Drömfabriken – Maria Hamberg

Modern arbetarlitteratur hör inte till vanligheterna. Vem skriver om fabriksarbete idag? Inte många, tydligen. Men här kommer en kollektivroman som utspelar sig på en bilfabrik någonstans i Sverige.

Prologen är bisarr och tragikomisk. En frågvis besökare på en guidad tur genom fabriken halkar i utspillt fett och blir liggande medvetslös på linan. Alla blir stående handfallna tills en av fabriksarbetarna vaknar till och trycker på stoppknappen som stannar det löpande bandet. Detta får chefsingenjören att komma utrusande. Hans enda tanke är att få undan kroppen så att produktionen kan fortsätta. Att vänta på ambulansen är inte att tänka på. Det skulle ta för lång tid.

Drömfabriken-Maria Hamberg

Det finns dagar då jag önskar att jag hade ett enkelt, mekaniskt arbete. Ett sådant där man kan koppla bort hjärnan och låta händerna rutinmässigt sköta arbetsuppgifterna. Nästa gång jag känner så, ska jag plocka fram den här boken och påminna mig själv om att jag ändå är ganska lyckligt lottad. För det är verkligen ingen drömtillvaro Hamberg beskriver. De drömmar om livet som huvudpersonerna i boken har nöts ned allteftersom. Arbetet som bara skulle vara ett steg på vägen till något bättre blir en permanent del av tillvaron.

Här skildras inte bara arbetarnas monotona slit och stress utan också vad som händer med den som byter arbete. Anna-Greta som inte kan sova på nätterna på grund av smärtor i armen blir lättad när hon får ett tidmätarjobb, men får också leva med att somliga arbetskamrater helt slutar prata med henne på kafferasterna. Förmannen Lennartsson började på fabriksgolvet och tog sig uppåt den långa vägen. Men nu stressas han av att företaget anställer civilingenjörer som går in med högre grundlön än hans och pratar om saker han inte riktigt förstår. Produktionen ska dokumenteras och styras, koncernspråket har blivit engelska och datorn ett självklart arbetsredskap. Ingenting av detta går enkelt för Lennartsson.

Det finns arbetsledare som blivit degraderade. Inte till golvet, så långt har det inte gått, men omplacerade till något förråd eller undanskymd verksamhet utan betydelse. Kalle, hans kompis från förmanskursen blev chef över sophanteringen! De brukade alltid äta lunch tillsammans, numera undviker de varandra. Det är så pinsamt. Vad ska man säga? Låtsas att det är en befordran?

Solidariteten är inte självklar på lajnen heller. För somliga är det naturligt att hjälpa en arbetskamrat som kommit efter, medan andra gärna smiter undan. Det höga tempot gör att var och en är sig själv närmast och även om det heter att man arbetar i självstyrande grupper är kontrollen rigorös och utrymmet för egna beslut obefintligt.

Drömfabriken har både fördelarna och nackdelarna med en kollektivroman. Det stora persongalleriet gör det svårt att bli riktigt engagerad i individerna, men samtidigt bjuder den på många perspektiv. Och här och där bränner den till med bilder som stannar i minnet. Sammantaget blir det en klart läsvärd bok.