Södermorsor – Lena Kallenberg

Som vanligt ögnade jag igenom baksidan för att förbereda mig på innehållet i boken. Jag tänkte mig då en bok som påminner om Marian Keyes humoristiska böcker – fast i svensk allvarlig tappning.

Där Keyes skrapar på ytan i sina kvinnliga karaktärers vardag visar Kallenberg upp kvinnor i Stockholm på Söder i slutet av 70-talet med reella och allvarsamma liv.

Att överleva som ensamstående lågavlönad kvinna i ett Sverige där jämställdheten inte kommit lika långt som idag visar sig vara något komplicerat. Lena, en tidigare engagerad samhällsdebattör, kämpar inom hemtjänsten för att få ihop livet för sig själv och sina två barn. Det är vid de tillfällen som Lena är på jobbet som man hittar de roliga inslagen i boken. Här får vi bland annat möta pensionärerna Åke som ”ständigt halkar tillbaka till ungdomens mörkläggningsgardiner, gengas och matkuponger” och Gun-Britt som klagar över att ”de kala grenarna i hennes koloni är en smula tråkiga, inget som rör sig eller fladdrar.”

Södermorsor

Samtidigt följer vi Lenas liv även på hemmaplan med grannarna Katrin och Jana, två kvinnor i ungefär samma livssituation. Katrin försöker försörja sig som skådespelerska och Jana som frisör. Det är också deras historier som gör att boken blir läsvärd eller rättare sagt, glimtar till. Här får vi läsa om Katrins kärlekshistoria till den misshandlande regissören och Janas misslyckande i att uppfostra och ta hand om sin son.

Lenas eget liv är egentligen rätt så trist och även om man känner sympati för henne genom hela boken så händer det inget utöver det vanliga. Strävandet efter att hela tiden få det bättre, både ekonomiskt och socialt samtidigt som hon försöker vara alla till lags är överhängande i boken. Tokiga 80-talsidéer som införandet av portkoder eller en hyreshöjning med 10 kr per kvadratmeter känns ibland som det värsta som kan hända henne. Kallenberg visar på den tristess som vardagen ibland kan frambringa genom att döpa kapitlen utefter vardagar som kommer om och om igen i boken.

Tvättstugetid är tankens frihetstid, den tid storstadskvinnor ägnar åt tvätt har inte minskat sedan 1930-talet, läste jag nyss i en tidningsartikel. Man kan fundera över huruvida tekniken verkligen befriat oss från hushållsarbetet; någon måste ju ändå stoppa in kläderna och tömma maskinerna.

Boken glimtar till flera gånger, framförallt genom de något annorlunda karaktärerna, men jag får liksom aldrig riktigt något grepp om boken. Man lär inte riktigt känna människorna ordentligt och deras stora problem drunknar i banala saker som ibland kan kännas viktigare.