40 piskrapp för ett par byxor – Lubna Ahmad Al-Hussein

Lubnas berättelse handlar inte bara om sin egen kamp utan om alla kvinnors kamp för rättvisa och respekt. Landet för dessa händelser är Sudan och om ni läste min förra recension om livet för kvinnorna i Saudiarabien så är Sudan, om möjligt, än värre. Någonstans har mänskligheten kommit bort och alla människor blir behandlade som om de inte längre är någonting värda. Myndigheterna arbetar envist med att hänvisa alla märkliga bestämmelser på Koranen och vid minsta övertramp hittar man en eller annan tolkning i Koranen som bekräftar denna nya regel. Man klarar helt enkelt inte att skilja på religion och politik.

Ett specifikt agerande som gör att landet behöver många år på sig för att förändra sin nuvarande situation är inrättandet av sedlighetspolis vid universiteten. Deras uppgift är att kontrollera att alla kvinnliga studenter klär sig passande. Om den polis som står där för dagen inte tycker att sjalen är tillräckligt täckande eller tillräckligt lång så kan kvinnan, utan några som helst rättigheter, bli avstängd från sina studier och dömd till de piskrapp eller den tid i fängelse som anses passande. Man har inga order att kontrollera männen… Detta gör att flertalet kvinnor kommer efter eller helt enkelt inte kan avsluta sina studier och förvisas till ett liv utan utbildning.

40 piskrapp för ett par byxor

Lubna blir anhållen en dag år 2009 för att ha burit byxor, ett plagg helt opassande för kvinnor. Tillsammans med henne grips tretton andra kvinnor av samma anledning på restaurangen Oum Kalthoum. Flera av kvinnorna blir dömda direkt utan försvar och straffen (oftast piskrapp) utdelades redan dagen efter.

”Du har brutit mot den allmänna moralen genom ditt oanständiga beteende, du har klätt dig i byxor, du har kränkt allmänhetens känslor. Erkänner du? Om du förklarar dig skyldig och svär på att aldrig återfalla i brott kommer ditt straff att minskas till tio piskrapp. Om du framhärdar i din skamlöshet kommer du att dömas till fyrtio piskrapp.” En efter en stiger de anklagade kvinnorna fram. En efter en lyssnar de på anklagelseakten. En efter en bedöms de av polismannen som är det enda godkända vittnet, och som fastställer: ”Ja, det är hon.” En efter en erkänner de med gråtfylld röst. En efter en förs de in i ett angränsande rum. En efter en ställs de likt korsfästa upp med ansiktet mot en vägg som är nedsölad av spyor och blod, och de hålls fast av två starka män. En efter en kröker de rygg. De ser inte bödeln, en kvinna som ursinnigt svänger med piskan. En efter en underkastar de sig straffen. Tio piskrapp. Continue reading