bokbloggen.com

I en sommarstuga vid en insjö på Þingvellir hittas Maria som har hängt sig i en av takbjälkarna. Hon har varit deprimerad sedan moderns död och det finns inget som verkar onaturligt med hennes död, om än tragisk. Kommissarie Erlendur Sveinsson får ett kassettband av en väninna till Maria som är en inspelning från en seans. Känslan efter att ha hört bandet får Erlendur att inleda en egen undersökning kring Marias död. Det visar sig att hon har varit mycket intresserad av livet efter detta och ifall döda släktingar kan visa sig för de levande.

För Erlendur handlar polisarbete mycket om att hitta ledtrådar i de inblandades historia. Så även i detta fall. Marias pappa föll i sjön när hon var tio år och mycket tyder på att hela sanningen om faderns död inte kom fram då. I samma veva som Erlendur börjar nysta i Marias liv återkommer några tidigare försvinnanden i hans medvetande. Olösta mysterier där de anhöriga inte har kunnat sluta hoppas gör att Erlendur åter får brottas med sina minnen från barndomen, då brodern dog på fjället i ett snöoväder medan han själv klarade sig med nöd och näppe.

Erlendur är en trivsam, mänsklig polis med ett bekymmersamt förhållande till sina barn och före detta fru, som han motvilligt träffar i denna bok. Demonerna från barndomen lämnar honom aldrig och påverkar det mesta han gör i sin tjänsteutövning. Denna gång blev jag inte lika berörd av berättelsen som i tidigare böcker. Troligen beror det på att man inte på samma sätt lär känna karaktärerna, vilket Arnaldur annars brukar lösa skickligt. Dessutom är det en ganska förutsägbar och inte så spännande historia om människors sökande efter svaren på vad som händer i livet efter detta.

När Sara och hennes dotter Agnes åker till Iran för att tillsammans med brodern sälja huset efter föräldrarna grips de av den iranska säkerhetstjänsten. Brodern Reza, som har flyttat tillbaka till Teheran från Sverige, har jobbat för en advokatbyrå och kommit över hemliga dokument som visar hur västerländska och israeliska vapen har sålts till den iranska diktaturen. Innan säkerhetstjänsten har hunnit röja undan alla spår har Saras man, Thomas, som är kvar i Sverige fått kopior på dokumenten. Thomas har nu svårtydda dokument som han inte vet vad han ska göra med och dessutom är hans familj försvunnen i ett okänt land.

Thomas är en vanlig musiklärare som nu hamnar i en katt-och-råtta-lek. En grupp lönnmördare jagar honom och de har stöd från mäktiga intressen. Detta är en politisk thriller med konspirationer som rör vapenhandel och terrorism. De hemliga dokumenten bevisar en förljugen världsordning och demokratiska länder som smugglar material till en ”skurkstat”. Även delar av den svenska regeringen är inblandad, så när Thomas kontaktar UD för att få hjälp med att få hem sin familj, är inte stödet för hans sak självklar.

Parallellt med berättelsen om Thomas och hans familj får man följa journalisten David Linton som bytt sida under Bush-regeringen från att tidigare ha varit en vänsterdebattör. Poängen med Lintons sidohistoria avslöjas först i slutet och blir inte helt tydlig.

Nordqvist använder många beprövade knep för att fånga läsarens intresse. Otroliga konspirationsteorier på hög politisk nivå vävs in i berättelsen. Autentiska händelser blandas med de fiktiva för att öka trovärdigheten. En ”vanlig” människa helt plötsligt befinner sig helt plötsligt i en omöjlig situation där han måste kämpa för att rädda sin familj. Maktlösheten över att inte kunna skydda sitt barn mot alla faror symboliseras bl.a. av en barncykel med stödhjul. Ändå blir det bara ganska spännande och liksom många andra actionstorys glappar trovärdigheten emellanåt. Men det är en helt ok underhållning för stunden och man lär sig en del om Iran och internationell politik.

Vad skulle hända om Usama bin Ladin bosatte sig i en svensk förort och genom gudomlig försorg begåvades med svenskspråkighet? Hur skulle en fanatisk terroristledare förändras av mötet med det svenska, liberala samhället? I Lena Anderssons Slutspelat är det den ökända terroristen Vladimir Ibn Nilad (lös anagrammet i efternamnet) som tillsammans med sina lojala vänner slår sig ner i en lägenhet i Tensta. Där planerar de nästa dåd som ska utplåna den världsliga mänskligheten för att komma till paradiset.

I Stockholm rakar Vladimir av sig skägget och går på gatorna som en vanlig man. Han lockas att se en Beckettpjäs och träffar därefter Kristina som är både prostituerad och intellektuell. Han dras till Kristina och upplever en stark konflikt mellan kärleken till Gud och kärleken till kvinnan. Kristina är inte troende men är beredd att ompröva vissa sanningar för Vladimirs skull.

Vladimirs vistelse i Stockholm blir inte som han har tänkt sig och de föreställningar han har burit med sig om livet efter detta kommer också på skam. Det är både religionskritik och ett försök att tränga in i terroristens psykologiska tillstånd. Under ytan uppfattar man också ett hopp om att även de mest extrema motsatser kan mötas och hitta godhet och kärlek hos varandra. Perspektiven vrids och vänds på t.ex. i Vladimirs möte med journalisten som hyllar den liberala demokratin men som inte står för den liberala politiken. För Vladimir kan det inte finnas olika tillåtna sanningar om det redan finns en gudomlig.

Vilket nedslående drag hos demokratin, att en valbar ledare inte kunde uppvisa ansiktsbehåring. Det var bara en känsla hos väljarna, en förnimmelse om något ohederligt byggd på empiri och avlagrade fördomar samt slutsatser som inte höll reda på vad som var det ena och vad som var det andra. Men folkets förnimmelser måste ledarna vörda och krypa för. Den som mött Gud däremot visste vem som var skickad att bestämma. Hur genant var det inte att ledare gjorde sig till folkets dressyrhundar.

I den hårdföra terroristcellen ryms mer tvivel än vad som är nyttigt för deras sak. Religiösa regler, attribut och föreställningar ställs på ända. Ett exempel är när Awazazir ifrågasätter alla nakna jungfrur som väntar i paradiset på martyrerna.

- Och det krävs enorma mängder flickor i himlen för att var och en av oss ska få vår beskärda del. De är med nödvändighet engångsartiklar och därför fordras för många för att det sa gå ihop. Jag frågar mig vidare: varför är det så bra att kvinnorna är nakna där, när vi vill att kvinnorna här inte ska få visa ens lillfingrets nagel? Och vart försvann deras kläder? För att komma ifråga måste de haft på sig en hel del.

Vladimir svarar att:

- Det är barnsligt att ställa sådana frågor. Att vara så konkret. Vi talar om Guds verk och Guds mysterium. Självklart är inte kläder ett problem för den som är utanför och bortom skapelsen.

Slutsatsen blir att paradiset är något som finns i våra föreställningar och endast där. Så småningom kommer människan skapa sig sitt paradis och kanske är vi redan där. Det blev inte bättre än så här…

Även fast jag inte har några egna barn, så tycker jag om att passa andras. Allt blir i en väldigt lagom dos då. Så när jag fann denna bok så blev det självklart att jag ville läsa den.

Precis som bokens titel avslöjar lite, så handlar boken om barnvaktande. Boken är fullspäckad med tips du kan göra tillsammans med antingen dina egna barn eller barn som du passar, eller varför inte använda boken i ditt arbete som förskollärare/lärare?

Författarna Lena Lidbeck och Kerstin Sterner har samlat på sig alla förslag och tips under den tid då deras egna barn växt upp och även nu när de passar sina barnbarn. Kerstin Sterner är dessutom lärare och har kunnat samla på sig en hel del roliga saker att göra genom sitt arbete med barn.

I boken så får vi bland annat tips på vad vi kan baka för något i köket och hur vi främjar barnens lust att hjälpa till. Vi får även tips på hur vi kan använda tråd och garn, papper, naturen, språket, spel och lekar och sång och musik för att ha en kul stund tillsammans.

Boken är upplagd på ett väldigt enkelt sätt, men den är fantastiskt bra och rekommenderas!

I en parallell verklighet har nazi-Tyskland vunnit andra världskriget och hela Europa lever i det tredje Riket. Thomas och Karin lever som par i 1970-talets nazi-Sverige och umgås i de ledande kretsarna. Thomas som arbetar som sportjournalist, är son till Kurt Robladh som är vän med führern. Efter Hitler, eller Den Gamle, har Albert Speer tagit över som ledare för Riket. Han har lyckats bygga ett välordnat och framgångsrikt samhälle efter ”befrielsekriget”. Sverige är en av de mest pålitligaste länderna i Hitlers imperium och svenskarna ser också sig själva som urgermaner och förebilden för arier.

Sverige, det var en bundsförvant att räkna med. Sverige hade alltid varit en klippa, neutrala under kriget och kanske inte så samarbetsvilliga i början men ju närmare segern och fredsslutet, desto mer realistiska. Ett duktigt folk som gjorde upp på gatorna, sedan rättade sig förlorarna in i ledet. Utan Sveriges stålhårda, pålitliga stöd och rikliga naturtillgångar hade Riket inte kunnat vara vad det är idag, resonerar Speer.

Thomas får möjlighet att intervjua en f.d. straffånge och författare, Jan Sundberg i sin serie om idrottsminnen. I och med kontakten med Sundberg stöter han på allt fler uppgifter om vad som egentligen hände under kriget och i utkanten av Riket. De judar som överlevde har deporterats bortom Uralbergen och andra ”slaggfolk” har också rensats bort så att det ariska folkets ska kunna förfinas. Dessutom upptäcker Thomas att hans egen historia har förfalskats och hans världsbild raseras allt mer. Som sportjournalist har han relativt fria händer och kan använda sina reportage till att skildra sådant som inte hade låtit sig göras på annat sätt.

Karin får ett arbete som assistent hos sin favoritförfattare Ullman, som hon träffar via Thomas. Eftersom konsten och kulturen enligt Speer är samhällets fundament har författarna fått en särskilt upphöjd position i rådgivande församlingar. Själv är hon medlem i en hemlig antinazistisk motståndsrörelse som planerar ett attentat mot führern. Hennes uppdrag hos Ullman och Thomas upptäckter driver dem allt mer ifrån varandra trots att deras gemensamma nämnare blir fler.

Detta är inte den första kontrafaktiska romanen som skildrar en värld där nazismen har nått framgångar. Philip Roths Konspirationen mot Amerika är en annan och jag tycker inte att Samuelsson når upp till dess storhet. Men det är en intressant beskrivning av ett Sverige där den starkes rätt genomsyrar synen på människa och samhälle. Idag tar vi för självklart att vi har en av världens främsta demokratier där mänskliga rättigheter och jämställdhet är givna förutsättningar. Det är lätt att glömma att det för bara 60-70 år sedan fanns ett ganska utbrett stöd för den tyska politiken och inte minst den rasforskning där Sverige var ledande och fungerade som förebild. I Jag var en arier har man tagit forskningen ett steg vidare när alla barn får genomgå en skiktröntgen av hjärnan för att få ett utlåtande på den s.k. Kellerskalan som visar hur arisk man egentligen är.

Det är viktigt med litteratur som vänder på perspektiven och får läsaren att tänka. Detta är en sådan bok. Även om man som jag inte fångas så mycket av de inblandades öden, tvingas man ändå att fundera över hur tunt samhällets skydd mot totalitära tendenser är. När högerextrema rörelser avancerar i hela Europa krävs det att vi ser tillbaka och lär av historien så att en annan verklighet inte framträder.

Jag gillade verkligen Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café när jag läste den första gången för snart tjugo år sedan. Den var full av charm, roliga infall och bitvis till och med spännande. Sedan dess har jag väntat på att Fanny Flagg ska upprepa magin, Tyvärr har det aldrig hänt. Senast läste jag En röd liten fågel i juletid som var så outhärdligt sentimental och sötsliskig att jag började oroa mig för mitt blodsocker. Den där sortens böcker kan inte vara bra för hälsan.

Så det är med ganska stor skepsis jag slår upp Flaggs senaste bok. Baksidestexten verkar inte direkt lovande. Den gamla Mrs Elner Shimfizzle hinner inte mer än tänka hoppsan, när hon stöter till getingboet i trädet dit hon klättrat upp för att plocka några färska fikon att ge bort. Sedan minns hon ingenting mer förrän hon vaknar upp liggande på rygg i något som verkar vara en sjukhussäng. Men det är underligt tomt och tyst omkring henne. När hon reser sig upp och traskar iväg för att hitta någon i personalen hamnar hon inte alls där hon tänkt sig. Istället för att hitta ett personalrum träffar hon på sin syster Ida som, trots att hon är död sedan länge, inte har kommit över den frisyr hon fick på sin begravning. Hur kunde de låta Tot Whooten lägga hennes hår?

”Hör du Ida”, sa hon. ”Elda inte upp dig på det där viset. Norma hade inget val. Tot är en god vän. Hur kan man säga en sådan sak till någon utan att såra hennes känslor? Hon kom till begravningsbyrån med alla sina pryttlar. Hon tyckte att hon gjorde dig en tjänst. Norma hade inte hjärta att säga att hon inte fick göra dig iordning.”

Elners död får hela staden i gungning. För det här är naturligtvis en sådan där liten trevlig stad som bara verkar finnas i böcker och teve-serier, med hjälpsamma grannar och roliga tvära original med hjärtan av guld. Och inte blir det bättre när Elner oväntat vaknar upp till de levandes skara igen. Tja, oväntat för figurerna i boken alltså – som läsare blir man inte direkt förvånad. Den som dödas av bin eller getingstick har en tendens att vakna upp igen i litteraturen. Elner har en hel del att berätta om livet efter detta, men det är verkligen inte alla som vill ha sin världsbild förändrad.

Det är inget större fel på den här boken. Men den slår nästan knut på sig själv för att charma läsaren. Här staplas det aforismer och lätt obehagliga republikanska floskler efter varandra, när alla stadens charmigt originella människor får komma till tals. Det blir för mycket för mig, men vill man läsa någon rart och ganska oförargligt så varför inte? Att läsa Välkommen till himlen är som att äta sockerkaka, ungefär. Sött men ganska menlöst.

I vanliga fall består biografiförfattarens bekymmer av att nå ända in i verklighetens kärna, att upptäcka och avtäcka en människas levnadsöde så sanningsenligt som möjligt. Men Dag Solstads Armand V. Fotnoter till en outgrävd roman är ingen vanlig biografi och författarens problematik en helt annan. Det är inte verkligheten som håller sig utom räckhåll för Solstad utan självaste fiktionen.

Den 99 fotnoter långa boken vars summa utgör å ena sidan en saklig och tämligen linjär redogörelse för den fiktive ambassadören Armands liv, å andra sidan författarens kommentarer till sin egen redogörelse, är vad man skulle kunna kalla ett modernistiskt formexperiment. Bokens premiss – något som framgår redan av titeln – är att det Solstad nedtecknar inte är den egentliga berättelsen om Armand utan enbart fotnoterna till den. Den egentliga berättelsen, ”texten där uppe”, är oskriven, existerar bara på något abstrakt idéplan och är av någon anledning otillgänglig för författaren själv.

För att premissen ska fungera krävs mer än att man engageras av Armands öde, man måste finna det berikande att ta del av författarens förmodade kamp med sin egen text och sitt författarskap. Jag skriver förmodade, för som med de flesta så kallade formexperiment är även detta betydligt mindre anarkistiskt än det utger sig för att vara. Bakom fotnoterna och deras organisation måste finnas noggrann eftertanke och bearbetning. Solstad är ingen amatör, han har publicerat mängder med böcker sedan sent 60-tal och hur intressanta fotnoterna om Armand än blir kan jag inte komma ifrån känslan av konstlad förvirring i resterande delar.

”Jag skriver på övertid. Mitt författarskap avslutades med T. Singer, skriven och utgiven 1999.” Romanen om Armand är ingen roman. Dess författare ingen författare. Reducerat till två enkla påståenden är det möjligt att jag berövar Solstad hans poäng, men jag kan inte komma ifrån känslan av att en berättelse med potential kvävs av en formalistisk gimmick. Vilket behov tillfredsställer Solstad genom att så villigt blotta sin ’otillräcklighet’?

Mäster August Palm är den som tog socialismen till Sverige och detta är romanen om hur det kan ha gått till. Som barn lever han i en fattig och utsatt familj vilket leder till att han hamnar hos en skräddare som utackorderad. Hans uppväxt präglas av hunger och armod och en längtan efter både ett bättre liv och kärleken, en kärlek som saknas honom efter att ha separerats från sin familj. Efter att ha avslutat sitt liv som instängd barnarbetare i Skåne hamnar han i Tyskland som skräddargesäll och tar sig sakta uppåt i sin yrkesroll. Där träffar han också Johanna som jobbar på bageri och får Palm att tro på att han kan älskas.

I Tyskland vaknar Augusts politiska medvetenhet och han inleder en envis kamp mot de sociala orättvisor som han har upplevt i sitt eget liv och i sin omgivning. Berättelsen ger en smärtsamt tydlig upplevelse av hur ett liv i fattigdom känns. Därför blir det också en trovärdig skildring av hur arbetarna började kräva sina rättigheter och inledde kampen för ett jämlikare samhälle. De mest omskakande scenerna i boken är när föräldrar tvingas auktionera ut sina egna barn på ackord.

Ser Christina och Frederick där de står i sockenstugan med gråtsvullna ansikten inför de inbjudna. Hammarin från sockennämnden harklar sig. Fattighjälpen säger han sävligt, har beslutat att auktionera ut dessa båda minderåriga barn, han glider sakta med grodblicken över folket som kommit dit, åt den som fordrar lägst ersättning för vård och underhåll.

August tänker på den leda som hans syster dömdes till då hon som elvaårig flicka blev piga i Malmö. Tänker på sin lillebror Frederick som gick till sjöss som gast så fort han fick en plats.

Tänker på sig själv.

Min son ska ha det annorlunda..

Det är inte bara August som är huvudperson i Ahndorils ”Mäster-verk”. Läsaren får också följa Johannas slit för familjens och barnens överlevnad. Hon är inte lika övertygad som sin man utan längtar efter ett välordnat liv utan oron för vad som kommer hända honom vid nästa agitation. Att vara socialist innebär en stor risk, t.ex. i kontakten med polis, och solidariteten från andra arbetare är inte så självklar som man kan tro. Beskrivningen av arbetarklassen är också uppfriskande mångsidig. Männens kamp för rättvisa blandas med kvinnornas förhållanden och Palm inser att man kan utnyttjas på olika sätt i det kapitalistiska samhället.

Hela Palms liv slits mellan idé och verklighet och det kräver mycket av honom i form av personlig offervilja, mod och envishet. Konflikten med mer liberala socialister som t.ex. Hjalmar Branting finns också med. Med Palms bakgrund har han svårt att acceptera någon annan inriktning än den rena socialismen. Samarbete med liberalerna avfärdar han med idealistiska skäl, men också p.g.a. den känsla av underlägsenhet som han känner gentemot medelklassen. Trots alla motgångar kämpar han träget vidare mot målet att väcka de arbetande massorna till att organisera sig.

Palms strävan beskrivs trovärdigt i denna fiktiva berättelse som fullbordar Ahndorils trilogi om vetenskap, religion och politik. De två tidigare böckerna; Stjärneborg om Tyko Brahe samt Birgitta och Katarina om heliga Birgitta kan också starkt rekommenderas. Författaren har ett språk som känns samtida och målar effektiva personporträtt i historisk miljö.

Efter fyra års frånvaro gör den närmast sönderhyllade Johannes Anyuru en efterlängtad återkomst med en ny diktsamling, sin tredje, på nytt förlag. Liksom i sin debut, ”Det är bara gudarna som är nya”, tar han här avstamp i en av antiken absoluta mästerverk. Då var det Homeros ”Illiaden”, nu är det romarnas motsvarighet, deras nationalepos, Vergilius ”Aenieden”. Om Aenieden kan man kort säga att den handlar om hjälten Aeneas som flyr från det fallna Troja för att finna en plats där ett nytt rike ska uppstå. Ett rike som så småningom ska utvecklas till romarriket och i viss mån kan sägas vara grunden till det Europa vi ser idag. Det Europa (och kanske framförallt den moderna värld) som Anyuru med febrig närvaro vill gestalta.

Den som hoppats på att Anyurus återkomst skulle vara en rak fortsättning från de två tidigare samlingarna måste jag till att börja med varna. Ni kommer att bli besvikna, eller tvungna att revidera ert hopp. Det flytande, rytmiska språk och de metafortäta stycken han då skrev har här körts genom en pappersstrimlare; hackats upp till igenkänningsbart, men fragmenterat gods.

Det är en diktsamling som skaver, kräver. Dess omfång, trehundrafemtiosju sidor, är som fyra normaltjocka diktsamlingars. Ord, meningar, bilder ligger staplade uppe på varandra, med oftast svaga associativa band; ibland bara för att de låter lika, eller rimmar. I ett par av dikterna sitter någon och zappar mellan olika tevekanaler, en bild, som om man vill, skulle kunna lyftas ut och användas som poetik för samlingen. Det pågår ett ständigt skifte av perspektiv, vilket när det fungerar ger en sugande känsla av samtidig kaos och närvaro. Av tvåtusen år av mänskligt liv.

Detta kaos är uppbundet kring ett par centrala symboler, som i sin enkelhet visar sig ha många bottnar. Det är klassiska symboler som Anyuru visar sig kunna ingjuta nya betydelser i, nytt blod. Det handlar om en kniv, ett lås, lagen, nycklar, dörrar. Och framför allt om ett ”han”, som dikten igenom återkommer till baksätet av en polisbil. Vart han är på väg? Till Hall, för att låsas in. Det är han och alla andra missanpassade hjältar som står i centrum av ”Städerna inuti Hall”. Som är arvtagare till det romarrike som den plikttrogne Aeneas bär på sina axlar. Ett rike där

Snön är drivor av matkassar, emballage
fuktigt toapapper, porslin

En diktsamling som kräver alltså. Och om det var ”Städerna inuti Hall” som skulle recensera mig skulle jag troligtvis bli underkänd. För trots goda föresatser, trots att Anyuru är en glimrande poet, orkar jag inte följa med i dess oupphörliga kast, dess maniska tendens att ständigt byta riktning, mutera, att aldrig stanna upp. I viljan att gestalta detta gytter av mänsklig utveckling och degeneration har Anyuru tappat bort sin läsare. Eller så är det helt enkelt så att han hoppas på en annan mottagare.

Inger Frimansson rör sig i samma landskap som Karin Alvtegen. Här finns inget polisarbete, inga noggrant planerade brott eller komplicerade utredningar. Här är det istället de människor som är inblandade i brotten som spelar huvudrollen. Både förövare och utsatta. Och i Frimanssons böcker är det inte så enormt stor skillnad mellan dem. Slumpen och tillfället kan göra nästan vem som helst till brottsling, om man ska tro författaren. Det stämmer nog. Åtminstone känns det trovärdigt under läsningen, för här verkar det helt logiskt att en kvinna blir instängd i en ljudisolerad källare tillsammans med råttor.

Bokförläggaren Titus ligger för döden. Men innan han dör vill han tala en sista gång med sin förra hustru Rose. När hon inte svarar i telefon skickar han sin nuvarande fru Ingrid för att be Rose komma och besöka honom på sjukhuset.

Det sög till i magen. Snart skulle hon vara framme. Skulle Rose känna igen henne? Visste hon överhuvudtaget hur Ingrid såg ut? En gång i bokhandeln. En episod. En kund som kanske var Rose. Smal och hätsk, kan jag hjälpa dig? En glödande blick av förakt, nej det tror jag knappast. Hon hade nämnt det för Titus efteråt, kunde det ha varit hon, tror du? Han hade snäst åt henne.

Jag är inte direkt rädd för råttor. Men den som tycker att gnagare är världens mest motbjudande djur lär inte uppskatta den här boken. Rose har nämligen råttor i sitt hus. Det har hon lärt sig leva med. De har blivit halvtama och Rose har gett dem namn och ser själv till att hålla flocken i lagom storlek genom att döda de flesta ungarna. Allt mer isolerad ute i sitt lilla hyrda hus på landet trivs hon bra med att bara ha Tranbär, Fikon, Smultron och lilla Neljä som sällskap.

Det är inga fantastiska goda eller onda människor som befolkar Frimanssons böcker. De är som folk är mest. Lite tafatta, lite småsinta och benägna att tro det värsta. När Ingrid försvinner är Titus döttrar bara alltför villiga att tro det värsta om henne. Hon, den tredje frun som de alltid avskytt, sviker förstås deras pappa på dödsbädden. Kanske har hon verkligen rest utomlands för att vila upp sig? De skulle inte förvåna dem alls. Att undersöka saken närmare faller dem inte in.

Inte vansinnigt spännande, om man nu inte har råttfobi, men ändå läsvärt. Råttfångerskan är faktiskt något så ovanligt som trovärdig. Inger Frimansson beskriver sina figurer så väl att även deras mest konstiga handlingar ter sig logiska. Det önskar jag att fler deckarförfattare tog som riktmärke.