetik för samlingen. Det pågår ett ständigt skifte av perspektiv, vilket när det fungerar ger en sugande känsla av samtidig kaos och närvaro. Av tvåtusen år av mänskligt liv.
Detta kaos är uppbundet kring ett par centrala symboler, som i sin enkelhet visar sig ha många bottnar. Det är klassiska symboler som Anyuru visar sig kunna ingjuta nya betydelser i, nytt blod. Det handlar om en kniv, ett lås, lagen, nycklar, dörrar. Och framför allt om ett ”han”, som dikten igenom återkommer till baksätet av en polisbil. Vart han är på väg? Till Hall, för att låsas in. Det är han och alla andra missanpassade hjältar som står i centrum av ”Städerna inuti Hall”. Som är arvtagare till det romarrike som den plikttrogne Aeneas bär på sina axlar. Ett rike där
Snön är drivor av matkassar, emballage
fuktigt toapapper, porslin
En diktsamling som kräver alltså. Och om det var ”Städerna inuti Hall” som skulle recensera mig skulle jag troligtvis bli underkänd. För trots goda föresatser, trots att Anyuru är en glimrande poet, orkar jag inte följa med i dess oupphörliga kast, dess maniska tendens att ständigt byta riktning, mutera, att aldrig stanna upp. I viljan att gestalta detta gytter av mänsklig utveckling och degeneration har Anyuru tappat bort sin läsare. Eller så är det helt enkelt så att han hoppas på en annan mottagare.
Liknande recensioner:
De dödas ombud - M.R Hall


Inger Frimansson rör sig i samma landskap som Karin Alvtegen. Här finns inget polisarbete, inga noggrant planerade brott eller komplicerade utredningar. Här är det istället de människor som är inblandade i brotten som spelar huvudrollen. Både förövare och utsatta. Och i Frimanssons böcker är det inte så enormt stor skillnad mellan dem. Slumpen och tillfället kan göra nästan vem som helst till brottsling, om man ska tro författaren. Det stämmer nog. Åtminstone känns det trovärdigt under läsningen, för här verkar det helt logiskt att en kvinna blir instängd i en ljudisolerad källare tillsammans med råttor.
Hur får jag hunden att…?
Först läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och fick en trevlig läsupplevelse från en svensk klassiker. Sedan tog jag mig an Mordets praktik och njöt i fulla drag av en blivande klassiker! Kerstin Ekman har skrivit en skuggroman till Söderbergs mästerverk och lyckats med konststycket att lyfta originalberättelsen ytterligare.
Ingrid Tapper är en hyfsat välkänd etolog, inriktad mot hundar. Hon har skrivit ett flertal böcker och de som jag har läst har varit riktigt bra. Anledningen till att jag tycker att hennes böcker är bra är för att även om hon tar upp ett avancerat ämne så lyckas hon förklara fackliga termer och svåra saker på ett sätt som “den vanliga människan förstår”.
Erik jobbar för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua i Managua med att starta utvecklingsprojekt för befolkningen. Tillsammans med kollegan Jaime får han i uppdrag att avlyssna ambassadekonomen Tomas Lindqvist för att ta reda på den svenska biståndsstrategin för Nicaragua. Kommer den nytillträdda svenska högerregeringen dra in pengarna till det sandinistledda landet som i många år har tagit del av svensk solidaritet? Förutom det bryderiet hamnar Erik i ett relationsdrama när han faller pladask för Tomas fru Kristin som också arbetar för biståndsorganisationerna i landet. Samtidigt har han ett förhållande med sin piga Luisa vars man, Franscesco, dels är Jaimes bror men också mycket våldsam.

En dag så orkar inte Marie längre, hon orkar inte med barnens ständiga skrik, hon orkar inte med att Alma ständigt måste slåss, hon orkar inte med Johan som lovade att stanna hemma från arbetsresorna när barnen kom. Hon orkar inte längre. Marie sätter sig sin bil och åker iväg, kvar på gården står Johan med barnen som skriker under varsin arm. Hon kollar inte tillbaka, hon måste därifrån.
Efter min besatthet av Twilightböckerna var jag ju tvungen att läsa Stephenie Meyers femte bok – Genom dina ögon. Ännu en tjock, svart bok, men inga vampyrer den här gången. Istället handlar Genom dina ögon om små små utomjordingar som tagit över jorden genom att flytta in i människornas kroppar och ta över deras medvetande. De kallar sig själar. Några få människor håller sig fortfarande gömda för själarna, och när den tjugoåriga Melanie Stryder tillfångatas och får en själ i sin hjärna, vägrar hon försvinna och ge efter för den nya själen. Två medvetanden lever plötsligt i samma kropp, vilket medför en hel massa problem. Melanie älskar en man som fortfarande gömmer sig för själarna, och när själen i Melanies huvud, som får namnet Vandraren, ser Melanies minnen börjar hon få känslor för samma man. Trots att Melanie och Vandraren avskyr varandra börjar de tillsammans leta efter mannen de båda älskar.