bokbloggen.com

Först läste jag Doktor Glas av Hjalmar Söderberg och fick en trevlig läsupplevelse från en svensk klassiker. Sedan tog jag mig an Mordets praktik och njöt i fulla drag av en blivande klassiker! Kerstin Ekman har skrivit en skuggroman till Söderbergs mästerverk och lyckats med konststycket att lyfta originalberättelsen ytterligare.

Läkaren i Ekmans roman, Pontus Revinge, lever som en skugga eller spegelbild till Söderbergs romanfigur. I den verklighet där Revinge lever ser han sig själv som upphovet till doktor Glas. Den verkligheten är inte nödvändigtvis samma som den kände författaren uppfattar.

Men romanen vore också otänkbar utan mig. Den hade helt enkelt inte blivit skriven. Därför har jag beslutat mig för att anteckna allt som förekommit mellan mig och författaren Söderberg. Jag tänker berätta det i den ordning det skedde.

Innan jag skrev hans namn tvekade jag. Vi leva alla i vår egen värld. Bara som skuggor röra vi oss i andra människors världar. Men jag utövar inget våld på hans verklighet. Allt detta skedde och jag tänker skriva ned det.

Vid några möten mellan Revinge och Söderberg diskuteras förutsättningarna för det dilemma som doktor Glas står inför, dvs. har man rätt att hjälpa någon från sitt liv om denne eller omgivningen skulle må bättre av det? Enligt Revinges berättelse föreslår han för författaren vilket tillvägagångssätt man kan använda

Revinge lever själv i en situation där han önskar livet ur en läkarkollega och arbetsgivare, Jonathan Skade, som beskrivs leva ett moraliskt förkastligt liv. Som personligt motiv finns också möjligheten att ta över den praktik som han är anställd på och t.o.m. den familj med mor och dotter som Skade lever med. I bakgrunden finns också en uppväxt som på ett freudianskt sätt styr huvudpersonens liv mot hans handlingar i nutid. Föreställningen att han är Glas skugga eller originalgestalt gör att Revinge gör verklig handling av en litterär hypotes.

Mordets praktik är en smutsigare spegel av förebilden, men minst lika gripande. Ekman har fångat det tidstypiska språket och företeelserna mycket trovärdigt. När man som jag läste Doktor Glas precis före blandar man nästan ihop historierna som utspelar sig, så likt är det. Och så bra är det!

Ingrid Tapper är en hyfsat välkänd etolog, inriktad mot hundar. Hon har skrivit ett flertal böcker och de som jag har läst har varit riktigt bra. Anledningen till att jag tycker att hennes böcker är bra är för att även om hon tar upp ett avancerat ämne så lyckas hon förklara fackliga termer och svåra saker på ett sätt som “den vanliga människan förstår”.

Med tanke på mina erfarenheter från Ingrid Tappers tidigare böcker så var min förväntan stor på denna bok som behandlar hundars rädsla och aggressioner. Detta ämne är något som är otroligt viktigt, särskilt nu när det var och varannan dag står i tidningar om hundar som bitit.

I boken så tar hon upp alla “typer” av aggressioner och rädslor som finns ex. hundar som är rädda för människor, eller är rädda för att vara ensamma, rädda för underlag, resursaggressivitet (ex. att hunden vaktar matskålen) hundaggressivitet och rädsleaggression.

Hon beskriver alla aggressioner och rädslor noggrant, och varför de kan ha uppkommit och varför det faktiskt också är “naturligt” för en hund att ha vissa av dessa aggressioner. Efter varje avdelning så ger hon även förslag på hur man kan träna bort detta, men hon poängterar samtidigt att man kan behöva träffa en professionell tränare.

I slutet av boken så finns det lite extra fördjupning som behandlar nervceller, gener, hjärnan, hormoner m.m.

Jag tycker inte att boken håller samma klass som hennes tidigare böcker, denna känns lite som ett hafsigt arbete som man ville publicera i samband med att tidningar rapporterade mycket om s.k. kamphundar. Dock tycker jag fortfarande att det faktiskt är en bra och intressant bok, en bok som faktiskt inte bara hundmänniskor bör läsa. Boken tar upp så pass viktiga och intressanta saker, och jag tror många människor skulle få en ökad förståelse gentemot hundar och deras rädslor, aggressioner, genom att läsa boken.

Erik jobbar för Vänskapsförbundet Sverige-Nicaragua i Managua med att starta utvecklingsprojekt för befolkningen. Tillsammans med kollegan Jaime får han i uppdrag att avlyssna ambassadekonomen Tomas Lindqvist för att ta reda på den svenska biståndsstrategin för Nicaragua. Kommer den nytillträdda svenska högerregeringen dra in pengarna till det sandinistledda landet som i många år har tagit del av svensk solidaritet? Förutom det bryderiet hamnar Erik i ett relationsdrama när han faller pladask för Tomas fru Kristin som också arbetar för biståndsorganisationerna i landet. Samtidigt har han ett förhållande med sin piga Luisa vars man, Franscesco, dels är Jaimes bror men också mycket våldsam.

Feghet och mod är temat för boken, vilket titeln avslöjar. Erik själv anklagar många i sin omgivning för att inte stå upp för sina ideal. Som politiskt aktiv vänster tycker han att det är självklart att kritisera en mängd saker; svensk utrikespolitik för att vara för USA-vänlig, USA för att begå övergrepp i Latinamerika, internationella valutafondens krav för nedmonteringen av den sociala välfärden i Nicaragua, svenska ambassaden för kolonialism osv. Därför blir han också besviken när han möter det som han beskriver som modlöshet framför allt hos dem som han ser som sina meningsfränder.

Hur många sammanhang och miljöer hade inte Erik Holmberg vistats i, där vänsterfolk till varje pris undvek att säga sitt hjärtas mening? Det var inte bara det vanligaste utan också det mest behagliga sättet att vara feg på, tystnadens och självcensurens, även om alla sätt verkade mer eller mindre behagliga. Det störde Erik att det var så enkelt att vara feg. Det irriterade honom att man kom så billigt undan. Det retade honom till vansinne att man inte ens behövde bry sig om fegheten, än mindre reflektera över vilken skepnad den antog.

De modlösa är en roman som ger stor inblick i Nicaraguas politiska och social liv. Det märks tydligt att författaren själv har en liknande bakgrund som huvudpersonen. Ibland tar romanen nästan formen av memoarer. Skildringen av Eriks kärlek till Kristin blir ibland lite väl klyschig om än ganska ärlig. Överhuvudtaget känns det som en bra sammanfattning av en bok som samtidigt vill vara en kärlekshistoria och ett politiskt debattinlägg. Läsaren får ta del både av intima detaljer och subjektiva ideologiska resonemang. Berättelsen växer också efterhand och tar några oväntade vändningar i sista tredjedelen.

Vid läsandet av Alice Munros noveller dyker tanken att varje människas liv är värdigt en roman upp i mitt huvud. Gång på gång. Och visst, det är en sliten tanke, men med lika mycket slitenhet som sanning i. En författare med den rätta fingertoppskänslan hittar de där avgörande ögonblicken som skapar oss. Leder oss tillbaka till de vägskäl vi så lätt, med en snabb blick över axeln, misstar för raksträckor. Munro är den författaren.

I ”Kärlek, Vänskap, Hat” får varje liv en novell. Men gör inte misstaget att lägga in ordet ”bara” framför ”en novell” i den meningen. Jag var själv nära att göra det. De flesta ser på noveller som något halvfärdigt, halvdant. Är inte en novellist i själva verket en misslyckad romanförfattare? I vissa fall, ja. I Alice Munros fall, definitivt nej. Ett rungande, extatiskt nej. På ett fyrtio tal sidor lyckas hon ingjuta så mycket liv i sina karaktärer att det hade räckt till en romancykel. Bokens trehundra sidor är ett under av kompression. Pärmarna formligen bågnar inför trycket från innehållet.

Så vad innehåller den då? Nio noveller med titlar som ”Det man minns”, ”Tröst” och ”Queenie”. Nio noveller som i ett lugnt och behagligt tempo rullas upp, i huvudsak med den kanadensiska landsbygden som bakgrund. De yttre spänningsmomenten är få, ändå sitter jag som naglad vid boken. Här finns inga mord. Knappt något våld. En man ser kvinnan han älskat i femtio år försvinna in i en allt djupare senilitet. En annan kvinna möter sin barndomsförälskelse när hon just separerat. En ung författarinna använder sin faster som förlaga till en novell hon skriver.

Men vad det handlar om är inte spänning, utan spänning. Den sortens spänning som håller två ting samman och skjuter två andra ting ifrån varandra. Det handlar om diskrepansen mellan tanke och handling. Mellan hur en person tror sig reagera och hur den verkligen reagerar. Ideal och verklighet. Men också om relationer. Släktskap, minnen, barndom. Om vad som håller oss samman. Vad vi vet om andra människor. Men också om allt det vi inte vet.

Framförallt är det kvinnorna som tar plats i novellerna. Fulla av liv, men låsta i sociala konventioner. Med ett par rader beskrivs Fiona, den unga kvinnan som senare drabbas av senilitet. Först med meningen:

”Fiona hade en egen liten bil och en hög kashmirtröjor”

(När jag citerar detta stycke undrar jag om det verkligen är bra. Vad är det i sådana fall som är bra med det? Jag har ingen aningen. Ändå vet jag att det måste med.) Ett par stycken längre ner stå det:

”Hon var sig mycket lik denna dag – på en gång direkt och diffus, ljuv och ironisk.”

Lika exakt, och lika mångbottnat, kan man beskriva denna diamant till bok. Språket är precist och flödande på samma gång, direkt och diffust. Helst skulle jag vilja fortsätta citera, rad efter rad, men det skulle sluta med att jag citerat hela sidor, eller troligare, en hel novell. Meningarna, delarna, är så sinnrikt länkade i varandra, att jag måste ta tillfället i akt att använda en metafor; som kolatomerna i ovan nämnda ädelsten.

Jag inser att jag låter som en nyfrälst. Ha överseende med det. Skaka gärna roat på huvudet. Men läs boken. Och gör du det innan oktober så är det inte otroligt att du har ett svar på frågan vad du tycker om 2009 års nobelpristagare.

Vetenskaperna är av naturen exklusiva, det är en nödvändighet. Då deras syfte är att penetrera ett avgränsat område krävs alltmer avancerade verktyg i takt med att utövaren gräver djupare. Verktygen kräver i sin tur allt skickligare utövare och på den vägen skiljs agnarna från vetet och gapet mellan experten och den vanliga lekmannen vidgas. Lyckligtvis finns inom alla kunskapsområden forskare som ser till sin uppgift att försöka överbrygga avstånden - att göra framgångarna begripliga och inte minst tilltalande för resten av oss.

Jan Jörnmark är docent i ekonomisk historia – knappast det mest lekmannavänliga forskningsområdet – men han har i ungefär ett halvt årtionde även odlat ett intresse för övergivna platser. Emellan de två finns rimligtvis en koppling; att platser uppstår och överges är en del av ekonomiska processer. Jörnmark har därför försök slå ihop sitt intresse med sin expertis och göra en tilltalande och tillgänglig beskrivning av svensk ekonomisk historia med särskild fokus på folkhemmets uppgång och fall.

Den som införskaffar Övergivna platser (eller ger bort den, den har kallats en ’bra presentbok’) bör vara medveten om att fokus här ligger på den ekonomiska kontexten, snarare än den övergivna platsens ontologi. Jag är betydligt mer intresserad av den senare och finner därför texten ointressant och trögläst. Visst försöker Jörnmark popularisera materialet genom att här och var väva in citat från rocklåtar och visst gör han kortare redogörelser för platsernas estetik, men de existentiella aspekterna av den övergivna platsen får knappt, om något utrymme. Ett typiskt stycke kan vara:

Skattetrycket hade hårdnat under hela 1960-talet, och eftersom räntekostnaderna var avdragsgilla till 100 procent betydde detta att medelsvenson helt oväntat hade både råd och möjlighet att köpa sig en villa. Från och med 1970-71 var problematiken totalt uppochnedvänd. I allmänheten blev det 10-20 procent billigare att bo i en egen villa, jämfört med kostnaden för att bo i de nya åttavåningshusen i skogsbrynet.

Detta gör givetvis inte boken dålig. Jörnmark betraktar helt enkelt de övergivna platserna ur ett helt annat perspektiv än mitt. För den som är intresserad av fakta om svensk företagshistoria är detta given läsning. Jag finner istället mitt nöje i att ögna igenom det digra fotomaterialet och utifrån detta fundera kring allt som finns bortom årtal, ortnamn och förkortningar: den övergivna platsens väsen.

En dag så orkar inte Marie längre, hon orkar inte med barnens ständiga skrik, hon orkar inte med att Alma ständigt måste slåss, hon orkar inte med Johan som lovade att stanna hemma från arbetsresorna när barnen kom. Hon orkar inte längre. Marie sätter sig sin bil och åker iväg, kvar på gården står Johan med barnen som skriker under varsin arm. Hon kollar inte tillbaka, hon måste därifrån.

Maries mormor dog för inte så länge sedan, och hon fick ärva hennes gård som ligger mitt ute i ingenstans. Där försöker hon hitta tillbaka till sig själv, bearbeta sina känslor, och förhoppningsvis kanske hon en dag orkar återvända till Johan och barnen.

Efter någon vecka så dyker det upp en främling på gården, hon har kört fel och behöver hjälp. Dock utvecklar sig relationen och Jennie kör fel fler gånger och en dag stannar hon bara. Marie tycker det är skönt att ha Jennie där, någon som ser HENNE, då slipper hon tänka på Johan och barnen, ångesten, livet. Men vem är Jennie egentligen?

Boken är fylld av konflikter från början till slut, några exempel är
- Johan och barnen
- Maries barndom
- Maries mamma
- Föräldraskapet
- Jennie
och mycket mer. Egentligen så kan man säga att boken faktiskt bara handlar om konflikter och hur Marie ska lösa dem. Men det tråkiga är, att hur mycket författaren försöker så blir det ingen lösning. Den enda anledningen till att man fortsätter läsa är för att man vill veta hur saker och ting löser sig, men det händer aldrig något och tillslut står man där som ett stort frågetecken och fattar ingenting?

Många gånger under tiden jag läser så slås jag av tanken att större delen av boken faktiskt bara är ordbajseri, som man inte vill läsa. Men samtidigt så dras man till själva storyn och dess konflikter och man fortsätter. Det här är en sån där bok som man vill läsa, och som man läser men som man snabbt glömmer bort och så får den stå och samla damm i bokhyllan resten av livet.

Efter min besatthet av Twilightböckerna var jag ju tvungen att läsa Stephenie Meyers femte bok – Genom dina ögon. Ännu en tjock, svart bok, men inga vampyrer den här gången. Istället handlar Genom dina ögon om små små utomjordingar som tagit över jorden genom att flytta in i människornas kroppar och ta över deras medvetande. De kallar sig själar. Några få människor håller sig fortfarande gömda för själarna, och när den tjugoåriga Melanie Stryder tillfångatas och får en själ i sin hjärna, vägrar hon försvinna och ge efter för den nya själen. Två medvetanden lever plötsligt i samma kropp, vilket medför en hel massa problem. Melanie älskar en man som fortfarande gömmer sig för själarna, och när själen i Melanies huvud, som får namnet Vandraren, ser Melanies minnen börjar hon få känslor för samma man. Trots att Melanie och Vandraren avskyr varandra börjar de tillsammans leta efter mannen de båda älskar.

Det låter knäppt, och berättelsen känns faktiskt ganska dum i början. Det är svårt att sätta sig in i en utomjordings tankar, för berättelsen handlar trots allt om Vandraren, inte om Melanie. När en man visar intresse för henne, vet hon inte om det är henne han gillar – eller Melanies kropp. Själv är hon ju trots allt bara en liten grå mask som krypit in i Melanies hjärna.

Det känns också konstigt att själarna är så väldigt goda – de misstänker aldrig någon om något ont, de tål inte våld, de tar inte ens betalt i mataffärerna. Ändå existerar de genom att ta över andra varelsers kroppar på planeter runt om i universum. För mig går det inte riktigt ihop.

Ändå fungerar det. När man kommit förbi början och slutar fundera på det som är konstigt, så blir boken väldigt spännande, nästan lika spännande som Twilightböckerna på sina bästa ställen. Jag har suttit med näsan i boken så fort jag fått tillfälle de senaste dagarna, på ett sätt som inte hänt sedan jag läst Twilightböckerna.

Slutet känns lite ihoppusslat, så sammanfattningsvis tycker jag bättre om Twilightserien, men Genom dina ögon är helt klart läsvärd om du gillade Twilight och liksom jag är ledsen över att sagan tagit slut.

En tillbakadragen vaktmästare på ett stort hotell i Reykjavik hittas halvnaken iförd tomtedräkt och knivhuggen till döds i den skrubb på hotellet som han använder som bostad. Erlendur Sveinsson bosätter sig själv på hotellet för att utreda mordet. Det är juletid och hotellet är fullbelagt med både gäster och personal som kan verka misstänkta. Det visar sig att vaktmästare Gudlaugur var en stor barnstjärna fram till dess att målbrottet förstörde hans sångkarriär. Hans drivande pappa hade svårt att smälta misslyckandet och resten av Gudlaugurs liv.

Hemligheterna är många i denna berättelse. Gudlaugurs familj, som inte vill veta av honom, visar sig sitta inne med mycket information men är motvilliga till polisens efterforskningar. Hotellets chefer verkar se mellan fingrarna vad gäller allehanda tvivelaktig verksamhet bl.a. prostitution. Erlendur själv gömmer många minnen inom sig för sin omgivning. Till dess att han träffar en patolog som får honom att öppna sig. Barndomens trauman väller upp och vistelsen på hotellet blir någon form av terapi för honom.

Arnaldur Indridason är verkligen en deckarförfattare som lyfter sig något över mängden. I denna bok är det karga isländska något nertonat men finns som en bakgrund. Kulturens och sagornas ö visar andra sidor som inte är lika vackra. Karaktärerna känns äkta med alla sina sidor och även om Erlendur passar ganska bra in i mallen för deckarpoliser; ensamvarg, grubblare med relationsproblem, blir det inte uttjatat. Upplösningen av mordgåtan är väl inte så originell, men tillräckligt för att tilltala även en ganska van deckarläsare.

Jag upptäckte H. P. Lovecraft någon gång i de sena tonåren och drogs omedelbart in i hans mystiska värld av kosmisk skräck och onämnbara faror. Jag försökte mig aldrig på att formulera riktigt vad det var som berörde mig så starkt men såhär i efterhand kan jag identifiera i alla fall en av anledningarna: drivkraften i Lovecrafts noveller är så gott som alltid en gränslös kunskapstörst. Berättaren – inte sällan forskare eller student av något slag – kommer i kontakt med något som motsäger vedertagna föreställningar om världen och kan inte motstå frestelsen att undersöka fenomenet. I takt med att vi närmar oss sanningen växer den framför våra ögon, tills den slutligen har tagit sig oändliga, eviga, obeskrivliga och ojämförligt fantasieggande proportioner.

That is not dead which can eternal lie. And with strange aeons even death may die

som en central Lovecraft-vers lyder, på svenska vackert översatt till;

Den är ej död som för evigt vilar och i evigheten bryts även dödens pilar.

Lovecraft är för mig alltså de farliga kunskapernas fantasifulle profet. Michel Houellebecq lyfter fram en helt annan författare. Med citat ur brev presenterar han misantropen, reaktionären och inte minst rasisten Lovecraft. Den senare ägnas ett helt kapitel och har man någonsin tyckt sig ana tendenser i novellerna får man dem bekräftade med råge:

Jag hoppas att det blir krig till slut – men inte innan våra medvetanden helt och hållet befriats från de humanitära bojorna av den syriska vidskepelse Konstantin påbjöd. Låt oss då visa vår fysiska styrka som män och arier, låt oss genomföra en metodisk massdeportation som inte går att undkomma eller återvända ifrån.

Som beundrare av Lovecraft är dylika citat smärtsamma att läsa, inte minst då Houellebecq härleder författarens hela skräckestetik till hans rasism och därmed effektivt berövar oss möjligheten att skilja konstnären från konstverket. Houellebecq förtjänar på sätt och vis en eloge för att han vågar återge nedslående fakta utan de förskönande omskrivningar som hör lovecraftianan till. Det stora problemet är att denna information presenteras i kontexten av en villkorslös kärleksförklaring till författaren. Sida för sida blir det svårare att skilja på vems människohat vi egentligen tar del av och i slutändan känns det nästan som att Houellebecq utnyttjar Lovecraft för att få stöd i sin egen nihilistiska livsåskådning.

I sin ogenerat simplistiska svärta ter sig Houellebecq närmast pubertal. Hans text saknar den mognad och distans som hör en övertygande essä till; han problematiserar varken Lovecraft eller sin egen relation till författaren. Vi får veta att han upptäckte Lovecraft när han var 16 år och när han skriver sin essä ungefär 14 år senare är det som att åren inte spelar någon roll; vi ställs inför en depressiv tonårings nihilistiska entusiasm när han förbehållslöst hyllar sin författaridol.

Det övernaturliga är något som alltid fascinerat mänskligheten. Många gånger så är vår tro antingen svart eller vit. Alltså antingen tror man fullt på spöken och övernaturliga saker eller så tycker man att det bara är historier som skapats för att roa människan. Mellantinget finns sällan.

Jag är en troende person, jag har alltid trott på spöken och annat smått och gott så därför var denna bok ett självklart val att läsa. I boken så har författarna samlat på sig ett flertal spökhistorier som sägs vara helt sanna. Till varje historia har även författarna lagt till en rubrik som heter “Vad hände sen?” om spökerierna har varit en engångsföreteelse eller om det faktiskt fortsatt spöka år efter år.

Boken innehåller 12 spökhistorier av varierande slag, vissa av dem låter riktigt trovärdiga medan andra känns som att de knappt kan räknas till att vara spökerier. Alla kapitel är väldigt lättlästa och boken passar därför för de allra flesta åldrar. Även om jag är en människa som tror på spöken så har jag ändå svårt att känna den där “kusliga” känslan som man vill få när man läser spökhistorier. Jag vet inte om det beror på att författaren inte har med så många detaljer, eller om historierna inte känns sanna eller rent utav tråkiga.

Den historia som blir min favorit ur boken är “Den otursförföljda U-65″ som handlar om en u-båt som tvingas sjösättas innan besättningen är redo, och innan u-båten ens har hunnit lämna hamn så sker ett dödsfall. De flesta i besättningen tolkar detta som att något hemskt ska ske och de hoppar av så man får leta ny besättning. 4 veckor senare så lämnar de hamnen, det är bara det att flera besättningsmän ser en vålnad som liknar den besättningsman som dog…

Även fast jag tycker att klassen på historierna är lite sisådär, så tycker jag att det är en bra bok som var kul att få läsa.