bokbloggen.com

Många är de poetiska textstroferna och de sköna musikslingorna som Peter LeMarc har släppt ifrån sig de senaste tjugo åren. I 100 sånger och sanningen bakom dem, som känns mer som ett gigantiskt skivkonvolut än memoarer, berättar LeMarc om sitt liv med musiken och allt runt omkring. Från en kaxig drömmare som försökte hävda sig i Trollhättan till rosad och folkkär artist med platinasäljande skivor. Sedan tidigare är också baksidan med LeMarcs framgångar väl belyst. Ångesten över att gå upp på en scen som drabbar honom vid några tillfällen i karriären beskrivs också och vilken betydelse det egna känslolivet har för skapandet.

LeMarc är en känslosam artist med full koll på musikens alla vrår, vilket han också gärna delar med sig. Inspiration och ackord kommer från många olika håll och som ”vanlig” musikintresserad blir det många referenser som inte säger mig så mycket. Han är också en tänkande och reflekterande person och influenserna är inte enbart musikaliska. Ibland blir det nästan psykoanalytiskt när låtars uppkomst och innebörd ska förklaras:

”Brudbuketten” är en betraktelse, kanske en allegori, över slumpen och den fria viljan. På sätt och vis en existentialistisk sångtext, om jag får vara så pretentiös. Jean-Paul Sartre menade att vi är dömda till frihet, men också ansvariga för våra val. Det är ångesten och ansvaret som får människor att ta avstånd från denna frihet. I textens dröm möter jag mej själv som det barn jag en gång var och kanske fortfarande är. Slutorden beskriver den rädsla jag kan känna över att överhuvudtaget finnas till.

Peter LeMarc är en fantastisk textförfattare och parat med hans intellektuella stil så blir läsningen av 100 sånger… intressant. Den som är ett LeMarc-fan ska naturligtvis ha denna bok, men man ska också veta att ganska mycket av de knappt 200 sidorna består av låttexter och bilder. Någon heltäckande biografi över hans liv får man inte och det är nog inte heller författarens avsikt. Som avslutning en personlig favoritvers från låten ”Drivved”:

Det finns två sorters människor här i världen
Dom som får stjärnhimlen när dom begär den
Och som med självklarhet tar för sig var dag
Så finns det som får slåss för varje andetag
Åh lille konstnär, min känsliga själ
Du vill få världen att skratta
Men den har dig ihjäl
Ett spel med märkta kort
Ett spel du aldrig kan vinna
Och denna sällsamma längtan är allt du ska finna

Sam sitter i skolan och lyssnar på sin historielärare, samtidigt som han dagdrömmer om havet och surfing. Men plötsligt händer något som förändrar hans liv och många andras.

Alla över 15 år försvinner, ingen vet vart de har tagit vägen. Alla gick upp i rök under bara några sekunder. Kvar är alla ungdomar, som inte har en aning om vad de ska göra. Samtidigt som alla går upp i rök så upptäcker de en kupol, en kupol som de befinner sig i. De är fast och ingen vet vad som väntar dem den dag de själva fyller 15…

.

“- Jag tror Josh, i vår klass, kan ha varit femton” sa Sam
“-Och?”
“-Han var femton Quinn. Han bara … försvann. Han var borta på ett ögonblick”
“- Inte en chans” Sa Quinn och skakade på huvudet. “Alla vuxna och alla äldre barn i hela skolan bara försvinner? Det verkar ju inte klokt.”
“Det är inte bara i skolan..” Sa Astrid.

Jag vet att detta är en kort beskrivning på handlingen, men om jag avslöjar mer så kommer spänningen för er förstöras när ni läser boken. För läsa boken tycker jag verkligen att ni borde göra, även om det är en ungdomsbok. Boken var spännande från början tillslut och helt klart läsvärd för både ungdomar och vuxna. Detta är första boken ur en serie som ska komma, och jag kommer helt klart läsa fortsättningen.

Precis som succéromanen Yacobians hus är det här en kollektivroman. Men den här gången är miljön inte det myllrande Kairo utan istället en betydligt kallare amerikansk storstad. I Chicago samlas en mängd egyptier för att gå på prestigefulla forskarutbildningar på amerikanska universitet. Här hittar man också deras framgångsrika föregångare som har valt att stanna i USA och arbeta där istället för att återvända till hemlandet.

När jag läste den förra romanen blev jag förvånad över frispråkigheten. Samma känsla dyker upp nu. Al-Aswany skriver om korruption, förtryck och tortyr på ett sätt som jag inte visste var möjligt i Egypten. Kan det vara riskfritt att vara så öppet kritisk mot regimen och landets muslimska fundamentalister? Uppenbarligen är Al-Aswani en mycket läst och uppskattad författare även i sitt hemland, så någon omedelbar livsfara verkar han inte sväva i.

Jag har svårt att sätta fingret på skillnaden, men Chicago känns inte alls lika tilltalande som Yacobians hus. Kanske beror det på att handlingen är placerad i USA istället för Egypten. Den amerikanska litteraturen är välkänd mark, här har jag mängder av referensramar. Så nu när berättelserna utspelar sig i en miljö jag är van att läsa om verkar persongalleriet helt plötsligt ganska platt och ensidigt. Varje person har ett syfte och därför blir de aldrig riktigt levande. I stället känns de inskrivna i romanen för att bevisa en tes. Som till exempel att ingen egyptier kan bli riktigt lycklig utanför sitt hemland. Det verkar i alla fall vara sant för doktor Salah som vid sextio års ålder ångrar det mesta i sitt liv. Han berättar för sin amerikanska fru att han vill separera och tillbringar sina nätter i källaren. Där lyssnar han på Umm Kulthum, klädd i sina gamla egyptiska kläder som han fått en skräddare att lägga ut så att de passar hans åldrande kropp och när klockan blivit nio på morgonen i Egypten börjar han ringa telefonnummer han inte ringt på trettio år.

Han pratade snabbt på snabbt och ljög med en entusiasm som överraskade honom själv. Allt för att avleda den andres uppmärksamhet så att denne inte skulle fundera över det underliga i samtalet och börja tycka synd om Salah.
De skulle inte få veta att han krossats under trycket av sin hemlängtan, att han upptäckt – vid sextio års ålder – att han gjort fel när han lämnat sitt land, att han in till döden ångrade att han emigrerat.

Någon kritiker jämförde den här romanen med en såpopera. Det är ganska välfunnet. Här hittar man samma sorts tydliga personer, överraskande mycket sex och ett relativt enkelt intrigbygge. Trots att många av de ämnen författaren tar upp är tunga, som fundamentalism, kvinnoförtryck, tortyr och främlingskap, så är det hela tiden mycket lättläst. Tyvärr går den lika lätt att glömma. Det är underhållande, men saknar de där bilderna som bränner sig fast och stannar i minnet.

Då och då stöter man på böcker som ger en insikt om varför historievetenskapen är viktig för människans framtid. Orlando Figes har i ett mastodontverk gett röst och utrymme åt alla de människor som direkt eller indirekt drabbades av diktatorn Stalins terrorvälde i Sovjetunionen. I ett myller av berättelser från verkliga människor kan man faktiskt som läsare få ett litet grepp om vansinnet som drev miljontals människor i döden och Gulag. De som viskade tar sin början under ryska revolutionen och lägger störst tonvikt vid det stalinistiska förtrycket.

Det mest bestående minnet kommer nog bli skildringen av hur så många människor dels accepterade regimens övergrepp och till och med fann sig i sitt öde när man blev placerad i arbetsläger eller när släktingar arresterades. Skräcken för vad man kunde råka ut för är visserligen en förklaring, men det är tydligt att de kommunistiska ledarna på ett skickligt sätt hade inympat föreställningen om att allt tjänade ett högre syfte. Barn vände sig mot sina föräldrar och äkta makar godtog att en fängslad man eller fru var folkfiende. Titeln på boken är en talande beskrivning av ett folk som alltid levde i rädsla för angivare:

Att prata var farligt i det här samhället. Om man utanför hemmet återgav diskussioner som hade förts inom familjen riskerade man att bli arresterad och satt i fängelse. Barnen var den största anledningen till fara eftersom de var pratsamma av naturen men för unga för att förstå den politiska innebörden av vad de hade hört. På i synnerhet lekplatser florerade angivarna. ”Vi blev ombedda att vakta vår tunga och att inte prata med någon om vår familj”, erinrar sig dottern till en bolsjevikfunktionär på mellannivå i Saratov:

”Det fanns vissa regler när det gällde att lyssna och prata som vi barn var tvungna att lära oss. Det vi hörde de vuxna säga med en viskning och det vi hörde dem säga bakom våra ryggar visste vi att vi inte fick föra vidare till någon annan.”

Som sovjetmedborgare gällde det att anpassa sig så mycket som möjligt till samhällets regler. Förutom det politiska förtrycket levde många också i ekonomisk och social misär. Kollektiviseringen av jordbruket drev många familjer från hus och hem och trångboddheten i städerna var olidlig. Figes ger otroliga exempel på hur människor fick anpassa sig. Med en genomsnittlig boyta på 5 kvadratmeter och grannar som kunde misstänkas vara angivare fanns de som av eget val bodde i grottor utgrävda i marken för att få någon form av privatliv.

Kollektivlägenheterna var kommunistiska samhällen i mikroformat. Genom att tvinga folk att dela på bostadsyta trodde bolsjevikerna att de skulle kunna göra dem kommunistiska i sitt tänkande och uppförande. Privata bostäder och ägodelar skulle försvinna och familjelivet skulle ersättas av ett kommunistiskt broderskap och sätt att leva samman. Individens privata liv skulle bli föremål för kontroll från dem man hade i sin närhet.

I kapitlet om ”Den stora skräcken” skildras hur människor slits från sina familjer, barn i mängder får växa upp utan sina föräldrar. Figes tecknar några hjältar i dessa fasansfulla händelser och det är mor- och farmödrar som tar sig an barnen med risk för egen hälsa. Vansinnet byråkratiseras när 1,3 miljoner människor fängslas på under två år för ”brott mot staten”, ungefär hälften avrättas. Naturligtvis blir det ett samhälle med ständig paranoia och skräck. Med ideologiska motiv rättfärdigades politiken både av ledarna och sovjetmedborgarna själva. Så småningom övergår motiven till att bli mer egoistiska. För att nå status i detta samhälle gällde det att hålla med övermakten och se till att den personliga meritförteckningen tålde en stalinistisk granskning.

Även om berättarstilen är lite rörig där de muntliga historierna blandas om vartannat ger Figes en tydlig helhetsbild av den tystnad och terror som rådde i Stalins Sovjet. Den tar sig effektivt under skinnet på läsaren och man grips av alla dessa människors öden.

Jag gillade Glodecks förra bok Röda vita rosen, så den här boken såg jag fram emot att läsa redan innan jag ens hade nosat på baksidestexten. Förväntningarna blev inte direkt mindre när jag upptäckte vad det skulle handla om. Dominanslekar, disciplin, lack, läder och smärta – det kittlar ju onekligen nyfikenheten. Den sensationslystna läsaren riskerar dock att bli besviken, det här är en överraskande osexig bok. Det är inte någon negativ kritik, jag är ganska nöjd med att BDSM-världen bara fungerar som bakgrund i historien.

Oknytt, eller Jonas som han också heter, träffar orm i en jouröppen butik där de sitter med varsin pappmugg kaffe. Det börjar med hud. Ärrad hud. Något de känner igen hos varandra. De går hem till Oknytt.

Fast samtidigt rädslan att det inte skulle vara annorlunda den här gången heller. Sex var fortfarande en sällsynt nyhet, men inte en särskilt lockande. De lätträknade tillfällen han snavat över hittills hade bara fått honom att känna sig ensam.

Det blir en lek med jakt, kvävningslekar och hårda slag. Något som tilltalar Oknytt mycket mer än sex någonsin gjort. Men orm tillhör en annan. Orm tillhör varg och snart blir även Oknytt en del av deras kollektiv som även omfattar lo. Det är inte ett enkelt liv. Förhållanden är svåra även när de bara består av två personer. Med fyra är det nästan omöjligt. Men som orm säger: Det här är relationskonst. Vi är artister, eller hur, inte svennar.

Den här gruppen har blivit Oknytts familj. Tidigt förlorade han sina föräldrar och sin bror i en olycka. Allt som återstår av släkten är moster Loppa som utan någon vidare entusiasm tagit hand om Oknytt. Hon skaffar honom hans första egna lägenhet och på hennes kafé Paradiset har han alltid kunnat komma och äta. Men att växa upp innebär att man lämnar sin familj och trots de starka banden till den kollektiva familjen bryter Oknytt upp.

När Oknytt ger sig iväg till Amsterdam byter boken skepnad. Återigen hamnar han i ett förhållande som styrs helt av kontrakt, men den här gången i form av en anställning. Han blir guvernant till flickan Rafael som aldrig någonsin har varit ute. Hon känner bara världen genom de böcker hon läser. Nu vill hon lära sig svenska för att kunna läsa Strindberg på originalspråk. Här får boken plötsligt en sagoton som känns långt ifrån de tidigare kapitlen. Men det stör inte. Jag läser gärna vidare.

För det är just det som är Glodecks styrka. Hon tråkar inte ut mig. Jag har läst tillräckligt många böcker om unga män som söker sig själva för att veta hur ovanligt det är. En stor guldstjärna för det.

Eftersom jag tidigare bott i Göteborg och nu bor i London, tyckte jag att det verkade spännande att läsa boken Kära Lilla London, den första boken av tre delar som handlar om hur Göteborg växte upp till en storstad under 1800-talets andra hälft. Böckerna ska vara skrivna med lika mycket kärlek och kännedom om staden som Fogelströms böcker om Stockholm, enligt informationsbladet. Boken handlar om den unga prästsonen Lars Lambergs uppväxt i hamnstaden (den andra boken skildrar hans ungdomsår som student och den sista om hans liv som affärsman som återvänder till Sverige från Amerika). Med en barnaskara på fyra får prästfamiljen ibland vända på slantarna, men de har det mycket bättre än många andra i staden. Lars största nöje är att åka ut till farbrors lantgård i Floda, och senare att utforska Göteborgs gator på egen hand med bästa kompisen Frans. Mycket av Göteborgs historia vävs in i berättelsen, som de stora bränderna, den strandade valen som hamnade på naturhistoriska, och arbetarna som börjar starta en förening tillsammans. Det är just detta som gör boken läsvärd. Lars liv är varken speciellt eller spännande, och det är svårt att känna för någon i berättelsen, det är som om man aldrig riktigt får komma någon in på livet. Jag vill gärna veta mer om faderns osämja med sin kollega, men mer spännande än så blir det inte. Men om man istället ser den växande staden som en huvudkaraktär i boken, blir läsningen mer intressant. Det finns massor av referenser av platser och händelser, så för en infödd Götborgare tror jag att boken är mer än läsvärd.

Jag har läst mer intressanta barndomskildringar än denna. Lars är ingen karaktär man tar sig till hjärtat, eller ens minns några veckor senare. Men de hala gatorna, människorna som fryser ihjäl under vintern och först hittas när det börjar tina, den stora fascinationen över bränder (eftersom det är ett av få nöjen som är gratis) och Frans försupna farbror som alltid sover ruset av sig i köksoffan när barnen läser sina läxor – dessa saker stannar kvar. Jag tror att Kära Lilla London skulle vara en utmärkt present eller julklapp till en något äldre, inbiten Göteborgare.

Det börjar på en numera känd internatskola, Solbacka. Jan Guillou skulle bli jurist eller författare och ge igen på sina gamla plågoandar. Han lyckades också med det fast som journalist, vilket blev ett yrke han mer eller mindre påtvingades. Därefter rullas en fascinerande levnadsberättelse upp. IB-affären ägnas med rätta mycket utrymme eftersom det är en historia som innehåller så mycket av det som journalistiken handlar om; yttrandefrihet, censur, källskydd, grävande reportage m.m. Boken handlar inte så mycket om Hamilton och Arn som man kanske förväntar sig då dessa böcker är bland de mest lästa i Sverige.

Alla har en åsikt om Jan Guillou, inte minst han själv. Det sista blir väldigt tydligt i hans berättelse om sitt skrivande liv. Hans egna reflektioner och omdömen om sina olika insatser som journalist och författare lyfter denna historiebeskrivning till att blir så intressanta som memoarer kan vara. Guillou kan uppfattas som en ganska arrogant person och den sidan av självhävdelse visar han upp även här. Men det som också blir tydligt är den emellanåt ganska hänsynslösa självkritik som bedrivs. Samtidigt är det inte svårt att förstå dem, t.ex. Peter Bratt som var med att avslöja IB, som känner sig orättvist karikerade. Charmen med memoarer är att huvudpersonen kan få stort utrymme utan filter, men den som utpekas har också svårt att få replik.

Politik har präglat socialisten Guillou, inte bara som medlem i kommunistpartiet. Hans gärningar har alltid ett politiskt syfte oavsett om det handlar om ett reportage eller skrivandet på en ny bok. Ordets makt och vanmakt blir därför också en intressant politisk skildring av samhällsklimatet, yttrandefriheten, internationella relationer m.m. Som sjuttiotalist känns det som att stiga in i en annan värld när svensk politik, både inrikes och utrikes beskrivs ur kalla krigets perspektiv. Man får en historielektion som känns riktigt påtaglig.

Samtidigt som jag påbörjar och läser Guillous memoarer slås nyheten upp i Expressen att han har haft kontakter och lämnat information till KGB. Jag kan förstå syftet med att utelämna detta i memoarerna, men samtidigt känns det lite som urvalsförfalskning då detta sker en tid innan IB och har viss relevans. Som läsare blir man fundersam till hur det står till med resten av det som nystas upp, har det utelämnats eller lagts till något mer av vikt? Guillou ska skriva ett tillägg om KGB-kontakterna och man kan väl konstatera att journalisten, författaren och kolumnisten Guillou är i högsta grad aktuell och en del två kommer det säkert finnas material till.

När Willy Novinsky träffar Eric Oberdorf har hon egentligen inga andra intressen än tennis. Hon är tennis. Trots att hennes föräldrar har gjort allt för att avskräcka henne från att satsa på en karriär som professionell tennisspelare har hon lyckats skaffa sig träningsmöjligheter och börjat klättra på rankinglistorna. Eric däremot får det mesta serverat. Han är den lyckade äldste sonen i en välbärgad familj och när han börjar med tennis blir han snabbt framgångsrik även där. Willy ligger visserligen långt före honom och slår honom enkelt i början av deras förhållande. Men det ska förändras mycket snabbare än hon tror. Och med förödande effekter för deras äktenskap.

Det är inte helt behagligt att läsa Shriver. Hon har en förmåga att sätta fingret på alla små futtigheter och karaktärsbrister som blir så orimligt stora i ett förhållande som håller på att gå snett. Och att det här förhållandet kommer att sluta illa är enkelt att se från första början. Periodvis tycker jag så illa om både Willy och Eric att jag har lust att lägga ifrån mig boken. Det är inte helt enkelt att gilla så här utpräglade tävlingsmänniskor och flera gånger kommer jag på mig själv med att sucka högt över att de beter sig så idiotiskt.

Willys tränare Max är direkt negativ till relationen redan från början. Visserligen har han och Willy haft ett förhållande tidigare, men det är knappast svartsjuka som gör att han tycker att äktenskap mellan två tennisspelare är en riktigt dålig idé. Han känner Willy och vet att hela världen är en tävling för henne.

”Saken är den, kära Willy, att om du är så här störtförälskad efter alla dina år som fröken Istapp, då är jag beredd att satsa min sista dollar på att den här killen är precis likadan som du.”
”Vore det så förskräckligt?”
”Det vore”, sa Max och lät handen falla ner utefter sidan, ”rena katastrofen.”

Att man så uppenbart kan se att det här förhållandet är dödsdömt förtar lite av effekten. Willy och Eric kan knappt spela Alfapet utan att deras tävlingsinstinkt tar över helt. Som läsare får man aldrig möjligheten att tro att det finns en chans för det här paret att bli lyckliga. Det enda som händer är att sympatierna skiftar från den ena till den andra tills man till slut inser att de båda är lika hopplöst omöjliga. Ingen utav dem klarar av att förlora och när de inte båda är framgångsrika går det omedelbart ut över förhållandet.
När Eric har åkt ut ur en turnering tidigt reser han till Willys tävling för att se henne vinna. Fast just vinsten ser han inte, eftersom han passar på att gå på toaletten och missar hennes matchboll. Sedan kritiserar han hennes vinnartal, surar hela kvällen och förstör all feststämning för Willy.
Lika illa går det när Willy plötsligt börjar förlora sina matcher. När Eric går om sin fru på rankinglistorna når Willy helt nya djup av självförakt. När hon sedan faller under en match och skadar korsbandet är katastrofen ett faktum. Hon kan lika lite glädjas över hans framgångar som han kunde göra över hennes. Varje match han vinner gör bara hennes oförmåga tydligare. Det är verkligen inte någon upplyftande läsning, men trots min irritation är det stört omöjligt att lägga boken åt sidan. Trots att jag mycket väl fattar vart det barkar läser jag vidare. Det är väl ett bra betyg år Shriver.

Slutligen, det är verkligen inte någon stor grej i boken, men som svensk kan jag ju inte låta bli att tycka att det är jätteroligt när Willy och Eric diskuterar Edberg.

”Edberg är en tråkmåns. Typisk svensk. Han saknar personlighet och hans ansikte är ungefär lika uttrycksfullt som stelnad cement.”
”Vem behöver personlighet med en sådan volley?”

Jag måste erkänna att jag närmade mig Maus med viss skepsis. Är man som jag uppvuxen med förstahandsskildringar av Förintelsen har dramatiseringar en tendens att distansera en. Art Spiegelmans klassiska serieroman är å andra sidan ingen Hollywood-film; vi slipper skådespelare och statister som gör det artificiella i rekonstruktionen plågsamt uppenbar.

I efterordet skriver Astrid Trotzig att Maus utgör ”en av de tre viktigaste böckerna som kom att prägla [hennes] förståelse för Förintelsen”, en åsikt som tycks utgöra ett slags kritikernas konsensus. För mig blir påståendet motsägelsefullt, eftersom det centrala i boken är författarens egen svårighet att förstå sin fars erfarenhet. Maus är alltså ingen förstahandsskildring i egentlig bemärkelse, utan en andra generationens överlevares försök att förstå den trasiga familj han fötts i – ett slags självreflexiv dokumentär i stiliserat serieformat. För mig blir det känslomässigt påtagliga därmed inte de numera världsberömda bilderna av ett Auschwitz fullt av möss, utan en sons skildring av sin åldrande far och den skadade relationen de två emellan.

Spiegelmans största styrka som ’dokumentärtecknare’ är hans totala vägran att romantisera Överlevaren. Författaren uttrycker någonstans i boken sin oro över att han ska underblåsa den rasistiska nidbilden av juden, men vad han i slutändan gör genom att så ingående och avklätt porträttera fadern som den fullkomligt självcentrerade skitstövel han tycks vara, är att sätta spiken i kistan för den dessvärre flitigt förekommande villfarelsen att Förintelsens fruktansvärda trauma skulle förvandla dess offer till helgon.

I krigets kölvatten uppstår en antisemitisk retorik som går ut på att ”judarna borde ha lärt sig av sina erfarenheter”, en retorik som i sin farligaste form återigen pekar ut ett folk som vore det olikt alla andra och fråntar det dess rätt att försvara sig. Vad Spiegelman lär oss genom att låta oss få en så närgången inblick i de personliga – och personlighetsmässiga – konsekvenserna av Förintelsen, är det fullkomligt befängda i påståendet att en individ som en gång blivit fråntagen allt människovärde mirakulöst skulle återuppstå som en bättre människa. Det finns något närmast kväljande i föreställningen att Förintelsen skulle ha haft en helande effekt. Snarare är det tvärt om: nazisterna stympade ett antal kulturer vars medlemmar i flera generationer framöver kommer lida av svåra fantomsmärtor.

Två månader efter Bokförlaget Atlas återutgåva av ”Kärlek, Vänskap, Hat”, kommer nu ännu en bok av Alice Munro. Vilket får en att undra varför de har så bråttom. Inte många böcker av en och samma författare släpps med så kort mellanrum. I vår väntar ännu en bok på att bli utgiven. Min teori? Efter att hon tilldelats Man Booker International Prize i våras kände Atlas kanske att nobelpriset inte var helt avlägset. Mitt exemplar landade faktiskt i brevlådan samma dag som Hertha Müllers namn tillkännagavs. Men jag har också en annan teori: De här texterna är alldeles för bra för att ha liggande. De måste ges ut.

Också denna gång handlar det om noveller som tidigare varit utgivna på svenska, från tiden före ”Kärlek, Vänskap, Hat”. Från vardera samling, ”Jupiters månar”, ”Kärlekens vägar” och ”Äpplen eller apelsiner”, har förlaget valt ut fyra noveller.

Munro själv har sagt att hon vill att hennes noveller ska vara som hus. Det är en beskrivning lika svårgreppbar som hennes texter. Till en början kan den tyckas logisk. Vi vet alla vad ett hus är. Vi vet alla vad en novell är. Men så börjar man fundera, och inser att det finns ganska många olika sätt att bygga ett hus på. Och dessa noveller är inga vanliga villor. De kanske ser ut som det till en början, hennes historier är ofta bedrägligt vardagliga, men på insidan har de lika många vindlingar som ett sagoslott ritat av en besatt arkitekt. Som detta stycke ur novellen ”Jupiters månar”, där jaget återberättar faderns anekdot om hur han rymde hemifrån som barn:

Någonstans längs rälsen hittade han en kvitten. Kvittenträd är ovanliga i vår del av landet; jag har faktiskt aldrig sett något. Inte ens det som min far hittade, trots att han en gång tog oss med på en utfärd för att leta efter det. Han trodde att han visste vilken korsväg det växte intill, men vi kunde inte hitta det.

Den enklaste historia, som inte hade behövt betyda något annat än att de inte hittade trädet. Men samtidigt finns här många starka underströmmar, som är svåra att härleda. Kanske är det ordet ”faktiskt” i andra meningen som skapar den där sugande känslan. Hade fadern ljugit? Hade han aldrig rymt? Eller hade kan kanske bara lagt till historien om kvittenträdet för att förbättra sin historia? Det får vi aldrig veta. Anekdoten läggs till den stora väven som resten av novellen utgör.

Men det kanske mest intressanta med Munros noveller är inte själva den vindlande strukturen, utan att människorna i dem också är uppbyggda på samma sätt. De är lika svårgreppbara, lika vardagliga och lika mystiska. De tycks driva på öppet hav i en båt byggd av det material de har med sig; sin historia, sina handlingar, misslyckanden och framgångar. De är ofta självreflekterande, tycker sig veta allt om sig själva och om andra, vart de är på väg, men stöter ändå gång på gång på det som Munro tycks så fascinerad av: det motsägelsefulla, det komplexa. Hon skriver människor, inte karaktärer. Personerna är inte där för att driva en handling från start till mål. De råkar bara vara där. Mitt i sina egna handlingar.

Ofta när Alice Munros namn har nämnts genom åren, har hon förknippats med det faktum att hon skriver om kvinnor. Vilket är sant. Än mer än i ”Kärlek, Vänskap, Hat” står kvinnorna här i fokus. Hon fångar med precision in hur det kan vara att leva i ett tudelat samhälle, där männen står för brödfödan och kvinnorna för maten. Men utan att någon gång bli övertydlig. Det samhälle som hennes karaktärer lever i är ett samhälle som byggts upp av andra, men som upprätthålls av dem själva. Och hennes karaktärer är lika mycket fast i, som de misstror det.

Återigen det motsägelsefulla alltså. Det komplexa. När man skriver om Alice Munro landar man alltid där. Som läsare kan man aldrig riktigt säkert veta. Och kanske är det anledningen till att jag inte vill släppa taget om boken. Den har samma effekt på mig som Rainer Hartlebs dokumentärfilmer om Jordbro. Efteråt har jag en känsla av att allt är möjligt. Också han har en förmåga att hela tiden vrida fokus bort från det svart-vita, mot gråskalorna. Där vi verkligen är som människor.

För att återkomma till mitt resonemang om kvinnoförfattaren Munro: anledningen till att hon benämns som det, är för att hon gör det som alla borde göra. Ingjuter liv i kvinnor, som så ofta i romaner genom historien fått spela statistroller. Men med det begreppet missar man att hon gjuter lika mycket liv i männen, vilka visserligen har fått spela huvudrollen, men inom en alltför begränsad ram. Här får också de chansen att vara något annat än karaktärer, pappdockor, med vissa förutbestämda egenskaper fästade vid sig.

Och slutligen, det faktum att boken är ett hopplock av tre andra gör ingen större skada. Möjligtvis då att det har skett på bekostnad av de övriga novellerna. För efter läsningen av ”Nära Hem” önskar jag bara att jag hade mer. Trots att Atlas gett ut två böcker med två månaders marginal räcker det inte. Jag vill ha dem alla.