Båten – Nam Le

Jag har alltid tyckt om att läsa noveller. Så när både utländsk och inhemsk press i stort sett unisont tokhyllar en novellsamling, måste jag ju bara läsa den. Även om det är med viss bävan. Ska den verkligen leva upp till lovorden? Det visar sig att jag oroar mig i onödan. Båten är till och med bättre än jag vågat hoppas.

Båten_Nam Le

Nam Le är född i Vietnam, uppvuxen i Australien och bor i USA. I några utav texterna speglas just detta. Som i den allra första novellen Kärlek och vördnad och medlidande och stolthet och barmhärtighet och offervilja där figuren Nam Le går på skrivarkurs vid ett amerikanskt universitet och lider av skrivkramp. Han vill inte skriva etnisk litteratur. Det skulle vara för enkelt.

En kompis berättade för mig om någon han kände, en Harvardutbildad kille från Washington D.C. som hade poserat i en traditionell nigeriansk dräkt för omslagsfotot till sin bok. Jag såg för mig hur jag stod på ett risfält med en konformad halmhatt på huvudet. Samtidigt såg jag min far stå på samma fält i sin trådslitna arbetsuniform och med unga hårda ögon.

Den första och den avslutande novellen Båten knyter, åtminstone för läsaren, an till Nam Les egen bakgrund. Men mellan dessa två berättelser gör han nedslag hos tonåriga latinamerikanska torpeder, åldrande konstnärer med ändtarmsproblem, evakuerade japanska barn i andra världskrigets Hiroshima och tonåringar i Australien. Det är tvära kast och därför vinner boken på att få vila någon dag mellan varje novell. Att bara byta sida och läsa vidare när en novell tagit slut, kan ge den förvirrande upplevelsen att helt plötsligt ha slagit upp en helt ny bok. Så mycket skiljer de sig åt i ton och perspektiv.

Det slutliga omdömet blir gott. Båten är helt klart läsvärd. Den är både engagerande och bitvis smärtsam att läsa. Det är noveller som berör. Både för det känslomässiga innehållet och för att berättelserna stundtals är ordentligt brutala.